En rapport om ett konstartsöverskridande projekt
Mixed Minds En rapport om ett konstartsöverskridande projekt Konstnärlig ledare Charlotta Miller Projektledare Pia-Marie Wehrling Process under 2014-2015 1 Innehåll i rapporten 1. Bakgrund 2. Presentation av projektet 3. Program & samarbeten 4. Ansökan & urvalsprocessen 5. Deltagarna 6. Samtal & visning 7. Reflektioner 8. Slutord Citat från deltagarna i Mixed Minds ”Lägger in mig själv i farfars karta, lägger på ett lager till. Jag vill försöka arbeta som jag brukar, organiskt och intuitivt.” ”Jag funderade på hur jag skulle kunna förstärka den känsla av något overkligt, illusoriskt, drömlikt som kan infalla vid stora livsförändringar.” ”Rådet jag fick med mig från första träffen var att hellre filma en minut om dagen än inget alls, och det har hjälpt mig en hel del. Det är fortfarande svårt att komma igång men via enminutaren kommer jag hela tiden vidare.” ”Jag hade inga tydliga idéer, bara en lust och ett starkt behov av att se hur jag skulle kunna använda rörlig bild för att komma åt kroppsliga minnen och osynliga, tystade berättelser.” ”Jag är inte rädd för att prata om det svåra, det tidigare hemliga och jag skäms heller inte för det längre. Denna insikt är som en milstolpe. Jag uppfattar att jag är på väg att komma över ett hinder, som jag inte själv vetat fanns, och att jag snart kan börja på en ny bana.” 2 1. Bakgrund Denna rapport beskriver Mixed Minds-projektet som vi genomförde under 2014. Satsningen finansierades av två parter Kultur i Väst samt Svenska Filminstitutet. Kultur i Väst är en regional kulturförvaltning i Västra Götaland som är projektägare till hela projektet. Svenska Filminstitutet hade mellan 2010 och 2014 ett särskilt uppdrag från Kulturdepartementet för att öka jämställdheten inom film. Bakgrunden till satsningen beror på att kvinnorna fortfarande saknas i ledande positioner när det gäller de kreativa A-funktionerna som producent, regi och manus. Satsningen kallades Stöd till unga kvinnors filmskapande där regionerna bjöds in att till ansöka om projektmedel till egna projekt där jämställdhet stod i fokus. Kultur i Väst, som arbetar sedan länge med jämställdhet inom film, sökte och erhöll medel för totalt fyra projekt under perioden. Det första projektet Kultur i Väst genomförde var konkret där vi lyfte den tekniska kompetensen som en viktig nyckelfråga för unga kreatörer, oavsett var i produktionen man arbetar. Nio unga kvinnliga filmskapare med utbildning och/eller erfarenhet från olika yrkeskategorier inom film stärkte sin kompetens kring professionell filmteknik som ljud, ljus och efterbearbetning. Projektet genomfördes 2011 och beskrivs i rapporten ”Fokus, filmteknik för tjejer” som finns att ladda ned på http://www.kulturivast.se/sites/default/files/filmfokus_low_1.pdf samt i den dokumentation som finns kvar på webben: https://fokusfilmteknik.wordpress.com 2012 startade Kultur i Väst upp FilmCloud, en verksamhet riktad till unga filmare i regionen. Svenska Filminstitutet beviljade medel som hjälpte oss att knåda in jämställdhetstänket redan från början i stället för att lägga till stödben och åtgärder i verksamheten i ett senare skede. FilmCloud arbetade med att skapa en inkluderande kommunikation utifrån mångfald och jämställdhet i form, text och bild. Vi tog fram tydliga kriterier kring vilka handledare, workshophållare som skulle engageras liksom utverkade noga uttänkta urvalskriterierna för alla stöd unga filmare söker för.. Detta mynnade ut i FilmCloud Manifest som beskrevs i skriften ” Att förändra filmlandskapet”::www.kulturivast.se/sites/default/files/document/attforandrafilmlandskapet.pdf Arbetet med FilmCloud fortskrider alltjämt och kan följas på 2014 valde vi att vända oss bortom både ålder ”unga” och epitet ”filmare” och ville uppmuntra helt nya aktörer som konstnärer, kulturarbetare och mediekvinnor att pröva och utveckla sina visioner vidare genom att använda rörlig bild och skapade då Mixed Minds. 3 2. Mixed Minds Mixed Minds var ett utvecklingsprogram för kvinnor verksamma inom konst och kultur som var intresserade av att utvidga sitt område genom att använda rörliga bilder och film. Syftet var att möjliggöra ett filmskapande för människor utanför den traditionella filmindustrin och bryta föreställningar om hur man gör film samt vem som får lov att göra film. Visionen var att ställa kameran i centrum och skapa en grupp av oliktänkande individer som kanske bidrog till helt nya samarbetsformer. Kanske kunde detta innebära att nya oväntade processer med oanade resultat kunde komma till stånd? ”I mötet med Mixed Mindarna har jag slagits av hur många lager det finns i varje berättelse och i varje människa.” Johanna Bernhardson, dokumentärfilmare & handledare 4 3. Program & samarbeten Programmet sträckte sig mellan april – december 2014. Redan när projektet startades var fyra workshopshelger inbokade där deltagarna skulle få dyka ner i film och arbeta med sina projekt tillsammans med olika processledare. Därefter fick deltagarnas individuella behov definiera vilka resurser som behövdes och vad som skulle ingå i form av som kompetensutveckling och annat. Mellan träffarna arbetade deltagarna självständigt med sina idéer och uppmuntrades att samarbeta inom gruppen. Tanken var