1. No category

Av Lars Kepler har tidigare utgivits
i serien om Joona Linna
Hypnotisören 2009
Paganinikontraktet 2010
Eldvittnet 2011
Sandmannen 2012
Stalker 2014
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-014106-6
Copyright © Lars Kepler 2015
ScandBook AB, Falun 2015
Ingen vet var vi hamnar när vi dör, om platserna som beskrivs bara finns
inom oss, i synapsernas blixtrande ­system. De återkommande bilderna
från de tillfälligt dödas vittnes­mål förklaras av forskarna som hjärnans
panik­artade reaktion på syrebristen som uppstår när hjärtat står stilla.
Våra neurobiologiska förklaringar är förstås bara några decennier
gamla, medan vittnesmålen varit desamma sedan millennier. Från de
tidigaste skriftkulturerna fram till i dag berättas det med påfallande
likhet om vad som väntar oss när vi dör.
I den äldsta egyptiska religionen beskrivs Osiris domstol där människans själ vägs mot sanningens fjäder och i Kinas klassiska mytologi
kallas dödsriket för de gula källorna. Där vistas de döda som hungriga
andar tills underjordens härskare fattar beslut om deras öde. I grekisk,
romersk och många afrikanska mytologier börjar dödsriket på stranden
till en flod som man måste korsa med båt. I islam väntar alla döda på
sin dom, och i kristendomen förekommer ett förstadium till evigheten
som Jesus nedstiger till och som Lasarus återvänder från. I judendomen
hamnar de döda i Sheol som skuggor utan gemenskap med Gud och i
hinduistisk och gammal nordisk tro kan man dö även i dödsriket.
Människor som i modern tid vittnar om vad de upplevt medan deras
hjärtan stått stilla återkommer till tunnlar, omslutande ljussken, möten
med döda familjemedlemmar, mörka vatten och städer de aldrig tidigare
sett.
5
Mytologi och vittnesmål kan givetvis förklaras både psykologiskt och
neurologiskt. Genom hela livet är människan medveten om ungefär
tio nya sinnesintryck varje sekund medan våra sinnesorgan omedvetet
­registrerar mer än tio miljoner intryck i sekunden. Hjärnan har en förmåga att sortera och ordna informationen i sammansatta sjok som utgör
det vi vanligtvis kallar minnen. Vi har bara tillgång till en minimal del
av allt det som lagras i långtidsminnet och det mesta kommer att vila
jungfruligt i denna väldiga reservoar fram till dödsögonblicket.
6
1
Inför farliga uppdrag brukade löjtnant Jasmin Pascal-­
Anderson titta en stund på ett fotografi som hon bar i sin
plånbok. Det blanka papperet hade fått ett djupt veck rakt
över motivet. På bilden syntes kommandogruppen från
hennes pluton. Fem stridspar och Jasmin som ensam kvinna
i mitten. Männen stod skämtsamt tillbedjande runt henne i
skyddsvästar och hjälmar. Mark hade sina rosa solglasögon
på sig och en cigarett i mungipan, Lars hade målat ett vitt
streck under ögonen och rakt över näsan och Nico råkade
blunda.
På bilden hade Jasmin sitt röda hår i en stram fläta, log som
ett födelsedagsbarn och höll sin M240 Bravo med uppfälld
lavett i famnen. Kulsprutan var nästan lika lång som hon och
musklerna i hennes fräkniga armar var spända. Det tunga
bandet av helmantlad ammunition veckade sig på marken
vid hennes militärkängor.
Jasmin var egentligen aldrig rädd, men hon visste när ett
uppdrag var ovanligt riskfyllt. Hon tittade en stund på bilden
för att påminna sig om att männen litade på henne, att deras
säkerhet var hennes ansvar.
Hon var en bra ledare.
Mark brukade skoja och hävda att det var nödvändigt att
göra henne till befäl eftersom hon alltid måste ha sista ordet.
”Det måste jag inte alls”, svarade hon varje gång.
7
Jasmin stoppade ner fotografiet i plånboken och stod stilla
en stund.
Det var väldigt sällan hon fick onda aningar, men just nu
kändes det som om hennes själ hade hamnat i skugga, trots
att allt var som vanligt.
Hon tvekade och tog sedan på sig pärlörhängena som hon
fått av sin mamma.
På något vis gjorde det henne lugnare.
Jasmins kommandogrupp ingick i Natos Operation Joint
Forge, men hade tilldelats ett specialuppdrag i Leposavić.
