Jazzbladet nr 3-4/14 - Classic Jazz Göteborg
JazzblaDet Nr 3-4/14 36 årg Lyckad festival i maritim miljö 2 Kallelse till årsmöte i Föreningen Classic Jazz Göteborg Härmed kallas till ordinarie årsmöte i föreningen Classic Jazz Göteborg söndagen den 22 februari 2015 kl 15.00 på Restaurang Kapellet, Örlogsvägen 2, V Frölunda. Föreslagen dagordning: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. Val av mötets ordförande Val av mötessekreterare och do justeringsmän Fråga om mötets stadgeenliga utlysande Fastställelse av dagordning Verksamhetsberättelse och ekonomisk redogörelse Revisionsberättelse för 2014 Fråga om ansvarsfrihet för avgående styrelse/styrelseledamöter för 2014 8. Val av ny styrelse/styrelseledamöter 9. Val av revisorer 10.Val av tre personer i valberedning 11.Fastställande av årsavgift för 2016 12.Övriga frågor 13.Mötets avslutning Den som vill ta upp ett ärende under Övriga frågor ombeds anmäla detta per mail till [email protected] eller per post till styrelsens ordförande Per Ekander Terrassgatan 13 411 33 Göteborg. Vi bjuder på förtäring. Välkomna! Styrelsen 3 JazzblaDet Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg Redaktör och ansv utg: Bosse Alftenius Hovås Enebacke 7 436 58 Hovås Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 150301 BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK! Årsavgift: Senior: 200:Junior (under 30 år) 30:Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz Göteborg Ange namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument! Dags att betala medlemsavgift! Trots stigande priser är medlemsavgiften fortfarande bara 200:- (30:- om du är under 30!) Du betalar med bifogade inbetalningskort eller via internet till vårt pg (se ovan). Glöm inte att ange namn och adress. Medlemskort kommer att skickas ut senare. Tryckt hos Göteborgstryckeriet, Mölndal 4 Redaktörens spalt Som ni har lagt märke till har det varit stiltje på Jazzbladsfronten under hösten. Jag är den första att beklaga detta. Det har emellertid visat sig att tiden inte räckeer till för båda mina roller i styrelsen - förutom redaktörsskapet är jag ju också ekonomiansvarig för föreningen. Den senare rollen har blivit betydligt mer omfattande på grund av jazzfestivalen. Vi kommer att omfördela arbetsuppgifterna i styrelsen inför 2015. Även om en hel del vatten hunnit rinna under broarna sedan årets jazzfestival ägde rum har många den i färskt - och oftast positivt minne. Det är en stor apparat att ordna ett sådant här evenemang, och vi hade ingen rutin och kort om tid för genomförande. Trots det är vi nöjda med resultatet samtidigt som vi tar med oss nyttiga erfarenheter till planeringen inför nästa år. Den har f ö redan börjat. Glädjande nog har ett ännu större antal band anmält sitt intresse i år jämfört med förra året. Även i år kommer festivalen att äga rum i kulturreservatet Klippan, som av de flesta upplevdes som en stimulerande och annorlunda miljö. 2014 års festival sponsrades mycket generöst både av privatpersoner, små och stora företag. Vi hoppas och tror att utfallet 2015 blir än mer positivt - feedbacken från sponsorerna ger os anledning att hoppas på detta. Classic Jazz Göteborg har ju mycket annat att erbjuda än festivalen. På mittuppslaget finns vinter/vårprogrammet för s/s Marieholm, Restaurang Kapellet och Stenakryssningarna till Danmark. Som vanligt kommer vi att arrangera jazzkvällar i Slottsskogen och vi kommer också att medverka i Kulturkalaset. Den uppmärksamme läsaren kommer att upptäcka en förändring i det här numret: Berts återblickar kommer att ersättas av intressanta klipp från gamla och gulnade Jazzblad. