1. No category

SWEA-BLADET WIEN
NUMMER 22, 2015
SWEA Wien
den bästa plattformen för professionellt och privat
nätverkande för svenska och svensktalande kvinnor,
bosatta i Österrike
www.wien.swea.org
Medlemskap
€ 50 för medlem över 25 år, € 25 för medlem under
25 år. Vid medlemsansökan mellan 1 september
och 1 november 2015: € 25 för medlem över 25 år,
€ 15 för medlem under 25 år. Medlemskap, som
tecknas efter 1 november 2015, gäller även under
2016. Vid frågor och adressändring kontakta
medlemsansvarig Christina Carlström:
[email protected]
Fadderverksamhet
Gunilla Schorr hjälper till om du är nyinflyttad och
behöver råd för att finna dig tillrätta i vardagen:
01 805 51 07
Solskens-SWEA
Känner du någon, som är eller har varit sjuk och
behöver muntras upp med en hälsning? Ring till
Anki Bohac: 01 707 22 84, 0676 959 65 79
SWEA International
Kontaktuppgifter till hela SWEA Internationals
styrelse inklusive regionerna hittar du på:
www.swea.org
www.wien.swea.org
www.facebook.com/pages/SWEA-Wien/ 286202701393174
IMPRESSUM
Ansvarig utgivare: Britta Hammargren, [email protected]
Redaktör och annonsansvarig: Birgitta Kleisinger, + 43 1 8764602, [email protected]
Korrektur: Birgitta Kleisinger och Anita Kager
Grafisk form: Birgitta Kager, [email protected]
SWEA-bladet Wien är SWEA Wiens officiella medlemstidning. Insända bidrag speglar författarens
personliga åsikt och måste inte överensstämma med redaktionens eller föreningen SWEAs.
Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera insänt material. Bilderna, som används
i denna tidning, tillhör medlemmarna själva, annonsörer eller andra, som har givit sitt tillstånd
till SWEA Wien att använda publicerat material.
SWEA Wien är en registrerad förening i Österrike och en del av SWEA International, USA.
www.wien.swea.org
Omslagsbild + foton s. 37: © Birgitta Kager
INNEHÅLL
EDITORIAL
5
6
Ordförandens rader Britta Hammargren
Redaktörens rader Birgitta Kleisinger
KÅSERI
8
Kungens av Danmark inverkan på samvetet Helene von Orlowsky
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
10 16 24 Sagoland Gabriella Oxenstierna-Kies
29 Osammanhängande intryck från den första tiden i Wien Ylva Andrews
Konsthistoria - en livslång förälskelse Carina Kainz
Sistaminutenresan till Österrike Kerstin Olsson Hieblinger
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
20 35 Stephanie av Belgien Kerstin Scharmüller
Tankar om dass Birgitta Kleisinger
UTFLYKTSTIPS
18 Stephanies övergivna slott och ett modernt konstmuseum Kerstin Scharmüller
WIEN-INFO
23 Ny centralstation Gunilla Vyskovsky
PRESENTATIONER
26 27 28 Ulrika Göthlin - SWEA Wiens nya sekreterare
Anna Michel - SWEA Wiens nya kassör
Cisela Klahr - SWEA Wiens nya redaktörsassistent
INTERNATIONELLA UTBLICKAR
31 33 Tunisien 4 år efter revolutionen Christina Wimpissinger
Ceylon-te Magusia Johansson
GÄSTSKRIBENT
13 Om öppna dörrar, träskor, isbjörnar och annat roligt Birgitta Kager
STYRELSE SWEA WIEN 2015
Ordförande
Britta Hammargren
[email protected]
Vice ordförande
Kerstin Nowotny
[email protected]
Sekreterare
Ulrika Göthlin
[email protected]
Kassör
Anna Michel
[email protected]
Medlemsansvarig
Christina Carlström
[email protected]
Programansvarig
Magusia Johansson
Programansvarig
Carina Dalhed
[email protected]
[email protected]
Redaktör
Birgitta Kleisinger
Redaktörsassistent
Cisela Klahr
[email protected]
[email protected]
Webbansvarig
Eva Jurkowitsch
[email protected]
EDITORIAL
© Carl Anders Nilsson
ORDFÖRANDENS RADER
Britta Hammargren
När jag skriver dessa rader till vår SWEA-tidning
har våren kommit en bra bit på väg och utomhus
njuter vi av skir grönska, blommande träd och
buskar, samt varmare temperaturer.
Den nya styrelsen, som valdes på årsmötet,
har varit igång under våren och jag passar på
att tacka de avgående styrelseledamöterna
Anki Bohac och Mia Kainz. Jag hälsar de nya
styrelsemedlemmarna välkomna, Ulrika Göthlin,
sekreterare, Anna Michel, kassör och Cisela
Klahr, redaktörsassistent. Trevligt har det varit
att arbeta med er som avgått och lika trevligt och
givande hoppas jag att det blir att arbeta med er
som nu tagit plats i SWEA Wiens styrelse. De nya
styrelsemedlemmarna presenterar sig själva på
annan plats här i tidningen.
Som ni säkert minns från vårt årsmöte, beslutade
vi att vi tillsammans skulle försöka få fler
annonsörer till vår tidning. Detta arbete har vi
ännu inte lyckats med, men om vi lyckas med att
hitta fler annonsörer, skulle vi i styrelsen besluta
om SWEA Wien har de ekonomiska resurserna
att göra ytterligare ett nummer av SWEA-bladet i
år. Vi får se hur det blir och återkomma med mer
information till er när vi vet mer.
Styrelsen har tillsammans med SWEAmedlemmen Mia Kainz startat SWEA Wiens
Professionals, ett nätverk för yrkesverksamma
SWEA-medlemmar. Vi hoppas därmed att vår
förening blir mer tilltalande för kvinnor mitt i
arbetslivet/karriären. Det ska bli spännande att
se, vad det kan bli av detta professionella nätverk.
I samband med Sverigemiddagen i Malmö den
12-13 augusti, kommer det att anordnas ett
program för SWEA Professionals den 14 augusti.
Vår SWEA-värld växer och det har bildats två nya
SWEA-avdelningar under våren, Basel, i vår egen
region och så i Portland, USA. Under våren har
också SWEA Global bildats, ett medlemskap för
dem som vill vara med i SWEAs unika nätverk,
men som nu är bosatta utanför dagens SWEAvärld. SWEA Global är en satellitavdelning till
SWEA Örestad.
Den 15–18 oktober 2015, är det dags för
SWEAs Världsmöte i Arizona i USA. Detta möte
är både ett regionmöte och ett världsmöte.
Avdelningarnas ordföranden åker till dessa möten
för att representera sina avdelningar. Dessa möten
är också öppna för all världens Sweor. I anslutning
till världsmötet finns det flera olika efterresor,
som man kan göra. Jag kommer att åka till Grand
Canyon och Las Vegas för att prova lyckan.
Inför världsmötet är det utlyst en fototävling av
SWEA Arizona, alla avdelningsordföranden har
fått en t-shirt. Instruktionen var att fotografera
ordföranden med både fram och baksida av
t-shirten.
Ni ser vårt bidrag till fototävlingen här med hela
SWEA Wiens styrelse, utom Eva Jurkowitsch som
tog bilden och står för vår slogan: ”att finns det
överhuvudtaget någon baksida med att vara med i
SWEA Wien så ser ni den här”.
Nu önskar jag er alla en lång skön sommar med
mycket sol och värme.
Britta
5
EDITORIAL
REDAKTÖRENS RADER
Birgitta Kleisinger
Hej tjejer,
här har vi nu ännu en tidning fylld av kunskaper och erfarenhet, delgivet av
olika Sweor.
Som vanligt har tanken varit att tidningen ska föra oss samman och göra det
lättare att fördjupa SWEAgemenskapen – att hitta gemensamma intressen
och samtalsämnen - inte för att detta sista behövs, egentligen!! – vid våra
sammankomster.
Presentation av alla nya medlemmar är också viktigt, viktigt att de känner sig
välkomna hos oss i SWEA Wien!
Att göra en tidning är en rolig sysselsättning, man lär sig en hel del:
Man lär sig att övertala folk, både att skriva och att annonsera! Man lär sig
att inte ge upp, att igen och återigen påminna och övertala! Till slut når man
oftast önskat resultat, även om idéen såg helt annorlunda ut från början!
Detta kan man kalla flexibilitet!
En del lär man om människor och deras prioriteringar. Man lär sig lusläsa:
satser och åsikter fastnar därigenom i minnet – förhoppningsvis stannar de
även där - står ju ännu inte med facit i hand!
Man kan dock inte fortsätta att köra ett koncept hur länge som helst!
Tidningen behöver förnyas. Därför efterlyser jag hågade Sweor med nya idéer
och hoppas att ni hör av er för att delta i vårt redaktionsarbete!
Just nu önskar jag er framför allt en fin sommar med allt vad detta innebär,
ju högst individuellt.
Själv vill jag gärna vara i och vid havet, cykla på skogsvägar, plocka blåbär, äta
kräftor - allt det där ni vet!
Kram
Birgitta
6
UNSERE
INTERPRETATION
VON LUXUS.
DER NEUE VOLVO XC90.
MADE BY SWEDEN.
PREMIERENTAGE
29. und 30. Mai 2015
bei Ihrem Volvo Partner.
VOLVOCARS.AT
KÅSERI
KUNGENS AV DANMARK INVERKAN
PÅ SAMVETET och andra viktiga frågor
Helene von Orlowsky
N
i tillhör kanske den avundsvärda kategorin
av människor som inte ångrar någonting i
livet? Det gör inte jag.
Om jag skulle tvingas skriva en lista på allt jag
grämer mig över, skulle den bli lång som faster
Bertas matsalsduk och den skulle börja med en
stulen godisbit i flickornas omklädningsrum på
gamla läroverket i Växjö 1964.
„Veeeeem har tagit min sista bröstkaramell????“
Tjutet ilar ännu i mina trumhinnor och vet ni
vad: jag skäms fortfarande, för det var jag som
hade tuggat i mig den där Kungens av Danmark
bröstkaramell och det var jag som satt och teg som
en fisk. Synnerligen tacksam är jag över att jag
aldrig har behövt träffa den där jäntan mer i hela
mitt liv och påminnas om mina försyndelser… .
ÖRK! mycket Pastor Ågren i det minnet.
Ett par snäpp längre ner på matsalsduken står
Per Oscarsson. Kommer ni ihåg hans fasansfulla
framträdande på annadag jul 1966 i Hylands
Hörna? Trots att det kanske inte var just mitt
fel att Per Oscarsson hade gått och blivit sjövild,
skäms jag fortfarande, bara jag tänker på det.
Hela familjen satt och stirrade och Gud så
pinsamt det var.
Apropå Gud – är det möjligtvis hans stämma,
som plågar den samvetstyngde? Jag kände
en gång en pensionerad småskolelärarinna, som
undervisat hela generationer av glyttar ute på
skånska landsbygden. Hon berättade att hon en
gång ställde just denna fråga till småttingarna:
”Är det någon som hört Guds röst?” Det var tyst
en lång stund, för nä, inget av skolbarnen hade
hört någonting alls i den vägen. Tills slutligen
en påg längst fram räckte upp handen och sa att
jo, han hade faktiskt hört Guds röst en gång.
„Nämen, när hände detta?“ frågade då fröken.
„Jo“, berättade pojken, han hade krypit in under
8
diskbänken i köket
för att laga ett stopp i
vasken. Bäst som han
låg där med huvudet
långt under diskhon
hörde han en röst
ovanifrån som på
klockren skånska sa: „Va ligger du däer å riodar
efter?“
Och att det var Gud, som frågade det, rådde
det absolut ingen tvekan om! Bra fråga med
allmängiltigt värde, för vad är det vi rotar efter
här i livet egentligen? Vad är det människan jagar
runt och suktar efter jämt och ständigt? Tål att
tänka på och - ja - ibland kan det vara riktigt
bra om det finns en inre stämma som hojtar till,
blandar sig i och ställer adekvata frågor.
Understundom kan det vara praktiskt att ta
saken i egna händer och pilla fram svaren själv.
Som Tjorven på Saltkråkan då. Hon som knäppte
händerna, riktade blicken mot himmlen och
frågade: „Gode Gud får jag ta en tårtbit till?“ och
fiffigt svarade sig själv med basröst: „Jaaa, det
får Du!“ varpå hon resolut slafsade i sig sista
tårtbiten. Tala om att vara resultatinriktad.
Det kan ju tillika hända att man med den inre
stämmans hjälp får kraft att hoppa över vissa
speciella tårtbitar i livet. Vilket jag själv upplevde
högst personligen en gång, när jag befann mig
i en mörk dörröppning med en skum och tjusig
italienare med väldigt kärleksfulla avsikter.
Leende och ögonkast var tillintetgörande,
munnen mumlade nåt om kall kåre…. eller var
det kanske amore? I vilket fall som helst fattade
jag att nu får jag hålla i bilringarna, för här blir
det åka. Men just precis, precis innan jag höll på
att förlora medvetandet, just precis innan jag
skulle till att segna ner i ett amoröst nirvana,
hörde jag en inre röst som surmulet muttrade:
KÅSERI
„Du har glömt att betala hyran.” ”Va…? HYRAN!!!”
Pling! – vaken igen!
Tro det eller ej, jag vände på klacken, lämnade
en vilt gestikulerande italienare bakom mig,
galopperade iväg ut till bilen och fräste ner till
banken och fick gjort rätt för mig i sista sekunden.
