Charles de Gaulle – symbolen för Det fria Frankrike
06_10:Layout 1 2015-10-19 17:45 Sida 6 Charles de Gaulle – symbolen för Det fria Frankrike Staty av Charles de Gaulle som finns i Polens huvudstad Warszawa i gatukorsningen ul. Nowy Swiat och Al. Jerozolimskie. Den är en kopia av den som finns vid ChampsÉlysées i Paris. Efter första världskrigets slut begav sig de Gaulle, som då uppnått kaptens grad inom den franska armén, till Polen för att arbeta som militärinstruktör åt det polska infanteriet. Han deltog sedan på den polska sidan i det polsk-sovjetiska kriget 1919–21, och tilldelades Virtuti Milita, Polens högsta militära utmärkelse. (foto CarlHenrik Larsson) D en 10 maj 1940 inledde Nazityskland invasionen av Frankrike via Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Den brittiska expeditionskåren, som tillsammans med franska trupper utgjorde en styrka på 350 000 man, hade beordrats att gå in i Belgien och där möta det tyska huvudanfallet. Det franska försvaret hade liksom det brittiska genomgått drastiska nedskärningar under mellankrigstiden. Istället hade den franska militärledningen valt att satsa sina resurser på att bygga upp och förstärka Maginotlinjen, som med sina bunkersystem och kanontorn skulle skydda gränsen mot Tyskland. Där Maginotlinjen slutade i norr låg det väldiga bergsoch skogsområdet Ardennerna, som enligt det franska försvaret var ogenomträngligt för en framryckande armé. Frankrike på fall av Carl-Henrik Larsson General Charles de Gaulle lämnade Frankrike efter den tyska invasionen 1940, och begav sig till London varifrån han ledde motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten. Mer än någon annan fransk militär och politiker kom de Gaulle att symbolisera Det fria Frankrike. Som president 1959–69 stärkte de Gaulle Frankrikes roll som stormakt. 6 Att huvuddelen av det tyska anfallet mot Frankrike kom genom Ardennerna var inget som den franska militären förväntat sig. Maginotlinjen kringrändes av de framryckande tyska stridsvagnarna, och den brittiska expeditionskåren och dess franska understöd, skars av och tvingades retirera till Nordsjökusten, till den franska hamnstaden Dunkerque. Lyckligtvis evakuerades merparten av styrkan till Storbritannien efter att tyskarna valt att avstanna offensiven mot staden. Frankrike stod inför ett förödande nederlag, mycket beroende på militärledningens brist på framsynthet och oförmåga NORDISK FILATELI November 2015 06_10:Layout 1 2015-10-19 17:45 att ta till sig den moderna tidens krigsteknik. En som hade varnat för just detta scenario var Charles de Gaulle, som vid tillfället för det tyska anfallet mot Frankrike var överste. Den 15 maj 1940 utsågs han till brigadgeneral (en temporär titel som han dock aldrig förlorade) och till befälhavare för den 4:e pansardivisionen. Valde den militära banan Charles de Gaulle föddes 1890 i Lille men föräldrarna kom från Paris, och det var i den franska huvudstaden han växte upp som tredje barnet av fem. Familjenamnet de Gaulle kunde spåras långt tillbaka i tiden, och det var många av familjens förfäder som hade varit framstående militärer. Föräldrarna var dessutom monarkister, som hoppades på att det franska kungadömet skulle återuppstå. Intressant nog kom Charles de Gaulle livet igenom att vara en uttalad republikan. Många yrkesval stod öppna för honom då han avslutade sin skolgång, men som många andra franska unga män under denna tid valde han den militära banan. Efter fyra mycket lyckade år på Frankrikes mest ansedda militärakademi SaintCyr, blev han placerad vid det 33:e infanteriregementet, som stod under befäl av överste Philippe Pétain. Överste Pétain, som 1918 blev marskalk, skulle bli känd som den främste franske befälhavaren under första världskriget, och ökänd som statschef för Vichyfrankrike. Under första världskriget utmärkte sig de Gaulle som en lysande officer. Han deltog som plutonbefäl i flera av de stora slagen under kriget, bland annat vid Marne och Verdun. Under det sistnämnda 