Förmedla utan att förråda

UPPSALA UNIVERSITET
Masteruppsats 45 hp
Litteraturvetenskapliga institutionen
HT14
Lisa Grahn
[email protected]
Förmedla utan att förråda
En studie i utanförskap i Sara Lidmans
Regnspiran och Bära mistel
Handledare Anna Williams
Litteraturvetenskapliga institutionen
Abstract
This thesis is a study of social alienation in two novels by Sara Lidman, Regnspiran (1958)
and Bära mistel (1960). Taking the Swedish ”people’s home” and the normative view of
people that it entailed as its point of departure, it examines the different kinds of alienation
present in Lidman’s work. The analysis consists of three main parts. Part one examines
geographical alienation in the novels, as well as the process of racialization of bodies that are
considered out of place. Part two considers how different types of masculinity is represented
in the novels, as they intersect structures of religion, class and sexuality. The third and last
part is concentrated on the main character of the novels, Linda Ståhl, and the deviant female
artist in general. The conclusion is that the novels lends a voice to people in many different
kinds of alienation. It also poses questions about identity that run even deeper. Through
imitation and stage art, the main characters build layers of identity that questions the idea of
an essential, ”real” identity. Processes that genders and racializes people become visible, and
the performative acts that create identity are heightened and put in focus.
2
Innehållsförteckning Inledning ................................................................................................................................... 5
Syfte och frågeställningar........................................................................................................... 6
Metod och disposition ................................................................................................................ 6
Tidigare forskning ...................................................................................................................... 7
Synopsis ................................................................................................................................... 10
Teoretiska utgångspunkter.................................................................................................... 11
Queerteori och performativa akter ........................................................................................... 12
Hegemonisk maskulinitet ......................................................................................................... 14
Respektabilitet och rasifiering .................................................................................................. 16
Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund ..................................................................... 18
Vem var Sara Lidman? ............................................................................................................. 18
Nyprovinsialismen och dess problematik ................................................................................ 19
Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur ......................................................................... 20
Det normativa folkhemmet....................................................................................................... 24
Utanför centrum ..................................................................................................................... 27
Berättandet som rumsskapare................................................................................................... 29
Det nationella rummet .............................................................................................................. 32
Det rasifierade rummet ............................................................................................................. 33
Utanför den hegemoniska maskuliniteten............................................................................ 38
Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten ................................................................... 39
Att utmana den hegemoniska maskuliniteten........................................................................... 45
Upplösta identiteter .................................................................................................................. 52
Utanför den respektabla ”kvinnligheten” ............................................................................ 54
Den kvinnliga erfarenheten ...................................................................................................... 54
Klass och respektabilitet i konstruktionen av kvinnlighet ....................................................... 57
3
Kropp och konst ....................................................................................................................... 60
Moderskap ................................................................................................................................ 63
Äkthet ....................................................................................................................................... 68
Avslutande diskussion ............................................................................................................ 70
Källor och litteratur ............................................................................................................... 74
Elektroniska källor ................................................................................................................... 76
4
Inledning
Under
några
decennier
på
1900-talet
genomgick
den
svenska
litteraturen
och
samhällsdebatten en förändring. Politiken knackade på och gjorde sig påmind överallt, bland
annat inom romankonsten. Det blev svårare att skilja mellan fiktion och verklighet, mellan
litteratur som eskapism och som verktyg för förändring. Detta kulminerade under 1960-talet,
som såg en våg av politisk litteratur bryta in i samhällsdebatten. Vid denna tidpunkt hade den
svenska välfärden och folkhemspolitiken hunnit bli mer omfattande och kommit att prägla
hela samhället. Kanske hade man vid det här laget börjat få överblick över problematiken i en
politik som till stor del utvecklades under 1930-talet. Rapportboken slog igenom. En mängd
författare såg som sin uppgift att skildra ett större sammanhang, hur människor verkade inom
politiska strukturer som påverkade alla. Blicken lyftes också utanför Sverige; Sydafrika,
Vietnam och Kambodja blev plötsligt platser som hade betydelse för både svensk politik och
litteratur.
I centrum för allt detta stod Sara Lidman. I hennes verk finner man inte bara de stora
politiska frågorna och den enskilda människans livsvillkor, utan även trådarna som går
däremellan. Hon rörde sig från den lilla byn i Västerbotten, ut i världen och tillbaka igen. Hon
var en av de första som inkorporerade dialektala inslag i rikssvenskan, och blev därmed en
representant för människorna som lever i utkanten av världen, och en uttolkare av deras
historier. I den forskning som har gjorts om Lidmans författarskap saknar jag dock en
förståelse för detta. Istället tenderar studierna att antingen beskriva det nyskapande språket
och det udda persongalleriet, eller att skildra Lidmans politiska engagemang, i rapportböcker,
tal och debattartiklar.
Dessa två ansatser sätts sällan i samband med varandra. På senare tid har dock
uppmärksamhet riktats mot att Lidman inte såg någon skarp linje mellan det skönlitterära och
det politiska. 2014 publicerades Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från
Missenträsk 1975-1985, sammanställda av Annelie Bränström Öhman. Under åren 1975-1985
skrev Lidman sitt stora epos, den så kallade Jernbanesviten. I dessa dagböcker blir det tydligt
hur historien och omvärlden har en avgörande betydelse för både form och innehåll i Lidmans
romaner, och vice versa. Jag vill visa att denna tendens redan fanns nästan tjugo år tidigare.
5
Syfte och frågeställningar
Med den här uppsatsen vill jag följa den politiska tråden i Sara Lidmans författarskap tillbaka
till tiden före rapportböckerna, före 1960-talets genombrott för politisk litteratur, före
brandtalen och demonstrationerna. Min tes är att det hos Lidman går att spåra ett motstånd
mot samtidens marginalisering av icke-normativa grupper redan från början. I två tidiga verk,
Regnspiran (1958) och Bära mistel (1960) kommer jag att undersöka hur Lidman beskriver
utanförskap från flera olika håll. Hennes gestalter bär alla på något som särskiljer dem från
folkhemmet och dess invånare. Med ett queerteoretiskt och intersektionellt perspektiv som
grund kommer jag att studera deras maktställning (eller brist på densamma) i samhället och
hur de positionerar sig gentemot varandra.
Jag kommer att arbeta utifrån följande frågeställningar: Hur beskrivs utanförskap i
Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den normativa människan och människan i
utanförskap i relation till varandra? Hur kan man koppla dessa teman till tiden då böckerna
utspelar sig, samt Lidmans samtid?
Metod och disposition
Denna uppsats är en tematisk studie över Lidmans gestaltning av utanförskap, som sedan
ansluts till ett större samhällsperspektiv. Jag har valt att se de två romanerna, Regnspiran och
Bära mistel, som en sammanhängande historia och analyserar dem tillsammans, även om jag
självklart kommer att peka ut förändringar och utvecklingar som sker mellan verken. I
uppsatsen flätar jag ihop en närläsning av romanerna med ett socialhistoriskt perspektiv.