att de skulle pröva nya former för sitt skapande. Målet var att deltagarna skulle få större kunskap för att kunna visualisera sin idé med rörlig bild, inte att göra en fullskalig filminspelning. Resultatet var öppet, det kunde bli rörliga bilder i forma av skisser, scener, tidsförlopp, förstudier till något större, eller verk som stod på egna ben. Mixed Minds ville skapa en kreativ bubbla utan yttre distraktioner där deltagarna både kunde arbeta och lära känna varandra. Därför kändes det naturligt att förlägga workshops-helgerna på annan ort. Genom att äta och bo tillsammans under några dagar, förutom att arbeta med projekten, var syftet att generera nya tankar, nya samarbeten och nya processer. Under Bergmanveckan på Fårö fick deltagarna möjlighet att delta i flera av talangprogrammets punkter, umgås med andra filmare, se film och träffa Baker Karim, långfilmskonsulent på SFI, som var som regissör för Open Set på Fårö. Deltagarna fick på nära håll se Baker i klipprummet och få en inblick i hans filmprocess, vilket var ovärderligt. Men lika mycket värt var det att långfilmskonsulenten fick möjlighet att träffa en ny sorts filmskapare: vår grupp Mixed Minds. Workshopshelger Mixed Minds 2014 April Juni September November Uppstart på kursgård i Hindås, Akademin Valand Bergmanveckan på Fårö Fördjupningshelg på Katrinebergs folkhögsskola Visning av Work-in-Progress och samtal, Akademin Valand 5 Filmbranschen är traditionell, konservativ full av dramaturgiska kurvor, genrer och konventioner. Men det finns också en parallell värld full av rörliga bilder, där alla redan skapar sina filmer. Det räcker med en smartphone i fickan och vips är man en presumtiv filmmakare. Mixed Minds projektet ville tänka bortom en traditionell filmskola, där idén måste tryckas in för att passa in i ett färdigt branschformat. I stället vill vi skapa en plats där frågan är ”vad behöver den här idén?” Då Akademin Valand film, Göteborgs Universitet arbetar med två begrepp; filmisk praktik – utveckling av filmskapande för en traditionell arena och visuell praktik – visualisering av annat område än just filmbransch, så var Akademi Valand en självklar part för projektet. Tanken var att dörrarna skulle hållas öppna för att se åt vilket håll deltagarnas projekt skulle utvecklas. Mot filmbranschen, egen arena, eller kanske inte båda? Akademin Valand Film bistod med kompetens, nyfikenhet och kunskap men också med lokaler och teknik. 6 ”Jag tror att det som förnyar och prövar nya ingångar och utgångar berikar branschen. Särskilt nu under den digitala revolutionens tidsålder. Medier konvergerar och vi ser fler projekt som är både film, design, konst, interaktivitet, spel etc. Det påverkar filmen naturligtvis. Dessutom behöver man inte samma tekniska utbildning eller resurser för att göra film. Det gör att trösklarna är lägre. Filmens ”professionalitet” har också börjat ifrågasättas. Idag är man inte nödvändigtvis endast filmmakare hela livet. Man kan vara kreatör och verka i flera medier samtidigt. Allt detta tror jag berikar och förnyar filmmediet.” Baker Karim, Långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet 7 Vi bestämde tidigt att lyssna in vad deltagarna behövde i form av handledning, teknik och ny kunskap. Förutom helgträffarna, där de arbetade med mer generella idéer kring rörlig bild, så var det viktigt att deras arbeten med de egna projekten inte stannade upp. En modell skissades fram utifrån resurser, behov och tillgänglighet. Alla i gruppen ville lära sig mer om klippteknik, men utöver det hade alla individuella behov. Flera kurser anordnades efter behov och varje gång någon hade en egen kurs hade alla möjligheter att delta. Varje deltagare blev matchad med en handledare för individuellt stöd och fick lägga upp sin egen struktur i form av tid och antal träffar. ”På det personliga planet har Mixed Minds påmint mig om vikten att vara produktiv, att ta beslut och sen agera. Det är handling som driver projekt framåt, inte bara visioner och tankar. Rent generellt tycker jag mig se brist på intresse för film som konstform inom filmbranschen men just projektet Mixed Minds är motsatsen och det är glädjande. Gorki Glaser- Müller, regissör & handledare 8 Mixed Minds handledare & processledare Kalle Boman, professor Akademin Valand Linda Sternö, universitetsadjunkt Akademin Valand Gustav Annerblom, amanuens Akademin Valand Tommy Spaanheden, universitetsadjunkt Akademin Valand Jonas Eskilsson, regissör Maja Kekonius, regissör Johanna Bernhardson, regissör Minka Jakersson, filmfotograf/regissör Gorki Glaser-Müller, regissör Clara Olausson, regissör Varje handledare höll dessutom en öppen workshop inom sitt specifika fält där alla deltagare var välkomna. Det blev fem kurser i olika ämnen som; After Effects, filmfoto, personregi, essä/dokumentärfilm och Det fördjupade samtalet om feedback. Visionen var att både deltagarna och handledarna skulle få ut något av att mötas och även möjliggöra för nya typer av samarbete och verksamhet. Deltagarna fick olika typer av resurser under hela projektet, som tekniskt stöd, helgworkshops i grupp tillsammans, workshops med processledare, resor med program och uppehälle, vistelse på Bergmanveckan, individuella handledare och ett mindre stipendium att nyttja för