Pust och räddad.
Så tack och lov för det inre, moraliska pekfingret
får jag väl säga även om - tja - undrar ju lite, lite
grand vem det egentligen var, som tog till orda…
var det Mormor eller var det månne den där
förbannade gamla Kungen av Danmark som låg
och skavde i samvetet…typ? 
© marimekko
För tänk så mycket besvär jag skulle fått
om jag inte betalade min hyra på stipulerad
tid. Betalningsförsening, dåligt samvete,
bröstkarameller och Luthers lilla katekes,
huvaliva! Och förresten, så bra att jag inte
fick ihop det med den där oemotståndlige
charmören. Mormor brukade säga att det lönar
sig inte att sylta in sig med en snygg man –för
det första, man får inte ha honom i fred och för
det andra, så ser ändå alla karlar likadana ut när
de fyllt femtio. Det ligger något i det, det gör det
faktiskt.
www.finnshop.at
Siebensterngasse 17
A 1070 Wien
welcome home
[email protected]
Mo - Fr: 11:00 - 18:00
Sa:
11:00 - 17:00
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
SAGOLAND
Gabriella Oxenstierna-Kies
F
inns de i verkligheten? Var då? Kan vi peta
på dem? Nästan, för de finns överallt, när
som helst. De ligger framför dig och bakom dig,
befolkade som sig bör med skönhet, goda andar,
ruskiga väsen och hemska drakar. De senare för
att prinsessan skall kunna bli räddad av en vacker
ung riddare, naturligtvis. Att riddaren också blir
äldre och en kanske både elak och ful gammal
gubbe förmäler inte den historien.
kineserna kopierade
exakt detta underverk
på varenda del av
servicen. Resultatet har
gått till historien. Kan man tänka sig familjen, när
den efterlängtade skatten packades upp, låda efter
låda!
Sagoland har inga gränser, de kan tänja sig hur
långt som helst utan att röra på sig och förloras.
Mina har blivit väldigt många genom åren och
flera blir de för varje dag.
Ett sådant sagoland med bilder från både Kina
och Wien spirade för mig i Vingåkerstrakten på
Skenäs gård. Då föddes där 1750 i juli vackra
sommarmånad en pojke, som fick namnet Johan
Gabriel Oxenstierna.
Gården hade ägts av Erik Dahlberg och gått vidare
till familjen Gyllenborg, en betydelsefull släkt
med många medlemmar i höga positioner. Man
omgav sig som sig bör med vackra ägodelar, och så
beställdes i Kina fint porslin, som skulle smyckas
med det gyllenborgska vapnet. En akvarell sändes
som förlaga den långa vägen över haven med
båt. Vattenskador hade då förändrat bilden, så
att den gyllene borgen fått ett snett liggande,
mörkt moln under sig. De flitiga och noggranna
10
Johan Gabriels mamma hette Sara Gyllenborg,
hennes bror, Gustaf Fredrik, var kansliråd vid
hovet och dessutom en känd poet. Som sådan
var han lyckligare än som hovman, han trivdes
med enkelhet och älskade att vara på Skenäs med
dess vackra natur. Systersonen understöddes
på alla vis, diktaren blev en stor förebild. Johan
Gabriel skulle senare skriva om sin morbror:
”Jag försäkrar, att om Apollo och de nio sånggudinnorna komme hit, skulle han likafullt övergiva
dem för att göra dockor åt sin dotter eller för att
knyppla dagen i ända.”
En annan samtida skald, kanslipresidenten
Gustaf Philip Creutz, var ofta med sin vän och
arbetskamrat, Gyllenborg, på Skenäs.
Här fick alltså Johan Gabriel växa upp med sina
syskon. Innan han blev 16 år, började han i
januari 1766 att skriva sin första dagbok. Han går
medvetet in för att anteckna bagateller och små
bestyr som de älskade blommorna, svarvning,
naturen och alla människor i sin omgivning
(”lyckan består alltså inte endast i stora händelser”).
Den är skriven på franska, han ville inte låta
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
publicera den, kanske på grund av många oerhört
skarpt formulerade iakttagelser och ungdomligt
ärliga förtroenden. Först 1965 blev den översatt
och utgiven. I slutet av ett förord, antagligen
tillverkat senare, skriver han:
”När jag här ser beskrivningen av mina lekar, mina
jakter och mina promenader, kommer jag ännu att tro
att jag strövar bland er, sälla små byar, förtrollande
ängar! Omgiven av så älskliga bilder kommer jag att
glömma de lidanden, som jag vet åtföljer ålderdomen
och glädjen skall födas på nytt i min själ. På detta
sätt skall jag kunna återkalla dig, lyckliga ålder som
jag nu upplever, då du inte längre finns till, i det jag
kastar blickarna på dessa älskade blad. Måtte då mitt
alltjämt rena och oskyldiga sinne vara värdigt ditt
minne!”
Den oxenstiernska familjen blev efter reduktionen
1680 fattig. Detta och namnet tvingade den
stackars Johan Gabriel in i en värld, som han inte
passade för. Han var tvungen att klara uppehälle
och position. Gustaf III ville som Gustaf II Adolf
också ha en Oxenstierna bredvid sig, så redan på
våren 1766 kom beskedet om utnämningen till
kavaljer vid hovet. I mars 1767 var han tvungen
att lämna Skenäs för att studera i Uppsala, där
han på hösten tog sin examen i statskunskap.
Hela sommaren 1768 var han hemma och lycklig,
han har börjat dikta, det blir räddningen för hela
hans senare liv. Hans tankesnabbhet och vits var
mycket uppskattade av Gustaf III, som gjorde
honom till en av de första ledamöterna, när
Svenska Akademien grundades 1786.
Efter den fina sommaren kommer han den hösten
i oktober till Stockholm för att börja sin tjänst.
Han hade skrivit i sin dagbok:
”Det är förargligt att bära samma namn som en stor
man, som man inte på annat sätt kan tävla med”.
En lärare hade inte precis gjort hans ställning
lättare att bära. Ur dagboken:
”För att lära mig blygsamhet predikade han tidigt
för mig att alla var bättre än jag, att man gjorde mig
en stor ära när man värdigades se på mig, att i ett
sällskap jag alltid var den okunnigaste, den simplaste
och den som alla räknade minst med. Därför skulle
jag aldrig tala utan att vara tillfrågad och inte göra
någonting, emedan allt jag gjorde var framfusigt. Jag
borde till och med underordna mig tjänarna.”
I Stockholm börjar han som kanslist, stiger snart i
graderna, får massor med titlar, blir som diplomat
verksam vid legationen i Wien från 1770 till 1774.
Hemlängtan till Skenäs och naturupplevelser i
Wiens Prater inspirerar honom att börja skriva
de Nio sångerna i det naturdyrkande verket
Skördarne. Originalen från den tiden hittades
långt senare i arkivet på gården Wernberg, som
han ärvt 1797 genom en avlägsen släkting.
Som hovman trivdes han inte, men nog hittade
han ett annat sätt att tävla med ”den store
mannen”!
Ett senare av mina sagoland sträcker sig mellan
Stockholm, Karlskrona, Los Angeles, London och
Roslagen.
1899 föddes i Stockholm en annan liten pojke
med samma namn som skalden och med samma
familjära belastning. Han blev sjöofficer för att det
var önskvärt, men egentligen var han en teknisk
begåvning och skulle ha trivts bättre med ett helt
annat yrke. Utbildningen skedde till stor del i
Karlskrona, redan under den väcktes hans stora
intresse för torpeder. I fortsättningen blev det
arbete vid Motala torpedverkstad och senare som
chef för Försvarets
Robotvapenbyrå. En
tid var han diplomat i
London, men trivdes
inte heller han på den
parketten.
Ett annat tekniskt
intresse var idrotten.
Egentligen var han
inte snabb och rörlig,
snarare lugn och
eftertänksam, men
11
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
vann genom teknik en
guldmedalj i modern
femkamp i Los Angeles
1932. Också ett annat
sätt att tävla med ”den
store mannen”!
Så småningom bosatte sig
även han på Wernberg.
Han älskade att leva
där i enkelhet och med
naturen. Tekniken
fortsattes genom
traktorer
och andra moderna
nödvändigheter i
lantbruket.
En storpampig Axel Oxenstierna, som belåtet men något förbryllat
sneglar på en liten nutida idrottsfigur nedanför sig: en stilig Johan
Gabriel med den strålande guldmedaljen på bröstet.
”Tempora mutantur!”
Ett sagoland, inte så stort till omfånget men inte mindre för det, har jag, när jag
öppnar dörren på morgonen för att släppa ut min hund och kan stå ute direkt
från sängen i frost eller i värme, beroende på vad årstiden har att ge.
Någon gång när jag var femton år skrev jag av en dikt, som blivit liggande i min
dagbok från den tiden. Tre av de sex verserna skulle jag vilja ge vidare:
Mitt eget sagoland
Se litet bortom jordens alla länder
och litet bortom himlens blåa rand.
Där ligger diktarlandets sköna stränder,
där höjer sig mitt eget sagoland.
”Men,” frågar du, ”hur skall jag landet finna?
Är inte vägen lång och tung och svår?”
Till detta land kan ingen annan hinna
än den, som byggt det själv i många år.
Bygg dig ett eget land av sång och saga,
dit endast du den långa vägen vet!
Det landet, det kan ingen från dig taga,
det blir din egendom, din hemlighet.
12

GÄSTSKRIBENT
OM ÖPPNA DÖRRAR, TRÄSKOR,
ISBJÖRNAR OCH ANNAT ROLIGT
- en svensk-österrikisk barndom
Birgitta Kager
F
öddes man på 60-talet som barn till en
svensk mamma i Österrike, så var man
ganska snart inblandad i en kulturkrock. Att det
fanns olikheter och missförstånd mellan dom två
kulturerna, som man själv var en del av, fick man
bokstavligen lära sig i vaggan. Anledningen var
blöjorna, som man hade på sig, när mamma några
veckor efter födseln gick till den första kontrollen
på Mutterberatung (mödravårdscentralen).
Mamma föredrog att använda cellstoffblöjor,
som var vanliga i Sverige på den tiden och som
hon tyckte var praktiska och ett framsteg jämfört
med tygblöjor, som då fortfarande användes
i Österrike. Men detta tyckte inte kvinnan på
Mutterberatung. Så här kunde man inte göra!!
Tygblöjor var det enda rätta!! Detta framförde hon
med en sådan förebråelse att det för mamma
kändes som om hon hade misshandlat sitt barn.
Hon gav sig snabbt iväg och detta första besök på
Mutterberatung var även det sista.
Våra första egna minnen om kulturskillnaderna
har vi –min storasyster Monika och jag- från
lekskoletiden. Fast vi bodde i Österrike och
vistades i Sverige endast på somrarna, så kändes
olikheterna mellan oss och vår omgivning större
hemma i Österrike än i Sverige. Vi växte upp
i ett svenskpräglat hem och med svenska som
modersmål. Vår österrikiske pappa hade lärt sig
svenska, innan vi föddes och talade svenska med
oss ända tills vi började i lekskolan. Han tyckte
om den skandinaviska stilen och uppskattade det
praktiska med många svenska hushållsredskap,
så han var helt öppen för svensk inredning och
svenskt husgeråd. Detta gjorde att det inte var
så annorlunda, när vi kom hem till folk i Sverige:
möbler, porslin och textilier var vi förtrogna
med och även matvanorna var i stort sett dom
samma. Däremot var det mycket, som var ovant
och främmande, när vi hälsade på hos kompisarna
i Österrike: tunga och mörka möbler, fördragna
gardiner i flera skikt
och sedan dörrar, som
skulle hållas stängda
mellan rummen.
Eftersom vi inte hade
någon nära släkt i Österrike, var den österrikiska
husmanskosten något okänt för oss. Krautfleckerl,
Fleischknödel, Äpfel im Schlafrock och Gebackene
Mäuse, som var vardagsmat för våra kamrater, var
något mycket spännande och exotiskt för oss.
Eftersom Monika var äldst, blev det hennes roll
att skapa förvirring på skolan. Denna kulturkrock
kunde då ibland bli en kulturchock – men
mestadels för lärarna. Det finns tre händelser från
den tiden, som är värda att berättas.
Den första handlar om det lilla ordet Bitte. När
Monika en dag hade behov av en näsduk och
därför frågade fröken: „Kann ich ein Taschentuch
haben?“ var svaret: „Nein“. Inte mer, inte mindre.
Monika var förvirrad och ledsen och förstod inte
varför. När mamma sedan kom för att hämta
henne, möttes hon av en upprörd lärarinna, som
klandrade henne för att inte ha lärt sitt barn att
säga Bitte. Mamma fick förklara att detta ord inte
fanns på svenska varpå lärarinnan var väldigt
förvånad. Hon kunde knappt tro detta, men
accepterade till slut denna ursäkt.
Den andra historien rör sig om knäckebröd.
Eftersom Monika var väldigt smal, var lärarinnan
lite bekymrad över om hon fick tillräckligt med
mat hemma och frågade därför vad hon åt,
när hon kom hem från skolan. Monika svarade
sanningsenligt att vi brukade äta smörgåsar till
lunch, t.ex. knäckebröd med ost, som hon tyckte
var så gott. Detta var en chock för lärarinnan.
KNÄCKEBRÖD!!! På den tiden ansågs knäckebröd
i Österrike inte som något riktigt bröd, det var
något man åt när man ville gå ner i vikt. Dessutom
13
GÄSTSKRIBENT
var det vanligt att man åt huvudmåltiden mitt på
dagen, alla andra barn fick alltså en varm måltid,
när dom kom hem från skolan. Hemma hos oss
var det däremot svensk middag vid tidig kvällstid.
