1. No category

tonie lewenhaupt
Mina dräkthistorier
M
in otacksamhet berodde enbart på
okunskap. Jag hade ingen aning om att
boken Kropp och kläder av den radikale
konstvetaren Broby-Johansen ens existerade, när
jag fick den i premium 1958. I själva verket var
den omsorgsfullt vald till mig som en av de första
eleverna på Konstfackskolans nya modelinje.
Men då tänkte jag enbart på kläder som senaste modenytt och inte som kulturhistoria.
Den enda modebok jag kände till var François
Bouchers stora bok Klädedräktens historia om modedräkten genom tiderna. Jag hade aldrig hört
talas om Thorstein Veblens The Theory of the Leisure Class, publicerad redan 1898 som en serie artiklar och senare som bok. Naturligtvis visste jag
inte heller att psykologen J. C. Flügel hade skrivit
boken The Psychology of Clothes redan 1930. Visst
kan båda böckerna kännas något gammalmodiga i vissa avseenden men i princip är de samtidigt
förvånansvärt aktuella i vår tids märkeshysteri
och behov av rätt social tillhörighet.
Böcker om kläder har funnits länge om man
tänker på allt som skrivits framförallt under 16-,
17- och 1800-talen om vett och etikett. Några få
skräddarmanualer har också överlevt men ingen
har egentligen skrivit om klädedräkten som estetiskt uttryck före 1930-talet. Anledningen är
enkel.
Mode ansågs som ytligt, irrationellt och kommersiellt. Oseriöst och därmed inte något för den
intellektuella kulturhistorikern.
X
Jag visste alltså väldigt lite om modeböcker när jag
på 60-talet i ett engelskt antikvariat, fann Quentin
Bells bok On Human Finery från 1945, där han resonerar och utvecklar Veblens teorier om samhällsklass, konsumtion och mode. Vad menade de två
herrarna? Jag läste och förundrades, började sakta
förstå klädmodets mening och mervärde.
Bells bok kom därmed att betyda lika mycket
för mig som Anne Hollanders bok Seeing through
Clothes från 1975 vilken fick mig att än mer inse
vidden och djupet i ämnet mode. Mode som kreativt uttryck men även som del i nästan all befintlig
historia vare sig vi talar om arkitektur, antropologi, kommunikation, samhällskunskap eller religion. De båda böckerna gjorde mig nyfiken på allt
som kunde initiera ett förändrat modeideal.
När jag av en slump fann konstvetaren Kenneth Clarks bok Civilisation från 1969 började
jag sakta förstå hur och varför skilda kulturella
uttryck inklusive klädmodet, formades, utvecklades och etablerades. Därefter fortsatte jag med
kulturhistorikern Daniel Roches bok A History
of Everyday Things om konsumtionsvanor och
mönster vartefter en rad olika böcker om handel, butiker, den tidiga industrialismen, kommunikationer, kvinnlig rösträtt, cykelns utveckling
med mera, med flera fick mig att förhoppningsvis börja förstå detta med mode. Biografier, reseminnen och dagböcker blev även självklara genom sina vittnesgilla direktrapporter kring olika
tiders och personers dräkthistoria.
Nästa uppslag: Collage av Tonie Lewenhaupt.
31
32
33
X
Samuel Pepys dagbok från mitten av 1600-talet
och London blev en given favorit med sina
många kommentarer kring pråliga festkläder,
hyrda rockar, diskret mörka kläder, galanta butiker, långa peruker och yviga spetskragar. Samtidigt kunde jag inte förstå min käre Pepys rätt
om jag inte tog reda på mer om London under
hans tid men också om hur tidens modedräkter
var utförda.
Dräkthistoriens drottning Janet Arnold har
skrivit många böcker varav hennes fyra böcker
Patterns of Fashion är oöverträffade med sina välgjorda detaljteckningar och nogsamma mönsterritningar vilka redovisar inifrån och ut hur gångna tiders kläder var tillverkade. Jag undrar hur
många av hennes böcker världens alla stora och
små kostymateljéer har slitit ut vid det här laget.
Andra har försökt göra liknande dräktböcker
men vid jämförelse blir de värdelösa.