kostnader i samband med produktion. ”Att växla mellan konstformerna berikar definitivt filmskapandet. Ju mer du kan om filmens olika beståndsdelar desto bättre kan du artikulera en vision. Att samarbeta med konstnärer som ifrågasätter invanda och automatiserade val utifrån viljan att vara professionell kan vara oerhört befriande. Genom Mixed Minds har jag själv fått lust och inspiration till att skapa nätverk inom vilka information, erfarenhet och kunskap delas. Ibland upplever jag filmbranschen som ganska ogenerös och hemlighetsfull.” Minka Jakersson, filmfotograf, regissör & handledare på Mixed Mind 9 4. Ansökan & urvalsprocessen Det var viktigt att utlysningen av programmet skulle vara tillåtande och inkluderande för att locka till sig de som var nyfikna på film men ännu inte vågat närma sig på egen hand. Vi ville signalera att det verkligen handlade det om att gå emot gamla föreställningar om vem som gör film. Ansökan skedde med en projektidé där de kortfattat redogjorde hur de kunde använda kameran som verktyg. Deltagarna skulle motivera varför de ville gå programmet och hur det skulle kunna vara utvecklande för dem. Vi ville veta varför den rörliga bilden lockade. Idéerna skulle inte bedömas utifrån ett konventionellt format för hur en typisk filmidé ser ut. Istället letade vi snarare efter intressanta visioner och lust till att berätta. Ansökan skulle innehålla: Ett CV En projektidé där de kunde använda kameran som verktyg. Max en A4 En beskrivning/presentation av dem själva och deras motiv för att delta En länk/presentation till en av deras tidigare produktioner/produkter En kortfattad beskrivning av film- och teknikkunskap. Hade de filmat tidigare? Kunde de klippa? Hade de jobbat med kamera tidigare? En beskrivning av deras relation till filmskapande Vi sökte efter kvinnor med högskoleexamen inom konstarterna, alternativt kvinnor som arbetat professionellt under minst tre år inom områden som berör bild, dans, musik, film, litteratur, rörliga medier, spel, hantverk, reklam och andra kreativa ämnen. Förutom att deltagarna skulle vara nyfikna på att utforska film som ett nytt område var det viktigt att de var beredda att bidra till gruppen. De behövde vara intresserade av att dela med sig av sina processer och vara utåtriktade i den meningen att de bjöd in andra till att se och förstå deras närmande av den filmiska processen. Intresset för Mixed Minds var överraskande mycket större än vad vi hade trott, särskilt då vi inte haft möjlighet att marknadsföra projektet via några andra kanaler än Kultur i Västs hemsida, nyhetsbrev och Facebook. Det kom in över 40 ansökningar och en svår urvalsprocess tog fart. De sökande var kvinnor i olika åldrar, alla var kultur- eller konstutövande med intressanta projektidéer Genom intervjuer och ett idogt pusslande kunde vi till slut sätta ihop en grupp som vi trodde kunde stimulera varandra på ett positivt sätt. 10 5. Deltagarna Anna Unsgaard, konstnär och smyckeskonstnär ”Jag är konstnär, min familjehistoria går som en röd tråd genom mitt skapande. Jag brukar tänka att jag jobbar som en filmare, samlar material som jag sen klipper ihop till en helhet. Jag söker för att få verktyg och bollplank.” Mitt projekt har funnits med mig i många år, jag visste inte precis hur men jag visste att jag ville göra film. Nu när jag jobbar med mitt projekt så sväller det som en deg som jäser över alla kanter. Min farmor och farfar var missionärer i Kongo Brazzaville, dåvarande Franska Kongo. De var där 1923-1955 med några korta besök i Sverige. Min pappa och hans syster blev lämnade på barnhem i Sverige när de var 2 respektive 8 månader. De växte upp där, på Drott på Lidingö, missionärernas barnhem. Min pappa blev traumatiserad av att inte växa upp med sina föräldrar. Det har påverkat mig. Man ärver sina föräldrars historia, det ouppklarade förs vidare till nästa generation att bearbeta. Afrika, Kongo, Indo har alltid funnits i mitt liv och det är något som dragit mig dit som ett gummiband. Det är något jag måste utforska och dela med mig av, en historia att berätta. 11 Min farfar kallades Mungaala Mungeele av byborna, vad betyder det? Jag har hittat 3 skrivböcker med farfars dagböcker från hans byresor, en karta med alla byar och en liten svart bok med avståndet mellan byarna. Jag vill göra den resan, imaginärt och fysiskt. I mina tidigare verk har jag använt material som mina farföräldrar hade med sig hem, omvandlat, bearbetat och återskapat. Min familjehistoria går som en röd tråd genom mitt skapande. Vi hade ett rum fyllt av koffertar som det stod A. Unsgaard på. Det är ju jag. Gjorde mina farföräldrar något bra? Var det värt det? Jag har känt skam inför den vite mannen som åker till ett främmande land och talar om det rätta sättet att tro. Jag vill experimentera med film som medium, olika lager, collage, ljud, animerade fotografier, mina objekt, bilder mm. Genom Mixed Minds har jag fått verktyg och ett nätverk. I början av projektet höll jag på mycket med farfars fotografier, kopierade bilderna, klippte ihop olika bilder, klippte in pappa som barn hos farmor och farfar i Kongo. En kollega fotograferade mig i farfars kostym med en klase röda kors. Jag klippte in mig själv bredvid farfar som har en likadan kostym på sig. Lägger in mig själv i farfars karta, lägger på ett lager till… Jag vill försöka arbeta som jag brukar, organiskt och intuitivt. 