Djur i de isländska tåtarna

Djur i de isländska tåtarna
En studie av djurens roller och funktioner i gränslandet
mellan hednisk och kristen tid
UMEÅ UNIVERSITET
Institutionen för idé- och samhällsstudier
Kurs: Historia C
Moment: C-uppsats
VT 2015
Författare: Perry Nilsson
Sammandrag
Studien undersöker berättelser om djur i de isländska tåtarna. Materialet består av samtliga
fyrtionio tåtar i islänningasagorna vilka har undersökts genom en narrativ analys. Syftet är
dels att ta fasta på djurens roller och funktioner i berättelserna, och dels att jämföra dessa över
tid för att upptäcka eventuella förändringar vad beträffar djurens deltagande. Slutligen
kopplas resultatet i den mån det är möjligt till diskussionen om bokprosa- och friprosateorin.
Resultatet visar att djur förekommer i sammanhang av transportering, fejd, gåvor, måltider,
offer, i namn, indirekt för att driva handlingen framåt och i samband med fara för människors
liv. Djuren kan delta aktivt eller passivt, direkt eller indirekt, i berättelserna. De kan
exempelvis fungera som föremål vid en fejd eller som gåva att skänka för att knyta
vänskapsband. Tåtarna utspelar sig från slutet av 800-talet fram till mitten av 1100-talet och
kan delas in i fyra perioder. När sagasamhället ändrar karaktär från hedniskt till kristet,
formas djurens deltagande efter den förändringen.
Det finns i berättelserna om djur inslag av sådant som pekar på en efterhandskonstruktion
vilket stärker uppfattningen om att tåtarna kan ses som litterära produkter av medeltida
författarskap. Emellertid finns det textpassager som sticker ut från det mönstret och öppnar
upp för eventuella spår av muntlig tradering.
Nyckelord: Djur, tåtar, islänningasagorna, bokprosa- och friprosateorin.
Innehållsförteckning
INLEDNING ..................................................................................................................................................... 1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ................................................................................................................................ 2 BAKGRUND ......................................................................................................................................................................... 3 Djur i arkeologi och mytologi .................................................................................................................................... 3 Islänningasagorna och den historiska kontexten ............................................................................................... 4 MATERIAL OCH METOD .................................................................................................................................................. 5 Tåtar som källmaterial ................................................................................................................................................. 5 Källkritiska aspekter ...................................................................................................................................................... 5 En narrativ analys .......................................................................................................................................................... 8 TEORETISK ANKNYTNING .............................................................................................................................................. 9 FORSKNINGSLÄGE ......................................................................................................................................................... 11 RESULTAT .................................................................................................................................................... 13 DJURENS ROLLER OCH FUNKTIONER I TÅTARNA ................................................................................................ 13 Riddjur .............................................................................................................................................................................. 13 Djur som föremål i fejder .......................................................................................................................................... 15 Djur som gåvor .............................................................................................................................................................. 19 Djur som måltid ............................................................................................................................................................. 22 Övriga roller och funktioner .................................................................................................................................... 23 Delsammanfattning ...................................................................................................................................................... 26 FÖRÄNDRINGAR AV DJURENS ROLLER OCH FUNKTIONER ÖVER TID ............................................................ 27 Sekelskiftet 800 – 900-talet: Preludium ............................................................................................................... 27 Sekelskiftet 900 – 1000-talet: Omvändelsens tid .............................................................................................. 28 1000-talet: Konsolidering ......................................................................................................................................... 31 1100-talet: Expansion ................................................................................................................................................. 33 Odaterade tåtar ............................................................................................................................................................. 35 Delsammanfattning ...................................................................................................................................................... 36 ANALYS OCH DISKUSSION ................................................................................................................... 37 DJURENS ROLLER OCH FUNKTIONER I ETT FÖRÄNDERLIGT SAGASAMHÄLLE ........................................... 37 Hästen och dess funktion som riddjur ................................................................................................................... 37 Djurens medverkan i den komplexa fejden ......................................................................................................... 38 Djurgåvans beständighet och föränderlighet .................................................................................................... 40 Djur som måltid i ett större sammanhang ........................................................................................................... 42 BESTÄNDIGHET OCH FÖRÄNDERLIGHET I EN MUNTLIG ELLER SKRIFTLIG KULTUR ................................ 43 Djurens och sagasamhällets metamorfos – ett övergripande mönster .................................................... 43 Djur i gränslandet mellan skriftlig och muntlig kultur .................................................................................. 44 SAMMANFATTNING ................................................................................................................................. 46 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ..................................................................................... 48 TRYCKTA KÄLLOR ......................................................................................................................................................... 48 BEARBETNINGAR ........................................................................................................................................................... 48 TABELLER
TABELL 1: ANTALET TÅTAR DÄR DJURENS ROLL/FUNKTION FÖREKOMMER...............................................27
TABELL 2: DJURENS ROLL OCH FUNKTION I TÅTARNA SOM UTSPELAR SIG UNDER ÅREN 870-930........28
TABELL 3: DJURENS ROLL OCH FUNKTION I TÅTARNA SOM UTSPELAR SIG UNDER ÅREN 985-1014......29
TABELL 4: DJURENS ROLL OCH FUNKTION I TÅTARNA SOM UTSPELAR SIG UNDER ÅREN 1015-1066....32
TABELL 5: DJURENS ROLL OCH FUNKTION I TÅTARNA SOM UTSPELAR SIG UNDER ÅREN 1103-1157....34
TABELL 6: DJURENS ROLL OCH FUNKTION I TÅTARNA SOM UTSPELAR SIG UNDER ODATERAD TID....35
Inledning
Islänningasagorna är en del av ett i synnerhet isländskt men även nordiskt litterärt arv, och det
är förmodligen ingen överdrift att benämna sagorna som det kanske största och viktigaste
nordiska bidraget till världslitteraturen. Den litterära värld som läsaren får stifta bekantskap
med täcker så vitt skilda och polariserande områden som ära och skam, vänskap och svikna
löften, släktskap och tillfälliga förbindelser, hedniskt och kristet, samt kamp, offer och till sist
den ofrånkomligen döden. Så förflyter dagarna i en imaginär värld där allt tycks vara möjligt.
Det klara, enkla och bitvis kärva språket lämpar sig väl för skönläsning, men har
naturligtvis även varit föremål för mer djupgående analyser. Forskningen om sagorna har tagit
fasta på aspekter som genusperspektiv, muntlig och skriftlig kultur, sagornas litterära
uppbyggnad och beståndsdelar, övergången mellan hednisk och kristen tid, hur samhällen
gestaltas, samt olika former av ritualer.
Studier som avser djuren under vikingatid och tidig medeltid kretsar huvudsakligen kring
områdena arkeologi och Edda-diktningen. Benrester av djur som återfunnits i gravar kopplas
till mer eller mindre samtida skildringar samt den fornnordiska religionen och kosmologin.
Av någon anledning har, mig veterligen, intresset för djur i islänningasagorna varit ytterst
svalt, närmast obefintligt. Det finns därför anledning att undersöka djuren i den isländska
sagavärlden.
Studien av djur i de isländska tåtarna kan tyckas ligga närmare litteraturvetenskapen än
historievetenskapen. Det är förvisso sant att berättelserna står i fokus, men en inte helt
obetydlig del ligger i att koppla resultatet till den övergripande diskussionen om sagorna ska
ses som muntligt traderade berättelser eller produkter av medeltida skriftlärda. Precis som
sagorna befinner sig i gränslandet mellan hedniskt och kristet, befinner sig den här studien i
ett gränsland mellan litterärt och historiskt.
1 Syfte och frågeställningar
Djur återfinns i hög grad i såväl fornnordiskt arkeologiskt material som i den nordiska
mytologin. Mycket talar alltså för att djur även spelar en viss roll i islänningasagorna. Den här
studiens övergripande syfte är därför att undersöka berättelser om djur i de isländska tåtarna.1
Syftet kan i sin tur delas upp i två delsyften.
Den första delen avser att undersöka djurens funktioner och roller i berättelserna. I den
mån djur förekommer i berättelserna kan de ses som aktörer vilka aktivt deltar i handlingen
och eventuellt har en förmåga att påverka händelseförloppen (funktion), eller som varelser
vilka passivt närvarar eller omnämns (roll).
Den andra delen tar fasta på eventuella förändringar som går att spåra med avseende på
djurs funktioner i tåtarna. Syftet ska ses i ljuset av det faktum att berättelserna utspelar sig i
gränslandet mellan hednisk och kristen tid. Det finns alltså en berättelse över tid i tåtarna som
möjliggör en undersökning av förändringar såvida djur förekommer.
Studien kommer även i den mån det är möjligt att försöka koppla resultatet till den
teoretiska diskussion som råder om huruvida islänningasagorna ska betraktas som muntligt
traderade berättelser (friprosateorin) eller litterära produkter av medeltida författare
(bokprosateorin).
För att möjliggöra studiens syften ska samtliga fyrtionio tåtar i islänningasagorna granskas
kvalitativt, och i viss mån även kvantitativt, med följande frågor ställda till källmaterialet:
1. Djurens roller och funktioner i tåtarna:
- I vilka sammanhang förekommer djur? Hur är djur delaktiga i berättelserna? Vilka
funktioner är mest respektive minst förekommande?
2. Förändringar av djurens roller och funktioner över tid:
- Hur skildras djur i sagor som behandlar olika tidsperioder? På vilket eller vilka sätt
är rollerna och funktionerna beständiga eller föränderliga?
1
En tåt är en kortare saga som antingen är frilagd eller hör till en större saga. Se vidare i ”Tåtar som
källmaterial” på sidan 5.
2 Bakgrund
Djur i arkeologi och mytologi
Arkeologiska utgrävningar av gravar under förkristen tid visar på ett speciellt samband mellan
djur och människor. Djur kunde begravas med människor men även tilldelas egna gravar.
Skandinaviska undersökningar visar att de vanligaste djuren som förekommer i gravarna var
”nötkreatur, får eller get, svin, häst och hund, men det fanns också björn, katt, fågel och
fisk.”2 Djuren som medföljde i gravarna kan ses och tolkas utifrån tre perspektiv. För det
första som gravgåvor, för det andra som en kompanjon i livet efter detta och för det tredje
som föda under den fortsatta färden vidare till den andra sidan.3 Det finns även exempel på
människor som förlorat kroppsdelar och fått dessa ersatta av liknande delar tagna från djur
som placerats i graven, en transformation mellan människa och djur.4
Gravfynden visar alltså att djuren spelade en betydande roll i den förkristna världen med
sina praktiska och funktionella sidor. Om de domesticerade djuren dominerar gravarna, är det
precis tvärtom i mytologin. Där framträder de vilda fantasidjuren allt tydligare. Korparna
Hugin och Munin förser Oden med ovärderlig information. Vargarna Sköll och Hate jagar
solen och månen fram och tillbaka. Hästen med åtta ben, Sleipner, för Oden till platser dit han
annars aldrig skulle nå.5 En intressant aspekt med djuren i mytologin är att samtidigt som de
fantasifulla odjuren hotar att ödelägga världen, spelar de samtidigt en avgörande roll som
garanter för världsordningen. Midgårdsormen hotar världen men håller den samtidigt
samman.6
I den norröna litteraturen förekommer djur i personnamnen på karaktärerna. I detta finns
en återspegling mellan personlighet och djurens symboliska egenskaper. En man som
exempelvis uppvisar stor styrka kan ha en björn i för- eller efterledet i namnet. I den litterära
världen förekommer även djur i form av fylgjor, alltså skyddsgestalter för individer och
släkter som kan ta sig uttryck i djurgestalter. Fylgjan kunde framträda i drömmar och berätta
om framtiden eller att individen under en dröm förvandlades till ett djur som i sin tur kunde
påverka framtid.7 I detta ligger även en social samhällsordning där mäktigare män
2
Jennbert, Människor och djur: kroppsmetaforik och kosmologiska perspektiv, i Andrén, Jennbert &
Raudvere (red.), Ordning mot kaos – studier av nordisk förkristen kosmologi, 2004, s. 195.
3
Gräslund, Wolves, serpents, and birds: their symbolic meaning in Old Norse belief, i Andrén,
Jennbert & Raudvere (red.), Old Norse religion in long-term perspective: origins, changes, and
interaction, 2006, s. 124.
4
Jennbert, 2004, s. 200.
5
Steinsland, Fornnordisk religion, 2007, s. 197-200.
6
Ibid. s. 218-220. 7
Ibid. s. 277.
3 representerades av kraftfulla djur som björn, örn och oxe, medan lägre stående män
representerades av nötkreatur, svin och mindre fåglar.8 Djur som hänger samman med
individers samhällsställning återfinns även i Snorre Sturlasons Edda där hästen intar en
särskild ställning bland aristokratin, medan hunden som i arkeologin visat sig vanlig, spelar
en mindre betydande roll i de litterära texterna.9
Djuren i tåtarna utgör den här undersökningens studieobjekt. Med djur menas här levande
varelser utan magiska eller övernaturliga egenskaper. Troll, jättar eller korsningar mellan
människa och djur behandlas inte i föreliggande studie. Detta främst av utrymmesskäl men
även för att de svårkategoriserade och kan snarare ses som övernaturliga väsen än djur i
egentlig mening.
Islänningasagorna och den historiska kontexten
Islänningasagorna är en av flera andra typer av sagor som ryms inom sagagenren. Kunga- och
helgonbiografier samt legender, är några andra typer av sagor som ingår i genren.
Islänningasagorna utspelar sig i tiden från koloniseringen av Island i slutet av 800-talet fram
till kristnandet av befolkningen omkring år 1000 och en tid efter det. Även om Island är den
dominerande arenan för sagorna finns det åtskilliga exempel på sagor som utspelar sig i
Norge och Danmark. Sagorna nedtecknades av skriftlärda under 1200-talet fram till omkring
1400-talet, men det råder inte full konsensus inom forskningen om huruvida sagorna bär på en
muntlig tradering från den tiden de utspelar sig eller om de är produkter av medeltida
skriftställare. Vi lever även i ovisshet om vilka skriftställarna egentligen var och de
ursprungliga sagornas innehåll. Det sagamaterial som finns tillgängligt är avskrifter av
tidigare och förlorade pergamentoriginal.10
Vad beträffar själva innehållet i islänningasagorna konstrueras i stor utsträckning
berättelser som kretsar kring det för sagorna så viktiga temat fejd. Fejden är i regel ett resultat
av egendomsstrider eller personliga skymfer där en karaktärs anseende och ära kränkts. En
skam har dragits inte bara över den enskilde, utan över hela släkten, vars ordning endast kan
8
Jennbert, 2004, s. 203-205.
Jennbert, Djuren i nordisk förkristen ritual och myt, i Jennbert, Andrén & Raudvere (red.), Plats och
praxis – studier av nordisk förkristen ritual, 2002, s. 120-122.
10
Kellogg, Islänningasagornas värld, i Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl
G. (red.), Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1, 2014, s. XVII-XXIII. 9
4 återställas genom hämndaktioner antingen i form av fysiska handgemäng eller att ärendet dras
inför tinget.11
Material och metod
Tåtar som källmaterial
År 2014 utkom islänningasagorna i ett fembandsverk innehållandes samtliga fyrtio isländska
släktsagor och fyrtionio tåtar i svensk språkdräkt, ett översättningsarbete under ledning av
universitetslektor Kristinn Jóhannesson.12 Det är den här utgåvan som utgör källmaterialet för
föreliggande uppsats, närmare bestämt de fyrtionio tåtarna. Ordet tåt kommer från Þáttur,
vilket betyder ”del” eller ”kapitel” och ska ses som antingen en kortare berättelse frilagd från
sagorna, eller som en frilagd del med koppling till en större saga och då med funktionen att
exempelvis ”belysa en kungs personlighet eller införliva en äkthetsskapande historisk eller
lärd detalj.”13
Tåtarna som källmaterial har uteslutande valts för att de erbjuder en, sett till uppsatsens
omfång, hanterlig mängd text. Fembandsverket omfattar 2259 sidor, varav tåtarna utgör 265
av dessa. Att undersöka sagorna skulle kräva ett urval och en argumentering för varför vissa
sagor valts men inte andra. Genom att i stället rikta in sig på tåtarna möjliggörs ett
helhetsgrepp såväl vad beträffar tåtarna som djurens roll. Det är därför nödvändigt att här med
eftertryck betona att det är just tåtarna som explicit behandlas och inte islänningasagorna som
helhet.