De serbiska styrkorna hade för länge sedan dragit sig tillbaka från Kosovo. Likt en lång orm ringlade sig soldaterna
ut genom byarna och städerna. Det borde ha varit över, men
enklaver dröjde sig kvar i Nordkosovo och agerade på egen
hand.
Jasmins grupp var en av fem som skulle undersöka rapporterna om övergrepp mot civilbefolkningen i Socanica.
De hade inga trupptransportfordon och när regnet tätnade blev det allt svårare för deras jeepar att ta sig fram.
Vägarna var sönderkörda, kanterna spolades bort och floden
Ibar var grumlig av lera.
Från förarsätet såg Jasmin att Lars var blekgrå om kinderna, hade tagit av sig hjälmen och höll den i knäet.
”Det är kanske bättre att kräkas i en påse”, retades hon.
”Jag mår som en prins”, svarade Lars och höll upp tummen.
”Vi har sparat lite Misty Green till dig”, flinade Nico.
”Och nudlar med råttskit”, skrattade Mark.
Männen hade fått hennes tillåtelse att ha en fest kvällen
före. Kommandogruppen hade åberopat det kinesiska nyåret
som ursäkt. De tillverkade röda lyktor av popcornpåsar och
avfyrade lysgranater mot himlen och såg dem singla ner
8
mot marken i sina fallskärmar som långsamma stjärnskott.
De åt vårrullar och snabbnudlar och gjorde drinkar som de
­kallade för Misty Green på svensk vodka och gröna teblad
från Hangzhouprovinsen.
Lars drack som vanligt för mycket och när han kräktes
stod Mark bredvid och hävdade att han rört ner råttskit i
nudlarna för att välkomna råttans år.
När Lars hängde över hinken och skrek att han skulle dö
ropade resten av gruppen att det vore en ära att dö under
Jasmins befäl.
Jasmin återvände till sitt tält och satt och studerade de
nyaste satellitbilderna och försökte memorera terrängen
medan festen fortsatte. Hon älskade att höra dem skratta,
dansa och sjunga.
Genom åren hade Jasmin haft sex med tre av männen i
den nuvarande kommandogruppen, men det var innan hon
blev deras befäl. Om hon var ärlig skulle hon kunna tänka
sig att ligga med dem igen.
Det skulle givetvis inte ske – även om närheten till döden
gjorde ensamheten märkligt påtaglig.
Hon hade mött Marks glansiga blick och nickat åt honom
tidigare på kvällen. Han var söt, med sina flirtiga ögon och
svällande överarmar och hon hade övervägt om hon skulle
göra ett litet undantag i natt eller bara onanera.
Morgonen hade kommit med en blyertsfärgad, regntung
himmel. Jeepen krängde åt sidan, brunt vatten nådde över
hjulen, Jasmin växlade ner, vred ratten åt vänster och körde
långsamt uppför den branta sluttningen.
En halv kilometer söder om Socanica var vägen totalförstörd och Jasmin fattade beslut om att fortsätta till fots.
Medan hon ledde gruppen nedåt kände hon doften av
9
vapenfett tydligare än någonsin. Tyngden från vapnet var
plötsligt plågsam. För varje steg ryckte kulsprutan i bär­
remmen som om den försökte undkomma sitt öde.
Hennes olycksbådande känsla växte sig starkare.
Mark rökte i regnet och sjöng China Girl i stämmor med
Simon. Allt var tyngt av en dyster smärta: den fuktiga himlen,
de ödsliga kullarna och flodens sparvgrå vatten.
Det sprakade i radion och kommunikationen var dålig,
men hon hörde tillräckligt för att förstå att de båda brittiska
kommandogrupperna hade fastnat strax efter Mitrovica.
Jasmin bestämde att de skulle rekognosera platsen i väntan
på engelsmännen och ledde de fem stridsparen ner mot den
färglösa byn.
Hennes örhängen tickade mot hjälmens spännen i takt
med stegen.
Redan när de nådde det första huset såg de en liten flicka
ligga med ansiktet nedåt i det blöta gräset bredvid sin trehjuling. På framsidan satt en gravid kvinna lutad mot väggen.
Hon hade förblött av ett skottsår i bröstet. Några vita hönor
pickade i gruset framför henne och regnet slog upp som
bubblor i vattenpölarna.
Jasmin lugnade Nico, lät honom be till Gud och kyssa sitt
krucifix innan hon ledde dem alla vidare ner i staden.