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på sid 12. Notera genomsnittsåldrarna i de olika orkestrarna och jämför med idag! Tiden lider, och vi med den, har någon sagt! Till sist: Er redaktör tillönskar en God Jul och Ett Gott Nytt Jazzår! Bosse Alftenius 5 Får du föreningens email? Om inte kan det bero på att vi inte har din aktuella emailadress. Skicka den till [email protected], så ska vi se till att du hålls fortlöpande informerad om våra aktiviteter. Tack på förhand! 6 Nollåttor berömmer festivalen! För undertecknad och maken började jazzbesöken i Götet 1995 med ”A Tribute to Billie Holiday” och sen har de tillhört årets höjdpunkter. Två gånger har vi måst avstå och ledsamt nog från 25-årsfirandet 2013 som ett tag såg ut att sätta punkt för allt. Den timslånga TV-inspelning därifrån som Lasse Mattsson berömde i förra Pulsen var en tröst men kunde i våra ögon mer ha ärat den som till för några år sedan lade ner ett oändligt arbete på arrangemangen: Ulf Albrektsson i Max Lagers New Orleans Stompers. Samt inmängt åtminstone något nummer av det bandet! Nu exponerades desto mer de senare årens arrangörer genom många inslag med Second Line Jazz Band. Jesper Albrektsson och Niklas Carlsson – båda med fäder i Lagers – är lysande arvtagare och programmet talade välgörande nog även till den yngre generationen, men för dem som i alla år hållit Lagrarna bland de främsta blev det alltså aningen skevt. Nåväl, nu var det alltså årets begivenhet som skulle beskrivas. Den som länge såg ut att inte bli av. Tills systerföreningen Classic Jazz i Göteborg med snäv tidsmarginal vågade sätta igång ett nytt planerande. Givetvis togs tillfället tacksamt tillvara! Alltså drog vi sista helgen i augusti iväg till Klippans Kulturreservat vid Älvsborgsbrons södra landfäste och bodde utmärkt på Novotel där festivalkontoret var beläget och där några konserter också hölls. Hela området är sevärt och spellokalerna var inhysta i många vackra och kulturellt definierade byggnader. Utanför hotellet välkomnades man av spel av legendariske trombonisten Papa Pider (Pider Åvall) som med sitt återuppståndna band ju vann 2013 års jazztävling. Där ingår trumpetaren Klas Nilsson som skulle återkomma i flera andra sammanhang. Vid invigningen, förrättad av gamle 7 skolbandsklarinettisten Thomas von Brömssen, stod det klart att publiktillströmningen var god även om få huvudstadsbor utöver trogna Mona och Ove Arkebrink syntes till. Efter Sweet Feets pigga och färggranna uppvisning var det dags att begå den första konserten med favoriterna i Foggy Bottom Classic Jazz Band. Härligt att lyssna till outslitliga nummer med smak av det magiska året 1923 som ”Canal Street Blues” och ”Room Rent Blues” och den något yngre ettriga ”Snag It”! Här medverkade Klas Nilsson på andratrumpet vid sidan av kapellmästaren Anders Linde som i sista stund fått skaffa fram en ersättare på trombon. Luckan efter Peter Trägårdh kunde ingen ha fyllt bättre än Magnus Bylund som nyss gått med i paraden och därefter hade ordinarie uppgifter hos två andra favoriter, Vintage Jazz Big Band och Peoria Jazzband. Lika stronga som välljudande insatser - det kan vi intyga! De lovordades av många precis som hängivenheten hos Klas Nilsson som återkom direkt efter Foggys framträdande i sitt ordinarie band Vintage. Där påmindes man som alltid om oförliknelige Rolf Sundby genom flera arrangemang, fint presenterade av kapellmästaren och Armstrongstipendiaten Bert Slättung. Lördagen var mer än välmatad och med nödvändighet måste man avstå från lockande seanser med t ex Dixie For You, Six City Stompers, Sir Bourbons (med Thomas von Brömssen), Jazz Preachers och Swing Brothers. I sistnämnda kvintett ingår de outtröttliga Magnus Bylund och Johnny Korner – båda medverkande i tre orkestrar! Gärna hade