Anna Dahlstein
Kapitel III
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
Företagsamma pionjärer
Kohudar byts mot brädor och öl
Sverige och Argentina skrev under sitt första handelsavtal i Paris 1872, ett kvartssekel efter
etablerandet av officiella relationer. Att det dröjde så länge återspeglar just hur mycket handel som
förekom. Det kommersiella utbytet mellan de två geografiskt avlägsna länderna förblev sporadiskt
så länge segelsjöfart rådde på Atlanten. Inga svenska handelshus grundades i Buenos Aires före
1880-talet och inga köpmän i Sverige sysslade heller med direkt kommers på Río de la Plata.
Mellanhänder i England, Danmark, Norge och främst Hamburg skötte handeln och trappade upp
priserna på båda hållen.
De få svenska fartyg som trafikerade “Silfverfloden” under den här perioden beskrevs i
konsulatregistern som transporter av “redarens eller rederiets egen last”, vilket betyder att de hade
skickats ut på ren spekulation av båtens ägare. Lasten hade alltså inte sålts till en viss mottagare på
förhand, utan fraktades ner på vinst och förlust. De svenska artiklar som betraktades som mest
säljbara var våra gamla klassiker -- järn- och trävaror -- men också gjutjärnsmöbler och verktyg;
öl, porter och lite punsch (det sistnämnda antagligen främst avsett för törstande utlandssvenskar);
glasflaskor och tjära. De mängder tegelsten som fördes med tjänade troligtvis som barlast och
ersattes senare av gatsten. Det går fortfarande att hitta svensk kullersten i Buenos Aires.
Seglatsen mellan Östersjöhamnarna och Río de la Plata tog drygt 100 dagar. Under resan utsattes
fartygen för diverse faror förutom naturens egna krafter. I krigstider riskerade de att förlora lasten
till kapare från fientliga nationer. Väl framme i hamn i Montevideo eller Buenos Aires, riskerade
de att förlora själva besättningen. Kolera skördade en del, men den främsta “faran” var helt enkelt
städernas attraktiva klimat, kvinnor och arbetsmöjligheter: rymmningar var vanliga. Två populära
sjömanskrogar i Boca-kvarteren drevs av svenskor och kallades därför “Svenska Maria” och
“Svenska Fina”. “Finas” legendariskt frodiga ägarinna hette Josefina Petterson.
Till skillnad från Brasilien, som kunde förse fartygen med varor för returfrakt som kaffe
(Sveriges nationaldryck!), socker och bomull, erbjöd Argentina inget större utbud av exportartiklar
av intresse för oss. Utan frysmöjligheter var det förstås omöjligt att frakta färskt kött. På hemvägen
lastades därför de svenska fartygen med kohudar, talg, tagel, nöthår, horn och torkat kött.
Svenskarna ångar in
Under andra hälften av 1800-talet ersattes segelfartygen i Sydatlanten gradvis av ångbåtar, främst
från England och Nordamerika. Den första svenskflaggade ångbåten tuffade in i Buenos Aires
hamn 1884. En visionär ung kapten, Erik Adolf Adde, förde hit den lilla kustångaren
“Kongsbacka” och gjorde därmed vad som kan räknas som debuten för modern svensk export till
Argentina. Den lilla träbåten -- vars besättning bestod av sju män och Addes hustru Gerda -- kom
laddad med svenska industriprodukter. Dessa gav en god vinst, som Adde använde som startkapital
för flodtransporter.
Båten döptes om till “Villa O’Campo” och bytte flagg. Den hyrdes så småningom ut till
argentinska regeringen för att fiska upp kringflytande koleralik i Río de la Plata och ta dem till ön
Martín García för att brännas. Två svenskar deltog i det makabra arbetet, f.d. medicinaren Georg
Broström och ingenjören Edward Bergström. Broström kallades därefter “Likfiskaren”. Båda var
senare med om att grunda Svenska Föreningen och den exklusiva “Indianklubben”.