Därmed använder jag mig i min undersökning både av socialhistorisk och sociologisk
forskning, samtidigt som texten tolkas genom mer abstrakta teorier som queerteori och
fenomenologi. För mig finns det ingen motsättning i detta. Jag läser dessa böcker som
vittnesmål över socialt utanförskap i en tid då det nya Sverige byggdes. Fördelen med att inte
beskriva dessa utanförskap i en rapportbok utan i romaner är att man inte behöver vara
historiskt korrekt. Även om det finns mycket i böckerna som reflekteras i Sveriges historia
innebär det skönlitterära angreppssättet att det uppstår en mängd olika tolkningsnivåer, och att
det går att göra såväl politiska som fenomenologiska läsningar av texten.
Jag vill vara tydlig med att tyngdpunkten i uppsatsen ligger på den skönlitterära texten,
och inte en socialhistorisk kritik. Det finns absolut länkar både mellan romanerna och tiden
6
för deras tillblivelse (sent 1950-tal) samt mellan romanerna och den tid då de utspelar sig
(från sent 1800-tal till 1930-tal). Min analys bygger dock på vad jag år 2014 läser in i texten,
med hjälp av teorier som formulerats efter böckernas tillkomst. Detta är alltså inte en studie i
exakt hur Sara Lidman kommenterar det samhälle hon vuxit upp och verkar i. Att hon gör det
är snarare min utgångspunkt. Att jag från början vill poängtera detta är för att min studie inte
ska tolkas som en undersökning i vad Lidman ville säga med sina böcker. Frågan är istället
vad som, utifrån mina kunskaper och uppfattningar om de olika tidsepokerna, träder fram i
min läsning av dem.
Jag inleder med att redogöra för min teoretiska grund, som framför allt stammar från
Judith Butler, Tiina Rosenberg, R.W. Connell, Sara Ahmed och Beverley Skeggs. Jag ger
även en kortare översikt över Sara Lidmans författarskap och hur hon passar in i den svenska
litteraturhistorien och sin samtid. Då ger jag också en mer fördjupad bild av de faktiska
livsvillkoren för någon som stod utanför folkhems-normen under mitten av 1900-talet.
Analysen består av tre huvuddelar. I den första delen avhandlas det geografiska utanförskapet,
samt den rasifieringsprocess som drabbar personer som inte anses befinna sig på rätt plats,
som inte hör hemma. Den andra delen undersöker de olika typer av maskulinitet som
representeras i romanerna och hur sexualitet, religion och klass bestämmer män positioner
inom den hegemoniska maskuliniteten. Den tredje och sista delen handlar huvudsakligen om
böckernas huvudperson, Linda Ståhl, och den avvikande kvinnan i allmänhet. I den
avslutande diskussionen reflekterar jag över den samlade bilden som de föregående delarna
ger.
Tidigare forskning
När man närmar sig Sara Lidman är det nästan omöjligt att undvika Birgitta Holms biografi
Sara Lidman – i liv och text (1998). Holm är den första som skrivit ett övergripande verk som
kombinerar en kartläggning av Lidmans liv, hennes karriär och relationer, med ingående
analyser av de enskilda verken. Holm skriver att det trots Lidmans särställning inom svensk
litteratur inte har skrivits särskilt mycket om henne. Hon förklarar detta delvis med att
Lidman verkade inom ett litet och perifert språkområde. Själv kan jag också tänka mig att det
fram till nyligen varit svårt att få en distans till Lidman, som in i det sista beskrev sin samtid
på ett sätt som kanske är svårt att analysera när man står mitt i den. Hon har dock inte smugit
helt obemärkt förbi vetenskapen.
7
Bland annat har Lidmans stilistik avhandlas. En sådan studie, särskilt över debutverket
Tjärdalen (1953), finns i Gun Widmarks kapitel ”Att manipulera koden. Sara Lidman och
modersmålet” ur antologin Stilstudier. Språkvetare skriver litterär stilistik (1996). Widmarks
analys är till skillnad från Holms strikt språklig och tar avstamp i en lingvistisk diskussion om
språket som en kod med olika betydelser för olika människor beroende på tid och rum, och
beskriver Lidmans blandning av rikssvenska och dialekt som en medveten metod för att skapa
en specifik relation mellan läsaren och texten. Hon ser det dialektala som språkliga signaler
till läsaren, som ger en äkthet och närhet till texten.1
Behandlingen av den västerbottniska dialekten avhandlas även av Anna Westerberg i
artikeln ”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”. Texten är publicerad i
Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok år 2005, vilket kan förklara tyngdpunkten
dialektologen Westerberg lägger på att avgöra hur mycket av Lidmans språk som är ”korrekt”
bondska och svenska och vad som är påhittat eller översatt av Lidman. Westerberg ser
blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök från Lidmans sida att skriva en genuint
västerbottnisk historia som ändå är begriplig för resten av Sverige. Med detta lyckas Lidman
ibland, och misslyckas ibland. Westerbergs undersökning fokuserar alltså i huvudsak på hur
begriplig prosan är, snarare än dess litterära kvaliteter. Likt Widmark ägnar sig Westerberg
främst åt Tjärdalen, och utmärker debuten till den av Lidmans romaner med flest dialektala
inslag. I Regnspiran används dialekten med försiktighet, skriver hon, och Bära mistel nämns
inte alls i artikeln.2
Även Anders Persson använder sig av Tjärdalen i en undersökning av romanens
anknytning till väckelselitteraturen, som han menar är ”på en och samma gång kritisk och
sympatiserande”.3 Lidman använder predikanten Blom för att visa på den självgodhet och de
maktanspråk som finns i väckelserörelsen, samtidigt som det finns en förståelse för de frågor,
de anfäktelser, som människan står inför i sin andlighet. Persson anknyter till
frågeställningarna om moral och skuld som Holm med flera har pekat på, och menar att detta
kan kopplas till anfäktelsetematiken som han finner både hos Lidman och i
väckelselitteraturen.
1991 anordnade ABF Stockholm ett litteraturseminarium tillägnat Sara Lidman. Sex
texter som låg till grund för seminariet samlades sedan i boken Röster om Sara Lidman
1
Gun Widmark, ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet”, Stilstudier. Språkvetare skriver litterär
Anna Westerberg,”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”, Västerbotten, 2005:1.
3
Anders Persson, ”’Men Gud finns du då?’ Anfäktelsetematiken i Sara Lidmans Tjärdalen och i Tore Nilssons
romaner”, Från Sara Greta till Lilla Svarta Sara. Väckelsen i litteraturen och väckelsens litteratur, red. Anders
Persson & Daniel Lindmark, Skellefteå 2009, s. 109.
2
8
(1991). Där kan man läsa Eva Adolfssons text ”Det oerhördas anrop”, där hon ser
blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök till vidgning av språket. Hon skriver
om spänningarna som skapas mellan ett högstämt, ett vardagligt och ett skapat språk. Dessa
spänningar finns dels inne i romanerna, men blir kanske ännu mer intressanta i relationen till
världen utanför dem. Enligt Adolfsson skapar detta en rörelse ut mot världen, men också in i
människan: ”Man är på en öppen plats, där man från den genom dialekten främmandegjorda
vardagen rör sig ut mot det stora gåtfulla – och tillbaka igen, i en ständigt pågående rörelse.”4
Särskilt i Lidmans senare verk ser Adolfsson även en erotisk underton, med ett stundtals
högstämt språk som svävar emellan och väver trådar mellan det jordiska livet och kärleken,
och en högre mening. Det är också Adolfsson som har skrivit kapitlet om Lidman i Nordisk
Kvinnolitteraturhistoria, som i sin tur vidareutvecklas i Adolfssons essäsamling I gränsland.