Utan Janet Arnold skulle jag till exempel aldrig förstå vad Larry menar när han i Somerset
Maughams bok Den vassa eggen säger om Isabel:
Hennes smärthet underströks av dagens mode. Hon
var svartklädd och jag märkte vid första ögonkastet
att hennes sidenklänning, som varken var för enkel
eller för elegant, kom från en av de bästa ateljéerna
i Paris.
Hur såg den pålitliga lilla svarta ut i slutet av
1930-talet? Hur var den skuren och i vilket material för att samtidigt vara lika tydlig som diskret?
Ingenting går naturligtvis upp mot att se, vända
och in i detalj begrunda ett verkligt plagg från
tiden men även då bidrar Janet Arnolds böcker
med sin djupa kunskap.
X
Om jag endast fick välja tio dräktböcker skulle
dessa fyra av Janet Arnold vara lika givna som
James Lavers välskrivna A Concise History of Costume.
Laver var en gång intendent på avdelningen
för fotohistoria på Victoria & Albert Museum
i London, där han hela tiden konfronterades
med bilder vars årtal han ofta ifrågasatte. Snart
insåg han att enda sättet att rätt datera bilder
med människor var att se efter hur de var klädda.
34
Genom att studera kataloger, målade porträtt,
riktiga kläder, tidningsartiklar, allt som kunde
fungera som pålitlig information, lärde sig James
Laver oändligt mycket om modedräkt. Så mycket
att han skrev flera mycket bra böcker där hans
dräkthistoria är den viktigaste.
Sedan 1980-talet finns alltfler böcker om mode.
Numer upptar de särskilda hyllor i bokhandeln
där naturligtvis de stora och tunga böckerna om
modeskapare som Vionnet, Schiaparelli, Dior,
Versace plus en rad mer eller mindre aktuella
stjärnor är representerade i vördsamt hyllande
texter med åtföljande vackra bilder. Många av
dessa böcker känns mest som påkostat PR-material utan annan substans än att design-namnet
nämns så ofta som möjligt.
Undantagen är desto bättre och ofta producerade som katalog till någon större och välgjord
utställning. Här finns pålitlig information, kunniga analyser, spännande intervjuer och fantastiska bilder.
Katalogerna är tunga och dyra men bra. Min
favorit hittade jag i en liten italiensk stad där en
bokhandel specialiserad på reselitteratur något
ologiskt tagit hem ett enda exemplar av katalogen från Alexander McQueens utställning Savage Beauty i New York 2011. Fotografen Sølve
Sundsbøs bilder är bisarra, oväntade och oerhört
vackra. För mig representerar boken/katalogen
samtida mode till hundra procent där mode som
kreativt uttryck når en höjdpunkt i form och
bild.
En bok om mode är ofta något annat än en bok
om dräkt vilken är vidare i sitt begrepp och kan
inbegripa plagg som uniformer, folkdräkter, arbetskläder, arkeologiska fynd, ordensdräkter, religiösa och liturgiska plagg.
Sorgkläder har till exempel sin egen säregna
mycket mörka historia som är fascinerande i sin
blandning av mode, tradition, mysticism, antropologi och beteendevetenskap. Men inte förrän
jag läst Lou Taylors bok Mourning Dress: A Costume and Social History förstod jag vilken maktfullkomlig industri sorgen var under 1800-talet
och då framförallt i anglosaxiska länder. Hela städer kunde vara beroende av viktorianernas sorgetikett med sina smycken, slöjor, svarta crepe och
alla extra tillbehör med svarta kanter.
Filmens kläder är också speciella och här finns
en rad böcker. De flesta innehåller bra stillbilder
men väldigt lite information eller analys kring
vad kläderna betyder för rollinnehavaren eller
för filmen som trovärdig helhet. Undantag finns
och där leder boken/katalogen som Los Angeles
(var annars?) County Museum of Art gav ut 1987
över Hollywood and History. I boken går författarna igenom en rad kända filmer med historiska teman och visar hur filmmakarna manipulerat och
anpassat dräkthistoriens modekläder så att de ska
tillfredsställa den aktuella filmens publik och
egen tid. Efter den boken blir aldrig de gamla filmerna med Errol Flynn, Stewart Granger, Lana
Turner, Vivien Leigh och Clark Gable med flera,
med flera, desamma…
Inte sämre men annorlunda.
