1. No category

Bekanta Dig med
F
i
n
n
h
a
s
t
e
n
Leena Alerini
Den finska hästen
Den småväxta och driftiga lantrashästen,
som används av finländarna har varit vår
följeslagare under flera sekel. Ursprungligen utvaldes hästarna enligt sin transport- eller arbetsuppgift: de snabba och
sega individerna, som hade bra fodertålighet, klarade sig bäst i våra förhållan-
den. Den egentliga finnhästen kan man
dock tala om först fr.o.m. år 1907. Före
det var den finska hästens härstamning
oklar, då hästarna fick beta på stora gemensamma betesmarker och något särskilt register över dem upprätthölls inte.
© Hämeenlinnan kaupungin historiallinen museo
1817 De första travtäv1700 Jordbrukshästen vars
1200 Påven Gregorius anklagar gotlänningarna
för att sälja hästar åt
okristna finnar
1500 Gustav Vasa förbjuder
export av hästar och
grundar stuterier
höjd är mindre än 140
cm och vikt ca 300 kg.
De bästa individerna blir
kvar i Ryssland enligt
fredsvillkoren efter den
Stora Ofreden
lovprisar den
finländska hästens
kvalitet
1600 Hackapeliterna använder finnhästen som krigshäst i Europa
Finland, exporten och
hungeråren försvagar
stammen
1867-68 De stora hungeråren
Nationaleposet Kalevala uppstår
regerar över SverigeFinland
1809 Finland blir ett autonomt
1300 Korstågen upphör. De
första stenborgarna
byggs
från ryska garnisonshästar. Korsnings- 1900 Hästarnas medelhöjd
försök görs med
är nästan 150 cm
Norfolktravaren och med ardennerhästar
1835
1500 Vasa ättens konungar
en del av Sverige
1830-1870 Kronhingstar i södra
1800 Rasen uppblandas med blodet
1300
300 Olaus Magnus
Magn s
1150 Korstågen börjar. Finland är
lingarna hålls på
isen av Aura å
storfurstendöme i Ryssland
1870 Nationalitetsideologin,
Karelianism
1710-1721 Den Stora Ofreden, ryssarna belägrar finländsk mark
1618 - 1648 Det trettioåriga kriget mellan katoliker
och protestanter
Forord
Finnhästen är vårt lands enda ursprungliga
hästras. På de svårframkomliga skogsbetesmarkerna i norr har den under seklens gång
utvecklats till en trogen och seg kumpan,
som är stadig på foten och med vilken man
tryggt kan både arbeta och utöva hästsport.
De gemensamma arbetsdagarna på åkrarna och i skogen och senare ute på traveller ridbanorna har gjort att finnhästen blivit
karakteristisk för finländskheten vid sidan av
bastun och sisun. I vår häst kan man finna
både ursprunglig, rå styrka och lugn beslutsamhet – egenskaper, som vi finländare har
lätt att vidkännas.
Bevarandet av finnhästens aktning har
dock inte alltid varit en självklarhet. I samband med att industrialiseringen och världshandeln ökat, har man varit tvungen att käm-
pa på allvar för dess fortsatta bevarande.
Stammen som uppgick till nästan en halv
miljon på 1950-talet, decimerades under ett
par decennier till under 15 000. Även under
de svåraste åren höll dock Kungstraven sin
ställning som Finlands största sportevenemang.
Då vi nu kommit in i det tredje millenniet
har det kring finnhästen uppstått ett tätt
stödnätverk av föreningar och privatpersoner. Tack vare det här nätverket har man
inom travsporten etablerat tävlingar med en
ungdomlig yttre fasad och med betydande
prispengar, såsom t.ex. Olympiatraven. På
ridhästsidan har man infört egna uppfödartävlingar och för arbetshästar har man infört
nya tävlingsformer, som mera bygger på
teknik än på styrka. Samtidigt har antalet
personer, som sysslar med finnhästhobbyn
nu glädjande börjat visa en uppåtgående
trend.
Målsättningen för alla finnhästorganisationer är, att kunna trygga framtiden för finnhäststammen, vars antal idag uppgår till 20
000. För att kunna ro den här intressanta
och krävande uppgiften i hamn, krävs det
ständigt nya människor, som förenas av en
gemensam högaktning av vår egen hästras
mångsidighet och självständighet.
Avsikten med den här handboken är att
hjälpa dessa människor komma igång med
sitt arbete.
Välkommen till finnhästens, vår gemensamma väns värld!
© Palomuseo
1970 Stammen har decimerats till 15 000,
då behovet av arbetshästar inom lantbruket sjunkit drastiskt. Stamböcker för
rid- och småhästar införs
1939 - 45 Finnhästen används
som krigshäst
2005 Finnhästarnas antal
© Hevosurheilu
2000 Finnhästens
uppgår till nästan 20
000. Antalet är dock på
svagt uppåtgående
medelhöjd är
156 cm och
vikt 550 kg
1907
Stamboken för den finska hästen öppnas
leumsår
som en ursprungsras
inom EU
1910 Antalet finnhästar uppgår
till över 200 000
1950 Finnhästens
antal uppgår till
ca 400 000
1924 Kungstraven
inleds
1960 Landsortsbefolkningen flyttar till städerna, lantbruket
blir maskinellt
1917 Finlands självständighetsförklaring
1946 -56
1929 - 34 Den stora
depressionen
1907 De första riksdagsvalen
2007 Finnhästens jubi-
1995 Finnhästen erkänns
Återuppbyggnadens och krigsskadeståndens tid
1939 - 45 Vinter- och fortsättningskriget
1995 Finland ansluter sig till den
Europeiska Unionen
2011
Åbo är Europas kulturella huvudstad
1990 Bankkrisen, vars följder syns under hela 90-talet
2002 EU’s gemensamma valuta euron tas i bruk
1973 Den första oljekrisen,
ekonomisk depressionlama
5
En konkurrenskraftig ursprungsras
6
Gästgiverihästens uthållighet
7
Klokare än droskkusken
8
Nytta och nöje av travaregenskaperna
9
En nationell skatt
Johanna Rantanen
Historia
Daniel Nyblin, Vapriikin kuva- arkisto
10
En hundraårig stambok
11
Till sin natur en universalhäst
12
Fyra avelsinriktningar
Leena Alerini
Hastavel
Dragförmåga:
Ridegenskaper:
14
Styrka och teknik
22
Dragoner i galopptävlingar
15
Nya arbetstävlingsformer
23
En säker hinderhäst
Snabbhet:
24
En dressyrhäst för krävande uppgifter
16
Från stjärna till supertravare
25
500 meter på en minut
17
Hela folkets Kungstrav
26
En trygg vandringskumpan
18
Betydande släkter
27
En mångsidig fritidshäst
19
Hjältarna är många
Storlek:
20
Viesker vann rubb och stubb
28
21
I.P.Sukkula, eliten bland ston
En småväxt häst
Egenskaper
g
p
29
Drömmen om att vara åldersklassetta
30
Lösdriftsstallet erövrar mark
31
Resultat via nätverk
32
På utställningarna sysslar man med marknadsföring
Uppfodning
pp
g
Margit Ticklén
33
Utmaningar för finnhästen
33
Framtidens möjlighter
34
Finnhästorganisationer
35
Källförteckning
Konkurrenskraft
Margit Ticklén
© Hevosurheilu
En konkurrenskraftig
s
a
r
s
g
n
u
r
p
s
ur
I
Finland har man redan under ett par tusen
år tytt sig till hästen för att kunna transportera människor och varor. Därom förtäljer
otaliga fynd i myrar och gravar, som innehållit hästskor samt delar av redskap, som
använts till att köra eller draga med, så som
t.ex. delar av slädar och seldon. Likväl vet
man att den finländska hästen var uppskattad, då dess sista viloplats ofta låg bredvid
sin egen husbonde. Men varifrån hästarna
kom till vårt land för ett par tusen år sedan
och hurudana de ursprungligen var, är
en sak som är mera mystikomspunnen.
I undersökningar, som gjordes i
början av 1900-talet, har man kunnat
konstatera att det i östra delarna av
Finland funnits rikligt med hästar, som
påminde om den ursprungliga nordeuropeiska rasen med bred panna och
kort nos. De antas ha sitt ursprung
i vildhästgruppen Tarpan. Tidigare forskare
hade däremot varit av den åsikten att finnhästen hade sitt ursprung i en mongolisk
variant, som i samband med folkvandringarna österut hade spritt sig ända till Finska
viken.
Oberoende av varifrån vår
egen häst här-
stammar, så användes den flitigt och man
tog uppenbarligen också väl hand om den.
Under hårda köldknäppar hade man t.ex.
för vana att ta in hästen i stugan, för att den
skulle kunna värma upp sig vid dörröppningen. Redan på 1300-talet fick området
öster om Finland tillägssnamnet ”Sto-Karelen”, som hänvisar till en stark och yrkeskunnig hästuppfödning. De karelska hästarna var efterfrågade såväl i Ryssland
som i Sverige.
Man började exportera finländska
hästar till de centrala delarna av
Europa efter det att hackapeliterna gjort dem kända i Tyskland på
1630-talet. I början vann de inte
så stor aktning, då de var så
små till växten, men i och
med att det 30-åriga kriget framskred visade sig
de finländska hästarna
vara uthålliga, modiga
och lättskötta.
På 1500- och 1600-talet
ville man att arméns ridhästar skulle göras
större än den stadiga finska lanthästen, vars
mankhöjd var bara 110-120 cm. För det
här ändamålet importerade man till kungsgårdarna frisiska ston från Holland. Hundra
år senare anslöt sig också några arabiska
hingstar och skånska arbetshästar till samlingen. Jämfört med exporten var importen
av hästar till nuvarande finländskt territorium
dock obetydlig.
Några ord ur det finska språket visar
att hästen redan har använts i flera
tusen år. Sådana är bl.a. ”varsa” (föl),
”hepo, hevonen” (häst), ”tamma (sto)
och ”uve” (hingst). Det sistnämnda
ordet härstammar från Karelen. Även
”aisat” (skaklar) och olika delar av
seldonen, såsom ”länget” (loka) som
lägges kring hästens hals och ”suitset” eller ”päitset” (betsel), som hålls
på hästhuvudet, samt ”kuolaimet”
(bett) hör till vår allra äldsta finska vokabulär.
Historia
5
Hästskjuts i Aulanko i Tavastehus i början av 1900-talet.
Korhastens
I
© Hämeenlinnan kaupungin historiallinenmuseo
Emedan man under vintern rörde sig i djupa
snödrivor ute i skogen ville man för skogsarbeten ha större hästar än vad som lämpade sig för
bruk av åkrarna. En god skogshästs mankhöjd
ansågs vara minst 165 centimeter. För sådana
här hästar betalade man även ett gott pris, fastän skogshästarna sällan klarade av att arbeta
mera än under en vinter. Arbetsdagarna var 1012 timmar långa och som stall användes skydd
som byggts av granris. Knappast var det ens
vid lägerelden någonsin för varmt för en svettig häst.
uthallighet
Finland önskade man sig framför allt av
hästen, att den hade ett gott lynne och ett
framåtdrivande steg, ty avstånden var långa
och vägarna framför allt i inlandet sällsynta.
På 1300-talet byggdes längs med vägarna
särskilda härbärgen, som erbjöd nattlogi
och hästskjuts åt privata resenärer. I början
av 1600-talet skapade man av dem en enhetlig gästgiverirörelse, som verkade i 300
år (1650-1950). Som mest körde man med
gästgiverirörelsens hästar över 700 000
skjutsar per år.
Gästgiverierna befann sig på 10-20 kilometers avstånd från varandra. I allmänhet
fanns det två hästar i varje gästgiveri och
skjutsarnas antal uppgick till 2-4 per dygn.
© Palomuseo
6
Historia
Med släde eller vagn blev skjutsarnas längd
i medeltal 40-160 km per häst. Hastigheten var redan i början av 1800-talet förutbestämd till exakt 10 km i timmen. En god
körkarl höll dock ett öga på passagerarna
och ifall de somnade så lät han hästen promenera.
För att spara på körhästen fanns det
många olika knep. Till exempel var hästarna från Pihtipudas kända för att de kunde
springa på ett i ögonenfallande sätt, de
småsprang eller trippade. Då körkarlarna
ännu i smyg hjälpte till att med foten klinga i
bjällran, kunde passagerarna uppleva hastigheten som högre än vad den i verkligheten var. Om tiden mellan två på varandra föl-
jande turer åter var knapp, så sade man åt
passageraren att hästen först måste skos.
På det här sättet kunde man kanske skjuta upp avfärden till natten och för skjutsen
kunde man få en ännu bättre ersättning.