man också hört ”värdarna” i The Board Band. Däremot avnjöts de ungdomliga och originellt svängiga göteborgarna i Swing Tarturo, ekvilibristiska världsstjärnorna i Paris Washboard och naturligtvis Papa Bues Memorial Band. Liksom ännu en konsert med härliga Peoria som verkligen håller stilen efter nära 55 år! Det var välfyllda evenemang där man ibland fick bida i dörren tills någon ”lämnade båten” och det gick att klämma sig in. Extra trångt var det när Stockholm Swing All Stars nästan lyfte taket med Karl Olandersson i spetsen. Där återförenades för övrigt Klas Lindquist och Niklas Carlsson som vi första gången hörde med nyss nämnda ”Second Line” på Götaplatsen 1995! Lördagens sena spelning med Foggy Bottom-gänget bjöd på fantastisk sång av Anna My – denna skolrektor (!) som frambringar klassisk blues- och gospelsång så ögonen tåras och som redan 1993 fick Armstrongstipendiet. Den stolte fadern Anders/Anton Ekström i Max Lagers filmade som väl är inslagen (göteborgsjazzarna är duktiga på att föra arvet vidare!). Till höjdpunkterna tidigare denna dag hörde också ett efterlängtat återseende och -hörande när världsberömde ragtimepianisten/ kännaren Peter Lundberg trollband med solospel och lika lärt som avspänt föredragande. Honom hade vi flera gånger glädjen träffa på de klassiska ragtimemötena hos paret von Plomgren ute i Bromma. Vad allt har inte den klassiska jazzen gett under åren! Finalspelningen av Vintage var mer än fullsatt och åter framträdde den sympatiska och enligt programmets omslagstext ”last of the red hot mamas” Caroline Wennergren. Vacker, chosefri och skönsjungande i Ella Fitzgeralds anda och stil! Då liksom på fredagen fick man nöjet att se och lyssna på den talande-sjungande dockan Leroy Armstrong 8 (Louis lillebror!) som Caroline hanterade och konverserade med stor finess. Har i efterhand fått höra från säker källa att detta sker med ren fingerfärdighet, buktaleri (!) och dito sång. Beundransvärt! Det blev en storartad avslutning på en festival, som först inte såg ut att bli av men som sedan genomfördes med bravur av både arrangörer och medverkande. Och som man innerligt hoppas kan upprepas kommande år. Helst besökt i sällskap med många andra från både denna sidan och andra delar av landet! Sonja Svensson Thomas von Brömssen invigningstalar 9 10 Papa Piders släpper ny CD vid releaseparty Bandet som svider (se motstående sida) är trots åldern very much alive and kicking. Nyligen har man nedkommit med sin andra CD, betitlad ”Good Night Irene”. Med anledning av denna lyckliga tilldragelse bjöd bandet in till ett release party på Nefertiti. Den minnesgode läsaren erinrar sig säkert att bandets förra release party fick ställas in p g a översvämning i Nef’s lokaler. Denna gång förlöpte tillställningen utan dylika incidenter, till den talrika publikens stora tillfredsställelse. Än mer nöjd blev man när herrarna framförde ett antal nummer från den föreliggande CD:n. Man gör ingen hemlighet av att förebilderna är 50-talets britttiska tradjazz med namn som Ball, Bilk och Barber. Speciellt den senares musik återspeglas i Papa Piders musik, med skiffleinslagen som russin i kakan. Jag ska inte trötta er med att gå igenom spår för spår utan nöjer mig med att nämna några höjdpunkter. Sverker Nyström tar sig på altsax an gamla Higginbothamlåten ”Give Me Your Telephone Number” på ett sätt som skulle ha glatt gamle Captain John Handy. Titellåten framförs med den utmärkta stämsång som är ett av bandets kännemärken. ”Det religiösa” handhas med bravur av Sverker på klarinett och sång i ”It Is No Secret...”