X
Min egen samling böcker om mode och dräkthistoria har varit flera gånger större. Nu har antalet
krympt till 400 kanske 450 böcker. Ändå är de
fler än jag trodde!
Några av dem är ständigt närvarande, andra
väntar på nya projekt, vissa hänger samman med
möten eller särskilt givande utställningar, somliga är så tidstypiska i sitt val av typografi och
kläder att de har ett särskilt egenvärde. Dock
inser jag att fler böcker i min samling kunde få
försvinna till vänner, kolleger, antikvariat eller
museibibliotek där de skulle göra bättre nytta.
Broby-Johansens bok Kropp och kläder finns
dock kvar men när jag bläddrar i den återkommer tveksamheten. Så länge han håller sig till
dräktskicket hos världens många kulturer är han
bra. Hans många teckningar är underfundiga
och tydliga. Men tyvärr. Så snart han kommer
in på 1900-talets mode blir han elak, oförstående
och konservativ. Hör bara:
Det är t.o.m. troligt, att de homofilas modersdyrkan
och kvinnohat hör ihop med förklaringen till det
knivskarpt karikerande, det glödande i modekonsten, som skapar så sköna ting, som så snabbt blir
fula…
Efter sådana onödiga och hätska ord åker Kropp
och kläder snabbt tillbaka till bokhyllan med ursäkten att den är skriven så tidigt som 1953.
X
Samtidigt väntar jag på de oskrivna böckerna om
mode och dräkthistoria. Den stora allmängiltiga
boken eller utställningskatalogen om konfektionens historia liksom en likvärdig om förhållandet mellan postorder och mode, finns ännu
inte. Vidare undrar jag vilka som skapade stumfilmens kläder, vem sydde och var? Här väntar ett
stort och spännande område. Ämnet folkdräkt
har visserligen genererat ett större antal böcker
men ingen om relationen mellan folkdräkt och
modedräkt. Folkdräkten som kulturbärare i
olika sammanhang och länder väntar också. Myternas dräktskick är dåligt omhändertaget. Hur
är till exempel Döden klädd genom tid och rum?
Udda dräkthistoria men viktig för vår förståelse
av tid och sammanhang.
Själv har jag på indirekt uppmaning av Quentin Bell försökt skriva om hur spöken brukar vara
klädda men inser att min research är bristfällig.
Just nu ägnar jag mig därför hellre åt min nya
bok om minnets kläder och dess betydelse.
ingrid svensson
Samtal med Tonie Lewenhaupt
V
ad är en samlare? ”Samlare: person som försöker samla fullständig uppsättning av viss
typ av föremål vanl. som hobby.” Så lyder Svensk
ordboks lakoniska definition, lite väl enkel för den
som samlar kläder. Det finns förstås en mängd
olika anledningar till att man samlar. Det kan
handla om att yrket kräver det. Kanske samlar
man för att det helt enkelt är roligt och inspirer-
ande. Man tycker om att omge sig med estetiska
och historiska objekt. Samlandet kan vara ett sätt
att uttrycka intressen och personlighet. Inte sällan är samlaren på jakt efter det förflutna; genom
att samla hjälper man till att bevara och rekonstruera vår kultur. Samlingen kan tydliggöra
sammanhang och visa på tidigare förbisedda
kopplingar.
35
Dräkthistoriker, författare, kulturjournalist,
curator med mera Tonie Lewenhaupt inledde efter studier vid Konstfack, linjen för reklam, samt
kurs i modeteckning och journalistutbildning en
karriär som moderedaktör, -journalist och stylist. I slutet av 70-talet började hon känna en viss
leda vid de årliga modeuppgraderingarna och
mässorna, hon tröttnade på det nya modet. Hon
blev alltmer intresserad av trädgård och började
skriva om trädgård samtidigt som hon längtade
efter att fördjupa sig i konstfrågor: Tonie började
studera konstvetenskap. Modeskribenten blev
dräkthistoriker.
Jag ringer upp Tonie Lewenhaupt för att tala med
henne om samlande. Vem skulle bättre än Tonie
kunna svara på frågan: varför skall man samla på
klädesplagg?