1916 hade det kunnat gå riktigt illa för honom. Svårt granatchockad irrade han bort sig och blev tillfångatagen av en tysk patrull. Därefter tillbringade han mer än två och ett halvt år i NORDISK FILATELI November 2015 Sida 7 tyskt fångläger, från vilket han gjorde inte mindre än fem misslyckade flyktförsök. Under mellankrigstiden fortsatte de Gaulle sin militära bana, och långa perioder tjänstgjorde han i de franska kolonierna som militär rådgivare. Det var i början av 1930talet som han började föra fram sina åsikter om hur det franska försvaret borde och skulle utvecklas. Han förkastade Maginotlinjen, samtidigt som han varnade för vad Hitler och nazisterna var kapabla till! Första besöket i London I juni 1940 då Frankrikes kapitulation var nära, gjorde den nyutnämnde generalen de Gaulle allt han kunde för att slå tillbaka tyskarna. Defaitismen bland fransmännen var till hans förskräckelse stor, och hundratusentals franska soldater kapitulerade utan strid. Då fick de Gaulle spela en ny roll. Han utsågs av konseljpresident Paul Reynaud till biträdande försvarsminister, med uppdrag att övertala britterna till att skicka det brittiska flygvapnet till undsättning. Den 9 juni anlände de Gaulle till London med uppdraget att försöka få den brittiske premiärministern Winston Churchill att gå med på att skicka det brittiska flygvapnet till Frankrikes undsättning. Men några flygplan kunde Churchill inte avvara, eftersom de behövdes för att försvara de brittiska öarna. Både inom den franska och brittiska regeringen fanns det krafter som verkade för att ingå en överenskommelse med Nazityskland istället för fortsatt kamp. För de Gaulle liksom för Churchill var en sådan överenskommelse helt utesluten. de Gaulle återvände till Frankrike men det dröjde inte länge innan han var tillbaka. Denna gång skulle vistelsen bli betydligt längre! Det fria Frankrike Den 17 juni 1940 anlände de Gaulle återigen till London. Med sig hade han en kassa på 100 000 guldfranc som skulle bekosta en del av uppehället. Samma dag hade Philippe Pétain efterträtt Paul Reynaud som konseljpresident. Pétain deklarerade att han snarast ville ingå en vapenvila med tyskarna, ett beslut som beseglades i och med att kapitulationen undertecknades den 22 juni. I två uppmärksammade radiotal, sända från BBC i London den 18 och 22 juni, vände sig de Gaulle till det franska folket och manade till motstånd mot den nazistiska ockupationsmakten. Kort efter den tyska ockupationen delades Frankrike i den ockuperade zonen i norr och ”den franska staten” i söder, mer känd som Vichyfrankrike. Alla fransmän som ställde sig bakom Vichyregimen var i de Gaulles ögon landsförrädare. Vichyregimen i sin tur menade att de Gaulle var en förrädare som lämnat Frankrike, och dömde honom därför i sin frånvaro till döden. Vichyfrankrike bestod fram till november 1942, då även denna del ockuperades. Det fria Frankrike, som den franska exilregeringen i London under de Gaulles ledning kom att kallas, administrerades från Carlton Gardens i centrala London. Genom alla de radiotal som de Gaulle höll från London och som var riktade direkt till det franska folket, ökade stödet för exilregeringen sakta men säkert. En bidragande orsak till det växande stödet för de ➥ 7 06_10:Layout 1 2015-10-19 17:45 Sida 8 T.v.: Detta frimärke gavs ut 1960 för att uppmärksamma att det gått 20 år sedan motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten inleddes. Den franska motståndsrörelsen, som hade en enorm tillväxt under kriget, såg de Gaulle som den självklare ledaren. Som emblem för Det fria Frankrike valde de Gaulle att använda Lorrainekorset, som visas på frimärket. Korset som kom att användas av motståndsrörelsen och de fria franska styrkorna, hade sedan 1800-talet varit en symbol för den franska patriotismen. T.h.: Den 18 juni 1940, fyra dagar innan Frankrike kapitulerade, höll de Gaulle ett av sina berömda radiotal till det franska folket från BBC i London. I talet som tyvärr inte