Källkritiska aspekter
Den här studien inriktar sig på sagorna ur ett mentalitetshistoriskt perspektiv utan anspråk på
att förklara ”wie es eigentlich gewesen”. I det första delsyftet, om djurens roller och
funktioner i tåtarna, är de källkritiska aspekterna mindre problematiska. Det är djuren i tåtarna
som ska studeras och inte den faktiska historien. Det andra delsyftet om förändringar över tid
är emellertid mer problematiskt. Även om utgångspunkten fortfarande är tåtarna, så gör den
anspråk på att i den mån det är möjligt koppla resultatet till diskussionen om bokprosa- och
11
Steinsland, 2007, s. 65.
Förläggarens förord, i Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1, 2014, s. XV.
13
Ibid. s. XIX. 12
5 friprosateorin. Av den orsaken är det av intresse att beskriva sagornas kopplingar till
kristendomen och kontinenten.
Som ovan nämnts kan det finnas en förskjutning i tid mellan det att berättelserna muntligt
traderades och att de nedtecknades. Tiden som förflutit har förmodligen påverkat och
omformat berättelsernas innehåll så att vi nutida inte kan anta att det handlar om en direkt
återspegling av vad som berättades vid sagans tillkomst. Tiden är emellertid inte det enda
problem som vi ställs inför. Det religiösa skiftet under 1000-talet spelar en betydande roll.
Sagorna kan ha berättats under hednisk tid men nedtecknats under kristen tid.
Latinets och kristendomens inflytande på sagorna bör ses utifrån i alla fall tre
infallsvinklar. Den första avser enskilda motiv och direkta lån i sagorna som går att spåra i
latinska skrifter. Lånen är dock många gånger ytterst subtila och endast synliga för ett tränat
öga samt att lånen snarare ska ses som inspirationskällor för sagaförfattarna än direkta
parafraseringar.14
Den andra infallsvinkeln avser den ideologiska bakgrunden och tar fasta på att sagorna ska
ses som produkter av och för kristna i en tid av kristna värden. Förespråkare får den här
uppfattningen menar att sagorna bara kan förstås i den kontext de är skapade. Invändningar
har emellertid riktats mot den här ståndpunkten i och med att det inte går att helt bortse från
den muntliga traderingens roll, samt svårigheterna med att fastställa vad som är kristna,
hedniska eller allmänmänskliga värden.15
En tredje infallsvinkel tar fasta på latinska influenser i sagans struktur och narrativa
tekniker. Förespråkare för den här uppfattningen menar att islänningasagorna ingår i en
övergripande medeltida tradition. Med det menas ett brott mot den aristoteliska grundformen
av en berättelses fasta struktur bestående av början, mitten och slut. De isländska sagorna, och
även andra medeltida texter, kan inledas med incidenter utan direkta kopplingar till den
övergripande berättelsen och även inledas med passager som utspelar sig långt innan själva
intrigen tar fart. Det som talar för att sagorna är en produkt av medeltiden och saknar
kopplingar till en muntlig tradering, är att sagaförfattarna tillåter parallella berättelser löpa
samtidigt vilket är ett tydligt avsteg från den vanligt förekommande kronologiska strukturen i
muntligt historieberättande. Kritik som riktats mot den här uppfattningen går främst ut på det
orimliga i att isländska sagaförfattare så snabbt skulle ha snappat upp nya influenser från
kontinenten.16
14
Sigurðsson, The medieval Icelandic saga and oral tradition: a discourse on method, 2004, s. 24-25.
Ibid. s. 25-30.
16
Ibid. s. 30-32. 15
6 Kan avståndet i tid mellan det att sagorna först började traderas och att de nedtecknades
medföra vissa fördelar ur ett källkritiskt perspektiv? För den källkritiskt skolade är frågan
måhända absurd, men den erbjuder en oväntad ingång. Gro Steinsland för en källkritisk
diskussion som förvisso berör mytologin i Snorre Sturlasons författarskap, men vars
idéinnehåll även kan vara av intresse för en studie om djuren i islänningasagorna. Steinslands
resonemang bygger på närhet och avstånd. Närheten ligger i det att Snorre befann sig i en tid
inte allt för avlägsen från minnet av hedendomens tro och kult. Den här närheten förstärktes
paradoxalt nog i och med att tidsavståndet mellan kristendomen och hedendomen var så stort
att studier av hedniska texter började bli accepterat, de utgjorde inte längre samma fara som
under det tidiga kristnandet av Island. Sagorna behövde inte omarbetas eftersom de var
oförargliga. Snorre hörde även till den period då intresset för att skriva det egna landets
historia ökade.17 För just Islands del handlade det om ett ökat inflytande från Norge under
1200-talet som dels slutade i att Island kom att ingå i Norge, och dels i ett ökat behov hos
islänningarna att återskapa det egentliga isländska och som konkretiserades genom sagorna.18
Hur kunde kyrkan acceptera ett positivt förhållningssätt till den hedniska tiden? Steinsland
använder begreppet euhemerism, från filosofen Euhemeros, vars teori går ut på att
hedendomens gudomligheter ska ses som den tidens samhällselit vilka efter döden
apoteoserats, det vill säga människorna blev gudomliggjorda. Allt detta hade skett under
förkristen tid, vilket kyrkan i efterhand kunde ha överseende med. De isländska förfäderna
visste helt enkelt inte bättre. Detta öppnade i sin tur upp för den tidens historiker, som Snorre,
att ta del av de muntligt traderade berättelserna.19
Tillämpas Steinslands resonemang på djuren i tåtarna kan det innebära att symboliskt
laddade djur, som hästen, ändå kunde behandlas med viss objektivitet av författarna. Kyrkan
var etablerad när berättelserna nedtecknades och det fanns ett avstånd till det som
behandlades vad beträffar förkristna berättelser. Djuroffer och andra hedniska ritualer skulle i
sådana fall kunna traderas vidare i och med att människorna under 800- och 900-talen helt
enkelt inte visste bättre.
Något behöver även sägas om nyöversättningen av islänningasagorna som utkom 2014 och
som ligger till grund för den här studien. Det finns allmängiltiga problem med sagorna oavsett
utgåva. De ursprungliga sagorna tillkom från 1200-talet och framåt, och har genom åren
förändrats när kopieringar skett, på ett medvetet och omedvetet plan. Utmaningen ligger här i
17
Steinsland, 2007, s. 57-58.
Habbe, Att se och tänka med ritual: kontrakterande ritualer i de isländska sagorna, 2005, s. 81.
19
Steinsland, 2007, s. 59. 18
7 det filologiska arbetet att jämföra olika versioner av samma sagor för att hitta bättre
textutgåvor. I utgåvan från 2014 redogörs vilka handskrifter som de översatta texterna bygger
på inför varje saga som en introducerande text. En fördel med de isländska sagorna är att det
isländska språket genomgått mycket små förändringar genom åren, vilket möjliggör bättre
översättningar.20
En narrativ analys
Med källmaterialet beskrivet och diskuterat är det så dags att förklara tillvägagångssättet, det
vill säga metoden. Undersökningens syfte och infallsvinkel är djurens funktioner i de
isländska tåtarna. Centralt för studien är alltså berättelsen och av den anledningen har den
narrativa analysen valts som metod för att besvara studiens syfte och frågeställningar.
Den narrativa analysen ska förstås som en metod för att tränga in i texterna utifrån
dimensionerna form eller innehåll. Till dimensionerna form/innehåll kan även tilläggas
begreppen helhet eller del, med det menat om hela texten ska undersökas eller bara delar av
den. Det råder en inre samverkan mellan form/innehåll och helhet/del i det att en
undersökning som tar sin utgångspunkt i exempelvis innehållet även måste förhålla sig till om
hela eller delar av texten ska behandlas.21 Den här undersökningen kommer att använda just
kombinationen innehåll och helhet för att undersöka tåtarna.
En läsning av källmaterialet som koncentrerar sig på innehållet kan ta sin utgångspunkt i
att försöka finna ett framträdande mönster i texten som följs från början till slutet. Frågor att
ställa till texten för att finna ett mönster kan vara: vad hände, varför hände det, vem deltog i
händelseförloppet?22 Föremålet för den här studien är djuren, varför följande frågeschema har
konstruerats och ställts till texterna vid genomläsningen: Förekommer det djur i berättelsen?
Vilka djur? I vilka sammanhang? Vad fyller djuren för funktion?
Eftersom studiens syfte är att undersöka djurens funktioner i tåtarna, har kategorier
konstruerats för att strukturera resultatet. Kategorierna är ett resultat av vad den narrativa
analysens frågor till texterna genererat. Vän av ordning kan här rikta invändningar mot att
förfaringssättet är anakronistiskt, att kategoriseringen snarare speglar min läsning och analys
än det faktiska innehållet i källmaterialet. Det är min avsikt att skapa kategorier som
återspeglar innehållet och att argumentera för dessa. Ett djur som offras till gudarna eller
20
Redaktionens förord, i Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1, 2014, s. XI-XII.
21
Johansson, Narrativ teori och metod: med livsberättelsen i fokus, 2005, s. 288.
22
Ibid. s. 288 och 290. 8 någon högt uppsatt individ kan exempelvis kategoriseras som ”Djur som offer”. Ett djur som
bortskänks av en individ till en annan i utbyte mot vänskap kan kategoriseras som
”Djurgåva”. Kategorierna ska alltså gå att koppla till det faktiska innehållet, med syftet att
systematisera och begripliggöra innehållet.
En textanalys av islänningasagorna kräver en medvetenhet om vilket samhälle som ska
analyseras. Peter Habbe menar att det finns olika samhällen som tolkningen och analysen
måste skilja mellan. Ett samhälle är ”sagasamhället”, det vill säga det samhälle som
framträder i sagorna. Ett annat samhälle är det ”vikingatida samhället” så som
historievetenskapen framställer det. Ett tredje är det ”medeltida samhället” som
författarna/nedtecknarna av sagorna verkade i. Det fjärde och sista är det ”nutida
forskarsamhället” i vilket forskaren själv befinner sig i och som har inverkan på analysen.
Den som genom sagorna försöker säga något om dessa samhällen måste vara medveten om
när analysen befinner sig i ett specifikt samhälle, i eller utanför texten.23 Habbe menar vidare
att ”I de fall analysen sträcks utöver en förståelse av sagasamhället måste kompletterande
material användas, trots att sagaförfattarna skrev sina texter som historia och använde allt det
material som stod till deras förfogande om vikingatiden.”24
Med ovanstående sagt är det därför viktigt att i en analys av djurs funktioner och dess
förändringar vara medveten om när analysen berör sagasamhället och när den går utanför.
Den här studien kan inte säga något om huruvida djurs funktioner i sagorna även förekom i
det vikingatida samhället. Det studien däremot kan göra är att tala om djurs funktioner och
förändringar i sagasamhället.
Teoretisk anknytning
Den teoretiska anknytningen tar sin utgångspunkt i den inre motsättningen mellan två
uppfattningar av hur sagorna ska förstås i förhållandet mellan muntlig tradition och skriftligt
författarskap. Frågan anknyter till den källkritiska diskussionen ovan, men i den här delen
kommer de två övergripande teorierna bokprosateorin och friprosateorin att diskuteras, vilka
den här studiens resultat senare ska försöka relateras till.
Enligt bokprosateorin ska islänningasagorna ses som rena litterära verk av kristna
medeltida författare. Uppgiften för forskningen har här varit att försöka se intertextuella
samband, latinets inflytande, lokalisera de verkliga författarskapen och datera sagorna. Teorin
23
24
Habbe, 2005, s. 82-83.
Ibid. s. 83. 9 utgår ifrån att sagorna är uppdiktade från 1200-talet och framåt och gör därför inga vaga
historiska antaganden om att sagorna är autentiska berättelser om hur det egentligen förhöll
sig på Island under 800-, 900- och 1000-talen.25
Friprosateorin kan ses som den direkt motsatta uppfattningen om sagornas ursprung. Enligt
teorin är sagorna ett resultat av generationer av muntligt traderade berättelser härstammande
från vikingatiden, vilka nedtecknades av skriftlärda utan författarambition.26 I stället för att
granska intertextuella samband och latinskt inflytande, har anhängare av friprosateorin
granskat sagornas historicitet och försökt finna andra belägg för vad de menar är en muntlig
tradition. Övertygelsen är att muntlig tradering är en säker källa till det förflutna som kan
överföras från generation till generation utan att innehållet förvanskas i för hög grad.27
Hur ser då forskningen under 2000-talet på sagornas ursprung? Det tycks råda en viss
konsensus bland forskarna om att det troliga står att finna i en kombination av båda teorierna.
Vissa sagor tyder på en högre grad av muntlig tradering, medan andra mer uppenbart är en
skapelse av de medeltida författarna. Det som talar för den muntliga traderingen är sagornas
genealogiska uppgifter, en inledande presentation och uppräkningar av släktleder som för oss
nutida kan te sig obegripliga, men för de samtida kan ha varit bekanta. Övrigt som tyder på
den muntliga traditionen är hur nedtecknarna kommenterar innehållet med att påpeka att
mycket mer nog finns att berätta om händelsen, men att sådana uppgifter saknas i
folkberättelserna. Sagorna är handlingsinriktade, dialogiska och låter karaktärernas inre
känsloliv och tankar återspeglas i ord och gärningar.28 Samtida historiker under medeltiden,
exempelvis Saxo Grammaticus och Theodoricus, nämner islänningarnas goda
berättaregenskaper och förmåga att recitera utan skriftligt stöd. Dessa argument om muntlig
tradering kan emellertid bemötas med att sagaförfattarna medvetet försökt att få berättelserna
att framstå som autentiska genom att använda vissa berättartekniska knep.29
Den här studiens operationaliseringsförfarande går således ut på att finna spår i
berättelserna om djur som kan kopplas till ovanstående diskussion. Det kan handla om att djur
placeras in i sammanhang som indikerar en efterhandskonstruktion, eller inkonsekvenser i
berättelserna som innebära en muntligt traderad kärna.
25
Sigurðsson, 2004, s. 18.
Lönnroth, förord till Njals saga, 2007, s. 8.
27
Sigurðsson, s. 18-19.
28
Lönnroth, förord till Njals saga, 2007, s. 8-10.
29
Sigurðsson, s. 37-37. 26
10 Forskningsläge
Ett grundläggande problem, men som samtidigt möjliggör den här undersökningen, är
avsaknaden av specifik forskning om djur i islänningasagorna. Litteraturförteckningar har
granskats inför den här studien och sökningar har gjorts på vetenskapliga databaser, men det
enda som framkommit är forskning och skrifter som avhandlar djur i arkeologin och
mytologin. Någon längre saga kan nämnas som hastigast för att exemplifiera ett resonemang,
men djuren spelar i sammanhanget en undanskymd roll. Detta medför att föreliggande
forskningsläge behandlar sådant som indirekt berör den här uppsatsens syfte.
Forskning om islänningasagorna är ingen specifik nordisk verksamhet, utan har en
internationell spännvidd. Ett exempel på detta, och av stor betydelse för den här studien, är
William Ian Millers Bloodtaking and peacemaking: feud, law, and society in Saga Iceland.
Miller undersöker fejd, hämnd och fredsuppgörelser i sagasamhället och menar att
islänningasagorna handlar lika mycket om fejd och hämnd som fredsstiftande och
uppgörelser. Fejden är i sagorna moralisk i det att en oförrätt ska vedergällas. Vidare är fejden
juridisk i det avseendet att den är ett medel för att utdöma straff. Till sist är fejden även
politisk eftersom den utgör en arena för maktspel och dominans.30 Även fredsuppgörelserna
rör sig på flera plan. En form är ett ingripande i konflikten från en tredje part, en medlare. En
annan, och mer sofistikerad, form är att fejden förts till tinget för en skiljedom. I det här
avseendet kom kristendomen att ha ett gott inflytande genom att tillhandahålla nya retoriska
verktyg som tålmodig argumentering och förlåtelse.31
I den nordiska forskningen bör det tvärvetenskapliga projektet Vägar till Midgård nämnas,
vilket innehåller såväl artikelsamlingar som avhandlingar vilka behandlar fornnordisk ritual
och föreställningsvärld. I projektet ingår Peter Habbes avhandling Att se och tänka med ritual:
kontrakterande ritualer i de isländska släktsagorna. Han skriver där bland annat om gåvan i
de isländska släktsagorna. Han menar att gåvorna i sagasamhället alltid är i rullning eftersom
de ingår i bildandet och upprätthållandet av vänskapsband och politiska allianser. Liksom
fejden ingår gåvan alltså i en politisk diskurs.32 Habbe visar även att gåvorna i sig nästan
aldrig var av praktisk eller vardaglig natur. Gåvan skulle utstråla och symbolisera status och
värde vilket gjorde att den i regel var något alldeles extra, exempelvis en guldarmring.33
30
Miller, 1990, s. 181.
