1. No category

2
5
Omslag: EvaMarie Lindahl aktuell med årets 100-prisverk till SAK här i sin ateljé i Malmö i mars 2015. Fotografi: Erika Svensson
KÄRA MEDLEMMAR
nade upp för fortsatta studier i och arbete med
konst. EvaMarie Lindahl har fått i uppdrag av
SAK att ta fram årets 100-prisverk och Zardasht Faraj har under 2015 varit föreslagande till
inköpsnämnden.
Vi får också möta årets andra multipelkonstnär
Inger Andersson som tagit fram verket Max
Mera. Ett verk i glas med spegelfunktion som
både tar in världen från två håll och ger tillbaka
i dubbel bemärkelse genom reflektionen. Verket
finns i två versioner, en röd och en i guld som
speglar ljus och omgivning beroende på vart i
världen de placeras.
Apropå världen ställer jag ett par frågor till konstnärerna Lisa D Manner och Per Fhager och
deras gallerister James Flach och Jan Stene. I
mars i år presenterades konstnärernas verk i var
sin separatutställning på konstmässan Volta i
New York och jag var nyfiken att höra vad en
sådan satsning innebär för både konstnär och
gallerist i mötet med en internationell publik.
Trevlig sommar, önskar Jennie Fahlström
Redaktör & verksamhetsledare
Fotografi: Maja Flink
I mitt arbete har jag förmånen att få träffa många konstnärer. Från de som precis ska pröva sina
vingar till de mer etablerade och så förstås alla
där emellan som konsekvent arbetar på. Generellt är mitt intryck att trots en svajig ekonomisk
framtid som konstnär är drivkraften att utrycka
sig så stark att den inte låter sig sänkas av den
krassa verkligheten. Otaliga är de lösningar på
att kombinera konstnärskapet med brödjobb av
skiftande karaktär. Det jag ofta undrar när jag
möter konstnärerna är hur det kom det sig att
de började med konst över huvud taget? I detta
nummer har jag intervjuat EvaMarie Lindahl
och Zardasht Faraj som har gemensamt att de
i sitt sökande efter ett meningsfullt arbete lotsades in i konstens värld genom personer i sin
närhet som ansåg att de borde söka till en förberedande konstskola. En verksamhet de själva
vid denna tid inte visste fanns men som öpp-
SAK Edition nr 2, 2015 Max Mera av Inger Andersson. Vattenskuret laminerat glas med dubbelspegel. Guld eller röd.
En klar ljusspalt går rakt igenom ovalen.
ÅRETS ANDRA MULTIPEL
När SAK kommer på besök till Gamla Porslinsfabriken i Gustavsberg utanför Stockholm
är det snålblåst och februarikallt invid de gamla
byggnaderna i hamnen. Att ta ett dopp är inte
att tänka på och den gamla badkarsfabrikens
stomme ska snart ge plats åt nya bostäder. Här
och där finns det lämningar efter industritillverkningen som kommit att prägla många hem i
landet. Emellan rivningsarbete och uppbyggandet av en ny omgång attraktiva lägenheter befinner sig industriområdet i en slags paus. Strax
intill, inne i Porslinsfabriken ett par våningar
upp finns Inger Anderssons ateljé. Här är det
visserligen lyhört mellan ateljéerna vilket kan
verka klart störande i en arbetsprocess men för
Inger Andersson har de senaste två åren handlat
om att lyssna vilket resulterade i utställningen
Om du tänker på en skog på Gustavsbergs konsthall vintern 2014.
Värmdö kommun instiftade ett nytt arbetsstipendium som Inger fick för sitt projekt kring
äldre Gustavsbergares liv och erfarenheter. Hon
tog mod till sig och gick till ett lokalt äldreboende för att intervjua sju äldre personer som
befann sig i en tid i livet då man kan se med
perspektiv på de egna erfarenheterna. Inger Andersson hade en övergripande fråga som handlade om vad paus, att kunna pausa, betytt och
betyder för dessa personer. Frågan, som visade
sig vara alltför abstrakt, öppnade ändå upp för
ett samtal om livet och meningen hos de sju
personer som generöst bjöd på sina livshistorier.
På Gustavsbergs konsthall visades verk i glas, trä
och kartong och intervjuerna kunde avlyssnas i
det stora verket Om du tänker på en skog som
också gett utställningen dess namn. Ett verk
som är tänkt som en studiemiljö utomhus. Där
en lektion kan påbörjas eller bedrivas.
RELEASE AV SAK EDITION
NR 2, 2015
MAX MERA
AV INGER ANDERSSON
TISDAG 19 MAJ KLOCKAN 13.00
teknik: Vattenskuret laminerat glas med
dubbelspegel. Guld eller röd. En klar ljusspalt går rakt igenom ovalen.
mått: 10 (b) x 8 (h) x 5 – 5,7 (d) cm
pris: 3 500 kr
upplaga: 30 exemplar
(guld 15 stycken och röda 15 stycken)
Ring: 08-10 46 77 eller skriv till
[email protected]
OBS! Beställning görs endast på telefon
eller e-post i samband med release.
Inger Andersson, Om du tänker på en skog, träkonstruktion 6–7 meter i diameter. Ett verk som är tänkt
som en studiemiljö utomhus till Lundbyskolan i Örebro, visades på Gustavsbergs konsthall vintern 2014.
Inger Andersson (född 1963) är utbildad på
Konstfacks avdelning för glas och keramik men
har arbetat i många olika material sedan dess,
alltid abstrakt och alltid med en känsla för att
utforska materialiteten, vad ett visst material kan uttrycka eller representera. Samtidigt
finns också det konceptuella eller idébaserade
närvarande. Lite av en doldis för den vanliga
galleribesökaren har hon främst arbetat med
offentliga uppdrag som finns utplacerade runt
om i landet. Till SAK:s medlemmar har Inger
Andersson tagit fram multipeln Max Mera i två
olika färger, röd och guld. Multipeln utgörs av
en oval form i vattenskuret laminerat glas, dubblerad med en sammanfogande plexiglasskiva.
Verkets dubbelspegel reflekterar de motiv som
visar sig från varsin sida av verket. Max Mera
följer inte bara den tråd av materialanknutna,
konceptuella verk som Inger Andersson länge
arbetat med utan här finns även de senaste årens
arbete med pausläget eller glipan. Konstnärens
arbete med materialet öppnar upp för existentiella frågor om vad som utmärker ett liv, kärnan
i det och det som pågår i periferin.
Kan du berätta om de äldre människor som du intervjuade, vad var din utgångspunkt?