I slutet av det år då kapten Adde anlände till Buenos Aires, skickade varvsägaren Gustaf Fritiof
Cavallin ner sin första färdigbyggda ångbåt för att se om den kunde hämta ett bra pris på den
argentinska marknaden. Experimentet gick bra och fem liknande affärer gjordes under de följande
åren. Norrlänningen Cavallin investerade sina vinster och förhoppningar i framtidslandet
Argentina. Han köpte skog och byggde ett sågverk vid sammanflödet av Paranáfloden och Río de
Oro (Guldfloden). Huvudkontoret för firman G.F. Cavallin & Söner låg i Rosario och sköttes av
sonen Carl. Allt var guld och gröna skogar tills en ekonomisk kris och en översvämning svepte
bort investeringarna och drev företaget i konkurs.
En sista serie svenska ångfartyg som gjorde ett pittoreskt inslag i Ríachuelo-floden var en trio Göta
Kanalbåtar som nådde sina argentinska köpare i slutet av 1890. De döptes om från de romerskklingande namnen “I”, “III” och “V” till “La Prensa”, “La Nación” och “El Diario” efter
huvudstadens ledande tidningar. De slitstarka kanalbåtarna hade alltså klarat en längre havstur
över Atlanten och visade sig vara lika sega när de sattes i trafik på flodarna kring Buenos Aires.
Ända in på 1940-talet kunde en och annan veteran i den svenska kolonin känna igen dem bland
kolpråmarna.
Kapten Adde lägger in kursen
Om en person ska hedras för att ha öppnat den argentinska marknaden för svenska varor, så är det
kapten Adde. En vistelse i Buenos Aires som sjöman motiverade honom att återvända dit med en
representativ last svenska industriprodukter ombord “Kongsbacka” -- ett initiativ som redan
omnämnts som början av en ny epok i handeln mellan Sverige och Argentina.
Efter ett år som flodkapten i sitt nya hemland, var Adde sugen på att överge sjölivet och ägna sig åt
affärer på heltid. Argentina höll just på att planera en internationell utställning med boskapsskötsel
och åkerbruk som huvudteman. Den nyblivna landkrabban kom på att det skulle vara ett gyllene
tillfälle att presentera svenska uppfinningar och kvalitetsprodukter som t.ex. den revolutionerande
separatorn (mjölkskumningsmaskinen) som Gustaf de Laval patenterat 1878. Adde hade knappt
hunnit fylla 30 år när han drog sig tillbaka från kaptenyrket, sålde sin båt och begav sig till Sverige
Anna Dahlstein
Kapitel III
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
för att väcka olika företags intresse för utställningen i Buenos Aires. Han togs emot av
pappersfabrikanter, järnbruk och verkstäder, som lät sig övertalas att förse honom med varuprov.
Kungen själv, Oscar II, såg till att han fick med sig en välsorterad provlåda med svenska frösorter.
I maj 1886 blev den svenska paviljongen -- en tvåvåningsvilla i “blont” trä från Ligna
Snickerifabrik -- centralpunkten för Buenos Aires expon. Den argentinske presidenten Julio Roca
valde att göra den till sin åskådarläktare under militärparaden, omgiven av utländska diplomater
och dignitärer. “Tunga” personer, men huset stod kvar. Den stadiga villan hade faktiskt hittat en
köpare innan utställningen ens invigts. En svensk journalist rapporterade att besökarna i
paviljongen beundrade Eskilstunaknivarna, imponerades av pappersproven och flockades kring
serveringsdisken där det bjöds på svensk punsch (i den ordningen, påstod han). Utanför stod
åkerbruksredskap och maskiner från ett tiotal fabriker, bland annat från de anrika
Uddeholmsverken. Lavals separator uppmärksammades inte som ett potentiellt hjälpmedel i
mejerinäringen -- som ännu inte utvecklats i Argentina --utan troddes vara en intressant
guldvaskningsmaskin!
Efter sin lyckade debut i handelsfrämjandets tjänst utsågs Adde följande år till ombud i Argentina
för den nyligen grundade Svenska Exportföreningen. De valde rätt man. Han inrättade en
permanent svensk utställningslokal på Avenida Belgrano 801, bara ett stenkast från var
Sverigehuset står idag. Där såldes en imponerande årsomsättning av papper, möbler, yxor, sågar,
spisar, porslin, tändstickor, punsch, lingon, konserver, m.m. -- praktiskt taget allting utom
konserverad gröt. Sveriges första riktiga affärshus i Buenos Aires blev en språngbräda för många
av de anställda -- Addes unga skyddslingar -- och det blev bokstavligen deras “skyddsrum” under
oroligheterna vid Julirevolutionen 1890. (Läs om den episoden i nästa stycke, “Trygghet är en
knäckebrödsmacka”).