12 För tre år sen ringde telefonen, det var en man, Armel Thongo MBou från Indo i Kongo. Hans pappa jobbade med min farfar. Vår historia hänger ihop, sammanflätade med varandra. Vi har pratat mycket i telefon och träffats flera gånger. Jag har filmat våra möten i Frankrike och sista gången i Paris träffade jag också några andra från Indo. Det väckte så många känslor. De kallar mig mama Anna och säger att vi är en familj. Gamla sår i mig väcks, jag blir skör, hela mitt inre i kaos. Jag var i Paris under attentatet mot Charlie Hebdo, både den yttre verkligheten och mitt inre befann sig i undantagstillstånd. Skäms inför min självcentrering. Jag börjar skönja hur….jag ser kartan som det sammanbindande, som en del av min kropp, blodomlopp. Blodsband… resan börjar där….. 13 DIANA STORÅSEN, konstnär, performanceartist, fotograf ”Jag har förkunskaper i foto och film, jag filmar med digitalkamera eller iphone 5, jag är alltid nyfiken på nya sätt att använda teknik och provar gärna nya sätt och låter slump och situation styra val.” Jag valde att arbeta med ett manus jag haft liggande i länge. Manuset är ett relationsdrama, som jag började med att tolka om texten på nytt till en vision med bilder och funderade på hur jag skulle kunna förstärka den känsla av något overkligt, illusoriskt, drömlikt som kan infalla vid stora livsförändringar, så som vid en dramatisk separation. Jag föreställde mig då dramat i ett dockskåp, ”detta liv vi leker”. Sökte något absurt, en krock till det allvar som dramat handlade om, något förskjutet. Ett uttryck utanför det dramatiska, något mänskligt, men samtidigt något förstärkt teatralt med hjälp av scenografin. En känslofylld separation i en förhöjd miljö, där skådespelarna blev till dockor utan att själva vara medvetna om det. 14 Praktiskt arbete: Jag hade tid, min egen arbetskraft och en lägenhet till förfogande. Filmstudion fick bli hemma hos mig, rummet hade den romantiska sekelskifteskänslan jag beskrev i manus. Som utbildad i skulptur och med erfarenhet som scenograf, rekvisitör och kostymör kunde jag istället designa/bygga dockskåpmöbler i skala 1:1. Några vänliga och nyfikna själar hjälpte till ideellt (mot lunchmat), och det gjorde att tidsplanen gick att hålla och projektet gick att utföra. Bygge och stipendie-ansökningar varvades i några veckor. Jag utgick ifrån fyra klassiska vitmålade dockskåpsmöbler med gulddekor, ex; byrå med påmålade byrålådor, moraklockan där tiden står still, flygeln med påmålade tangenter. Parallellt med att idén bytte form, kontaktade jag de skådespelare jag önskade skulle göra dessa roller, en man och en kvinna som hade rätt karaktärer. Jag hade redan bestämt mig för att arbeta med professionella skådespelare som kunde sitt yrke, eftersom det skulle underlätta för mig som novis-regissör och filmare. Det var inget jag kunde räkna med då det var min första film. Jag hade tur, två av de jag hoppades på tackade ja. Två duktiga skådespelare med en bra personkemi framför kameran. Det bästa med Mixed Minds var att vi fick välja egna handledare som passade vårt personliga filmprojekt. Min handledare hjälpte mig med många bra råd och lånade mig teknik till filmningen. Ju mer jag fördjupade mig i projektet, desto mer värdefullt kändes det att både handledningen och lån av teknik fanns via samma person, det var oerhört tidsbesparande och minskade stressen avsevärt. Utöver det hjälpte filmare i mitt nätverk mig med teknisk support. Filmteamet: bestod av mig (manus, regi, foto, scenografi), Martin Norberg (foto), Erika von Weissenberg (fad), Anna Melin (kostym), Björn Knutsson (ljud), Raheleh Ka (klippning), Sanda Sejdinovic, Mette Johansen, Tobias P Lund, Emma Gunnarsdottir (assistenter) samt Ylva Gallon och Claudio Salgadao (skådespelare). Tystnad! Tagning! 15 Erika von Weissenberg, scenograf ”På grund av ständig penga- och tidsbrist är det sällan det finns utrymme för experiment och/eller nyskapande tankar. När jag jobbar heltid, eller mer, som jag har gjort det senaste, så hinner jag inte utvecklas konstnärligt. Detta program skulle kunna ge mig det rum och den tid jag behöver för att utvecklas som filmscenograf, teaterscenograf och konstnär.” Jag gör scenografi på film och teater och driver även, ihop med sju kollegor, ett rekvisitaförråd i Göteborg. Nu har jag utvecklat en lust och ett behov av att berätta egna historier. Både genom scenografi, men också med egna filmer. Som filmscenograf vill jag arbeta med miljöer som hjälper berättelsen, jag vill bryta upp den rådande normen, den realistiska konventionen och tillföra en poetisk förhöjning. Med mina rörliga bilder vill jag berätta om människan, berätta genom rum. Inte med traditionellt filmberättande, utan som ett collage av konstfilm, dokumentär och rumsgestaltning i rörliga bilder. Mina teman rör sig kring rum, tid och minnen. Vad är ett liv? Vad formar en människa? Kan mina filmer skildra ett människoblivande? 