En avlägsen knall, kort som en pisksnärt ekade mellan
husen i dalgången.
Jasmin stoppade gruppen framför en lång trappa mellan
två hus, flyttade sig försiktigt åt sidan och blickade ner på
marknadsplatsen med grönsaksstånd och en gammal husvagn. Ett trettiotal män från den serbiska enklaven hade ställt
upp ett led med pojkar.
En soldat höll ett paraply över ett befäl med stort svart
skägg som satt i en blommig fåtölj. Regnet hann inte skölja
10
bort blodet från marken framför hans fötter. En pojke
tvingades ner på knä, befälet sa något och avrättade honom
sedan med ett pistolskott i ansiktet.
De tänkte döda varenda pojke i byn.
Medan kroppen släpades undan fick Jasmin radiokontakt
med de båda brittiska kommandogrupperna igen. De var på
väg nu. Om mindre än femton minuter skulle de kunna ge
henne understöd.
Jasmin kunde se att nästa pojke var alldeles röd om kinderna när han tvingades ner på knä framför befälet.
Kanske tyckte någon att hon fattade ett känslomässigt
beslut, men ingen av hennes män tvekade att följa hennes
order. Jasmin visste att hon på bara tre minuter skulle kunna
placera sina fem stridspar på positioner där de kunde slå ut
åttio procent av fienderna utan egna förluster.
Precis när hennes män var på plats såg hon i kikaren att
en kolonn av tio leriga personbilar fulla med serbiska soldater svängde in på huvudgatan som ledde rakt fram till
marknadsplatsen.
När hon tidigare följde dem på satellitbilderna hade de
varit på väg bort från staden, redan förbi Leshak. Av någon
anledning hade de återvänt och nu var riskerna för hennes kommandogrupp mångdubblade om de skulle hindra
avrättningarna.
Ändå gav hon Mark ordern att skjuta bödeln. Det small
till, kulan gick rakt genom hans huvud och blod stänkte ut
på fåtöljens ryggstöd.
Kaos utbröt bland de serbiska männen och på trettio
se­kunder hade Jasmins grupp oskadliggjort mer än hälften
av dem.
Hennes hjärta slog hårt, adrenalin sköt ut i blodet och
gjorde henne isande skarp.
11
Tre soldater med automatkarbiner gömde sig bakom en
tegelmur.
Jasmins M240 stötte till och kulorna slog upp ett band av
hål i muren och ett rosa moln av blod yrde upp över krönet.
Ett tiotal soldater hade försvunnit in i rådhuset. Dörren
stod på glänt och gungade fram och tillbaka.
Pojkarna, som kastat sig till marken när eldstriden började, reste sig i den plötsliga tystnaden. Rädda och förvirrade
backade alla in i en gränd bredvid torget. En mager pojke
höll sin gråtande lillebror i handen.
Dörren till rådhuset slog upp och en soldat från den serbiska milisen kom ut och följde efter pojkarna samtidigt som
han drog sprinten från en handgranat. Nicos prickskytte­
gevär small till bredvid Jasmin och soldaten träffades i huvudet. Han föll rakt på mage och låg stilla tills handgranaten
exploderade och kroppen försvann i ett dammoln.
Pojkarna började springa utmed gränden mot dalgången
och Jasmin sköt sönder dörren och fönsterluckorna till rådhuset för att ge dem tid att skapa avstånd.
När de var borta tittade hon snabbt åt höger. Bilarna med
det serbiska understödet hade stannat, backat och valt en
annan väg. De svängde bort från huvudgatan och fortsatte
med hög hastighet uppför en backe som ledde in bakom
hennes grupp. Det var uppenbart att de hade radiokontakt
med någon som såg dem och visste var de gömde sig.
Både Mark och Vincent hade fått lätta skottskador. Snart
skulle situationen bli svårkontrollerad. Jasmin beordrade
Lars och Nico att stanna kvar och ge eldunderstöd medan
de andra tog betäckning bakom den gamla kyrkan. Hon
förstod att de två som stannade skulle bli avskurna, men
det fanns inget alternativ. Själv sprang hon uppåt, fällde
ut lavetten och lade sig på mage. Så länge ammunitionen
12
räckte skulle hon kunna hindra soldaterna från bilarna att
komma fram.
Fingrarna darrade av adrenalinet i blodet när hon justerade siktet.