Adde såg naturligtvis till att Sverige deltog i nästa lantbruksutställning i april-maj 1890, denna
gång med en stor egen salong som betraktades som den i särklass elegantaste paviljongen.
Utomhus stod flera trävillor, Munktells tröskverk, en väderkvarn och en särskild presentation av
Sandvik-produkter som annonserades med det käcka slagordet “El fierro de Suecia no se rompe”
(en spansk version av “Det svenska stålet biter”). Inomhus var över 37 viktiga svenska företag
representerade, allt från Barnängen (tvål & munvatten) och Rörstrand (porslin) till Husqvarna
(hushållsmaskiner) och Uddeholm (järnvaror). För andra gången lyckades Adde t.o.m. sälja
“omslaget”, själva utställningslokalen. Den så kallade Ekmansvillan på 50 x 20m köptes av
engelska kolonins första “high school” och lär ha ner- och uppmonterats flera gånger utan några
som helst problem. Både villan och AB Separator / Alfa Lavals maskiner belönades med första pris
av den argentinska utställningskommissionen.
Det enda bakslaget vid expon 1890 verkar ha varit att svenskarna denna gång inte fick bjuda sina
besökare på punsch. (Man undrar nästan vad som kan ha hänt vid utställningen 1886 för att
motivera alkoholförbudet...) En svensk som närvarade, reseskribenten John Landin, tröstade sig
med att drycken trots allt “erhålles till ganska moderat pris i Söderströms svenska restauration,
Calle Esmeralda... och efter vad vi ryktesvis hört uppgivas, även i en svensk sjökaptensrestaurang
(“Svenska María”) i Buenos Aires’ hamnstad Boca”. De argentinska besökarna fick trösta sig med
tändsticksaskarna som Adde delade ut gratis.
Trygghet är en knäckebrödsmacka
I den tidigare nämnda affärslokalen i hörnet Piedras-Belgrano utspelade sig en lustig episod mitt
under vad som kommit att kallas Julirevolutionen 1890. Det var då en stor del av Buenos Aires
civila befolkning med ett visst stöd av armén gjorde uppror mot presidenten Miguel Juárez
Celman, anklagad för extrem korruption och för att ha missköt ekonomin.
Tidigt på morgonen den 26:e juli, när personalen just skulle öppna Addes affärshus, kom ett av
biträdena med ryktet att upproret man länge gått och väntat på slutligen hade brutit ut. Ryktet
bekräftades mycket snart av folk som kom rusande i full fart nerför Piedras i hästdroskor och
spårvagnar för att komma undan våldsamheterna.
För de unga svenskarna var det spännande att befinna sig mitt uppe i en viktig politisk omvälvning.
De beslöt sig för att försöka se händelseförloppet med sina egna ögon. Tre eller fyra av dem -- som
antagligen välkomnade avbrottet i arbetsveckan -- begav sig hurtigt mot centrum. Gevärsmattret
hördes allt närmare, men de kanske lite naiva svenskarna var helt inställda på “äventyrsturism” och
styrde kosan direkt mot Plaza Lavalle sedan de fått veta att det var där som rebellerna hade
upprättat sitt högkvarter. I höjd med Tucumán och Artes (idag Carlos Pellegrini) fann de sig
plötsligt fångna mellan en trupp ridande poliser och rebellernas skottsalvor. De tidigare så morska
killarna sprang för livet för att komma ur skottlinjen. Sedan fortsatte de med svansen mellan benen
tillbaka till sin arbetsplats.
Striderna pågick för fullt på gatorna utanför affärshuset och det fanns ingen möjlighet att ta sig
hem. En av de närvarande, Anders Gustav Elowson, beskrev lösningen ur denna knipa på följande
vis i klubbens minnesskrift 1923 (för 25-årsjubiléet):
Som det var ovisst, huru länge oroligheterna skulle vara, och det var omöjligt att lemna lokalen, blef det
nödvändigt att tänka på hvad som kunde behöfvas i matväg. I affären fanns ett rikligt lager af svenska
konserver, knäckebröd, svensk punsch, öl och brännvin, och som vi dessutom tvärs öfver gatan hade ett
konditori, der vi kunde få kaffe, ägg, smör m.m, så såg ju allt lofvande ut i den vägen. Svårare var det att ordna
med liggplatser, ty vi vore ej mindre än 8 man, nemligen Herr H. Mörstedt, Wilhelm och Gustaf Goldkuhl, G.