Samtidigt med gästgiverirörelsen använde man sig naturligtvis också av finländska
hästar i lantbrukens åker- och skogsarbeten, samt för seviceuppgifter i städerna,
som hela tiden växte i storlek. Skogsarbetsplatserna eller ”savottorna” gav varje vinter
arbete åt över 100 000 män och åt 40 000
– 50 000 hästar ända fram till 1960-talet.
Klokare an droskkusken
städerna var olika typers hyres- och tranportkörningar betydande uppgifter för hästkarlarna. I Aamulehti-tidningen, som utkom
den 5.3.1907, erbjöds t.ex. i Tammerfors,
Finlands näst största stad, arbete åt allt
som allt 400 hästkarlar. Det gällde körning
av brännved från Urjala, som låg 50 km från
Tammerfors. På motsvarande sätt sysselsatte sig i Tammerfors centrum uppemot 300
registrerade expresskuskar med att skjutsa
kunder. Till deras åligganden hörde utöver
själva ”hästdroskfunktionen” även brand-
värnet. I praktiken innebar brandvärnet att man en natt i veckan
måste dejourera framför den frivilliga brandkårens lokaliteter. Det
berättas att hästarna var speciellt
rädda för FBK’s ångspruta, för
man gjorde upp eld i ångpannan
redan då man begav sig iväg till
brandplatsen.
På gatorna i städerna fanns det
dessutom polishästar och sedan slutet av
1800-talet även cyklar och bilar.
De första konfrontationerna mellan hästen
och bilen var inte problemfria. För att stävja
hästens rädsla berättas det, att den tammerforsiska byggmästaren Jonas Anderson alltid hade med sig sockerbitar i fickan
då han framförde sin bil. Då byggmästaren
mötte en häst hoppade han ut ur sin bil,
gav en bit socker åt hästen och ledde hästen förbi bilen. På den tiden var den största
delen av den motkommande trafiken hästar,
Helsingfors Räddningsverks hästar
I Helsingfors hade brandkåren som bäst
ca trettio egna hästar för sina sprut-,
slang- och stegvagnar. Hästarna bodde
på brandverket, där de var i alarmberedskap 12 timmar i dygnet. Utöver det här så
red man med dem eller använde dem för
allmännyttiga arbetskörningar två timmar
om dagen. Brandmannens värv var mångsidigt: han skötte om hästen och dess
motion, men måste också bereda höet,
som den skulle utfodras med. Helsingfors
Räddningsverks sista häst såldes år 1934,
varvid även de hästdragna släckningsfordonen förflyttades till ett muséum.
så Andersons färd lär inte ha framskridit så
snabbt.
Droskkuskarna eller ”isvostjikarna” var
kända för sin humor. Själv så ansåg de sina
finländska hästar vara mycket intelligenta:
även klockan kände de alltför bra till. En
körkarl hade nämligen för vana att dagligen avlägsna sig från sitt pass, då klockorna i Gamla kyrkan i Tammerfors ringde fyra
gånger. En gång språkade dock körkarlen
invid den berömda fontänen framför stadshuset, utan att bry sig om klockslagen. Hästen ansåg att dess arbetsdag var slut i och
med att klockorna ringde fyra gånger och körkarlen fick lov att söka sig hem till fots, då hästen i förväg hade sprungit hem till sitt stall.
Långdistanstävlingar
På 1920-talet arrangerade man i Finland tre stycken långdistanstävlingar i
ridning och körning. Den första av dem
hölls år 1927 mellan Fredrikshamn
och Viborg. Ridtävlingen vanns av
finnhäststoet Lirppa. För att tillryggalägga den 114 km långa och träckiga
sträckan använde den fem och en halv
timme. Tre månader senare ställde
Lirppa upp i en 97 km lång tävling runt
Vesijärvi. Lirppa vann även den här
tävlingen och tog sig runt sjön på fyra
timmar. Till Viborg hade den sprungit
på en genomsnittlig kilometertid, som
var 2.56 minuter, men i Lahtis behövde den för att tillrygga en kilomer med
kärra bara 2.31 minuter.
Historia
7
Veikko Kanninen, Vapriikin kuva-arkisto
Nytta och noje av travaregenskaperna
edan i nationaleposet Kalevala finns det anteckningar om det finländska hästsportsutövandet. I dess dikter har ”Joukahainen” två
hingstar: ”Den ena lämpar sig bättre för att
springa, den andra är vild på att draga”. I
början av 1800-talet, då Kalevala sammanställdes var dock hela finnhästens existens
hotad. Problemen var en följd av den kraftiga exporten och av att den ryska armén
tog hästar.
För att stimulera uppfödandet av finnhästen föreslog professor G.W.Sjöstedt på
1860-talet att staten skulle införskaffa avelshingstar av finländsk ras och att man i samband med hästmarknader skulle arrangera
offentliga tävlingslopp. Han tänkte sig att
resultaten i tävlingsloppen samtidigt skulle
tjäna som mätare av avelshingstarnas prestationsförmåga. Kronhingstar eller avelshingstar som ägdes av staten hade man
”Den
8
redan år 1835 placerat ut i Södra Finland,
för att bättra på häststammen. Enligt Sjöstedts rekommendationer utökades deras
antal. Samtidigt ville några godsägare korsa
finnhästen med norfolktravaren och med orlovtravaren, för att förbättra på finnhästens
snabbhet. Andra ville igen korsa den med
ardennerhästar och percheroner, för att få
bättre arbetshästtyper.
Med privata medel hade man även allt sedan början av 1800-talet finansierat tävlingslopp ute på isen och de blev mycket populära. De första allmänna travtävlingarna, där
tidtagningen skedde med en sekundameter
hölls i Viborg i juni år 1862. Sekundametern
visade åt segraren, Adam Lipponens sto,
kilometertiden 2.10,0. Sträckan som Lipponens sto travade var sammanlagt två verst
eller 2138 meter.
ena lampar sig battre for att springa,
den andra ar vild pa att draga”
Historia
Kalevala
© Hevosurheilu
En
national
I
skatt
medlet av 1800-talet uppvaknade i finländarna en nationalanda, som kunde skönjas
som ett starkt förhärligande av Karelen-området eller ett slags karelianism både inom
konsten, musiken och litteraturen. Man talade om ett särdrag hos det finska folket,
om en samhörighet och om utvecklandet av
den finskspråkiga kulturen. Ivern spred sig
snart till att omfatta även finnhästen, vars
bevarande som en egen ras upplevdes som
ett egenvärde.
I statistiktabellerna som upprätthölls under
travtävlingarna kunde man år 1906 konstatera, att den genomsnittliga storleken på de
finländska hästarna hade vuxit avsevärt: då
det på 1870-talet fanns 47 % tävlingshästar
över 150 cm, var deras antal trettio år senare 80 %. På senatens fråga vilken typs renavel man borde göra med den finska hästen,
svarade magister Duncker, att springaren i
Hingsten Jaakko Tt 118,
född i Vilppula år 1864
stort sett uppfyllde de finländska önskemålen: som snabba och viga lämpade de sig
både för droskkörningar och för skogshushållningens behov. För att klara sig i travtävlingar måste hästarna även ha muskelstyrka
och en stark benbyggnad. Tack vare de här
egenskaperna kunde man klara sig i åkerbruket även med mindre massa.
Under den här tidsperioden, som präglades av häftiga dispyter, uppenbarade sig
i statistiktablåerna tre av de fyra hingstar,
som fortfarande kan anses utgöra fäderneled till alla nuvarande finnhästar. Dessa
hingstar var Jaakko I Tt 118 (f. år 1864 i Vilppula), Eino Tt 680 (f. år 1888 i Sillinjärvi) och
Kirppu Tt 710 (f. år 1879 i Rovaniemi). Det
fjärde ledets upphovshingst var Uljaanpoika 1649, som föddes ett halvt sekel senare
(1914 i Valkjärvi).
År 1894 grundades i Åbo hästavelsföreningen Hippos. Föreningens målsättning var, att med hjälp av en egen Hippos-stambok skapa ”en typisk, storväxt,
stadig och kraftigt byggd, driftig lanthäst
med god rörlighet.”
Till stamboken införskaffades nytt stooch hingstmaterial och man ordnade aktivt utställningar. Föreningens ordförande Fabritius var dessutom av den åsikten
att det var ytterst viktigt att låta de unga
hingstfölen få springa ute i det fria om
sommaren. På föreningens ö Pähkinäis i
Rimito skärgård, lät man också 1-4 åriga
hingstföl vara ute på bete, ända från år
1910 till år 1981.
Terttu Peltonen
Historia
9
© Risto Nyman
En hundraarig
stambok
D
en samhälleliga diskussionen om renavel
ledde år 1905 till senatens beslut att öppna en egen stambok för finnhästen. Målsättningen med detta var ”att med hjälp av
principerna för renavel utveckla en inhemsk
hästart, som lämpade sig för landets förhållanden och i främsta rummet för lantbruksändamål”. För att upprätthålla stamboken
anställde man vid Lantbruksstyrelsen en
hästvårdsinspektör. Som inspektor verkade
fram till slutet av 1920-talet Axel Alfthan.
Stamboken var behövlig, för t.ex. i samband
med lantbruksutställningen år 1906 ställdes
hela 720 hästar ut.
Enligt det nya direktivet upprätthölls stamboken för hingstar av staten fr.o.m. år 1907,
medan ansvaret för stoens stamböcker
överfördes till de lokala hästavelsförbunden.
Under det första året upptogs i stamboken 113 hingstar. Deras identitetsnummer,
namn, födelsedatum, mankhöjd, färg och
all tänkbar information om släktförhållanden och ägare upptecknades i boken. Som
nummer 1 registrerades hingsten Ukonpoika från Limingos hästavelsförening.
Medelhöjden av alla de år 1907 godkända
hingstarna var 153 cm och längden 161 cm.
Med hälften av hingstarna hade man satt
nya rekord på travbanorna. Till sin färg var
de nästan alla fux: de bruna var bara 8 till
© Sirkka Nyman
antalet och i praktiken fanns det inte individer av annan färg, så som svarta. Enligt senatens beslut hade man nämligen bestämt
att ”till pälsen vita, gråa, isabellfärgade eller
brokiga inte fick upptas i stamboken.”
Sedermera har stamboksföringen förändrats i ett flertal skeden. 1918 överflyttades
stamboken för ston till staten. Sex år senare
skapade man egna stamböcker för arbetshästar och för den lättare byggda universalhästen, som bättre lämpade sig för arméns
behov. År 1929 lade man till i stamboksuppgifterna förutom den yttre kroppsformen
även bruksegenskaper, som mättes med
hjälp av drag-, skritt- och travprov. År 1932
tillade man exteriörpoäng. År 1965, då arméns behov i det närmaste var helt obefintligt, förändrades universalhästens stambok
till en stambok för travare.
År 1970 avstod staten helt och hållet ifrån
att upprätthålla stamboken. Uppgiften övertogs av Finlands Hippos r.f., som ville att alla
hästar skulle antecknas i ett register. Samtidigt spjälktes finnhästens stambok upp i
fyra olika delar, som ännu också är i bruk:
arbets-, trav-, rid- och småhästar.
© Sirkka Nyman
Innan man tog i bruk konstgjord inserminering så
skedde jordbukarnas val av hingst, beroende pä
vilken hingst, stod till förtogande i socknen. Stoet
Liisa, som ägdes av familjen Velin i Ohkola, lät
man på 1940-talet besöka en hingst i Mäntsälä,
ca 20 km hemifrån.
10
Familjen Nyman från Mariefors körde ännu på 1900-talet hö med ett parspann, som drogs av småväxta
lanthästar. Med hjälp av stamboksföringen strävade man till att utveckla en inhemsk hästtyp, som lämpade
sig för lantbruksändål; t.ex. genom att göra den större.
Hastavel
Stamboksanteckningar
Alla finnhästar har sedan år 1971 haft
ett registreringsnummer. Ifall hästen har
upptagits i stamboken avslöjar bokstaven
(J, R, P, T) efter numret avelsinriktningen,
såsom t.ex. för hingsten Lennon Poika
(Flygarsonen) 1847-90PTR och för stoet
Hurmatar (Charmören) 1600-93JRP.
Ifall koden utöver förädlingsgraden dessutom innehåller bokstaven V, betyder det
att hästen har elitpremierats enligt sina
avkommor. AA återigen innebär att elitpremiet getts först efter det hästen avlidit.