När mamma hämtade Monika den här dagen var
det en väldigt chockad lärarinna, som väntade på
henne och nu ville höra av mamma vad hennes
dotter fick för mat, när hon kom hem. Mamma
svarade lika sanningsenligt som Monika –
chocken var stor!! Som tur var så förstod mamma
ganska snart att det var bäst att förklara våra
svenska matvanor.
Den tredje episoden beträffar öppna dörrar. När
Monika en gång kom tillbaka till klassrummet
efter rasten utan att stänga dörren efter sig,
frågade lärarinnan i pedagogiskt syfte: „Macht
man bei Euch daheim die Türen nicht zu?“ „Nein“ var
det uppriktiga svaret. Vad fräckt!! Detta kunde ju
bara vara ett dumt påhitt, då det i ett österrikiskt
hem var brukligt att alla dörrar skulle stängas.
Monika stod på sig och förklarade att dörrarna
hemma alltid stod öppna mellan rummen och
endast ytterdörren stängdes.
När jag sedan började i skolan tre år senare, hade
lärarna redan förstått att denna familj visserligen
var lite konstig, men att det inte var något, som
man behövde oroa sig för. Mamma visste nu var
„farorna“ fanns och jag själv var förberedd på allt
roligt, som kunde hända.
Våra klasskamrater tyckte kanske ibland att
vi var lite underliga, men för det mesta tyckte
dom att det var spännande med den „exotiska
auran“. Vi själva upplevde vår situation aldrig
som en nackdel. Tvärtom: vi tyckte att det
var helt naturligt att det var som det var och
medvetandet om att vi var annorlunda stärkte
vårt självförtroende. När någon ville reta oss,
hade vi „vapen“ till hands, som inget annat barn
hade. Sådana oslagbara vapen var till exempel våra
träskor. Precis som alla barn i Sverige på 70-talet
hade vi under sommarhalvåret jämt träskor på
oss. För dom österrikiska barnen var detta något
märkligt och vi var då dom enda i skolan, som
hade sådana. När pojkarna i klassen bar sig dumt
åt, var träskorna till stor hjälp för mig: med dom
kunde jag sparka ordentligt på deras smalben
och det gjorde givetvis ont och dessutom så stort
14
intryck
på dom
att dom
många
år senare
fortfarande
talade om
detta.
Hur pass
exotiskt
Sverige var
för barn
på den
Skolavslutning 1973, Monika i Dirndl och träskor
tiden då
alla österrikiska familjer reste till Italien på
sommarlovet, visade sig i den stora förundran
över hur man kunde resa till Sverige „istället“.
„Det är ju iskallt där!“ „Det ligger ju snö där hela
året och det går isbjörnar på gatorna!“ var deras
kommentarer. Detta var inga skämt utan barnens
föreställning om ett land långt upp i norr.
Resorna till Sverige var något vi längtade efter
hela året. Mormor skickade brev och kort under
året, där hon berättade om den nyfödda fölungen
eller betande kor på ängen nedanför huset. Eller
hon talade om vilka blommor som just hade slagit
ut och vilka bär eller vilken svamp hon hade
plockat. Jag älskade dessa berättelser, som dels
förkortade väntetiden, dels gjorde min längtan
ännu större.
Sommartiden i Sverige var rena paradiset!
Där fanns skogen och sjöarna och havet. Och
lagården där vi hämtade mjölken och matade
grisarna och grävde ner händerna i höet för att
se hur många ägg hönorna hade lagt. Där fanns
doftande gräs och mossa, och ekollon och stenar,
som var så väldigt sköna att hålla i handen. Med
våra kusiner och vänner fick vi uppleva stora
och små äventyr ute i naturen. Vi drog på oss
stövlarna och cyklade iväg för att plocka smultron
och blåbär ute i skogen, där vi hörde ljud, som
vi var övertygade om att de kom från hyenor.
Eller vi klättrade omkring på klippor och genom
„smugglarkorridorer“, byggde kåtor och var
indianer. Och vi älskade att bada i „Mormors sjö“,
som vi kallade så, eftersom det aldrig var några
GÄSTSKRIBENT
andra människor där
utom vi.
som utgör en vanlig
uppväxt, där man lär
sig att finna sig tillrätta
i livet, att hantera även
negativa känslor och att
kämpa för något. Den
andra världen var vår
egen privata värld, som
vi bar inom oss och där
allt var positivt – vår
känslomässiga värld, som
var underbar verklighet,
när vi var i Sverige,
men som alltid fanns
som en del av oss även
hemma i Österrike. Det
var den, som präglade
våra känslor och sinnen
och var så viktig för vårt
självförtroende.
Dessutom fanns det så
mycket roligt för oss
barn, som inte existerade
i Österrike på den tiden.
Till exempel tjocka
tuschpennor (!) i glada
färger, som var så härliga
att måla med. Alla slags
spännande pappersvaror,
som vi var särskilt
förtjusta i: ritblock,
brevpapper, klisterlappar,
bokmärken, ... . Och
färggranna roliga
kläder (jag älskade dom
randiga byxorna och den
orange jackan, som jag
Birgitta och Monika i Sverige, sommaren 1972
fick en sommar!) och
förstås träskor i underbara färger och fantastiska
Jag är väldigt tacksam över att mina föräldrar
mönster. Vi gillade naturligtvis allt som var
hanterade familjens situation på ett så naturligt
blågult och som det stod Sverige på. När vi kom
sätt, vilket gjorde att vi helt självklart fick växa
hem till hösten och skolan började, hade vi nya
upp med dessa två världar. Att få ta del av två
häftiga kläder, som utgjorde en del av vår identitet kulturer är oerhört berikande och givande och i
och som vi var oerhört
och med att man är van
stolta över.
att leva med olikheter
innebär det också att
När jag idag berättar
man från början lär sig
om min uppväxt så
att vara flexibel och ha
reagerar både svenskar
förståelse för sånt som
och österrikare ofta på
är annorlunda.
samma sätt: „Det låter ju
som om ni hade haft det
Ibland är det inte så
väldigt tråkigt i Österrike!“
lätt att veta var man
Det var naturligtvis
hör hemma. Det kan
inte så det var. Man kan
till och med vara så att
förklara det på det viset
man känner sig hemma
att det var två världar
varken här eller där.
vi växte upp med, vilka
Men jag har aldrig
inte bara skiljde sig
haft en önskan om att
rent geografiskt från
hellre vara en „normal“
varandra. Den ena var
svenska eller en „normal“
den vardagliga världen
österrikiska utan det har
med skola och kamrater
alltid kännts helt rätt
och vardagsliv, som
att vara precis det jag
ju alltid innebär både
är: en lite underlig
positiva och negativa
svensk-österrikisk
Birgitta med blågul Sverige-T-shirt, gula byxor, blågula
tre kronor-sockor och träskor med frans, 1974
upplevelser – en värld
blandning! 
15
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
KONSTHISTORIA
- en livslång förälskelse
Carina Kainz
N
är jag var ca 15 år gammal invigdes en
utställning på Nationalmuseum i Stockholm
med holländsk och flamländsk konst. „Försumma
inte detta unika tillfälle att få se den nederländske
konstnären Jan Vermeers underbara målning
Brevet“ stod de på många affischer uppsatta på
Stockholms gator. Jag fattade snabbt beslutet
att verkligen inte missa denna försynta dam,
läsandes ett brev. Jag gick dit med en väninna och
vi var helt betagna. Inte bara denna bild gjorde
mig närapå förstummad, utan hela utställningen
berörde mig oerhört. Likaså atmosfären inne
på museet, de vackra väggarna, målade i dova,
eleganta färger som bakgrund till konstverken
men också röda plyschsoffor och en magnifik
palm. Det hela kändes nästan overkligt, som i en
romantisk film.
Mitt intresse var alltså väckt och jag slukade allt
om konsten i Nederländerna och Flandern, vilket
senare blev landet Belgien. Jag bläddrade i böcker
på biblioteket och hade jag någon krona över
från fickpengen, unnade jag mig en reabok. Ett
program om staden Brügge gjorde mig lycksalig,
även om man på den tiden endast hade svartvita
bilder att glädjas över. Den medeltida staden i
västra Flandern ville jag absolut besöka, ja, jag
ville resa till dessa länder och förkovra mig i
konsten och kulturen.
Mitt konstintresse var nu etablerat och jag
vurmade även för modern konst. Moderna museet
i Stockholm tyckte jag mycket om och jag hade
turen att ha konstintresserade i familjen. En
ingift moster till mig var utbildad skulptris och
hon hade alltid en „lerklump“ höljd i plast, vilken
hon tog av och visade mig. Ett vackert huvud
växte i sinom tid fram ur leran. Denna begåvade
dam målade även och gjorde keramik. Jag var
fascinerad av att se hennes arbeten. När jag i sista
gymnasieklassen skulle göra ett specialarbete,
som det så vackert hette, blev den flamländska
och nederländska konsten under 350 år temat
16
för mitt referat. Det ståtar i avgångsbetyget och
därmed punkt. För min pappa tyckte att jag skulle
studera någonting som jag „kunde försörja mig
på“, sedan kunde jag ju alltid ta upp konsten eller
arkeologin som stod mig varmt om hjärtat.
Som många av kvinnorna i min generation fått
erfara, gestaltar sig livet inte alltid som man tänkt
sig. Mycket blir annorlunda, man gör ett val och
detta öppnar vissa dörrar men stänger andra.
Jag studerade på den dåvarande högskolan för
Welthandel med inriktning turistnäring, efter
studierna fick jag ett intressant arbete hos en stor
österrikisk bank, vilken hade ett servicekontor
inrymt i ett före detta hotell vid Ringen i Wien.
Här fanns FN:s organ IAEA inrymt tills den
nya byggnaden var färdigställd. Jag trivdes
utomordentlig bra med såväl arbetsuppgifter
som medarbetare och kunder, men efter att min
make och jag hade gift oss och vår äldsta dotter
var född, kunde jag tyvärr inte arbeta vidare på
banken, utan jag stannade hemma, fick ytterligare
en dotter och trivdes lika väl med detta.
Intresset för konsten fanns ju alltid där, jag gick
på utställningar, läste böcker och tidningsartiklar
och tänkte: „När jag får lite mer tid över, ska jag
förkovra mig i konsten!“ Åren gick, döttrarna
växte upp och som mamma blev man mer en
bakgrundsfigur, lite av en serviceinrättning. När
jag för första gången kunde resa med min make
på en kongress, gick resan till Bryssel. Jag var helt
betagen av platsen där hotellet låg, en vacker liten
marknadsfläck med en 1400-tals kyrka på ena
sidan och fantastiska hus runt omkring. Nästa
morgon efter frukost försvann maken och jag
tittade runt hörnan där det stora konsthistoriska
museet tronade (ja, faktiskt!). När jag beträdde ett
av rummen med Dirck Bouts Gerechtigkeitsbilder,
medeltida målningar med starka utsagor, var jag
tvungen att sjunka ner på en bänk. „Det var ju det
här jag egentligen ville syssla med, lära mig mer om
och vidareutbilda mig i ämnet!“ Ja, det var det, det.
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
Lite senare, väl hemma i Wien igen, tyckte min
käre make att jag skulle fundera på att kanske gå
tillbaka till studierna på Handelshögskolan, jag
kunde ju skriva en avhandling eller dylikt, för:
“du kommer att få det lite långtråkigt hemma, när
flickorna slutar skolan och börjar studera samt någon
gång flyttar hemifrån.“ „Jo, nog skulle jag gärna börja
på universitetet igen, men ekonomiska studier stod
inte högst upp på listan, utan hellre då konsthistoria“,
blev mitt svar. Sagt och gjort. Samma höst
skrev jag in mig vid institutet för konsthistoria
och började leta efter en kurs i nederländska
språket. Precis den hösten etablerades denna
studieinriktning vid Wiens universitet, man hade
ännu inte många studenter och jag kände mig mer
än välkommen.
Så följde flera års studier vid universitetet,
jag stortrivdes på båda instituten, lärde mig
mycket, fick stimulans och konst och kultur samt
nederländska språket tog ett rejält kliv in i mitt
liv. Jag lärde känna jättetrevliga medstudenter och
lektorer, docenter och professorer. Framför allt
lärde jag känna mig själv. Jag ska erkänna att jag
upptäckte en ambitiös sida, vilken jag inte hade
haft en aning om. Jag ville helt enkelt göra saker
och ting bra. De unga studenterna accepterade
mig till fullo och än idag har jag kontakt med ett
flertal, vilka jag räknar till mina närmsta vänner.
Det är fascinerande att höra dem berätta om sina
liv, sina familjer och yrkesverksamhet.
När jag hade studerat flitigt ett par år kom då den
dagen, när diplomarbetet skulle skrivas. Jag hade
valt ett ämne inom den moderna nederländska
litteraturen som var väldigt svårsmält, framför
allt för min käre professor. Eftersom jag behövde
mer litteratur än det jag kunde finna i Wien,
ansökte jag om ett Erasmusstipendium till
Nederländerna. Först hette det att man måste
vara under 35 år för att lägga in en ansökan, men
precis i samma veva kom det fram att man inte
fick diskriminera någon på grund av ålder (!), så
jag fick en termin vid det anrika universitetet i
Leiden beviljad och hittade en bostad hos en lite
speciell dam i Amsterdam. För att göra en lång
historia kort: Jag hade väldiga besvär att få upp
mitt bagage inklusive täcke och kudde genom den
smala trappuppången i ett hus vid en gracht. Jag
kan lova att jag läste och kopierade i biblioteket.