Ibid. s. 259-270.
32
Habbe, 2005, s. 187-198.
33
Ibid. s. 209-210.
31
11 Vidare har han även undersökt gåvoutbytet över tid och funnit att utbyteskulturen förändrades
något i och med kristendomens införande, men att utbytesakten i sig kom att bestå.34
Gåvan kan även ingå i en rituell praxis. Britt-Mari Näsström skriver i Blot: tro och offer i
det förkristna Norden om gåvooffret till gudarna och menar att det hade olika syften men att
offermaterien i regel bestod av djur och rikedomar. Syftet liknar det som Habbe tecknat, det
vill säga en gåva överlämnas med en förhoppning om en motprestation. Ett syfte kunde vara i
förebyggande syfte, ett offer för god årsväxt och fred. Ett annat för att tacka guden eller
gudarna för något. Den vanligaste offerformen var, enligt Näsström, kommunionsoffer där
människorna åt en gemensam måltid med gudarna. Detta gick till så att ett större djur
slaktades och delades sedan mellan människor och gudar. Offerdjuren i de isländska sagorna
utgörs i regel av oxen.35
Catharina Raudvere kommer i Kunskap och insikt i norrön tradition: mytologi, ritualer
och trolldomsanklagelser in på kopplingen mellan djur och öde i norrön litteratur. Hon menar
att djur kunde fungera som en ödets agent i en värld där den slutgiltiga undergången ständigt
hotade. Även om världens öde var förutbestämt, var det viktigt för individen att känna till
ödet i sin egen direkta omgivning för att på så sätt göra rätt beslut. En inkarnation av dessa
ödets agenter var djurfylgjan, en skyddsande i djurgestalt för individer och familjer, och som i
sagorna oftast framträder i drömmar.36
Inom projektet Vägar till Midgård skriver Kristina Jennbert om Djuren i nordisk förkristen
ritual och myt, där hon menar att hästen intar en särställning oavsett om det handlar om
arkeologiskt material eller texter. Detta förklaras med att det fanns en koppling mellan hästen
och det aristokratiska skiktet i såväl samhället som sagasamhället. I det arkeologiska
materialet är annars djur knutna till bondgården och ritualen vanligast förekommande, medan
texter som Snorre Sturlasons Edda betonar de vilda djuren.37
34
Habbe, 2005, s. 210-211. 35
Näsström, 2002, s. 33-43, 182-189.
Raudvere, 2003, s. 57-69.
37
Jennbert, 2002, s. 120-124. 36
12 Resultat
Den narrativa analysen av tåtarna har genererat ett antal kategorier som konstruerats för att
strukturera upp djurens funktioner i tåtarna. Resultatets disposition följer således kategorierna,
men ett viktigt förtydligande är att i samma tåt kan flera olika kategorier uppträda vilket gör
att samma tåt kan figurera på flera olika ställen. Resultatet är även disponerat så att den
vanligaste förekommande kategorin i tåtarna presenteras först, för att sedan följas av resten
som presenteras i tur och ordning beroende på förekomsten.
Djurens roller och funktioner i tåtarna
Riddjur
Den mest förekommande funktionen som djuren fyller i de isländska tåtarna är som riddjur
vid förflyttningar från en geografisk punkt till en annan. Riddjur som funktion förekommer i
tjugotvå av fyrtionio tåtar. Hästen har den funktionen att den kan transportera karaktären i
berättelsen över stora ytor eller när en förflyttning är brådskande vid exempelvis
hämndaktioner eller flykt. Hästen som riddjur framhävs i regel aldrig på något speciellt sätt
med någon särskild egenskap eller yttre karaktär i stil med Odens häst Sleipner. Hästen är en
naturlig del av i synnerhet det aristokratiska samhällsskiktet, ett djur som bara finns där när
nöden så kräver.
Det finns emellertid fyra tåtar som i sammanhanget sticker ut från mängden i berättelserna.
I Tåten om Þiðrandi och Þórhall berättas om ett sällskap som efter ett höstgille somnar för
kvällen, varpå det under natten knackar på ytterdörren. Sällskapet har blivit varnade för att
lämna huset under natten, men Þiðrandi beslutar sig för att kontrollera att ingen har blivit
utelåst. Väl ute ser han från norr nio svartklädda kvinnor med dragna svärd komma ridande på
svarta hästar. Från söder ser han samtidigt nio vitklädda kvinnor komma ridande på vita
hästar. Det Þiðrandi här bevittnar är ett religiöst skifte åskådliggjort i två ridande skaror där
färgen har en symbolisk betydelse. De svartklädda kvinnorna och hästarna visar sig vara
festdeltagarnas äldre släktingars fylgjor vilka är ute efter ett sista offer innan religionsskiftet
förverkligats. Mycket riktigt hinner de svartklädda kvinnorna fram och dödar Þiðrandi innan
de vita hästarna kommer till undsättning.38
Den vita hästen förekommer även i en annan textpassage med ett tydligt kristet budskap,
nämligen Tåten om Þórhall Knapp. Þórhall heter en hedning drabbad av spetälska. I en dröm
38
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 474-476.
13 möter han en lysande man ridande på en vit häst som talar om för Þórhall hur han genom att
övergå till kristendomen och bygga ett hus åt den ende och sanne guden kan bli fri från
spetälskan.39 Den vita hästen som riddjur förekommer alltså i två tåtar och gemensamt för
båda är det kristna budskapets intåg i den hedniska världen. Motsatsen mellan det mörka
hedniska, förkroppsligat i svarta hästar, och ljusa kristna, framstår tydligare i den förra tåten
men den senare förstärker bilden av att kristendomen framställs som ljuset, det vita.
En annan textpassage som sticker ut i berättelser om riddjur återfinns i Tåten om Svaði och
Arnór Käringnäsa. Det råder missväxt och hungersnöd på Island sedan biskoparna Friðrek
och Þorvald lämnat ön. Svaði, en av maktens män, kallar då samman ett antal fattiga män att
gräva ett djupt hål utanför hans gård i utbyte mot avlöning. Männen avslutar arbetet och blir
sedan inledda i ett litet hus där belöningen väntas, men väl där blir de inlåsta och får förklarat
för sig att de ska bli dräpta och jordade i hålet som grävts. Under natten passerar Þorvarð den
kristne huset och hör männens jämmer. Han lovar att släppa ut männen i utbyte mot att de
omvänder sig till den sanne Guden, vilket männen även gör. Svaði märker sedan vad som har
skett, beväpnar sig och sina män och rider sedan i full fart efter de flyende: ”Men hans illvilja
och ondska slog tillbaka på honom själv, på så vis att just som han djärvt red fram utmed
graven föll han av hästryggen och var redan död när han träffade marken.”40 Liksom i
föregående tåt, går det att i den här textpassagen läsa in en kristen symbolik.
Biskoparna Friðrek och Þorvald återkommer även i en annan tåt med en passage där
riddjuren spelar en framträdande roll och där det gudomliga ingripandet synes allt tydligare. I
Tåten om Þorvarld den vittfarne har biskoparna rest till Island för att kristna landet. Vid ett
Allting samlas hedniska hövdingar som känner sig hotade av de nya predikanterna. De rider
med 240 män för att döda biskoparna och deras anhängare. Under ridturen bestämmer sig
hedningarna för att låta hästarna beta. När männen hoppar upp på hästarna igen kommer en
stor flock fåglar flygandes mot dem: ”Av detta blev deras hästar skrämda och så vilda att alla
som satt på hästarna föll av och skadade sig. (...) Hästarna trampade ner somliga och skadade
dem. De som klarade sig bäst då hästarna sprang bort fick gå hela vägen tillbaka hem. De
vände då alla tillbaka.”41
Ovanstående exempel visar hur betydelsefulla riddjuren kan vara i tåtarna. De visar också
hur okontrollerbara hästarna är som riddjur. I vissa situationer kan varken ryttarna eller ens
den allsmäktige guden själv styra dem. Gud är oförmögen att få hästarna att självmant kasta
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 477-478. Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 364.
41
Ibid. s. 376-377. 39
40
14 av hedningarna och tvingas därför skicka anfallande fåglar för att skrämma upp hästarna. Det
är hästen som utför den avgörande handlingen att stoppa hedningarna, men det sker på ett
omedvetet plan eller som ett resultat av yttre påverkan. Det är dock viktigt att poängtera att i
det stora hela spelar riddjuren en undanskymd roll i deras funktion att föra karaktärerna från
en plats till en annan. Riddjuret omnämns i all hast utan någon längre förklaring.
Djur som föremål i fejder
En funktion som kanske inte förekommer i samma utsträckning som riddjuret, men som är
betydligt mer utförligt beskriven i tåtarna, är djurens del i fejder mellan olika individer. I nio
av totalt fyrtionio tåtar återfinns fejder där djur spelar en avgörande roll, antingen som passiva
eller aktiva deltagare. Passiva i den bemärkelse att de själva inte agerar utan bara genom sin
existens involveras i fejden, och aktiva i det att de agerar på ett sätt som i sin tur skapar en
fejd.
Aktivt deltagande
Tjurar och oxar deltar aktivt i skapandet av fejd och vars ageranden blir en direkt orsak till
fejder mellan personer. I Tåten om Brandkrossi har en man vid namn Grím fött upp en oxe
med ett vitt brandkors i pannan. En sommar när den tioårige oxen är ute på bete börjar den
välta höstackar som står uppställd längs huset, varpå gårdens tjänstefolk försöker infånga den
men det hela misslyckas och tjuren rusar mot havet och är sedan borta. Grim drabbas då av
djup sorg över den förlorade oxen, mer omtyckt än något annat djur på gården. Det visar sig
sedan att en storman i Norge hört talas om oxen och sänt sin träl till Island för att fånga den,
vilket Grím får reda på under en resa till Norge.42
En tåt där tjuren utlöser en våldsupptrappning och skapar hämndaktioner som överstiger
det mesta, står att läsa i Tåten om Bolli om Þórólf och hans ilskna tjur. Tjuren orsakar
skadegörelse på såväl gårdar som husdjur. Þórð ber Þórólf att hålla uppsyn över tjuren, men
får ett likgiltigt svar tillbaka. Tjuren fortsätter att vålla stor skada och Þórð bestämmer sig då
för att dräpa den, vilket också sker med ett genomborrande spjut. Þórólf blir rasande och
svarar med att dräpa Þórðs son. Þórð söker hjälp hos sin kusin Bolli som för saken till tinget,
där Þórólf döms till fredlöshet. Hämndaktionerna slutar dock inte där.43
42
43
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 472-473.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 329-333. 15 Tjurar och oxar låter sig inte kontrolleras utan agerar snarare efter egen vilja. Att döma av
ovanstående exempel ligger fejden i det att ägaren inte kan eller vill kontrollera djuren. De
lever sina egna liv vilket är nödvändigt för att skapa just den typen av fejd. Hämndaktionen i
det andra exemplet visar också hur värdefull tjuren är. Oförrätten är så stor att den ska hämnas
som vore en människa dödad.
I gränslandet mellan aktivt och passivt deltagande
Djur kan som nämnts tidigare delas upp i aktiva eller passiva deltagare i fejder. Det finns
emellertid situationer som rör sig i gränslandet mellan båda. Ett exempel på det är vad som
sker i Tåten om Máni Skald. Skalden Máni återvänder norrut från sin pilgrimsresa till Rom.
Han kommer sedan till kung Magnus hov, där två gycklare låter småhundar hoppa över höga
stänger framför förnäma män. Ju ädlare desto högre måste hundarna hoppa. Inför Máni
hoppar inte hundarna särskilt högt, varpå Máni diktar en smädesstrof vilken roar hirdmännen
och förnedrar gycklarna.44 Hundarna, vilka för övrigt är ovanliga djur i tåtarna, är förvisso de
som aktivt utför en handling som leder till konflikt, men samtidigt är de pådrivna av
gycklarna.
Även Tåten om Þorstein den stångslagne är ett sådant exempel på passivt och aktivt
deltagande. Þórarin och hans son Þorstein livnär sig i huvudsak på att sälja välmående
hingstar. Sonen karakteriseras som kraftfull och arbetsam, vars direkta motsats står att finna i
Þórð, en i samhället föga omtyckt hästkarl anställd hos stormannen Bjarni. Tåtens inledande
konflikt uppstår när en hästkamp arrangeras mellan Þorsteins och Þórðs unghästar. Þórðs häst
är den som viker ned sig, varpå han väljer att själv rikta ett slag mot Þorsteins häst.
Våldsspiralen trappas upp när Þorstein i sin tur slår till Þórðs häst, vilket medför att Þórð ger
sig på Þorstein och misshandlar honom svårt med ett tillhygge. En tid efter händelsen är det
dags för Þorstein att utkräva hämnd.45 Djuren befinner sig i ett gränsland mellan passiv och
aktiv eftersom hästarna drivs på till hästkamp av männen. Hästarnas funktion i den här fejden
kan ses som passiv i och med att de inte agerar av egen vilja, men samtidigt kan hästkampen
ses som ett aktivt deltagande eftersom den ena hästen visar sig starkare än den andra.
Passivt deltagande
Djur kan som passiva deltagare i en situation indirekt leda till att en fejd utbryter mellan
personer. Rollen som djuren fyller i sammanhanget är att fungera som ett konfliktföremål.
44
45
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 349.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 440-441. 16 För att exemplifiera djur som passiva deltagare i en fejd kan Tåten om Þorstein SiðyHallsson nämnas. I den berättas om Þorstein, en av kung Magnus hirdmän, och som olovligt
har begett sig på en handelsresa till Dublin. Detta kommer till kungens kännedom och
Þorstein görs fredlös men han får själv inte kännedom om det förrän han anländer till Norge
med ett antal hingstar. En man vid namn Einar beskådar hingstarna med stor beundran, och
Þorstein bestämmer sig för att ge bort hingstarna till Einar, men han vägrar ta emot dem för
att inte reta kungen. Indriði, Einars son, passerar vid ett senare tillfälle förbi ovetandes om
domen över Þorstein och tar därför gladeligen emot hästarna. Detta ogillas skarpt av kung
Magnus vilket skapar komplikationer för fadern.46 I tåten spelar alltså hingstarna en passiv
roll i det att de inte gör något för att skapa en fejd men blir trots det själva konfliktföremålet.
En annan textpassage där djur spelar en passiv roll i fejder återfinns i Tåten om Hrómund
den halte. Norska handelsmän under ledning av Sleitu-Helgi anländer till Island och beter sig
på ett sätt som väcker islänningarnas vrede. En dag upptäcker islänningen Hrómund att fem
av hans riktigt feta hingstar är borta och handelsmännen blir snabbt misstänkta som
gärningsmän. Det hela förs till alltinget där samtliga handelsmän fälls för häststöld. Med detta
som startpunkt inleds en blodig hämndaktion från norrmännens sida.47
Hästen som riddjur medverkar aktivt till att transportera en individ från en plats till en
annan, men i en konfliktsituation kan den inneha en passiv roll. För att förstå det här
förhållandet kan Tåten om Bolli lyftas fram. Bolli rider med sina mannar för att hämnas en
tidigare oförrätt mot en nära släkting. Under hämndtåget stannar han vid en höstack där
hästarna ska få äta sig mätta, men samtidigt ställer han sig tveksam till vad det är för hö: ”De
steg av och gav hö till hästarna, fast inte så mycket. Bolli höll dem tillbaka, ’för jag känner
inte bondens lynne’, sade han.”48 Höet visar sig tillhöra Heligi, beskriven som lågättad men
med gott om egendom, som blir rasande över att Bolli olovligt tagit av hans hö och en
konflikt utbryter.