Inger Andersson, Glipa, trä och plexiglas, 2014
– Jag trodde inte att de skulle vara så öppna som
de visade sig vara. De berättade rätt upp och ner
från alla ändar av sitt liv. En man från Huddinge hade haft en period för femtio år sedan
då han arbetade i Glasgow, en period som var
viktig för honom i livet och som han ser tillbaka på med tanken att han kanske borde stannat där. Trots att han var där bara knappt ett
år, återkom han till vistelsen gång på gång i intervjun. Det var lite det jag var ute efter. Hur ser
man på sitt liv i backspegeln? Hur värderar och
omvärderar man? Paketerar man? Jämför man?
Hur tänker man på olika platser man bott eller
kärlekar man haft? Det där med pausen och dess
betydelse förstod de inte riktigt innebörden av.
»Det är väl ett ganska enkelt ord. Varför bryr
du dig om det?», kunde någon säga. Någon annan associerade till att jobba och sa sig inte ha
haft någon paus utan alltid gillat att jobba. Flera
av livshistorierna hade anknytning till Gustavsbergs porslinsfabrik. En hade gift sig med någon
som kommit från Italien för att börja jobba
på fabriken. En annan hade tagit tåget från
Rumänien som 17-åring med sin kusin för att
söka arbete. Hon klev av tåget i Gustavsberg och
fick jobb som hänklerska, den som sätter öron
på kopparna. På en promenad här nere i viken
träffade hon en man från Burträsk och var gift
med honom i 60 år. Stora världar och små världar öppnade upp sig om vartannat. Det var ett
sådant levande material. Och det hände saker
under tiden. En kvinna, som jag hade haft intensiv kontakt med, mindes plötsligt inte att vi
hade setts ett halvår senare och någon dog under tiden. Jag blev så berörd och förtjust av alla
livsöden och funderade vad jag skulle göra med
det hela. Klart var att de intervjuades röster med
dess personliga karaktär går förlorad om man
bara skriver ned allt i text. Jag frågade de intervjuade 90-åringarna om jag fick använda inspelningarna och det var med på det, så jag lärde
mig ett enkelt ljudprogram för att sammanställa
intervjuerna. Berättelserna gavs härigenom en
stark närvaro. På utställningen kunde besökarna
lyssna på berättelserna med hörlurar sittande i
den stora träskulpturen Om du tänker på en skog.
På vilket sätt är du intresserad av pauserna?
– Jag jobbar alltid lite abstrakt, både materialoch idémässigt, väldigt sällan med figurer eller det föreställande. Min ingång är hela tiden
frågan hur jag ska gestalta det här, hur ser det
ut? Jag kan aldrig skissa fram på papper utan jag
arbetar alltid direkt i materialet med vad som
Inger Andersson, Om du tänker på en skog, Gustavsbergs konsthall. Dubbelspegel i vattenskuret glas, stor stam med glipa i trä och plexi, strategier i MDF.
händer i det när det bearbetas. Som till exempel
i mitt arbete med trädstammarna till utställningen. Jag tog hand om en bit av ett träd, kapade
stocken i tunna skivor och la in en plexiskiva
mellan två skivor. Stammen sågades maskinellt
för att få det där exakta lite obehagliga snittet
som intresserar mig. Det är något massivt som
upphör, som bryts av genom plexiskivan. Vad
betyder det? Jag vill in i stammen men också visa
hur något tar sig ut ur den. Och jag kunde applicera det här med pausen, glipan eller spalten
på detta uttryck, som en bild av något som har
med närvaro att göra. Materialet blir ju också
tydligare i en brytning med eller mot i ett möte
med ett annat material.
Kan du berätta om multipeln till SAK?
– Verket består av vattenskuret laminerat glas
med dubbelspegel i en oval form och finns i
färgerna guld och rött. En klar ljusspalt går rakt
igenom ovalen. Verket heter Max Mera, och kan
ses som en känsla som är dubblerad, en känsla
som är mer än nog i sig själv, som dubblerats, är
dubblerad. Som att önska sig allt och få det och
sedan få ännu mer av det.
När du jobbar med trä kontra glas, hur upplever
Turkos, vattenskuret glas, ett av fyra verk till Solna Tingsrätt 2007. Installationen flyttades 2015 till Umeå Universitet på grund av ombyggnation i Solna.
du materialet, motståndet, samarbetsviljan?
– Jag har jobbat med trä tidigare, men inte ihop
med glas. Nu är jag så glad att kunna kombinera detta. Jag har ju gått på keramik och glas
på Konstfack och i några utställningar har jag
kombinerat keramik och glas men tycker inte
att det alls är lika intressant som att arbeta med
trä och glas tillsammans. Materialens ömsesidighet, motstånd och samarbete, för att anknyta till
dina ord, intresserar mig.
Du arbetar just nu med en offentlig utsmyckning,
kan du berätta?
– Ja, jag håller på med en offentlig gestaltning till en nybyggd intensivvårdsavdelning på
Hudiksvalls sjukhus. Några glasvitriner med
belyst glas och ett avskedsrum på IVA, där de
anhöriga alltså kan ta avsked av en avliden patient. I avskedsrummet gör jag en glasserie på
en slags bröstning mot rummets kortvägg och
så glödristar jag på poppelplywood för väggen
ovanför en teckning, lite som ett klotter av meddelanden. Jag ville ge en känsla av personlig
närvaro i rummet, med efterlämnade meddelanden som ett slags klotter av frihandsteckning
och mönster. Arbetet har nästan varit som att
brodera men med en långsam lödkolv.
Hur visar du dina verk?
– Jag är eller kanske skall säga har varit under
lång tid främst inriktad på offentliga uppdrag
och inte så ofta visat mina verk i andra sammanhang. Tidigare var jag med i Konsthantverkarna,
ett bra socialt sammanhang, men jag tyckte inte
att jag kände mig riktigt hemma där så jag gick
ur för mycket annat tog min tid då.
Från utbildningens tid och vad du såg framför dig
då, hur svarar det mot var du är idag?
– Jag kom ju från brukshållet i keramik från
folkhögskolan i Leksand och var nöjd med det,
men i slutet av utbildningen på Konstfack ville
jag bort från det och från formgivningsinriktningen. Jag fick Oiva Toikka som professor och
han uppmuntrade mig och min vilja att arbeta
mer abstrakt utanför formgivningens ramar. Jag
visste bara att jag inte ville dreja och det kommenterade han bara med: »Ja, vad roligt». Det
gav mig mod att våga experimentera med olika
material och metoder. Världen visade sig vara så
mycket större än vad jag föreställde mig. Nu i
efterhand kan jag förstå att jag kanske har varit
lite otydlig i min konstnärliga praktik. Att jag
byter material och inte ingår i något varken
mera nischat eller kollektivt. Allt tar lite tid in-
Inger Andersson fotograferad i mars 2015 i sin ateljé i Porslinsfabriken i Gustavsberg. Fotografi: Boel Junus.
nan det faller på plats och nu tycker jag att jag är
där jag vill vara. Jag har inte begränsat mig utan
har arbetat med att överföra det jag vill på olika
material och omvänt också lärt mig att utnyttja
olika materials möjligheter och utmaningar. När
jag befinner mig på gränsen till ett läskigt utmanande vet jag att det är precis det som jag ska
göra. På samma sätt som att det är lite läskigt att
knacka på hos ett äldreboende och med okända
människor försöka genomföra ett från början
lite otydligt projekt.
