1. No category

Promemoria
Sid. 1(12)
2015-06-10
Guatemala City
Landöversikt Panama, juni 2015
Basfakta
Folkmängd:
Huvudstad:
Yta:
Språk:
Religion:
Valuta:
3,9 miljoner (uppskattning 2014)
Panama City
75 517 km2 [Sverige: 449 964 km2]
Spanska officiellt språk, urfolkens minoritetsspråk
Katoliker 85 procent, protestanter 15 procent
1 Balboa (PAB) = 1 USD (Balboa finns endast i
mynt och har fast växelkurs mot den amerikanska
dollarn, Panama använder sig av dollarsedlar)
1 SEK = 0,12 PAB (maj 2015)
17 201 USD (2014)
Växelkurs:
BNP/per capita med
köpkraftsparitet (PPP)
BNP/per capita (nominell) 11 800 USD (2014)
Regeringsparti:
Partido Panameñista, PPA
President/statschef:
Juan Carlos Varela (tillträdde 2 juli 2014)
Vicepresident och tillika utrikesminister: Isabel de Saint Malo de Alvarado
Kongressen:
Största politiska partier:
71 ledamöter
Partido Revolucionario Democrático; PRD (26
mandat), Cambio Democrático; CD (25 mandat)
Partido Panameñista; PPA (16 mandat),
Movimiento Liberal Republicano Nacionalista;
Molirena (2 mandat), Partido Popular; PP (1
mandat), oberoende kandidater (1)
2(12)
Geografisk och demografisk översikt
Republiken Panama utgör den sydöstligaste och smalaste delen av det näs
som förbinder Nordamerika med Sydamerika. Landet gränsar till Costa Rica
och Colombia och kantas av långa kuster mot Karibiska havet i norr och Stilla
havet i söder. Regnskog täcker nästan hälften av den totala landytan, och
endast en dryg fjärdedel av landet är befolkat. Majoriteten av befolkningen
bor längs kanalen och i området kring Panama City. Mot Costa Rica finns
enstaka vulkaner, och jordskalv förekommer. Låglanden vid kusterna övergår i
bergig, och delvis svårframkomlig, terräng inåt landet. Dessa områden möts i
en landkorridor belägen mellan bergkedjorna Talamanca och San Blas, och
här öppnades 1914 Panamakanalen som förbinder de två haven med
varandra.
I öster ligger provinsen Darién, ett glesbefolkat område som består av
regnskog och sumpmarker. I området finns en nationalpark som 1981 sattes
upp på UNESCO:s världsarvslista på grund av sin ekologiska och biologiska
mångfald. I provinsen finns också den så kallade Dariénluckan som är ett 87
kilometer långt avbrott på den panamerikanska motorleden (Panamerican
Hightway), som löper genom hela Mexiko och Centralamerika och sedan
fortsätter i Colombia ner till Eldslandet i sydligaste Sydamerika. I nuläget finns
inga konkreta planer på att bygga samman vägnätet då det hittills bedömts
vara alltför kostsamt, både ur ett ekonomiskt och ur ett miljömässigt
perspektiv. Dariéndjungeln är också ökänd för att vara farlig på grund av
närvaron av den colombianska FARC-gerillan och paramilitära grupper.
Panama har, med undantag av bergsområden, ett tropiskt, varmt och fuktigt
klimat med obetydliga temperaturskillnader över året. Regnperioden som
infaller mellan april och december medför stora mängder nederbörd som kan
resultera i översvämningar och jordskred.
Landet är indelat i nio provinser samt tre självstyrande urfolksområden,
comarcas indígenas. Samtliga styrs av guvernörer utsedda av presidenten. Vidare
finns 75 kommuner och dessa styrs av direktvalda borgmästare. Majoriteten,
cirka 70 procent, av invånarna ser sig som mestiser eller mulatter, det vill säga
av övervägande europeiskt- och urfolksursprung eller europeiskt och
afrikanskt ursprung. En stor minoritet – cirka tolv procent – består av
engelsktalande afro-panamaner. De är ättlingar till afrikanska slavar eller
västindiska arbetare och lever ofta i fattigare områden. En annan grupp är
urfolk, som utgör cirka en tiondel av befolkningen. Endast åtta urfolk finns
kvar av de ursprungliga 60 som levde i området när spanjorerna anlände på
1500-talet, varav den största gruppen är guaymí, även ofta kallade ngöbe-
3(12)
buglé (som egentligen innefattar ännu en folkgrupp). Övriga minoriteter är
bland annat vita, asiater och libaneser.