Som framgår av ovanstående resultat verkar hästarna fungera som passiva konfliktskapare
och i ett fall i gränslandet mellan passiva och aktiva. Hästarna är i berättelserna värdefulla
föremål som står under mänsklig kontroll och när det maktförhållandet rubbas skapas
konflikterna. Någon vill bortskänka sina hästar, någon förlorar sina hästar och, till sist, någons
häst räcker inte till i en kamp. Hästarna är emellertid inte de enda som genom sin passivitet
kan agera konfliktföremål. Boskap i bred bemärkelse intar en liknande roll i tåtarna.
46
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 476.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 359. 48
Ibid. s. 334.
47
17 Konflikter som uppstår kring boskapen gäller mark och bete. Boskap som konfliktföremål
återfinns i två tåtar vilka sammanfattas nedan.
Den ena tåten är Tåten om Hrafn Guðrúnarson. Sighvat spenderar mer än hans tillgångar
och tvingas därför sälja något i sin ägo för att kunna betala skulder och köpa boskap. Hans
plan är att sälja mark och Sighvat söker därför upp Þorgrím, en man med dåligt rykte men
med mycket boskap. Þorgrím föreslår en bit av Sighvats ängsmark i utbyte mot boskap.
Sighvat går med på det under villkoret att Þorgríms boskap inte får beta på marken. Villkoret
accepteras. Senare under sommaren börjar Þorgríms boskap få ont om bete och han
bestämmer sig därför för att låta dem beta på den äng på Sighvards mark som tidigare
köpslagits om. Sighvards går därför ut en dag och driver bort boskapen, vilket Þorgrím får se
och kastar ett spjut som genomborrar Sighvard och som faller död till marken. Sighvards son
kommer senare att hämnas sin far.49
Den andra tåten är Tåten om Orm Stórólfsson. En sträng vinter skapar betesbrist och
Stórólfs boskap blir lidande. Han skickar därför iväg sin son Orm, känd för sin kroppsstyrka,
att införskaffa hö, vilket är slut hos alla utom hos Dufþak, känd för sitt vilda och våldsamma
sinnelag. Orm lyckas övertala honom på villkor att Orm endast får ta det hö som han för egna
krafter orkar bära. Det visar sig sedan att Orm lyckats bärga allt hö hem till gården. Dufþak
beger sig till Stórólfs gård för att utkräva en betalning för allt hö som tagits, vilket han inte
får. Efter det skiljs männen som ovänner.50
De två tåtarna visar hur boskapens passiva roller indirekt kan leda till ovänskap eller så
ödesdigra handlingar som att någon genomborrar en annan med ett spjut. Begäret och behovet
att äga boskap samt att livnära dessa driver människorna till fejd. Boskapen behöver inte döda
eller utmana någon, ställa till med något eller mystiskt försvinna. Det räcker med att helt
enkelt finnas till och att ha fundamentala behov som måste täckas för att det ska leda till fejd.
Det kanske yttersta exemplet på när ett djur trots sin passiva roll leder till en fejd är när det
inte ens är levande, men trots det står som föremål vid en tvist individer emellan. Ett sådant
exempel står att finna i Tåten om Sneglu-Halli. Tåten handlar om två mycket kompetenta
diktare vid kung Haralds hov, Halli och den mer erfarne Þjóðólf. Halli är inledningsvis kaxig
och kungen sätter honom på ett prov. Ett fat med en helstekt gris ska serveras Halli, men
innan den ställts på bordet ska han ha hunnit dikta en strof, vilket han även lyckas med. Det
uppstår sedan en spänning och tävling mellan Halli och Þjóðólf om vem som är den bäste
49
50
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 3, s. 464-465.
Ibid. s. 476. 18 diktaren vid hovet.51 Den helstekta grisen spelar en betydande roll i det prov som kungen
arrangerar och som höjer Hallis status som diktare i både kungens och diktarantagonistens
ögon.
Samma tåt, Tåten om Sneglu-Halli, belyser ytterligare en aspekt vad avser passiva djurs
roll i fejder. Efter diverse smädelser berättar Halli om Þjóðólfs far, Þorljót, vilken ska ha levt
som fattig på Island och tilldelats en kalv. När fadern tog hem kalven, som han höll i ett rep
med en ögla i andra änden, hävde han upp den över gårdsmuren, och när han själv skulle
hoppa över muren föll kalven framlänges och han baklänges. Öglan lade sig runt halsen på
Þorljót och han ströps till döds. Efter att Halli berättat historien drar Þjóðólf sitt svärd, men
Halli skyddas av kungen som finner historien roande.52 Den här textpassagen i tåten visar hur
ett djur, i det här fallet en kalv, genom sitt passiva medverkande i en berättelse i berättelsen
kan skapa en sådan komisk och förnedrande situation vilket i sin tur leder till fejd.
Djur som gåvor
Djur i de isländska tåtarna har inte bara den funktionen att vara föremål för fejd. De är i hög
grad även föremål vilka kan skänkas som gåvor till individer och släkten i bestämda syften.
Djur som gåvor förekommer i sju tåtar och kan i dessa betraktas ur två perspektiv. Det ena tar
fasta på den sociala ställningen i samhället där djurgåvor till en kung sker i form av björnar
som transporteras till hovet, medan djurgåvor individer utanför hovet emellan sker i form av
hästar eller boskap. Det andra perspektivet avser vad gåvan syftar till där de två övergripande
syftena är att antingen knyta vänskapsband med någon eller att lösa en konflikt. I tåtarna är
djurgåvor för att knyta vänskapsband den vanligaste formen.
Djurgåvor för att knyta vänskapsband
Hästkamp har nämnts ovan som inledning till en konflikt, men den behöver nödvändigtvis
inte alltid resultera i det. I Tåten om Gunnar Þiðrandabani utspelas inledningsvis en
hästkamp mellan Ketils och Björns två hästar, ur vilken den senare går segrande. Hästen som
vinner överlämnar Björn till Ketils fosterson Þiðrandi, som representerade Ketil under
hästkampen, som en gåva för att knyta vänskapsband med denne.53 En annan funktion inom
vänskapsgåvan kan ses som att återgälda kostnaderna efter en inkvartering över vintern
vänner emellan. En sådan funktion återfinns i Tåten om Þórarin Nefjólfsson. Þórarin och
51
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 357.
Ibid. s. 359. 53
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 460-461.
52
19 Þorstein knyter vänskapsband vid Knut den stores hov och lovar varandra att bo på samma
plats om de händelsevis skulle bo i samma land. Så sker också och vid ett besök bjuder
Þórarin på Island in Þorstein och hans följe på arton man till sitt hemman. Där slaktar Þórarin
samtliga djur på gården för att följet ska klara vintern. Under våren undersöker Þorstein hur
mycket djuren kostar och återgäldar gesten genom att köpa lika många djur och ge tillbaka
som en gåva.54 Som framkommer i exemplen är det scener som utspelar sig utanför
hovkulturen där hästar och boskap utgör föremålen för att knyta nya eller stärka gamla
vänskapsband.
Berättelserna i de isländska tåtarna är emellertid inte så endimensionella att det alltid
räcker med att överlämna gåvor för att oförrätter ska förlåtas och vänskapsband knytas. Vissa
gånger kan till och med en gåva skänkt i all välmening skapa problem för den som mottar
den. Ett sådant fall finns i Tåten om Odd Ófeigsson. Odd seglar med sitt manskap från Island
till Finnmark och fortsätter efter en tid söderut. Ingen får bedriva handel i norr utan kungens
tillstånd, vilket Odds manskap har gjort. Kungen blir informerad om att så kan ha skett och
inleder därför en granskning av skeppets last. En vän till Odd och hirdman hos kungen är
Þorstein som hjälper Odd att gömma lasten på olika ställen på skeppet för att det ska undgå
kungen. Odd klarar sig ur knipan och beger sig därefter tillbaka till Island. Väl där möter han
en släkting till Þorstein, Harék, som han ger några präktiga rödbruna hästar med vit man,
vilka ska överlämnas till Þorstein. Harék beger sig sedan till Norge med dem, men Þorstein
inser att gåvan kommer väcka kungens misstänksamhet. Det är även vad som händer och
Þorstein döms till döden, men ingen i kungens hird är villig att verkställa straffet.55
En djurgåva kan till och med avvisas, och i en maktkamp mellan två om den tredjes
vänskap och aktning kan en gåva som uppvisar brister användas för att nedvärdera den andre.
Så sker också i Tåten om Sneglu-Halli där två skalder tävlar om kungens uppskattning.
Skalden Þjóðólf gör ett sista försök att få över kungen på sin sida genom att överlämna en stor
och fet häst, som i kungens och Hallis närvaro släpper ut sin lem. Halli passar då på att dikta
en smädesdikt: ”I suggans hem / blev Þjóðólfs lem / till sin herres skam / - och hingstens kom
fram.”. Kungen beklagar sig då och avvisar hästen samt utser Halli till hirdman.56
När kung Harald Hårfager i Tåten om Þorstein Tältresare vill beskatta folket i Telemark
motsätter sig folket det och i stället skickar de gåvor i form av en götisk häst och en stor
54
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 440-441.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 353-357. 56
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 366-367.
55
20 mängd silver, men detta irriterar bara Harald som skickar en skatteindrivare dit.57 Gåvan
avvisas eftersom den inte kan kompensera för vad en skattskrivning genererar.
Djurgåvor för att lösa konflikter
Djur som gåvor har även den funktionen att försöka lösa konflikter. Djur kan överräckas av en
tredje part till den ena av två tvistande individer, med syfte att den ena ska dra sig ur och se
gåvan som ett substitut för det den nu blivit berövad eller för den skymf som den utsatts för.
När Bolli tagit hö av Helgi i Tåten om Bolli och försökt kompensera honom med alla tänkbara
föremål tas konflikten till tinget. Helgi stämmer Bolli för stöld och Bolli stämmer i sin tur
Helgi för smädelse. Helgis hustru, Sigríð, anar att det hela kommer sluta illa och söker därför
hjälp hos släktingen Þorstein som är vän till Bolli. Þorstein erbjuder Bolli traktens bästa
hingst med tillhörande flock av ston, totalt tolv hästar för att Bolli ska dra sig ur målet. Bolli
vägrar emellertid att ta emot gåvan och en viss ovänskap uppstår mellan Bolli och Þorstein.58
Djurgåvor i de isländska berättelserna är alltså ytterst komplexa företeelser och som vid fel
tillfälle kan få precis motsatt resultat och konsekvens än vad som var tänkt. För att ytterligare
visa på komplexiteten vad beträffar djurgåvor kan den sociala ställningen mellan aktörerna
uppmärksammas som ytterligare ett perspektiv. Vardagslivet utanför hovkulturen har ovan
redogjorts och en slutsats som kan dras utifrån det som exemplifierats är att hästar och boskap
utgör den djurgåva som personerna överlämnar till varandra i olika syften. Inom hovkulturen
representeras djurgåvan av något annat, nämligen björnen. Personer utanför hovet som söker
kungens vänskap av olika orsaker överlämnar, i det avseendet att gåvan involverar ett djur, en
levande björn.
Björnen som gåva till en kung återfinns i Tåten om grönlänningarna. Sokki är en av de
styrande på Grönland och önskar att landet ska få en biskop. Han sänder sin son Einar till
Norge för att övertyga kung Sigurd Jorsalafar att sända en biskop. Så blir det också i form av
prästen Arnald som av ärkebiskopen vigs till biskop. Som tack överlämnar Einar en björn till
kungen, och som gengåva visas Einar stor heder och ära av kungen.59
En mer komplicerad form av djurgåva i form av björn till kung är den berättelse som står
att läsa i Tåten om Auðun Västfjording. Auðun ger sig iväg på en resa som tar honom till
Grönland. Väl där köper han en isbjörn för alla sina besparingar och beslutar sig för att föra
den till Danmarks kung Sven och överlämna den som en gåva. Under tiden pågår en tvist
57
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 380.
Ibid. s. 336-337.
59
Ibid. s. 384.
58
21 mellan kung Sven och Norges kung Harald. När Auðun först anländer till Norge får Harald
reda på isbjörnen, vilken han vill ha till varje pris. Auðun vägrar och reser sedan vidare till
Danmark där Sven tar emot honom med öppna armar och erbjuder honom att stanna hos
kungen. Auðun vill efter ett tag bege sig på pilgrimsfärd till Rom, vilket Sven påkostar som
tack för björnen. Efter sin vistelse i Rom återvänder Auðun fattig till Danmark, där han åter
välkomnas hos Sven. Han vill sedan återvända till Island och som ytterligare tack för
isbjörnen lastar Sven ett skepp åt Auðun som för honom tillbaka till Island. På vägen tillbaka
stannar han till i Norge och överlämnar några gåvor till Harald som han fått av Sven, vilket
lättar upp stämningen mellan de båda regenterna.60
Djur som måltid
En fjärde funktion som djuren fyller i tåtarna är som måltid åt människorna i berättelserna.
Den här kategorin liknar den om riddjur i det avseendet att djuren fyller en vardaglig funktion.
En skillnad är dock det faktum att måltider som inkluderar djur och jaktscener där djuren
sedan äts är ytterst fåtaliga. I fem tåtar nämns djur som måltid och då antingen i samband med
festmåltid eller under svältperioder. När det berättas om måltider som består av djur sker det
alltså under speciella förhållanden.
I Tåten om Þiðrandi och Þórhall berättas om Þórhall som kallas spåman eftersom han är
en klok och framsynt man. Inför ett höstgille känner han stor oro och berättar för vännen Hall
att han fått en inre syn om att en spåman kommer att dödas under festen. En bonde hör det
och lugnar honom med att berätta att hans oxe som kallas Spåmannen ska slaktas under
festen. Þórhall tror dock fortfarande att hans syn gäller något annat och får sedan även rätt i
det.61 Stor dramatik kan skapas kring en så festlig tillställning som ett höstgille där oxen, som
även namngivits, spelar en inte helt obetydlig roll. En liknande scen där måltiden i form av ett
djur spelar en i viss mån betydande roll är i den tåt som nämnts i kategorin om konflikter
ovan, Tåten om Sneglu-Halli. Skalden Halli sätts på prov av kung Harald att lyckas dikta en
strof innan den helstekta grisen ställts på bordet, vilket han även lyckas med. Scenen är
dramatisk eftersom att Halli riskerar livet om han inte lyckas i tid.62
Svältperioderna är intressanta ur den aspekten att djur som måltid sammanförs så tydligt
med kristendomen. Hedningarna kan karakteriseras som självupptagna och ondskefullt
pragmatiska i det avseendet att de för samhället minst betydelsefulla kan låtas svälta under
60
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 380-385. 61
62
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 474-476.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 357.
22 svåra tider så till den grad att de dör. I det stället inträder kristendomens förespråkare, vilka
föreslår åtgärder som förvisso räddar fler människoliv men som resulterar i en masslakt av
djur som annars inte hade rörts. Problematiken synliggörs i Tåten om Svaði och Arnór
Käringnäsa. Det råder missväxt och hungersnöd på Island. Beslut har tagits att låta gamla och
sjuka svälta ihjäl för att rädda övriga invånare. Arnór Kerlingarnef, en stor hövding,
diskuterar lösningen med sin mor. Han övertalas att i stället anordna en masslakt av djur för
att rädda samtliga. Dagen efter meddelar han bönderna att riddjur, hundar och dragare ska
dödas och ingen bonde ska ha mer än två hästar. Gud ingriper sedan i händelseutvecklingen
och låter växtligheten blomma.63
Kristendomens goda inflytande på det svältande samhället kan även läsas i Tåten om
Þorvarld den vittfarne. Þorvald har som isländsk bondson rest till kung Svens hov för att tjäna
honom. Han lyckas väl och övergår till kristendomen. Tillsammans med biskop Friðrek reser
han sedan tillbaka till Island för att kristna landet. Väl på Island döper Friðrek en man vid
namn Máni som brukar fiska i en å i närheten, och när svält råder delar han ut fångsten till
behövande. Fiskerättigheterna i ån har han även tilldelat kyrkan i samhället.64
Djur som mat kan även vid olämpligt tillfälle och på olämpligt tillvägagångssätt leda till
komplikationer för den som äter. I Tåten om Einar Skúlason tar en gycklare en killing och
äter den på en fredag, vilket kommer till kung Sigurds kännedom som ger order om att
gycklaren ska bestraffas med prygling. Skalden Einar befinner sig där och får förklarat för sig
att så lång tid det tar för honom att dikta, ska mannen pryglas. Det hinner gå fem rapp.