Essäer om kvinnliga författarskap (1991). Hon gör läsningar av Regnspiran och Bära mistel
som fokuserar på förhållandet till den patriarkale fadern och konsekvenserna av att välja bort
honom och hans lag, vilket resulterar i ”att förlösa den kvinnliga självförnekelsen på
förkrosselsens väg, i en golgatavandring”.5
Framför allt har den så kallade Jernbanesviten diskuterats. Till exempel undersöker Lina
Sjöberg relationen mellan Lidmans svit och bibeln i Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara
Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser (2006). Genom att analysera den
”fragmentariska intertextualiteten” i Lidmans romaner vill hon dels tolka Jernbanesviten från
ett bibliskt perspektiv, men också se vad en studie av en bibeltext i ljuset av en senare
skönlitterär text kan resultera i.6 Annelie Bränström Öhman gör i ”kärlek! och någonting att
skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) en genusanalys av
kärlekstemat i Jernbanesviten. Hon ser ett släktskap mellan Lidman och den amerikanska
svarta feministen bell hooks, som har skrivit om en ”feministisk kärleksetik”, och ser hos
Lidman en politisk tyngd i beskrivningarna av den privata kärleken, de känslomässiga
utbytena mellan människor långt ifrån maktens centrum. 7 Kirsten Grønlien Zetterqvist
använder Lifsens rot (1996), den näst sista delen i Jernbanesviten, som exempel på en
”existentiell skildring av kvinnoliv och fruktsamhet”, i sin avhandling Att vara kroppssubjekt.
4
Eva Adolfsson, ”’Det oerhördas anrop’ Om språkliga kraftfält hos Sara Lidman”, Röster om Sara Lidman:
Från ABF Stockholms litteraturseminarium i mars 1991, Stockholm 1991, s. 19.
5
Eva Adolfsson, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm 1991, s. 219.
6
Lina Sjöberg, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser,
Möklinta 2006, s. 22.
7
Annelie Bränström Öhman, ”kärlek” och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den
kärleksfulla blicken, Säter 2008, s. 27.
9
Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi (2002).8 Även hon ser
hos Lidman en beskrivning av kvinnliga livsvillkor i modern tid.
Den politiska sidan av Lidman står i centrum för Att ge den andra sidan röst (2004) av
Annika Olsson, som förutom Lidmans bok Gruva (1968) även behandlar Jan Myrdals
Rapport från kinesisk by (1963) samt Rapport från en skurhink (1970) av Maja Ekelöf.
Olsson avhandlar den svenska rapportboken och beskriver hur den fungerar både som ett
vittnesmål över den utsatta människan, och som en skildring av författaren som bärare av
detta vittnesmål.
Uppsalaprästen Bo Larsson är också en av få som gör en närmare läsning av både
Regnspiran och Bära mistel. Larsson sätter Sara Lidmans författarskap i ett större religiöst
och kristet perspektiv i Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk
skönlitteratur (1987). Han ser skuld och sökandet efter en möjlig försoning som bärande
teman och jämför Lindas och Simons relation med Björns relation till sin syster. Larsson
tolkar Björn som en ersättare av Simon för Linda och en möjlighet för henne att sona sitt svek
mot honom. Linda ser sig själv i Judas som kanske var tvungen att svika, och enligt Larsson
blir frågan ”om det ändå någonstans bortom alla mänskliga domar finns en nåd och en
försoning för all mänsklig fullkomlighet”.9 Jag har dock inte funnit någon forskning som
undersöker feministiska, politiska eller sociala aspekter av böckerna om Linda Ståhl.
Synopsis
Regnspiran och Bära mistel kom ut med två års mellanrum, 1958 och 1960. De handlar om
Linda Ståhls liv, från det att hon föds 1894, fram till mitten av 1930-talet. I Regnspiran följer
vi Linda från det att hon föds till att hon själv blir mamma, nitton år senare. Hon växer upp i
den lilla byn Ecksträsk i Västerbotten, med sin snälla och kärleksfulla mamma Hanna och sin
strängt religiöse pappa Egron. Efter ett flertal konflikter med fadern får hon som barn en
”syn” av hur han dör i skogen, vilket också händer. Då hon inte tillåts gå ut i byn så mycket är
hon ett ensamt barn, och fantiserar om ”Byanden” – den gemenskap som hon tänker sig finns
8
Kirsten Grønlien Zetterqvist, Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och
religionsfilosofi, Uppsala 2002, s. 179.
9
Bo Larsson, Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur, Stockholm 1987, s.
205.
10
mellan de andra gårdarna. I tioårsåldern träffar hon Simon, som bor som fosterbarn i
granngården. De utvecklar en mycket nära relation, men en dag blir de ertappade under en av
sina sexuella lekar och Simon skickas iväg, något som Linda i hela sitt liv kommer se tillbaka
på som ett svek från sin egen sida.
Några år senare anordnar Linda danser i byn, där hon själv underhåller med dragspel
och imitationer av byns invånare. På dessa danser blir hon förälskad i Karl, som dock bara har
ögon för sin fästmö, Ulrika som bor i granngården. Efter att ha dansat och tillbringat natten
med Ulrika återvänder Karl en tidig morgon till Linda för att hämta sin cykel. Linda är dock
inte särskilt hjälpsam, utan snarast lekfull och lite retsam. Situationen slutar med att Karl
våldtar henne. Karl flyr till Amerika och Linda föder nio månader senare en son, Kalle eller
lill-Karl kallad. Ulrika går efter sveket helt upp i Lindas graviditet och tar hand om pojken när
han har fötts. Efter ett tag inser hon dock hur allt hänger ihop och tar livet av sig. Boken slutar
omkring ett år efter Ulrikas och Karls förlovning, som dateras 1913.
När Bära mistel börjar har det gått 16 år. Boken inleds med drottning Viktorias död,
alltså 1930. Linda har då sålt av skogen, precis innan timmerpriserna sjönk, och köpt sig ett
pensionat i den större grannorten Lillvattnet. Hon har även fått ytterligare ett barn, Isidora,
utan att vara gift. När violinisten Björn Ceder tar in på pensionatet beslutar sig Linda, av
kärlek, för att följa med honom på turné i norra Norrland. Han är dock inte intresserad av
henne utan föredrar män, särskilt unga pojkar. Under sina resor träffar de en mängd familjer
och udda fåglar, som på olika sätt påverkar dem och deras relation till varandra. De spelar
tillsammans på dansbanor och i församlingshem, Linda folkmusik och Björn klassiskt. Björns
stora mål är att komponera en modern balett om Loke och Balder, och han behöver det
norrländska ljuset för att få inspiration. Trots konflikter, ångest och hån fortsätter de att
turnera tillsammans i sex år, innan Björns mentala hälsa ger efter och Linda tvingas ta hem
honom till Lillvattnet och ta hand om honom där, innan han slutligen ger sig av för att söka
efter sin stora kärlek, Otte Pihl.