Universitetet i Leiden
Efter ett kort tag hade jag nervryckningar i ett
ögonlock, jag var nog lite ansträngd. Jag njöt dock
av min vistelse i Nederländerna i fulla drag och
kunde resa hem och avsluta mitt diplomarbete,
göra sista stora tentan och vara med om
Sponsionen i universitetets festsal. Efteråt hade vi
fest för vännerna på Danska kulturinstitutet.
När man börjar att
studera vid den
ålder jag hade
uppnått och dessa
lite speciella ämnen
jag hade i min
magisterexamen,
var det inte med
tanke på en yrkesutföring, utan för
Sponsion på universitetet i Wien
att berika mitt liv
helt enkelt. Jag ville
ha en grund att stå på, förstå texter och analyser,
känna till metoder och tillvägagångssätt. Jag kan
fördjupa mig i en bild eller en text och allting
annat sjunker undan för ett moment! Samtidigt
fick jag lära känna andra kulturer, länder och
människor som även de har berikat mitt liv
enormt.
Avslutningsvis vill jag berätta om en liten lapp
som satt fast på dörren till den lokala fiskaffären
i „min“ del av Amsterdam: Let op de kat, hij bijt
kleine honden!!! (Se upp för katten. Han biter små
hundar!!!) Ja det vore ju inte Amsterdam, om
detta inte stod just där. För jag har alltid sagt:
“I nästa liv vill jag bli en holländsk katt. De verkar ha
det väldigt gott!“ Jag ska nog inte ge mig på små
vovvar, utan bli en snäll kisse! 
17
UTFLYKTSTIPS
STEPHANIES ÖVERGIVNA SLOTT
OCH ETT SPEKTAKULÄRT MODERNT
KONSTMUSEUM
Kerstin Scharmüller
Både slott och konstmuseum ligger i Slovakien alldeles nära Donau. Och dit är
det ungefär 80 km från Wien, en lagom liten bilutflykt som Du inte kommer
att ångra. Egentligen ligger bägge sevärdheterna i utkanten av Bratislava
kommun, men omgivningarna härute är garanterat lantliga och långt från de
stora turistströmmarna.
ordentliga sanitetsutrymmen och ledde in el.
Bekvämt och modernt skulle det vara.
lottet hette Oroszvár på den tiden det var
bebott, dvs. fram till 1945 och låg då i Ungern.
Efter andra världskriget ändrades gränsen mellan
Ungern och Slovakien och idag finner Du slottet
i den slovakiska orten Rusovce. Själva orten är en
mycket sömnig liten by med låg bebyggelse. Man
upptäcker snart den förfallna slottsmuren och det
romantiska vitputsade slottet i Tudorstil, nästan
som ett sagoslott i Disneyland. Bakom slottet
finns en jättelik och förvildad park, där man kan
promenera länge i total avskildhet och stillhet.
I slottet fanns 200 rum. Man hade gott om
personal och Stephanie måste ha njutit av att
uppträda som medelpunkt – det var skillnad det
mot hur hon hade behandlats vid hovet i Wien.
Ögonvittnen berättar att hon var en excellent
värdinna och en oerhört elegant grande-dame,
som inte en sekund glömde sin bakgrund. På
kvällarna klädde hon alltid om i stor aftontoalett.
Hennes legendariska pärlor var stora som
hasselnötter. Man hade gärna gäster och kunde
efter behov välja att ta emot i den röda, blåa,
gula eller turkiska salongen. Var det riktigt stora
sällskap användes den enorma riddarsalen på
första våningen, vars gotiska big-size-fönster är
lätta att se från parksidan. Den ytterst smakfulla
inredningen bestod genomgående av antika
möbler och värdefull konst, som fursten samlat.
Också parken var en stor sevärdhet. Stephanie
hade med sig trädgårdsintresset från Belgien och
njöt av rosariet, stenpartiet och den holländska
trädgården.
Här flyger tankarna gärna iväg. Här bodde
hon alltså, kungadottern och kronprinsänkan
Stephanie av Belgien sedan hon gift om sig
med den ungerske greven Lonyay, sedermera
fursten Lonyay. Äktenskapet blev harmoniskt
och både hon och han var förmögna. År 1906
köpte de godset Oroszvár, som på den tiden
omfattade 3200 ha. Det tillhörande slottet var
lite nedgånget. Man byggde in centralvärme,
Fram till andra världskriget levde fursteparet
lyckliga i sin anakronistiska bubbla. När
ryssarna kom 1945 flydde det gamla paret och
snart var de döda. Genom testamente ägdes
nu det totalt utplundrade slottet och ägorna
av benediktinerklostret Pannonhalma, nära
Györ i Ungern. Vid gränskorrekturen 1947
hamnade godset i dåvarande Tjeckoslovakien och
förstatligades av den kommunistiska regimen.
S
18
UTFLYKTSTIPS
Länge användes slottet av den nationella
folkdansgruppen. De 160 medlemmarna bodde på
slottet och använde riddarsalen för repetitioner.
Till slut fick de flytta till det renoverade stallet
i närheten. Efter ”die Wende” beslöt nämligen
den slovakiska regeringen att använda slottet
för representation. Man investerade ca 30
miljoner Euro och hann med att lägga om taket
och renovera fasaden, men plötsligt avstannade
arbetet. För vem äger egentligen godset? Klostret
Pannonhalma anser att det är deras rättmätiga
egendom och har haft för avsikt att vända sig till
EU-domstolen med denna komplicerade fråga.
Om en lösning är i sikte, vet jag inte.
Danubiana, takterrass
Museet grundades 2000 och bakom det finns
den nederländske industrimannen och samlaren
Meulensteen, som genom flera trådar fått goda
kontakter med just Slovakien. Rekommenderas
mycket varmt!
Danubiana, vägvisare
Från Rusovce är det bara ett par km till den allra
sista slovakiska orten före gränsen till Ungern.
Den heter Cunovo. Och till denna ort hör det
spektakulära konstmuseet Danubiana, som mer
eller mindre simmar direkt på Donau. Vägen dit
går över fördämningar och dessa har ett samband
med den stora kraftverksdammen Gabcikovo.
Just här är Donau enormt bred och som ett
strandat skepp ligger museet direkt vid vattnet.
Utomhus finns moderna skulpturer och inomhus
modern konst. Och även om man inte är ett dugg
intresserad av modern konst, så känns ett besök
här nästan magiskt. Museets ensamma läge,
vattnet och stillheten ger en meditativ känsla som
förstärks av de vidunderliga ljusförhållandena
inomhus. I de flesta rummen finns dörrar som
leder ut till skulturparken och från takterrassen är
utsikten fantastisk. Så rör man sig ständigt mellan
inne och ute och stannar till vid de konstverk,
som känns intressanta, det blir en totalupplevelse.
När jag på museet frågade efter något närbeläget
matställe fick jag höra att de själva gärna åker
till grannlandet Ungern och äter. Speciellt Sári
Csarda i Dunakiliti rekommenderas. Så vi åkte
ytterligare 13 km och in i Ungern, förbi orten
Rajka och hittade vägen ut mot csardan i närheten
av en liten kyrka mitt i orten Dunakiliti. Närmaste
granne till restauranten är Hotel Diamant men
för övrigt är man mitt ute i Donaulandskapet
utan annan bebyggelse. Trevliga omgivningar, bra
service och som vanligt i Ungern stora portioner.
Vid lämpligt väder sitter man ute på stor terrass.
Det var ett bra tips! 
Slottet
Bratislava-Rusovce, Balkanska ulice 31 (Slovakien)
Danubiana Meulensteen Art Museum
Bratislava-Cunovo, Vodné dielo (Slovakien)
Restaurang
Sári Csarda, Dunakiliti, Csölösztoi u.3 (Ungern)
Obs: Vinjett 10 dagar kostar 10 €.
Lika bra att gardera sig!
19
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
STEPHANIE AV BELGIEN – vem var hon?
Kerstin Scharmüller
Besöket vid det övergivna slottet i Rusovce fick mig att ta fram Irmgard Schiels
biografi över Stephanie (1978), för att bilden skulle klarna.
S
tephanies pappa var den belgiske
kungen Leopold II. Det var den
beryktade monarken som under en
period ägde hela Kongo som privat
egendom. Kanske världens rikaste
man på sin tid, en synnerligen
framgångsrik affärsman, men ganska
misslyckad familjefar. Inte heller
som äkta make ansträngde han sig,
det var mest andra damer än den allt
mer förbittrade hustrun, habsburgskan Marie
Henriette, som fick njuta av honom som kavaljer.
Stephanie föddes 1864 och beskriver själv sin
barndom som ”allvarlig och sorglig”. Mamma
Henriette satsade på att barnen skulle härdas
för att stå ut med livets förväntade framtida
vedermödor. Så t.ex.var skolsalen på slottet inte
uppvärmd och lilla Stephanie fick frostskador på
händer och armar. När Stephanie var nästan 16
år kom kronprins Rudolf från Österrike på besök
för att kolla om hon kunde vara tänkbar som
brud. Enligt familjelagen var han ju tvungen att
välja en hustru från ett regerande och katolskt
hus. Urvalet var begränsat, så efter någon dags
inspektion av den blonda och inte speciellt
attraktiva prinsessan fick Stephanie den medförda
ringen – en stor safir omgiven av brillianter.
Förlovningen var ett faktum, trots att man i de
förberedande breven hade antytt att Stephanie
var sent utvecklad. Hennes ”Nubilität” var inte
avslutad, skrev man.
Nu blev det full fart på alla förberedelser.
Stephanie fick plugga ungerska. Målaren
Makart kom ända från Wien för att måla
förlovningsporträtt. Och den enorma utstyrseln
skulle förberedas inklusive många klänningar
med brysselspetsar och hela 84 nattlinnen.
Fästmannen berättade att Stephanie skulle få
en ring som tidigare burits av Maria Theresia.
20
Problemet att hon varken var
”fågel eller fisk” verkar ha löst
sig under detta händelserika år.
Däremot är man ganska säker på
att Stephanie inte på något sätt
upplystes om vad som var att vänta
i den äktenskapliga sängkammaren.
Lite riskabelt kan man tycka, då
det bara var ett par år tidigare
som Stephanies äldre och lika
oförberedda syster Louise av ren skräck flytt
under bröllopsnatten och gömt sig i ett växthus.
Så blev det bröllop i
Augustinerkirche i
Wien år 1881. Visst
var det festligt!
Johann Strauss
komponerade till
brudparet och
vid fyrverkeriet
i Schönbrunn
bildade gnistorna
ett R och ett S mot
natthimlen. Och
alla som var med sneglade på den snart 17-åriga
bruden och tänkte på att det inte var så länge
sedan Stephanies faster Charlotte av Belgien hade
gift sig med habsburgaren Maximilian och att det
inte alls hade gått bra.
Drygt 2 år efter bröllopet, 1883, föddes dottern
Elisabeth, ofta kallad Erzsi och långt senare, när
Donaumonarkin upphört att existera, känd som
den ”röda ärkehertiginnan” då hon blev aktiv
socialdemokrat. Pappa Rudolf var kritiskt inställd
till både monarkin, adeln och kyrkan, liberal sa
man, och dottern blev minst lika radikal som
sin far. Stephanie förstod sig inte alls på Rudolfs
idéer och snart blev klyftan mellan paret allt
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
tydligare. Och så inträffade dramat i Mayerling
1889, då Rudolf tog livet av sig tillsammans med
älskarinnan Mary Vetsera. Stephanie var 25 år
och kallades nu ”Kronprinzenwitwe”. Man hade
för länge sedan bestämt sig för att inte gilla
henne. Hon ansågs arrogant, fåfäng och dum. Och
någon skönhet hade hon aldrig varit, men flera
ögonvittnen rapporterar att de nu upplever henne
som ”sehr verschönt”. Hon var blond, lång och
slank, sportig och det allra vackraste på henne var
hennes teint. Sa man.
Elva år var Stephanie ”Kronprinzenwitwe” och för
att komma undan det obekväma hovlivet i Wien,
reste hon påfallande mycket, bl.a. till Sverige
1893.
Men så en dag begärde Stephanie tillstånd att
få gifta sig. Det var kejsar Franz Josefs sak
att besluta. När kejsaren hörde att Stephanie
förälskat sig i en ungersk greve suckade han
förmodligen. En ungersk greve. Ja, då fick man
förstås stryka hennes titel ”kejserlig höghet”
och utesluta henne ur kejsarfamiljen. Och
dottern Erzsi, hans älskade barnbarn, fick
givetvis inte uppfostras i ett grevligt hushåll,
nej det var otänkbart, så hon kom under farfars
överinseende. Men självklart måste Stephanie
även i fortsättningen kunna leva ett bekvämt liv,
så apanage skulle hon förstås få. 100 000 Gulden
om året bestämde man – det blir omräknat ca
1 Mio Euro. Franz Josef höll visserligen hårt på
familjelagarna, men snål var han aldrig.
Pappa Leopold i Belgien verkar däremot ha blivit
riktigt rasande. Hans dotter och en ”fåraherde”,
nej det gick för långt! Han sa upp bekantskapen
med dottern, förbjöd henne att passera den
belgiska gränsen och försökte dra in allt
ekonomiskt stöd. Efter påtryckningar från Wien
fick han dock ge med sig, så även från Belgien
skulle Stephanie få apanage i framtiden. Hon
kom dock aldrig att försonas med sin far och så
småningom blev det bittra arvsfejder mellan de
belgiska kungadöttrarna och fadern. Stephanies
äldre syster Louise av Coburg (Palais Coburg!)
hade gjort skandal genom att rymma med en
löjtnant och förfalska växlar. Bägge döttrarna
försköts av kung Leopold.