Jasmin kunde skjuta precis parallellt med fasaderna utmed
ett helt kvarter, men hade ingen möjlighet att värja sig mot
angripare bakifrån. I denna stund var hennes enda prioritet
att hålla sin grupp vid liv tills det brittiska understödet var
här.
Hon såg att Mark och de andra männen lyckades ta sig ner
till kyrkan medan hon sköt. En serbisk soldat rusade fram
mot dem med en sandfärgad automatkarbin och hon träffade
honom i bålen och sköt sedan sönder en rostig moped mot
väggen.
Jasmin hörde rop bakom sig, men hade inte tid att vända
sig om. För att skydda sina mannar fortsatte hon att skjuta
längs fasaderna. Flisor från en fönsterlucka yrde och en
utstickande hörnsten splittrades. Hon sköt och sköt för att
hålla fienden instängd mellan husen. Hon sköt och kände
rekylen genom kroppen, hettan från metallen och doften
av krutgaser. Svett rann ner i ögonen och knallarna ringde i
öronen. Jasmin kände hur fingrarna domnade av och sedan
började en underlig smärta bränna i ryggen.
13
2
Jasmin Pascal-Anderson vaknade ur narkosen på Országos
Orvosi-sjukhuset i Budapest. Vid fönstret anade hon en
skepnad och förstod att det var Mark. Hon försökte prata,
men hade ännu ingen röst. Det var svårt att urskilja honom
i den taggiga ringen av ljus framför ögonen. Han hade med
sig hennes ena örhänge, satte sig vid sängkanten och sa någonting som hon inte uppfattade, klappade henne på kinden
och fäste den lilla pärlan i hennes vänstra örsnibb. Med en
svag hand drog hon av sig den fuktiga syrgasmasken och
andades snabbt.
”Döden fungerar inte”, fick hon hostande fram.
”Jasmin, du lever, du är inte död”, viskade Mark och försökte le.
”Människor köar nere i hamnen för att försvinna med
båtarna”, flämtade hon. ”Det hänger röda lyktor överallt,
alla skyltar är på kinesiska, jag förstår inte … för allting är
fel, jag förstår inte …”
”Det ordnar sig”, lugnade han.
En sjuksköterska kom in och frågade Jasmin på engelska
hur hon mådde, tittade på hennes syreupptagning och hjärtats elektrokardiografiska kurva. Jasmin såg in i Marks ögon
men samtidigt kändes det som om hon såg rakt inåt, mot de
osorterade bilderna i sitt eget huvud.
”Du ska snart få träffa en läkare”, förklarade sköterskan
innan hon gick.
14
”Triaden fanns överallt”, fortsatte Jasmin och kämpade
mot gråten. ”Jag såg dem ta ett barn från föräldrarna.”
”Jag hör vad du säger, men …”
”Det är inte rättvist där”, sa hon och famlade över sin
halsgrop. ”Jag såg allting, jag stod på kajen, jag såg Nico gå
ombord på en båt, gud …”
”Nico är död, Jasmin”, sa Mark och smekte hennes hand.
”Jag säger ju det, jag såg honom i hamnen.”
”Lars är också död.”
”Gud”, grät hon och vände bort ansiktet.
”Du har drömt en massa otäcka …”
”Jag orkar inte, jag orkar inte”, skrek hon med tårar i ögonen. ”Vi har förstört dödsriket, det fungerar inte, det är inte
rättvist, vi förstör allting …”
Jasmin tystnade, men andades fortfarande fort när läkaren
öppnade dörren och kom in i rummet. Hennes hjärtfrekvens
gick upp, syresättningen minskade och blod fyllde slangen
till dränaget.
Läkaren stannade framför henne och sa att hon skulle klara
sig, att hon hade haft tur och berättade sedan om skottskadan
och den akuta operationen.
Kulan hade gått in i den stora ryggmuskeln latissimus
dorsi, genom det elfte revbenet, skadat tjocktarmen och
lämnat kroppen genom magen. Hon hade förlorat mycket
blod, men operationen hade gått bra och hon skulle inte få
några bestående men.
”Om du hade kommit in fem minuter senare så hade det
inte funnits någonting att göra”, förklarade han och hans
blick var tung av allvar. ”Du hamnade i blödningschock när
vi sövde dig och ditt hjärta stod stilla i en minut och fyrtio
sekunder.”
15
Efter hemresan behandlades Jasmin på Kris- och Traumacentrum i Stockholm. Hon satt i en ljusgrön soffa i det slitna
mottagningsrummet och fyllde i den obligatoriska blanketten för att berätta om sig själv och sina problem. När hon
kom till raderna där hon skulle förklara vad hon hade varit
med om stannade bara pennan.