. Skifffle time blir det i ”Puttin’ On A Style” där svensktoppssångaren emeritus Hultman agerar försångare med ackuratess. Fin stämsång även här! Gillade du Barber på 50-talet så kommer di att älska den här plattan - Den här musiken är bättre än originalet tycker Bosse Alftenius 11 Historiens vingslag 1 12 Historiens vingslag 2 13 Program vinter/vår 2015 Kapellet tel 031-29 77 00 21-jan Sir Bourbon 04-feb Swing Brothers 18-feb Max Lagers 04-mar Dixieland Rednecks 18-mar Fader Bergs 01-apr Seaside 15-apr Riverside 29-apr Peoria 13-majSkoogzsällskapet 27-majVintage Marieholm tel 031-10 59 65 29-jan 12-feb 26-feb 26-mar 23-apr 07-maj 21-maj The Board Band Westjazz Foggy Bottom Gothenburg Swing Society Swingx Papa Piders Tant Bertas Stena Danmark 05-mar Papa Piders 19-marPeoria 14 A Closer Walk With Thee historien bakom en melodi Det finns flera religiösa sånger som handlar om vandring, varav några också spelas av jazzband. ”Walking with the King” och ”We shall Walk through the Streets of the City” är väl de mest kända. Att ”vandra med Gud” nämns i Bibeln; däremot finns det inga exempel på att helgon marscherar in genom pärleporten som i ”When the Saints” ... George Lewis spelade in ”Just a Closer Walk with Thee” minst fyrtio gånger. Detta är inget rekord: hans ”Burgundy Street Blues” toppar listan med mer än 50 inspelningar. Ursprunget till den sistnämnda är välkänt, men bakgrunden till ”Closer Walk” är höljd i dunkel. År 1769 publicerade den brittiske poeten William Cowper psalmen ”Walking with God”, senare mer känd som ”O for a Closer Walk with God” efter den första raden i den första strofen. Den trycktes i Olney Hymns, en sångbok av Cowper och hans vän John Newton (som skrev ”Amazing Grace”). Jag har inte funnit någon tidigare användning av uttrycket ”Closer Walk”. Martha J. Lankton (en av Fanny Crosby’s många pseudonymer) och William J. Kirkpatrick publicerade en sång ”Closer Walk with Thee” i Songs of Joy and Gladness (1885): 1915 publicerade den för mig okända Carrie Lee Bowyer ”Just a Closer Walk with Jesus” i The Highway Hymnal. Jag har inte hört den eller sett vare sig text eller noter, och kan inte avgöra om det finns någon likhet med den betydligt mer kända ”Just a Closer Walk with Thee”. Hos de övriga nämnda sångerna finns ingen som helst likhet i melodierna. Vissa källor hävdar (utan bevis) att ”vår” Closer Walk härstammar från tiden före inbördeskriget, men den exakta frasen ”Just a Closer Walk med Thee” kan inte hittas i några skriftliga källor före 1940, när den svarte kompositören och musikförläggaren Kenneth Morris upptäckte låten. Det finns inte heller några inspelningar från 1920-30-talet. Det finns två versioner av hur Morris hittade ”Just a Closer Walk with Thee”: I en intervju med Bernice Johnson Reagon berättar Morris att han 1940 besökte en konferens i Kansas City, där en kör sjöng en sång, som han aldrig tidigare hade hört. Han frågade körledaren som inte visste varifrån sången kom; han hade hört den ”hela sitt liv”. Morris gjorde ett arrangemang på vad han antog vara ”an old spiritual song. It was a plantation song”. Enligt Horace Clarence Boyer skall Morris ha hört sången vid ett tillfälligt stopp på en järnvägsstation någonstans mellan Kansas City och Chicago. Han greps så av sången att han klev 15 av tåget vid nästa station och tog nästa tåg tillbaka. Där lyckades han hitta mannen som sjungit sången, skrev ner texten och melodin och publicerade den med några egna verser samma år. Det finns en kort notis på Internetsiten ”Find a grave” som hävdar att en Rev. Elijah H. Cluke (1907-1974) skulle vara upphovsmannen. Teoretiskt är detta möjligt, men det finns inga bevis och ingen ytterligare information om denne Cluke. Enligt en annan uppgift komponerades melodin till en begravning så sent som 1937. George Lewis berättar i en intervju att han första