Finnhästens färger
Då man studerar Åbo läns kavalleriregements hästförteckning från år 1719 kan man i hästnamnen finna trettio olika
färgvarianter. I samlingen finns bl.a. svart, brun, fux, isabell
och stickelhårig. Nuförtiden behöver man sällan lika många
färgdefinitioner, för vid öppnandet av
den egna stamboken gick man in för att
rensa bort brokigheten, isabell och skimmeln. På 2000-talet har den största delen
av fölen varit olika färgvarianter av fux.
De brunas antal är 6 % och de svartas
1,2 %. De brokiga (skäck) utgör en skild
färggrupp såsom även de stickelhåriga,
fastän det i verkligheten bara är fråga om ett mönster ovanpå grundfärgen. Under åren 1990-1999 registrerades bara 2
stycken brokiga finnhästföl och under åren 2000-2005 bara
ett.
Finnhästen är i allmänhet till färgen fux, men även
svart, skäck, isabell och skimmel föds det av. De
stickelhåriga hör alla till samma släktled, till vilken
även stoet Taika-Tyttö (Trollflickan) på bilden hör.
Till sin natur en universalhast
F
Finnhästen är med avseende å sina bruksegenskaper en mångsidig universalhäst.
Den är medelstor, har god resning och är
ganska stadig. Huvudet är torrt och rakt,
halsen rätt stadig och kroppen är rund, lång
och välproportionelig. Benen är torra och
kraftiga och hovarna välskapta. Till sin natur
är finnhästen samarbetsvillig, driftig, ödmjuk
och försöker alltid göra sitt bästa. Den har
ett pålitligt utseende och en klar könskaraktär. Typiskt för finnhästen är inte ett konvext
och avlångt huvud, eller långa och spetsiga
öron, som sitter nära varandra. Den har inte
en svanehals och har inte ett rakt kors med
hög svansrot.
Finnhästen förädlas till trav-, rid-, arbetsoch småhäst. Hästen bör till sin typ lämpa
sig för den inriktning, till vilken den klassificeras avels som i stamboken. Stamboksföringens ändamål är att styra aveln och
uppfödningen mot rasspecifika, prestationsdugliga brukshästar, som är lätta att hantera
och som är vigulanta, uthålliga och friska.
Den blivande travkungen Lohdutus fördes år 1933 in i stamboken för universalhästar med numret 232.
Den typbeskrevs bl.a. så här: ”lämpar sig bra som ridhäst, frånsett det att manken är litet rund, men ändå
lång.
Hastavel
11
Fyra
avelsinriktningar
Arbetshastar (T)
Arbetshästen är bastant. Den har en lång
och djup bål. Den är ofta även grovt byggd.
För att ett sto eller en hingst skall kunna
godkännas som en arbetshäst måste den i
dragprovet klara av åtminstone fem trappor
eller måste i körprovet nå upp till åtminstone
hälften av maximipoängen. Dessutom bör
den klara av att skritta 1000 meter på 10.00
minuter eller snabbare. En hingst måste
dessutom klara av att trava 1000 meter på
tiden 2.30 eller bättre. Av en arbetshäst
krävs rena rörelser och god funktionsförmåga. I dragprovet utvärderas även hästens
dragstil.
M.R.K. Juppi 2005-91T. Rekord: 29,1a
- 30,3. Starter: 69 1-8-8. Exteriör-poäng:
2002 Kiuruvesi 8-8-8/7-8=39. II pris.
T-utlåtande: Goda typer, bra resning, djup
och rund bål, välvd hals, hög kort manke,
litet platta axlar, svagt sluttande kors. Ganska torra och väl ställda ben, rätt raka hasor,
korta kotor, raka kotor bak, bra hovar med
höga trakter och välvda sulor.
Måtten: 158 157 167 190 47 56 21 550
4+
Travhastar (J)
Travaren är ganska lättbyggd, men är ändå
muskulös, har ganska lång kropp och långa
ben. Ett villkor för att en hingst eller ett sto i
stamboken skall klassificeras som en travare
är att hästen uppfyller travresultat- och/eller
avelsindexkraven, som bestämts av avelsutskottet i Finlands Hippos r.f. Hingstarna bör
som 4-åriga klara av att trava 1600 meter på
1.33,0 eller bättre och vinstsumman de travat in bör vara minst 3500 eur. Som 5-åriga
bör de klara av att trava på 1.31,0 eller bättre och vinstsumman måste uppgå till minst
7000 eur. För äldre än 5-åriga hingstar gäller
gränserna 1.28,0 och 14 000 eur.
Ramiini 2097-98J. Rekord: 22,9a -23,8.
Starter: 60 20-15-9. Exteriör-poäng 2005
Ypäjä -8-8/8-8. II pris.
J-utlåtande: God kvalitetstyp, rätt så god
könskaraktär, mycket god rastyp, god resning, rund proportionerlig bål, lång manke,
långt, litet takat och svagt sluttande kors.
Frambenen är i ganska god ställning, litet
hastrång, goda hovar, välvda sulor.
Måtten: 156 155 164 181 45 20 3-
12
Hastavel
bilder Eero Perttunen
Ridhastar (R)
Ridhästen har god resning, lång hals och
kroppen är inte så lång. Den har ett litet huvud, en liggande bog och en tydlig
manke. För att en hingst eller ett sto skall
upptas i stamboken måste den klara av
ett dressyrprov, ifall den inte tidigare har
placerat sig minst på prispallplats i någon
nationell rid- eller spannkörningstävling av
lätt B-klass. Dessutom måste hästen få
godkänd bedömning för såväl hopp- som
ridbarhetsegenskaper och dess gångarter
måste vara rena. Ett sto kan även upptas i
stamboken enbart på basen av ridbarhetsprovet och gångartsbedömningen.
Sumiainen 1482-99R. Exteriör-poäng
2006 Ypäjä 9-9-8/7-7=40. II pris.
R-utlåtande: Mycket goda typer, rund
och välproportionerlig bål, lång böjlig
hals, hög manke, liggande bog, litet låg
rygg, runt kors. Välställda framben, litet
hastrång, något korta kotor, låga trakter i
framhovarna och runda bakhovar.
Måtten: 157 155 166 183 47 56 20 4-
Smahastar (P)
För att klassificeras som småhäst får en
finnhästhingst eller ett -sto till sin mank- och
korshöjd vara högst 148 cm. Hästen måste
i ridbarhets- eller körbarhetsprovet få minst
10 poäng för att kunna upptas i stamboken.
Vid stamboksbedömningen fäster man vikt
vid hästens yttre proportioner samt vid dess
lynne, lydighet och samarbetsvillighet.
Ahon Odotus 1404-98P. Exteriör-poäng
2006 Kiuruvesi 8-8-7-8-8=39. III pris.
P-utlåtande: Goda typer, rätt så god könskaraktär, lätt rundad och proportionerlig bål,
lång hals, hög manke, lång länd, sluttande
kors. Litet bruten tåaxel fram, litet hastrång,
raka hasor, veka kotor fram, välformade hovar, välvda sulor och gott horn.
Måtten:146 145 155 166 41 52 19 3+
Finnhästens stamboksföring
Vid klassificering av hästarna i samband med stamboksutställingarna gör man en bedömning av ras- och kvalitetstyp, könskaraktär
och bål, samt av benens skick, hovar och rörelser. Ett undantag utgör travarna, åt vilka man inte ger ett typnummer överhuvudtaget.
Hästarnas lynne utvärderas under hela utställningens tid. För trav- och arbetshästarna görs den siffermässiga bedömningen på basen av ett körbarhetsprov och på motsvarande sätt görs ett ridbarhetsprov för ridhästar. Småhästarnas lynne bedöms antingen på
basen av ett körbarhets- eller ridbarhetsprov.
Av hästen som skall stambokföras tas dessutom följande mått: mankhöjd, korshöjd, bålens längd, bröstets bredd, korsets bredd (ej
för J-inriktningen), bröstomfång och framskenans omkrets. Dessutom bestämmer man hästens konditionsklass enligt en skala från
ett till fem och för T-inriktningen hästens uppskattade vikt.
Hastavel
13
Margit Ticklén
Niilo Juselius och hingsten Narvan Retu utför skogsarbeten för
Helsingfors stad i en terräng, för vilken en traktor är alltför tung.
Styrka
och teknik
D
en ursprungliga uppgiften för finnhästen,
som var att dra ett lass, har under 2000talet förändrats från en arbetsuppgift till en
hobby. Enligt Arbetshästföreningen finns
det fortfarande ca trettio stycken hästburna
skogsarbetare, men för ingen av dem är det
fråga om en huvudsysselsättning. Å andra
sidan tillverkar man ännu redskap för detta
ändamål, beroende på att en liten och ivrig
grupp hobbyutövare går in för att bevara traditionerna och för att kunna mäta sina kunskaper ordnar de årligen tävlingar i skogsarbets-, bruks- och plogkörningar med häst.
För att mäta hästens styrka har man länge
förlitat sig på dragprov. Sådana har ano rdnats i samband med stambokföringstillfällen ända sedan 1940-talets början. Proven
har utvisat att finnhästen i samband med att
speciellt kunna sätta lasten i rörelse har en
utmärkt teknik: den klarar av lugnt att pressa
på i sin bogsele och kan förflytta en slädlast
som motsvarar 210 % av sin egen vikt.
Som tävlingsform prövade man på dragproven redan på 1860-talet. I tävlingarna
som t.ex. hölls i samband med lantbruksutsällningen i Viborg år 1862 klarade det 9-
åriga stoet, som vann, av att dra en last på
3706 kg. Dåförtiden ansåg djurskyddsaktivisterna att tävlingarna var för påfrestande
för hästarna. Nuförtiden tävlar man därför
också i de nationella arbetshästmästerskapen under förhållanden, där hästens hälsotillstånd hela tiden övervakas av en veterinär.
En god arbetshäst är till sitt lynne lugn
och klartänkt och är lätt att handskas
med. Den är smidig, lätt och känslig att
köra. Att förflytta sig bakåt är inte heller
något problem för den. Om kusken avlägsnar sig från närheten av arbetshästen, står hästen lugnt kvar oberoende av
var den är. Vid behov klarar den även av
att koppla av på oroliga ställen. Den rör
på sig bara på befallning och fungerar
vid behov enbart på röstläten. En god arbetshäst är som dragare lydig, har sisu
och ger inte upp så lätt. Vid rätt behandling så utför den med nöje alla uppgifter
den getts.
(Petteri Salonen)
Leena Alerini
14
Egenskaper | Dragformaga
Arbetshästmästerskapen
I sin nuvarande form har man arrangerat arbetshästmästerskap ända sedan
år 1984. Tävlingarna består av tre delar:
1000 meters trav, 500 meters skritt och
dragning av ett lass. Igångsättningstiden
beräknas enligt hur snabbt hästen klarar av att sätta en flakkärra med 500 kg’s
last i rörelse. Dragning av en släde sker å
sin sida i ett sandhinder, som är minst 60
meter långt. I hindret har man märkt ut
en 10 meters ”trappa”, som skall klaras
av två åt gången, utan att man stoppar
upp emellan. Slädens utgångsvikt beror
på underlagets friktion och varierar mellan 400 och 600 kg.
Som mest har 20 stycken hingstar och
ston, som upptagits i stamboken ställt
upp i tävlingarna. Det första arbetshästmästerskapet enligt nuvarande regler
vanns år 1984 av hingsten Jalomo. Under
2000-talet har mästerskapen vunnits av
följande ston: Vinkale-Tyttö, Neiti Huhtikuu och Laippa, samt av följande hingstar: V.S.Pontus och Poseidon. Bägge har
segrat två gånger var.
Nya
tavlingsformer
mar och den innehåller svänga r,
där hästen med hjälp av en kätting
även måste klara av att skuffa stockarna.
Förutom stocksaxarna måste man i tävlingen även klara av att hantera olika slädar
och kärror. Lasterna som skall förflyttas är
inte så stora, emedan tyngdpunkten i tävlingen uttryckligen ligger på förarens tekniska kunskaper. Vid ”riktigt” arbete har stocklasterna som en finnhäst klarar av att dra
varit 1000 – 1500 kg eller ca 1,5 kubikmeter.
En motsvarande tävling som påminner
om lätt lantbruksarbete kallas för brukskörning. I den så gäller det att med flakkärror
förflytta höbalar från olika slags bryggor,
samt att klara av olika parkerings- och ryggningsuppgifter på en slalombana. Kärrorna
har inga sidoväggar på flaket eller några
bromsar och banan befinner sig mitt ute på
en öppen åker, dit man hämtat allt möjligt
som hästen kan förundra sig över, så som
traktorer och husdjur.