Kallar du dig konceptuell?
– Jag kallar mig nog inte konceptuell, men det
finns alltid en anledning till att jag gör det jag
gör. Jag ska bli mer och mer politisk i en viss
mening, kanske snarare estetisk-politisk som i
verket Jag tänker på en skog som visades på konst-
hallen och som har gjorts till en skola i Örebro
där elever och lärare behövde kunna sitta eller
mötas. Jag ville inte göra vanliga raka bänkar
som bara inbjuder till bråk om viktigaste eller
mest centralt placerade eller mest perifera plats.
Jag ville åt ett rum med sittmöjligheter som är
jämlika. På en vanlig bänk känner man lätt att
den är upptagen om där redan sitter ett gäng.
Min tanke var att forma ett rum, skapa en form
där man kunde sitta fritt, men ändå ingå i en
helhet. Om du tänker på en skog är samtidigt ett
bygge, ett verktyg, ett regelverk och en stomme.
Inte bara den slags rätlinjighet vi oftast finner i
klassrum. På Lundbyskolan i Örebro har man
också konstaterat att verket är precis vad man
behöver. Om du tänker på en skog kommer användas på lektioner och rast och stå ute under en
slags pergola, ett tak som förbinder två huskrop-
par. Verkets träkonstruktion är stor, i diameter
6–7 meter.
Jag ser humor i ställningen, i att det är något som
är skevt i det hela. Här sitter man inte som vanligt
folk. Hur viktigt är det med humor i din verksamhet?
– Humor är viktigt. Det är viktigt att bejaka
sina infall. Det skeva eller avvikelsen som finns
i verket är mera som en frist som står för utbrytningsförsök ur ett rätvinkligt lite fyrkantigt
system som skolan som institution ofta kan representera. Samtidigt vill jag ju att Om du tänker
på en skog också ska tala om att ett jämnlikt valfritt sittande är helt okej som en öppning mot
ett »tråckla dig ur», gör lite som du vill, även
om det finns en rätlinjig ram att förhålla sig till.
Jennie Fahlström
Zardasht Faraj Nödutgång, MDF, bly, olja, akryl, 19 x 28,5 cm, var vinst i SAK 2014
ZARDASHT FARAJ
Till 2014 års lotteri köpte SAK in verket Nödutgång av Zardasht Faraj. En liten målning med
väl avstämda färgfält och en omsorg om detaljerna som var påtaglig. Verket ingick i hans
utställning Explicit nödutgång på Krognoshuset i
Lund samma år. Zardasht Faraj (född 1977) har
till 2015 års lotteri varit med och föreslagit verk
för inköp till SAK utifrån sin roll som konstnär och boende i Malmö. En torsdag i slutet av
mars ses vi på Malmö konsthall, där Zardasht
jobbar extra som värd. Vi går till ett utpräglat
italienskt lunchställe i närheten för att tala om
hur hans väg till konsten började. Han berättar
om hur han kom som flykting till Sverige från
Irak 1991 tillsammans med sin mamma och
två syskon. Pappan kom två år senare. Då hade
familjen landat på ett flyktingboende i Göteborg för att sedan flyttas till Östersund. De fick
asyl och hamnade i Arvika, men morbrodern i
Rosengård i Malmö fick dem att flytta söderut.
Zardasht berättar att Rosengård visserligen var
segregerat men det fanns inte så många »färska
flyktingar», utan de hade snarare hamnat i en
stads sociala problem. Efter gymnasiet började
Zardasht jobba på restaurang och med jämna
mellanrum kom ett sällskap från Galleri Leger
för att ha sina vernissagemiddagar där. Zardasht
blev nyfiken och undrade hur man blev konstnär. Han gick helt enkelt till Konsthögskolan i
Malmö och frågade för det fanns ingen annan
som kunde förklara. Där fick han information
om förberedande konstskolor men att sannolikheten att komma in på konsthögskolan var
mycket liten. Drivet att komma bort från restaurangbranschen resulterade i att han sökte till
Skånska målarskolan. Läraren Ulf kom att betyda mycket med sin snällhet och hjälpte Zardasht
att sätta ihop en portfolio för att kunna söka till
Östra Grevieskolans tvååriga folkhögskola.
– Det var inte själva proverna jag var nervös
för, utan det var om jag kunde vara säker på att
min ansökan kom fram i tid med posten. Hur
skickar man ett brev så att det kommer fram?
Jag ville veta vägen.
Zardasht Faraj kom in och träffade konstnären
Thomas Holm som Zardasht beskriver som underbar.
– Det var stort för mig att hamna där, jag kände
att här kommer jag göra en da Vinci! Haha.
Det var fantastiskt för här kunde vi måla och
teckna och bråka om måleri som alla gör. Men
när utbildningen var klar ställdes jag inför två alternativ. Antingen kunde jag fortsätta måla och
försöka leva på det eller så kunde jag se om det
fanns en till nivå. Ännu en gång nyfiken på att
se om ansökan kom fram med posten skickade
Zardasht in sin portfolio till Malmö konsthögskola men kom inte in. Året därpå gjorde han
istället en kortfilm och skickade den till de fem
konsthögskolorna i landet. Han erbjöds plats på
Konstfack, Valand och i Malmö och valde den
sistnämnda.
– Det var en oerhörd lättnad och en otrolig
bekräftelse att komma in men sedan var det fem
år av att gasa i botten och bara ta till sig kunskap
utan att komma någon vart. Det fanns inga mål
kände jag då. Kanske att jag spräckte några illusioner och kom fram till att det handlar om hur
man är som människa?
Två veckor före examen 2012 dog Zardashts
pappa vilket kom att påverka honom djupt.
– Jag brann upp och gick hem till mamma och
la mig på hennes soffa under en lång tid.