Teoretiska utgångspunkter
Den här uppsatsen utgår från en intersektionell maktanalys. Detta innebär att jag diskuterar
flera olika maktstrukturer och hur de sammanfaller, samt hur de positionerar människor på
11
olika sätt. Begreppet intersektionalitet myntades 1989 av den svarta feministen Kimberlé
Crenshaw då hon ville belysa och problematisera hur svarta kvinnor osynliggjordes inom
feministiska och antirasistiska rörelser. 10 Begreppet åskådliggör hur flera olika typer av
förtryck eller maktordningar kan vara relevanta för en analys av både politiska och sociala
situationer och fiktiva verk. I Regnspiran och Bära mistel med sina stora persongallerier och
komplexa relationer uppstår en mängd intersektioner som berör bland annat kön, rasifiering,
sexualitet, storstad/glesbygd, klass och funktionalitet.
Eftersom den här studien undersöker utanförskap från ett flertal olika perspektiv, vill
jag inledningsvis förklara några av de begrepp som ligger till grund för min analys.
Förståelsen för dessa är främst hämtade från Judith Butler, Sara Ahmed, Beverley Skeggs och
R.W. Connell.
Queerteori och performativa akter
Genusperspektivet är övergripande för alla intersektionella studier. Jag hämtar min
grundläggande genusanalys från queerteorin, som ifrågasätter binära och essentialistiska
könsuttryck samt en heteronormativ syn på sex och sexualitet. I dagligt tal ses begreppet
”queer” ofta som en synonym till lesbisk, gay, bisexuell eller transpersoner. Tiina Rosenberg
räknar i inledningen till Queerfeministisk agenda (2002) upp en rad exempel på hur begreppet
kan användas. I den här uppsatsen vill jag främst hänvisa till hennes två sista exempel: ”queer
som beteckning på icke-heterosexuella företeelser vilka inte tydligt kan markeras som
lesbiska, gay, bisexuella eller transpositioner, utan vilka tycks innefatta en eller flera av dem
samtidigt, då ofta på ett ’förvirrande’ eller dissonant sätt” samt
[…] queer som beteckning på åskådarpositioner, tolkningar, konstverk, kulturella
företeelser och textuella kodsystem som hänvisar till eller faller utanför heterosexuella,
lesbiska, gay, bisexuella eller transidentiteternas förståelse och kategoriseringar av
kön/genus och sexualitet. Då blir queer en beteckning av det som går utöver de
etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet.11
10
Kimberlé Crenshaw, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of
Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum
1989.
11
Rosenberg 2002, s. 12.
12
Anledningen till att jag vill använda mig av ett queerteoretiskt perspektiv är just att det
undviker att placera människor i fasta kategorier, något som skulle vara kontraproduktivt i en
studie av verk som bland annat innefattar en transperson. Hur ska man förstå Björn Ceder
utan att utgå från att genus- och könsuttryck är i ständig rörelse? Inom feministisk forskning
har det länge varit vedertaget att separera det biologiska könet (kön) från det sociala könet
(genus). Det är till exempel därför Simone de Beauvoir konstaterar att kvinna är något man
blir. Hon och Maurice Merleau-Ponty har beskrivit kroppen som en historisk situation, vilket
enligt Judith Butler innebär att man ser kroppen som en plats för historiska och kulturella
betydelser och möjligheter. Dessa möjligheter är dock alltid historiskt villkorade, och genom
kroppen medverkar vi till att skapa, dramatisera och reproducera den historiska situationen.12
Uppdelningen mellan kön och genus tjänade länge syftet att visa att vad som anses
feminint eller maskulint inte har något med biologi att göra.13 Butler problematiserar dock
den här distinktionen och menar att den utgår från en heteronormativ uppfattning om
kön/genus. En sådan separation ger en analys av det biologiska könet som det primära, något
som alltid finns och är beständigt. Genus fungerar då enbart som överbyggnad till könet.
Denna åsikt är inte okontroversiell, och har ifrågasatts av bland andra den norska
litteraturvetaren Toril Moi.14 Jag anser dock att Butlers syn på bland annat performativa akter
och det socialt konstruerade könet gör henne relevant för att besvara uppsatsens
frågeställningar.
Det är enligt Butler inte möjligt att se genus som ett helt igenom kulturellt skapat, ickekroppsligt fenomen. Även om det vore så att det finns två kön, följer det inte nödvändigtvis
att det skulle finnas två typer av genus eller att dessa skulle kopplas ihop med könet enligt
modellen man-maskulint, kvinna-feminint. Om genus är helt igenom socialt skulle den kropp
som formar sig själv till ett feminint jag kunna ha vilken biologisk skepnad som helst.
”Maskulin” skulle lika gärna kunna vara den kulturella beteckningen för en kvinnlig kropp.
Men en maskulin kvinna är kulturellt ändå inte samma sak som en maskulin man. De tolkas
olika, alltså tycks genus ha något med könet att göra.15
Uppbrytandet av kön-genusdikotomin fungerar även åt andra hållet. Butler visar hur
inte heller definitionen av det biologiska könet är något som vi kan ta för givet. Exakt vad är
det som bestämmer vilket kön man har? Finns det i anatomin, hormonerna eller
kromosomerna? Butler fastslår: ”Om ’kroppen är en situation’, som hon [Beauvoir] hävdar,
12
Butler 1990, s. 272.
Butler 2007, s. 55.
14
Se exempelvis Toril Moi, What is a woman? And other essays, Oxford 1999.
15
Butler 2007, s. 56. 13
13
kan vi aldrig ta vår tillflykt till en kropp som inte redan har tolkats och fått kulturell innebörd;
därför skulle könet inte kunna kvalificera sig som en fördiskursiv anatomisk realitet. Faktum
är att könet skulle visa sig ha varit genus hela tiden.”16
Istället för att grundas i något biologiskt, består kön/genus av alla de små gester och
handlingar vi genomför i våra dagliga liv, som Butler kallar performativa akter. Genom
upprepning befästs de föreställningar vi har om genus. Alla kvinnors och mäns individuella
handlingar skapar och reproducerar tillsammans ett genus som kodas som kvinnligt respektive
manligt. Våra akter gör sociala och kulturella regler synliga för alla. Butler poängterar att det
inte handlar om att vi enbart är sociala produkter utan egen agens, men vi skapar inte heller
vårt eget genus utifrån individuella val. Detta synsätt innebär dock ett skapande av en
flyktväg: om det är performativa akter som skapar genus, måste det vara möjligt att genom
andra sådana skapa andra typer av genusidentiteter åt oss själva.
