1. No category

e n Vä r l d aV fa n t a s i & k u n s k a p
n r 5 • 2 0 14 • 8 9 s e k
V i n n a r e aV s V e n s k a
publishingpriset
99 nOk 9,90 eUrO
» framtid ens
funktionspl agg ?
fjäd erl ätta ,
v 50
v 50
RETURVECKA
INTERPRESS 9095-05
RETURVECKA 50
7 388909 508906
7 388909 508906
RETURVECKA
7 388909 508906
INTERPRESS 9095-05
RETURVECKA v 50
INTERPRESS 9095-05
RETURVECKA v 50
vattentäta
k l äd er av tarmar. «
Hela
djuret
Sluta slösa med djuren Parkas av björn och säl
Horn till Hollywood Den fantastiska renen
Getostens mörka baksida Hästsvansens förtjänster
Bu bä vita lamm Garva en lax
på gång
LOUisE BiLLGERT
iLLUsTRaTiON iDa BjöRs
elFenBen
Elfenben är materialet i elefanters och andra däggdjurs betar. Det har
använts av människor i tusentals år, i allt från smycken till löständer och
pianotangenter. Brända elefantbetar har också fungerat som pigment i
färgen elfenbenssvart. För att skydda elefanter från jakt är all internationell handel med deras betar förbjuden sedan 25 år. men förbudet gäller
inte mammutbetar. Ryssland exporterar varje år 60 ton mammutelfenben
som grävts upp ur den tinande sibiriska tundran. miljoner mångtusenåriga betar tros finnas kvar infrusna i marken, men de blir allt svårare att
hitta, i takt med att fler och fler försöker. Nu oroar sig experter över att
mammutelfenbensmarknaden kan bli en täckmantel för tjuvjägare som
säljer elefantbetar. idag finns även något som kallas vegetabiliskt elfenben, den hårda vita cellulosakärnan i elfenbenspalmens nötter.
Världens bästa sked
Till vänster
andrapristagaren i ungdomsklassen
Finn Pranters
sked och närmast till vänster vinnaren i
samma klass,
täljd av Niklas
illipe.
Hemslöjd 5 · 2014
anita von
scheeles
glasskopa i
äppelträ.
kaRiN aNDERssON
En glasskopa täljd av en vril från ett
äppelträd – det blev vinnaren i sommarens stora skedtävling i Sörmland.
Anita von Scheele från Stockholm låg
bakom den vinnande skeden som röstades fram som klar publikfavorit av
besökare på utställningen Träsmak på
Nynäs Slott. Fler än 200 täljda skedar och slevar från sju länder kom in
till tävlingen. Vinnare i ungdomsklassen blev Niklas Illipe, 19, från Fjärås,
med sin enkla men stiliga sked i björk.
vad är
Hemslöjd
för dig?
RosA tAiKon,
silveRsMeD och
MännisKoRättsKäMpe
» Om du har läst Katitzi-böckerna, då vet du att vi inte hade några symaskiner när jag var liten.
Vi var hänvisade till att bo i tält
och husvagnar för vi fick inte stanna mer än tre veckor på samma
plats. Då har man inte samma förutsättningar som man har i ett
hus. Tältduken slets snabbt så vi
skodde den med sadelgjord längst
ned för att den skulle hålla. Alla
våra kläder, våra romska dräkter,
sydde vi för hand. Allt skulle vara
så fint och man måste sy noggrant
för att det skulle hålla, oavsett om
det var kläder, kuddar eller överdrag till dunbolster. Det tänker
jag på när jag tänker på hemslöjd. Det jag gör idag däremot
– silversmidet – det är absolut
ingen hemslöjd. Det är ett hantverk!«
13
18
Hemslöjd 5 · 2014
Absolut
helA renen
När kraven på lönsamhet ständigt ökar tvingas renskötseln till förändringar.
Det får konsekvenser för slöjden. Som att de kraftfullaste sarvhornen blir
allt färre. Och att sentråden konkurreras ut av syntettråd. Men kunskapen
om hur man tar vara på hela renen lever vidare i Sápmi.
Text Åsa Lindstrand Foto Tor L Tuorda och Peter Hoelstad
Hemslöjd 5 · 2014
19
E
lla rassa sitter i sin lägenhet i
Jokkmokk och väntar på att få resa
till Arasluokta. Där, vid de stora sjöarna i Badjelánnda, har Jåhkågasskasamerna sitt sommarviste och dit har
nu 83-åriga Ella farit nästan alla somrar sedan hon gifte sig med Paulus.