Den ovanligt tjusige
ungerske greven som
Stephanie fastnat
för hette Elemer
Lonyay och tillhörde
en urgammal
adelssläkt. Familjens
egendomar
omfattade över 28
000 ha, men då
Elemer var son nr 2
utbildades han till
jurist och diplomat,
en karriär som han var tvungen att avsluta när
han gifte sig med Stephanie. Eftersom ingen från
kejsarfamiljen, inte ens Erzsi, fick vara med vid
bröllopet, gifte man sig i slottet Miramare nära
Triest (sevärt slott!). Detta andra äktenskap
betraktade Stephanie som sin stora lycka. Och
även om det var en greve hon gifte sig med, så
kom Elemer Lonyay så småningom att få en
furstetitel. Det kändes nog inte fel.
1906 köpte paret Lonyay godset Oroszvár i
Ungern, där man ända fram till andra världskriget
levde ett konservativt högreståndsliv, som om
tiden stod stilla. Vad som än hände henne, förblev
Stephanie en kunglig person, som höll på sin
förfinade livstil och upplevde omvärlden som
vulgär. Furstinnan utvecklades till en av sin tids
mest eleganta kvinnor. Allt som hon satte på sig
var perfekt i snitt, form och färg. Aftontoaletter
beställde hon i Rom, klänningar i Paris, dräkter
i England och från Wien kom blusar och hattar.
Och godset Oroszvár moderniserades och
inreddes så elegant att det ansågs vara ett av
Ungerns vackraste adelsslott. Här levde Stephanie
ett modernt liv, inspirerat av engelskt Countrylife,
det var så hon såg det. Och vid sidan av godslivet
reste paret Lonyay mycket, bl.a. var de goda
vänner med exkejsarinnan Zita och besökte henne
ofta. Länge, länge förde fursteparet ett högst
behagligt liv.
Men tiden stod inte stilla. Andra världskriget
bröt ut och fursteparet som levt på stor fot
i nästan 40 år fick ekonomiska svårigheter.
Godset bar sig inte. Stephanies apanage kom
inte längre. För att lösa problemen beslöt man
21
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
att testamentera godset till benediktinerklostret
Pannonhalma, som ligger nära den ungerska
staden Györ. Några gemensamma barn hade
man inte och med dottern Erzsi som levde ihop
med en socialdemokrat i Wien hade Stephanie
för länge sedan brutit. Riktiga ovänner blev de,
när Erzsi försökte förhindra mamman att ge ut
sina memoarer (Ich sollte Kaiserin werden, 1935,
boken översattes även till svenska). 22 mars
2015 fanns i dagstidningen Kurier en lång artikel
med en avskrift av Stephanies länge försvunna
testamente. Där kan man läsa svart på vitt:
Stephanie gör sin dotter arvslös, då denna för
ett omoraliskt liv. Pannonhalma fick alltså ta
över godset mot att de gav finansiell hjälp till
det äldre paret, som inte längre kunde betala
driftskostnaderna.
Slut på sötebrödsdagarna, krig, ålderdom,
ensamhet, så såg de sista åren ut. Katastrofalt
för den som bor i koja, men inte så lustigt ens för
slottsherrarna. Tröst sökte man i religionen. Paret
Lonyay hade egen huskaplan och de kom just
från Pannonhalma och blev viktiga ögonvittnen
till de sista åren. Så berättar en av dem: ”Fursten
och furstinnan älskade varandra innerligt. De var
bägge djupt religiösa, högintelligenta, vittberesta
människor. De brevväxlade med Europas ledande
familjer.” Och han fortsätter: ”På kvällarna kom
prinsessan alltid i stor gala – kvällstoalett med släp.
Oftast var det bara vi tre som åt, utan gäster. Efter
middagen la de patiens.” Hösten 1944 flyttade en
hög SS-man med sin stora stab in på slottet. I
mars 1945 såg dessa till att komma iväg, för nu
nalkades ryssarna. Under tiden hade Stephanie
blivit hjärtsjuk och var sängliggande. Ett par
trogna tjänare skötte henne. De flesta hade gett
sig av, även den franske kocken. Pannonhalma
lyckades få tag på en ambulans som förde det
gamla paret till klostret. Där dog Stephanie i
augusti 1945 – hon var 81 år. Fursten levde
ytterligare ett år. Bägge ligger begravda i kryptan
under klosterkyrkan. Och även Pannonhalma kan
besökas förstås. 
UNTERHALTSAME KULTUR & HISTORISCHER GENUSS
G
M@
ORL
L
D
EQH
E
R
O
UHDMM@
DQ
G M @
RB
R
B
HBGE H RB
CQ
G
UHDMM@
T
R B G D
Q
H
D
TR
Alt WienerSchnapsmuseum
Die „gute alte Zeit“ ist an manchen Plätzen noch sehr lebendig!
Seit 6 Generationen im Besitz der Familie Fischer, bietet das Alt Wiener Schnapsmuseum heute als kleines Juwel
nahe dem Schloss Schönbrunn seinen Besuchern einen einzigartigen Einblick in die bewegte Geschichte der Familie,
sowie in die faszinierende Welt der Schnäpse und Liköre.
Im alten Büro, auch „Comptoir“ genannt, werden Sie in Kaisers Zeiten entführt und man kann die Originaleinrichtung
aus 1902 bestaunen. Außerdem erwartet Sie im großen Destillationsraum eine der ersten
Dampfdestillationsanlagen mit Kupferkesseln von 1900.
Der Besuch im Museum endet mit einer geselligen Verkostung unserer historischen Liköre und Brände.
Führungen durch das Alt Wiener Schnapsmuseum sind jederzeit nach Voranmeldung möglich.
Alt Wiener Schnapsmuseum • Wilhelmstraße 19-21 • 1120 Wien • Tel.: 01 815 73 00 • Fax: DW 10
offi[email protected] • www.schnapsmuseum.com • www.fischerspirits.com
WIEN-INFO
NY CENTRALSTATION
Gunilla Vyskovsky
W
iens nya
Centralstation
ligger nära stadens
City, endast fyra
tunnelbanestationer
till Stephansdomen.
Efter fem års
byggnadstid och
kostnader på en
miljard Euro blev
stationen färdig hösten
2014. Från Centralen
reser man till alla
grannländer. Här börjar
fjärrförbindelserna
söderut (Italien,
Slovenien, Graz,
Villach), österut
(Budapest) och
norrut (Brünn, Prag,
Warszawa). Man kan
t.o.m. bekvämt fara till
Wiens flygplats, när
man kommer från Linz
(restid 1 timme och 47
minuter). Resenärer
från Graz i södra
Österrike behöver
en timme kortare tid
för att komma till
Prag. Även restiden
för sträckan Wien –
Prag minskar med en
halvtimme.
fortsätta färden. Men
sedan några år är det
inte längre nödvändigt
i Berlin och nu inte
heller i Wien.
© ÖBB/Stadt Wien
© ÖBB/Stadt Wien
© ÖBB/Stadt Wien
Faktum är att sedan december 2015 far alla
ÖBB fjärrtåg till Centralstationen, dagligen
1 000 tåg. En av fördelarna med den nya
Centralstationen är att man kan byta tåg vid
samma station, som regel t.o.m. vid samma
perrong: från Warszawa till Italien eller Kroatien.
Vid de historiska slutstationerna, som finns i
Paris eller London, bör man byta station för att
Söder om
Centralstationen
uppstår en ny stadsdel.
Här byggs 5 000
bostäder för 13 000
personer. Man bygger
hus för olika behov,
som t.ex. servicehus
och hus med större
och mindre lägenheter.
I närheten finns skolor
och daghem.
Nära Centralstationen
kommer det att finnas
20 000 arbetsplatser.
ÖBB och banken Erste
Group flyttar sina
koncerncentraler hit.
Redan nu byggs det
flitigt. I maj öppnas
Europas största MotelOne med 500 rum.
Tillbaka till själva
stationsbyggnaden,
som är en sevärdhet
med ett spännande
tak i rombformat.
I det nya shoppingcentret BahnhofCity med 90
shops kan man handla ända till klockan 21. Man
kan också besöka ett av talrika matställen med
österrikiska, europeiska och asiatiska rätter.
Konst och kultur finns i grannskapet: slottet
Belvedere och det moderna museet 21er Haus.
Dessutom natur i Belvederes botaniska trädgård
och i slottsparken. 
23
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
SISTAMINUTENRESAN TILL ÖSTERRIKE
Kerstin Olsson Hieblinger
D
et var i Stockholm
jag föddes 1949
och på Karolinska
Sjuksköterskeskolan
fick jag min utbildning
till leg. sjuksköterska,
1967-1970. Jag
arbetade först i
Stockholm ,senare
i Zürich, Schweiz, i
Hannover, Tyskland och
så småningom i Wien.
Mitt intresse för
att resa och åka
utförsåkning fick mig
att lämna Sverige redan i början på 70-talet och
jag arbetade under knappt ett år i Schweiz. Det var
spännande och lärorikt, men skillnaden mellan
länderna var stor på den tiden. Arbetsuppgifterna
för en sjuksköterska liknade undersköterskans i
Sverige, umgänget med patienter och personal var
mer distanserat.
blivande man, en
österrikare, som också
var på skidsemester.
Han bodde då i
Hannover, men det är
egentligen en annan
historia!
Det tog några år
innan jag flyttade till
Tyskland, och sen
med min österrikiske
sambo vidare till
Wien och det var
väl ett ödets nyck
att våra vägar ledde
dit. Ett nytt arbete i hemlandet väntade honom.
De sista 1½ åren hade jag arbetat i Hannover
på Thoraxintensiven, där ett nytt datastyrt
patientövervakningssystem skulle införas, jag
hann inte uppleva det där, men i Wien fanns det
redan och dit ville jag!
Tillbaka i Stockholm på Thoraxkliniken,
Karolinska sjukhuset, hade jag en intressant och
ansvarsfull tjänst. Vi var ett väl sammansvetsat
team och än idag 35 år senare håller jag kontakt
med några av mina arbetskamrater därifrån!
En fördel med mitt yrke var att det var lätt
att få arbete utomlands och i Wien på 1980talet fanns det lediga tjänster. Min första
anställning i Österrike var på AKH (Allgemeines
Krankenhaus ) i Wien. Förväntansfull var jag
efter flera byråkratiska turer med besök på
Magistratsabteilungen i gamla byggnader med
höga rum, långa korridorer där dörrhandtagen
satt högt, man fick sträcka upp handen för att nå.
„Das Obrigkeitsgefühl“ var utpräglat, man fick en
känsla av underlägsenhet redan inför dörren. Det
var lite på nåder att man fick tillträda efter att ha
knackat på… .
Ändå lämnade jag allt och hamnade så småningom
i Wien! Denna härliga stad full av kultur och
charm. Orsaken var en „sistaminutenresa“ till Zell
am See, 1975, första gången i Österrike, jag reste
ensam på skidcharter. Det var den billigaste resan
som fanns kvar, och Zell var ett populärt mål för
svenskar på den tiden, 1975. Där mötte jag min
Jag hamnade på en kirurgisk avdelning med
personalbrist, inte på Thoraxintensiven, som jag
sökt mig till! Först fann jag mig i det hela,“die
Oberschwester“ ,klinikföreståndaren, gav mig
intryck av att hon placerade oss utländska
sjuksköterskor utan särskild hänsyn till våra
olika önskemål. Vi arbetade 42 timmar i veckan,
För att få arbetstillstånd hade jag avlagt ett prov i
tyska, hade även haft tyska 3 år i skolan, men den
schweiziska dialekten var i början nästan omöjlig
att förstå. Den träningen skulle vara till stor
hjälp senare, när jag kom till Österrike och blev
konfronterad med de många olika dialekterna där.
24
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
i en s.k „6er Radel“ d.v.s 2 dagar, 2 nätter och 2
dagar ledigt. Det innebär lördag och söndag ledig
var 6e vecka och lördagen behövde man som
sovdag! Kollegorna var tacksamma för varje ny
medarbetare men det saknades ständigt personal
och flera var frustrerade.
Som nattsköterska skulle man, efter att ha
vårdat patienterna, servera en lätt frukost på
morgonen ca kl. 06:00, innan man lämnade över
till dagpersonalen. Privatpatienterna, ett fåtal
på avdelningen, skulle ha marmelad till skillnad
från resten som bara fick smör till „die Semmel“
(österrikiska frallan)! Efter en stressig natt, då jag
var glad att alla patienter var i livet och alla fått
den vård de behövt, hade jag glömt marmeladen
till en privatpatient, som var lyckligt lottat att
inte höra till de sjukaste av våra ca 30 patienter.
Jag ursäktade mig men hämtade aldrig den där
marmeladen!! Jag som ansåg mig vara en erfaren
och rutinerad sjuksköterska,var van att prioritera
och det fanns andra som betydligt nödvändigare
behövde min tid i denna morgonstund. Det visade
sig att denna stackars dam hade klagat på mitt
beteende och naturligtvis fick jag en „uppläxning“.
Uppvuxen i Sverige på 60-70 talet lärde man sig
att ALLA skall behandlas efter behov och inte
efter olika klasser!