Historik
När spanjoren Rodrigo de Bastidas som förste europé steg iland på det
panamanska näset bodde uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon
urfolk på den yta som motsvarar dagens Panama. Européernas frammarsch
under 1500-talets första årtionden medförde katastrofala följder för urfolken;
de dödades, förslavades, flydde eller dog av europeiska sjukdomar mot vilka
de saknade immunförsvar. När brist på arbetskraft uppstod förde spanjorerna
in afrikanska slavar i landet och Panama blev centrum för slavhandeln i
Latinamerika. 1821 bröt Panama med Spanien och anslöt sig istället till
republiken Stor-Colombia tillsammans med Colombia, Venezuela och
Ecuador. Venezuela och Ecuador bröt sig emellertid ur unionen redan 1830,
medan Panama utropade sig självständigt först 1903 med stöd av USA som
med krigsfartyg blockerade colombianska försök att slå ner
självständighetsupproret.
Planerna på kanalbygget hade funnits sedan 1850, då USA och Storbritannien
genom det så kallade Clayton-Bulwer-avtalet planerade att bygga en
gemensam kanal genom Nicaragua. Men i denna tid av ny stormaktsrivalitet
när det spanska kolonialväldet hade kollapsat på 1820-talet hann Frankrike
före USA-Storbritannien. Suez-kanalens chefsingenjör Ferdinand de Lesseps
startade 1880 de första utgrävningarna i det som idag är kanalens sträckning.
Men motgångar i form av malaria, gula febern och skyhöga kostnader gjorde
att det franska projektet avbröts efter nio år. Då hade cirka 20 000 arbetare
och deras familjer omkommit.
Den amerikanska drömmen om en kanal fortsatte emellertid att leva och tog
sig allt konkretare uttryck, inte minst efter de militära segrarna mot Spanien på
Kuba och i Filippinerna 1898. 1904 utsåg den nya och första panamanska
regeringen den franske ingenjören Philippe Bunau-Varilla (han hade deltagit
de Lesseps byggprojekt) till sin representant att med USA avtala rätten att
göra ett nytt kanalbyggeförsök. Avtalet stipulerade amerikansk kontroll över
en cirka 2 mil bred och 14 mil lång landremsa som delade Panama i två bitar.
Avtalet som träffades bara en vecka efter självständigheten går under namnet
Hay-Bunau-Varilla Treaty (Hay var utrikesminister i USA). Det gav USAs
regering, till en engångskostnad av 10 miljoner dollar och en årshyra på 250
000 dollar, evigt monopol på att driva kanalen i utbyte mot att garantera
Panamas säkerhet och oberoende.
4(12)
Kanalen tog sedan elva år att färdigställa. Den invigdes 1914, samma år som
första världskriget bröt ut och fick omedelbart en geopolitisk strategisk
betydelse.
Panama var aldrig formellt en amerikansk koloni. Men 14 militärbaser i
kanalzonen och kontrollen över kanalen innebar en ständig påminnelse över
det starka amerikanska inflytandet över det lilla landet. Under perioden 1914
och 1979 upplevde olika panamanska politiska partier och sociala rörelser sin
självständighet som begränsad och uppror och protester mot USAs kontroll
förekom med jämna mellanrum.
År 1977 beslöt USAs dåvarande president Jimmy Carter och Panamas starke
ledare, som formellt aldrig var statsöverhuvud, Omar Torrijos, att
underteckna det så kallade Torrijos-Carter-fördraget (läs mer under avsnittet
Den inrikespolitiska utvecklingen) som resulterade i att kontrollen över
kanalen återlämnades helt till Panama vid millennieskiftet.
Politiskt system
Panama är en demokratisk republik med flerpartisystem och
enkammarparlament, Asamblea Nacional. Inför valen går flera partier ofta
samman i olika allianser som sällan blir särskilt varaktiga. Presidenten är både
stats- och regeringschef och besitter stora maktbefogenheter. Presidenten
utser regering, och val till posten hålls vart femte år. En president kan bli
omvald men först när två mandatperioder passerat.