bandades, uppmanade han fransmännen att aldrig ge upp kampen mot den tyska ockupationsmakten, och han lät förmedla att alla franska soldater var välkomna att sluta upp bakom honom i London. Frimärket från 1964 visar en mycket ovanlig propagandaaffisch tryckt 1940 på uppmaning av de Gaulles exilregering i London, och vars innebörd ansluter till de Gaulles radiotal den 18 juni. ➥ Gaulle var också att den nazistiska ockupationsmaktens terror slog hårt mot befolkningen. Både i den ockuperade zonen och i Pétains Vichyfrankrike valde många fransmän att med livet som insats ansluta sig till motståndsrörelsen. Vid ockupationens början bestod de olika motståndsgrupperna av uppskattningsvis 5 000 medlemmar, men i slutet av kriget var denna siffra hundra gånger större! Familjelivet de Gaulles familj hade under strapatsliknande förhållanden lyckats ta sig till London precis efter Frankrikes kapitulation. Hustrun Yvonne och döttrarna Elisabeth och Anne bodde på betryggande avstånd från London, som tyskarna började bomba hösten 1940, men inte läng- re än att Charles kunde göra täta besök. Även sonen Philippe som vid tillfället för den tyska ockupationen utbildade sig till sjöofficer, hade lyckats ta sig till Storbritannien. Där anslöt han sig till de fria franska sjöstridskrafterna, och han deltog i befrielsen av Frankrike 1944. Dottern Anne som var född med Downs syndrom, avled tragiskt nog endast 20 år gammal 1947 i sviterna efter en lunginflammation. Hon begravdes på kyrkogården i byn Colombeyles-Deux-Églises i nordöstra Frankrike, där paret de Gaulle 1934 hade köpt herrgården La Boisserie. När gården inköptes saknades det mesta av bekvämligheter, och det var först efter andra världskriget som huset rustades upp till en högre stan- dard. Enkelhet framför lyx var för övrigt något som kännetecknade de Gaulles personlighet. Stod utanför Den brittiska regeringen erkände de Gaulles exilregering, men ett erkännande från USA och Sovjetunionen skulle dröja. Istället valde Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin till de Gaulles stora ilska att erkänna Vichyfrankrike som det legitima Frankrike. Roosevelts erkännande av de Gaulle skulle faktiskt dröja till 1944 då Frankrike befriades. I USA:s ögon framstod de Gaulle som en obetydlig person, som saknade politisk makt och inflytande. Detta var dock inget som avspeglades i de Gaulles personlighet. Tvärtom slogs både Roosevelt, Stalin och Chur- T.v.: Sir Winston Churchill som var Storbritanniens premiärminister under större delen av andra världskriget (samt 1951–55), är avbildad på detta frimärke från Liberia 1966. Churchill tog emot de Gaulle i London efter att Frankrike kapitulerat i juni 1940, och han såg till att de Gaulles exilregering och hans organisation Det fria Frankrike fick de ekonomiska medel som krävdes för att upprätthålla frihetskampen. Förhållandet mellan Churchill och de Gaulle var emellanåt minst sagt spänt. Trots det fanns det en ömsesidig respekt och tillit mellan de båda som varade kriget ut. T.h.: Den franske generalen och marskalken Philippe Leclerc (1902– 47), vars egentliga namn var Jacques-Philippe de Hauteclocque, visas på detta franska frimärke från 1969. Under den tyska invasionen av Frankrike 1940 blev Leclerc tillfångatagen men lyckades fly, och han var en av de första höga franska militärerna som slöt upp vid de Gaulles sida i London. Leclerc ledde senare de fria franska styrkorna, och var bland annat delaktig i befrielsen av Paris och Strasbourg 1944. Leclercs tragiska död i en flygolycka i Algeriet 1947 berörde de Gaulle mycket starkt. 