Själv kommer hon från Karesuando,
trettio mil norrut, och tillhör en av de
många familjer som den svenska staten förpassade från
norr till sydligare delar av renskötselområdet under de
så kallade tvångsförflyttningarna. Det var på 1940-talet
och det var så nordsamen Ella kom att träffa sin lulesamiske make.
Just den här dagen har hon besök av storasyster Márja och av en väninna som vuxit upp i en av granngårdarna. Medan de pratar har Ella ett litet knippe av tunna
ljusa remsor framför sig på köksbordet. Det är långa
strimlor av senor från slaktrenar. Med hjälp av händer
och tänder tvinnar hon en tråd.
– Man gör bara så här, säger hon och drar en senremsa
mellan tänderna så att den blir mjuk, slät och ändarna
tunnas ut.
För att tråden ska bli tvåtrådig och lagom grov att sy
med snor hon ihop en ny remsa med den första. Hon
tvinnar med handflatan mot låret. Sedan förlänger hon
trådbiten genom att skarva ihop den med en annan. Då
tar hon kinden till hjälp och tvinnar mot den, medan
andra handen håller i trådänden.
– Man tar senorna på hösten, när man slaktar renarna. Man tar dem från alla fyra benen. Och vill man ha en
riktigt fin sena tar man ryggsenan, berättar Ella Rassa
och beskriver hur de ännu hela senorna hängs upp på
tork när de dragits loss från renkroppen.
När de är torra repas de sedan till tunna remsor och
det är ett sådant torkat knippe som Ella nu har framför
sig på köksbordet. Hon tar dem i handen och konstaterar att de här är från en vaja, en renko – det ser hon.
Men senknippet på bordet är det sista hon har kvar.
Maken och brodern som brukade ta senor åt henne lever
inte längre. Sönerna har tagit över familjens renskötsel
och med moderna slakttekniker går man miste om
senorna. När slakten ska gå fort kapas de rakt av, så
bitarna blir för korta.
– Jag skulle aldrig sy i skinn med något annat än
sentråd. Den följer materialet så fint och håller hur länge
som helst, säger Ella Rassa.
Den tråd hon nyss tvinnat är från renens ryggsena.
Den är mindre grov än de senor som kommer från benen.
Den skulle passa bra att sy väskor och kaffepåsar av, förklarar hon. Den lite grövre tråden är istället bra till sko20
sömnad. En fördel med sentråd i skor är att senorna sväller när de blir blöta och gör skorna mer vattentäta.
Att män skulle spinna tråd har ingen runt köksbordet
hört talas om. Det tycks ha varit ett kvinnogöra. De
minns sina mödrar sitta vid en eld i kåtan eller hemma
i köket när de blev bofasta, med handen i ständig rörelse
mot kinden. Det var en viktig arbetsuppgift som kunde
utföras också när ljuset var bristfälligt. Senor var också
något man kunde ta med och arbeta med när man hälsade på hos andra kvinnor. Under trivsamt umgänge blev
de till tråd.
– Tycker du att jag är snabb? Ja, men det är ju vanan.
Jag trivs med att sitta här ensam och spinna sentråd.
Och nu när jag far till Arasluokta tar jag nog senorna
med mig.
Som så mycket annat i den samiska världen har kunskapen överförts från generation till generation. Ella
Rassa minns sin mormor, Sara Blind född Marakatt,
som en mycket duktig sentrådsspinnerska. Men inte ids
dagens unga lära sig spinna sentråd, säger Ella, de gör ju
så mycket annat, som läser och studerar.
en som dock kände att hon ville fördjupa sig i
sentrådens fantastiska värld var 34-åriga Sara Mariana
Åström. När Sámi Duodji, Sameslöjdstiftelsen, erbjöd
handledning inom olika områden nappade hon på
erbjudandet.
– Det är svårt att få ihop tråd som håller och som inte
har småfibrer som sticker ut. Man vill ju ha tråd som är
ungefär en underarm lång, det är lagom sylängd, säger
hon och fortsätter:
– Jag tragglade men fick inte till det, men Anna-Stina
Svakko, som har mästarbrev i Duodji, gav mig tips så
att jag kunde gå vidare, också när det gäller att använda
sentråden i själva sömnaden.