Tonie inleder med att berätta att mötet och äktenskapet med fotograf Claës Lewenhaupt ledde
till yrkessamarbete. Deras första gemensamma
bok Lilla svarta: Idéer och tankar kring modet 1930
till 1970 med text av Tonie och rikt illustrerad med
fotografier av Claës utkom 1985. Inför fotograferingen lånade de ihop kläder och det var under
arbetet med denna bok som samlandet kom
i gång för Tonies del. I samma veva, i början av
80-talet, frågade en gammal vän om Tonie ville
titta på hans mors sparade kläder. Inledningsvis
var hon måttligt road av förslaget, men begav sig
för gammal vänskaps skull till det stora slott i Skåne som hyste kläderna – och blev hänförd! Uppe
på vinden hängde tyggarderoberna på rad. När
Tonie såg kläderna, som tillhört en kvinna som
hon träffat, uppfattade hon för första gången hela
människan; hennes liv, hennes ideal, hennes umgänge. Tonie blev tagen av upptäckten att kläder,
använda kläder, hade så mycket att berätta. Hon
insåg vidden och kulturvärdet i gamla kläders
historia. De förmedlade så mycket mystik och
känsla! Kläderna på vinden var sydda av systrarna
Tunborg i Stockholm. Det rörde sig om ett oerhört välsytt, anpassat Parismode. Tonie och Claës
Lewenhaupt gjorde ett reportage för Månadsjournalen om vindsupptäckten och därmed blev det
känt att Tonie Lewenhaupt intresserade sig för
äldre kläder. Nu blir hon kontaktad av personer
som undrar om hon kan ge råd om hur man skall
handskas med gamla kläder och – om Tonie vill
ha dem. Samlingen startar alltså med gåvor.
36
När paret Lewenhaupt planerade Lilla svarta
behövde de även lite nyare kläder. I Malmö fanns
en exklusiv klädaffär; ett NK i miniatyr var varuhuset Ohlssons i Malmö. Innehavaren Stina Pacini
Ohlsson hade stora ambitioner för verksamheten
och reste varje år till Paris, där hon köpte kläder
både till butiken och till sig själv. Tonie fick låna
plagg av henne till Lilla svarta. Och nu väcktes Tonies intresse att själv börja köpa kläder. De svenska
auktionshusen erbjöd vid denna tid inte något av
intresse, men genom en vän i London upptäckte
hon Sotheby’s och Christie’s spännande utbud
av kläder. Få privata kunder hade fått upp ögonen för äldre kläder, det var framförallt TV-bolag
och liknande som förvärvade via auktionshusen.
Christie’s höll auktion var fjortonde dag och Tonie lärde känna personalen, som höll henne uppdaterad, och sedan kunde den London-baserade
vännen gå och hämta fynden. Det var plagg från
1850-talet fram till 1930-talet som hon köpte. Och
samlingen växte. Nu spred det sig i vida kretsar att
Tonie Lewenhaupt var klädsamlare.
Tonie berättar med inlevelse hur man bekantar sig med plaggen och därmed med deras
forna ägare; man vänder på grejerna, ser hur
sömmarna går, var fläckarna finns, analyserar
material, färger, detaljer… på så vis får man ihop
berättelserna och skapar dräkthistoria. Dräkthistoria som ofta är kvinnohistoria. Tonie, som
bor i Landskrona, var med i Fredrika Bremer-förbundet i staden. När Fredrikorna år 1984 skulle
fylla 100 planerades en utställning. Låt oss göra
en klädutställning, föreslog Tonie. Konsthallen i
Landskrona fick man disponera och Stina Pacini
Ohlsson och många med henne lånade ut kläder
till en utställning som blev en veritabel succé!
17 300 besökare på en månad! Massor med evenemang arrangerades i anslutning till utställningen
och en katalog producerades: Hundra modiga år.
Tonie berättar att hon nu insåg hur kläder berör.
Samtidigt fick hon nya kontakter.
Jag undrar förstås hur det står till med Tonies
samlingar och samlande i dag. Tonie berättar att
när Claës gick bort 1990 bestämde hon sig för att
skänka bort samlingarna. Det fanns olika anledningar till beslutet. Samlingarna var nu så omfattande att hon inte riktigt visste vad hon hade.