8 NORDISK FILATELI November 2015 06_10:Layout 1 2015-10-19 17:45 Sida 9 T.h.: Charles de Gaulle satt efter andra världskrigets slut kvar som regeringschef fram till 1946 då han avgick. Han valdes 1958 till Frankrikes president. Han genomdrev sin önskan om en folkomröstning för att ersätta den tidigare konstitutionen mot en ny, där presidentens makt stärktes. Fransmännen röstade igenom förslaget och de Gaulle blev den femte republikens första president. Fram till sin avgång 1969 arbetade han medvetet för att göra Frankrike till en stormakt. Vanuatu gav ut detta frimärke föreställande en äldre Charles de Gaulle 1990. T.v.: Detta frimärke från Vanuatu 1990 visar när Charles de Gaulle mottar folkets hyllning längs avenyn Champs-Élysées i Paris under segerparaden den 26 augusti 1944. I spetsen för paraden gick de Gaulle följd av höga franska militärer, bland annat general Leclerc, som deltagit i kriget för de fria franska styrkorna. Även tusentals motståndsmän och soldater som kämpat för Det fria Frankrike hyllades i paraden. Samtidigt som denna frihetsmarsch pågick så skedde sporadiska eldstrider i staden mellan motståndsmän och tyska soldater som vägrade kapitulera. chill av den franske generalens högdragna och majestätiska stil. de Gaulle hade inga problem med att sätta ner foten mot de politiska giganterna, vilket inte minst väckte Stalins förundran. de Gaulle kämpade aktivt för att driva att Det fria Frankrike fick en central roll under kriget. Gång på gång fick han uppleva besvikelsen över att stå utanför när Storbritannien, USA och Sovjet lade grunden för ett framtida Europa och världsordning. Han blev inte heller underrättad när den brittiska flottan i juli 1940 sänkte den franska flottans fartyg i Mers-el-Kébir i franska Algeriet, för att det inte skulle falla i tyskarnas händer. Detta tog de Gaulle som ett stort svek från brittisk sida. Inte minst eftersom näs- tan 1 300 franska sjömän dog i anfallet. Och inte ens när amerikanerna landsteg i i de franska kolonierna Marocko och Algeriet i november 1942 underrättades han om vad som pågick. Den franska befrielsekommittén I januari 1943 hölls konferensen i Casablanca dit de Gaulle var inbjuden. Han tackade först nej, men efter att Churchill och Roosevelt hotat med att erkänna den Vichylojale franske generalen Henri Giraud som ledare för den franska befrielsekommittén, bestämde sig de Gaulle för att närvara. Vid mötet bestämdes att de Gaulle och Giraud skulle dela ledarskapet. Efter att de Gaulle 1943 flyttat den franska exilregeringen från London till Alger, utmanövrerade han snabbt Giraud. Då Frankrike befriades 1944 hade den allierade överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower inledningsvis inga planer på att låta de Gaulle och de fria franska styrkorna spela någon central roll. de Gaulle drev frågan om fransk medverkan i befrielsen till sin spets, och fick till slut igenom kravet på att de fria franska styrkorna under ledning av generalen Philippe Leclerc skulle befria Paris. Den 26 augusti 1944 mottog de Gaulle parisarnas hyllning, när han i spetsen för de fria franska styrkorna gick längs avenyn Champs-Élysées. I maktens centrum de Gaulle satt kvar som regeringschef fram till januari 1946, ➥ T.v.: Den tyska inmarschen i Paris i juni 1940, illustreras på detta frimärke från Marshallöarna 1990. de Gaulle liksom Winston Churchill, hade redan i början av 1930talet varnat för vad Hitler och nazisterna var kapabla till. Varningarna gick obemärkta förbi! de Gaulle uppfattades som påstridig och besvärlig, då han under mellankrigstiden agiterade för en upprustning av den franska armén och en modernisering av pansarvapnet. Många av de högre militärerna förlitade sig istället på det statiska försvaret i form av Maginotlinjen med sina bunkersystem, vilken tyskarna kringrände 1940. T.h.: de Gaulles besök på Madagaskar 1958 uppmärksammas på detta frimärke utgivet av Maldiverna 1992. Efter att de Gaulle blivit Frankrikes premiärminister i juli 1958 (president blev han 1959) reste han runt mellan de franska kolonierna i Afrika, och i oktober 1958 besökte han Madagaskar. de Gaulle var dock ingen förespråkare för det franska kolonialväldet, och merparten av de franska kolonierna i Afrika blev självständiga under hans tid som president. Fjorton franska kolonier blev självständiga 1960, däribland Madagaskar. Algeriet blev efter blodiga strider självständigt 