De här skogs- och brukskörningstävlingarna är öppna för alla hästraser. Av finnhästarna har hingsten Narvan Retu, som framförts av hästmästaren vid Helsingfors stad,
Niilo Juselius klarat sig bäst. Under flera år
har den placerat sig bland de tre bästa.
Aino Järvi
P
å 2000-talet fick man från Sverige nya idéer
för fritidsaktiviteter med den finska arbetshästen. Av sin granne köpte man åttahjuliga
kärror med hydraulisk lastmekanik och med
de här så kunde de hästburna skogsarbetarna öka på sin prestanda väsentligt. Utövarna bekantade sig med sina nya arbetsfordon för första gången i samband med
kurser som hölls på Ypäjäs Hästinstitut och
kurserna avslutades med en lekfull trialtävling, som gavs namnet ”mästerskapen i
skogsdrev”.
Trialtävlingen gick ut på att så smidigt och
mjukt som möjligt kunna förflytta fiberträoch timmerstockar. Poäng gavs också för
hur ergonomiskt stockarna hanterades och
för hur bra samarbetet mellan hästen och
körkarlen fungerade.
Samarbetsförmågan testas t.ex. med en
uppgift där hästen i skogen selas på med
släpsaxar. Det gäller sedan att med stocksaxarna på släp köra in på ett 3 x 3 meter
stort kvadratiskt område, som märkts ut
med sågspsån och att ta sig igenom en
öppning som bara är 60 cm bred. Inne i
kvadraten gäller det att kunna vända på
hästen 180 grader och sedan skall man klara av att backa ut ur en öppning på motstående sida. Efter det här så fäster man en 812 meter lång stock i släpsaxen och sedan
gäller det att med stocken på släp kunna
köra genom kvadratens bägge öpppningar
ut i skogen till en slalombana. På banan
finns det portar som utmärkts med trästam-
I brukskörningstävlingarna är hästens lydinghet och kuskens körskicklighet av avgörande betydelse.
Egenskaper | Dragformaga
15
© Hevosurheilu
Fran stjarna
till elittravare
E
n finnhäst, som klarar av att trava en kilometer under tiden 1.20,0 kallas för en supertravare. Den första som klarade av trava
sig till den här skaran var hingsten Viesker
år 2002. En intressant detalj i Vieskers rekordlopp var, att det gjordes på dagen exakt
73 år sedan den förra drömgränsen underskridits. Den 13.7.1929 klockades nämligen
travkungen Murto som första finnhäst för en
tid som krävdes för att få kallas stjärntravare, d.v.s. en tid under 1.30,0.
Sedan Murtos tider har stjärntravarnas
antal förstås ökat ”explosionsartat”, men
ännu idag anses en häst som klarat av att
trava under 1.30 för en god häst. I slutet av
30-talet fanns det sammanlagt sex stycken
stjärntravare och i slutet av 50-talet var an-
talet redan 75. Nuförtiden kommer det
årligen flere hundra nya stjärntravare. Allt
som allt lär det finnas över 5000 stycken
av dem.
Många faktorer har inverkat på att
snabbheten ökat. Till en början var hästarna till sin kroppsform tyngre fältarbetshästar: en målinriktad travhästsförädling
inleddes på 1960-talet, då man inte mera
behövde hästar för lantbruksuppgifter. För
hundra år sedan hölls de flesta travtävlingarna ute på isen eller på landsvägarna och
den första travbanan byggdes i Helsingfors
först år 1884. Landsvägstravens tidevarv
slutade på 1960-talet, men istrav arrangerar
man fortfarande i Finland med alla sina
188 000 sjöar.
Rekord
En del av finnhästarnas travlopp har delats in enligt kön och ålder. Därför finns det även en hel räcka av finländska rekord. Det
rekord, som stått sig längst i en och samma hästs namn och som
skett med autostart, är rekordet för 5-åriga hingstar och valacker på sträckan 3000 meter och längre. Tiden (1.29,6a) löptes av
hingsten Vilperi i samband med sin rekordunga debut i Kungstraven år 1966. I juni år 2006 var Vieskers segertid 1.19,9a för fullvuxna hingstar på sträckan en mile den bästa. Till de snabbaste
5-åringarna har Suikun Ero och A.T. Eko hört med tiden 1.22,2a.
Bland tre- och 4-åringarna har Jaanen Suikku löpt de snabbaste tiderna, 1.24,1a resp. 1.29,5a.Titeln som det snabbaste stoet
innehas av V.H. Suvitar och Turon Palma, som löpte dött lopp
med tiden 1.21,5a. Av de 5-åriga stona har Kihin Tiina klockats
för 1.24,1a, av de 4-åriga Rubiinitar för 1.26,6a och av de 3-åriga
stona Mikkeriina för 1.31,4a.
16
Egenskaper | Snabbhet
Hingsten Vilperi deltog i Kungstraven redan som
femåring. Tiden 1.29,6a, som den travade år 1966,
är fortfarande finländskt rekord för 5-åriga hingstar
(på en sträcka, som är längre än 3000 meter).
Kaarlo Partanen hade många bra hästar, men främst
kommer man ihåg honom för Vieteri, som vann
kungatiteln fem gånger.
Hela folkets
© Hevosurheilu
Kungstrav
Den otvivelaktigt största höjdpunkten för
finnhästtravarna
är
tvådagarstävlingen
Kungstravet, som arrangeras årligen och
på olika orter. Man har med undantag av
krigsåren årligen tävlat i Kungstraven sedan år 1924. Det är en massiv folkfest,
som under ett och samma veckoslut lockar till sig över 50 000 människor. Sedan
år 1948 har hingstarna och stona tävlat i
sina egna klasser. Stona tävlar om titeln ”travdrottning” och hingstarna om titeln ”travkung”. Före år 1948 kröntes ett sto till travkung sammanlagt fem gånger. Efter det här
ändrades reglerna så, att ifall ett sto löpte
en bättre sammanlagd tid i tävlingarna än en hingst, så kunde den
trots de skilda klasserna krönas
till travkung. Så gick det även
år 1956, då stoet Suhina med sin
sammanlagda vinnartid besegrade
kungsseriens segrare. I dag gäller
inte mera den här regeln, utan man kan
bara kröna en hingst till travkung.
I Kungstraven testas hästens psykiska och
fysiska uthållighet, då man under två dagar
tävlar på tre olika sträckor (2100 m, 1609 m
och 3100 m). Mästartiteln ges åt den häst
som travat den sammanlagt bästa tiden.
Legendariska travkungar har varit
hingstarna Vieteri, Vekseli och Viesker. De
har alla vunnit Kungstraven under 5 olika år.
Fyrfaldiga travkungar är Ero-Lohko och Patrik, samt stoet Tomu, som tävlade redan på
1930-talet.
Av travdrottningarna har Valomerkki varit
den segerrikaste och har krönts till drottning
fyra gånger. Till samma kategori hör Suhina
(en gång kung och tre gånger drottning)
och I.P.Sukkula.
Kungstraven, som bara är öppna för hästar som hör till stamboken, har haft en stor
betydelse för finnhästens
aktning och förädling.
Segrarna har blivit populära avelshingstar. Som
exempel fick travkungen
från åren 38-39 Lohdutus över 1000, Eri-Aaroni,
som vann år 1943 1100
och Ero-Lohko som regerade åren 1958-1961 550
ättlingar.
Travkungen från år 1943, Eri-Aarons namn
kan man nuförtiden hitta i som gott alla
finnhästars stamtavla.”
Den trefaldiga travdrottningen V.H.Suvitar kan konsten
att glädja sig över sin frihet i hagen.
Egenskaper | Snabbhet
17
Margit Ticklén
Hjalt
Betydande slakter
U
tövarna av travsporten bekantar sig mycket
noggrannt med finnhästens stamtavlor. Genom att studera hur hästarna i fäderne- och
möderneled klarat sig, försöker man förutspå en avkommas snabbhet på travbanan,
eller försöker finna sådana, som i arv lämnat
efter sig ett speciellt och eftertraktat lynne.
Snabbheten och lynnet överflyttas med stor
sannolikhet dock inte till följande generation,
utan forskningsrönen visar att de egenskaper, som säkrast nedärvs är hästens mått
och benställning.
Nastolabon Veijo Toivonen har gjort en
betydelsefull karriär som insamlare av finnhästkunskap, först i egenskap av redaktör
och aktiv föreningsmedlem inom travsporten, sedermera som innehavare av ett eget
hingststall och som utgivare av bokserien
”Hästuppfödning”. Hästsläktsutredning började han syssla med redan i sitt barndomshem.
”På gården fanns det alltid arbetshästar”
berättar Toivonen. ”Speciellt kommer jag
ihåg en hingst ur stamboken, som föddes
under krigsåren och som man ville köpa av
min pappa för en summa som motsvarade
två traktorer. Den var inte en speciellt bra
travare, utan en vanlig brukshäst, som dock
var populär som avelshingst. På något sätt
måste uppenbarligen min far ha sammanknippat den med krigstidens händelser, då
den var så kär för honom”.
”I kriget hade pappa förstås haft kamrater från olika delar av Finland och tillsammans med dem läste han under fritiden
Hevosviesti-tidningen och diskuterade hästsläkter”.
Veijo själv lyssnar gärna han också på
gamla hästkarlars berättelser. Han har bekantat sig med såväl Tuomo Mäkelä som
med Kaarlo Partanen, som gick hädan i juli
år 2006.
18
”Suikku, som kördes av Mäkelä på 80-talet
har varit den mest begåvade finnhästen som
travat på finländsk mark. Den vann aldrig någon kungatitel, emedan den hade så dålig
tur. Men till Suikkus avkommor hör Turo och
Hovi-Ari, som båda toppar fadershingststatistiken, supertravaren Sipori (1.19,4a) och
den trefaldige travdrottningen I.P.Sukkula.
Från sitt fäderneled härstammar Suikku från
stjärnan på 20- och 30-talet, Murto. Murto
och dess son Eri-Aaroni har som enskilda
hästar haft den största betydelsen för finnhästen. Deras namn kan man idag finna i så
gott som alla finnhästars stamtavla.
”Hingsten Ero-Lohko, som ägdes av Partanen på 50- och 60-talet härstammade från
den andra stamhingsten på 30-talet, hingsten Lohdutus. Främst förknippar man dock
Partanen med Vieteri, som av sina 214 starter vann över två tredjedelar och hamnade
utanför prispallen bara tre gånger. Till Vieteri
kan man härleda verkligen många topptravare, då den är far till V.T.Ajatus. Pojkar till
V.T.Ajatus är bl.a. den fyrfaldiga travkungen
Patrik, samt Teme och Liptus, som deltagit i över 400 starter. Av Patriks pojkar var
Rick (1.19,6a) en verklig supertravare och
av Temes ättlingar är Santeri Dahlia trefaldig
travkung. Detta fäderneled är verkligen efter
Uljaanpoika, då Vieteris far var åldersklasstravaren Vilperi”.
Det som gör det intressant med dessa
travstjärnor är det faktum, att de vid en
snabb blick ser ut att vara av helt olika släkt,
men så är inte fallet. ”Vilperis mor, stoet
Mutrin-Lento från Kiukainen var även moder
åt Suikkus pappa. Därför har Mutri-Lentos
egenskaper redan fortplantat sig i ett tusental hästar. Ensam har Suikku mer än 1200
avkommor och Vieteri inemot 800.
Stoet Mutrin-Lento Jt 57 Elit-
Egenskaper | Snabbhet
Enligt Veijo Toivonen såsikt är Suikku den mest begåvade
avelshingsten, som tillhört hans hingststall”. I.P.Vektori på
bilden är sonson till Suikku.
© Hevosurheilu
tar finns
det gott om
© Hevosurheilu
J
orma Kontio, som är europamästare bland
travkuskar, har sagt att kuskens andel av
travresultaten är 30 %. Vid bedömning av
Kaarlo Partanens och Pentti Savolainens
framgångar kunde man tro att den är ännu större. Partanen tränade och framförde
på 60- och 70-talen Ero-Lohko och Vieteri,
som han ägde och travade till sammanlagt
9 kungatitlar. Savolainens framgångar som
tränare och travkusk för hingsten Vekseli
och stoet Vekkuliina, vilka han bägge ägde,
var sammanlagt åtta stycken lagerkransar.
Savolainens framgångar förgylls även av
det faktum, att såväl Vieteri, Vekseli som
Vekkuliina alla var hästar, som fötts i hans
stall. Vieteri och Vekseli hade samma moder, Vekkuli. Vekkuliina och Vekseli åter var
halvsyskon från sin faders sida.