Hegemonisk maskulinitet
Hegemonisk maskulinitet började diskuteras under 1980-talet, och har främst knutits till
sociologen R. W. Connell. En av de första texterna som nämner begreppet är artikeln
”Toward a New Sociology of Masculinity” (1985), som är en genomgång av den då aktuella
manslitteraturen som problematiserade och kritiserade feminism och olika så kallade
mansroller, utan att för den sakens skull nödvändigtvis grunda sig i en feministisk analys.17
Artikelförfattarna riktar skarp kritik mot könsrollsteorin, bland annat på grund av att den ser
kön och genus som statiska och ensidiga. Den hegemoniska maskuliniteten refererar till den
historiska situation som äger makten att definiera de andra grupperna, och samlar alla de olika
aspekterna av den patriarkala maktordningen. I Maskuliniteter (1999) skriver Connell:
”Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av genuspraktik som
innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet.”18
Begreppet hegemonisk maskulinitet har sedan det lanserades för omkring 30 år sedan
applicerats och anpassats till en mängd områden och frågeställningar. 2005 skrev Connell
tillsammans med James W. Messerschmidt artikeln ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the
Concept” där de kommer fram till att begreppet som helhet fortfarande är aktuellt och relevant
16
Butler 2007, s. 58.
Tim Carrigan, Bob Connell & John Lee,”Toward a New Sociology of Masculinity”, Theory and Society, Vol.
14, No. 5 (Sep., 1985), s. 551-604.
18
Connell, R. W., Maskuliniteter (1995), övers. Åsa Lindén, Göteborg 1999, s. 101.
17
14
men att det finns anledning att göra vissa omarbetningar. Två saker vill de stryka helt:
ambitionen att hegemonisk maskulinitet ska kunna illustrera ett globalt förtryck över alla
kvinnor på lika villkor, samt tendensen att hemfalla åt en viss typ av maskulina drag som
särskilt karaktäristiska för en hegemonisk maskulinitet. Den första punkten handlar om att
använda sig av ett mer intersektionellt perspektiv i behandlingen av hegemoniska
maskuliniteter och deras positioner i världen. Den andra punkten behandlar risken att göra den
hegemoniska maskuliniteten till en fast typ, och ge en essentiell uppfattning av kön och
genus.19 Det är denna uppdaterade version av begreppet som jag fortsättningsvis syftar till.
För mig är det viktigt att ta fasta på den möjlighet till rörelse som finns i och med
begreppet hegemonisk maskulinitet. Jeff Hearn har riktat kritik mot användandet av ordet
maskulinitet och föreslår istället begreppet hegemoniska män. Enligt honom är maskulinitet
osäkert, flytande och odefinierbart, vilket innebär ett problem om man vill ha en givande
diskussion. Han vill flytta över fokus till den hegemoniska mannen, den faktiska kroppen som
förtrycker, exploaterar och drar fördel av patriarkatet.20 Detta riskerar dock att cementera just
det som Connell och Messerschmidt försöker undkomma med sina revideringar. Att tala om
en hegemonisk man gör det inte tydligt att en man kan förflyttas eller förflytta sig mellan flera
olika maskuliniteter och positioner. I själva verket kan den hegemoniske mannen i nästa stund
befinna sig i underläge på grund av ras, sexualitet, ålder och så vidare. En man kommer under
sin livstid inneha samma kropp (med större eller mindre modifikationer), men kan förflytta
sig mellan och inneha ett flertal olika typer av maskuliniteter.
Att prata om hegemoniska maskuliniteter istället för hegemoniska män betonar just
människors rörlighet mellan olika slags uttryck och positioner. Detta påpekar även Connell
och Messerschmidt: ”Masculinity is not a fixed entity embedded in the body or personality
traits of individuals. Masculinities are configurations of practice that are accomplished in
social action and, therefore, can differ according to the gender relations in a particular social
setting.” 21 Att privilegier flyttas och att människor kan ge uttryck för flera olika
maskuliniteter och femininiteter ser jag som grundläggande för diskursen kring hegemonisk
maskulinitet. Att se patriarkatet som stöttat av en hegemonisk maskulinitet ger möjlighet till
rörelse: hierarkier kan störtas eller omvandlas. ”[T]here could be a struggle for hegemony,
and older forms of masculinity could be displaced by new ones”, skriver Connell och
19
R.W. Connell & James W. Messerschmidt, ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept”, Gender and
Society, 2005:6, s. 829-859.
20
Jeff Hearn, ”From hegemonic masculinity to the hegemony of men.”, Feminist Theory 2004:1, s. 49-72.
21
Connell & Messerschmidt 2005, s. 836.
15
Messerschmidt.22 Därmed uppstår även en anslutning till Butlers performativa akter, och
motståndet som möjliggörs av dem.
Respektabilitet och rasifiering
Slutligen vill jag också säga några ord om två begrepp som är relevanta för den här uppsatsen,
respektabilitet och rasifiering. De tydliggör hur klass respektive ”ras” konstrueras med hjälp
av omgivning och kontext. Sociologen Beverley Skeggs har i studien Att bli respektabel
(1999) beskrivit respektabilitet som det som ”[…] präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med,
hur vi klassificerar andra, vad vi studerar och hur vi vet vilka vi är”, samtidigt som bristen på
densamma som det som utmärker arbetarklassen som ”[…] farlig, förorenande, hotande,
revolutionär, patologisk och respektlös”. 23 Strävandet efter respektabilitet är således
strävandet bort från arbetarklassen. Det är också ett sätt att skilja mellan den ”bra” (det vill
säga respektabla) och den ”dåliga” arbetarklassen. Detta gör att respektabilitet knyts till fler
faktorer än klass, till exempel ras och sexualitet. Skeggs studie handlar om
arbetarklasskvinnor
i
England
under
1980-
och
90-talen.
Jag
anser
dock
att
respektabilitetsbegreppet och Skeggs diskussion om klass är relevant även i en fiktiv kontext,
särskilt som hon visar hur klass kan analyseras på ett intersektionellt sätt. Hon pekar till
exempel på hur kvinnor som är svarta och/eller lesbiska förknippas med en farlig, pervers
sexualitet som skiljer dem från vita, heterosexuella kvinnor. Detta hindrar i sin tur kvinnor
som vill anses respektabla att alls visa något intresse för sex, eftersom det kopplades till
homosexualitet och rasifiering.24 För kvinnor förs respektabilitet fram genom en särskild sorts
femininitet, som enligt Skeggs var ”den mest passiva och osjälvständiga av alla
femininiteter”.25 Vita medelklasskvinnor behövde därför hjälp att distansera och skydda sig
ifrån de Andra, och respektabilitet och femininitet blev verktygen för att upprätthålla denna
distans.
Begreppet ras har en milt sagt problematisk historia, men har på senare år börjat
användas tillsammans med det nya ordet rasifiering, en översättning av engelskans
22
Connell & Messerschmidt 2005, s. 833.
Beverley Skeggs, Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön (1997), övers. Annika Persson,
Göteborg 1999, s. 9.
24
Skeggs 1999, s. 189.
25
Skeggs 1999, s. 158.