De 71 ledamötena i den lagstiftande nationalförsamlingen utses också på fem
år i allmänna val. Rösträtt gäller från 18 års ålder och vid det senaste valet den
4 maj 2014 var valdeltagandet 76 procent.
Konstitutionen stadgar ett oberoende rättsväsende, men rättsvårdande
myndigheter är i praktiken präglade av politisk påverkan. Högsta domstolens
nio ledamöter föreslås av presidenten och godkänns av nationalförsamlingen
för en period om tio år. FNs granskningskommittéer för internationella MRkonventioner samt de amerikanska staternas organisation, OAS, har vid ett
flertal tillfällen uppmanat Panama att reformera nominerings- och
utnämningssystem för höga domare i syfte att stärka rättsväsendets
oberoende.
5(12)
Den inrikespolitiska utvecklingen
De första årtiondena efter självständigheten från Colombia präglades av
politisk instabilitet. I praktiken var makten i landet centrerad till en liten
politisk och ekonomisk vit elit. Denna grupp utmanades dock av landets
starka militärmakt som 1968 störtade den folkvalde presidenten genom en
statskupp. Nationalgardet tog nu makten genom militärens starke man,
löjtnant Omar Torrijos Herrera, som sympatiserade med den tidens
vänsterinriktade politiska rörelser i Latinamerika. Han förbjöd politiska partier
och styrde landet med auktoritära medel. Läget i landet blev tillfälligt stabilare
och en rad politiska och ekonomiska reformer genomfördes. Torrijos största
bedrift är att ha förhandlat fram Torrijos-Carter-fördraget från 1977 som
innebar att USA successivt skulle överlämna kontrollen över kanalen. Den 1
januari 2000 övertog Panama i enlighet med fördraget full kontroll över
kanalområdet och driften av kanalen.
Efter Torrijos död 1981 – i en flygkrasch vars orsak aldrig fastställts – utbröt
en maktkamp i landet ur vilken nationalgardets nye ledare Manuel Noriega
gick segrande år 1983. Under större delen av 1980-talet styrde han Panama
med auktoritära medel och han kom att anklagas för inblandning i både
narkotikasmuggling och penningtvätt. Han anklagades också för valfusk 1984
när han efter valet deklarerade att PRD:s kandidat Barletta Vallarino hade
besegrat Panamistpartiets Arnulfo Arias, trots att rösträkningen hade pekat på
en seger för den senare. Barletta Vallarino avsattes året därpå efter bara elva
månader på posten som president. Noriega hade kopplingar till CIA så långt
tillbaka som på 1950-talet och rekryterades av den amerikanska
underrättelsetjänsten i Peru när han befann sig där som student vid en
militärakademi. Från 70-talet fram till 1988 fanns han på CIA:s avlöningslista.
Relationen mellan Noriega och USA försämrades så småningom och 1988
införde USA ekonomiska sanktioner mot Panama. Året därpå invaderades
landet militärt av USA, en invasion som fördömdes av FN. Noriega greps och
fördes till USA där han dömdes till ett 30 år långt fängelsestraff för
narkotikabrott, penningtvätt och mutbrott.
Efter invasionen överlämnades makten till civilt styre och Guillermo Endara,
som erkänts av USA som den vinnande kandidaten i valet 1989, tillträdde
presidentposten. I valet 1994 återkom Noriegas parti, Revolutionära
demokratiska partiet (PRD), till makten. Det fick se sig besegrat i valet 1999
men tog tillbaka makten år 2004 när PRD-kandidaten Martín Torrijos, son till
Omar Torrijos, valdes till president.
6(12)
Valet 2009 ritade om den politiska kartan då partiet Demokratisk förändring
(Cambio Democrático, CD) vann valet och vars kandidat, Ricardo Martinelli,
valdes till president. Fram till dess hade kampen om makten huvudsakligen
förts av PRD, och Panamistpartiet, PPA, som grundats av den trefaldige
presidenten Arnulfo Arias. Martinelli, som äger Panamas största
livsmedelskedja, gick till val på löften som att bekämpa korruption och
våldsbrott, samt att göra mer för den fattiga delen av befolkningen som han
menade blivit försummad av tidigare regeringar. En del vallöften infriades
direkt, bland annat infördes bidrag till äldre som inte har rätt till pension och
en markant höjning av polisernas löner. Han startade också projekteringen av
en tunnelbana i Panama City, den första i Centralamerika, som han utlovat för
att få bukt med trafikkaoset i huvudstaden. Den första t-banelinjen invigdes
den 5 april 2014 och hela projektet beräknas vara klart 2025.