Zardasht Faraj har medverkat på olika grupputställningar i landet utöver utställningen i
Lund förra året. Han berättar att han inte har
en egen ateljé för tillfället men att det kanske
kommer, just nu jobbar han extra på konsthallen och kör taxi för brödfödan. Trots att han gått
den högsta konstutbildningen så är det en del
som han fortfarande tycker är svår. Det är det
sociala spelet i och kring konstvärlden som innebär en mängd svårknäckta koder att förhålla sig
till. De tar tid att lära sig. Våra vägar skiljs åt
när Zardasht ska in på konsthallen för ett uppdrag och jag ska vidare till nästa konstnär för en
intervju. Lite senare samma kväll svänger han in
på industriområdet med taxin från stora bolaget, iklädd taxiuniform för att hinna vara med på
ateljébesöket hos EvaMarie Lindahl innan kvällens körningar tar vid. Jennie Fahlström
SAK:s 100-prisverk 2015: Lion (The Look Out) och Lion At Rest av EvaMarie Lindahl. Här syns 12 av de 100 verken till årets lotteri. En kombination av 100 unika porträtt av ett
tecknat lejon mot en bakgrundsbild med ett annat lejon tryckt med risografisk teknik. De två lejonbilderna är hämtade från konstnären Rosa Bonheurs motivvärld från 1800-talet.
ÅRETS 100-PRISVERK
EvaMarie Lindahl tar fram årets 100-prisverk
Lion (The Look Out) och Lion At Rest.
I Addos gamla verkstadslokaler i Malmö där
man förr tillverkade räknemaskiner finns sedan ett antal år ett stort konstnärskollektiv.
EvaMarie Lindahl är en av de nästan femtio
konstnärer som har en ateljé i huset. Området
utanför är industriödsligt och ruffigt och på andra sidan vägen en bit bort innanför ett stängslat
område finns ett läger med husbilar och skjul
som ger ett tillfälligt boende för dem som just
nu inga andra möjligheter har. Det är en hård
verklighet som på många sätt kan symbolisera de
maktrelationer som EvaMarie Lindahl återkommer till i sitt konstnärskap. Inne i ateljén finns
EvaMaries positiva energi som ofta bubblar av
skratt men som hela tiden för ett kritiskt resonemang om den värld som vi människor valt att
skapa tillsammans, vilka vi inkluderar och vilka
vi stänger ute, vem som har makten och vem
som därmed är maktlös. EvaMarie Lindahl är
välformulerad och har sedan länge intresserat sig
för djurens roll i vårt samhälle som hon närmar
sig genom teckning och kritiska djurstudier som
hon även har undervisat i vid Lunds universitet.
Hon gick ut Malmö konsthögskola 2008 och
har haft en rad utställningar där hennes intresse
för djurparker, draperier, taggtråd och kvinnlig
representation i konsten problematiseras. 2011
köpte SAK in ett verk ur serien The Drapes and
The Drama som liksom flertalet av hennes verk
handlar om ett ifrågasättande av samlandet och
samlingen som ett slags spel för gallerierna. Och
det är just samlandet, insamlandet, sorterandet och uppvisandet av ny eller gammal kunskap som vi återkommer till under två timmars
samtal apropå att EvaMarie Lindahl har blivit
utvald att ta fram årets 100-pris verk till SAK:s
konstlotteri.
När SAK kommer på besök i mars har konstnären gjort klart en tredjedel av alla hundra verk
vars motivvärld hämtats från konstnären Rosa
Bonheur som levde i Frankrike på 1800-talet.
Bonheur kom från ett konstnärshem och förutom att vara framgångsrik konstnär gjorde hon
sig också känd som den första kvinnan att gå i
ett par byxor och bodde i slutet av sitt liv på ett
slott i Frankrike tillsammans med sina två levande lejon som hon ofta målade av. Verket till
SAK består av en kombination av två stycken
Rosa Bonheur målningar av de två lejonen. Den
ena visar ett lejon som vi ser bakifrån som blickar ut över savannen, detta är bakgrundsbilden
som i Lindahls transformation tryckts genom en
risografisk teknik där man använder sojabaserat
bläck. Resultatet blir att man ser samma lejonmotiv men nu som genom ett blåvitt raster.
Tänk er sedan att denna stora bakgrundsbild
delas upp i hundra mindre bilder, som i ett
rutsystem. Varje sådan mindre bild har förutom
en given del av bakgrundsbilden något gemensamt med de andra 99 bilderna. Den andra
målningen finner vi i mitten på varje verk där
ett porträtt av ett annat lejon tittar rakt mot oss
i en närbild. Detta lejonporträtt har EvaMarie
tecknat för hand hundra gånger. Ser man alla
hundra verk tillsammans kan man alltså se Rosa
Bonheurs bortåtblickande lejon i bakgrunden
och hundra mindre tecknade porträtt av ett lejons ansikte i förgrunden. Titeln till SAK:s verk
är Lion (The Look Out) och Lion At Rest. Till
dessa bilder kommer varje vinnare att få en text
där EvaMarie Lindahl för en slags dialog mellan
ett av lejonen och Rosa Bonheur.
»JAG VILL GÖRA KONST SOM ÄR VISU­ELLT FANTASTISK,
BOMBASTISK OCH FÖRFÖRANDE, MEN OCKSÅ KONST SOM
JAG KAN TA ANSVAR FÖR, SOM ÄR MAKTKRITISK OCH SOM
SAMTIDIGT INTE UTÖVAR MAKT, I ALLA FALL I GÖRANDET I ATELJÉN.»
Hur kommer det sig att du har fastnat för Rosa
Bonheur?
– Jag tycker att hon har gjort väldigt bra porträtt
av djur där hon målar nära både psykiskt och
fysiskt med en förmåga att skapa närvaro och
återge personlighet. Först hade jag en romantisk bild av henne att hon älskade djur men så
läste jag på och insåg att hon samlade på djur
och byggde upp ett privat menagerie i det här
lilla slottet. Två levande lejon som hon hade i
bur och målade av, vilket gör hennes konst mer
problematisk. Visst hon ser djuret men agerar
ändå med makt och överhet.
Ditt intresse för att porträttera djur, hur började
det?
– Genom att jag började hänga på djurparker
som konststuderande. Sedan har jag förankrat
och förgrenat detta intresse som började när jag
hade konsthögskolans ateljé i Berlin. Först var
jag mer intresserad av hur människor rörde sig
än att jag tittade på själva djuren. Jag såg män
som gick med stora kameror och enorma teleobjektiv och nyförälskade par som myste bland
allt förtryck. Det tyckte jag var konstigt. På
djurparken var det som om allting fanns sam-
tidigt; burar, vapen, pågående våld, både fysiska
faktiska vapen om hur man fångade djuren som
visades på någon utställning men också de där
kamerorna som bara sköt bild efter bild genom
sökaren. Där på zoo hittade jag så mycket som
jag ville gräva i och som resulterat i att djurparken är närvarande i min konst.
bakgrundsbilden försöker sätta stopp för animaliska beståndsdelar i sin konsts materialval.