Gycklaren kallas i strofen för en måttlig kristen.65 Måltiden leder till komplikationer för
gycklaren eftersom köttätande på en fredag blivit förbjudet i och med kristendomens
införande.
Övriga roller och funktioner
Djuren fyller en mängd andra funktioner i tåtarna men som inte förekommer i högre grad än
vid ett eller två tillfällen. Därför kommer kategoriseringarna av dessa funktioner att samlas
under den här rubriken.
Det förekommer i tåtarna bara en regelrätt skildring av djuroffer till gudarna. Den står att
finna i Tåten om Brandkrossi. En man vid namn Ótrygg är vintergäst till Odd på gården
Oddsstaðir. Under en lek besegras Odds son Ósvifur av gästen som även förolämpar sonen.
63
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 363-366.
Ibid. s. 376.
65
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 346. 64
23 Odd drivs därför till att dräpa gästen vilket resulterade i att han förs till tinget där han döms
till att betala en penningbot samt vräkas från bostaden. En vän till familjen, Helgi, söker ett
nytt hem och får därför köpa hemmanet. Odd misstycker till köpet och slaktar därför en oxe,
ett offer till Frej så att Helgi ska tvingas lämna hemmanet med samma vrede.66
Med en lite vidare syn på offer kan även djuret i Tåten om Þórhall Knapp ses som ett offer
i övergången mellan hedniskt och kristet. Þórhall är en hedning som drabbats av spetälska och
i en dröm blivit tillsagd att övergå till kristendomen och bygga ett hus åt den ende Guden.
Þórhall vaknar upp, gör som mannen sagt och river även ett hedniskt gudahov. Þórhild heter
en granne som fortsätter vara hedning och för att skydda sin gård samlar hon in samtliga djur
till stallet. När det gamla gudahovet rivits flyr gudarna norrut och i vredesmod dödar allt i sin
väg. En packhäst tillhörande Þórhild blir kvar ute och hittas sedan död. Þórhall blir med tiden
friskare efter att ha följt vad som sades i drömmen.67 Djuroffret kan ses som ett avskräckande
exempel på det slumrande ursinne som vilar i hedniska gudahov. Samtidigt visar berättelsen
hur kraftlösa gudarna är gentemot den sanne guden. De flyr norrut utan kamp men dödar allt i
sin väg under flykten, i det här fallet en packhäst som vistas i det fria.
Temat att samla in djur behöver nödvändigtvis inte hänga samman med så dramatiska
händelser som att rädda djuren från rasande gudar. Det kan lika gärna handla om att samla in
boskapen efter sommarbetet. Det här insamlandet kan i sin tur leda vidare till nya platser och
händelser där berättelsen tar en ny vändpunkt. Djurens roll i det här avseendet kan ses som att
verksamheter kopplade till djur driver handlingen framåt genom att leda huvudkaraktärerna
vidare till nya platser och situationer. Det är precis vad som sker i Tåten om Þorstein Oxben. I
en passage berättas om hur Þorkel ber sin släkting Þorstein att under hösten samla in fåren
som spridits över fjällen. Þorstein får hjälp av trälen Freystein, vilka tillsammans lyckas samla
in fåren men som på hemvägen hamnar i en djup dal där mystiska händelseutvecklingar sedan
utspelar sig.68
Det här temat förekommer i ytterligare en tåt. Liksom boskapen i fejder kan spela en
passiv roll, blir funktionen ungefär densamma här när fåren genom att befinna sig i periferin
och ska samlas in, indirekt leder personerna in i nya situationer. I Tåten om Þorleif Jarlaskáld
läggs den döde skalden Þorleif i en hög efter en kamp med ett övernaturligt väsen. En
fårvaktare vallar fåren i närheten av högen och försöker där dikta över Þorleif men lyckas
66
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 471.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 477-478. 68
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 451.
67
24 inget vidare. En natt när fårvaktaren sover vid högen öppnas den och Þorleif framträder och
lär fårvaktaren att dikta. Denne kommer sedan att bli vida berömd.69
De kanske farligaste djuren som så här långt i undersökningen presenterats är tjurarna och
oxarna, men hur ursinniga de än må vara finns det inget exempel i tåtarna där en människa
blir skadad eller dödad. Då är egentligen hästen farligare som kan kasta av eller trampa ned
sina ryttare. Men inget djur hittills i undersökningen vill medvetet skada eller döda
människor.
Det finns i en tåt omnämnt ett djur med funktionen att vara farlig för människor och det är
i Tåten om Þorstein den nyfikne. Kung Harald ska bada och Þorstein blir satt på att vakta hans
kläder. Þorstein är dock nyfiken och tittar i kungens börs där han finner två halvor av ett
knivskaft i ett guldfärgat trämaterial. Kungen upptäcker vad som hänt och bestämmer att
Þorstein ska hämta ett likadant knivskaft av samma trä för att gottgöra försyndelsen, men var
detta trä finns talar han inte om. Þorstein ger sig iväg och under en dröm en natt talar Olav
den helige om för Þorstein vem han ska rådfråga, en eremit. Þorstein uppsöker eremiten och
får veta att träet finns på en holme dit han måste simma. Väl på holmen upptäcker Þorstein att
allt trä är förgyllt och han börjar karva ur ett knivskaft. I samma stund uppenbarar sig en orm
och Þorstein börjar simma från holmen förföljd av ormen. Han ber då till Olav den helige om
hjälp, varpå ormen blir förblindad, simmar runt i cirklar och återvänder sedan till holmen.
Knivskaftet överlämnas till kung Harald och allt är sedan förlåtet.70
Det kan tyckas märkligt att fler farliga djur inte förekommer i tåtarna, men det kan då vara
viktigt att poängtera att den här studien inte avser övernaturliga väsen. Troll, jättar och fylgjor
utgör ett återkommande inslag i flertalet tåtar och då i synnerhet i kampen mellan hedniskt
och kristet.
Med allt ovan sagt är det möjligt att behandla den sista funktionen som djuren har i tåtarna.
Funktionen handlar om att karaktären eller karaktärerna i tåtarna får ett djurnamn i det egna
namnets för- eller efterled. Det finns tåtar med karaktärer som bär ett djur i namnet men där
det inte framkommer huruvida det hänger samman med om det finns en koppling till namnet
och djuret.
I en tåt är det emellertid möjligt att ta del av hur ett djur tilldelas och upptas i ett
personnamn. I Tåten om Þorstein Oxbens avslutning berättas om tiden under kung Olav
Tryggvason. En man vid namn Hárek har övergått till kristendomen, men misstankar finns om
att han fortfarande ägnar sig åt hedniska ritualer. Olav bestämmer sig för att undersöka saken
69
70
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 379-380. Ibid. s. 407-408.
25 och tar med sig Þorstein. Under besöket uppstår en dispyt mellan Hárek och Þorstein, vilken
avslutas med att Þorstein berättar för Olav om att det finns en tjur i hagen som Hárek
använder vid offerriter. Sällskapen beger sig sedan till hagen och Þorstein får order om att
avliva tjuren vilket också sker genom att han greppar bakbenen på tjuren och sliter av den
låren. Tjuren faller död till marken och sedan den dagen bär Þorstein efternamnet Oxben som
tecken på hans styrka.71
Djur fyller inte bara den funktionen att en person kan uppta djuret i sitt namn, en
geografisk plats kan till och med uppkallas efter det. Så är fallet i Tåten om Brandkrossi.
Grím har länge sökt efter sin försvunna oxe och finner den till slut, dock inte vid liv. Han
medför resterna från Norge tillbaka till Island. När han kommer hem uppkallas båda vikarna
där han går i land efter oxen (Krossavik).72
Delsammanfattning
Resultatet visar att den mest förekommande funktionen som djur intar i tåtarna är som riddjur.
Det är få tåtar innehåller mer utförliga berättelser där riddjur förekommer, men när det väl
sker sätts det i samband med en kristen tematik. Hästen är det djur fungerar som riddjur men
verkar även i andra funktioner som i fejder och gåvoutbyte. Djuren kan inta en aktiv eller
passiv del i fejder, där hästar och boskap deltar passivt och medverkar indirekt till fejd medan
tjuren och oxen deltar aktivt och direkt till att en fejd utbryter.
Djurgåvan överlämnas till en person för att antingen knyta vänskapsband eller för att lösa
en konflikt. Det går även att utläsa en skillnad mellan gåvor som överlämnas i och utanför den
kungliga sfären. Isbjörnen intar här en särställning som gåva till kungen, medan hästen kan
fungera som gåva såväl inom som utom den kungliga sfären.
Djur som måltid förekommer i samband med festliga tillfällen eller under svältperioder.
Det finns en koppling mellan djuret som måltid och den kungliga sfären samt kristendomen.
Med införandet av kristendomen inleds ett nytt sätt att betrakta djur under svältperioder, där
djuren slaktas för att rädda så många som möjligt.
Övriga roller och funktioner uppgår till fem stycken vilka går att koppla till den kungliga
sfären och/eller kristendomen. Det handlar då om offer, djur i namn, djur som indirekt för
personer till nya platser och driver handlingen framåt samt farliga djur.
71
72
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 459.
Ibid. s. 474. 26 Förändringar av djurens roller och funktioner över tid
Resultatet av den här undersökningen kommer att presenteras kronologiskt med start från
slutet av 800-talet och sedan vidare mot 1100-talet. Hur det nu än må förhålla sig med
sagorna som historiska källor, står det klart att sagorna gör anspråk på att utspela sig under
bestämda kungar. I tåtar där flera regenter förekommer har dessa placerats i en korrekt
ordningsföljd som finner stöd i historievetenskapen och tyder på en historisk medvetenhet hos
nedtecknarna/författarna. Även om berättelserna i tåtarna aldrig nämner direkta årtal, går det
att skapa en kronologi utifrån vilka regenter som regerade. En tåt som utspelar sig under
Harald Hårfagers tid indikerar att tåten är tidig och att den kan placeras först i en kronologisk
analys. För att illustrera djurens roll och funktion i tåtarna kan följande tabell konstrueras:
Tabell 1: Antalet tåtar där djurens roll/funktion förekommer. Parentesen anger det
totala antalet tåtar.
Roll /Funktion
Riddjur
Fejd
Gåva
Måltid
Offer
Djur i namn
Driver handlingen framåt
Farliga djur
Förekommer i antalet tåtar
22 (49)
9 (49)
7 (49)
5 (49)
2 (49)
2 (49)
2 (49)
1 (49)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1-5. Reykjavík: Saga: 2014.
Med ovanstående tabell som grund kan undersökningen gå vidare genom att granska hur
dessa roller och funktioner är fördelade över tid från sekelskiftet 800-900 fram till 1100-talet.
Sekelskiftet 800 – 900-talet: Preludium
Den regent som i kronologisk ordning först nämns är Harald Hårfager, kung av Norge ca år
870-930. Han förekommer i två tåtar, Tåten om Brand den givmilde och Tåten om Þorstein
Tältresare, men det är bara i den senare som djur förekommer. De första djur som framställs i
de isländska tåtarna är hästar, med funktionerna riddjur och gåva för att lösa en konflikt. För
att synliggöra det här och underlätta för kommande analyser kan följande tabell konstrueras:
27 Tabell 2: Djurens roll och funktion i tåtarna som utspelar sig under åren 870-930.
Parentesen anger det totala antalet tåtar där rollen/funktionen förekommer.
Roll / Funktion
Riddjur
Gåva
I antalet tåtar under perioden 870-930
1 (22)
1 (7)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Att Tåten om Þorstein Tältresare pekar fram mot omfattande förändringar framgår av
hästens funktion som gåva i berättelsen. Harald Hårfager ska ena Norge och i det ingår att
skattskriva och därmed kontrollera Telemark. Befolkningen motsätter sig det hela men finner
en lösning i att sända värdefulla gåvor, som en götisk häst och silver, för att kompensera
kungen. Harald avvisar gåvan och låter döda den som kom med idén att sända en gåva,
Ásgrim, Þorsteins fader. Þorstein inser att nya tider är att vänta och beslutar sig för att resa till
Island i stället.73 Djuret som gåva spelar i sammanhanget en central roll. Den blir i någon
mening berättelsens peripeti, vändpunkt, både vad avser tåtens handling men även
berättelsens tid: kungamaktens konsolidering. Tåten pekar även fram mot en ny moral i det att
Þorstein kommer att rädda och behandla sjukdomsdrabbade sjömän som ingen annan i
samhället vill kännas vid.
Sekelskiftet 900 – 1000-talet: Omvändelsens tid
Följande regenter som i kronologisk ordning nämns i tåtarna är Sven Tveskägg, kung av
Danmark år 985-1014 och kung av Norge år 985-995 samt 1000-1014, och Olav Tryggvason,
kung av Norge år 995-1000. Under den här perioden börjar tåtarna växa i antal och djuren
framträda allt tydligare. Det totala antalet tåtar under den här perioden uppgår till tolv
stycken, varav tio tåtar innehåller passager där djur förekommer. De funktioner som djur intar
åskådliggörs nedan:
73
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 379-382.
28 Tabell 3: Djurens roll och funktion i tåtarna som utspelar sig under åren 985-1014.
Parentesen anger det totala antalet tåtar där rollen/funktionen förekommer.
Roll / Funktion
I antalet tåtar under perioden 985-1014
Riddjur
9 (22)
Måltid
3 (5)
Fejd
2 (9)
Driver handlingen framåt
2 (2)
Djur i namn
1 (2)
Offer
1 (2)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1 - 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Det har nämnts i resultatets första del, om djurens funktioner, att riddjur är den kvantitativt
mest förekommande funktionen i tåtarna som helhet. I tjugotvå tåtar förekommer riddjur, men
kvalitativt är skildringarna tunnare då det endast i fyra tåtar återfinns mer utförliga berättelser
om riddjuren. Samtliga dessa fyra tåtar är tidsmässigt förlagda till tiden kring sekelskiftet år
900-1000 under Tveskäggs och Tryggvasons tid. Inte nog med att samtliga tåtar är samlade
under den perioden, de bär även på samma tema.
Under sekelskiftet år 900-1000 är det annalkande religiösa skiftet ett faktum och återfinns
i samtliga utförliga berättelser om riddjur. De nio kvinnliga svartklädda ryttarna på svarta
hästar plockar med sig ett sista offer innan de vitklädda kvinnorna på vita hästar hinner fram
för att beskydda festdeltagaren under höstgillet som lämnat huset trots varningen.74
Hedningen som drabbats av spetälsk och uppsöks i en dröm av en lysande man på en vit häst,
blir tillsagd att övergå till kristendomen och bygga ett hus åt Gud för att bli fri från
sjukdomen.75 Þorvarð den kristne släpper ut en samling fattiga och oskyldiga män ur
fångenskapen hos Svaði som i sin tur försöker rida ikapp men kommer för nära den grop han
grävt åt andra, kastas av hästen och dör i fallet.76 Biskoparna Friðrek och Þorvald reser till
Island för att kristna landet, men jagas av hedniska stormän vilka sedan genom ett gudomligt
ingripande anfalls av en flock fåglar som får hästarna att skena och sparka vilt omkring sig.77
Samtliga fyra exempel utspelar sig under Tveskäggs och Tryggvasons tid. I samtliga fyra
exempel synes kristendomen framträda allt tydligare jämfört med föregående period. Nu
handlar det inte längre om svaga antydningar, utan nu är kristendomen här för att stanna med
en allsmäktig Gud som har förmågan att ingripa i berättelserna.
74
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 474-476.
Ibid. s. 477-478
76
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 364.
77
Ibid. s. 376-377.
75
29 Det är under den här perioden skildringar av måltider innehållandes djur börjar framträda
och precis som i fallet med riddjur finns här en tydlig övergång mellan hedniskt och kristet.