2005 hade jag en omvälvande upplevelse på ett hotell i Göteborg. Jag lämnade ett rum i en korridor, jag var uppfylld av liv, hopp om framtiden, kärlek. Tog ett foto. Sedan dess har jag funderat på en filmidé där en korridor och rummen bakom dess stängda dörrar representerar tidslinjen och händelserna i en människas liv. Korridorer i byggnader är oftast förbisedda rum (om man bortser från Stanley Kubrick), trots att de är husens ryggrad. Varje dörr i en korridor kan dölja ett nytt universum. I min korridor ser vi händelser och perioder i en kvinnas liv passera när kameran rör sig framåt och kvinnan går in i olika rum eller går i korridoren. Rummen vi kommer in i kan bestå av helt olika slags filmiska uttrycksformer och upplevelser. Min strävan är beskriva allmänmänskliga frågor på ett poetiskt sätt som lämnar utrymme åt betraktarens egna tankar. 16 En workshop med Johanna Bernhardson satte igång en ny process i mitt skapande. Jag arbetade med frågeställningen: ”Vad är jag mest rädd för?”. Hur privat kan man vara? Vad är farligt att säga, att uttala, är mina hemligheter faktiskt egentligen en del av mitt konstnärliga bränsle eller är det pinsamt och självutlämnande att använda sig av sina erfarenheter? Jag märkte plötsligt att jag inte längre var lika rädd. Skämdes inte lika mycket för att tala om saker som jag tidigare skämts för, såsom min mammas manodepressivitet och mina episoder av psykos som ung. Både korridoren och rummen innanför dörrarna är föränderliga och oväntade. Hotellkorridorens tråkiga heltäckningsmatta kan förvandlas till ett rinnande vatten eller fatta eld. Rummet kan byta skepnad och bli en korridor i ett ryskt fängelse eller kanske en ambulansfärd. Jag vill jobba med min tolkning av psykotiska rum. Rum som är subtilt opålitliga eller som plötsligt byter skepnad. Psykos, förvirring, men inte som i en skräckfilm utan kontemplativt och tankeväckande, som försoning och tröst. Genom Mixed Minds har jag fått hjälp av Akademin Valand Film att digitalisera CD-skivor, VHS-kassetter och mina gamla mini-DV-kassetter. Min pappa och hans bästa vän Christina iscensatte lekfulla filminspelningar, med super-8, med oss barn på 70-talet. Min finlandssvenska farfar har också filmat mycket. Vi har även en stor samling dia- och stillbilder. Detta material längtar jag efter att digitalisera och förvalta, jag tänker mig en eventuellt rättighetsfri framtida bildbank eller ett arkiv. Delar av detta material ryms i rummen i »Korridoren«. Jag lär mig behärska tekniken, med kameran, vid klippbordet och med efterbearbetning av rörliga bilder. Inspirerad av alla möjligheterna som man har när man jobbar med stillbilder i Photoshop vill jag föra in samma lekfullhet och oberäknelighet i rörliga bilder, att manipulera bilder i lager, opacitet, tillföra flera dimensioner. I After Effects vill jag rensa i verkligheten och manipulera den så att en större koncentration och allmänmänsklighet infinner sig. Jag är också intresserad av att utföra effekterna i verkligheten, som liveprojektioner, eller iscensätta handlingar i en modell som jag projicerar i, samtidigt som jag filmar. Jag prövade i all hast att projicera min hotellkorridor på en yta, därpå byggde jag upp en modell av den på kapa (vit kartong). Projektionen styrde så att proportionerna blev de rätta. I modellen projicerade jag sedan mina rörliga bilder, på korridorer, på tunnlar, på diverse miljöer. Jag filmade av projektionerna. Det uppstod en slags obegriplighet och osäkerhet i bilderna, som jag uppskattade. Man ser att det finns ett rum (modellens verkliga perspektivlinjer) men de stämmer inte riktigt med det som visas. Jag filmade när jag projicerade en åkning av hotellkorridoren på kapa-modellen och så tände jag eld på kartongen. Det var väldigt vackert när väggarna liksom smälte undan och flammorna steg 17 framför projektionen. Jag är inte helt nöjd men experimentet leder åt rätt håll. Jag vill uppnå en känsla av overklighet, osäkerhet hos betraktaren. Att du aldrig kan vara helt säker på vad det är du ser. Jag ser mig som en berättare och jag vill berätta men hur jag skall tillföra ord och text till mina bilder? Räcker inte bilderna. Kan jag skriva? Det är spännande att försöka formulera tankar i ord men jag känner mig otillräcklig och ointellektuell. Jag lånar lite, stjäl lite och samplar! Vad är det som gör oss till människor? Jag är en del av allas berättelser och när jag berättar om mig så berättar jag om dig. När jag var 10 år och såg »Tältprojektet« fick jag ett politiskt uppvaknande genom teater. Sen dess har jag drivits av en längtan och ett behov av att förändra världen och jobba politiskt. Tack vare »Tältprojektet« har jag alltid tänkt att det möjligt att ändra samhället med kultur som medel! Under detta arbete känner jag väldigt tydligt att mitt liv och min erfarenhet av att växa upp med en psykiskt sjuk mor, mina egna psykoser i ungdomen, min otillräcklighet och låga självkänsla äntligen har fått komma upp på dagordningen. Jag är inte rädd för att prata om det svåra, det tidigare hemliga och jag skäms inte heller för det. Denna insikt är som en milstolpe. Jag uppfattar att jag är på väg att komma över ett hinder, som jag inte själv vetat fanns, och att jag snart kan börja på en ny bana. Jag tror att detta arbete har gjort mig stark nog att äntligen starta det som egentligen alltid varit mitt mål, nämligen förbättra världen! Världen har åtminstone förändrats i mig! 18 Fia Adler Sandblad, skådespelare, dramatiker och konstnärlig ledare ADA teater ”Jag vill ta in filmen som arbetsmetod för att undersöka relationen mellan ord och kropp i syfte att få tag i kroppsliga minnen och artikulera osynliga och tystade berättelser.” Jag är skådespelare och dramatiker, driver ADAS musikaliska teater, en fri grupp med bas på Konstepidemin i Göteborg. Jag kom med en stark längtan att artikulera mitt projekt ”Barnhemsbarn” också genom den rörliga bilden. Jag hade inga tydliga idéer, bara en lust och ett starkt behov av att se hur jag skulle kunna använda rörlig bild för att komma åt kroppsliga minnen och osynliga, tystade berättelser. Den första helgen i april fick mig att börja filma. Enkelt, kort, anspråkslöst. Stå ut med att det blev futtigt och fattigt. Kom på att det är okay att vara det, att jag till och med gillar det så länge jag har min historia, det jag vill berätta. Upptäckte att det blev rätt fint med att bara prata rätt in i kameran och funderade på hur privat jag kunde bli. Laborerade med balansen ”att berätta” (=inte privat) och med ”att sjunka in i” (=privat). Jag har lite saknat samtalet. Jag förstår att en inte kan få allt, men lite mer tid för att tala kring och artikulera tankar samt att diskutera med med-mixed-minds-arna hade varit fint. Jag trodde att jag främst sökte ett ”hur” eftersom mitt ”vad” var rätt tydligt. Dagarna på Bergmanveckan gav mig en upplevelse av att det är möjligt att göra film med små medel om man har en stark idé. Eller en idé som en själv känner som stark. Det gav mig också tankar kring bildberättandet och hur andra arbetar med sin personliga tematik. Jag har under hela förloppet brottats med att det privata är så tydligt i mitt fall men alltmer kommit att se att det också är det som är det som - så att säga - ÄR. Utan det finns det ingen större anledning för mig att göra det här. Så jag måste våga utmaningen och stå ut med att det kan bli superpinsamt och jobbigt och ensamt och inte så bra på en gång. 19 Under våren hade jag börjat arbeta med djupintervjuer och samtal med andra barnhemsbarn. Jag kände att jag behövde dem att spegla mig i för att bli verkligare i min egen historia, för att den skulle bli mindre privat och mer en av många sådana här historier. Dessa tre ”röster”, Kjelle, Maya och Yvonne, har jag burit med mig under projektet och jag har velat hit och dit med vad jag skulle göra med deras material. Jag hade en tanke på att göra en dokumentär om Kjelle men insåg den tid det skulle ta och att det inte var rätt nu. Jag åkte ändå hem till honom och filmade en hel del. Jag filmade när han satt och berättade, jag filmade hans rum, hans lilla lägenhet i Lindome och jag funderade. Under sommaren började jag spåna på bildmässiga idéer. Jag hamnade i skogen, kände att jag ville vara ensam i skogen och bara gå, ta mig fram genom den oändliga stora skogen. Den var fysiskt krävande, ödslig men ändå vacker och varm. Både skrämmande men också liksom ”där”, närvarande. Jag såg mig själv gå omkring där, för att på något sätt ta mig igenom något, finna något, något ”annat”. Jag frågade Alexandra Lind som är uppvuxen härute där jag bor om hon ville gå med mig ut i skogen och filma mig, nära, bakifrån när jag gick. Det gjorde hon och jag fick ett bildmaterial som var bättre och rikare än mitt eget. En annan sak jag brottats med var hur mycket jag skulle skriva, formulera mig innan jag filmade och hur mycket jag bara skulle filma och se vad det blir i rutan, som Kalle Boman så fint presenterat filmandet den första helgen. Till Bergmanveckan gjorde jag några snabba ihopklipp, både med bilder tagna i olika sammanhang och med intervjun med Kjelle och som jag la ihop med en voice-over bara för att kolla om jag var inne på något. Jag gick lite i stå under sensommaren och början av hösten. Jag visste inte vart jag skulle. Jag prövade att göra videodagbok. Jag prövade att tänka ”fiktion” och började skriva på ett manus till en tv-serie. Till slut kunde jag sätta mig och klippa och klistra med mitt skogsmaterial och med de inspelade djupintervjuerna. Det var riktigt roligt. Plötsligt kunde jag laborera mer fritt med ett material som jag hade gjort (med hjälp av Alex och mina ”röster”) och leka med ljud och bild för att söka mig fram till innebörderna. Började stortrivas. Än bättre blev det när jag mötte Johanna Bernhardsson. Hennes introduktion i essäfilm gjorde mig lyrisk. Där fanns ett arbetssätt som jag känner mig hemma i och jag fick tydligare bilder av att jag skulle kunna använda mig av mitt undersökande och mina frågor som form för själva filmskapandet. Här blev jag också lite skakad av insikten att själva densiteten, kvalitén, är så avgörande. Renodlandet. Och jag inser att det är en bra idé att begränsa mig till mina egna frågor, till det som rör sig i mig. I alla fall just nu. Planen är en essäfilm eller en kort film som handlar om min längtan efter min mamma. Jag är ju så gammal. Jag vet att jag inte bör längta efter henne, att det inte är någon idé. Men jag kan inte hjälpa det. Där någonstans. 