Bilderna av vad som väntade på andra sidan svepte igenom
Jasmin. Det började sticka i läpparna och hon fick svårt att
andas när hon mindes våldet i den mörka hamnen, de köande
människorna och lukten av diesel.
Hon höjde en skakande hand till munnen och tänkte på
hur hon hade sett Nico som med nedslagen blick försvann
ombord på en rostig pråm.
I en fåtölj mitt emot henne satt en ung kvinna med samma
blankett. Hon skrev långsamt medan tårar rann nerför de
ärriga kinderna så att hennes hijab mörknade av vätan.
Jasmin svalde hårt, tittade åter på frågan om vad hon hade
varit med om, tänkte att hon skulle lämna raderna tomma,
men ångrade sig och skrev ”jag dog”.
Under tre månader fick hon neuroleptika mot den psykosnära vanföreställningen om att ha sett dödsriket på riktigt.
Mark var där och stöttade henne hela tiden. Medicinen
fasades ut, men hon deltog i den kognitiva beteendeterapin
fram till november.
Jasmin log otåligt när hennes vithåriga psykolog upprepade att den hallucinatoriska drömmen orsakades av de traumatiska upplevelserna under eldstriden i Socanica. Det var
en helt naturlig försvarsmekanism. Minnesbilderna av den
kinesiska hamnstaden hämtades från kommandogruppens
firande av det kinesiska nyåret och de köande människorna
på kajen var en mental spegelbild av pojkarna som väntade
på att avrättas.
16
”Eller så har jag berättat någonting som kan rädda dig när
du dör”, svarade Jasmin.
Eldstriden i norra Kosovo utreddes internt. Enligt rapportens slutsats hade Jasmins ledarskap varit extraordinärt. Hon
hade stoppat en massaker och räddat huvudparten av sin
kommandogrupp genom det svåra beslutet att stanna kvar på
en strategisk plats tillsammans med ett av stridsparen. Hon
tilldelades NATO Meritorious Service Medal men vägrade
att ta emot den och deltog inte i ceremonin.
När hennes insats belönades befann hon sig i sängen på ett
hotellrum. Hon satt gränsle över en man som hon träffat på
gymmet. Han liknade Nico med sitt blonda hår och det var
besynnerligt och upphetsande att känna honom inne i sig.
Jasmins röda lockiga hår var trassligt och blicken glansig
av sömnbrist. Hennes fräknar var bleka som små brödsmulor
i det blossande ansiktet. Vänster kind var rodnad av att ha
gnuggats mot skäggstubb.
Den stora sängen hade glidit ut från väggen och Jasmin såg
dammet på vägguttaget och sänglampornas sladdar.
Det var inte ofta hon hamnade på hotellrum med någon
man, men ibland kändes det nödvändigt. Den flyktiga närheten och tomheten efteråt fick henne att känna sig verklig.
Hon visste att hon aldrig skulle träffa den här mannen igen
eftersom hon inte stod ut med att umgås med människor som
inte kunde förstå vad hon och hennes män hade gått igenom
den där milda vinterdagen i norra Kosovo.
Jasmin hade haft tur, skottskadan hade läkt fort och ärret
efter utgångshålet bleknade efterhand, fick en ljusrosa ton
och liknade tillslut ett kronblad från en ros.
Ganska snart förstod hon att hon skulle betraktas som
psykiskt sjuk så länge hon pratade om hamnstaden. Vissa
sanningar måste man hålla för sig själv.
17
Hon flyttade hem till Mark, försökte hjälpa till med vardagliga göromål, men gick mest omkring i hans hus i en
bylsig, stickad tröja som hängde ner över höfterna och blekta
jeans som var söndertrampade och fransiga vid hälarna.
De inledde en sexuell relation och tiden som följde bestod
i efterhand bara av blinkande fragment: tequilaglasen som
drämdes i bordet, tjeckiskt öl och dånande Eminem, gäster
med blommor från grannarnas rabatter, ångest och smärtstillande tabletter, grillen som ett eldklot av brinnande fett
och berusat sex med Mark i den skrynkliga sängen, liggande
på mage över skinnsoffan, på köksgolvet eller i det daggvåta
gräset vid sjön.
En månad uteblev hennes menstruation. Hon tänkte inte
så mycket på saken, men efter två veckor gick hon och köpte
ett graviditetstest.