Det finns skildringar av djur som måltid i tre tåtar som utspelar sig under den här perioden
och samtliga innehåller inslag som tar fasta på trosskiftet.
Det råder hungersnöd på Island och en av hövdingarna beslutar att låta gamla och sjuka
svälta ihjäl, men han blir övertalad att i stället slakta alla djuren vilket också beslutas vid ett
möte. Dagen efter mötet börjar jorden åter blomstra och folket övergår till den kristna tron.78
Biskoparna Friðrek och Þorvald reser till Island för att kristna landet och döper där en man
vid namn Máni som i sin tur börjar dela ut fiskfångsten till behövande under nödåren och
överlåter fiskerättigheterna i ån där han brukar fiska till kyrkan.79 Þorvald spår att någon
kommer dödas under ett höstgille, men en bonde försöker lugna honom och förklara att det är
oxen som kallas Spåman som kommer slaktas under festen. Þorvald visar sig emellertid ha
rätt när sedan mörka ryttare tar ett sista offer och rider vidare.80
Under svåra svältperioder träder alltså kristendomen in, omvänder och räddar människorna
genom att få dem att göra det som gynnar mänskligheten men som framgår av exemplen ovan
inte alltid är bäst för djuren. Det tycks även ha införts ett gudomligt belöningssystem i det att
när människorna omvänder sig och agerar som kristna inträder en räddande Gud och ställer
allt till rätta.
Djurens roll och funktion som direkt eller indirekt anledning till fejder är få till antalet
under den här perioden. Två tåtar innehåller passager där djur på ett eller annat sätt är
inblandade i fejder personer emellan, dock utan någon direkt beröring med övergången till
kristendomen. Men betraktas tåtarna som helhet finns tydliga kopplingar. I Tåten om Orm
Stórólfsson bärgar Orm med sina oerhörda krafter stora mängder hö till sitt boskap. Tåten
pekar fram mot ett kristnande i det att Orm senare kommer att omvända sig till kristendomen
och med hjälp av sina enorma krafter besegra mäktiga jättar och fasansfulla odjur.81 Den
egenskapen hos Orm upptäcks emellertid först i och med bärgningen av höet till det svältande
boskapet
En liknande koppling står att finna i Tåten om Hrómund den halte där fem feta hingstar
försvinner för Hrómund och han anklagar norska köpmännen för det. Norrmännen känner sig
kränkta och det hela slutar i ett blodbad. Av Hrómunds familj återstår endast en son,
Hallstein, som sedan resan till Norge, träffar Olav Tryggvason och låter sig omvändas till den
78
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 363-366.
Ibid. s. 376.
80
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 474-476.
81
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 3, s. 474-487.
79
30 kristna tron. De norska handelsmännen förliser sedan med sitt skepp och drunknar.82 Fejden
som utlöses av de försvunna hästarna utspelar sig alltså under hednisk tid, men leder fram till
en omvändelse.
Samma fenomen gäller även djur som indirekt driver handlingen framåt. En fårvaktare
vallar sina får i närheten av en gravhög där en stor skald, Þorleif, vilar och som i sitt liv hade
åsamkat en ondskefull jarl, som inte förlitade sig på Gud, stor skada genom sitt diktande om
honom. Fårvaktaren sover vid högen och får i en dröm ta del av Þorleif skaldekonst.83 En
liknande hög kommer Þorstein och hans träl till när fåren ska samlas in. Trälen blir satt på att
vakta medan Þorstein sover och drömmer om att högen öppnar sig och där räddar han en
skara män från den ondskefulle ledaren Odd. En av männen spår att Þorstein kommer byta tro
och bli en stor man. Så blir det också när Olav Tryggvason kommer till makten och Þorstein
hjälper honom att döda troll som förpestar landet.84
Den kristna omvändelsen genomsyrar även de två sista funktionerna som återfinns under
perioden. Þorstein får sitt efternamn Oxben eftersom han med hjälp av sina bara händer
avlivar en tjur som kung Olav Tryggvason misstänker används vid offerriter till hedniska
gudar.85 Den sista funktionen, djur som offer, framträder som en följd av att en tidigare
hedning förstör ett gammalt gudahov. Þórhall omvänder sig för att bli frisk från sin spetälsk
och så blir det också.86
1000-talet: Konsolidering
Den näst sista period som går att datera genom vilka regenter som i berättelserna framträder
är 1000-talet. De regenter som nämns är Olav ”den helige” Haraldsson, kung av Norge 10151028, Knut den store, kung av Danmark 1018-35 och kung av Norge 1028-35, Olav ”den
gode” Magnusson, kung av Norge 1035-1047 och kung av Danmark 1042-1047, samt Harald
Hårdråde, kung av Norge 1045-1066.
Tåtarnas utspelar sig under ett tidsspann av cirka femtio år, från år 1015-1066. Det är
under den här perioden som flest antal tåtar är förlagda, tjugotre stycken. Av dessa tjugotre
tåtar återfinns djur i tolv stycken. Djurens funktioner i dessa och antalet tåtar där de
förekommer synliggörs nedan:
82
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 357-362.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 372-380.
84
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 446-459.
85
Ibid. s. 459.
86
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 477-478. 83
31 Tabell 4: Djurens roll och funktion i tåtarna som utspelar sig under åren 1015-1066.
Parentesen anger det totala antalet tåtar där rollen/funktionen förekommer.
Roll /Funktion
I antalet tåtar under perioden 1015-1066
Riddjur
6 (22)
Fejd
4 (9)
Gåva
3 (7)
Måltid
1 (5)
Farliga djur
1 (1)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1, 3 - 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Liksom föregående period, dominerar riddjuren som funktion i tåtarna även om antalet har
minskat. Till skillnad från föregående period utvecklas inte ridscenerna till en berättelse utan
nämns i all hast när någon ska ta sig från en geografisk punkt till en annan. Riddjuret har i
någon mening återgått till den funktion den har under sekelskiftet år 800 – 900, det vill säga
ett transportmedel utan att i sig påverka händelseförloppet mer än att förflytta karaktärerna
och har därmed åter anonymiserats. En förklaring till att antalet tåtar med riddjur minskar kan
vara för att antalet tåtar där olika typer av skepp och segling som transportmedel nämns ökar
och utgör dubbelt så många som tåtar med riddjur. Det är även under den här perioden som
pilgrimsresor till Rom börjar företas och det helt utan att riddjur omnämns.
Ytterligare en förändring gentemot föregående period är att berättelserna i tåtarna som
utspelar sig under 1000-talet kretsar i mycket hög grad kring kungen och det kungliga hovet.
Djur med funktionen att på ett eller annat sätt skapa fejder utspelar sig i kungens närvaro eller
leder fram till en kunglig närvaro. Skalden Máni återvänder från en pilgrimsresa till Rom och
hamnar i kung Magnus hov där gycklare förnedrar honom genom att låta hundarna hoppa lågt
över stängerna i hans närvaro.87
I en annan tåt tävlar två skalder om kungens uppmärksamhet och uppskattning, och
använder djur på olika sätt för att förnedra den andre.88 Þorstein, en av kung Magnus hirdmän,
har olovligt begett sig till Dublin på handelsresa, förklaras fredlös, och försöker sedan
överlämna ett antal hingstar till en vän till kungen, Einar, vilken avböjer erbjudandet för att
inte riskera vänskapen. Einars son tar emellertid senare emot hästarna och resterande del av
tåten handlar om hur Einar försöker försona kungen med Þorstein.89 Konflikten i Tåten om
Hrafn Guðrúnarson utspelar sig förvisso utanför hovet men Hrafn, som ska hämnas sin far,
87
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 348-349.
Ibid. s. 351-361.
89
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 475-478. 88
32 och får senare hjälp av kung Magnus. Fejden, som handlar om att Sighvat driver bort en
annans boskap från hans mark, leder fram till en kunglig närvaro.90
Två av de tre djurgåvorna som förekommer under den här perioden har det sambandet att
de på ett eller annat sätt retar eller upprör kungen. Odds manskap har olovligt bedrivit handel,
får hjälp av en av kungens män och sänder honom sedan en djurgåva vilken avslöjar honom
och väcker kungens vrede.91 I Tåten om Sneglu-Halli överlämnar skalden Þjóðólf en stor och
fet häst till kungen som gåva, men hästen släpper ut sin lem vilket Halli, också skals och
konkurrent, utnyttjar och diktar en smädesdikt över Þjóðólf och hästen vilket får kungen att
avvisa gåvan.92
Den kungliga närvaron återfinns även i den enda tåten under den här perioden där djur som
måltid förekommer. Kung Harald sätter skalden Halli på prov genom att beordra att ett fat
med en helstekt gris ska bäras in till matsalen och Halli ska hinna dikta en strof innan fatet
ställts ned.93 Mötet med det farliga djuret i en tåt uppstår genom att Þorstein, när han vaktar
kung Harald under ett bad, tittar för djupt i kungens börs och finner där ett knivskaft i
guldfärgat trämaterial. Kung Harald känner sig kränkt och Þorstein tvingas därmed på en resa
till en plats där han ställs öga mot öga med en farlig orm som vaktar en holme.94
1100-talet: Expansion
Den sista perioden som går att datera genom vilka regenter som styrde är 1100-talets första
hälft. De regenter som nämns i tåtarna är Eystein Magnusson, kung av Norge 1103-1123, och
bröderna Sigurd Haraldsson, kung av Norge 1136-1155, och Eystein Haraldsson, kung av
Norge 1142-1157. Antalet tåtar som utspelar sig under ovanstående regenters tid är få till
antalet. Fem tåtar återfinns där det i berättelserna framgår vem som styr, varav tre av dessa
innehåller djur med olika funktioner:
90
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 3, s. 464-473.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 353-357.
92
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 366-367.
93
Ibid. s. 357.
94
Ibid. s. 406 – 408. 91
33 Tabell 5: Djurens roll och funktion i tåtarna som utspelar sig under åren 1103-1157.
Parentesen anger det totala antalet tåtar där rollen/funktionen förekommer.
Roll / Funktion
I antalet tåtar under perioden 1103-1157
Riddjur
2 (22)
Måltid
1 (5)
Gåva
1 /7)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1 och 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Tåtarna är få till antalet men de som finns tillgängliga följer den föregående periodens
tematik. Kristendomen är etablerad och kungens närvaro tydlig när Tåten om Einar Skúlason
utspelar sig. Skalden Einar framför en lovdikt till kung Olav i Kristuskyrkan i Trondheim,
vilken av kungabröderna Sigurd och Eystein värderas högt. I en senare textpassage berättas
om när Sigurd får reda på att gycklaren Jarlman stulit och ätit en killing på en fredag och ska
för den handlingen bestraffas. Piskan ska vina över Jarlman lika länge som det tar för Einar
att dikta om händelsen. Fem rapp tar det, och i dikten kallas Jarlman för en måttlig kristen.95
Till skillnad från tiden under Tveskägg och Tryggvason, handlar det här inte längre om att
omvända utan snarare tillrättavisa någon som agerat okristligt.
Det är under den här perioden det berättas om när Grönland ska få sin första biskop. I
Tåten om grönlänningarna har de styrande på Grönland beslutat att skicka Einar till Norge för
att förmå kung Sigurd att sända en biskop. I utbyte tar han med sig en isbjörn som gåva, vilket
mottas varmt av kungen och en biskop sänds dit. Tvister kommer senare att uppstå över ett
upphittat skeppsvrak, där kropparna ska transporteras till kyrkan och begravas och
tillhörigheterna tillfalla biskopsdömet. Släktingarna till männen som hittats motsätter sig detta
och kräver sin del av arvet. Efter en lång rad förvecklingar sänder släktingarna en talesperson
till den dåvarande kungen av Norge, Harald Gille, med en gåva i form av en isbjörn för att få
hans sympatier. Kungen får emellertid berättat en annan sida av historien för sig och avvisar
både sändebudet och gåvan. Sändebudet kommer sedan att återvända men på färden förliser
skeppet och han drunknar.96
Det är få tåtar som utspelar sig under den här perioden, och ännu färre som innehåller
passager där djur förekommer. Men i ljuset av det som tidigare framkommit från föregående
period talar de två tåtarna som ovan nämnts sitt tydliga språk. Kyrkan är väletablerad och den
som ägnar sig åt okristliga handlingar, vare sig det handlar om att stjäla ett djur och äta det
95
96
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 345-346.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 383-392. 34 eller be om kungens hjälp i ett mål som inte gynnar kyrkan, bestraffas på ett eller annat sätt.
Den sistnämnda tåten, Tåten om grönlänningarna, visar en kyrka som expanderar och
befäster sig i ett så perifert område som Grönland. Djurgåvan i form av en isbjörn till kungen
spelar i sammanhanget en avgörande roll i båda riktningarna, den kan mottas eller avvisas
beroende på syftet.
Odaterade tåtar
Här placeras tåtar som saknar ett omnämnande av vilken regent som styr under berättelsens
tid. I några tåtar har kristendomen tydligt gjort sitt intåg och kan därför antas utspela sig från
omkring år 1000 och framåt, men utöver det svåra att närmare precisera i tid. Av totalt sju
tåtar som inte går att datera innehåller fem djur med olika funktioner För att visa den totala
andelen djurfunktioner under den här perioden har följande tablå konstruerats:
Tabell 6: Djurens roll och funktion i tåtarna som utspelar sig under odaterad tid.
Parentesen anger det totala antalet tåtar där rollen/funktionen förekommer.
Roll /Funktion
I antalet tåtar under perioden
Riddjur
4 (22)
Fejd
3 (9)
Gåva
2 (7)
Offer
1 (2)
Djur i namn
1 (2)
Källa: Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.),
Islänningasagorna: samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 4 och 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Tåten om Þorstein den stångslagne är svårdaterad eftersom det inte talas om någon regent.
Den inleds med en hästkamp som i sin tur leder till omfattande hämndaktioner två hästägare
emellan. Den som i slutändan går levandes ur det omvänder sig och företar i slutet en
pilgrimsfärd till Rom.97 Av tidigare resultat att döma är det mycket som talar för att den
utspelar sig från sekelskiftet år 1000 och framåt, men det är naturligtvis svårt att säga något
säkert.
Övriga tåtar är svårare att placera in i perioderna som tecknats ovan. En av dessa kan i
berättelsens tid utspela sig kring sekelskiftet år 1000 eller eventuellt innan, nämligen Tåten
om Brandkrossi. Det berättas i inledningen hur huvudpersonen Helgi är barnbarn till Hrafnkel
som kom till Island i slutet av landnamstiden, alltså perioden ca år 870-930. Två generationer
97
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 440-445.
35 framåt i berättelsens tid placerar Helgi i perioden som utspelar sig kring sekelskiftet 9001000. Den bilden förstärks även i och med det djuroffer som förekommer i tåten, då Odd
offrar en oxe till Frej för att den som tar över gården efter honom ska trivas där.98 Den enda
textpassage av alla tåtar där ett djur offras till en hednisk gud.
Det är enbart bland dessa kvarvarande fyra tåtar som tjuren och oxen med funktionen att
aktivt skapa konflikter återfinns. Det är även enbart bland dessa odaterade tåtar som
funktionen djurgåva för att lösa en fejd återfinns. Båda dessa funktioner, aktivt skapa konflikt
och djurgåva för att lösa konflikt, står att läsa i Tåten om Bolli.99
Delsammanfattning
Resultatet av den här delen visar att tåtarna där djur förekommer kan delas in i fyra perioder.
Den enda djurfunktion som förekommer i samtliga perioder är riddjuret, men som från 1000talet möter konkurrens från skepp som transportmedel. Även djur som gåva förekommer
genomgående i perioderna utom under sekelskiftet 900-1000. Övriga funktioner följer inte
något liknande genomgående mönster.
Ett mönster som däremot går att urskilja är det att djurens roller och funktioner anpassas
till periodens samhällsutveckling. I den första perioden formas djuren efter den övergripande
berättelsen om kungamaktens konsolidering. I den andra perioden formas djuren och deras
roller och funktioner efter omvändelsen till kristendomen. Under den tredje perioden, 1000talet, förekommer flest antal tåtar där djur återfinns. Djuren kretsar här kring den kungliga
sfären. Den fjärde och sista perioden fortsätter att utspela sig kring det kungliga hovet, men
här ingår djuren även när kristendomen expanderar och befäster sig i perifera områden som
Grönland.