1962. NORDISK FILATELI November 2015 9 06_10:Layout 1 2015-10-19 17:45 Sida 10 T.v.: Frankrike gav ut detta frimärke med Charles de Gaulle 1995, för att uppmärksamma 50-årsjubileet av freden i Europa. I slutskedet av andra världskriget såg de Gaulle till att flytta fram de franska positionerna, för att därigenom säkra landets intressen i förhållande till stormakterna USA, Sovjet och Storbritannien. Den franska armén deltog aktivt i invasionen av Nazityskland 1945. I april 1945 intog de franska styrkorna de tyska städerna Karlsruhe och Stuttgart. Frankrike tilldelades efter krigsslutet en av de fyra ockupationszonerna som Tyskland och Berlin delades in i. T.h.: I byn Colombey-les-Deux-Églises i nordöstra Frankrike, köpte paret de Gaulle 1934 herrgården La Boisserie. Huset blev parets andningshål från den stressande vardagen i Paris. Det var också på La Boisserie som de Gaulle avled 1970, och han ligger begravd på kyrkogården i Colombey-lesDeux-Églises. I utkanten av byn restes i början av 1970-talet ett 43 meter högt Lorrainekors till hans ära. På platsen finns sedan 2008 också ett minnescenter och museum tillägnat de Gaulle. Invigningen av detta museum uppmärksammas på detta franska frimärke från 2008. ➥ då han avgick. En anledning till detta var att han ansåg att regeringschefens maktställning var för svag. Frågan om att stärka det franska presidentämbetets maktställning var en fråga som de Gaulle kom att driva under lång tid. Han lämnade dock inte politiken bakom sig. Redan året efter sin avgång startade han det politiska partiet RPF, som inledningsvis vann stort stöd bland fransmännen, men i början av 1950-talet svek väljarna honom. Han drog sig tillbaka till den ensliga herrgården La Boisserie, där han påbörjade arbetet med att skriva sina memoarer, som blev en stor försäljningssuccé i Frankrike. Men hans politiska karriär var långt ifrån över. I mitten av 1950-talet hade situationen i franska Algeriet blivit minst sagt kaotisk. Den franska ko- lonialmakten utkämpade ett mycket blodigt krig mot den algeriska befrielserörelsen, vars främsta mål var ett självständigt Algeriet. Den franska militären i Algeriet tog makten, och krävde att de Gaulle skulle återvända till maktens centrum för att lösa konflikten. de Gaulle krävde en författningsändring, vilket också skedde genom en folkomröstning 1958, som gav presidenten ökade maktbefogenheter. de Gaulle som president Kort efter att de Gaulle tillträtt som president 1959, lät han meddela att han ämnade öppna upp för möjligheten att ge det algeriska folket sin självständighet. Flera franska generaler stationerade i Algeriet valde då att bilda en kamporganisation, vars syfte var att störta de Gaulle. La Boisserie, de Gaulles lantegendom. (foto Arnaud 25) 10 Efter en mycket spänd period kunde flera av upprorsmakarna gripas och dömas till mycket långa fängelsestraff. De som hade kommit undan bildade 1961 organisationen OAS, som genomförde ett trettiotal misslyckade mordförsök på de Gaulle. Under sin presidentperiod som varade fram till 1969, kämpade de Gaulle för att stärka Frankrikes roll som oberoende stormakt. Landet fick ett eget kärnvapenprogram, och för att minska beroendet av USA lämnade Frankrike även NATO. Studentupproret 1968 i Paris blev början till slutet på de Gaulles politiska karriär. de Gaulle som var född på 1800talet förstod inte studenternas krav på liberalisering. När samhällsdebatten gick överstyr, och alla de stora fackförbunden tog ut sina medlemmar i generalstrejk som ett stöd till studentrörelsen, kontrade de Gaulle med att utlysa nyval. Efter att han förlorat i valet i april 1969, drog han sig tillsammans med hustrun Yvonne tillbaka till La Boisserie, där han också avled i november 1970. Charles de Gaulle, symbolen för Det fria Frankrike, hade före sin död gjort klart att en statsbegravning var helt utesluten. Han begravdes därför bredvid sin dotter Anne på kyrkogården i Colombey-les-DeuxÉglises. ❑ NORDISK FILATELI November 2015
© Copyright 2024