Martinelli uttryckte redan från början en önskan om att satsa mer på
marknadsekonomi. Han genomförde diverse reformer med syfte att
underlätta för utländska investerare. Åtgärderna stötte i vissa fall på folkligt
missnöje och regeringen fick vid ett flertal tillfällen backa från redan klubbade
beslut. De mest kontroversiella lagförslagen gällde inskränkningar i
arbetsrätten och utökade möjligheter att bedriva gruvdrift i urfolksområden,
comarcas. Detta resulterade vid flera tillfällen under 2011 och 2012 i massiva
protester och dödsfall förekom i sammandrabbningarna med polisen.
Regeringen valde i båda fallen att ta bort de mest omstridda delarna av
lagförslagen.
Ett annat bakslag för Martinelli kom 2011 då samarbetet mellan CD och PPA
avbröts och presidenten avsatte Panamistpartiets Juan Carlos Varela från
posten som vicepresident. Martinelli och Varela utvecklade därefter ett öppet
fiendskap, som gäller än idag. Under 2012 riktades korruptionsanklagelser
mot presidenten och flera av hans närmast allierade, vilket fick till följd att
Martinelli stämde sin vicepresident på 30 miljoner dollar. Stämningen drogs
tillbaka under 2013, men turerna i regeringen och svårigheterna att föra en
gemensam politik gynnade inte Martinelli.
Den 4 maj 2014 hölls presidentval och trots att opinionsmätningarna indikerat
annorlunda vanns valet av Juan Carlos Varela, som kandiderade för det
högerorienterade PPA (Partido Panameñista). Han fick 39,1 procent av
rösterna, före tvåan Juan Carlos Navarro från PRD, Torrijos och Noriegas
närmast socialdemokratiska parti. Kongressvalet gick emot särskilt PPA och
president Varela regerar i minoritet.
7(12)
Kongressens sammansättning för perioden 2014-2019 ser ut som följer:
Parti
Cambio
Democrático
(CD)
Partido
Democrático
Revolucionario
(PRD)
Partido
Panameñista
(PPA)
Movimiento
Republicano
Nacionalista
(Molirena)
Partido Popular
(PP)
Oberoende
Antal
2014
573 603
röster Antal ledamöter Politisk
orientering
25
Center-höger
535 747
26
Socialdemokratisk
343 880
16
Konservativ
121 815
2
Konservativ
56 629
1
Humanistisk
52 184
1
N/A
Den svaga representationen för presidentens parti har inneburit visst
samarbete med ärkerivalen PRD, medan Cambio Democrático samarbetar
med Molirena.
Under Varelas första år som president har den utdragna korruptionsskandalen
med rötter i den förra regeringen men med förgreningar in i dagens kongress
och högsta domstolen dominerat. Enligt åklagare bildade personer närstående
den förre presidenten Martinelli ett slags kartongföretag som vann statliga
upphandlingar för att administrera och genomföra utdelning av livsmedel till
familjer i extrem fattigdom i utbyte mot att barnen vaccineras och skickas till
skolan (liknande sociala program finns i många latinamerikanska länder).
Företagen fungerade emellertid enligt åklagarna aldrig i praktiken och i något
fall delades frystorkad mat ut vars bästföredatum hade passerat med råge med
följden att många barn och vuxna blev allvarligt sjuka. Flera före detta
ministrar är häktade eller sitter i husarrest, inklusive en ledamot i högsta
domstolen. Förundersökningar har nyligen – april 2015 – också inletts mot en
handfull kongressledamöter. En företagare närstående Martinelli (tillika
vicepresident på 90-talet) – Felipe Virzi – anhölls i slutet av maj, misstänkt för
8(12)
pengatvätt i samma korruptionsskandal. Martinelli, som sedan en tid tillbaka
bor i Miami, USA, utpekas som delaktig i härvan men är ännu inte åtalad.