20 Mirjana Vukoja, inredningsarkitekt och konstnär ”Jag är redo att ha en relation till mitt eget filmskapande och att via rörlig bild finna sätt att uttrycka de bilder och upplevelser jag har inom mig.” Det har alltid funnits både en nyfikenhet och ett motstånd att arbeta med rörliga bilder och när jag fick möjligheten att påbörja en licentiat på Högskolan för Design och Konsthantverk tog jag chansen att möta dem båda genom att koppla detta medium till min undersökning. När Mixed Minds dök upp tog jag det som ett tecken att jag valt rätt verktyg/medium att jobba i. Nu var det bara att ”go with the flow”. Som doktorand söker man ständigt efter kärnan i ens arbete parallellt med ett ständigt insamlande av information. Det är lätt hänt att mängden information under den här tiden bara växer och växer genom att man ständigt skapar nya kopplingar som resonerar med ens tidigare material, ett s.k. web of resonance, (”spindelnät”). Efter månader av expansion har jag insett att jag måste börja göra ett urval, bli ”blind” för vissa delar i processen, så jag kan börja förtäta mitt ständigt växande nät. Jag ser att jag underlåter urvalsprocessen under arbetets gång och låter mitt spindelnät växa så det knakar. Det är passande att jag i min första filmuppgift i Mixed Minds-kursen kom att filma ett spindelnät. Ett spindelnät beläget emellan stammarna i en tallskog som var en utmaning att filma då det enbart syntes när solljuset träffade de skira trådarna. Utöver utmaningen att filma en sekvens på tre minuter utan klipp fanns dilemmat att försöka fånga rummets djup. Oftast när jag tidigare försökt fånga och förmedla rummets djupförhållanden så blev bildsekvenserna ofokuserade med alltför mycket information som försvårade för betraktaren att göra ett urval och veta vad man skulle fästa 21 blicken på. Men efter den sekvensen, sökandet efter spindeltråden (i närbild), kom jag till insikt att genom att koncentrera mig på en detalj så kunde jag även fånga rumsligheten. Genom att fokusera och göra ett urval, kunde jag skapa djup i bilden och fånga det jag sökte. Annat som jag fick med mig från första träffen var rådet att hellre filma en minut om dagen än inget alls, och det har hjälpt mig en hel del. Under projektets gång har jag filmat dessa korta sekvenser i sökandet efter att försöka fånga min blick på omgivningen. En stor hjälp under processen för att komma vidare har varit de återkommande träffarna där vi presenterat vårt material för varandra. Det är vid dessa stunder jag mest har uppskattat att vara i ett sammanhang och som hjälpt mig att gå vidare; att fått ingå i en grupp som stöttat en att tro på sitt material och sin process. Det händer något med uppfattningen av ens arbete när man visar det i ett sammanhang och i större format. Blicken läser in ytterligare moment såsom rum, åskådare och skala, som skiljer sig rejält från det vanliga arbetssättet när man sitter själv framför datorskärmen och redigerar. Vi har även haft tillfälle att visa vårt material för verksamma filmare som vi dessutom haft handledning med. Deras blick på min arbetsprocess och möjligheten till inblick i deras arbetsprocess har gett en ytterligare dimension till mitt eget sökande. Jag börjar sakta men säkert bryta ned mitt motstånd med att jobba med rörlig bild. Jag inser att jag alltför länge hade koncentrerat mig på att försöka klättra över alla höga trösklar (teknik, prestationskrav mm) när jag istället borde sänka dem! Mycket av min process inom Mixed Minds har handlat om att komma igång och att våga testa och experimentera samt att lita på min blick och min känsla för redigering. Jag är väldigt glad över att jag följde min intuition att jobba med rörlig bild och fått möjligheten att delta i en kurs som denna. 22 Det gör att jag idag ser mycket tydligare vilka möjligheter det finns att jobba vidare med rörlig bild i min undersökning. Det handlar inte längre om att fortsätta utvidga mitt spindelnät, som bara skulle försvaga det, utan bli kvar i det material jag har och istället börja förtäta det. 23 6. Samtal & visning Det var viktigt att deltagarnas idéer, som nu blivit rörliga bilder, också fick möta en publik och ett öppet samtal arrangerades en blåsig lördagseftermiddag på Akademin Valand med Axel Danielson som samtalsledare. Syftet var att visa work-in-progress, möta en publik, men också vara transparenta över hur processerna sett ut för att skapa diskussion. Intresset var stort och varken de medverkande eller publiken ville gå hem denna sena eftermiddag utan det blev ett livligt och intressant samtal där publiken också deltog. Genom dessa fem kvinnors närvaro på scenen och deras redogörelser, deras olikartade många arbetsmetoder, skapades nya bilder för hur det kan gå till. ”Om man menar allvar med att öka demokrati och mångfald genom rörlig bild, så är det av största vikt med projekt som Mixed Minds. Istället för att ha workshops i dramaturgi och storytelling har man vågat lita på att deltagarna, i detta fall fem konstutövande kvinnor, redan har en massa kunskap och erfarenhet genom sitt eget yrkesutövande. Målet var inte att "lära dem att göra film", utan snarare hitta olika sätt att manifestera den kunskapen de redan har. Vidare så blir det för mig tydligt hur stark kraften av att få vara i ett sammanhang är, där man kan dra nytta av varandras kunskap, få stöd i sina idéer och därigenom våga lita på sitt eget uttryck. Det räckte att se några minuter av deltagarnas verk för att förstå hur viktiga den här typen av initiativ är för att utveckla området. Akademin Valand Film arbetar