Liksom alla konstnärskap har hon olika problem som hon försöker lösa, som till exempel
serien med porträtt av gorillor som hon tecknat
i mycket stort format där hon försöker ge djuren
någon form av makt att stirra ut den som tittar.
Du använder dig av andras bilder i din konst, kan
du berätta?
– Jag försöker transformera saker. Jag tänker att
jag inte är intresserad av att stå bredvid och titta
på vad folk gör utan jag är intresserad av att gå
in genom akten att teckna av. Varje verk har en
massa lager och jag lägger bara till ännu ett lager.
Djuren finns inne i buren på det här slottet för
att Rosa Bonheur ska kunna göra konst. Lejonet
är på så vis ett offer för konsten. Konsten har
lejonet i sitt våld. Även det material som hon
använder när hon målar är fullt av djur. De borstar och penslar hon använder är djurmaterial;
svinborst, kamelhår och pigment från exempelvis nermalda skalbaggar.
–Men man skulle också kunna vara väldigt
kritisk och säga att jag upprepar ett förtryck,
tar kontroll över någons blick, ramar in den
och sätter den i en vit kub för att vi ska titta
på den. Och på samma sätt undrar jag om jag i
konsten kan kritiskt granska det sätt som vi använder djur i vårt samhälle och samtidigt använda mig av djurmaterial. Trots att jag har jobbat
med dessa frågor länge så inser jag att vad som
tidigare inte har slagit mig är detta med de animaliska beståndsdelarna i materialen, förrän för
ett halvår sedan. Jag vill göra konst som är visuellt fantastisk, bombastisk och förförande men
också konst som jag kan ta ansvar för som är
maktkritisk och som samtidigt inte utövar makt,
i alla fall i görandet i ateljén. I ateljén försöker
jag ha en icke-våldspraktik helt enkelt där jag nu
räknar in djuren i min konst.
EvaMarie Lindahl berättar att hon genom att
använda risografin med sojabaserat bläck för
About: The Blank Pages av EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, 2014. En installation om 200 böcker som ifrågasätter urvalskriteriet i Taschens serie Basic Art där endast fem
kvinnor av 97 titlar har getts ut. Lindahl och Ejlerskov imiterar bokseriens estetik och korrigerar urvalet genom att tillföra de saknade böckerna om kvinnor.
Kan du berätta om ditt verk med taggtrådarna som
också är en slags samling av olika sorters avgränsningsmaterial?
– Mitt taggtrådsverk som heter The Barbed Wire
Identification Encyclopedia består av 657 teckningar av olika slags patenterad taggtråd. Det är en
samling över hur taggtråden används, vilka konsekvenser den har för människan och djurens
liv. Samtidigt finns det en taggtrådsförening
med 50 000 medlemmar som ger ut en tidning
med namnet The Barb Wire Society. Jag upplever
mycket av samlandet, om det så är av djur eller
måleri eller taggtråd att det är ett sätt att bygga
ett kulturellt kapital och makt.
Tycker du att det är ett tillåtande klimat i Sverige
för exempelvis politisk konst?
– Både och. Konsten lider av någon form av
självcensur vilket jag känner själv att jag sysslar
med ibland. Det finns en rädsla för konsekvenser och repression. Om jag talar om det här kommer jag förlora en position? Det är något som
konstnärerna verkligen lider av, att förlora våra
positioner och det har att göra med att jag och
många jag känner har en osäker tillvaro. När det
är så flytande är det lätt att tro att det finns my-
cket att förlora. Och när man tror det så utövar
man ofta självcensur. »Vad kommer mina kollegor tycka?», »Vad kommer curatorena på det här
fina museet tycka?» Det är en form av begränsning som vi inte talar så mycket om. Men det
finns konstnärer som också triggas av att omförhandla sina positioner och tvingas att tänka
och agera politiskt. Där känner jag mig väldigt
accepterad.
Menar du att det länge i konsten har funnits en
rädsla för att ta ställning så som den politiska konsten på 70-talet uttryckte sig?
– Ja, jag undrar om det också har med makten
och kapitalet att göra. Om man som konstnär
ställer ut i kommersiella sammanhang och till
exempel ger kritik till konstsamlandet eller till
kapitalet, vad är det då som händer? Då måste
man våga ta den risken. Att leva efter sin moral
kräver att man har kapital och mat på bordet.
Det tänker jag att många konstnärer känner att
de inte har. Men det kanske är en klassfråga,
många konstnärer är inte arbetarklass. Jag kommer från arbetarklassen och det kan vara att jag
är mer känslig för den upplevelsen eller oron.
Hur kom det sig att du började med konst?
– Bra fråga! Min mamma var under min uppväxt en ensamstående servitrismorsa. Jag har
inte växt upp med min pappa. Vi bodde i
Viken utanför Helsingborg som är en fin liten
övre medelklass/överklassby längs havet, där vi
hyrde ett radhus. Min mamma har alltid varit
intresserad av kultur och jag har försökt fråga
henne var det kommer ifrån. Men hon sysslar
inte så mycket med nostalgi, hon lever i nuet
och blickar framåt och är en av de mest positiva
människor jag mött, med en enorm livsglöd. Jag
är jättestolt över henne men det är svårt att prata
om dåtid med henne. Så länge jag kan minnas
gick vi på konserthuset och lyssnade på klassisk musik, jag antar att hon inte hade råd att
köpa biljetterna men jag tror hon kände någon
som spelade i orkestern som gav oss biljetter, vi
var alltid där. Och vi åkte alltid till Louisiana
och kollade på samtidskonst. Väldigt många
av de konstnärer som jag känner har inte varit
på Louisiana som barn. Det var kultur på olika
sätt hela tiden. Det att jag är uppväxt i Viken
och blivit tilltalad på samma sätt som mina
klasskamrater som förväntades bli advokater har
gett mig självförtroende gentemot kultur. Det är
EvaMarie Lindahl, blyertsteckning 16 x 21 cm. Verket ingår i The Barbed Wire Identification Encyclopedia som består av ca 657 teckningar som visar upp olika sorters taggtråd
tillsammans med tecknade bilder av taggtrådens historia och samtid.
självklart en plats som jag kan ta i anspråk. Det
var först när jag började gå på konsthögskola
som jag insåg att vi var få »arbetarklassungar».