När Jasmin såg de blå strecken träda fram slutade hon
nästan andas. Hon sköljde sitt ansikte med iskallt vatten,
satte sig på locket till toalettstolen och började le för sig själv.
18
3
Livet är obegripligt, livet är undantaget, ett litet bloss av
ljus omgivet av ett oändligt mörker. För Jasmin innebar
graviditeten en känsla av förlåtelse. Hon trodde att hon
befann sig efter det stora skalvet i sitt liv, men de skakningar
hon hittills känt var bara vibrationerna som förebådade
jordbävningen.
Många nätter vaknade hon av mardrömmar om hamnen
som gränsade till dödsriket, men hon höll alltid sina minnen
för sig själv.
Hon studerade internationell kris- och konflikthantering
på universitetet, men Mark förändrades inte på något sätt.
När han var hemma mellan uppdragen fortsatte festerna.
Jasmin städade på morgnarna och satt sedan på sitt rum med
böckerna medan gästerna vaknade och åt frukost.
Denna kväll stod hon framför spegeln och tittade på sin
mage som hon brukade. Från början hade hon spänt ut den
för att se rundningen, men det behövdes inte längre. Hon
var redan i tjugosjätte veckan och kände sig vacker. Huden
blänkte oljigt och håret föreföll rödare än någonsin. Fräknarna lyste över hela hennes kropp och tätnade i ett moln
från nyckelbenet och ner över brösten, axlarna och utmed
de muskulösa armarna.
Jasmin kontrollerade att dörren till sovrummet var låst och
gick sedan och lade sig. Hon låg på sidan med slutna ögon,
men kunde inte somna. Mark och hans vänner spelade hög
19
musik och en kvinna skrattade och skrek, bilar körde runt
på gården och glas krossades.
Klockan var över fyra när Jasmin somnade med händerna
för öronen.
Hon vaknade med bultande hjärta, mindes drömmen om
de röda papperslyktorna med kinesiska tecken i blekt guld,
rullade över på rygg och såg ett ringlande mönster av rök
kring lampan i taket.
Jasmin tog snabbt glaset från sängbordet, hällde ut vattnet
på en blus, band det blöta tyget över munnen och näsan och
gick ner till bottenvåningen. Festen var över och allt var tyst.
Genom den disiga luften såg hon att människor låg och sov
i ett kaos av flaskor, chipspåsar, foliepapper med haschbitar
och överfulla askkoppar.
Hon fortsatte ut i hallen, stängde dörren efter sig för att
begränsa eldens spridning och närmade sig den svarta röken
som sipprade ut under dörren till köket.
Tårarna hade börjat rinna från hennes svidande ögon, men
efter alla övningar med CS-gas så visste hon att den enda
regeln var att härda ut. Man får hosta, gråta och kräkas, men
så länge man kan låta bli att gnugga sig i ögonen så kommer
man att kunna utföra sitt uppdrag.
Hukande fortsatte hon in i det rökfyllda köket och stängde
dörren efter sig. Elden såg ut som en brandgul flagga i tät
dimma.
Hon höll andan och kände värmen i ansiktet när hon närmade sig spisen. En kastrull brann och lågorna hade letat sig
runt fläkten och tänt eld på hela kryddskåpet.
Hon sträckte ut handen och stängde av spisen, trevade sig
fram längs väggen till städskåpet, famlade bakom damm­
sugaren och hittade skumsläckaren.
Med rinnande tårar återvände hon till spisen, ryckte ut
20
sprinten och sprutade plaskande skum tills elden var kvävd.
Det skramlade till när hon släppte brandsläckaren i golvet. Med krampande lungor sparkade hon upp köksdörren,
kom ut i den svala gryningsluften och slet bort blusen från
ansiktet. Hon andades tungt när hon återvände till huset och
öppnade alla fönster för att vädra ut röken.
Hon hittade Mark på bänken i syrenbersån. Han satt tillsammans med en blond kvinna och rökte. En flaska whisky
stod i gräset mellan hans nakna fötter.
”Älskling”, log han berusat när hon stannade framför
honom.
”Får jag låna din telefon?”
”Okej”, sa han och fumlade upp den ur bröstfickan.
Jasmin tog emot den, ringde SOS Alarm, berättade om
elden, att hon försökt släcka den, men att det fortfarande
kunde glöda i bjälklaget. Operatören sa att han skulle skicka
ut en brandbil, Jasmin tackade och avslutade samtalet.
”Brinner det i köket?” frågade Mark.