Det mest legendariska och svårslagna rekordet i Kungstravens historia innehas också av Pentti Savolainen. Hästarna Vekseli
och Vekkuliina, vilka båda fostrats, ägts, tränats och framförts av honom, vann år 1984 i
Joensuu bägge huvudtävlingarna.
Alla finnhästar, som uppfattas som hjältar
av den stora publiken, klarar dock inte av att
vinna några kungatitlar eller lagerkransar. En
sådan var t.ex. på 50-talet den mörka fuxen,
hingsten Purje, vars stiliga och ädla yttre former och steg man kom för att beundra även
långväga ifrån. I Kungstraven placerade den
sig som bäst som tvåa, men Purje stannade
kvar i historien, genom att som första finnhäst med tiden 1.24,8 på 1000 meter underskrida 1.25,0-gränsen.
Ett liknande fall var Liptus, som tävlade ännu på 2000-talet. Den 144 cm höga
hingsten fick publikens sympatier på sin
sida även då den inte vann. Under sin karriär ställde Liptus upp i över 400 starter, då
en genomsnittshäst mäktar med 100 eller
200. Alla kände till Liptus, då t.o.m. landets
ledande tidningar skrev synligt om dess
levnadshistoria från en hingst, som inte ville gå till salu till en respekterad elittravare.
I artiklarna framhävdes den lilla hingstens
klokhet: den kunde t.o.m. galoppera utan
att någon annan märkte det. Efter sin karriär som travare har Liptus fått berömmelse
som en framgångsrik avelshingst, genom
att bl.a. vinna finnhästarnas fadershingstbörs år 2005.
© Anja Larvanto
Terhi Piispa
Egenskaper | Snabbhet
19
O
”Det bästa med Viesker är dess tjänstvillighet” konstaterar husbonden. ”Den tycker
om allt slags arbete: att betäcka, att gå på
länk, att simma och att tävla”.
Om vintrarna tränade man med Viesker
och med framför sulkyn fem eller sex dagar
i veckan. Under sommaren stod bara simning på programmet. Sulkyn kopplades på
endast om perioden mellan två på varandra
följande starter uppgick till två veckor.
”Om morgnarna fick Viesker träffa ett par
fästmör, sedan gick vi ut för att simma och
under resten av dagen fick hästen bara
vila. Viesker är så pass godlynt att en ensam man med lätthet klarar av att bada den.
Baktill på båten finns en krok, där man kan
fästa Viesker. Sedan ror man, ibland bara i
ett par minuters etapper och sedan blir det
vila. Någongång under tävlingssäsongen
kunde man göra även en kvart timmes simtur, men då i lugnt tempo”.
Hittills har Viesker fått 700 avkommor. Av
dem har hingstarna Vieskerin Vire (1.22,6a)
och Tuli-Viesker (1.22,8a), samt stoet B.
Helmiina (1.23,1a) klarat sig bäst och den
sistnämnda bekransades redan till travdrottning. Vieskers fader är Murto-ättlingen Vokker, som så tillvida är en märklig travare att
man inte kan finna Eri-Aaroni i dess stamtavla.
Leena Alerini
beroende av vilken mätare man använder
sig av, så är hingsten Viesker den mest
framgångsrika finnhästen. Den vann åren
1996-2000 med Kaarlo Ahokas vid tyglarna
Kungstraven fem år i följd och var den första
finnhästen, som underskred kilometertiden
1.20,0 (1.19,9a år 2002). Under sin 10-åriga
karriär ställde Viesker upp i 169 lopp. 136
stycken eller 80 % av dem slutade i seger
för Viesker. Naturligtvis var Viesker även den
första häst som nådde upp till prissumman
1 miljon eur. Viesker flyttade som 3-åring till
Kaarlo Ahokas stall i Laukaa. Tävlingskarriären tog slut år 2004, men Viesker bor ännu
också kvar på samma ställe.
vann rubb och stubb
Leena Alerini
Viesker
” Viesker
20
Egenskaper | Snabbhet
ar sa pass g
med latthet klarar av
I.P.Sukkula,
eliten bland ston
S
godlynt att en ensam man
v att bada den ”
tur. Även på den ställde Sukkula gärna upp,
vilket verkade litet underligt.”
Å andra sidan förstod sig stoet inte alls på
om någon kommenderade den för mycket.
”Den var såtillvida känslig, att det inte lönade sig att påpeka något onödigt. Ifall den
kände på sig att man förbrådde den på ett
osakligt sätt, så blev den till hela sin skepnad nedstämd”.
Tillsammans med Sukkula har Parviainen
även fått pröva på hästsporten svårigheter
via sina egna erfarenheter. ”På våren efter
den första travdrottningstiteln verkade det
som om stoet var i sin bästa form. Då hände
det missödet att den steg på kanten av en
spricka i isen och försträckte ett ledbrosk.
Till en början verkade skadan inte så allvarlig, men till slut så måste den skötas om under nästan ett helt år. Nog var det svårt, då
man mitt i allt inte visste någonting om hur
framtiden skulle te sig för en topphäst.”
Tack vare en noggrann vård repade sig
stoet och vann tre nya drottningtitlar. På våren 2006 födde I.P.Sukkula som avkomma
till travkungen Viesker ett hingstföl, som
man nu har stora förväntningar på.
© Hevosurheilu
Stoet I.P. Sukkula travade sig in i finnhästarnas historia genom att fara iväg med travdrottningstiteln tre gånger: 1996 och 19992000. Kännspakt för Sukkula var att hon
brukade starta i bakre ledet och måste på
det här sättet trava många extra metrar då
den passerade sina konkurrenter.
Heikki Parviainen, som var stoets tränare
och kusk visste vad han gjorde. I framledet
bakom startbilen var Sukkula svårhållen och
hade en benägenhet att börja galoppera.
Parviainen löste problemet genom att i starten lämna sig litet bakom de andra.
Parviainen, som har ett stall i norra Finland i närheten av Kajana är en pensionerad
soldatmästare. Prefixet I.P. som finns i namnet till de hästar han fött upp kommer från
namnet till stamstoet Ilta-Posti, som även är
I.P.Sukkulas moder.
”Sukkula är resultatet av ett långt avelsarbete”, medger Parviainen. ”Redan som ung
kunde man se hur begåvad den var. Till sitt
lynne är Sukkula målmedveten och på sätt
och vis hård. Relativt sett har man kört rätt
mycket med den både med kärra och med
släde. Ovanpå tyngre och längre länkar varvade man ännu ned med en lättare jogging-
Viesker och I.P.Sukkula var regenter i Kungstraven tre gånger och samtidigt – 1996, 1999 och 2000.
Egenskaper | Snabbhet
21
År 1939 hade försvarsmaktens fredsstyrkor 4 700 hästar. Efter att ha tvångsintagit privata hästar uppgick antalet hästar,
som var med i vinterkriget till 64 000 och
ännu i fortsättningskriget var antalet 45
000. De vanliga transporthästarna drog
under blidperioder kärror, men då snötäcket blev tjockare använde sig man av
slädar. För att dra en tung kanon behövdes 8 stycken hästar.
I
jämförelse med travsporten har ridningen i
Finland utvecklats betydligt långsammare
och i mindre skala. År 1936 fanns det i Finland endast 13 stycken ridföreningar och
ännu år 1970 inte flera än 45. En markant
tillväxt skedde först i början av 80-talet, då
föreningarnas antal steg till över 100 och
man arrangerade ca 50 st. ridtävlingar. Idag
finns det över 100 000 utövare av ridsport
och man arrangerar årligen flera hundra ridtävlingar i olika grenar.
Finnhästen har dock alltid haft sin egen
uppgift som ridhäst. Inne i vårt land var
många vägar ända till slutet av 1800-talet i
så dåligt skick att man kunde ta sig fram på
dem enbart ridande till häst. Då man öppnade en stambok för den småväxta universalhästen på 1920-talet, så väntade man sig
att den främst skulle fylla arméns ridhästbehov.
Då det emellertid verkade som om stamboken för universalhästar inte uppnådde
sin förväntade popularitet började man för
att locka till sig nya utövare av ridsporten i
samband med travtävlingar även arrangera galopptävlingar. I statens galopptävlingar gjorde hingsten Polle 3064 på 30-talet
den bästa kilometertiden: 1.20,4. Då man
återupplivade galopptävlingstraditionerna
i slutet av 1980-talet var segrartiderna fem
sekunder bättre. Det inofficiella finländska
rekordet i grenen innehas av Tähti-Vire, som
år 1988 klockades för tiden 1.15,0 på Vermo
travbana. I lokala travtävlingar har man nuförtiden ca 10 galoppstarter om året.
22
Kraven på en häst med lättare kroppsbyggnad var i stort sett de samma som
för ridhästarna i dagens stambok: vid eller
fri huvudansättning, nacken bör vara lång
och halsen lång och lätt; en hög och lång
manke, en lång och liggande bog, en god
resning, ett långt och relativt brant kors,
starka ben, lätta och smidiga rörelser samt
ett medgörligt och piggt lynne. Om benen
påpekades det speciellt att de inte fick vara
sabelbenta eller knipta under framknäna, eller ha korta kotor.
© Hevosurheilu
Egenskaper | Ridegenskaper
Det finns en hel del historier kvar om finnhästens modighet i kriget. Över 20 000 hästar kom aldrig mera hem igen, men av dem
som återvände släpptes en del lösa redan
på järnvägsstationen. Förunderligt bra kunde de hitta tillbaka till sina hemstall, som de
lämnat för flera år sedan.
År 1997 reste man i Östermyra en egen staty över krigshästarna. Skulpturen som är av
naturlig storlek har gjorts i brons. Den omges
på bägge sidor av reliefer, som avbildar finnhästens mångsidiga och tjänstvilliga natur.
© Hevosurheilu
Dragoner inom galoppsporten
© Satakunnan Kansa
Finländska mästerskapen i
hinderritt avgörs i klassen 120
cm. Hingsten Pellervo och
Minna Nikmo vann på 1990talet mästerskapet 4 gånger.
armén red och hoppade man mycket med
finnhästen. Det föll sig helt naturligt att fälttävlan och hoppningen passade bäst som
ridsportgrenar för dem. Då man öppnade
stamboken för R-hästar år 1971 och aveln
av den finska ridhästen började, anslöt sig
Ryttarförbundet till utvecklingsarbetet genom att grunda en poängtävling, som gick
under namnet ”Polles Pokal”. I den utdelades varje år ett vandringspris åt den häst,
som fick de högsta placeringspoängen i
de nationella hopptävlingarna. Hästen fick
vandringspriset, som bar tävlingens namn,
till sitt förfogande för ett år.
Till slut så erövrade Veikko Heikkilä redan
år 1975 vandringspriset för gott, efter att ha
vunnit tre år i rad. Ingen mäktade något mot
hans Heli-valack: den kvarstår i historieböckerna som en makalös hoppare, för vilken inte ens 155 cm höga hinder i omhoppningen var för mycket.
Samtidigt med Polle-Pokalen grundades
en egen förening till stöd för finnhästens
användning som ridhäst, Suomeratsut r.y.
Föreningen strävar till att få yrkesryttare intresserade av finnhästen och till att höja på
dess skolningsnivå. Med stöd från Finlands
Hippos skapade man för finnhästen egna
tävlingsklasser med ansenliga penningpri-
ser. På 2000-talet har man årligen arrangerat ungefär 15 st sådana här nationella ”Prix
de Hippos”-tävlingar per år och i olika grenar. Vanligen ställer 10-40 ridekipage upp i
varje evenemang.
I hinderritt är höjden på hindren i ”Prix
de Finland Hippos”-klasserna 100-110 cm,
förutom i den sista deltävlingen av mästerskapen där den är 120 cm. I alla öppna
tävlingsklasser deltar årligen två till fem
finnhästar, som även hoppar på 130 cm:
s banor. En sådan känd hopphäst är t.ex.
hingsten Samuli, som också deltagit i upp-
visningsklasserna vid Helsinki International
Horse Show. Evenemanget, i vilken även ingår en deltävling i världscupen i hinderritt, är
årets viktigaste händelse inom hästsporten
i Finland.
Finnhästens bästa egenskap i hinderritt är dess pålitlighet. Det är ytterst sällan
som den vägrar och kan oftast själv välja
avstampningsplats, fastän ryttaren bara
passivt skulle sitta på dess rygg. Finnhästens ärlighet gör också att ansvaret för, hur
krävande uppgifter ryttaren vid olika tillfällen
ställer åt sin ridhäst, faller på ryttarens axlar.
Margit Ticklén
I
En saker
hopphast
General Steven gratulerar Leena Paija i Vermo år 1988
för hennes inofficiella finländska rekord, 1.15,0.