Allra först utbildade jag mig till möbelsnickare
men ville inte arbeta med det och jag minns att
jag hade en bildlärare på den utbildningen som
var helt fruktansvärd, en riktig mobbare. Jag
var hemma på mitt rum på folkhögskolan och
målade och så var det någon som kom in och såg
mina grejor och sa »Men herregud, ska inte du
gå förberedande konstskola?» Då visste jag inte
att det fanns… Så då sökte jag det och insåg att
det var konst jag ville jobba med.
Kan du berätta om »About: The Blank Pages» som
du och konstnären Ditte Ejlerskov har presenterat?
– Vi undrade hur det kom sig att av nästan hundra böcker i bokförlaget »Taschens Basic Art» serie är det bara fem kvinnor som finns representerade: Tamara de Lempicka, Georgia O’Keefe,
Frida Kahlo, Vieira da Silva och Elisabeth Sissi.
Vi har gjort en installation där vi efter noggrann
genomgång och urval har tryckt 100 nya böcker
med 100 kvinnliga konstnärer som vi tycker
Taschen borde presentera i sin »Basic Art» serie. Våra böcker ser exakt ut som en Taschenbok
men de är tomma vita sidor inuti. Jag har verkligen lärt mig om vikten av en fysisk upplevelse
av denna verklighet. Att få hålla i en bok som
sedan bara har vita sidor, inget tryck, ingen text
om dessa konstnärer som är kvinnor.
EvaMarie berättar att de hade ett telefonsamtal
med redaktören Petra Lamers-Schütze på
Taschen för fem år sedan. Hon var först väldigt
tillmötesgående men sedan blev det dålig stämning. Hon menade att det i princip inte finns
några kvinnliga konstnärer värda att göra en
bok om före 1950, de är inte tillräckligt kända,
ingår inte i några museisamlingar och kommer
inte att ge försäljningsresultat. Listan, med de
föreslagna 100 kvinnliga konstnärerna, tog fem
år att färdigställa och har skickats till redaktören,
liksom bilder på installationen. Även Sveriges
Radio har försökt få kontakt med redaktören för
att få en kommentar, men utan resultat.
Hur har urvalet gått till inför de 100 nya kvinnliga konstnärsnamnen?
– Det har varit svårt att inte bara upprepa det
här förtrycket. Det enda sättet att kritisera och
kunna göra ett urval är att spegla Taschens egna
urval för manliga konstnärer. Där de har valt
fem vita modernister har vi också valt fem vita
kvinnliga modernister. Vi har tittat på land, när
de är födda, medium. Vi har fått in lite mer videokonst och foto trots att det kanske inte finns
en manlig motsvarighet hos Taschen. Redaktörsnamnen är olika anagram av mitt och Dittes
namn.
I ditt arbete som konstnär som ifrågasätter orättvisor och maktstrukturer vad inspireras du av nu?
– Just nu inspireras jag av att det finns så mycket
inom forskningen som är modigt. Modet finns i
konsten också men trots att jag gått min konstutbildning här i Malmö och Umeå är det en rätt
kommersiellt inriktad utbildning om man ska
vara krass. Jag har själv en gallerist och jobbar
med människor som också har gallerister eller
mot institutioner och trots att jag trivs finner jag
inte alltid det modet på de platserna riktigt. Så
jag tror det är därför som jag är förvånad över
det mod som finns inom det akademiska. Jag
hade fördomar som inte blev besannade. Och
det är jättespännande att det finns ett fritt tänkande där som är nära konsten, att prova saker,
driva teser och tänka väldigt kreativt.
Jennie Fahlström
Per Fhager Field Studies, (Cybernator) dubbel gobelängsöm, 98 x 85 cm, 2015.
INTERNATIONELLT
PERSPEKTIV
KONSTNÄR PER FHAGER, MALMÖ
Per Fhager kan du berätta om »Field Studies» som
presenterades på Volta?
– I min konst kombinerar jag två världar; TVspel och broderi. Dessa universum är båda starkt
känslomässigt förankrade i mig och resultatet
när de båda möts är vad som driver mig i mitt
konstnärskap. Ur minnen hämtar jag ögonblick ur TV-spels upplevelser som har lämnat
avtryck genom att inspirera, beröra, roa eller
överraska mig. Ur stillbilder från spelen hämtar
jag mina motiv. Dessa bilder översätter jag sedan till broderi, där valet av teknik, material
och dimensioner är intensivt sammankopplat
med motivets karaktär. Min drivkraft är att ur
denna tekniska, monotona och matematiska arbetsprocess kunna skapa bilder med värme, djup
och explosiv energi. Att själv utföra hantverket
och se broderiet långsamt träda fram är en fundamental del av mitt konstnärskap.
I arbetet med sviten Field Studies valde jag att
gå emot mitt traditionella arbetssätt (vanligen
återger jag hela skärmbilden, inklusive spelrelaterad information som poängställning, dialog
och diverse mätare) och istället frilägga spelens
bakgrunder, i det här fallet en serie naturscenerier. Naturen som spelplats är vanligt förekommande i TV-spel, gärna i kontrast den högintensiva science-fiction- eller fantasy-tematisk action
som pågår i förgrunden. En intrikat detaljerad
bakgrund kan synas i spelet ett kort ögonblick
för att sedan vara borta för alltid, denna flyktighet är en drivkraft i mitt konstnärskap.
Hur upplevde du svårigheter och eventuella överraskningar, när du pratade med publiken?
– Nostalgifaktorn och fascinationen inför
hantverket var tydlig i mina möten med utställningens besökare. Några har förkunskap
i broderi och går genast fram och närstuderar
stygnen, andra pratar länge om sina egna personliga spelupplevelser. Men för mig som konstnär kommer ofta de mest intressanta reaktionerna från de som ser min konst och kanske inte
har så mycket förkunskaper om TV-spel. Som
referensen till romantikens dramatiska himlar
i Mega Man IV och associationer mellan Ristar
och Rousseaus exotiska landskap. Dessa ofta
oväntade reflektioner får mig att uppskatta dessa
fantastiska spel ännu mer.
Hur upplevde du stämningen på plats?
– Mässan präglades av stor variation i teknik
och material i en avslappnad och sympatisk atmosfär. Stor blandning av besökare, både konstsamlare, kuratorer och allmänt intresserade. En
inspirerande miljö.
Vad händer framöver för dig?
– Jag är i slutförandefasen av en ny serie om
fem broderier, mina största verk hittills med en
bredd på över två meter. Vi undersöker nu ett
flertal möjligheter att exponera sviten, antingen
i Sverige eller utomlands. Motivens kärna, likväl
som TV-spelsfenomenets, är starka karaktärer,
intensiva färger och fantastiska världar. Allt det
som ursprungligen drog mig till mediet för snart
tjugofem år sedan. TV-spel är en viktig kulturyttring som avspeglar vår tid.