Jasmin skakade på huvudet och ringde sin mamma och
frågade om hon fick flytta hem till henne.
”Jag är en idiot”, mumlade Mark.
Hon lämnade tillbaka telefonen, tittade på honom, på hans
fårade ansikte, de ledsna ögonen och tatueringen av draken
som slingrade sig uppför den avslappnade överarmsmuskeln.
Hon kunde inte låta bli att tycka synd om honom när hon
började gå mot grinden för att vänta på sin mamma.
Mark befann sig i Afghanistan när hon födde deras barn,
men Jasmins mamma var med på sjukhuset och hennes syster Diana tog ledigt och flög till Stockholm både för att se
pojken efter förlossningen och sedan för att bära honom
till dopet.
21
Jasmin gav sin son namnet Dante.
Hon bodde hemma hos sin mamma i mer än ett år. De
bytte blöjor tillsammans, såg honom växa, krypa och resa
sig mot möbler.
Jasmin sökte ett vikariat som sekreterare på Försvars­
departementet och började jobba halvtid medan hon fortsatte studierna i internationell kris- och konflikthantering.
Även om Mark inte var hemma några längre perioder var
Jasmin noga med att han skulle träffa sin son. De första gångerna Dante sov över hos Mark väntade Jasmin i bilen utanför
huset fram till morgonen. Han var alltid snäll mot Dante,
men hade ingen ordning på sitt liv. När han var hemma i
Sverige mellan uppdragen så skulle han fortfarande knacka
tequila med gänget, grilla bakom huset och bada naken i sjön.
Vikariatet på Försvarsdepartementet övergick till fast
tjänst och med hjälp från mamman köpte Jasmin en lägenhet
på gångavstånd från arbete och förskola.
Ibland fylldes hon av en stark längtan efter sin egen absoluta närvaro, efter de enkla drifterna som gömmer sig djupt
inne i kroppen, i nerverna och längs huden. Då brukade hon
se till att träffa någon på universitetets café och få med sig
honom till toaletterna.
Det var ju inte så att hon fick orgasm, det hade kanske
hänt om de tagit in på hotell, men det var inte det hon sökte.
Kanske var det ensamheten efteråt hon behövde, att knuffa
ut honom, låsa dörren igen och sätta sig på toaletten med
darrande ben.
22
4
Fem år av det nya livet hade förflutit. Jasmin Pascal-Anderson ställde de tunga matkassarna på hallgolvet och Dante
drog av sig mössan och slängde den på hyllan. Han var röd
om kinderna och de bruna lockarna låg klistrade över den
fuktiga pannan.
Jasmin gick ner på knä, hjälpte Dante av med stövlarna
och öppnade sedan hans vinteroverall.
”Hjälp till nu”, sa hon och lirkade ut hans armar.
Dante höll sig fast i hennes huvud för att inte tappa balansen och passade på att peta på hennes örhänge.
”En riktig pärla”, sa han.
”Ja”, svarade hon och fick upp hans ena ben och drog loss
den randiga sockan.
”Men du tappade den andra”, sa han.
”Ja”, nickade hon och tänkte att hon fick leva istället.
”Jag ska köpa ett jättefint örhänge till dig.”
Dante hade fått Marks långa ögonfransar och en liten grop
i hakan. Han var ganska liten för sin ålder precis som hon
själv hade varit före puberteten.
Hon satte Dante i ett varmt bad och medan hon lagade
mat kunde hon höra honom sjunga bokstavssångerna allvarligt och innerligt. Hennes storasyster Diana var i Stockholm
på en läkarkonferens, men avstod från galamiddagen i Blå
hallen för att träffa henne och ge Dante en födelsedagspresent i förskott.
23
Livet tedde sig stabilt och ingenting vittnade om faran
som närmade sig med hög hastighet.
Jasmin gjorde små järpar av köttfärs med hackad bacon,
lök och champinjon som hon stekte runt om och sedan
kokade i rödvin, kalvfond och smör.
Hon handdiskade kockkniven, torkade av den, vägde den
i handen några sekunder innan hon vände sig runt. Med en
snärtande armrörelse kastade hon kniven rakt över köket.
Skenet från taklampan blinkade till i bladet. Kniven voltade
två varv innan den slog in i den kraftiga, ärrade skärbrädan
som hängde på väggen.
Jasmin sänkte värmen på spisen och gick in till Dante som
satt och formade stora skägg och mössor av det knastrande
skummet.