med två parallella begrepp; filmisk praktik och visuell praktik. Det förstnämnda innebär att utveckla filmskapande för en traditionell arena såsom biograf eller TV, där det finns olika parametrar att ta hänsyn till. Visuell praktik handlar istället om att använda kameran för att visualisera ett annat områdes verksamhet eller kunskap. Visuell praktik kan alltså tillämpas på inom alla områden i samhället, och det är inte självklart att det liknar Filmisk praktik i sin form och innehåll. Genom projekt som Mixed Minds så möts dessa två praktiker med spännande resultat. ” Axel Danielson, universitetsadjunkt, Akademin Valand film 24 7. Reflektion Fem konstutövare bestämde sig för att nyfiket erövra den rörliga bilden och göra den till sin egen. På sina villkor blev kameran deras verktyg, för att fördjupa, göra mer eller göra annat av en verksamhet som redan fanns – deras konst. Den energin som släpptes fri i mötet mellan tekniken, tankarna, känslorna och det egna yttrycket var magiskt och vittnade om en stor möjlighet till utveckling. Filmen blev utmanad av konstnärerna som inte arbetade utifrån koncept, manusutveckling eller andra osynliga regler. Konstnärerna tvingades byta perspektiv, förhålla sig till nya omständigheter och fick tillgång till kunskaper som möjliggjorde deras idéer. Ur detta växte ett ”görande” där tankarna omsattes till verk som till slut kunde nå en publik, som blev presenterade för rörliga bilder som befriande nog inte går att kategorisera eller stoppa in i ett fack. För mig har det varit en ynnest att få delta i Mixed Minds-processen och se dessa fantastiska och unika verk som Anna, Diana, Erika, Fia och Mirjana skapat under vår tid tillsammans. Deras röster och deras filmer har fått mig att förstå hur långt man kan nå genom att vara modig, våga ifrågasätta och vara friare i tanken. Och att den rörliga bilden har oändliga möjligheter som vi bara har börjat att utforska. Charlotta Miller, Konstnärlig ledare Mixed Minds 2014 25 8. Slutord Det har varit en spännande resa att följa deltagarna i projektet Mixed Minds, dessa kreatörers resa till den rörliga bildens land. Det fanns motstånd hos flera av deltagarna och man kunde skönja lite av skräckblandad förtjusning när de prövade att erövra ett nytt medium. Inte så märkligt, för rörliga bilder har en tendens att skrämma bort potentiella filmskapare av flera orsaker. Film har en aura av status, makt och teknik som håller alltför många icke-normativa berättare borta. Det är sant att den film vi alla ser på bioduken, filmen som ligger på tio-i-topp på biolistan, är skapad med en dyr komplicerad teknik och att listan på alla namn i teamet som rusar förbi i eftertexterna består av mestadels män med specialkompetenser. Det är dyrt, svårt och få förunnat att få göra en storfilm som går upp på en galapremiär. Men film är mer än så och att berätta med rörliga bilder kan vara precis hur enkelt som helst. Smartphones eller vanliga digitalkameror ger oss möjligheter att skapa berättelser med hjälp av rörliga bilder, enkla program hjälper oss att redigera och hela världen finns som potentiella tittare på webben. Med Mixed Minds ville vi ifrågasätta vem som får göra film och vilka former filmskapandet bör ha. Vi valde att vända oss till kvinnor som bottnade i någon annan konstform än film och som var intresserade av att pröva att utveckla sitt konstnärskap genom rörlig bil. Vi var intresserade av vad som skulle hända om man värnade om en egensinnig, unik och icke konventionell ingång i filmskapandet men samtidigt gav kunskap och kompetens kring själva hantverket rörlig bild. Det var befriande att se hur personligt och unikt våra kreatörer använde rörliga bilder för att ta sitt skapande vidare. I Mixed Minds såg man hur intressant det kan bli när man låter olika konstformer få möta varandra och detta vill vi verkligen fortsätta att borra djupare i. Vår förhoppning är att projekt som Mixed Minds är en del av små men viktiga steg som innebär att filmbranschen öppnar upp för nya röster och en ökad mångfald. Pia-Marie Wehrling, Initiativtagare & projektledare, Filmkonsulent Kultur i Väst PS. tack…. Det finns många att tacka för att Mixed Minds kunde genomföras. Men utan Svenska Filminstitutet som gav projektet medel så hade vi inte skrivit någon rapport alls – så tack! Vi vill också tacka vår samarbetspartner Akademi Valand, Göteborgs Universitet där särskilt Kalle Bohman, Klara Björk, Lena Lind Brynstedt och Axel Danielsson så generöst bidrog på flera sätt under processen. Andra vi vill tacka är Jenny Luukkonen för de publika arrangemang som genomfördes, Ann-Marie Söhrman Fermelin för goda samtal under projektet och Film på Gotland som lät oss få spelrum under Fåröveckan samt Katrinebergs Folkhögskola som bjöd in gänget för en arbetshelg. Tack alla fina handledare, workshopledare och alla andra som på olika sätt doppat en tå eller hela huvudet i projektet. Men utan de modiga deltagarna - som vågade ge sig ut på en upptäcktsfärd med en kamera i sin hand som de modigt riktade både inåt och utåt, inget projekt. Så stort varmt tack, kära Mixed Minds! Och sist, men inte minst – tack Charlotta Miller, vår konstnärliga ledare som på sitt kloka, eftertänksamma och kreativa vis dirigerade fram hela processen. 26
© Copyright 2024