Per Fhager Fotografi: Kim Svensson
SAK har ställt ett par frågor till de två konstnärerna Per Fhager och Lisa D Manner samt deras respektive gallerister i Stockholm Jan Stene och James
Flach om erfarenheterna från att ha haft varsin
separatutställning på konstmässan Volta i New
York i början av mars då Armory Art Week äger
rum. Volta har funnits sedan 2008 i New York
och erbjuder gallerier att visa ett konstnärskap per
monter. SAK som köpte in verk av de båda konstnärerna för ett par år sedan får här tillfälle att
genom mejl och telefon höra vad en internationell
satsning av detta slag kan innebära för både konstnärerna och deras gallerister.
Lisa D Manner Green House, ur sviten Drifting,
olja på pannå, 40 x 30 cm, 2015.
Det finns många mässor runtom i världen som
man kan delta i om man kommer med i urvalsprocessen och om det är ekonomiskt hållbart. Hur
har du resonerat inför att presentera Per Fhagers
konstnärskap på Volta? – Armory Week är en av årets konsthändelser
på den internationella galleriscenen. Totalt 27
mässor pågår samtidigt på världens största konstmarknad. Volta tillhör topp fem av dessa olika
mässor. Större mässor är Armory, Independent
och ADAA. Att presentera en soloutställning
under denna vecka är ett mycket bra skyltfönster mot hela världen och det är sjätte gången
Stene projects gör mässan. Per Fhager har med
sin konceptuella bärighet, val av material och
teknik ett unikt uttryck och den broderade
konsolestetiken slår igenom i den hårda konkurrensen av bilder.
Vilka har utmaningarna varit och vad överraskade
dig som gallerist?
– Att göra internationella satsningar är en ständig dragkamp mellan hårda och mjuka värden,
ekonomi vs varumärke. En delikat balansgång
som många gånger kanske först lönar sig någon
gång i framtiden. Vid solopresentationer får
naturligtvis konstnären fokus på sig. Den stora
överraskningen på Volta var på vilket sätt Per
Fhagers broderier togs emot. Publiken, samlare
och konstkonsulter var förbluffade över hur en
konstnär faktiskt läger ner denna mängd tid i
en bild. Den samtida konstscenen präglas mycket av kortsiktighet vad det gäller marknad och
framgång och initierade besökare upplevde Per
Fhagers långsamma broderier som en motbild
till detta rådande klimat.
ingen. Samlarna väljer många gånger att stödja
galleriet vid internationella satsningar på de
konstnärer de samlar på. Att göra internationella mässor är generellt ett enormt risktagande
för gallerier. Genom att projektfinansiera varje
sådan satsning utsätter du inte hela galleriet för
samma ekonomiska belastning. Med ett fint
stöd från samlare plus en privat kommissionsförsäljning i New York fick vi i år tillbaka kostnaden. Nu ska Per Fhager bara erövra resten av
världen…
KONSTNÄR LISA D MANNER, LUND
Jan Stene
GALLERIST JAN STENE,
STENE PROJECTS, STOCKHOLM
Det är många gallerier som har stängt de senaste
åren i Sverige på grund av för dålig lönsamhet. Du
prövar ett internationellt sammanhang på Volta,
kan du berätta i runda slängar vad en satsning som
den på Volta innebär kostnadsmässigt för dig som
gallerist och om det har burit sig hittills?
– Stene projects produktionskostnad för Volta
2015 låg runt 150 000 kronor och 85% av denna kostnad är enbart monter och frakt. Galleriet väljer konstnär med en stark marknad och
bra samlarunderlag vilket underlättar finansier-
Kan du beskriva vilket upplägg du fick inför Volta
av ditt galleri? – I somras funderade Flach på om jag skulle vara
intresserad av en soloutställning med ett antal
verk på Volta. Jag målade just då i formatet 40
x 30 cm och vi kom överens om 11 målningar
i den storleken. Kan du berätta om målningarna?
– I bildsviten Drifting, en slags måleriska collage, har jag intresserat mig för hur vi navigerar
i och upplever det offentliga rummet. Drömmens logik är mitt redskap för att foga samman
skilda delar till en helhet, där tid och rum tillåts
mötas. Mitt intuitiva insamlande av skisser till
målningar, påminner ibland om Situationisternas teori om psyko geografi – hur fysiska miljöer
påverkar oss känslomässigt. Jag undersöker
gränsen där kontrasterande förhållanden, som
Vad betyder det att delta i en sådan soloutställning
som Volta erbjuder?
– Det känns fantastiskt roligt och betydelsefullt
på många sätt att få vara med i ett sådant sammanhang. In i det sista målade jag på en målning, så jag var tacksam för att min sambo hjälpte
till att bygga en trälåda inför transporten.
Har du ställt ut i USA förut?
– Nej, jag har aldrig ställt ut i USA förut. Tyvärr
fick jag förhinder att själv vara på plats, så du får
fråga James Flach om hur de mottogs!
Lisa D Manner Fotografi: Aldís Kolbrún Ellertsdóttir Hoff
Vad händer nu i ditt konstnärsliv?
– Jag skissar inför kommande utställningar.
GALLERIST JAMES FLACH,
GALLERI FLACH, STOCKHOLM
Det finns många mässor runtom i världen som
man kan delta i om man kommer med i urvalsprocessen och om det är ekonomiskt hållbart. Hur
har du resonerat inför att ska presentera Lisa D
Manners konstnärskap på Volta? – De främsta anledningarna till just Volta är att
mässan ligger i New York med allt vad det innebär. Mässan är förhållandevis billig. På Volta
visar man enbart ett konstnärskap, vilket blir
mer koncentrerat och intressant, tidigare har
vi på samma mässa ställt ut Andreas Johansson
2012 och Kristina Bength 2013 med goda resultat.
Vilka har utmaningarna varit och vad har varit
överraskade dig som gallerist?
– Lisa D Manner är ett nytt intressant samarbete för oss och vi kände att Lisa skulle kunna
fungera även i ett internationellt perspektiv. Det
är alltid en utmaning att som svensk delta på
internationella konstmässor, med en ny publik
som oftast inte vet vem man är. Det finns redan en stor publik och ett stort intresse för Lisa
i Sverige. Det var överraskande att se hur väl
hennes målningar kommunicerade med en utländsk publik. Det visar att hon även fungerar i
ett internationellt perspektiv, vilket inte alltid är
fallet med en del svenska konstnärer.