Hon tvättade hans hår, torkade honom och hann precis få
på honom pyjamasen med blå och röda båtar när det ringde
på dörren.
”Jag fyller fem år nästa vecka”, berättade Dante så fort han
öppnade dörren.
”Gör du?” frågade Diana med låtsad häpnad.
”Hej syrran”, sa Jasmin, kramade henne och började
knäppa upp hennes kappa. ”Hur är konferensen?”
”Ganska intressant.”
Diana hade lika rödblont hår som Jasmin. De grå hårstråna
försvann fortfarande i de ljusa lockarna, men det fräkniga
ansiktet genomkorsades av tunna rynkor.
”Vad har du i påsen?” frågade Dante.
”Låt henne komma in”, sa Jasmin och hängde upp Dianas
kappa.
Diana tog upp ett paket med blänkande blå band.
”Får jag öppna direkt?” frågade Dante och såg på Jasmin.
”Om du vill.”
24
Dante rev av papperet, konstaterade att det var en bok,
tackade, men tittade knappt på den när Diana tog upp ännu
en present. Han slet upp paketet och skrek rakt ut av glädje
när han såg att det var ett silverfärgat plastsvärd.
”Var det opedagogiskt?” frågade Diana leende.
”Dante, vad tycker du om att barn leker med leksaks­
vapen?” förhörde sig Jasmin.
”Det är okej”, svarade han medan de gick mot köket.
Diana och Jasmin pratade om att deras mamma verkade
gladare nu, men att hon fortfarande dukade bordet för pappan när hon var ensam. Jasmin fångade Dante som fäktade
mot gardinen.
”Du får ha svärdet i ditt rum och … Vänta lite. Innan
du fortsätter leka måste du plocka upp allt papper på hall­
golvet.”
Jasmin hällde upp två glas vin medan skysåsen kokade upp.
”Vet han vad du hade för jobb innan du fick honom?”
frågade Diana när Dante sprungit iväg.
”Det är för tidigt för det”, sa Jasmin och drog loss kockkniven från skärbrädan på väggen.
Hon skar en stor bit smör och lät den sjunka ner i den
mörka såsen, rörde försiktigt och såg dess gula svans dras ut
i en långsam virvel.
”Har du någon att prata med?” frågade Diana.
”Jag har inte tid med prat ändå”, log Jasmin.
”Inte om du måste ha sista ordet.”
”Det måste jag inte”, svarade hon och drack lite vin.
”När du var liten brukade du säga emot folk som pratade
på teve.”
”Om de hade fel, man kan ju inte låta dem …”
”Gör du det fortfarande?”
”Nej”, svarade Jasmin.
25
Diana skrattade och tittade sedan muntert på Jasmin när
hon stängde av spisen och lyfte undan kastrullen.
”Mamma pratade om att du hade tittat på ett nytt jobb på
Försvarsdepartementet”, sa Diana lågt.
”Jag tänker inte söka det”, sa Jasmin och silade såsen
genom ett finmaskigt durkslag.
”Det lät i alla fall spännande”, fortsatte Diana i lätt ton.
”Men alla kan inte vara neurokirurger”, sa Jasmin och
lade upp järparna i en stor glasskål. ”Saker händer och man
förändras … Jag behöver inte mer spänning i livet. Det låter
kanske tråkigt, men jag gillar att vara sekreterare, jag är bra
på det.”
”Jag menar bara att du ska göra vad du vill”, sa Diana
allvarligt. ”Du klarar allt, du har tagit dig igenom ett krigstrauma, du har fött barn, du har lämnat Mark, skaffat egen
lägenhet och jobb.”
”Men jag räddade inte Lars och Nico, de hade kunnat leva
om jag hade gjort saker annorlunda, om jag hade …”
”Du gjorde allting rätt”, avbröt Diana. ”Utredarna kom
fram till det, du fick en medalj, du gjorde precis allt du kunde
för att rädda dem …”
”Inte i hamnen”, sa Jasmin.
Svaret överraskade henne själv. Det var länge sedan hon
talade om hamnen, även om hennes tankar hela tiden återvände dit.
”Mamma säger att du mår bra”, sa Diana lågt.
”Det gör jag”, sa Jasmin och blickade ut genom fönstret.
Det var redan mörkt över hustaken och en månskära flöt
genom tunna nattmoln.
”Känns det fortfarande som att hamnstaden var på riktigt?”
”Vad vill du att jag ska svara?” frågade hon och log ofrivilligt.
26