gången hörde melodin i slutet av trettiotalet. Då framfördes den i långsamt tempo. Han berättar också att John Casimir’s band var det första som spelade melodin på en begravning. Den avlidne var en man som hade blivit knivdödad på en bar, då han skulle stoppa pengar i jukeboxen för att spela Closer Walk med Sister Rosetta Tharpe. Därefter spelades den alltid vid begravningar. Den första kända inspelningen gjorde Selah Jubilee Singers 8 oktober 1941. Här framförs sången i ett långsamt tempo, men Sister Rosetta som gjorde sången känd genom sin inspelning från december samma år, har ett snabbare tempo med eget rockigt gitarrkomp. Den första jazzinspelningen är daterad 15 maj 1943, en repetition med George Lewis´ band i Edgar Mosley’s hem dagen före den epokgörande ”Climax Session”. Man valde här ett ännu snabbare tempo än Rosetta Tharpe. Bunk Johnson fortsatte i samma stil 1944 och 1945. George Lewis spelade bl.a. in Closer Walk i Ohio den 19 mars 1953. Denna session var anmärkningsvärd av två skäl: Det var första gången den senare så framgångsrika uppsättningen med Kid Howard, George Lewis, Jim Robinson, Lawrence Marrero, Alton Purnell, ”Slow Drag” Pavageau och Joe Watkins gjorde en inspelning och det var också skivpremiär för det arrangemang som kom att känneteckna många av Lewis inspelningar: en långsam pianointroduktion, några långsamma chorus med ensemble, sång av Joe Watkins och en pianoövergång till dubbelt tempo. Denna finess har senare kopierats av många band. En utförligare version av historien bakom ”Closer Walk” med bilder och ljudexempel finns på min hemsida www.jazzhistoria. se . Där finns också (bland mycket annat) information om boken ”Jazz at Vespers”, där drygt 500 religiösa låtar beskrivs, däribland ”Just a Closer Walk with Thee”. Ingemar Wågerman 16 Skivtips 3/14 Detta skivtips är tänkt att enbart handla om vokalister med viss anknytning till jazz. Vokalisterna kommer att tas i bokstavsordning, inte efter den eller de artister som står för respektive CD. Först ut är den före detta gospel- och kyrkokörsångaren Lorez Alexandria (1929-2001). I jazzsammanhang brukar hon sjunga i mindre sättningar som på denna CD ”For Swingers Only” på Argo Jazz DGA3011. Tony Bennet (1926-) är väl egentligen ingen jazzartist. Man kan säga att han verkar i ett mellanrum med jazz å ena sidan och populärmusik på den andra. Detta CD-album omfattande två skivor är intressant ur tidsaspekten 50 år. Inspelningarna omfattar tidsperioden 1951 till 2001. Nästan ett historiskt dokument. Skivorna heter ”The Essential Tony Bennet”, Columbia 5 10782 2. Ella Fitzgerald (1917-96) är nog mångas idol. Naturligtvis en fråga om tycke och smak. Jag för min del tycker att hon är lite för opersonlig. Naxos Jazz Legends har gett ut tre separata volymer från hennes tidigare period nämligen ”A-Tisket, A-Tasket”, 1936-1941 (8.120540), ””It´s The Way That You Do It”, 1936-1939 (8.120611) och ”Oh! Lady Be Good” 19451952 (8.120716). För ett par år sedan kunde vi höra Stacey Kent (1968-) på Göteborgs Jazz Festival. På denna CD från 2005 är hon vokalist i sin man Jim Tomlinsons kvintett. Skivan heter ”Jim Tomlinson, The Lyric”, Q+ music. Nästa artist är en verklig särling. Gunnar ”Siljabloo” Nilson (192589). Jag citerar från inlagan till detta album med tre CD-skivor ”Ernst Gunnar Nilson, född i Notviken i västra utkanten av Luleå i nådens år 1925, var en särling. Han var en spelman och musikant av det slag som det sannerligen inte har funnits många av. Varken i vårt land eller någon annanstans”. Skivmärke Vax Records. Albumets tre CD heter ”Jazz 1951-1957” (1040), ”Live 1954-1955” (1041) och ”Schlagers 1952-1956” (1042). Alla CD-skivorna har ”Gunnar Siljabloo Nilson” som överrubrik. Utan tvivel är Frank Sinatra (1915-98) den främste storbandsvokalisten genom tiderna. Jag tänker då på tiden med Tommy Dorsey i början av 40-talet, t.ex. CD:n ”Tommy Dorsey and his orchestra featuring Frank Sinatra”, vol.3, Universe 3630. Ett annat exempel är samarbetet med Count Basie i början av 60-talet som bl.a. resulterade i ”Sinatra Basie, a historical musical first”, Reprise 927 023-2. 