1980 var året då „AKH skandalen“ uppdagades,
d.v.s. en stor mutaffär i samband med det nya
AKH-bygget som tagit alltför många år och
slukat enorma summor. Min första arbetsdag, jag
arbetade i en av de äldre byggnaderna, hade jag en
upplevelse som gav mig en viss förklaring till detta
med muta! Jag försökte köra in i området med bil
för att parkera dit avdelningspersonalen hänvisat
mig. Vid infarten satt en portvakt och en bom var
nedfälld där. Jag bad honom öppna och förklarade
att jag var på väg till mitt arbeite. Han vägrade
och sa jag måste parkera utanför området! När jag
berättade vad som hänt för mina kollegor, sa de
spontant: „Hast du ihm keinen Zwanziger gegeben?“
(also 20 Schilling i muta)! Då hade jag haft min
P-plats!
I AKHs riktigt gamla byggnader, där numera
Wiens universitet har lokaler, fanns det inga
hissar. Det fanns „bärare“, män som bar patienter
på bårar, när de skulle till undersökningar och
operationer. Kollegor berättade att ibland gick
de extra långsamt och blev stående med båren
utomhus när patienterna inte gett dem „dricks“
= muta ( vi hade hissar där jag var, så jag har inte
sett detta, men förmodar att det hänt)!! Själv var
jag med om, hur patienter försökte ge pengar,
när de upplevde sig som ansträngande, d.v.s.
sängliggande, som behövde bäcken ofta, mådde
illa eller ofta behövde smärtstillande medel, efter
en operation t.ex. Jag fick förklara att detta är
mitt yrke, väl valt och som jag gärna utövar, hur
ofta jag än behövs och som jag får lön för!
Allt detta låter kanske negativt men det var
naturligtvis inte bara sådana erfarenheter jag
hade. Vårdyrket har varit meningsfyllt och
givande var jag än arbetat, det spännande
är kontakten med alla människor med olika
bakgrund, som, när sjukdom uppstår, i stort sett
har samma behov av professionell vård men också
medkänsla.
Efter 2 veckor sa jag ändå upp mig, rätt fräckt för
att vara utlänning, 1 månad räckte min karriär
på AKH! Jag hade genast börja söka något annat
arbete och hamnade på Evangeliska Sjukhuset i
Währing, då en gammal charmig kirurgisk klinik
med 70 patienter, numera ersatt av en modern
klinik. Personalen kom bl.a. från Phillipinerna
och Tyskland. Arbetstiderna var även bättre,
ledig varannan helg och det fanns särskild
nattpersonal. Vi hade bra läkare, idag tycker jag
det är otroligt, vilka komplicerade operationer
som med utmärkt resultat genomfördes. Vi hade
bara uppvakningsrum, ingen intensiv så det var
stort ansvar vi hade på avdelningarna. Jag trivdes
väldigt bra och ångrade inte att jag bytt arbete!
Även här hade vi av och till privatpatienter och av
och till någon „Plüschhund“ = plyschhund, d.v.s.
patienter som kände överläkaren eller Herrn
25
PRESENTATIONER
Primarius, chefen, och som skulle behandlas
„privat“ men utan extra försäkring! Namnet
uppfann en av mina kollegor! Ibland fick man
ta det med humor så länge inte någon „vanlig“
patient blev förflyttad, då fick man säga ifrån.
Det fungerade faktiskt, det var nog lite pinsamt
för läkarna ibland.
Den sista tiden på Evangeliska sjukhuset hade
jag en tjänst som avdelnings-sköterska. Därefter
fick jag vår första dotter och efter 11,5 månad
var redan nästa lilla flicka född! Min man och
jag hade gift oss i Zell am See, där vi träffats sex
år tidigare. Det var min önskan att kunna vara
hemma med barnen de första åren, kunde inte
tänka mig ett annat alternativ då. Efter tolv
omväxlande år i mitt yrke, var det inget offer att
ägna min tid som „manager“ hemma! Det tog
femton år tills jag kom tillbaka till vården, fyllda
av familjeliv, två flytt, husbygge och mycket mer.
Vi hamnade i Weinviertel i en liten by p.g.a. min
mans arbete och blev kvar även efter han blev
förflyttad till Wien igen.
Hemsjukvården blev första steget tillbaka, två
år senare fick jag anställning i en helt nybyggd
nevrologisk och ortopedisk rehabilitationsklinik i grannbyn. Att få en sådan chans, när
man på arbetsförmedlingen fått besked om att
åldern är ett problem, jag var 49, var fantastiskt!
Det blev elva år med nya uppgifter och en ständig
utveckling. Jag fick snart möjlighet att arbeta
som avdelningssköterska trots att jag arbetade
deltid och kunde dela tjänst med en kollega
som jag kände väl. Det var ett experiment som
lyckades riktigt bra!
När jag som pensionär ser tillbaka på mina
erfarenheter som sjuksköterska, i Sverige och
utomlands, så konstaterar jag att skillnaderna var
delvis stora och inte alltid så lätta att acceptera.
Det som låg i kompetensområdet för en
sjuksköterska i Sverige faller delvis under
läkarens uppgifter i de länder, där jag arbetat.
Man måste lära att man inte får göra det man kan
och utfört under flera år. Enligt min uppfattning
idag är det svårt att bedöma vad som är 100 %
riktigt i vården och att olika metoder kan leda till
ett riktigt bra resultat. De bästa förutsättningarna
har man överallt, där patienten som individ står i
medelpunkten.
Den sistaminutenresan ledde mig till ett rikt
och fantastiskt liv, först och främst med min
kära familj förstås,men även som sjuksköterska
har jag haft stort utbyte och för mig är Österrike
med de vackra landskapen, med all kultur,
särkilt opera och klassisk musik, ett land med
stor livskvalitet, där jag känner mig hemma.
Möjligheten att dessutom kunna resa till Sverige,
särskilt sommartid är för min familj och mig
ovärderlig! 
PRESENTATION ULRIKA GÖTHLIN
SWEA Wiens nya sekreterare
J
ag är uppvuxen mitt i Glasriket, närmare
bestämt i den lilla glasbruksorten Orrefors
med endast 900 invånare. Att växa upp på en
liten ort har sina fördelar, men i tonåren längtade
jag iväg utomlands. Efter gymnasiet åkte jag till
Kalifornien i USA för att jobba som au-pair som
så många andra. Dock blev den vistelsen ganska
kort, då jag träffat en kille strax före avresan.
Tvärtemot alla råd så vände jag tillbaka och
flyttade till storstaden Stockholm. I slutet av
26
åttiotalet kunde man få
jobb hur lätt som helst
och jag behövde bara
skicka ut mina papper
så kallades jag genast
till intervju. Det var
tider det!
Efter Stockholm styrde jag kosan till Malmö
och resebranschen i några år, sedan fick jag för
PRESENTATIONER
mig att spanska var bra att kunna så då åkte jag
till Spanien och lärde mig det. En liten kurs i
internationell marknadsföring med tillhörande
praktik i London och München blev mitt nästa
steg. Jag blev kvar i München över sommaren och
jobbade på en Biergarten där jag kånkade öl hela
kvällarna och tjänade bra med dricks, lärde mig
även en del tyska faktiskt.
Sedan kom kuvertet som informerade mig om
att jag fått en plats på Högskolan i Västerås. Jag
hade aldrig satt min fot där, men en ordentlig
högskoleutbildning var viktigt sa alla i min
närhet, så det fick bli så. Pappa körde mig dit och
sa att ”du ska se att du träffar en ingenjör från
ASEA” varpå jag svarade ”aldrig att jag ska gifta
mig med en töntig tekniker”. 20 år senare sitter
jag i Wien med just en sådan, om än inte töntig.
Vi har hunnit med att bo i USA och i Schweiz
och har två fina tonåringar samt en hund som
heter Fonzie som jag är otroligt pjåskig med.
Jag älskar att bo i Wien och trivs utomordentligt
bra på mitt jobb som administratör på Svenska
Skolan. Att jag gick med i SWEA var mest för
att min väninna och kollega, även kallad
”Syster Yster” Britta Hammargren påpekade
att jag skulle kunna hjälpa till i styrelsen. Det
kunde jag inte säga nej till, så här är jag nu. Jag
har hittills varit på två styrelsemöten med god
mat, vin och tjusiga efterrätter så det är inte
fy skam! Damerna i SWEA är väldigt rara och
jag gillar redan mitt nya volontärjobb som
sekreterare. 
PRESENTATION ANNA MICHEL
SWEA Wiens nya kassör
J
ag heter Anna och har varit med i SWEA Wien
sedan 2009. I styrelsen är jag nygammal, jag
var medlemsansvarig för några år sedan och nu
är jag kassör, ett uppdrag som borde passa mig
eftersom jag är utbildad ekonom och jobbar som
controller.
Mitt liv här i Wien förändrades ganska drastiskt
åren 2012–2013, när mina barn Adam och Alma
föddes med drygt 14 månadars mellanrum.
Eftersom min man arbetar som konsult och
är utomlands måndag till fredag och vare sig
föräldrar eller svärföräldrar bor i Österrike så
faller i princip hela ansvaret för barnen på mig.
Och hur går det då?? Jovars, med god vilja,
tålamod och lågt ställda krav på mig själv så tycker
jag nog att det fungerar över förväntan. Jag jobbar
deltid när barnen är på förskolan, där de verkar
trivas alldeles förträffligt.
Visst är det påfrestande med bångstyriga ungar
som inte vill klä sig på morgonen (allafall inte
just de kläderna!), inte vill äta maten jag lagat
med kärlek och nyttiga
råvoror, och -värst av
allt- inte vill somna
på kvällen. Som pillar
loss alla tangentarna
på nya bärbara
datorn, busringer
chefen och halva
bekantskapskretsen
med min mobiltelefon,
kivas om allt och inget,
ritar med tuschpennor
i soffan och bajsar i
badvattnet… .
Men jag har också utvecklat en strategi för att
överleva vardagen, ja till och med gilla läget.
Till att börja med anlitar jag en tjej då och då
som passar barnen, så att jag kan komma ut
(SWEAs bokklubb, biokväll, kompishäng) - en helt
fantastisk känsla att bli avvinkad av glada barn
och kompetent barnvakt, för att komma hem
till sött sovande änglar som jag (nästan) hunnit
längta efter.
27
PRESENTATIONER
Sedan har jag märkt att Adam och Alma faktiskt
gillar att titta på eller „hjälpa till“ när jag utför
diverse hushållssysslor som matlagning, tvätt
och städning, medan det är helt omöjligt att få
en stund i soffan utan att bli nedbrottat eller
åtminstone tvingad till högläsning av Spöket
Laban. (Som jag kan deklamera ur minnet när som
helst). Alltså gör jag allt hemarbete medan
barnen är vakna och när de väl sover, ja då har
jag ledig kväll och lyfter inte mer än tekoppen,
vinglaset eller fjärrkontrollen. Denna indelning
av kvällen ger mig egentid och det är, som
många av er säkert förstår, guld värt för en
småbarnsmamma! 
PRESENTATION CISELA KLAHR
SWEA Wiens nya redaktörsassistent
J
ag heter Cisela Klahr och är sedan årsmötet
2015 medlem i SWEA Wiens styrelse.
Vem är jag och var kommer jag i från?
Jag är född och uppvuxen i Köping, en liten
mellansvensk stad som ligger mellan Örebro och
Västerås, en typisk småstad, där i princip alla
känner alla. Jag och mina bröder växte upp på
landet, 7 km utanför själva staden, så jag är en tjej
från landet.
Hur hamnade jag i Österrike?
Det är en klassiker, jag kom hit som utbytesstudent år 2005 och träffade min nuvarande
sambo. Att det blev just Österrike var en ren
slump. Jag läste internationell marknadsföring
med tyska som språkinriktning på Mälardalens
Högskola i Västerås, mest för att de erbjöd en
möjlighet att studera ett år i ett tysktalande land.
Eftersom det inte fanns några speciellt tilltalande
utbytesuniversitet i Tyskland och jag tyckte att
Schweiz var i dyraste laget om man är student, så
föll valet på Österrike.
Först ville jag åka till Linz, då Johannes-KeplerUniversität verkade ha många interessanta kurser
att erbjuda. Men nu ville det sig inte så, utan jag
landade i Salzburg efter att av en ren tillfällighet
ha sprungit in i en österrikisk utbytesstudent
från Linz som väldigt bestämt avrådde mig från
att spendera ett år där. Salzburg var ett mycket
bättre val tyckte han. Sagt och gjort, jag ändrade
28
min ansökan och ett
sommarlov senare kom
jag till Salzburg.
Mina första minnen
av Österrike och
Salzburg är allt
annat än positiva.
Studenthemmet
var ruffigt, internet
fungerade inte som det skulle, min svenska
mobil strejkade och jag fick lov att hitta en
telefonautomat för att kunna ringa hem.
Dessutom talade folk i det här landet en obegriplig
tyska och de tycktes inte vilja förstå mig heller.
Under mitt år i Salzburg ändrade jag uppfattning
och jag började tycka om landet. När jag kom
tillbaka hem till Sverige pluggade jag färdigt,
skrev C- och D-uppsats inom företagsekonomi och
flyttade tillbaka till Salzburg och pojkvännen.
Första tiden efter examen var inte så lätt. Jag
skickade ut mängder av jobbansökningar och fick
bara avslag. Efter fyra månaders letande bestämde
vi oss för att Salzburg helt enkelt var för litet och
att det var för svårt att hitta ett kvalificerat jobb
som nyutexaminerad utan ett kontaktnät. Vi
började båda två leta jobb aktivt i Wien, eftersom
vi tänkte att en storstad nog har mer att erbjuda.