Sara Mariana Åström har sina rötter i sydsamiskt
område. Hon har stolta slöjdartraditioner i släkten, men
kommer inte från en renskötande familj. Däremot finns
renskötseln runtomkring och i närheten. För att få tag
på material till sentråd har hon därför kontakt med en
renskötare som, om hon ber om det, kan slakta så att det
är möjligt att ta hand om senorna.
– Men man måste respektera att de som slaktar inte
har hur mycket tid som helst. Det är viktigt att man som
slöjdare är beredd att betala för det jobb som läggs ner
för att senorna ska kunna tas till vara, också för att visa
att man sätter värde på den kunskapen.
uppfattningen om att hela renen ska tas till vara
är del av ett större helhetstänkande som fortfarande
finns hos många samer, konstaterar hon. Människan är
Hemslöjd 5 · 2014
Ella Rassa i Jokkmokk är
en av allt färre som ännu
kan konsten att göra tråd av
renens torkade senor. Hon
tvinnar trådarna med hjälp
av hand, kind och mun.
Lite grövre stygn
med sentråd, eller lite
finare med syntettråd? Sara Mariana
Åström har sytt
väskorna.
Hemslöjd 5 · 2014
21
Handskar och skor av Lena
Persson, körstav och kniv av
Jon Utsi, kaffepåse,
halssmycke och halsband
av Irene Nutti.
24
Hemslöjd 5 · 2014
Kraftiga horn från sarvar –
rentjurar – är en bristvara
för samiska slöjdare idag.
Det är även de senremsor
som man kan göra sentråd
av. Också bällingarna, det
tåliga korthåriga skinnet på
renens ben, tas alltmer
sällan tillvara. Men
kunskapen lever.
Hemslöjd 5 · 2014
25
Nödvändigt vid penseltillverkning enligt
Sheng Song Bai: Kniv,
kam och ståltråd.
På verkstadsväggen
hänger trådar med
penselborst. De här
är från får. Penslarna
uppe till höger
har borst av hår
från vessla.
28
Hemslöjd 5 · 2014
Text Malin Vessby
Foto Malin Wijk
Förmågan
att döma
hunden
eFter
håren
efter sextio år i branschen sammanfattar den
78-årige kinesiske penselmakaren Sheng Song Bai
vad som behövs för att göra en riktigt bra pensel.
– God kvalitet på hår. Fin bambu. Och tålamod.
Tålamodet beskriver han som en bristvara bland
dagens unga. Hår däremot, verkar lättare att få tag på.
Själv arbetar han gärna med långa, mjuka ullfibrer
från får, som fångar an färg bra. Tänk dig stora ord
eller långa linjer, säger han.
Hår från vesslors svansar hör också till vardagen.
Stråna är styva och som gjorda för att måla smådetaljer, som inte kräver flödigt med färg. Svanshår från
varg fungerar likadant förklarar Sheng Song Bai.
Måste han plocka ut en favoritpensel, faller valet
på bestsellern, en fårhårspensel gjord för fina blå
linjer på keramik, både under och över glasyr.
Keramikkopplingen är självklar. Verkstaden ligger
i Jingdezhen, »porslinets huvudstad« i norra Kina.
Här har närheten till den fina vita kaolinleran vid
Poyang-sjön i väst påverkat livet i tusentals år.
Till och med lyktstolparna är av blåvitt porslin.
Själv är han tredje generationens penselmakare
och stegen fram till färdig pensel beskriver han högst
kortfattat: Tvätta håret. Kamma det. Förbered
skaftet. Sätt ihop. Tvätta rent.
Ja, och så var det det där med tålamodet… 
Hemslöjd 5 · 2014
I den lilla verkstaden
ryms ett skrivbord,
en disk och hyllor
fulla med penslar.
29
Lantrasgeten
Dora på Löfsta
getgård. Hon är
ett och ett halvt år
och uppkallad
efter barntevefiguren Dora
utforskaren.
36
Hemslöjd 5 · 2014
Getostens
baksida
För att göra ost behövs mjölk. Och getter som ska mjölka
måste föda killingar varje år. Däremot behövs inte killingarna.
De avlivas och bränns upp direkt efter födseln.
Hemslöjd har undersökt alternativen till slöseriet.