17 Sarah Vaughan (1924-90), med den fantastiska rösten, var både små- och storbandsvokalist, jag tror att hon också prövat på både musikaler och opera. Exempel på hennes mångsidighet finns på ”Sarah Vaughan, The Great American Songbook”, NOT Music NOT2CD221. Till sist Joe Williams (1918-99). kivtiteln kanske något överdriven ”The Greatest!! Count Basie plays, Joe Williams sings standards”. Verve 833 774-2. Leif Wockatz 18 Clarence Williams musikalisk mångsysslare Clarence Williams var samtidigt både musiker och entreprenör. Genom sin förtrogenhet med olika aspekter av musikbranschen blev han en tusenkonstnär: han var kompositör, musikförläggare, musiker och sångare och så småningom också agent för ett antal andra musiker. Han arbetade bl a med Bessie Smith, den ojämförligt största av de tidiga bluessångerskorna. Williams föddes i New Orleansförorten Plaquemine den 8 oktober 1898. Han hade både kreolskt och indianskt påbrå. Fadern spelade bas men hans egentliga födkrok var det familjeägda hotellet. Williams började sin musikaliska karriär i blygsam skala genom att uppträda på familjens hotell och som gatumusikant och sångare. Redan vid tolv års ålder blev honom stugan för trång och han lyckades krångla sig in i Bill Kelsys berömda minstrelsällskap och turnerade en tid med showen i sydstaterna som sångare och sedermera master of ceremonies. När Williams kommit tillbaka till New Orleans startade han en kemtvätt med stadens många stilmedvetna musiker som målgrupp. Han började också spela piano i Storyvilles honkytonks. Här fann den normalt sett mycket självmedvetne Williams sin överman i den legendariske ragtimepianisten Tony Jackson (som bl a skrev Pretty Baby). 19 Williams spelade under denna tid professionellt med musiker som sedermera skulle bli mycket berömda, t ex Sidney Bechet och Bunk Johnson. En stor del av sin tid ägnade Williams åt att lära sig nya låtar. Han beställde regelbundet nytt material från New York för att hålla sig uppdaterad om de senaste musiktrenderna. Samtidigt producerade han en egen vaudeville-show och komponerade sin första framgångsrika låt ”Brownskin Who You For” som också spelades in på skivbolaget Columbia. Checken på $ 1600 som han fick 1916 för sin komposition var enligt Williams själv det mesta som någon i New Orleans någonsin fått för en låt. 1915 grundade Williams och Armand Piron ett musikförlag i New Orleans. Piron var orkesterledare, violinist och kompositör – han var bl a mannen bakom ”I Wish That I Could Shimmy Like My Sister Kate”. 1917 började Piron och Williams att turnera med en vaudeville-act med Piron som violinist och Williams som sångare och pianist. Mottagandet blev ganska ljumt. Trots detta lyckades herrarna slå sig ihop med den ryktbare W C Handy, som hjälpte dem att placera en del av sina alster i Memphis’ musikaffärer. När en viktig konsert i Atlanta fick flyttas från ett ”svart” till ett ”vitt” auditorium på grund av den vita publikens stora intresse bad Handy den tidigare måttligt framgångsrika duon att medverka i showen. Konserten blev en stor framgång, och märkligt nog blev hrr Piron och Williams tillställningens stora stjärnor! Vid den här tiden hävdade Williams att han var först med att använda ordet ”jazz” på noter. Hans visitkort bar den stolta devisen ”Originator of Jazz And Boogie