En relaterad fråga som rör Martinellis politiska arv är den politiska kontrollen
över domstolarna. Organisationen World Economic Forums Global
Competitiveness Report 2013-2014 listar Panamas rättsväsende som ett av de
svagaste i Latinamerika och Karibien vad gäller oberoende. Såväl USAs
utrikesdepartement som Världsbankens "DoingBusiness"-index karaktäriserar
också rättsväsendet som långsamt, ineffektivt och korrumperat.
En ytterligare politisk fråga under 2014-2015 har rört utbyggnaden av
Panamakanalen. Arbetet påbörjades 2007 och projektet förväntas bidra till
ökad tillväxt och välfärd i landet. Cirka 13 000 fartyg passerar årligen kanalen
och den är en av världens viktigaste handelsleder. I början av 2014 uppstod en
tvist mellan GUPC, det spanskledda konsortium som leder utbyggnaden, och
Panamas kanalmyndighet, ACP, rörande oväntade merkostnader. Parterna
lyckades emellertid komma överens. Därtill har strejker bland
byggnadsarbetare på grund av lönetvister mellan fackförbund och regering, då
och då tillfälligt stoppat utbyggnaden. Byggnationen väntas stå klar i slutet av
2015.
En annan viktig, och långsiktig, fråga är hur landet ska lyckas förvalta den
starka ekonomiska tillväxten, som periodvis legat på åtta procent, på ett sätt
som borgar för ett mer jämlikt och stabilt Panama med fungerande,
okorrumperade och legitima institutioner. President Varela betonar i sina
uttalanden satsningar på offentliga investeringar som ska syfta till att bekämpa
social och ekonomisk ojämlikhet och förbättra säkerheten. Det är en relativt
ny diskurs i Centralamerika, där säkerhet i årtionden haft fokus på
brottsbekämpning och repressiva åtgärder mot särskilt sysslolösa ungdomar
som förlorat framtidstron. Politiska bedömare menar att reformarbetet, bland
annat för att höja utbildningskvalitén, går för långsamt. President Varela
svarar sina kritiker att reformerna måste förankras, också hos medborgarna,
och att hastverk sällan blir bestående och håller erforderlig kvalité.
Ekonomi och handel
Panamas ekonomi har varit en av de snabbast växande i Latinamerika under
det senaste decenniet med en genomsnittlig årlig ökning med över åtta
procent. Panama klarade sig lindrigt undan finanskrisen med en ekonomisk
tillväxt på drygt tre procent under 2009 som bottennotering. Därefter vände
ekonomin snabbt uppåt igen med nyinvesteringar i kanalzonen samt diverse
9(12)
infrastrukturprojekt som bidragande orsaker. Även BNP per person är högre
än genomsnittet för regionen och har mer än fördubblats på ett årtionde.
Den panamanska ekonomin domineras av tjänstesektorn som står för cirka 75
procent av landets BNP. Sektorn utgörs bland annat av kanalen, en väl
utvecklad finansiell sektor och frihandelszonen i Colón. Panamas ekonomiska
tillväxt är därför högst beroende av världsmarknadens utveckling. Landet
trycker inga egna sedlar utan använder sig av amerikanska dollar vilket medför
att räntor och penningflöde är avhängiga det internationella banksystemet.
Den nationella valutan, Balboa, finns endast i mynt och har en fast växelkurs
mot dollarn.
Industrisektorn står för knappa 17 procent av BNP och sysselsätter cirka en
femtedel av arbetskraften. Jordbrukssektorn, som stegvis krymper och idag
endast står för fyra procent av BNP, sysselsätter var sjätte arbetande panaman.
Trots att jordbrukssektorn således bidrar i allt mindre utsträckning till landets
totala BNP står jordbruksprodukter och livsmedel för större delen av
Panamas varuexport. Importen består främst av oljeprodukter, maskiner och
fordon.