Egenskaper | Ridegenskaper
23
Kraven pa en
dressyrhast ar hoga
D
Margit Ticklén
en största delen av de 200-240 finnhästarna, som deltar i nationella tävlingar är även
med i dressyr. Detta faktum är säkert överraskande för den äldre generationen, för
ännu i början av 80-talet fanns det knappt
om ridhästar, som hade god resning och till
sin framdel var lätta och som var smidiga i
sina rörelser. Förädlingen av typen och rörelserna har dock lyckats såpass bra, att ett
flertal finnhästar kan ställa upp i krävande
och öppna tävlingsklasser. Gemensamt för
de framgångsrika hingstarna Kelmi, Nysteri, Pilven Poika och Jaime är det, att de
ända från början har haft en yrkeskunnig ryttare. Kelmis framgångar på 80-talet var en
sensation. Sammanlagt erövrade den sju
stycken mästartitlar för finnhästar. Den stora
allmänheten lärde känna Kelmi då den blev
champion bland unga 5-åriga hästar och
genom att två gånger ställa upp i de öppna
finländska mästerskapen i dressyr.
Vid sidan av sin tävlingsbana var
Kelmi också framgångsrik som
avelshingst och lämnade
efter sig över 100
ättlingar. Av
dem har ett
flertal införts i
stamboken och har förstås även vunnit ett
flertal medaljer i dressyr; som t.ex. den för
sin uthållighet beundrade, gamla valacken
Satso. Fölen som hör till släkten Kelmi verkar ha ärvt ett flygande travsteg och ett ödmjukt lynne av sin far.
En annan dressyrhingst, som redan skapat sig ett
namn som en stark fadershingst för R-linjen
Ridhästarna av finnhästras är populära uppvisningshästar. Jaime, som är tvåfaldig mästare i dressyrritt,
uppträdde tillsammas med Kirsi Hagner på det statliga svenska stuteriet i Flyinge år 2004.
24
Egenskaper | Ridegenskaper
är Pilven Poika, som vunnit silver i dressyrmästerskapen. Även den har redan uppemot 100 avkommor. Den egenskap, som
Pilven Poika-linjens hästar främst lovprisas
för, är dess goda ridegenskaper.
Den största delen av finnhästarna tävlar
främst i nationella tävlingar av lätt A-klass,
där regelbundet 30-40 deltagare ställer upp.
Det är svårt att uppskatta antalet tävlingshästar på förenings- och lokal nivå, då det
sammanlagt finns 3000-4000 finnhästar,
som används inom ridningen. Endast en
del av dem är upptagna i stamboken för ridhästar.
En stor del av finnhästarna har relativt låga och jämna rörelser. För en nybörjare är
det lätt att sitta på dem: det här är också
en orsak till att
finnhästarna
lämpar sig som
ridskolehästar.
För skolningsoch terapiändamål används idag
uppskattningsvis
1000 finnhästar.
idag
uppskattningsvis 1000 finnhästar.
Margit Ticklén
Margit Ticklén
G
alopptraditionerna inom armén leddes in
på nya banor inom terrängritten i början av
80-talet. Idén här var att man skulle klara av
att hoppa sig igenom en terränghinderbana
så rent och snabbt som möjligt. Hindren var
inte små, utan kunde i storlek jämföras med
dem som används i de öppna klasserna i
fälttävlan. Medaljhästarna framreds helt förståeligt av ryttare från Niinisalos garnison
och bland annat av Seppo Laine, som med
valacken Veli-Pili under ett och samma år
vann finländska mästerskapen för finnhästar i alla tre tävlingsklasser (dressyr-, hinderoch fälttävlan).
Utöver folk från garnisonen deltog i 80talets fältrittävlingar lärare och elever från
Ypäjäs hästinstitut. Deltagarantalet har inte
vuxit mycket sedan dess, fastän man gett
avkall på svårighetsgraderna. Nuförtiden
är höjden på hindren endast en meter och
terrängbanan ca två kilometer lång, medan
det till en början var frågan om 110 cm höga
hinder och 3 kilometer långa banor. På den
höga eller låga tävlingsivern inverkar främst
hastigheterna inom terrängritten. För att klara av kravet på 490 meter på en minut, krävs
det att såväl ryttarens som hästens kondition måste vara på topp då man beger sig
ut på banan.
En likadan superhäst som Veli-Pili har
man inte på en lång tid sett i fälttävlingarna.
Maiju Mallats hingst Ponuveikko vann visserligen fältmästerskapet år 2003 och blev
bronsmedaljör i hoppningen år 2004, samt
placerade sig som femte i dressyr år 2005.
Hingsten R.T.Kajaus har även den varit mästare i fälttävlan (2001), samt placerat sig
som sjätte i hoppningen och som tionde i
dressyr. Hingsten Jaapeli vann å sin sida år
2004 över tio stycken nationella fälttävlingssklasser i rad. Genom sina vinster fick den
en stor beundrarskara.
Valacken Willin Oskari blev mästare i fältritt för finnhästar år 2005.
Finnhästen lämpar sig utmärkt för alla
typers terrängridningsgrenar såsom distansritt, konstritt i terräng och hindertolkning. I de förstnämnda har Ritva Lampinen och stoet Uusi-Helinä deltagit t.o.m.
i världsmästerskapen i 160 km’s distansritt. Tävlingar i konstritt hålls årligen i Rautalampi och i Ypäjä. I dem ingår såväl
en orienteringsuppgift som ett gångarts-
prov, samt en trialbana med ca 10
olika bedömningspunkter.
Tidigare tävlade man i hindertolkning på Dals ridbana i centrum av
Helsingfors. Nuförtiden hålls tävlingen, som brukar locka till sig ett
tusental åskådare, i februari ute i
Noux i Esbo.
Hingsten Loisto Kamu, som är avkomma till stoet Uusi-Helinä, fortsätter på den
av sin mor utstakade vägen, genom att deltaga i världsmästerskapen i distansritt.
1980-talets superhäst Veli-Pili deltog med Seppo
Laine i sadeln även i den öppna klassen av de nordiska mästerskapen i fältritt.
Egenskaper | Ridegenskaper
25
Margit Ticklén
En trygg vandringskumpan
P
å 1990-talet uppkom i Finland i kölvattnet
av Europa även en marknad för stall, som
specialiserat sig på ridvandringar eller randonneer. En del av dem använde sig av islandshästar, men majoriteten av dem har
som dragplåster för ridvandringarna den ursprungliga finnhästen eller den finska småhästen. Det äldsta och kändaste av de här
häststallen är Jorma Patosalmis Finnhorse
Farm, som han grundat på ägorna han ärvt
i Kuusamo. Produkten som är mest efterfrågad är den 160 km långa och krävande
ödemarksturen i Oulangas nationalpark.
Patosalmis finnhästar tillryggalägger rutten,
som marknadsförs under namnet ”Oulanka
Trail”, 15-20 gånger per sommar eller sammanlagt blir sträckan över 3200 km. Ett varv
på 160 km avverkas på fem dagar. Under
rutten rider man upp och ned för branta dalgångar, korsar floder vadande, och galopperar t.o.m. 10 kilometer långa etapper i ett
sträck.
Enligt Patosalvi själv, som deltar som guide under färderna är finnhästens trumfkort
det, att den är så säker på sina steg, samt
att den är uthållig och lugn, samtidigt som
den är psykiskt alert. Patosalmi bekräftar att
”Finnhästen inte är rädd för något, men håller hela tiden ett vaksamt öga på sin omgivning”.
I Södra Finland finns det många företagare som under namnet randonneer säljer kortare, ett par timmar långa terrängridningar
26
med matpauser bakom vindskydd ute under bar himmel. En del av rutten kan man
tillryggalägga med häst och kärra.
Individualismens tidevarv har fört med
sig till landsvägarna även finnhästvandrare,
som antingen tar sig fram på hästryggen eller med hästspann. Televisionen och presssen rapporterar gärna om de 300 – 1000 km
långa rutterna, som görs av den här nya generationens vagabönder.
”Vagaböndernas” antal är på stigande.
Över t.ex. det 80 kvadratkilomer stora sjöplatåområdet i Tavastehus län har man gett
ut en egen ruttkarta för dessa ensamma
© Jorma Patosalmi
Egenskaper | Ridegenskaper
vandrare. På den har man märkt ut stigar
och sandvägar, som lämpar sig för hästar,
till en sammanlagd sträcka på flere hundra
kilometer. På området har det uppstått ett
betydande nätverk av privata häststall, Finnhorse Tours, som åt vallfärdarna erbjuder
såväl logi som program.
Finlands Ryttarförbund har å sin sida svarat på efterfrågan genom att effektivera informationen om hästekipagens allemansrättigheter och genom att med ett flertal
kommuner inleda förhandlingar om uppgörandet av nya rutter, som skall märkas ut.
Hannu Vähäkangas
En
F
innhästen som kan användas för många olika ändamål är en utmärkt fritidshäst. Även
de individer, som till sin exteriör främst är travare eller ridhästar, kan vid behov med lätthet även dra ett lass med stockar, eller kan
fungera som körhästar (draghästar) för ett
bröllopsspann. I bästa fall har en och samma häst klarat av att tävla på en travbana
både med sulky och i travritt (monté), stått
för ett galopprekord, varit med om internationella tävlingar i spannkörning, deltagit i
tävlingar i skogsdrev och brukskörning, varit
med i nationella tävlingsklasser i hinder- och
fältritt, samt varit med om teaterföreställningar och har verkat som vandringshäst.
Ett gott exempel på en sådan här tillförlitlig
fritidshäst är hingsten Murron Valo. Den föd-
mangsidig
fritidshast
des till travare, men slutade som en stamboksförd representant för ridhästlinjen.
”Den lämpade sig inte för travbanorna,
fastän dess broder hade en ganska god
renommé” avslöjar Elina Vähäkangas småskrattande. ”I ett kvalificeringslopp blev tiden 1.40,0. Efter det började jag planera
en bana för den som enbart ridhäst, eftersom den åtminstone hade en lämplig exteriör (kroppsbyggnad) för det ändamålet.
Då Valo skickats för skolning till en pro insåg jag att inte heller dressyr var dess egen
gren. För det var Valo alltför flink. På hinderbanan var dess livlighet dock till nytta och
här klarade sig även Valo fint. Tillsammans
med Minna Nikmo uppnådde den under en
och samma säsong 15 nationella pallpla-
ceringsplatser. Tre av dem var i fälttävlan,
resten i hoppningar. Själv har jag fått njuta
av den goda och professionella grundskolningen i och med att Valo är så lätt att framföra och rida.”
Då Valo efter tävlinssäsongens slut återvänder hem för vintern har den främst använts till lätta körningar med kärra och släde. Under tider då marken är fri från snö
förtjänar Valo sitt levebröd vid bröllopskörningar. Under vintern fungerar den som
skolhäst vid skolningskurser för skogsarbetskörningar. Vähäkangas har vis av tiden beslutat att platsen för hennes häst är skogen:
”Här blickar inte Valo hela tiden åt sidan, utan står lungt och väntar på vad man till näst
önskar sig av den.”
Margit Ticklén
Utfod
Utfodring
Hästarnas levnadsförhållanden, skötsel och utfodran har förbättrats i
Hästa
att människornas levnadsstandard stigit. På 1800-talet kunde
takt med
m
finländska hästens föda på morgonen utgöras av aspblad och litet
den fin
senare
enare av sönderhackade rågstjälkar. I sörpan hade man blandat i mjöl
av aspbark
aspba och granbarr. Ett likadant mål gavs såväl på dagen som på
kvällen.
För natten ställde man fram åt hästen halm av korn eller havre.
llen. F
Nuförtiden
örtide rekommenderar man att en arbetande häst skall få sex till sju
kilo torrt
rrt hö, ttvå till tre kilo havre, litet melass samt mineraler.
Körning med spann, som är ett mångsidigt test på hästens lydighet, vighet och uthållighet, har fört finnhästen ända fram till världmästerskapstävlingar . Hingsten Pikku-Peto är tvåfaldig finländsk mästare i grenen.
Egenskaper | Ridegenskaper
27
En hast av
p on ny st o rl k
e
I
skogen kan man lätt röra sig med den finska
småhästen som är mindre än 148 cm. Trots
sin ringa storlek klarar den med lätthet av att
bära på en fullvuxen ryttare med full vandringsmundering och kan t.o.m. tillryggalägga en sträcka på flere hundra kilometer. Det
här har även företagen som arrangerar randonneturer insett och man sätter värde på
dess goda foderupptagningsförmåga.