Woogie”. Ett decennium senare skulle f ö en annan New Orleansman, Jelly Roll Morton, ha visitkort med än storvulnare formuleringar! – Williams komponerande partner mot slutet av tiotalet var Spencer Williams – nej, dom var inte släkt – och resultatet av det samarbetet blev bl a den odödliga ”Royal Garden Blues”. Efter Storyville-distriktets stängning 1917 tilltog strömmen av musiker som lämnade New Orleans för att söka lyckan norrut. Chicago var målet för de flesta – så även för Williams, som anlände till Chicago 1920. Den musikaffär han öppnade nära Vendome Theater blev så framgångsrik att han snart hade tre affärer på olika håll i stan. Men Williams hade ingen tanke på att enbart vara affärsidkare. 1920 var året då Mamie Smith sjöng in Perry Bradfords ”Crazy Blues” och ”It’s Right Here For You”. När publiken för första gången fick höra en svart sångerska sjunga blues ville de ha mer. 1921 gifte sig Williams med blues- och vaudevilleartisten Eva Taylor. Hon var en av de första bluessångerskorna som fick framträda i radio. Hennes 20 Eva Taylor shower influerade många framtida sångstjärnor. Bland låtarna som paret samarbetade om och framträdde med fanns bl a ”May We Meet Again” skriven ”till minne av vår älskade Florence Mills”, en av samtidens mest älskade svarta entertainers. Williams insåg att musiken från New Orleans hade en stor potential i norr, och eftersom New York blivit nytt centrum för populärmusik sålde han sina musikaffärer och drog till ”The Big Apple” 1923. Han skaffade kontor i Gaiety Theater Building på Broadway, där ett antal andra afroamerikanska artister höll till. I februari samma år gjorde Bessie Smith och Williams sina första inspelningar på skivbolaget Columbia. På de två första inspelningarna kompades Bessie endast av Williams´ piano. Den ena låten, ”Gulf Coast Blues” var komponerad av Williams och utgiven av hans musikförlag. Under detta högproduktiva år spelade Bessie in en mängd skivor, ofta med komp av Williams, sedermera med medverkan av andra musiker som kornettisterna Ed Allen och Louis Armstrong, trombonisten Charlie Irvis och tubaisten Cyrus St Clair. Clarence hävdade upphovsrätt till flera av numren som spelades in – man bör dock komma ihåg att Williams gärna tog åt sig äran för sådant som inte var hans eget material. Han var också oärlig mot Bessie på andra sätt. Han övertygade Smith om att hon hade kontrakt med Columbia. I själva verket hade hon skrivit på ett kontrakt som angav Williams som hennes manager. På det viset kunde Williams stoppa halva hennes gage i egen ficka! Detta myglande fick dock ett brått slut när Bessie och hennes pojkvän gjorde ett nedslag på Williams’ kontor. Därefter kunde hon skriva kontrakt direkt med skivbolaget. Men Williams hade andra, mindre giriga sidor, Willie ”The Lion” Smith hävdar att Williams var den 21 första New-Orleansmusikern som hade en avgörande påverkan på jazzscenen i New York. ”The Lion” ger honom en eloge för att han aktivt hjälpte andra afroamerikanska låtskrivare som James P. Johnson, Fats Waller och honom själv. Från 1923 till 1928 var Williams inspelningschef för skivbolaget Okeh. I den egenskapen kunde han söka upp och utveckla nya talanger. Han organiserade ett stort antal inspelningar som starkt bidrog till framgången för tidiga jazzstorheter som Sidney Bechet och Louis Armstrong. Även musiker som King Oliver, Don Redman och Coleman Hawkins medverkade flitigt på Williams’ inspelningar. Mycken fin musik skapades – en hel del finns f ö tillgängligt på Spotify och rekommenderas varmt! Williams var en driven affärsman och som sådan kunde han hjälpa nya artister på många sätt: han kunde ordna inspelningar, förse dem med material, ge ut deras kompositioner