Det tog inte ens tre veckor innan jag hade fått
ett ja på en ansökan. Vi flyttade till Wien under
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
sommaren och började våra första riktiga jobb i
september 2008.
Efter tre år hos multinationella koncerner var
det sommaren 2011 dags för nästa stora äventyr.
Vi sade upp oss, packade var sin ryggsäck och
köpte en enkelbiljett till Kuala Lumpur. De
följande sju månaderna reste vi runt och upplevde
Sydostasien. Att gynna oss denna välbehövliga
paus från vardagen och den hektik som härskar
i dagens arbetsvärld, var det bästa beslut vi
någonsin tagit och jag tvekar inte en sekund över
att göra det igen.
Just nu jobbar jag som projektledare i ett ITföretag och trivs väldigt bra, men det är snart
dags för nästa stora utmaning. I höst blir sambon
och jag föräldrar för första gången och det väntar
minst ett års mammaledighet på mig. Så jag ser
fram emot ett mycket spännande halvår och efter
det den största förändringen hittills i mitt liv.
Det ska bli väldigt kul att genom SWEA få kontakt
med alla er som också har barn som växt eller
växer upp tvåspråkigt och jag hoppas att få ta del
av era erfarenheter! 
OSAMMANHÄNGANDE INTRYCK FRÅN
DEN FÖRSTA TIDEN I WIEN
Ylva Andrews
Transport
Det är hur lätt som helst att åka kommunalt här i
Wien och billigt. Men jag hade otur i början, innan
jag hade köpt årskortet, då åkte jag på veckokort.
En söndag på väg till bion så var det kontroll och
jag hittade inte den lilla papperslappen i min
plånbok, det kostade 103 euro och det kan man
ju ha roligare för. Ibland glömmer jag av att jag
måste öppna dörrarna själv i tunnelbanan och
står som ett fån och undrar varför inte dörrarna
öppnas.
Det är fantastiskt att man får cykla mot trafiken
på enkelriktade gator och Citybike-systemet
fungerar jättebra. Från Salmgasse där vi bor till
Stephansplatz tar det cirka 5 minuter att cykla om
vi har tur med trafikljusen.
Jag har fått min bil
nu och bredden på
bilen är inte riktigt
kompatibel med
parkeringsplatsen
i mitt garage. Det
går bättre och bättre
och numera hinner
jag parkera den i rutan innan lamporna släcks i
garaget. Men det är väldigt irriterade att jag varje
gång jag startar bilen måste ändra språket till
svenska, varför kan inte min inställning sparas.
foto: Alice Andrews
J
ag kom till Wien 6/1-2015 med min dotter
Olivia (18 år i år) som börjat på Vienna
International School, grade 11. Min man och
äldsta dotter är i kvar Sverige och jag ska vara i
Wien i 2 år och jobba på Borealis huvudkontor på
Wagramer Straße.
Man går inte mot röd gubbe vid övergångställen.
Det spelar ingen roll om det inte finns en bil i
sikte, man står och väntar på att det ska bli grön
gubbe. Till min dotter har jag sagt, om du ska gå
över gatan utan hänsyn till rött/grönt så får du
göra det minst 10 meter till höger eller vänster om
övergångsstället.
Tyskan
Tysklektionerna har börjat, Hallo, Ich heiße Ylva,
men jag är inte så motiverad tyvärr.
29
WIEN-SWEOR BERÄTTAR
Jag har 156 TV kanaler men det är bara några få
som jag kan se på (BBC, CNN etc.), men nu har jag
kommit på att man på vissa kanaler faktiskt kan
välja att få höra originalspråk. Jag har också fixat
så att jag kan se svensk, brittisk och amerikansk
TV och Netflix ? Jippie! Men att gå på riktig bio
gillar jag och här i Wien har jag hittills varit på bio
3 gånger. En fantastiskt fin film är Still Alice, där
fick verkligen mina tårkanaler rensas ordentligt.
Gå och se den!
De flesta kan engelska så det fungerar bra fast vi
inte kan tyska, men att förstå räkningar eller ringa
är en utmaning. Ringer jag så hamnar jag hos en
automatisk röst som snabbt säger något och jag
försöker höra och förstå något ord för att fatta
vilken siffra man ska trycka för sitt ärende till
Wien Energie, Wiener Linien, UPC eller liknande.
När jag väl lyckats komma till en verklig människa
så är det också en lycka om den personen kan
engelska, annars blir man snabbt kopplad tillbaks
till ruta ett.
Diverse
Veckorna går fort och ambitionen att hinna se
och göra massor med saker varje helg har varit
svårt att infria. Men när vi fick besök från Sverige
hann vi med lite utflykter. Helgen (21/3-22/3)
har vi t.ex. varit vid Neusiedler See och ätit lunch
på Mole West. Vi försökte också parkera för att
spana in utbudet på designer outlet i Parndorf,
men vi gav upp. Vi har varit uppe vid Kahlenberg
och promenerat och ute vid Schönbrunn. Vi har
faktiskt också lyckats åka skidor två gånger i
Stuhleck, Hochkar.
Att röka är populärt i Wien och på söndagar är
det ganska stängt.
Ett e-card är bra att ha om man behöver en
doktor. Jag behövde en och det blev dyrt, 380
euro för doktorsbesök och blodprov. Det är inte
så synd om mig eftersom 80% betalas av min
privata försäkring men ändå, i svenska mått är
700 kronor för ett vårdcentralbesök, blodprov
rätt dyrt.
30
I mars öppnade vi för första gången fönstren
(skjutdörrar) i ett av rummen, de gick inte
att stänga fullständigt efteråt, det blev en
ventilationsglipa. Hur vi än försökte så gick det
inte, granne tillkallades för att visa oss, grannen
kunde inte heller hjälpa till, men det var flera i
huset, som hade haft samma problem, sa han. På
måndag fick ”handy-hen” komma, efter 2 minuter
var problemet löst, en osynlig legobit hindrade.
Vi har inte hittat en favoritaffär ännu för våra
matinköp, men vi gillar ju Merkur Hoher Markt,
fastän det är inte praktiskt att ta bilen dit. Att
handla tar dessutom väldigt lång tid, eftersom
vi inte hittar i affären och lär oss inte heller, då
vi ständigt provar nya affärer. Vi har bakat en
gång och upptäckte att det socker vi hade köpt
var sötare att det vi använder i Sverige och att
vetemjölet var för finmalet.
Tips om stora mataffärerer (typ Ica Maxi)
mottages.
Vi behöver en diskpropp, men det har jag inte
lyckats hitta någonstans och våra gäster från
Sverige glömde.
I lägenheten som vi hyr finns en urkass
dammsugare, som minst måste avge 80 decibel.
Jag bestämde mig för att köpa en ny, tänkte att
jag kan ju ta med den till Sverige när jag ska hem.
En fredagskväll tar jag mig till Mediamarkt och
ägnar en timme åt att studera olika dammsugare.
Till slut valde jag en som endast låter 61 decibel
med ultrasilencer i namnet. Härligt, jag har
bestämt mig! Säljaren lämnar över en kartong
och jag går till kassan för att betala. 149 euro,
konstigt för den dammsugare jag valde kostade
179 euro, är det rabatt? Nejdå, jag har köpt fel
dammsugare. Den jag hade valt ut var slut (varför
i ”fult ord” demonstrerar säljaren en dammsugare
som inte finns och ger mig en kartong med en
annan dammsugare??), att få tillbaks pengarna är
en procedur som involverar 3 personer. Efter ett
antal Mediamarkt-besök så hittar jag till slut den
jag valt ut på Saturn, så nu har jag en väldigt tyst
dammsugare. 
INTERNATIONELLA UTBLICKAR
TUNISIEN 4 ÅR EFTER REVOLUTIONEN
Christina Wimpissinger
D
en 18 mars i år utspelade sig ett fruktansvärt
terrordåd på världsberömda Bardomusset
i Tunis, där ca 25 personer mördades, de flesta
turister. Bardomuseet är det mosaikmuseum,
som vi besökte tillsammans, när SWEA-gruppen
hälsade på mig i Tunisien för nästan 15 år sedan.
Det fruktansvärda överfallet kommer att skapa
en latent osäkerhet och hämma turismen och
därmed hela ekonomin, som äntligen hade tagit
lite fart igen. Med tanke på utvecklingen på
andra ställen i arabvärlden, som t.ex. Jemen, blir
den politiska situationen i hela området mera
kaotisk och blodig. Å andra sidan blir den unga
tunisiska demokratin med säkerhet vaksammare
och kommer att försöka att skydda sig bättre mot
extremister. Därmed kan man kanske undvika att
sätta 4 års besvärlig demokratiseringsprocess på
spel.
För ganska exakt fyra år sedan brände sig en
tunisisk frukthandlare till döds och startade
därmed uppror i leden av arbetslösa och livströtta
tunisier. Detta gav startskottet till den arabiska
våren. Den förre diktatorn Ben Ali hade styrt
landet med järnhand och tycktes oövervinnerlig.
Han hade säkert inte räknat med den inre vrede
de flesta tunisier bar på. 2011 blev året, då
demokrati vann över despotisim och diktatur.
Varför har Tunisien lyckats bättre än de
andra arabländerna som följde efter?
Tunisien har en homogen sunna-islamsk
befolkning. Medelklassen är stark och Ennahdapolitikerna (släkt med moslembröderna i
Egypten), som först kom till makten, var politiker
och inte predikanter. De var måna om att sluta
kompromisser med oppositionen i många lägen.
Jämför man detta med vad som hänt i Egypten,
där den folkvalde presidenten störtades av
militären och hamnade i fängelse, med Libyen,
där det råder allmänt kaos eller Syrien, som
närmast framstår som en monumental tragedi,
så kan man nästan betrakta Tunisien som ett
mönsterland i Nordafrika. Trots detta sköts en
oppositionspolitiker
till döds för några år
sedan. Tunisien hör
tyvärr också till de
länder, där väldigt
många ungdomar
tagit värvnig i IS. Man
på marknaden i La Marsa
räknar med att det rör
sig om ca 3000 personer
av nästan 11 miljoner invånare.
Utbildning och jämställdhet i Tunisien
I Tunisien är skolväsendet och högskoleutbildningen ett högprioriterat område. Skolan
är kostnadsfri för barn mellan 6 och 16 år.
Bara 3% av befolkningen är analfabeter. Barn
lär sig både arabiska och franska, som sedan
kolonialtiden har varit ett obligatoriskt andra
språk. Det finns skolor både med fransk och
islamsk inrikting (koranskolor). På senare år
har även studievillkoren förbättrats med fler
studentbostäder, speciella restauranger och
med särskilda lånevillkor för studenter. På
universiteten studerar fler kvinnor än män.
Kvinnor är jämställda med sina manliga kollegor
på många områden, t.ex. vad gäller studier och
arbetsliv. Som enda arabiska land har Tunisien
förbjudit månggifte och det finns en minimiålder
för att ingå äktenskap. Kvinnan har också rätt till
abort. Hon har samma rösträtt som män. Däremot
är arvsrätten för kvinnor relativt begränsad. Hon
får bara hälften så mycket som bröderna. Mina
SWEA-kompisar i Tunis var väldigt oroliga, för
att kvinnors rättigheter skulle inskränkas ännu
mer på grund av den mera fundamentalistiska
kvinnosynen i Ennahda regeringen. (Man
ser otvivelaktigt fler beslöjade kvinnor nu
än tidigare). Men den tunisiska kvinnan är i
grunden politiskt intresserad och deltog aktivt i
revolutionen både för att kräva sina rättigheter
och för att visa att de är medvetna medborgare.
En grupp, som är väldigt diskriminerad är de
homosexuella. Det är fängelsestraff, om man visar
sin läggning offentligt.
31
INTERNATIONELLA UTBLICKAR
Näringsliv och mänskliga rättigheter
En prioritet för den nya regeringen är att
få ekonomin på fötter. Tyvärr är mycket
av den gamla byråkratin, korruptionen
och strukturerna kvar. Många utländska
investerare har dragit sig tillbaka.
Arbetslösheten ligger på 15%, det dubbla för
ungdomar.
Vad gäller mänskliga rättigheter har Tunisien
gjort vissa framsteg, bl.a. med en delvis
från Sverige finansierad vidareutbildning av
domare för mänskliga rättigeter. Dödsdomar
omvandlas numera till livstids straff. Ändå
fortsätter polisen misshandla oppositionella
och yttrandefriheten står på vacklande ben.
Turism
Vi behöver ert stöd, kom till oss och hjälp oss bygga
upp vår ekonomi på nytt. Detta sade ministern
för handel och turism för en tid sedan. Från att
ha legat högt uppe på listan för bl.a. svenskars
och österrikares mest populära resmål, har
Tunisien tappat mycket mark. Den politiska
utvecklingen i landet har fått oss att tveka.
Tunisien har ju i sig väldigt mycket att bjuda
sina turister: naturen är omväxlingsrik med
de gröna Atlasbergen, de vackra stränderna och
Sahara-öknen i söder. Det finns många fenisiska
och romerska utgrävningar av intresse. På en
av dem har vår egen primadonna Gabriella
Oxenstierna-Kies tagit sig ton och sjungit för
ett SWEA-gäng från Wien. Huvudstaden Tunis
grundlades 2000 år f.kr. av berberna. Den
österländska medinan lockar många arabienfans.
Svenska UD varnar på sin hemsida för resor i
närheten av gränserna till Libyen och Algeriet.