Thunmark, C. Svedelius, J. Ericsson, Håkansson och undertecknad. Frågan löstes emellertid på ett lyckligt vis, i
det vi annordnade “syskonbädd” i ett parti svensk utsädesråg, som låg utbredd till torkning på en läktare. Herr
G. Wilhelm Goldkuhl föredrog emellertid att sofva i en -- papperskorg.
Nästa dag slöts ett vapenstillestånd och fast revolutionen hade “misslyckats” i och med rebellernas
Anna Dahlstein
Kapitel III
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
kapitulering, tvingades presidenten ändå att avgå kort därefter. Elowson överlevde övernattningen
på fröbädden och visade sig även senare vara en man med råg i ryggen. Nästa år lämnade han
Addes affär för att grunda en framgångsrik smörfabrik (som beskrivs i stycket “Svenska
smörklicken”) och två decennier senare valdes han till ordförande av Svenska Föreningen (191112).
Som smör i solsken
Erik Adolf Adde hann under några korta år organisera två svenska utställningar, öppna en
importäffär och skriva en mängd rapporter och projektutkast för Svenska Exportföreningen. Bland
annat övertygade han Exportföreningen att söka en statlig subvention för startandet av en direkt
ångbåtslinje mellan Sverige och Argentina (dessvärre utan resultat). Men Adde fick inte skörda
frukten av sitt arbete. Han avled 1892, bara 37 år gammal, efter en kort tids sjukdom. Efter sig
lämnade han ingen förmögenhet -- all vinst hade han investerat i nya handelsfrämjande projekt.
Men hans arvingar kunde sägas vara de unga svenskarna i Buenos Aires som han hade inspirerat
och hjälpt komma på fötter. Tio av dem hade följt med honom ut efter hans Sverigebesök 1889.
Flera fick anställning i hans affär; andra fick lån till att starta eget; ytterligare andra nyutkomna
fick bo i hans hem tills de kunde klara sig själva.
Adde hade varit den förste representanten i Argentina för en lång rad svenska firmor. Efter hans
död övertog “adoptivsönerna” agenturerna. Hans bokhållare och hustrus kusin Wilhelm Goldkuhl
och den tidigare nämnda “likfiskaren” Georg Broström övertog försäljningen för AB Separator
(idag Alfa Laval). Goldkuhl & Broström gynnades av det oväntade uppsvinget i argentinska
mejeribranschen -- som beskrivs i nästa stycke -- men drog också fördelar av sitt väl utvecklade
affärssinne. En svensk journalist skrev några år senare att “Hvart man än reser i republiken, vare
sig i det bördiga Santa Fe eller öfver de vida slätterna i Córdoba och Pampa, passerar man
knappast en järnvägsstation, utan att ens öga mötes af Alfa Lavals reklamskylt”.
För det mesta lät de maskinerna tala för sig själva. Första gången firman deltog i en utställning i
Buenos Aires, 1895, vann Lavals separator (återigen) första pris. Mellan 1895 och 1907 kammade
den in inte mindre än 24 förstapriser och 1905 en speciell guldmedalj från Argentinas president
Manuel Quintana. Två år tidigare hade G & Bs kreativa paviljong bestått av en smörfabrik i liten
skala. Den hade lockat åt sig många nyfikna åskådare.
Goldkuhl & Broström kunde alltså marknadsförning och de kunde också service: 1907 hade de sålt
så många mjölkskumnings- och pastöriseringsmaskiner att de beslöt sig för att bygga en
reparationsverkstad för att möta sina kunders behov av maskinunderhåll. Den var den första av sitt
slag i Argentina. Kunderna -- bl.a. flera storestancieros, regeringens mejeriskolor och bolaget
Vascongada med världens största pastöriseringsanläggning -- rapporterades ha varit mycket nöjda
med den svenska firmans service-anda.
Svenska “smörklicken”
Vart de än flyttar i världen, packar utlandssvenskar med sig osthyvlar och smörknivar -- livsviktiga
redskap för ett folk som börjar dagen med kaffe och en ostmacka hellre än med en “medialuna”
(croissant). Ofta instruerar de också sina utländska vänner i konsten att breda smör och hyvla ost
med dessa praktiska verktyg.