och sköta deras affärer. Men han var också kapabel till att lura sina adepter – förmodligen i samma utsträckning som vita agenter, som inte var kända för ärlighet gentemot musiker oavsett ras. Mellan 1923 och 1937 var Williams en flitig skivproducent som organiserade minst två inspelningar i månaden. Han spelade in över 300 sidor under eget namn. Han kunde ofta göra en inspelning för ett skivbolag och sedan, om han inte var nöjd med resultatet, åka till andra ändan av stan och spela in samma låtar för ett annat bolag. ”Dixie Washboard Band” och ”Bluegrass Feetwarmers” är bara två av de många pseudonymer som användes i jakten på den fulländade inspelningen. År 1927 försökte sig Williams på musical. Han skrev text och musik för föreställningen Bottomland med sin fru Eva Taylor som leading lady. Showen mottogs svalt av kritikerna. Däremot blomstrade Williams’ musikförlag ända fram till 1943 då han sålde sin katalog innehållande 2000 låtar till Decca för (enligt uppgift) 50.000$. Från slutet av trettiotalet tills han 1956 förlorade sin syn efter att ha blivit påkörd av en taxi ägnade sig Williams huvudsakligen åt att komponera. Han dog i New York i november 1965. Under sin livstid hade han varit kompositör, pianist, sångare, skivproducent, musikförläggare och agent. Han må inte ha varit jazzens uppfinnare, men han var på sin tid inflytelserik nog för att bli förlåten denna överdrift! Bosse Alftenius efter diverse källor 22 Kalle Olausson - en försenad dödsruna Den kanske trognaste åhöraren som den göteborgska tradjazzen haft är borta - Kalle, med det officiella namnet Karl-Erik Olausson, lämnade oss den 7 juli efter en tids sjukdom. Han var född den 5/11 1921 och blev alltså drygt 92 år gammal, och pigg och slagfärdig var han nästan till slutet. "Jazzen är friskvård för Kalle", brukade Inga-Maj alltid säga. Kalle var född och uppvuxen i Masthugget i Göteborg, vilket han var mycket stolt över. Han var road av dans och dansade flitigt till bl a Malte Johnssons och Sven Sjöholms orkestrar på Wauxhall, Kungsgillet och Liseberg. I yngre år jobbade han bl a som konduktör på Spårvägen och inom kaffehandeln, där han träffade sin blivande fru Maj. Kalle var ambitiös och studiebegåvad och läste till maskiningenjör. Tack vare sin utbildning fick han ansvarsfulla positioner inom Renhållningsverket, där han var anställd i många år. Kalles fru Maj dog på 90-talet. Efter några år tröttnade Kalle på att leva ensam, och på "11-dansen" på Liseberg träffade han Inga-Maj, som kom att bli hans kära sambo för resten av livet. Att Kalle fick upp öronen för tradjazzen berodde (har IngaMaj berättat) på saxofonisten och bandledaren Becke Hinnerson, som mot slutet av 90-talet lockade med Kalle och Inga-Maj till hotell Rubinen, där det då var afterworkjazz varje fredag. Via Rubinen upptäckte Kalle och Inga-Maj jazzen på bl a Radisson, Eggers och Kapellet, började träffa fler och fler likasinnade och med tiden bildades en ganska fast lyssnarskara, senare döpt till "Kalles svänggäng". Flitigare och trognare besökare och lyssnare har sällan skådats och i centrum för gänget satt Kalle själv, och han lärde känna och blev känd av massor med musiker och jazzälskare. De sista åren kroknade Kalle och blev allt tunnare - när man frågade hur han mådde, kunde han svara "De ä gôtt att en ä som en ä, när en inte ä som en ska!" - men han slutade inte gå och lyssna på jazz. Han sken upp när bandet spelade hans favoritlåt "Avalon" - alla bandledare visste att han gillade den och försökte ta med den. Tack gamle Kalle, min vän, för alla år vi har fått se dig i publiken och på dansgolvet! Bert Slättung 23 Bert Slättung - rutinerad paradledare med högglanspolerad sousafon 24
© Copyright 2024