USA är Panamas viktigaste handelspartner och stod 2014 för 24 procent av
det totala handelsutbytet. I oktober 2012 trädde ett frihandelsavtal i kraft
länderna emellan. Även EU-länderna är viktiga handelspartners, och ett
biregionalt associeringsavtal mellan EU och Centralamerika trädde i kraft
provisoriskt i Panama 1 augusti 2013 vad gäller handelsdelen. Avtalet utgörs
av tre pelare: politisk dialog, utvecklingssamarbete och frihandel. Avtalet i sin
helhet kommer att träda i kraft först när det har godkänts av samtliga av EU:s
medlemsstaters parlament. Panama har även frihandelsavtal med Taiwan och
Singapore, samt med Guatemala, Honduras, Nicaragua, El Salvador och
Costa Rica i den centralamerikanska regionen.
Sedan början på 1990-talet har skattetrycket i Panama i princip varit konstant
med cirka 17 procent (att jämföras med ett genomsnittligt skattetryck på 35
procent för OECD-länder 2012). 2010 infördes nya skattelagar som bland
annat innebar en momshöjning från fem till sju procent, vilket mottogs med
högljudda protester. Man har också för första gången infört viss beskattning
på företag i frihandelszonen Colón. Trots vissa förändringar för att uppnå en
mer stabil och rättvis ekonomi går processen långsamt och regeringen har
kritiserats för att relativt lite av landets ökade ekonomi investeras i
grundläggande samhällstjänster. Landet fortsätter dras med stora
inkomstskillnader, trots att Panama klassas som ett övre medelinkomstland av
10(12)
Världsbanken. Korruptionen är utbredd och 2013 hamnade Panama på plats
102 i Transparency Internationals korruptionsindex, en försämring med 19
placeringar från året innan. 2015 förbättrades positionen, till 94 av 175
undersökta länder.
Mänskliga rättigheter
Panama klassificeras som ett övre medelinkomstland och placerade sig på
plats 66 av 187 länder i UNDP:s utvecklingsindex år 2014, vilket innebär den
bästa placeringen av de centralamerikanska länderna. Den ekonomiska
tillväxten är god, men den ekonomiska och sociala ojämlikheten är stor. Den
fattigaste femtedelen av Panamas befolkning tar del av knappt två procent av
landets totala inkomster medan den rikaste femtedelen delar på drygt 60
procent. Den starka ekonomiska utvecklingen i landet har, trots den skeva
inkomstfördelningen, haft positiv påverkan på fattigdomen i Panama. Mellan
2002 och 2011 minskade antalet fattiga från 49 procent till 27 procent och
andelen som lever i extrem fattigdom föll från 21 procent till 11 procent.
Eftersom den ekonomiska tillväxten spås fortsätta, om än i något minskad
takt, blir utmaningen för landet att fördela resurserna på ett sätt som minskar
de sociala, politiska och ekonomiska skillnaderna.
Panama har ratificerat flertalet av FN:s konventioner för mänskliga
rättigheter. Dock uppvisar landet brister på flera områden och man släpar
efter med rapporteringen till FN:s konventionskommittéer.
Trots att Panama tillhör de länder i Centralamerika som har lägre våldsnivåer
har antalet mord i landet nästan fördubblats sedan år 2007. Straffrihet
förekommer och rättsväsendets institutioner är kraftigt underfinansierade.
Bristande resurser leder till överbeläggning på landets fängelser och långvariga
frihetsberövanden i väntan på rättegång. Den bristande rättssäkerheten anses
vara ett av landets största människorättsproblem.
Yttrandefrihet i tal och skrift stadgas i konstitutionen och det finns inga starka
begränsningar. Det förekommer att journalister som rapporterar om
korruption eller utvinning av naturresurser utsätts för påtryckningar, men
allvarliga hot och våld är ovanligt. I organisationen Reportrar utan gränsers
yttrandefrihetsindex 2015 är Panama på plats 87 av 189 undersökta och
bedömda länder, en förbättring med fyra positioner jämfört med året innan.
Omkring 40 procent av arbetskraften i Panama sysselsätts inom den
informella sektorn och majoriteten tjänar långt under minimilönen. Urfolk
och afropanamaner är överrepresenterade i denna grupp och är
11(12)
marginaliserade både ekonomiskt och politiskt. 90 procent av
ursprungsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen och då allmän
samhällsinformation sällan ges på deras egna språk försvåras möjligheterna att
ta tillvara sina rättigheter och förbättra sin livssituation.