Text Maria Diedrichs Foto Alexander Mahmoud
och Anders Qwarnström
fråga vilken getbonde som
helst och alla kommer säga samma
sak: Getter är inte som andra kreatur. De är tillgivna, luriga, intelligenta – var och en har sin egen personlighet och sina egna vanor. Getter är som hundar. De är ett djur
som man kan bli tokig i. Så tokig att
man hoppar av en forskarkarriär i
rymdfysik för deras skull. Eller som
18-åring släpper allt man har för
händer och ägnar resten av livet åt
att driva getgård.
Geten var ett av de första djuren
som domesticerades av människan.
Den har följt oss genom årtusendena
och över hela världen. Gett oss kött
att äta, mjölk att dricka, skinn, horn
och ben. Idag finns uppskattningsvis
900 miljoner getter i världen. Men i
Sverige har geten länge kämpat i
motvind. I mitten av 1800-talet tros
det ha funnits runt 170 000 getter
Hemslöjd 5 · 2014
i Sverige. Senast Jordbruksverket
räknade efter var 2003, då fanns bara
5 500 kvar. Ingen vet hur mycket siffran har ändrats sedan dess.
idag finns ett sextiotal gårdsmejerier som producerar getost i
Sverige. De flesta av dem förädlar
mjölken från gårdens egna getter,
även om vissa också köper in mjölk
från andra gårdar. Getmjölken är
nyttig och hantverksmässigt framställda ostar är en delikatess. En fin
svensk getost kan betinga många
hundra kronor kilot. Men ostens
baksida är killingarna.
För att en get ska ge mjölk måste
hon killa varje år. Getgårdarna
Hemslöjd har pratat med får mellan
1,7 och 2,5 killingar per get och år.
Av dem växer cirka tio procent upp
och blir mjölkgetter på den egna gården. En del andra säljs som mjölkget-
ter till andra gårdar. Ett mycket litet
fåtal bockkillingar behålls som avelsbockar och resten av killingarna blir
helt enkelt över. Låter man killingarna gå kvar med sina mammor kommer de att dricka en förmögenhet i
mjölk. Lösningen blir för många bönder att avliva ungarna så snart som
möjligt efter födseln. Killingar som
bara är några dagar eller timmar
gamla blir kråkmat eller eldas upp
i stora brännugnar.
i sverige har vi starka djurskyddslagar och allt som rör slakt
och avlivning är särskilt omgärdat
av regler. Det gäller även för getter.
Men om de allra minsta killingarna
skriver Jordbruksverket såhär:
»Lamm och killingar yngre än 14
dagar får avlivas genom kraftigt slag
mot huvudet. Slaget ska utföras med
sådan kraft och precision att det
37
Faunan
enligt Gunnar
Idéerna kommer i bastun. Svalnar de inte efteråt, sätter han tankarna i verket.
Gunnar Hansson svetsar älgar i naturlig storlek. Täljer exemplar av varje svensk
fågel. Skulpterar tvåmetersharar. Det tassar, klapprar och fnyser vart han går.
Text Marianne Söderberg Foto Erik Holmstedt
hejdar mig mitt i steget.
Vågar jag verkligen gå så här nära?
Ändå vet jag ju. De stora älgarna
är skapade av människohand, skurna och formade av trä hugget i skogarna runtomkring. Dessutom målade i väldoftande linoljefärg. Men där
jag står under de stora älgkronorna
blir jag plötsligt osäker, vågar inte
riktigt lita på illusionen.
Känslan säger en del om hantverket. Man måste påminna sig om att
det inte är riktiga djur som står där i
Gunnar Hanssons ateljé i den lilla
byn Antnäs utanför Luleå, idag mest
ett lager för alla de svenska däggdjur som han huggit, skurit och snidat i trä genom åren.
Fåglarna ligger nedpackade i
lådor. Det finns drygt 250 fågelarter
i Sverige. Gunnar Hansson har format alla i trä och målat dem.
Idéerna får han i bastun. Där växer tankarna, blir nästan omöjliga.
Många av dem svalnar av i takt med
att värmen går ur kroppen. Men tillräckligt många har blivit kvar och
omsatts i slöjd och skulpturer i trä,
koppar, brons, betong och lera.
Numera funderar han mest över vad
han ska göra av allt.