Det mönster som går att utläsa är att djurens roller och funktioner anpassas till det
sammanhang där de utspelar sig. Förändringen ska snarare ses att hela sagasamhället
förändras vilket inverkar på djurens deltagande i berättelserna.
98
99
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 470-471.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 329 och 336. 36 Analys och diskussion
Den här delens disposition följer det föregående resultatets och analyserar det i ljuset av den
tidigare forskningen samt en avslutande diskussion om bokprosa- och friprosateorin.
Djurens roller och funktioner i ett föränderligt sagasamhälle
Hästen och dess funktion som riddjur
Som framgått av resultatet intar hästen en betydande plats vad avser djur i de isländska
tåtarna. Hästen återfinns i de flesta funktioner, men som riddjur intar den en särställning i det
att det inte finns något exempel på ett annat djur med just den funktionen. Hästen som riddjur
utmärker sig även i det att den är det enda djur som förekommer i samtliga perioder, även
inkluderat de odaterade. Det finns en period då riddjuren förekommer i högre grad,
sekelskiftet 900-1000, men karaktärerna har genom tiderna alltid behövt rida. Den beständiga
funktionen står alltså riddjuret för, och hästen förekommer även i en mängd andra roller och
funktioner.
Kristina Jennbert skriver att ”Horses were of great symbolic value in pre-Christian times,
associated with transport, hunting, war, and death, and with both men and women.”100 Hennes
resonemang ligger i samklang med vad som framkommit av den här studien. Som
transportmedel på land är hästen oersättlig i berättelserna, och den kan brukas av såväl män
som kvinnor, människor som vålnader. Det kan här vara på sin plats att påminna om Tåten om
Þiðrandi och Þórhall i vilken riddjuret får en symbolisk betydelse som svarta och vita hästar
bärande på den gamla tiden jagad av den nya, kristna, i vit skepnad.101 Den korta textpassagen
innehåller, för att återkoppla till Jennberts resonemang, symbolik, transportering, jakt, död
och såväl kvinnor som män.
Utöver dess betydelse som riddjur är det inte uppseendeväckande att hästen dominerar i
tåtarna om man vidgar vyerna och tittar utanför sagagenren. I mytologin är hästen det djur
som återfinns i högre grad än andra djur. Snorre Sturlasons Edda innehåller fyrtioen
individuella namn på hästar, vilket kan jämföras med nötkreaturens sjutton namn eller
hundens två. Jennbert menar att detta visar att vissa djur stod högre än andra och ansågs
100
Jennbert, Animals and Humans: Recurrent symbiosis in archaeology and Old Norse religion, 2011,
s. 167.
101
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 2, s. 475-476. 37 viktigare och hon tillägger att: ”In Norse mythology, horses are a significant part of the world;
the gods, the sun, the valkyries, and the giants have horses.”102
Det märkliga med hästen som riddjur är att samtidigt som den i vissa tåtar är ett slags
bärare av den nya tron, är den i andra sammanhang totalt okontrollerbar för högre makter. När
ett gudomligt ingripande sker mot hedningar som på häst jagar kristna, är det yttre
omständigheter som förmår hästarna att kasta av sina ryttare. Det är en attackerande
fågelflock eller en ryttare som rider för nära en brant avsats, men aldrig ett ingripande som får
hästen att utan orsak agera. Hästen tycks vara oberörbar och onåbar för en annars så
allsmäktig Gud som kan blända ormar och ge kraft åt vanliga människor att besegra jättar. En
naturlig fråga att då ställa sig är varför kristet präglade nedtecknare eller sagaförfattare valt att
låta hästen vara okontrollerbar. Om detta finns det orsak att återkomma till.
Djurens medverkan i den komplexa fejden
Begreppet fejd har av William Ian Miller definierats som bland annat en fientlig relation
mellan två parter, men där våldsyttringen är kontrollerad. Det finns i fejden, så som den
uttrycks i sagorna, en utbytesprocess som liknar gåvan i sin rytm av givande och tagande (min
tur – din tur). Kring fejden kretsar även en hederskultur där en oförrätt inte kan lämnas utan
vedergällning.103 Fejden utgör det viktigaste temat i sagorna, där rykte och gott anseende
prioriteras högre än lycka och välgång.104 Det är därför knappast förvånande att i den mån
djur förekommer i tåtarna är det många gånger i samband med en fejd.
Perioderna där djuren omnämns i samband med fejd är sekelskiftet 900-1000 och det
fortsatta 1000-talet. De odaterade tåtarna som innehåller fejder där djur förekommer kan
placeras in inom tidsspannet 900-1000. Det intressanta i sammanhanget är det faktum att djur
förekommer i fejder under oroliga perioder. Oroligheterna som kretsar kring kristendomens
etablering och kungamaktens konsolidering återspeglas i berättelser om fejder där djur
innehar en inte helt obetydlig roll eller funktion.
I skapandet av en fejd kan djur medverka som aktiv eller passiv deltagare, och oavsett
vilken utgöra grunden till, eller utlösaren av, fejden. Vad beträffar de mänskliga deltagarna är
en generell förutsättning för fejden att de befinner sig inom liknande sociala skikt i samhället,
med likvärdig status och resurstillgång. I de fall där någon drabbats av en oförrätt över den
102
Jennbert, 2011, s. 50. 103
104
Miller, Bloodtaking and peacemaking: feud law, and society in Saga Iceland, 1990, s. 180-181.
Steinsland, 2007, s. 65.
38 sociala gränsen kunde den söka hjälp hos en av högre rang att föra ärendet vidare.105 Denna
fejdens förutsättning genomsyrar textpassagerna där djur, oavsett aktivt eller passivt
deltagande, förekommer. Två eller fler individer av liknande samhällsställning, status eller
resurstillgång, tvistar över en tredje part, det vill säga djuret.
Som tredje part i en fejd och själva konfliktföremålet är hästen intressant i det avseendet
att den förekommer i fejder som utspelar sig i och utanför den kungliga sfären. Det retar kung
Magnus att en fredlös och tidigare hirdman skänkt sina hingstar till en av kungens vänner och
dennes son.106 I en annan tåt försvinner en islännings fem hästar och en grupp norska
handelsmän anklagas och döms vid tinget.107 Oavsett i vilket sammanhang hästen befinner
sig, intar den alltid en passiv roll i berättelser som involverar fejder. Den agerar aldrig på eget
initiativ, och i den mån den har en mer framträdande roll är den alltid pådriven av
människorna som i fallet hästkamp. Dess direkta motsatts står att finna i tjuren och oxen, som
bara förekommer i sammanhang utanför den kungliga sfären och som alltid agerar på eget
initiativ. Deras heta och okontrollerbara temperament är det som utlöser fejden mellan två
parter.
Tjuren i Tåten om Bolli kan lyftas fram som exempel på hur mycket som krävs för att en
fejd ska utbryta. Tjuren åsamkar omfattande skadegörelse på gårdar och husdjur, och ägaren
blir ombedd att hålla uppsyn över den, vilket han inte gör och tjuren fortsätter att vålla stor
skada. Först vid den här punkten blir tjuren dödad och en omfattande fejd mellan två individer
rullar igång.108 Scenen som här utspelat sig visar på det som Miller menar om att fejder inte
var några plötsliga infall, utan det krävdes oftast, om relationen inte var infekterad redan
innan, mer än ett fel för att fejden skulle bryta ut. Fejden som uppstår kring tjuren visar också
på den strategi och taktik som enligt Miller är förknippad med fejd. Det gällde för deltagarna
att kraftsamla de egna leden och att övertyga omgivningen om den egna rätten.109 Det är även
vad som sker i tåten då tjurens ägare ställs inför tinget och där döms till fredlöshet.
Tåten exemplifierar även ett annat av Millers resonemang, nämligen vem som blir föremål
för hämndaktionen. Den som dräper tjuren får senare sin son dödad som en hämnd för djuret.
Det här indikerar i alla fall två saker. Det ena är att tjuren är för ägaren så värde full att den
kräver ett människooffer. Det andra är att det människooffret inte är den som utfört
handlingen mot tjuren utan en närstående till denne. Miller menar att en hämnd kunde tas ut
105
Miller, 1990, s. 185.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 476.
107
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 359. 108
Ibid. s. 329-333.
109
Miller, 1990, s. 187-188.
106
39 på en närstående till den som gjort oförrätten om det åsamkade denne större skada eller om
det var omöjligt att komma åt den som gjort oförrätten.110
Djurgåvans beständighet och föränderlighet
Fejden och gåvan kan liknas vid varandra i det avseendet att den som ger något även kan
förvänta sig något tillbaka. Men till skillnad från fejden är det i det här sammanhanget inte en
blodshämnd som returneras, utan tvärtom en vänskap och alliansbildning. Peter Habbe menar
i sin avhandling att i ett sagasamhälle så präglat och beroende av lojalitetsförpliktelser utgör
gåvan ett instrument för att skapa och upprätthålla allianser.111 Det finns i regel alltid ett syfte
med gåvoutbytet vilket tydliggörs i de fall där mottagaren avvisar gåvan. Enligt Habbe är det
”inte enbart gåvan denne då säger nej till, utan också till vänskap, politiska relationer, och
eventuellt till heder och gott anseende.”112
Som framkommit av undersökningens resultat är just gåvan för att knyta vänskapsband det
vanligaste syftet. Djur fyller i sammanhanget den funktionen att fungera som ett föremål att
överlämna från en individ till en annan i utbyte mot en vänskap och alliansbildning som
senare kan visa sig användbar. I tåtarna utgör hästen en vanlig gåva för det ändamålet men
även som ett tack för en tidigare hjälpinsats. Vad beträffar vilket djur som överlämnas tycks
mottagarens ställning i samhället spela en viss roll. Liksom fallet är med fejden återfinns
hästen som gåva inom som utom den kungliga sfären.
En djurgåva som däremot enbart hör kungen till är isbjörnen. Den transporteras i
berättelserna från Grönland till det kungliga hovet. Föremålet och den omständliga
handlingen utgör ett utmärkt exempel på gåvans egentliga natur. Den ska helst vara, på ett
eller annat sätt, en raritet och uttrycka status och värde.113 Gåvan speglar inte bara givarens
syn på mottagaren, utan den speglar även givaren själv och dennes förmåga att ge något
värdefullt. Miller menar att det låg prestige och makt i att ge genom att gåvan, om den
accepterades, tvingade mottagaren att återgälda den på något sätt.114
Isbjörnens funktion som gåva i Tåten om Auðun Västfjording är intressant eftersom
djurgåvan knyter samman en till synes enkel islänning med kung Sven av Danmark. Auðun
köper en isbjörn på Grönland för sina sista besparingar och för den till Danmark. Väl hos
110
Miller, 1990, s. 202-203.
Habbe, Att se och tänka med ritual: kontrakterande ritualer i de isländska sagorna, 2005, s. 188.
112
Ibid. s. 192.
113
Ibid. s. 208. 114
Miller, 1990, s. 82.
111
40 Sven erbjuds han att stanna hos kungen och får en pilgrimsresa till Rom finansierad samt en
returresa till Island när han återvänt.115 Detta kan jämföras med fallet i Tåten om
grönlänningarna där de styrande på Grönland skickar ett sändebud med en isbjörn som gåva
till kung Sigurd för att få en biskop i utbyte, vilket kungen accepterar. Men när några
släktingar skickar ett sändebud med en isbjörn som gåva för att få kungen att medla i en tvist
med kyrkan om ett arv, avvisas den.116 Det är, för att återkoppla till Miller, mottagarens fulla
frihet att välja om och när gåvan ska återgäldas. Allt beroende på omständigheterna och för att
signalera ett maktförhållande.117
Djur som gåva kan sist och slutligen syfta till att lösa en konflikt. Sagorna kretsar förvisso
i stor utsträckning kring fejden, men fredsstiftandet och uppgörelsen är lika viktiga element.
Kvinnor som män kunde ingripa som en tredje medlande part i tvister. Medlandet kunde vara
förenat med fara för det egna livet, men den som lyckades belönades med heder och ära.118
Ett försök till medlande av en tredje part är det som framkommit i Tåten om Bolli. Bolli
och Helgi befinner sig i fejd, varpå Helgis fru söker hjälp hos sin släkting Þorstein i hopp om
att han ska kunna medla. Þorstein erbjuder Bolli ett dussin hästar mot att han drar sig ur
tvisten med Helgi. Bolli vägrar emellertid att acceptera förlikningsgåvan.119 Det riktigt
intressanta i den här scenen är att Bolli tackar nej till gåvan, inte för att den är för liten, utan
för att den är för stor. Att acceptera en sådan stor gåva skulle förstora upp tvisten till något
den inte är, enligt Bolli. När han inte accepterar gåvan uppstår ovänskap med Þorstein,
eftersom han i sin tur är knuten till Halli genom vänskapsband. Hela den här episoden säger
något om den komplicerade hederskultur som råder i sagorna och som med Millers ord kan
sammanfattas: ”The culture had contempt for the man too eager to give up on vengeance and
too willing to settle for compensation at the same time that it honored men of peace and
admitted infinite negotiability.”120
Djurgåvans förändringsprocess är intressant att följa eftersom den återspeglar
sagasamhällets utveckling. Gåvan förekommer i samtliga perioder utom sekelskiftet 900-1000
och ramar in hela undersökningsperioden. Den inleder den första perioden med att invånarna i
Telemark sänder en gåva i form av en häst för att undkomma den nya skattskrivningen. Gåvan
avslutar den sista perioden när grönlänningarna sänder en isbjörn till kungen av Norge med
115
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 380-385.
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 383-392.
117
Miller, 1990, s. 82.
118
Ibid. s. 259 – 264.
119
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 336-337. 120
Miller, 1990, s. 189-190.
116
41 syftet att få kungens stöd i upprättandet av ett biskopsdöme på ön. Cirkeln är sluten, men när
båda ändar möts har sagasamhället genomgått en metamorfos.
Djurgåvorna återspeglar sagasamhället men samtidigt behålls det gamla gåvosystemet
någorlunda intakt. Under den första perioden sker gåvoutbyte mellan stridande män medan
gåvor under den tredje och fjärde perioden sker mellan hirdmän och kungen. Gåvan i sig och
dess syfte att knyta vänskapsband är intakt, men den har bytt social arena. Detta kan jämföras
med vad som framkommer i en artikel av Catharina Andersson där hon bland annat skriver
om gåvotraditionen i Norden under medeltiden och menar att i Sverige kunde en gammal
gåvotradition brukas jämsides med samhällsutvecklingen.121 Samma fenomen tycks även
förekomma i sagasamhället.
Djur som måltid i ett större sammanhang
Djur kan i tåtarna ha den mer eller mindre rafflande funktionen att tillgodose individernas
näringsbehov. Funktionen måste emellertid sättas in i ett större sammanhang för att den ska
bli meningsfull, vare sig det handlar om berättelserna i tåtarna eller den här analysen.
Samtidigt som ett djur utgör en måltid kan den ingå i en större berättelse där den samtidigt
utgör ett föremål för konflikt, gåva eller offer.
Oxar, grisar, killingar och fisk, är vad som i tåtarna berättas om när måltider innehåller
djur. I en tåt nämns att bland annat hästar och hundar ska slaktas för att råda bot på svälten,
men Gud ingriper och det hela kan avstyras.122 Det finns i tåtarna inte en textpassage där
hästkött ingår som måltid. I övergången från vikingatid till medeltida kom hästkött som mat
att beläggas med ett förbud, och vidare även att ”kött inte fick ätas på fredagar eller helgdagar
eller under längre fasteperioder.”123 I sagasamhället som det framställs i tåtarna nämns
förvisso inte förbudet mot att äta hästkött, men däremot förbudet mot att äta kött på fredagar,
vilket i tåten bestraffas hårt när en gycklare blir påkommen.124
I mångt och mycket ligger det ett kristet skimmer över textpassagerna där djur utgör
maten. Den nya trosuppfattningen och tänkesättet förmår personerna i berättelserna att vidta
masslakt av djur för att rädda gamla och fattiga, vilket annars aldrig hade kommit på fråga.