I tävlingar mot sina större rasbröder förlorar inte småhästarna. Den 144 centimeter
höga travhingsten Liptus har klockats för tiden 1.21,2a, valacken Arokari har klarat av
en bana med 120 cm’s hinder på en hästlängds avstånd från varandra och hingsten
Eeli har vunnit rosetter i juniorernas tävlingar
i dressyrritt. Sedan år 2005 har man hållit skilda tvådagars mästerskapstävlingar
i hoppning för småhästar. Som den första
hoppmästaren kröntes hingsten Auran Aapeli, som representerar den sällsynta fadersleden från Härmä.
Sin största uppmärksamhet har småhästarna fått i de öppna ponnyklasstävlingarna i spannkörning. Finländska
mästartitlar har erövrats av bl.a. hingsten
Mirlakka, stoet Lapin Viri och valacken
Vinsker. Mirlakka, Lapin Viri och stoet
Jallun Heili utgjorde år 2003 ponnylandslaget för körning med hästspann
och vann i de Nordiska Mästerskapen
en silvermedalj för Finland.
Bland de finska småhästarna hittar man
till sin natur både lugnare individer, som
lämpar sig för yngre hästsportutövare, samt
vildare tävlingshästar. I hela vårt land finns
det ett tiotal hästuppfödare, som fokuserat
sig på den här avelsinriktningen. De kompakta och proportionerliga småhästfölen
är mycket efterfrågade, även på grund av
den orsaken att det årligen föds bara 30-40
stycken av dem.
28
Egenskaper | Storlek
Drommen om
en
toppenhast
Statens hästavel
Arbets- och travhästar avlades under
åren 1937 –89 på statens stuteri i Ypäjä.
Till stuteriets uppgifter hörde att fostra
hästar av god kvalitet och som lämpade
sig för förhållandena i vårt eget land. Sedan början av 1970-talet har man i Ypäjä
satsat märkbart även på utvecklandet av
den finska ridhästen. Den kändaste av
ridhingstarna, Kelmi, var ända till år 1989
i det statliga stuteriets ägo. Efter det har
den ägts av forskningscentralen för jordbruksekonomi, som ännu idag upprätthåller en småskalig, statlig stuteriverksamhet i Ypäjä.
Föl som fötts under åren 1965 - 2005
1965: 3000; 1973: 600; 1985: 1400; 1995: 1200; 2005: 1350
ppfödningen av finnhästar har under det
senaste halvseklet präglats av samma
strukturförändring som skett inom det
industrialiserade och urbaniserade samhället i största allmänhet. I och med att
småbruken försvann minskade antalet föl
under 8 år från 3000 år 1965 till under
600. Tack vare uppfödningshonoraren, som Finlands Hippos betalat ut
och och till följd av uppfödarpremier
och ”fölpengar” har uppfödningen åter
börjat ta fart, fastän det varit fråga om
den största nedgången i finnhästens
historia. År 2005 såg förhoppningsfullt
redan 1350 nya finnhästföl dagens ljus.
Problemet med dem som föder upp
föl är, att de små fölen inte riktigt vill gå
åt. Hästentusiasterna skaffar sig hellre
hästar, som redan uppnått 3-års ålder,
för med dem kan man direkt börja rida eller
göra en provstart i en travtävling. Finnhästen
är egentligen mogen att ställa upp i travens
olika åldersklasstävlingar först då den fyllt
fyra år. Då kan den t.ex. ställa upp i Kriterium-traven, som hålls på hösten i Teivo. Andra viktiga tävlingar för 4-åriga finnhästar är
”Uleåborgs Express”, ”Kaustis Lilla Speleman” och ”Satakunda-loppet” i Björneborg.
På motsvarande sätt kan man på ridsidan
anmäla först 3-5 åriga finnhästar till de årliga kvalitetsbedömningstävlingarna. Tapiolas uppfödningstävling, som har fina pris
står i turen för 6-åringarna. Vid det här skedet borde en finnridhäst vara färdigt skolad
till en lätt A-klass och i hinderritt till 90 cm’s
hoppnivå.
Under 70-talets ekonomiska trångmål
uppmuntrade den finska staten hästupp-
födare genom att för nyfödda föl betala ut
ett särskilt stöd, den s.k. fölpengen. Som en
följd av den ekonomiska krisen på 1990-talet slopades fölpengen. I stället kunde man,
efter det att Finland anslutit sig till den Europeiska Unionen år 1995, ansöka om ett stöd
för ursprungsras och ett nationellt stöd till
hästhushållningen.
De här stödena till trots är finnhästuppfödningen mera en hobby än en affärsrörelse: ytterst få av uppfödarna får någon
annan belöning för sina föl än gott humör.
Ett undantag utgörs av de travarföl, som under någon period av sitt liv tävlar alldeles i
toppen av sin egen gren. Av prisumman får
hästuppfödaren vanligtvis en ansenlig del,
dvs. 10 %.
Uppfodning
29
Margit Ticklén
I ett välfungerande lösdriftsstall finns det ett luftigt
och vindskyddat liggutrymme samt en tillräckligt stor
rasthage.
Losdriftsstallen
F
sköter även främmande föl. Skötselkostnaderna i de finländska lösdriftsstallen är bara
hälften så höga som för de uppvärmda stallen med enskilda boxar.
I Kylämäkis lösdriftsstall i Marttila, som
blev färdigt år 2000, ryms 40 stycken föl.
”Byggnaden har gjorts för många olika ändamål” berättar Elina Kylämäki. ”Om sommaren, då fölen är ute på bete, fungerar
byggnaden som hötork och lager. Dessutom finns där betäckningsutrymmen för
hingstarna.” På vintern delas lösdriftstallet in i fyra st.100 kvadratmeter stora fållor.
Skötseln av fölen är effektiv. ”Genom att ha
skjutdörrar av plast och vindskåp kan fölen
söka sig utomhus när de så vill. Fållorna
städas maskinellt även på vintern, men endast i omedelbar närhet av utfodringsbordet. Med hjälp av en traktor breder man ut
på foderbordet så mycket hö från den egna
åkern att det räcker till för fölen för ett helt
dygn. Hästarna får sitt dricksvatten från
uppvärmda dryckeskärl med flottör, medan
kraftfodret delas ut manuellt två gånger om
dagen. Samtidigt kontrollerar man att fölen
är i god vigör.”
Tack vare sin sociala natur så trivs finnhästarna i lösdriftsstallen. Emedan man i
undersökningar kunnat konstatera att även
köldhärdigheten hos finnhästen är god, så
förväntar man sig att bruket av lösdriftstall
i framtiden kommer att öka ytterligare. På
kommande är även helautomatiska aktivstall av tysk design. De påminner om
lösdriftsstallen och det manuella arbetet
inskränker sig till att programmera datorn,
som styr utfodringen, till att fylla på utfodringsautomaterna en gång i veckan, till att
fylla på torrströ och till att köra traktorn med
hästspillning.
Margit Ticklén
Margit Ticklén
ör att förbättra på lönsamheten sökte man
efter nya idéer för hästuppfödningen i Mellan-Europa. Det största understödet vann
tanken på lösdriftsstall. I dem föds fölen upp
tillsammans i flock i ett ouppvärmt stall, ända tills det de fyllt tre år. Från stallet kan fölen fritt såväl på dagen som om natten söka
sig ut till rasthagen. Vid lösdriftsuppfödning
kräver fölen vanligtvis mindre skötsel än de
som bor i vanliga stall och den permanenta
bädden av halm och spillning, som bildas
vid lösdrift, byts ut bara om våren. På det
här sättet kan man spara in på arbetskraftskostnader per föl. Å andra sidan behöver
fölen som vistas i lösdriftsstallen om vintern
uppemot 40 % mera foder, än vad de som
bor inomhus behöver. Även avmaskningen
måste man göra oftare än vad som är brukligt. Några få finnhästuppfödare har för sina
egna ändamål ett större lösdriftsstall och
vinner terrang
I Kiuruvesis yrkesinstitut i Övre Savolax undersöker man
fölens beteendemönster och tillväxt i lösdriftsstall. Vid tider
med sträng köld behöver fölen t.o.m. 40 % mera foder än
vad de behöver i uppvärmda stall.
30
Uppfodning
Margit Ticklén
Seppo Suuronens (till höger på bilden) framgångar som tränare bottnar i det, att han fördelar uppgifterna åt specialister på olika områden:
en uppfödare får ta hand om fölets fostran; Suuronen själv tar hand
om den unga hästens konditionsträning och en yrkeskusk ställer upp
i travtävlingarna.
Resultat
natverk
de med mina egna hästar.” Jag koncentrerade mig i stället på träningen, där jag har
en lång erfarenhet och en klar modell enligt
vilken jag arbetar”.
Enligt Suuronens modell lärs fölen trava
utan tidtagning. ”Man håller dem mycket
selade, varmed körningen för dem med tiden blir en helt vanlig sysselsättning. Man
går också ut på länk i stora skaror, så att
fölen skall ha roligt. Man stannar dock inte
länge ute på länk, utan travar ”precis som i
heatlopp” litet av och an, så att fölen också
får tävla litet med varandra. Och ifall man
har möjlighet till det, så ingår även simning i
träningen. Med tanke på finnhästfölens fortsatta karriär är det väsentligt att de lär sig
njuta av arbetet.”
Margit Ticklén
U
ppkomsten av stora lösdriftsstall är en följd
av nätverksutvecklingen inom hästbranchen. Fölen får växa upp och utveckla sig
där det finns tillgång till kunskap på området. Från lösdriftsstallen förs fölen som 1-3
åriga till yrkeskunniga trav- eller ridtränare.
För att hästens ägare skall få så god avkastning som möjligt på sin ekonomiska
satsning, överlåter å sin sida tränarna de
unga hästarna för tävlingsbruk åt specialister inom olika grenar av hästsporten.
En av de mest ansedda professionella
hästtränarna är juvabon Seppo Suuronen,
vars karriär inom travsporten fick en flygande start år 1981. Han köpte då sitt första finnhästföl Patrik, som han skolade till
en flerfaldig travkung. Sedermera har man
med hjälp av hans kunskaper fått ett flertal åldersklasstjärnor av toppklass, så som
t.ex. Artture och Cordiitta, som fått pris som
bästa 5-åringar, samt hingsten A.T. Eko,
som innehar finländska rekord.
Enligt Suuronen uppnår man resultat, då
varje person i teamet gör precis det, som
den behärskar bäst. ”Jag körde emellanåt
själv också mycket tävlingar” konstaterar
Suuronen. ”Jag gav dock över den upgiften åt inhyrda travkuskar, då jag insåg att
de klarade sig bättre än vad jag själv gjor-
via
Uppfodning
31
Utstallningarna
ar en del av
marknadsforingen
V
Margit Ticklén
id försäljning av ett travföl har stamtavlan
den viktigaste betydelsen och man antar att
individen ifråga har nedärvt snabbhet i sina
gener. På arbetshäst-, ridhäst- och småhästsidan är även utställningsframgångar
och stambokspremier viktiga faktorer, som
inverkar på köpbeslutet och på priset. Från
mars till oktober arrangerar man för finnhästar flera tiotal olika utställningar, som
dras av distriktsagronomer inom Finlands
Hippos. Utställningar hålls för både ston
och hingstar. Vid utställningarna kan man
antingen stamboksföra ett sto eller få en
exteriörbedömning av ett 1-3 årigt föl. Vid
bedömningen ges fölet 1-10 poäng för typ,
bål, ben, hovar samt skritt- och travrörelser.
De viktigaste bedömningobjekten för travfölen utgörs av benen och travrörelserna och
för ridfölen av skritten. På den slutliga prisklassen (III – I) inverkar främst helhetsbilden,
som bedömningskommittén fått av fölet under hela utställningen. Ett premierat föl kan
en gång om året ställa upp i en nationell fölutställning, där penningprisen som delas ut
är tio gånger större än de som delas ut vid
hästavelsförbundets egna utställningar.
För 4-åriga och äldre hingstar arrangeras
egna stamboksintagningar på vintern, våren
och hösten. Vid dem så bedöms fölen av en
speciellt stamboksnämnd, vars ordförande
är avelsledaren vid Finlands Hippos. Cirka
15 % av hingstarna i alla åldersklasser kan
vara kvalificerade för stamboksinföring. Vid
stamboksutställningarna bedöms
utöver prestanda även hästens exteriör, uthållighet, rörelser och
lynne, samt undersöks ärftliga sjukdomar.
Hingsten Sibbo är ett gott exempel på en bra utställningshäst. Som ettåring vann den småhästklassen i PONYutsällningen, som treåring premierades den på Hippos
fölutställning och fick i exteriörbedömningen ett hedersomnämnande som den mest välbyggda unga finnhästen.