23
16
”racialization” som det har definierats av Robert Miles.26 När jag fortsättningsvis använder
ordet ras syftar jag naturligtvis inte på de biologiska raser som människan inom vissa
ideologier tidigare ansetts vara indelad i. Även om ras inte existerar på ett biologiskt plan har
rasdiskursen ändå gjort begreppet till en social verklighet, som färgar alla människors syn på
världen. Rasifiering är just den processen. Irene Molina skriver:
Generellt står begreppet rasifiering för kategoriseringar, tankemodeller och
associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl
sociala relationer som maktstrukturer. Rasifieringsprocesser är associerade till en
essentialistisk människosyn som legitimerar den sociala rangordningen utifrån en
föreställning om människors väsenskilda [sic] och oföränderliga olikheter utifrån
kulturella och/eller utseendemässiga tillskrivningar.27
Skillnaden mellan rasifiering och andra begrepp som används på ungefär samma sätt, som till
exempel etnicitet, är att dessa ord skymmer den verkliga grunden för diskriminering och ”[…]
fördröjer ett nödvändigt medvetandegörande om att det i det svenska samhället finns
rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det för givet tagna”.28
En rasifierad person är en person som utsätts för en rasifieringsprocess, där
uppfattningen om personens ras produceras. Samtidigt är denna process beroende av ett
samhälle som är uppbyggt på föreställningar om ras.29 Sara Ahmed skriver:
Det är viktigt att påminna sig att vithet inte kan reduceras till vit hud, eller till
’någonting’ vi kan ha eller vara, ens om vi passerar genom vithet […] Men icke-vita
kroppar befolkar också vita rum; detta vet vi. Sådana kroppar osynliggörs när vi ser rum
som vita, samtidigt som de blir extremt synliga när de inte passerar, det vill säga när de
avviker och ’står ut’. Tillfällena då kroppen framstår som ’malplacerad’ är politiskt och
personligt besvärliga.30
Rasifiering är alltså i viss mån plats- och kontextbundet. En person kan rasifieras i ett rum och
inte i ett annat. Begreppen vit och icke-vit har i detta sammanhang inte att göra med mängden
pigment i huden, utan handlar mer om kroppens positionering. Med detta menar jag inte att
hudfärg inte spelar en avgörande roll för rasifiering eller rasism, eller att ljushyade personer
26
Irene Molina, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom Vi och
Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, red. Paulina de los Reyes &
Masoud Kamali, Stockholm 2005, http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/56/42/11dab91b.pdf Hämtad 20/1114 27
Molina 2005, s. 95.
28
Molina 2005, s. 104.
29
Molina 2005, s. 97.
30
Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens fenomenologi, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck,
Stockholm 2011, s. 138.
17
rasifieras på samma sätt som mörkhyade. Rasifiering är dock rörlig process och kan drabba
olika personer beroende på kontext.
Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund
I det här kapitlet vill jag ge en något bredare bild av Sara Lidman och samhället hon skrev om
och för. En av utgångspunkterna för den här uppsatsen är att Lidman hade en samhällskritisk
udd i hela sitt författarskap, och här vill jag visa hur jag har kommit till den slutsatsen. Först
ger jag en kort biografi över Lidman, för att sedan övergå till att placera in henne i en
litteraturhistorisk och samhällelig kontext. Under mitten av 1900-talet pågick i Sverige ett
långsiktigt och nästintill allomfattande folkhemsprojekt, som bland annat syftade till att
effektivisera det svenska samhället. Denna effektiviseringsprocess innebär även en utsortering
av personer som inte ansågs friska eller representativa.31 Konsekvenserna av detta finns bland
annat att märka i Bära mistel, där det kanske mest radikala är den öppna framställningen av
homosexualitet och transvestism. Därför vill jag också ge en kortfattad beskrivning av hur
hbtq-personer betraktades och behandlades både under tiden böckerna utspelar sig och när
Sara Lidman skrev dem under sent 1950-tal.
Vem var Sara Lidman?
Sara Lidman föddes 1923 i byn Missenträsk i Västerbotten. Hon debuterade 1953 med
Tjärdalen, och hennes sista bok Kropp och skäl utkom 2003, strax innan hon avled i Umeå
2004. Under sin livstid skrev Lidman romaner, pjäser, rapportböcker, reportage, debattartiklar
och tal. Från 1960-talet och framåt gjorde hon sig känd som en stark röst för den lilla,
nedtystade människan genom verk som Jag och min son (1961), Med fem diamanter (1964)
och Samtal i Hanoi (1966). I dessa verk behandlades frågor om mänskliga rättigheter i
apartheidregimens Sydafrika, och den sista tillkom under kriget i Vietnam. Hon hade ofta byn
som utgångspunkt, det samhälle i miniatyr som speglar världen i stort. Med Gruva (1968)
visade hon att samma strukturer även var närvarande i svenska gruvsamhällen.
31
Yvonne Hirdman,”Utopia in the Home”, International Journal of Political Economy, 1992:2, s. 5-99.
18
Hon var dock en välkänd författare redan innan hennes politiska engagemang gjorde sig
mer tydligt i hennes litterära verk. Tjärdalen benämns i standardverket Litteraturens historia i
Sverige (1987) som ”en av 1950-talets främsta debuter”, och artikelförfattaren menar att
”[Lidmans språks] särpräglade skönhet har gjort Sara Lidman till en av de finaste
prosakonstnärerna i den moderna litteraturen”.32 Professorn och filologen Gösta Holm sätter
Tjärdalen vid sidan av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) och Olof Högbergs Den
stora vreden (1906) då han talar om ”stilistiska eruptioner i svensk romankonst”.33 Redan när
verket kom ut för första gången blev det en succé både bland kritiker och läsare. Uppföljaren
Hjortronlandet 1955 mottogs minst lika väl, och vid tiden för Regnspiran och Bära mistel var
Sara Lidman en av Sveriges mest framgångsrika och respekterade författare.34
Nyprovinsialismen och dess problematik
Sara Lidman blev med sin debut en av de främsta företrädarna för nyprovinsialismen i
Sverige. Hon sågs som en röst från landet, någon som beskrev livet som det såg ut utanför
storstaden.
Genom
sin
utgångspunkt
i
byn
och
landsbygden
representerade
nyprovinsialismens litteratur människor som kanske inte kommit till tals i Sverige tidigare.
Flera andra företrädare hade en norrländsk anknytning; Stina Aronson, Björn-Erik Höijer och
Sven Rosendahl. De skildrade motiv som låg nära glesbygden och människorna där, som
gruvindustrin och skogsskövlingen. Dessa frågor är dock inte unika för den svenska
landsbygden, och åtminstone Lidman såg hur samma strukturer återfanns i byar över hela
världen. Därmed kan man som Annika Olsson också sätta in Lidman i en annan kontext, där
hon främst figurerar som samhällsdebattör och politisk författare. Med henne nämns Elin
Wägner, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, som alla kämpat för
medborgarrättsfrågor under 1900-talet, både i romaner och tal, debattartiklar och annat
journalistiskt arbete.
Flera av dem ingår även i arbetarlitteraturen och har ett tydligt
klasstema, som också återfinns hos Sara Lidman.35
Både Lidmans och Aronsons tillhörighet hos nyprovinsialismen har dock diskuterats.
Dialektforskare har undersökt huruvida hennes användning av dialekt är korrekt eller inte,
samtidigt som byborna ”där hemma” i början av hennes författarskap blev upprörda och
32
Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995, s. 517, s. 519.
Birgitta Holm, Sara Lidman – i liv och i text, Stockholm 1998, s. 92.
34
Se t.ex. Holm 1998, s. 110-111, 155.