Norrlänningen Abel Nordström och värmlänningarna Hilmer Dahlgren och Harald Mörtstedt hade
en större mejeriapparat och en större publik i tankarna när de 1891 bildade “La Compañía
Escandinava” i Jeppener, söder om Buenos Aires. Apparaten i fråga var förstås de Lavals tidigare
nämnda separator (av grädde från mjölk). “Publiken” eller rättare sagt de potentiella kunderna var
en befolkning som höll på att genomgå en explosionsartad tillväxt och urbanisering.
Att införa rationell mejerihantering i Argentina skulle bli en lukrativ affär -- en riktig mjölkko -insåg de tre svenskarna. Argentina var redan då världskänt som boskapsskötselns förlovade land.
Men vid slutet av förra seklet mjölkades mindre än en procent av landets kor. Den lilla inhemska
produktionen av grädde, smör och mjukost som fanns att köpa framställdes manuellt av
kringridande “lecheros”, mest basker. Desto mer importerades från Danmark och Frankrike...
“La Escandinava” vände trenden och blev det första företaget som exporterade argentinskt smör
till England. Utrustade med Lavals separatorer, som kapten Adde hade börjat föra in i landet fem
år tidigare, kunde skandinaverna utöka produktionen “for export” från tusen kilo om dagen 1894
till fyra tusen kilo om dagen 1899. Under hela decenniet utgjorde de tre herrarna “la crème de la
crème” av Argentinas mejerister. Vid sekelskiftet surnade argentinas mjölkproducenter till och
gick ihop i ett konkurrerande kooperativ som köpte upp sin föregångare. Då bildade Nordström
och Dahlgren istället en slags konsultfirma. “La Scandia” installerade flera mejeriföretag och fick
uppgiften att administrera jättefirman La Cooperativa de Cremerías.
En annan viktig medlem av svenska “smörklicken” var Anders Gustav Elowson, som tidigare
nämndes som en av de anställda i Addes importaffär 1887-91. Också söder om Buenos Aires, i
Florencio Varela, grundade han smörfabriken “La Delicia”. Detta årsbarn med “La Escandinava”
växte snabbt och Elowson fick så småningom be landsmannen John Wester om hjälp med att driva
firman. Verksamheten utökades i flera riktningar. Den kringresande svenska journalisten Ida
Bäckmann rapporterade bland annat att “startare af rationell svinafvel i Argentina är firman
Elowson & Wester”.
Ägarna av “La Delicia” införde också caseintillverkning i Argentina. Casein är ett ämne som bl.a.
gör papper glansigt och mottagligt för färgtryck. Det framställs ur mjölk genom en kemisk process.
I det rika jordbrukslandet Argentina, där spannmål ibland använts som bränsle, kastades stora
mängder skummjölk helt enkelt ut. Wester skrev till sin läkarfar i Uppsala och bad honom rådfråga
Anna Dahlstein
Kapitel III
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
kemisterna i sin bekantskapskrets om formeln för caseinframställning. Med receptet i hand,
grundade Elowson & Wester anläggningar i Glew och Gandara. De första två kunderna var en
pappersfabrik i Buenos Aires och en textilfabrik i Skottland som behövde casein för att fixera
färgen i sina kilttyger.
Islossningen i svensk-argentinska handelsrelationer
Det har framgått att kapten Addes lilla träbåt “Kongsbacka” tjänade som “isbrytare” för handeln
mellan Sverige och Argentina. Första svenska ångbåten i La Plata-floden fick flera efterföljare och
dess visionära kapten banade väg för andra förmågor. De första svenska firmorna i Buenos Aires
fick till en början arbeta i mindre skala på grund av brist på kapital. Men efter sekelskiftet fick
bankerna och storindustrierna hemma i Sverige upp ögonen för Argentinas goda
investeringsmöjligheter och började pumpa in pengar.
Handelsomsättningen mellan de två länderna ökade förstås väsentligt 1904 när den vidsynte
rederiägaren och generalkonsuln Axel Johnson invigde den första direkta ångbåtslinjen mellan
Göteborg och Buenos Aires. Första åren gick det en ångare varannan månad, från och med 1909 en
var femte vecka och senare utökades turerna till en var tredje vecka. Båtarna kom lastade med
svenska exportartiklar och lämnade Buenos Aires hamn lastade med linfrö, spannmål, ull och
hudar.