Plagg lånades ut till olika utställningar, vilket
innebar ett tufft slitage för kläderna. I dag är det
två institutioner som äger Tonies forna samlingar:
Röhsska museet i Göteborg och Kulturen i Lund.
Men det började med att Tonie kontaktade Helena
Dahlbäck Lutteman, chefsintendent vid avdelningen för konsthantverk vid Nationalmuseum,
och frågade om Nationalmuseum ville ta emot
plaggen. Dahlbäck Lutteman var intresserad, tog
emot plaggen, men det hände inte något. Men en
dag ringde hon och berättade att hon blivit chef
för Röhsska museet i Göteborg och frågade om
hon fick ta med sig samlingen dit. Det fick hon.
Och så hamnade det bästa av bra designers på
Röhsska museet, exempelvis Diorplagg. Kulturen
i Lund är främst intresserat av personhistoria
och där finns Tonies tre brudklänningar, från
de tre äktenskapen, samt en del av hennes Katja
of Sweden-plagg.
Hösten 2015 kommer Röhsska att ställa ut Tonies
donation och hon arbetar som bäst på tillhörande bok/utställningskatalog – både skriver och illustrerar – som skildrar personer, tid, ideal och
förhoppningar så som de avspeglas i och kan tolkas utifrån de utställda plaggen. Tonie exemplifierar med en skiddräkt från 30-talets England.
Det var ett ovanligt och exklusivt fritidsnöje att
skida i Alperna på 30-talet. När kriget sedan kom
med allt vad det innebar av svårigheter gällde det
att använda de varma kläder man hade. Skidlångbyxorna får hänga med och lappas och lagas och
stoppas allt eftersom åren går. När kriget är slut
finns byxorna kvar, som ett viktigt minne av kriget. Är det därför de har sparats? Varför sparar
man vissa plagg? Vem sparar? Nu skall Tonie nysta i historien runt en vinröd klänning och kappa
från 1917 års Frankrike.
Tonie intresserar sig alltså för dräkthistoria.
Det är något annat än den modehistoria som
enbart beskriver hur modet utvecklas, förändras. Det viktiga är vad kläderna berättar. Tonie
framhåller att man genom andras kläder kan lära
känna människor som man aldrig har mött. Och
man lär också känna tiden. Ett helt liv kan man
bli vän med genom kläderna, men de skall vara
använda. Nya, oanvända kläder har aldrig levt
med någon. De förblir stumma.
Tonie menar att klädhistoria tolkar tiden precis som övriga kulturyttringar gör, formspråken
överensstämmer. Hon ser att modeideal avspeglas i övrig kulturhistoria, mode är helt enkelt en
del av kulturhistorien. Hon har lyckats förmedla
denna insikt i olika sammanhang. Som exempel
kan nämnas att Tonie ansvarade för uppslagsordet ”mode” i Nationalencyklopedin där hon lyckades, tillsammans med dräkthistoriker Elisabet
Thelander, få in ”dräkt” vid sidan av de etablerade ämnena som litteratur, musik etc. i de stilhistoriska beskrivningarna. Titta till exempel på
uppslagsordet ”barock”!
Modet bjuder många olika discipliner på värdefullt samspel. Konstvetenskap, arkeologi, etnologi, litteraturvetenskap, idéhistoria, film- och
teatervetenskap, medicinhistoria, sociologi … och
den verkliga modeskaparen ekonomin – alla berikas de av dräkthistorien.
Lästips – några böcker av Tonie Lewenhaupt
Lilla svarta: Idéer och tankar kring modet 1939 till
1970. Tillsammans med Claës Lewenhaupt.
Stockholm: Stenströms, 1985.
Tidens tecken: Kvinnans kläder i förhållande till sin
omgivning 1890–1986. Tillsammans med Claës
Lewenhaupt. Helsingborg: Wiken, 1988.
Modets mening: Samhället som modeskapare. Höganäs: Wiken, 1992.
Tidlösa trådar: Klassiska kläder från antiken till våra
dagar. Stockholm: Atlantis, 2003.
Kläders tysta språk. Stockholm: Atlantis, 2005.
Bilden av modet. Tillsammans med Lotta Lewenhaupt. Malmö: Arena, 2009.
Inte bara mode: Samhället som modeskapare. Stockholm: Atlantis, 2010.
37