121
Andersson, Andliga gåvor i världsligt bruk – om den religiösa gåvan som social och maktskapande
handling, i Orning, Esmark & Hermanson (red.), Gaver, ritualer, konflikter. Et rettsantropologisk
perspektiv på nordisk middelalderhistorie, 2010, s. 64.
122
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 363-366.
123
Steinsland, 2007, s. 485.
124
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 1, s. 346.
42 Rättigheter till fiskevatten överlämnas som en gåva till kyrkan och fångsten delas ut till
behövande.125
En funktion i funktionen utgör djur som måltid i ett sammanhang av offer. Vad som är en
måltid och vad som är ett offer är i sagorna många gånger osäkert. Den vanligaste formen av
offer var en gemensamshetsmåltid med gudarna, ett så kallat kommunionsoffer. Det
vanligaste djuroffret som måltid var oxen. Av stor vikt var att oxen tillagades på bästa
tänkbara sätt för att det skulle vara värdigt och tillfredsställa en gudom.126 När Odd, i Tåten
om Brandkrossi, slaktar sin oxe och dukar upp ett bord där köttet placeras är det som ett
kommunionsoffer till guden Frej. Odd har vräkts från sin gård och syftet med offret att den
som ska överta hans gård ska känna samma bitterhet den dagen denne måste flytta.127 Scenen
utgör slutet av en fristående berättelse i den större berättelsen. Episoden är märkligt fri från
fördömanden av handlingen: Odd slaktar oxen, berättar för Helgi, den som ska ta över gården,
vad syftet är och sedan ger han sig av och med det avslutas berättelsen. Läsaren av tåten får
inga upplysningar om Helgis reaktion.
Beständighet och föränderlighet i en muntlig eller skriftlig kultur
Djurens och sagasamhällets metamorfos – ett övergripande mönster
Förvandlingen av sagasamhället från hedniskt till kristet följer de fyra periodindelningarna
som framgått av resultatet. Åren kring sekelskiftet 800 – 900 kan ses som ett preludium.
Tåtarna som är förlagda till Hårfagers tid pekar fram mot den ökade kungliga närvaron och
synliggörs i den tåt då Telemark ska skattskrivas men invånarna gör motstånd och sänder
djurgåvor i stället, men den tiden är förbi. När så nästa period inträder, sekelskiftet 900 –
1000, befinner sig berättelserna som inkluderar djur i en omvändelsens tid. Antalet tåtar med
djur ökar markant och kretsar på ett eller annat sätt kring omvändelsen där djur, med sina
olika roller och funktioner, spelar en avgörande roll.
Kulmen nås under 1000-talet då en ny period inträder som kännetecknas av en begynnande
stabilisering av såväl kristendomen som kungamakten. Omvändelsetematiken börjar ebba ut
och berättelserna som involverar djur kretsar kring kungen och det kungliga hovet. Det är
perioden under 1000-talet som flest antal tåtar och tåtar med djur utspelar sig, men
variationsrikedomen vad beträffar djurs roll och funktion är störst i den föregående perioden.
125
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 5, s. 376.
Näsström, Blot: tro och offer i det förkristna Norden, 2002, s. 182-188. 127
Islänningasagorna, utg. 2014, bd 4, s. 471.
126
43 Med inträdet i vad som förefaller vara 1100-talet minskar antalet tåtar med eller utan djur
drastiskt. Kristendomen är nu väl etablerad och en tid av vidare kristlig expansion infinner
sig.
Djurs funktioner kommer och går om vartannat. Förändringen över tid ligger inte så
mycket i själva rollen eller funktionen utan snarare i sammanhangen där den verkar.
Riddjuren förekommer förvisso genomgående över alla perioder, men även där äger en
förändring rum från 1000-talet i och med att skeppen som transportmedel över markant.
Periodindelningen innebär inga absoluta avgränsningar mellan övergångarna, men av
resultatet att döma finns det mycket som talar för att djuren anpassar sig efter den aktuella
perioden.
Djur i gränslandet mellan skriftlig och muntlig kultur
Bokprosa- och friprosateorin är två skilda synsätt på sagornas tillkomst. Den förra ser sagorna
som en skriftlig produkt av medeltida författare, medan den senare ser sagorna som ett
slutgiltigt nedtecknande av berättelser som traderats vidare muntligt under generationer.128
Av det som framkommit i den här studien finns det några intressanta passager och
konstateranden som kan diskuteras i ljuset av teorierna. Ambitionen är här inte att försöka tala
om hur det faktiskt förhöll sig i den verkliga historiska kontexten. Däremot ett försök att
diskutera resultatet i förhållande till teorierna.
Resultatet av den här studien visar att det finns mycket i tåtarna som talar för det rimliga
att betrakta sagorna ur ett bokprosaperspektiv. Djurens roller och funktioner i berättelserna är
så genomgående formade efter periodernas övergripande förändringar att det förefaller vara
en efterhandskonstruktion. Indikationer på en ny kristen moral kommer i tåtarna redan under
sekelskiftet 800-900, vilket är långt innan någon egentlig förändring inletts. När
omvändelsens tid, sekelskiftet 900-1000, inträtt medför det att även Gud inträder i
berättelserna med förmåga att ingripa i händelseutvecklingen. Hedningarna börjar framstå
som råbarkade och ondskefulla typer vilka i förlängningen straffas för detta, många gånger ett
straff riktat mot deras djur eller att djuret verkställer straffet.
Sigurðsson menar att sagornas etiska värderingar förmodligen ligger närmare 1200-talets
skriftställare än den period då sagorna utspelar sig. Vissa delar i sagorna kan bära spår av en
128
Lönnroth, förord till Njals saga, 2007, s. 8.
44 muntlig kultur men att innehållet formats av skriftställarens egna värderingar.129 Oavsett om
det i tåtarna där djur förekommer finns spår av autenticitet, går det inte att bortse från det
faktum att skriftställarna under 1200- och fram till 1400-talen dels kände till utgången av det
historiska förloppet och dels besatt makten att forma berättelserna efter eget tycke.
Om utgångspunkten är att bokprosateorin faktiskt stämmer, finns det emellertid några
exempel i den här undersökningen som förbryllar. Den första gäller hästens funktion som
riddjur i tåtarna. Hästen kan föra förkunnarna av den nya religionen ut till hedningarna för
omvändelse, eller så kan den delta i jakten på kristna under hämndaktioner. Det märkliga och
uppseendeväckande med hästen som riddjur är att den inte låter sig styras av Gud. Fåglar kan
ingripa när kristna hotas, heliga kungar kan återvända och ge en omvänd individ styrka att
besegra mytiska varelser, men hästen måste påverkas av yttre faktorer för att den inte ska göra
som sin ryttare vill.
Varför låter en medeltida skriftställare, som förmodligen hade full kontroll över innehållet,
hästen vara så oemottaglig för Guds vilja? Varför kan inte Gud påverka hästens vilja? Tjuren
och oxen uppvisar förvisso heller inga tecken på att kunna styras, men de utgör i tåtarna inget
hot mot kristna eller någon annan människa heller för den delen. En förespråkare för
bokprosateorin kan här invända och mena att det var ett medvetet stilgrepp av författarna för
att få historierna att framstå som mer autentiska. Å andra sidan kan Gud kontrollera fåglarna
som attackerar hästarna i samma tåt, vilket gör ett sådant resonemang ihåligt. Spår av muntlig
tradering kan ligga i det att hästen var så praktiskt och symboliskt betydelsefull i det
förkristna samhället. Episoden har då berättats vidare mellan generationerna och formats med
tiden, men kärnan, bland annat att hästen inte går att påverka, har levt kvar.
Det andra exemplet berör offerriten till guden Frej. I Tåten om Brandkrossi förekommer,
som nämnts i analysen ovan, ett kommunionsoffer som är märkligt fri från fördömanden eller
nedsättande kommentarer. Offerriten sker och sedan övergår berättelsen i en helt annan. Hur
är det möjligt att episoden lämnas så okommenterad? En spekulativ förklaring kan återkoppla
till Steinslands resonemang om euhemerism, som förvisso tillämpats på hedendomens gudar,
men som kan vara intressant att tillämpa på en offerrit. Med begreppet euhemerism menas att
kyrkan hade överseende med hedendomens gudomligheter eftersom människorna under
förkristen tid inte visste bättre.130 Tillämpat på kommunionsoffret i tåten kan det innebära att
nedtecknaren av berättelsen hade överseende med handlingen eftersom den utspelar sig i en
129
130
Sigurðsson, 2004, s. 29.
Steinsland, 2007, s. 59.
45 tid innan kristendomen helt hade etablerat sig. Textpassagen skulle kunna bära på ett spår av
en muntlig tradering.
Sammanfattningsvis vill jag påstå att den här undersökningens resultat ligger i mångt och
mycket i linje med bokprosateorins uppfattning om att sagorna är ett resultat av medeltida
författarskap. Dock finns det textpassager som inte går att bortse ifrån och som indikerar att
det kan finnas spår av muntlig tradering som levt kvar fram till tiden för nedtecknandet.
Sammanfattning
Studiens syfte är att undersöker djurens roller och funktioner i de isländska tåtarna, samt att
granska eventuella förändringar över tid. I den mån det är möjligt kopplas resultatet till den
övergripande teoretiska diskussionen om sagorna är muntligt traderade (friprosateorin) eller
medeltida litterära produkter (bokprosateorin). Källmaterialet består av samtliga fyrtionio
tåtar och frågorna som ställts till materialet är följande:
1. Djurens roller och funktioner i tåtarna:
- I vilka sammanhang förekommer djur? Hur är djur delaktiga i berättelserna? Vilka
funktioner är mest respektive minst förekommande?
2. Förändringar av djurens roller och funktioner över tid:
- Hur skildras djur i sagor som behandlar olika tidsperioder? På vilket eller vilka sätt
är rollerna och funktionerna beständiga eller föränderliga?
Resultatet visar att djur förekommer i sammanhang av transportering, fejd, gåvor, måltider,
offer, i namn, indirekt för att driva handlingen framåt och i samband med fara för människors
liv. Den mest förekommande funktionen är riddjuren som återfinns i tjugotvå av fyrtionio
tåtar. De tåtar där riddjuren beskrivs mer utförligt är i samband med omvändelsen från
hedniskt till kristet. Djur som konfliktföremål under fejder beskrivs i nio tåtar, där djuren
antingen deltar aktivt eller passivt i att driva personer till fejd. Aktiva djur utgörs av tjurar och
oxar, medan hästar och boskap snarare ska ses som passiva konfliktföremål som indirekt leder
till fejd.
Djurgåvan karakteriseras av att den antingen knyter vänskapsband mellan personer eller
överlämnas i hopp om att den ska lösa konflikter. Den förekommer såväl inom och utom den
46 kungliga sfären, där hästar utgör det djur som kan lämnas som gåva åt personer utanför
kungahovet men även innanför. Isbjörnen har visat sig vara det djur som kungar uppvaktas
med. Resultatet visar att den sociala arenan där gåvor utbyts förändras med tiden, men att
själva gåvosystemet behålls intakt. Sammantaget förekommer djurgåvor i sju tåtar. En annan
funktion är djur som måltid och finns i fem tåtar. Sammanhanget där den återfinns är antingen
under festliga sammankomster eller under svältperioder. Den sistnämnda utspelar sig i
gränslandet mellan hednisk och kristen tid, där det kristna idealet föreskriver att djur ska
slaktas för att rädda människoliv. Övriga djurs roller och funktioner förekommer i en eller två
tåtar och anpassas, liksom ovanstående, efter sagasamhällets successiva förvandling från
hedniskt till kristet.
Det har i undersökningen framkommit att tåtarna kan indelas i fyra olika perioder, från
sekelskiftet 800-900 fram till mitten av 1100-talet. Den enda funktion som löper över hela
perioden är riddjuret. Övriga funktioner förekommer i varierande grad från att bara återfinnas
under en period till två eller tre perioder. Att döma av resultatet anpassar sig djurens roller
och funktioner till det sammanhang och den tid där de utspelar sig. Tåtarna under sekelskiftet
800-900 knyts till hednisk tid men pekar fram mot en allt starkare kungamakt och kristen
moral. Under sekelskiftet 900-1000 framtonar en omvändelsens tid från hedniskt och kristet
där djurens roller och funktioner involveras i den här övergången. 1000-talet är en tid då
kungamakten konsolideras och djur som förekommer i tåtar knyts till den kungliga sfären. Så
även under 1100-talet med det undantaget att kristendomen stärker sina fästen på Grönland.
Förändringen ligger alltså inte så mycket i djurens roller och funktioner som i
sammanhangen där de verkar. Djuren och deras medverkan formas efter perioden. Vissa
textpassager är så framåtsyftande att det en efterhandskonstruktion ligger nära att tro. Det
finns episoder i tåtar som utspelar sig under sekelskiftet 800-900 som pekar fram mot sådant
som händer hundra år senare, vilket stärker uppfattningen om bokprosateorin, det vill säga att
sagorna är en produkt av medeltida författarskap med facit i handen.
Tåtarna och berättelserna om djuren tycks emellertid vara mer komplexa än så. Det har
framkommit att hästen utgör ett märkligt undantag från den här efterhandskonstruktionen i det
att den är okontrollerbar för Gud som inträder under den andra perioden och framåt. Hästen
spelar en betydande roll under skildringar av omvändelse, men den måste påverkas av yttre
omständigheter för att agera i enlighet med Guds vilja. Vidare skildras ett djuroffer till en
hednisk gud helt fördomsfritt eller utan kommentering. Det finns alltså textpassager där djur
förekommer som antyder det rimliga i friprosateorin, det vill säga en muntlig tradering.
Tåtarna kan då ses som i huvudsak litterära produkter, men med inslag av muntlig tradering.
47 Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor
Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.), Islänningasagorna:
samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 1. Reykjavík: Saga: 2014.
Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.), Islänningasagorna:
samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 2. Reykjavík: Saga: 2014.
Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.), Islänningasagorna:
samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 3. Reykjavík: Saga: 2014.
Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.), Islänningasagorna:
samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 4. Reykjavík: Saga: 2014.
Jóhannesson, Kristinn, Hansson, Gunnar D. & Johansson, Karl G. (red.), Islänningasagorna:
samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. 5. Reykjavík: Saga: 2014.
Bearbetningar
Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina (red.). Ordning mot kaos: studier
av nordisk förkristen kosmologi. Lund: Nordic Academic Press: 2004.
Andrén, Anders, Jennbert, Kristina & Raudvere, Catharina (red.). Old Norse religion in longterm perspectives: origins, changes, and interactions : an international conference in
Lund, Sweden, June 3-7, 2004. Lund: Nordic Academic Press: 2006.
Esmark, Kim, Hermanson, Lars & Orning, Hans Jacob (red.). Gaver, ritualer, konflikter. Et
rettsantropologisk perspektiv på nordisk middelalderhistorie. Oslo: Unipub: 2010.
Habbe, Peter. Att se och tänka med ritualer: kontrakterande ritualer i de isländska
släktsagorna. Lund: Nordic Academic Press: 2005.
Jennbert, Kristina. Animals and humans: recurrent symbiosis in archaeology and Old Norse
religion. Lund: Nordic Academic Press: 2011.
Jennbert, Kristina, Andrén, Anders & Raudvere, Catharina (red.). Plats och praxis: studier av
nordisk förkristen ritual. Lund: Nordic Academic Press: 2002.
Johansson, Anna. Narrativ teori och metod: med livsberättelsen i fokus. Lund:
Studentlitteratur: 2005.
Miller, William Ian. Bloodtaking and peacemaking: feud, law, and society in Saga Iceland.
Chicago: University of Chicago Press: 1990.
Njals saga. 2. uppl. Stockholm: Atlantis: 2007.
Näsström, Britt-Mari. Blot: tro och offer i det förkristna Norden. Stockholm: Norstedts: 2002.
Raudvere, Catharina. Kunskap och insikt i norrön tradition: mytologi, ritualer och
trolldomsanklagelser. Lund: Nordic Academic Press: 2003.
Sigurðsson, Gísli. The medieval Icelandic saga and oral tradition: a discourse on method.
Cambridge, Mass.: Harvard University Press: 2004.
Steinsland, Gro. Fornnordisk religion. Stockholm: Natur och kultur: 2007.
48