En annan utsatt grupp i Panama är kvinnor. De är, precis som urfolken och
afropanamanerna, underrepresenterade vid politiska utnämningar. Våld i
hemmet mot kvinnor är ett utbrett problem. Sexuellt våld och
människohandel förekommer och drabbar även barn.
För mer detaljerad information, se UD:s senaste rapport om de mänskliga
rättigheterna i Panama på regeringens webbplats om mänskliga rättigheter:
http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-varlden/ud-srapporter-om-manskliga-rattigheter/nordamerika-latinamerika-ochkaribien?c=Panama
Internationella relationer
Panamas strategiska placering har i stor utsträckning påverkat landets
utveckling och utrikespolitik sedan självständigheten år 1903. Kanalen,
tillsammans med frihandelszonen Colón, har gjort Panama till en öppen
ekonomi som internationellt bedöms som investerarvänlig. USA är
fortfarande den viktigaste handelspartnern och de två länderna samarbetar i
kampen mot narkotikasmuggling och penningtvätt. Panama begärde även
under lång tid den störtade diktatorn Noriega utlämnad från USA. 2010
utlämnades han till Frankrike och först i december 2011 återvände han till
hemlandet, där han sedan tidigare var dömd för mord, och sitter nu fängslad.
Panama är medlem i den regionala samarbetsorganisationen SICA (Det
Centralamerikanska Integrationssystemet) och förhållandena till de övriga
länderna i Centralamerika är över lag goda. 2013 ratificerades även ett avtal
som inkorporerade Panama i SIECA (Det Centralamerikanska Ekonomiska
Integrationssystemet).
Även Colombia är en viktig handelspartner och de båda länderna slöt 2013 ett
frihandelsavtal. Förhållandet störs emellertid stundtals av den väpnade
konflikten i Colombia som ibland spiller över gränsen. 2011 antog parterna
gemensamt en säkerhetsplan för gränsregionen för att försöka förbättra
situationen. Panamas militär avskaffades 1989 efter det att Noriega störtats.
Landet får enligt lag inte ha reguljära styrkor, men mindre specialstyrkor finns
12(12)
i form av en gränsstyrka och en nationell styrka med ansvar för både sjö- och
luftövervakning.
Panama har, som flera andra centralamerikanska länder, diplomatiska
förbindelser med Taiwan men inte med Kina. Den ökande handeln, och
Kinas beroende av Panamakanalen för transporter (Kina är den näst största
användaren av kanalen), har gjort att de tidigare politiskt färgade relationerna
idag blivit mer pragmatiska och handelsinriktade. Panama och Kina har
handelskontor i respektive land sedan 1996.
Sverige och Panama
Sveriges ambassadör i Guatemala är också ackrediterad i Panama. Sverige
representeras i form av ett honorärt generalkonsulat i Panama City. (honorär
generalkonsul är Ulla Velander de Carbón). Panama har en ambassad i
Stockholm. Dra. Lourdes C. Vallarino är chargé d’affairs a.i.
Sveriges handel med Panama visar på en tämligen stabil utveckling men med
enstaka större upp- och nedgångar under enskilda år. Sett över en sjuårsperiod
- från 2009 - visar handelsstatistiken svagt sjunkande export från Sverige och
växande import från Panama. Importen består till mellan 75 procent (2013)
och 86 procent (2014) av bananer och resten var malm och skrot av metaller
(2014 12 % av det totala värdet). Importvärdet var 2014 168 miljoner kronor
(+ 33 procent jämfört med 2013).
Sveriges totala export till Panama har minskat från 483 miljoner kronor (2012)
till 354 miljoner (2013) och 314 miljoner (2014). Siffrorna kan dock vara
missvisande då viss import från Panama går via europeiska hamnar och
registreras inte som import till Sverige. Den svenska exporten till Panama
består huvudsakligen av maskiner för elektricitet- och energidistribution,
kemikalier och medicin.
Ett flertal svenska företag har kontor i Panama, av vilka Ericsson är det
största. Flera företag finns också representerade genom dotterbolag. 2008
undertecknades ett bilateralt investeringsavtal mellan Sverige och Panama,
vilket syftar till att ge svenska investeringar i landet ett förbättrat juridiskt
skydd. I november 2012 undertecknade också Sverige ett
informationsutbytesavtal i skatteärenden med Panama.