Man bör dessutom hålla sig borta från
demonstrationer och folksamlingar. Till de vanliga
turistorterna går det emellertid bra att resa. Brott
mot utlänningar är sällsynta. Den största faran
utgör trafiken. Folk kör som dårar, i synnerhet
under Ramahdan, när de är hungriga och ska hem.
Tunisien i dag
Två steg fram och ett tillbaka kännetecknar
Tunisien i nuläget. Att förvandla femtio år av
diktatur till en genuin demokrati sker inte i
en handvändning. Landet hänger i luften, det
är varken diktatur eller demokrati. De gamla
metoderna och förtryckningsmekanismerna
har inte helt utplånats, men yttrandefriheten,
pressfriheten och tillträde till information har
garanterats.
Valet den 26 oktober i fjol ger hopp om bättring.
De auktoritära och bromsande tendenserna inom
det Islamitistiska partiet (Ennahdha), förlorade
kraftigt i valet. Den nye presidenten Beji Caid
Essebsi, född 1926, har lång erfarenhet. Han
har visserligen suttit i många tidigare regeringar
under diktaturen, men han är sekulär och tycks
ha moderna idéer om hur landet ska komma att
stanna på demokratiska fötter. 
32
INTERNATIONELLA UTBLICKAR
CEYLON-TE
Magusia Johansson
I
början av året reste jag med maken och
döttrarna i det fantastiska Sri Lanka. Landet är
vackert, människorna vänliga och maten god. Med
trevligt resesällskap, vad kan man mer begära av
en semester? Lyckligt lottad är jag… .
Det som gjorde största intrycket på mig var Sri
Lankas bergiga mitt, som ger ett behagligt klimat
och fantastiska vyer. Klimatet är mycket lämpat
för teodling, som togs till dåvarande Ceylon från
Kina av de engelska kolonialherrarna.
Bergssidorna är bevuxna med den meterhögt
klippta, saftigt gröna busken (Camellia sinensis).
Oklippt kan busken
bli 2-3 m hög. Mellan
tebuskarna sticker
fram en till två meter
höga stammar av träd
som hålls vid liv. De
är mycket viktiga för
att med sina rötter
binda jorden och
fukten, eftersom det
periodvis faller väldigt
mycket regn. Man
skördar buskarna var
sjunde dag och plockar
för hand bara de översta tre utslagna bladen
med den fjärde bladknoppen. Arbetet utförs
bara av kvinnor, som övervakas av en manlig
arbetsledare… . Tebusken har små, vita blommor
med svag, härlig doft. Doft är överhuvudtaget det
som satt sig djupt i mina sinnen. En morgon gick
jag upp mycket tidigt och satt i timmar, fascinerad
av dimmorna, som svepte fram och tillbaka över
bergen och mig, samt av doften – frisk, söt och
som av nybryggt, gott svart te.
Vi bodde två nätter på en teplantage, som vår son
hade besökt året innan och skickat förtrollande
bilder ifrån. Efter incheckningen bjuds man på en
härlig kopp te i vackra, tunna koppar. Man bor i
stora, bekväma tält, byggda på plattformar som
hänger över berget. Där finns alla bekvämligheter,
t.o.m. en veranda
med korgfåtöljer.
På området finns en
liten paviljong med
restaurang, läsfåtöljer
framför öppna spisen
(kvällarna är kyliga och
fuktiga), bibliotek och
en pool att simma i, allt
med bedårande utsikt.
På sidan av paviljongen
finns det en liten
köksträdgård med olika
grönsaker och kryddor.
Där fick vi se de gulliga ekorrarna med en rand på
ryggen, som jagade varandra. Fattades bara Pluto
och julgranen med kulorna… .
33
INTERNATIONELLA UTBLICKAR
En av eftermiddagarna besökte vi tefabriken och
där fick vi lära oss allt om tetillverkningen. Vitt,
grönt och svart te kommer från samma planta, det
är tillverkningsprocessen som skiljer dem åt.
Vitt te (även kallat Kejsarte) är den outslagna
bladknoppen som torkas tre dagar i solen. Små
mängder blandas i te av högsta kvalitet eller säljs
separat.
Grönt te är blad som får vissna lite innan man
ångar och hettar upp bladen för att förhindra
oxideringen för att sedan torkas och sorteras.
Oolongte är delvis fermenterat under strikt
kontrollerade former.
Svart te är fortfarande samma skott, men helt
fermenterade (oxiderade och bearbetade av
teenzymer).
På fabriken som vi fick se, tillverkades bara svart
te. De nyplockade skotten skakas på ett band
med varm luft som blåses genom skörden. Sedan
mals/hackas de i en stor kvarn. Nästa steg är
fermentering i 29° C och 98% luftfuktighet i två
timmar. Efter fermenteringen torkas teet och
sorteras i storlekar med hjälp av sju olika silar. Det
sista är det finaste.
Alla i fabriken som jobbar ”på golvet” är
kvinnor. När det kom till slutskedet av besöket
–teprovning- då dök männen upp… . För
provningen vägdes exakta mängden teblad, det
kokande vattnet hälldes på först lite, sedan mera
och med hjälp av ett timglas bryggdes drycken i
exakt fyra minuter. Vi som var med på provningen
fick ha förkläde på oss och fick smaka på de olika
tesorterna med hjälp av en matsked.
Te dricks flitigt i hela landet, på alla dygnets
timmar och är gott, t.o.m. på flyget! Överallt i
Sri Lanka finns det gatukök som serverar den
nybryggda drycken. Lankeserna dricker sitt te
med lite mjölk och socker. 
TILL SALU
LÄGENHET VID LAGO DI COMO
- två timmars bilresa från Milano, tre timmar från Zürich
Belägen i Acquaseria på västra sluttningen mot Lago di Como med
panoramautsikt över sjön och alperna och några minuters promenad från
stranden. Inköpsmöjligheter där och i närbelägna Menaggio, varifrån Como,
Bellagio, Lenno och Varenna kan nås med båt.
Lägenheten befinner sig i en mindre anläggning med pool, bastu och
garage och består av vardagsrum med kök, sängkammare (fyra sängplatser/
sovplatser), badrum, terrass och liten trädgård.
Lägenheten kan hyras ut genom en lokal agent.
Pris: € 155.000,För mer information: Ingela Kindås-Mügge
Ägare:Philippa Webb-Muegge: +43 1 440 00 30, [email protected]
Mikael Muegge: +43 6991 9395366, [email protected]
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
TANKAR OM DASS
Birgitta Kleisinger
rdet dass förknippar vi i vår kultur med ett
litet hus, försett med hjärta på dörren och
några mer eller mindre tänkvärda rader som ”här
får du sitta i egna tankar, tills någon annan på dörren
bankar”!
O
Senare kunde man
hyra hästdroskor med
inbyggda toaletter,
- dam- och herrdito
förstås!
Till mitt torp i Sverige hör ett avsides beläget
trehålsdass: stort, mellan och litet hål. Inte för
pappa, mamma, barn, utan för mamma, pappa,
barn, vilket någon påpekade vid tanken på
storleken av beträffad kroppsdel om man jämför.
I Stockholm inrättade
staten allmänna avträden över strömmande
vatten. Eller samlade man latrin, lastade denna på
pråmar, vilka man tömde på Riddarholmsfjärden!
Pråmarna lastades vid Nybroviken eller vid
Södermälarstrand från stora med glesa plank
omgivna områden fulla av träck, vilka av
befolkningen kallades för flugmöten! Enligt
samtida fanns där miljontals stora flugor, vilka,
om de stördes, kunde förmörka himlen genom sin
mängd! Träcket bars till högarna av människor,
vilka stod längst ner på samhällsstegen. De bar de
tunga tunnorna på stång mellan sig!
Redan de gamla romarna satt tillsammans på dass
med de många hålen praktiskt placerade över ett
vattendrag!
Man anlade torrdass på vindar och gårdar, med
lamelldörrar för vädring – rätt kyligt på vintern!
Romerska latriner, Ostia Antica
Problem uppstår när vi människor blir för många:
vi förbrukar alla resurser och lämnar efter
oss mycket avfall. Helt klart för den romerska
kejsaren Vespasianus, vilken lät inrätta ett stort
antal avgiftsbelagda toaletter i Rom. Då hans son
Titus anmärkte på att fadern tjänade pengar på
sådant snusk, höll denne ett mynt framför sonens
näsa med påpekandet att pengar inte luktar illa:
pecunia non olet! Sådana inrättningar infördes
också i Paris, där de kallades vespasiennes, efter
den romerska kejsaren. I Paris fanns också folk,
vilka bar omkring en hink på gator och torg.
Denna hink kunde man hyra vid plötsliga behov,
plus en skyddande kappa att gömma sig bakom!
Besökte man på 1200-talet slott och herresäten,
uträttade man sina behov där man gick och stod.
Golven var utrustade med stora hål, genom
vilka man skyfflade ned träcken när det blev för
mycket. Under golven fanns stora hålrum, hur
stora förstår man, när man läser om kejsaren
Barbarossa. Han skulle dra till Jerusalem på
s.k. Abtrittanbieter i Berlin
35
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA
korståg, men innan dess ville han ställa till med
en riktig fest. Hans golv var gammalt och fukten
underifrån hade fått det att murkna. Golvet brast,
många av gästerna drunknade! Kejsaren själv fick
tag i en bjälke, där han blev hängande... .
Senare anlade man på slotten
ett slags utbyggnader utan
golv, från vilka träcket föll ned
på marken där hundar, grisar
och råttor tog hand om det.
På den tiden var man inte så
kinkig som vi är nu. Satt man
exempelvis till bords i timtal
och åt ett tjugotal rätter
under en måltid, kunde det
ju hända att behov uppkom,
vilket inte var något problem,
då man hade pottstolar att
byta ut den vanliga stolen mot
– införsel och utförsel kude
skötas samtidigt!
Läste om Jemen och dess stora bostadsområden,
där man uträttar sina behov stående. Urinen
separeras och rinner helt enkelt utefter husväggarna direkt in i gatans enkla kloak, medan
fekalier torkas på taket. Därigenom minskar man
spridandet av alla möjliga
olika sjukdomar, när dessa
används till att elda med
eller till gödning.
s.k. Abort-Erker på borgen Windeck,
Weinheim, Tyskland
Nuförtiden har man på
sina håll i världen frångått
metoden att köra skottkärra
från dass till åker. I stället
använder man plastpåsar
som toalett, vilka man sen
slänger på hög! Sverige har ett
hjälpprojekt i Afrika, där man
lär befolkningen att återgå till
den ursprungliga metoden!
Med fina resultat!
Ibland är man ute och reser
och hamnar på exotiska
platser, åker till exempel
miltals genom öknen och
hittar ÄNTLIGEN ett ställe,
där de säljer drycker, men där
de först och främst har ett
”comfortwc”! Detta visar sig
vara ett hål i marken rätt och
slätt, men vad gör det just då?
36
Etagelatrin mellan två hus,
fransk miniatyr, 1400-talet
Pottstol, senare 1800-tal,
Hofmobiliendepot Wien
© Schloß Schönbrunn Kultur- u. Betriebsges.m.b.H.
I framtiden tänker man sig
att anlägga grönsakstorn
i städerna, för ökade
behov när vi blir fler. Med
integrerat avloppssystem.
Inget nytt, tänker på
Semiramis hängande
trädgårdar i Babylon! Där
användes pumpsystem från
toaletter, trädgårdarna
prunkade och såg ut ungefär
som Alterlaas hus med
balkonger – tror man!
Vi här i Europa är ännu
så länge bortskämda med
vatten och energi. Vi kan
använda vattentoaletter,
vilkas fjöl desinfekteras med
hjälp av energi, som gör att
fjölen snurrar runt! Första
gången man ser en sådan
kan man bli förvirrad, som
jag blev vid ett besök på
Heurigen. Insåg att det blivit
för mycket vin, då fjölen
började att snurra – dags att
avsluta!
Vad gör vi i framtiden, när
vattnet tar slut? Kanske
bestämmer vi oss för att bara
äta varannan dag – sunt,
säger många. I vilket fall en
reduktionsmetod – i varje
hänseende! 
Sommar, sommar, sommar...
Mit über 500 Mitgliedern sind wir nicht nur einer der
ältesten sondern auch der größte Verein in Österreich
für die Förderung der sprachlichen und kulturellen
Zusammenarbeit zwischen Österreich und Schweden.
Derzeit liegt unsere besondere Aufmerksamkeit
darin, mit jungen Menschen in Kontakt zu kommen, die
Schweden kennenlernen und die schwedische Sprache
lernen möchten.
Wir würden uns freuen, wenn wir dich als Mitglied oder
ganz einfach bei einem unserer Events begrüßen können!
Mehr Information findest du unter:
www.oesterreichschweden.com
FIRA MED OSS - FEIERE M
IT UNS!
Quelle/Urheber: skandibok.at
FLAGGANS DAG: 6.6.2015
MIDSOMMAR: 20.6.2015
*ULHFKHQEHLVO
VHLW
+MlUWOLJWYlONRPQDWLOO*ULHFKHQEHLVO:LHQVlOGVWDUHVWDXUDQJ
gSSHWGDJOLJHQPHOODQRFK
)OHUDJHP\WOLJDUXPPHGVLWWSODWVHU
$:LHQ_)OHLVFKPDUNW*ULHFKHQJDVVH
ZZZJULHFKHQEHLVODW_RIÀFH#JULHFKHQEHLVODW_7
www.wien.swea.org