Grundläggande svenska firman Goldkuhl & Broström fick snart sällskap av andra. Lindelöf & Cía
etablerade sig som försäljare av maskiner från Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA,
sedermera Asea Brown Boveri eller ABB). Ludvig (“Luis”) Lindelöf tog även in cement, telefoner,
glödlampor, m.m. Svensson & Ohlsson startades 1907 av Pedro Svensson och Ernesto Ohlsson och
importerade stora mängder tidningspapper, cement, Luxlampor, Agafyrar, Bolinders motorer, m.m.
Firman levererade dessutom hundratusentals gatstenar till bygget av Buenos Aires nya hamn.
Konkurrenterna (Bertil) Tellander & Mark sysslade också med cement och byggnadsmaterial. De
var dessutom Husqvarnas generalagenter i Argentina. Export- och importbolaget (Fritz) Brander,
(Johs) Bergström & Cía startades 1909 och fick ett mycket brett verksamhetsfält.
Huvudinriktningen var dock jordbruks- och byggnadsmaskiner. Branders Caterpillar-maskiner
användes bl.a. vid bygget av Avenida Libertador.
Detta axplock av firmor bildades under seklets första årtionde, men som vi sett lades grunden för
svenska kolonin i Buenos Aires redan några år tidigare av de ingenjörer, arkitekter och affärsmän
som sökte lyckan i Argentina på 1870-90 talen. Det var dessa pionjärer som bildade Svenska
Föreningen 1898, en milstolpe som beskrivs i följande kapitel.
Ökenkungen och lingonsyltsskandalen
Man kan få intrycket av föregående beskrivning av företagssamma svenskar att de alla befann sig i
Buenos Aires stad eller provins. Så var naturligtvis inte fallet. Förutom importverksamhet i
hamnstaden eller smörfabrikation i småstäderna runtomkring, ägnade sig svenskarna i Argentina åt
att exploatera (in)landets resurser. Jord-, socker- och skogsbruk lockade dem till andra provinser.
Om Buenos Aires-svenskarna poängterats, har det varit för att förklara bakgrunden till Svenska
Föreningen. De svenska invandrarna i huvudstaden utgjorde den enda större “kolonin” före 1910talet, då deras landsmän i Brasilien korsade gränsen till provinsen Misiones i norra Argentina och
grundade samhället Villa Svea (Oberá fr.o.m. 1928).
Sverige var ett land täckt till nittio procent av skog. Inte undra på att en del svenskar fick
torgskräck på Pampas oändliga slätter och sökte lä bland träden. Argentinas yta var vid sekelskiftet
bara tio procent trädbevuxet, men i provinserna Chaco och Santiago del Estero växte en rikedom
av quebracho, ceder, algarrobo (johannesbrödträd) och andra värdefulla träslag. Järnvägsbyggarna
Carlos Christiernsson, John Ryberg, Gustaf Lagerheim och Gustaf Fogelström bytte karriärspår,
köpte skog och uppförde sågverk. Moder Natur hånade de svenska skogshuggarna och förstörde
deras yxor -- “quebracho” (quebra hacha) betyder just “yxfördärvare”. De fick beställa särskilda
härdade yxor från firman Tellander & Mark i Buenos Aires. Men de behöll humorn och humöret
och kokade tannin (garvmedel) ur trädstammarna.
Stockholmaren Fogelström etablerade ett bolag i Santiago del Estero som tillverkade kol, stolpar
och sliprar (stockar att lägga mellan tågräls). Örebroaren Christiernsson och gotlänningen
Lagerheim vågade sig upp till provinsen Chaco, där indianerna fortfarande härskade och påstods
anfalla inkräktare. Men de båda svenskarna, som dök upp där 1876 respektive 1891, sades ha
kommit ovanligt bra överens med lokalbefolkningen. Lagerheim blev allmänt känd som “Don
Gustavo” eller “el rey del Chaco”. Eftersom “chaco” på spanska betyder en sorts öken, kallades
han alltså “ökenkungen”, vilket leder tankarna till kalhyggen och miljöförstöring. Man får trösta
sig med att hans kollega Christiernsson faktiskt låg före sin tid vad gäller naturvård och att en
annan svensk, ingenjören Arvid Kullberg, planterade fruktträd, pil och poppel på tre öar han köpt i
Paranádeltat: Svea, Göta och Nora.