62
Gunnar Hansson föddes 1938 i
den lilla byn Skäret, några kilometer
längre bort. Som ett av sex syskon på
en bondgård fick han tidigt lära sig
att tänka och arbeta praktiskt, och
efter en brokig yrkeskarriär började
han slöjda i 30-årsåldern.
– Jag hade köpt en traktor och
körde åt folk på beställning. Emellanåt blev det mycket väntan och
det var då jag satte igång, berättar
Gunnar. I samma veva gick han också en snickarkurs.
Från början blev det skålar, kåsor
och tvärvedslampor i olika modeller
– och försäljningen tog fart. På sjuttiotalet köpte han och hustrun en
gammal bil plus husvagn med plats
för de tre barnen och for land och
rike runt, inte minst ner till Skansen,
för att sälja slöjd. Bilen hackade sig
fram genom Sverige. De lärde sig
snabbt att aldrig stanna annat än i
utförsbackar.
numera bor Gunnar och hustrun
Maud sedan länge i Antnäs gamla
skola, där de haft både jaktmuseum
och naturgalleri. Över sjuhundra kvadratmeter har de till sitt förfogande –
stora salar fyllda av Gunnars djur.
Utanför i trädgården betar kronhjortar och rådjur på grönklädda
kullar intill en stövare som spårar
med nosen i marken. Skulpturerna
är gjorda i koppar, plåt vid plåt,
hamrade och sammanfogade med
svets. I stora burar följer verklighetens hundar nyfiket våra rörelser –
familjen driver också en kennel,
känd för sina fina jakthundar, tränade av Gunnar före försäljning.
En gång gick både han och Maud
i småskolan här i huset. Idag hänger
det målningar på väggarna, mest
akvareller, naturbilder. På en hylla
står Charlotte Kallas använda pjäxor. Strax intill forsar hon själv fram i
naturlig storlek mot målgång,
ansträngningen syns i ansiktet. Hon
är av trä, men i hennes hemby
Tärendö står samma skulptur gjuten i brons.
I ett annat rum klackar Zlatan in
sitt berömda mål mot Italien i EM
2004, och i det som en gång var det
klassrum där Maud och Gunnar
gick i ettan möts vi av delar av deras
familj, snidade i trä eller skulpterade
i lera. Sin Maud har Gunnar format
ur en vacker björkvril som känns len
mot handen och barnbarnet Clara
Hemslöjd 5 · 2014
Skogens konung
och hans uttolkare
Gunnar Hansson.
Hemslöjd 5 · 2014
63
Slöjda Hemma
Det här laxskinnet
är garvat med urin
och färgat i ett bad
med ekbark.
Garva en lax
vad gjorde du av skinnet till söndagslaxen? Så här kan du
snabbt och lätt garva fiskskinn hemma i badrummet.
Text erika Åberg Foto anders Qwarnström
Du behöver
ett laxskinn, urin och vatten
en hink, gärna med lock
en skinnskrapa eller målarskrapa
Gör så här
Om du köpt fryst fisk kan du sätta i
gång genast, annars börjar du med att
frysa skinnet.Tina det sedan. Nästa
steg är att skrapa skinnet noga på köttsidan så att allt kött verkligen är borta. En målarskrapa duger fint om du inte
har en skinnskrapa. Akta de skarpa kan68
terna bara, slipa av dem om du kan. När
du är klar lägger du skinnet i hinken.
Lax är en skinnfisk, men skulle du istället vilja ta vara på en fjällfisk behöver du
fjälla den före garvning.
Sedan behöver du en rejäl skvätt
färsk urin. Späd den med lika delar vatten. Urinblandningen ska täcka hela
skinnet. Sätt på eventuellt lock och låt
ligga i 12 timmar. Rör om då och då. Därpå är själva garvningsprocessen klar.
De verksamma, konserverande ämnena i urinen är bland annat myrsyra och
urinsyra. Men när urin får stå bildas
även ammoniak. Om man till exempel
skulle vilja garva ett litet pälsskinn med
urin bör man därför tänka på att inte låta
det ligga för länge eftersom ammoniak
kan få pälsen att släppa. Vill man avhåra
skinnet kan man såklart också utnyttja
den effekten.
När laxskinnet fiskats upp ur urinen
behöver det sköljas i vatten med såpa.
Byt sköljvatten ett par gånger, sista varvet kan vara utan såpa. Efter sköljningHemslöjd 5 · 2014