Det är många gallerier som har stängt de senaste
åren i Sverige på grund av för dålig lönsamhet. Du
prövar ett internationellt sammanhang på Volta,
kan du berätta i runda slängar vad en satsning som
den på Volta innebär kostnadsmässigt för dig som
gallerist och om det har burit sig hittills?
– Det är alltid ett risktagande med att delta på
utländska mässor, med dyra mässkostnader,
transporter, boende, flygbiljetter med mera. I
gengäld ger det alltid någonting i form av nya
kontakter med kunder, gallerister som kan vara
intresserade av att ställa ut våra konstnärer och
vice versa. Man får även nya kontakter med institutioner och även kontakter med andra mässor. Det ena ger det andra på olika sätt. De totala
kostnaderna för Galleri Flach på Volta ligger
på mellan 100 000–120 000 kronor. Vi börjar
närma oss ett break-even. Försäljningarna kan
komma i efterhand i USA, plus att det genererar
nya försäljningar här i Sverige i och med informationen och medvetenheten om konstnärens
deltagande på Volta. Dessutom har vi fått förfrågningar från ett franskt och ett österrikiskt
galleri om utställningar med Lisa.
Hur upplevde du stämningen på plats? – Stämningen på Volta är alltid bra. Folk uppskattar presentationerna med bara en konstnär,
och att mässan är mer experimentell än grannen Armory show som är mer konventionell.
Det är samma människor som går runt på alla
mässorna som äger rum samtidigt i New York
vid denna tidpunkt: Volta, Armory show, Independent, ADAA, Pulse, Scope mm. Det är
allt ifrån konstintresserade, samlare, gallerister,
konstnärer, kuratorer med mera. Exempelvis var
skådespelaren Matt Dillon inne i vår monter.
James Flach
inomhus/utomhus och privat/offentlig möts
och löses upp. Privata minnesfragment samkörs
med konsthistoriska referenser. Detta kluster av
plats, tid, dröm och verklighet bygger målningarna på. I Drifting tittade jag på muralmålningarna i Livias villa i Rom och växtligheten fick en
framträdande plats i målningarna. Skuggspelet
från bladverken härrör från mitt bostadskvarter.
I minnet av Rom, framstår muralmålningarna
som grönområden sida vid sida med fysiska
parker, intryck bland andra i staden. Minnet har
ett filter av varmt eftermiddagsljus. KALENDARIUM SOMMAREN 2015
Inför visningstillfällen vänligen boka plats först genom mejl eller telefon.
Bekräftad plats betalas – där avgift krävs – till SAK:s PG 1262-5. Skriv
namn på programpunkt och ditt eget namn. Betald avgift återbetalas
endast om aktiviteten ställs in. OSA på tel 08-10 46 77 eller via mejl:
[email protected] Med reservation för förändringar i programmet, vänligen se hemsidan för uppdaterat kalendarium.
RELEASE SAK EDITION 2/2015
Tisdag 19 maj klockan 13.00
Max Mera av Inger Andersson
Vattenskuret laminerat glas med dubbelspegel.
Guld eller röd. En klar ljusspalt går rakt igenom ovalen.
Upplaga: 30 exemplar (guld 15 stycken, röda 15 stycken)
Pris: 3500 kr/st
Beställning görs på [email protected] eller på 08-10 46 77
i samband med release.
SAK:s ÅRSMÖTE
TESTA
KONSTPERSPEKTIV
TILL SPECIALPRIS!
Onsdag 20 maj klockan 18.00
Slupskjulsvägen 34, Skeppsholmen
SAK:s medlemmar hälsas hjärtligt välkomna till årsmöte.
Vi bjuder på förfriskningar. OSA senast 15 maj.
Beställ en provprenumeration för 175 kronor
(4 nummer). Beställ via www.konstperspektiv.nu/sak
eller hos Nätverkstan, tfn 031-743 99 05.
OBS! Erbjudandet gäller nya prenumeranter.
VISNING KÖTTINSPEKTIONEN, Uppsala
Strandbodgatan 3
Torsdag 28 maj klockan 18.00
Mona-Lisa Eriksson och Agneta Forslund –
om systerskap och ordlöst samtal genom konst.
SAK:s studentambassadörer arrangerar.
Max 50 deltagare. OSA senast 13 maj
Avgift 40 kr sätts in på PG 1262-5. Skriv ditt namn och Kött.
VISNING ANNA NORDQUIST ANDERSSON
och MARABOUPARKENS skulpturpark, Sundbyberg.
Marabouparken är en av Sveriges bäst bevarade funkisparker med en
skulptursamling av 1900-talets modernistiska pionjärer. I före detta
kakaolaboratoriumet visas i höst verk av Anna Nordquist Andersson och
David Claerbout.
Lördag 12 september klockan 12.00
Max 30 deltagare. OSA senast 2 september
FRI VISNING.
TRANSPORTEN ÄR
BARA EN DEL AV
HELA UPPDRAGET!
När du transporterar konst kan mycket
hända. Därför är planering A och O för
oss. Från första kontakten och uppdragsbeskrivningen, till emballering,
transport, uppackning, installation och
uppröjning, använder vi all vår erfarenhet,
känsla och kunskap om konst, om
människorna och om destinationerna.
Vi arbetar med transporter av konst och
högvärdesgods. Men framför allt är vi
problemlösare. Det gör att allt är möjligt ibland även det till synes omöjliga. Det
gör mitt jobb extra roligt!
Läs mer om vad vi kan göra för dig på
safetransart.se
ÖVRIG INFO
SAK:s vinstutställning 2015
12–15 november
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm
Passa på att se årets vinstutställning med alla
inköpta verk inför dragningen i konstlotteriet.
Vernissage 12 november klockan 17.00–20.00.
SAK:s årsbok 2015
Årsboken 2015 är under produktion.
Det blir en samlingsvolym av de senaste fem åren i SAK där intervjuer
med konstnärerna och medlemmarna som publicerats i medlemstidningen under dessa år presenteras med delvis nytt material. Boken
skickas till samtliga medlemmar i november / december.
Lennart, mer än 30 års erfarenhet av branschen.
© Sveriges Allmänna Konstförening / BUS 2015
Ansvarig utgivare: Eva Schöld
Redaktör: Jennie Fahlström
Grafisk form: Teresa Holmberg
Tryck: TMG Sthlm
Sveriges Allmänna Konstförening Box 5343, 102 47 Stockholm
Besöksadress: Slupskjulsvägen 34 på Skeppsholmen
Tel: 08-10 46 77 E-post: [email protected]
Hemsida: www.konstforeningen.se
Fotografi: Carl Henrik Tillberg
POSTTIDNING B
Nadine Byrne, Echoes (4), broderat linne och mahogny, 38,5 x 29 cm.
Vinst i SAK 2015