35
Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004, s. 211. 33
19
ledsna över att hon härmat deras sätt att prata i sina böcker. De tyckte att hon gjorde sig lustig
på deras bekostnad. Aronson och Lidman har definierats som representanter för litterär
provinsialism respektive nyprovinsialism, och samtidigt fått kritik för att deras verk inte varit
tillräckligt äkta, inte återgivit exakt som det var utan att de själva har lagt till och dragit ifrån.
Med andra ord har deras litterära provinsialism varit för litterär och inte tillräckligt
provinsiell. Petra Broomans har i samma Aronson-antologi som jag nämnde ovan frågat sig
om denna litterära genrebestämning verkligen är korrekt. I forskningen om Sara Lidman har
jag inte kunnat finna någon definition av nyprovinsialism. Broomans citerar den norska
litteraturkritikern Nøste Kendzior som beskriver ”regionallitteraturen” som följer:
[…] den tar for seg en bestemt regions samfunnsmessige og kulturelle problemer, den er
gjerne patriotisk, forutsetter i blant en viss grad av innforståtthet hos leseren, er sjelden
eksperimentell i formne, kan ofte beskrives som ”bygde-litteratur”, er ofte skrevet på
(eller har innslag av) regionens særmerkte språk eller dialekt, er ofte skrevet av ikkeetablerte forfattere, utgis sjelden på de store kommersielle forlagene og har ofte
problemer med å oppnå en kompetent litteraturkritikk.36
Ganska få av dessa punkter stämmer in på Stina Aronson, och nästan inga alls på Sara
Lidman. Det verkar som att deras val av geografisk plats har varit avgörande för deras
inplacering bland de litterära provinsialisterna.37 Broomans avslutar sin undersökning med att
konstatera att litterär provinsialism är ”en problematisk genre” och att begreppet behöver
diskuteras och omvärderas inom svensk litteraturhistoria.38
Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur
Enligt Gun Widmark har det varit ovanligt bland svenska författare att skriva på ett lika
dialektalt präglat språk som Sara Lidman gjorde. Hennes analys rör framför allt Tjärdalen,
men är applicerbar på alla Lidmans verk fram till Jag och min son, då hon har lämnat den
västerbottniska miljön. Lidmans prosa är aldrig helt ljudhärmande dialektal, eftersom det
skulle vara omöjligt för någon som inte är uppvuxen i Västerbotten att förstå. Istället arbetar
Lidman med några väl valda ord och uttryck, som ger känslan av en genuin dialekt. Widmark
36
Petra Broomans, ”’Sången om Passålke’. Stina Aronsons litterära provinsialism”, Röster om Stina Aronson,
red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 35.
37
Aronsons placering i litteraturhistorien har även diskuterats av Caroline Graeske i hennes avhandling Bortom
ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap (2003).
38
Broomans 1996, s. 41.
20
använder sig av begreppet kodväxling för att beskriva hur Lidman låter olika karaktärer prata
olika mycket dialekt, vilket påverkar läsarens intryck av personen, och situationen som denne
befinner sig i. På så sätt styr hon med hjälp av ordval och stavning vilken uppfattning läsaren
får av en hel personlighet.39
Det som gör Lidmans prosa unik är hur hon tillsammans med de dialektala inslagen
även blandar in tydligt modernistiska ingredienser. I sin stilanalys av Tjärdalen ser Holm
bland annat en metaforik som för tankarna till Erik Lindegren, en annan norrlandsförfattare.
Vad som går att läsa som norrländsk fåordighet kan också genom modernismens glasögon ses
som modernistiska kompressioner och retoriska figurer, där Lidman skapar nya ord och
uttryck som motsätter och förstärker varandra, som ”Nisj gick och tänkte ljust i tjära”.40 I
Bära mistel förekommer till exempel uttrycken ”sidenfodrad stämma” och att le ”med
skräckpudrad mun”, och i Regnspiran finns det homeriskt klingande ”Elofiderna” som namn
på grannflickorna, Elofs döttrar. Många har pekat på de bibliska inslagen hos Lidman, som i
hennes prosa skapar nya konnotationer på ett liknande sätt som T.S. Eliots eller James Joyces
allusioner gör i deras diktning.41 Att knyta ihop modernismen med dialekt kan ses som ett lika
politiskt som litterärt val. Modernismen, som ofta setts som elitistisk och förfinad, får här
draghjälp av något så folkligt som bondskan. Lidman inte bara tar in det enkla folkets språk i
de fina salongerna, utan låter i själva verket dialekten vara det som ger det modernistiska
språket liv och själ.
Annelie Bränström Öhman ser en feministisk sida hos Lidman, som hon menar inte har
blivit särskilt uppmärksammad. Hennes teori är att detta beror på att man hittills fokuserat
mer på hennes klass-, freds- och miljöengagemang. Hon liknar vid ett flertal tillfällen Lidman
vid bell hooks, och anknyter till hennes teori om en ”dissident” hållning, ”[…] en nödvändig
strategi för att förena estetik och politik. För en författare innebär, enligt hooks, valet av stil
och genre alltid ett öppet eller dolt ställningstagande, för eller emot samhällets dominerande
maktstrukturer.”42 Oavsett om det var Lidmans tanke eller ej, för hennes stilistik tankarna till
ett aktivt motstånd mot litteraturens och samhällets paradigm.
Därför vill jag ogärna dela upp Lidmans författarskap i politiska och icke-politiska
böcker. Hennes samhällsengagemang fanns i allt hon skrev, och hennes litterära skapande
återfinns även i rapportböckerna och de andra icke-skönlitterära texterna. Den av Sara
Lidmans rapportböcker som fick mest uppmärksamhet när den publicerades var Gruva som
39
Widmark 1996, s. 59-60.
Lidman, Sara, Tjärdalen, Stockholm 1953, s. 13.
41
Holm 1998, s. 96-100.
42
Öhman 2008, s. 23.
40
21
beskriver livet och arbetsförhållandena i Norrlands gruvindustri. Det är en intervjubok som,
åtminstone på ytan, låter arbetarna själva tala. Intervjuer är ju nästan alltid redigerade i någon
mån, men Annika Olsson visar hur Lidman har redigerat intervjuerna i Gruva i större
utsträckning än att ta bort talspråkliga uttryck och dra ihop meningar så att de blir mer
lättlästa. Olsson vill med sin jämförelse av de band som finns bevarade och de nedskrivna
intervjuerna visa hur närvarande författaren Sara Lidman är i texten. Lidman själv tycktes inte
anse att det är så stor skillnad mellan hennes rapportböcker och hennes romaner:
Den uppdelning av texter i skönlitteratur och de här rapportböckerna som sedan länge
råder känns alltmer tillgjord. Den har lett till att man i förra fallet underlåter att ta upp
den samhällssyn som finns inbyggd. I det andra fallet gör man ingen som helst språklig
analys: det anses inte längre motiverat, eftersom upphovsmannen inte längre är…
författare!43
Det finns alltså anledning att titta på de politiska och de samhällskritiska elementen i de
romaner som tillkom innan Lidman började engagera sig i samhällsdebatten.