32
Uppfodning
Terttu Peltonen
E
Utmaningar for finnhasten
medan över tre fjärdedelar av finnhästarna är
travare, är det med tanke på bevarandet av rasens framtid av största vikt att man inom travsporten kan uppbevara intresset för den. Finnhästarnas andel av alla hästar som ställer upp
i finländska travtävlingar är årligen ca en tredjedel. För att öka på den här andelen krävs det
förutom ägare och tränare av nya åldersklassstjärnor och supertravare, även ett tillräckligt
stort antal finnhästlopp och -serier, som fördelar sig jämt över landets olika tarvbanor.
Ibruktagandet av inseminationsverksamhet
på 80-talet ökade på antalet ston av eftertraktade avelshingstar till den grad, att man
varit tvungen att på allvar rikta in sig på bevarandet av finnhästens genetiska mångfald.
Finnhästens inavelsgrad var år 2004 nästan
exakt 4 %. Det är mindre än hälften av motsvarande tal för varmblodstravare. De mest
speciella släktgrenarna har bevarats speci-
ellt som rid- och småhästarnas fadersled.
Antalet avkommor som föds av dem är på
stigande, men är i förhållande till det totala
antalet litet, ca 200 om året. För att kunna
öka markant på avelsframssteg skulle det
årligen behövas hästmaterial, som består av
3000 ston för betäckning och 2000 nyfödda
föl. För finnhästens del är motsvarande tal
tillsvidare ca 2000 och 1400.
Man kan inte öka på mängden föl från
goda hästar utan att ty sig till en målinriktad
marknadsföring, som förstärker såväl uppfödarnas som köparnas tilltro till rasens framtid. Varje ny vän till finnhästen är till gagn.
I fortsättningen måste man också ta ansvar för förebyggandet av spridningen av
genetiska
sjukdomar.
Fastän finnhästens hälsa
i förhållande till andra
hästraser är god, finns
det en risk för, att hovbroskförbening och
allergier kommer att öka i takt med att inavelsgraden växer. Man känner inte ännu till
allergiernas utvecklingsmekanismer till den
grad, att man skulle kunna veta hur symptomens uppkomstformer påverkas av hästens
genetiska arv. Även levnadsförhållandena
torde inverka minst lika mycket på att sjukdomerna bryter ut.
Vid trav tävlingarnan i Suur-Hollola år 2005 fick
publiken uppleva den spänning man väntat på. Den
12-åriga travaren Saran Salama, som startade bak
i fället, gjorde ett nytt finlänskt rekord i loppet, men
nädde fram till åldersklassettan bland 5-åringar, A.T.
Eko först på mållinjen.
Framtidens
mojligheter
F
innhästens framtid ter sig öppen: den är full
av möjligheter, som kan förverkligas om man
bara griper sig an dem. Samägandet av en
häst, som härstammar från travsporten och
tycks tilltala stadsbor verkar vara på kommande även inom finnhästbranchen. Något som har befrämjat intresset för att äga
en finnhäst är ”Finnhästarnas kungsritt”, ett
tävlingsveckoslut, som arrangeras av Ypäjä
hästinstitut på hösten och där årligen ca 300
rid- och småhästar deltar. Som dragplåster
för det mångsidiga evenemanget verkar de
finländska mästerskapen och uppfödartävlingen för ridhästar av finnhästras, samt olika
seminarier kring skolningen av unga hästar.
Den faktor, som allra
kraftigast lett till att efterfrågan på finnhästar
vuxit är dess funktion
som en fritidshäst för
hela familjen. Tack vare sin historia lämpar
sig vår inhemska hästras utmärkt även för
bondgårdsturismens olika behov: ridvandringsturer, bröllopskörningar, upplevelseturism i form av ”savotta”-skogsarbete eller
simturer med häst, samt höarbete. Allt kan
göras med en och samma häst.
I och med att turismen har ökat har även
finnhästens export börjat växa till sig kraftigt.
Det första utländska stuteriet, som sysslar
med uppfödningen av finnhästar grundades
i Nord-Tyskland på 1980-talet. Med hjälp av
internet är det lätt att sälja enskilda hästar
främst till Sverige och Norge, men även till
hela Mellan-Europa. Där finns en egen kvalitetsmedveten kundkrets för en häst av ursprungsras. För att få till stånd en systematisk export av finnhästar krävs bara tid och
marknadsföring.
Konkurrenskraft
33
Kaisa Kähö
Finnhästen uppskattas vitt och brett. Som beskyddare för Kungstraven år 2006 fungerar rikets president Tarja Halonen. Hennes eget sto Ypäjä-Tarja bor på Ypäjä hästinstitut, där presidenten i mån av möjlighet följer med dess utveckling och skolning.
Finnhastorganisationer
I
nformation om finnhästen förmedlas till den
stora allmänheten på många olika sätt. Finlands Hippos, som fungerar som centralorganisation för hästavel, upprätthåller ett register och stamböcker över finnhästen. För
att stöda finnhästens marknadsföring och
tävlingsmöjligheter har man sedan början
av 1970-talet grundat fyra föreningar, som
alla specialiserat sig på sina egna gebit.
Suomenratsut ry är en förening som befrämjar användningen av finnhästar i ridningen. I föreningen finns 1600 medlemmar,
vilka som en medlemsförmån får publikationen ”SuoRalla”, som är en journalliknande
tidning och som utkommer fyra gånger om
34
året. Finnhästförbundets önskan är att öka
på finnhästens uppskattning och dess användningsformer, samt att kunna säkerställa
bevarandet av dess nuvarande släkter och
avelslinjer. Till Finnhästförbundet hör 270
medlemmar. De kan läsa om olika finnhästevenemang i tidningen ”Suomenhevonen”,
som utkommer fyra gånger om året.
Verksamheten i Finlands Arbetshästförening riktar in sig på aveln, uppfödningen och
användningen av en arbetshästvariant av
finnhästen. Föreningen har 600 medlemmar
och den ger ut ”Arbetshästtidningen”, som
är av formatet A5 och utkommer fyra gånger
om året.
Konkurrenskraft
Finlands Småhästförbund arbetar med att
bevara den finländska småhäststammen
och med att öka dess publicitet. I föreningsregistret finns 30 medlemmar. De får vid behov information om föreningshändelser via
medlemscirkulär.
Föreningarna verkar i nära samarbete med
Finlands Hippos vid årets viktigaste finnhästevenemang, såsom vid Kungstraven, vid
Finnhästarnas Kungsritt och vid de nationella lantbruksmässorna ELMA. Alla funktionärers gemensamma önskan är, att vår vardag
även i fortsättningen förgylls av en vän, som
vi alla kan vara stolta över: en äkta finnhäst
av ursprungsras.
I samarbete med:
Kallforteckning
2147 tähteä, toimittanut Veijo Toivonen, Veijo Toivonen 1993.
2147 tähteä (2147 stjärnor), Veijo Toivonen, Veijo Toivonen 1993.
Hevosaines (Hästmaterial), Hevosalan tietopaketit 8/8 (Hästbranchens infopaket 8/8) , Hevosalan
yrittäjyyden kehittämishanke (Utvecklingsprogram för hästbranchens företagare) , 2005.
Hevosen aikakausi Tampereen keskustassa (Hästens tidevarv i Tammerfors centrum), Hilja
Toivio,
Koskesta voimaa –verkkosivusto (Kraft ur forsen – nätsida).
Hevosen ruokinta ja hoito (Hästens utfodring och skötsel), redaktörer: Markku Saastamoinen &
Hanne Teräväinen, ProAgria Maaseutukeskusten liitto, 2003.
Nykypäivän suomenhevoset periytyvät neljästä kantaoriista (Dagens finnhästar härstammar från
fyra stamhingstar), Marko Vuolukka, HNF Hevosnetti 2001.
Hevoskasvatus (Hästuppfödning) 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005,
2006, redaktör: Veijo Toivonen, Veijo Toivonen 1996-2006.
Hevosvoimaa (Hästkraft), Otso Kantokorpi ja Pessi Rautio, Maahenki Oy 2006.
Jalostusoriit ratsu- ja pienhevossuunnalle (Avelshingstar för rid- och ponnyhästar),
Suomenratsut ry 2004.
Kotieläinoppi II (Husdjurslära II), redaktör: Paavo Kajanoja, WSOY 1959.
Kyytilaitos Hålliluetteloista työvuorolistoihin (Från Droskexpressens hållplatsförteckningar till
arbetsskiftslistor), Raimo Timonen, egen utgåva 2001.
Maatalouden pikku jättiläinen (Lantbrukets lilla jätte), redaktör: Seppo Simonen, WSOY 1944.
Pihtiputaan kirja (Boken om Pihtipudas), redaktör: Jussi T. Lappalainen, Pihtipudas kommun och
församling 1964.
Pika-ajurien häviävä ammattikunta (Expresskuskarna, en borttynande yrkeskår), Jouni Keskinen,
Koskesta voimaa –verkkosivusto (Kraft ur forsen, nätsida).
Puoli vuosisataa Kuninkuusraveja (Ett halvt sekel av Kungstrav), Finlands Hippos r.f. –
Hevosurheilu (Hästsport), 1981.
Suomalainen paloautokirja (En bok över finländska brandbilar), Jari Auvinen, Kustantaja
Laaksonen 2004.
Suomalaisen hevosen historiaa (Den finländska hästens historia), Kustaa Vilkuna, Suomen
Museo 1958.
Suomenhevonen - historiaa ja nykypäivää (Finnhästen – historia och nutid), specialarbete av
Riikka Heikkilä, Ilmajoen maatalousoppilaitos 1992.
Suomenhevosen jalostushistoria (Finnhästens avelshistoria), examensarbete av Jenni Timlin,
Rovaniemi yrkeshögskola, 2000.
Suomen ravi ratsastus hevoskasvatus 3 (Finlands trav- och ridsport samt hästuppfödning),
redaktör: Jaakko Grundström, Kustannusliike Jaakko Grundström 1978.
Suomessa syntyneiden hevosten nimistö (Namnförteckning över hästar, som fötts i Finland),
Marja Kalske, Publikationer över finländsk och allmän litteraturvetenskap vid Åbo Universitet 73,
2005.
Tammen suuri hevoskirja 3 (Tammis stora hästbok 3), Tammi 1996.
Tietosanakirja III (Lexikon III), hakusana ”hevonen” (sökordet ”häst), K. Gummerus, Otava 1911.
Uudet talliratkaisut (Nya lösningar för stall), redaktörer: Minna-Liisa Heiskanen & Arja
Lehmuskero, Hevostietokeskus 2005.
Publikationen ”Bekanta dig med finnhästen” har gjorts med finansiellt stöd av
Jord- och skogsbruksministeriet.
Redaktör
Margit Ticklén
Brytning,layout
Mainossatama Oy
Projektet koordineras av
Upplaja 39 000 kpl
Forssas bokförlag, 2006
Pärmbilden
Margit Ticklén,
pä bilden Harri Kuokka och valack Eco
Baksidan
översta bilden © Eeva Jäppinen
mellersta bilden © Anja Larvanto
nedersta bilden © Mobilia, Vägförvaltningers bildarkiv, P.J. Bögelund
ISBN-13:978-952-5267-11-3
Margit Ticklén
” Finnhasten ”
V
ar skulle vi vara utan dig,
du fyrfotade, kramgoda ludigpäls
alltid så våt om nosen
vår kära vän, finnhästen
Jag har ju ingen annan här i världen:
här under himlens tak, på en landsvägsmatta,
innesluten av skogens träd
är du finnhästen, min bästa kamrat
M
ed dig röjde min morfar åkrarna.
Där var plogen gick fram, frodades snart havret –
var god, tag för dig min häst
vår kära vän, finnhästen.
Och då tanksen mullrade på näset,
var det köld och snötyngd driva.
På dig kunde man lita mer än på maskiner
vår kära vän, finnhästen
De här byarna håller på att tömmas,
vägarna plogas ej mer och åldriga är
de som stannat kvar,
ännu finns det dock någon kvar
och även någon enstaka häst
D
å jag engång försvinner härifrån,
från denna landsväg,
från mitt livs hala och isiga vintervägar –
begrava mig då bredvid min kära häst
För var skulle vi vara utan dig,
du fyrfotade, kramgoda ludigpäls
alltid så våt om nosen,
vår kära vän, finnhästen
Melodi och ord av Suonna Kononen
Fritt översatt till svenska av Rabbe Thuncopyright manus
Utgiven på Folkswagen-bandets skiva: Karelsk balsam
(Pilfink Records JJVCD-19, 2005)