Fornnordiska namn verkar ha legat de svenska nybyggarna varmt om hjärtat. En sockerfabrik i
Chaco fick ju också heta Svea. Över hundra sockerfabriker i provinsen Tucumán ägdes av
svenskättlingen don Ernesto Tornquist. Som chef för fabrikerna anställde han först Stockholmaren
Anders Hermanson, som tidigare arbetat i “Brännvinskungen” L.O. Smiths sockerbruk på
Kungsholmen. Hermansons efterträdare, skåningen Herman Tullström, hade tagit sig till Argentina
i en roddbåt -- från Paraguay, alltså. Tullström ansågs vara den störste experten på socker i
Tucumán i början av seklet.
Anna Dahlstein
Kapitel III
Blågult i Argentina, 1998, G S GRAFICA, Buenos Aires
I samband med både skogsbruk och socker kan man nämna en söt episod i tidig svensk
exporthistoria. När familjen Cavallins företag i Rosario hade gått i konkurs försökte sig Carl
Cavallin på skogsavverkning och lantbruk uppe i Chaco, men återvände snart till Rosario, där han
agerade som svensk vicekonsul mellan åren 1889 och 1895. Hans avgång från posten orsakades av
en närmast surrealistisk incident. En sjökapten Medin i Östersund hade fått för sig att skicka ner
åtskilliga mängder lingonsylt till vicekonsulatet i Rosario för försäljning -- utan att varken ha
förvarnat Cavallin eller undersökt vilken efterfrågan som rådde för sylt i provinsen Santa Fe. Det
hjälpte inte att vicekonsuln returnerade försändelserna i samma takt som de anlände -- den
förbaskade lingonsylten fortsatte att komma. Nostalgiska utlandssvenskar i Rosario förbarmade sig
över några burkar, men ett större antal låg kvar och började jäsa i värmen. Medin reklamerade i
Kungliga Kommerskollegium, som vidarebefordrade klagomålet till svenske generalkonsuln i
Buenos Aires. Irriterad över att ha blivit insyltad i skandalen, skickade denne en skarp skrivelse till
Cavallin och begärde få veta vad som hade hänt med lingonen. Spydige Cavallin besvarade
förfrågan omedelbart -- generalkonsulatet fick ta emot åtskilliga exploderade och utrunna burkar
och dessutom leta efter en ny vicekonsul för Rosario.
Ida à la Argentina
Många av uppgifterna vi har om tidiga svenska insatser i Argentina kommer från en säregen bok
utgiven 1910 med den uttömmande titeln “Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och
svenskarne därstädes under denna period”. Författaren hade rest runt mellan svenska handelshus i
Buenos Aires, estancior i Córdoba och sockerbruk i Tucumán, intervjuat framstående svenska och
argentinska styresmän, industriledare och kulturpersonligheter och t.o.m. lyckats få dem att
sponsra boken. Hon hette Ida Bäckmann.
Att en kvinna 1909 begav sig utomlands ensam och lyckades genomtränga den mansdominerade
affärsvärlden är minst sagt anmärkningsvärt. Men fröken Bäckmann -- hon var faktiskt lärarinna
och skrev reseskildringar på skolloven och under sina tjänstledigheter -- var inte vilken kvinna som
helst. På sin tid var hon en högst kontroversiell journalist och författarinna. Idag nämns hon av
litteraturhistoriker främst i egenskap av att ha varit Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs
“besynnerliga, originella” väninna.
I barndomen hade Ida fått smek- eller öknamnet “Röpecka” efter sin röda kalufs och sitt pojkaktiga
sätt. En Pippi Långstrump till utseendet och i karaktären, kom hon till råga på allt i kontakt med
den tidens “rödstrumpor”: hennes rektor och mentor på Wallinska flickskolan i Stockholm var
feminist och en stor beundrare av Fredrika Bremer, den svenska författarinnan av åtskilliga
reseskildringrar, bl.a. en från USA och Kuba 1853-55, “Hemmen i den Nya Verlden”. Bäckmann
gick ett steg längre och skrev om företagen i den nya världen. Hon var en kvinna som verkligen
inte nöjde sig med att stå i köket!