Olsson beskriver rapportboken som genre som kommen ur en muntlig historia, som
genom att samla in vittnesmål från människor som var på plats bygger en berättelse på samma
sätt som historier har berättats i urminnes tider. Enligt henne är självbiografin och
bekännelsen viktiga delar i rapportboken, som därför ofta kommer att handla nästan lika
mycket om den som ställer frågorna som om de intervjuade. Att använda fiktion i
journalistiska reportage, eller att framställa romaner som sanna berättelser, är ingen nyhet.
Den senare tendensen förekommer till exempel redan i Daniel Defoes berättelser om
Robinson Crusoe och Moll Flanders från 1700-talet. Även i Sverige har genren varit populär.
Under 1800-talet inleddes arbetet med att samla in historier och traditioner från folk ute i
landet. Olsson menar att arbetet drevs av en genuin vilja att skapa förändring i samhället. Det
kan även ha att göra med den gryende nationalromantiken, och senare med ambitionen att
kartlägga det svenska folkets liv och vanor, både från staten och från institutioner som
Nordiska Museet. Enligt Olsson intensifierades insamlandet av folkets historier under 1920och 1930-talen samt 1960- och 1970-talen, då Lidman växte upp och var som mest verksam.
Gränsen mellan rapportbok och roman kan dock vara suddig. Olsson beskriver det på följande
sätt:
43
Citerad ur Olsson 2004, s. 45.
22
Dels genom att rapporterna ofta innehåller koncentrerade levnadsberättelser i jagform,
dels genom att författaren ofta, men inte alltid, inte bara rapporterar om och från andra
utan också rapporterar om och från sig själv. Rapportboken blir med andra ord inte bara
en plats där författaren ger röst åt andra, utan också en plats där författaren själv träder
fram och skildrar både yttre och inre skeenden – samt också bekänner.44
Detta är särskilt intressant i Lidmans fall, då även flera av hennes andra böcker hämtade
material både från hennes eget liv och människorna runt omkring henne. Annelie Bränström
Öhman beskriver alla de historiska dokument som Lidman studerade inför författandet av
Jernbanesviten, och anser att det i hela författarskapet finns en tydlig ambition att lägga till
och komplicera historiska skeenden.45 Tjärdalen bygger på en anekdot från grannbyn som
hennes pappa Andreas berättade för henne, och Linda Ståhls öde är hämtat från en Lina
Hurtig, som en vän i Dalarna beskrev för Lidman. Holm citerar flera brev mellan Lidman och
hennes föräldrar, samt Astrid Lindvall, vännen i Dalarna, som ger detaljer och förklarar hur
saker i berättelsen hänger ihop. Så här skriver till exempel Lindvall:
Att hon blivit rik ser Du, beror på att hon fick ärva hemmanet med skog. På den tiden
hade skogen inget värde och dom flesta var nödsakade att ändå sälja sin skog för de
futtiga pengar dom fick. Men Lina hon väntade på andra tider. Under tiden försökte hon
själv skrapa i hop en slant. Hon hade servering av kaffe och dricka under flera år i
folkparken i Ingsjön eller festplatsen som den då kallades. Sedan vet Du ju att hon också
rest omkring med tivoli i stora delar av landet.46
Lidman förflyttar Lina/Linda till Västerbotten under sent 1800-tal – tidigt 1900-tal, och målar
med föräldrarnas hjälp upp en detaljerad bild av hur livet skulle ha sett ut för henne där.
Brevledes intervjuar Lidman vittnena, och kan sedan presentera en slags rapportbok som
emellertid är betydligt mer konstnärligt präglad.
Det kan vara värt att stanna upp vid det faktum att både Olsson och Holm använder
ordet ”bekännelse” när de talar om rapportboken respektive Lidmans författarskap. Det finns i
Lidmans tidiga verk ett genomgående tema av skuld och bekännelse. Vem är egentligen den
skyldige? I såväl byns behandling av Jonas i Tjärdalen och Lindas svek mot Simon i
Regnspiran finns ett inslag av självrannsakning men också urskuldande. Inte var väl skulden
vår. Vi kunde väl inte hjälpa att… I rapportböckerna riktas oftast skuldfrågan utåt, mot
samhället. I Gruva beskrivs arbetare som har blivit svikna av staten och arbetsgivaren. I
Lidmans romaner får svikarna ordet istället, och sökandet efter den skyldige riktas inåt.
44
Olsson 2004, s. 24.
Öhman 2008, s. 20.
46
Citerat ur Holm 1998, s. 173.
45
23
Det normativa folkhemmet
Birgitta Holm beskriver femtiotalet som en tid då allt fler flyttade från landet in till
storstäderna, och småbruken försvann i rasande takt. Under några få decennier hade en hel
värld gått förlorad, och i dess ruiner trädde det nya, moderna Sverige fram. Det är i detta land
som nyprovinsialismen och Sara Lidman gör succé, menar Holm. Hennes framgång beror till
stor del på en längtan tillbaka till den värld som hon beskriver, en värld där byn är den största
enheten och dess invånare är välkända gestalter. Även om denna längtan var ”väl dold” i
framtidsoptimism och entusiasm över moderniteten, kom den till uttryck i diverse fiktiva
figurer och berättelser, ”ett bitterljuvt frambesvärjande av en värld som försvinner”.47
En vilja att få modernitet och framsteg att kännas mer hemtamt och tryggt skulle delvis
kunna ligga bakom lanseringen av folkhemsbegreppet. Per Albin Hansson beskrev i ett tal till
riksdagen 1928 folkhemmet som en familj där alla var lika älskade och omhändertagna, som
inte hade några favoriter eller styvbarn. Överfört till samhället, menade Hansson, skulle detta
innebära en nedmontering av sociala och ekonomiska hinder som nu delade upp folket i de
förtryckande och de förtryckta.48 Det var en metafor som hämtade sin kraft från, men också
reproducerade, bilden av det svenska folket som en enda stor familj. Den innebar en glidning
från klassisk socialistisk klassretorik till en nationsretorik. Familjen och hemmet fick stå för
Sveriges förmåga och ambition att ta hand om alla sina medborgare, oavsett klassbakgrund.
Folkslag blev viktigare än klass. Detta större anslag innebar också ett större ansvar, vilket i
sin tur ökade kraven på produktionen och därmed även effektiviteten. Denna effektivitet
krävdes inte enbart inom industri och näringsliv utan genomsyrade hela folkhemsbygget.
Folkhemspolitiken berörde därför inte bara det offentliga livet utan detaljstyrde även de mest
privata delarna av folks liv. Att man liknade nationen vid ett hem är ingen slump.
Alltifrån
hushållning,
inredning
och
barnuppfostran
till
sexliv
ingick
i
folkhemspolitikens intresseområden. Yvonne Hirdman skildrar i Att lägga livet tillrätta –
studier i svensk folkhemspolitik (1989) hur det svenska socialdemokratiska utopisamhället såg
ut och hur det påverkade politiken som fördes under åren för folkhemmets framväxt. Hon
fokuserar främst på hur detta berörde hem och familj, som styrdes av sociala ingenjörer som
47
Holm 1998, s. 114.
Detta tal finns citerat i en mängd böcker och artiklar, se t.ex. Mary Hilson, The Nordic Model. Scandinavia
since 1945, London 2008, s. 106.
48
24
kom med riktlinjer för hur folk skulle sköta sitt privatliv. De kanske mest tongivande
debattörerna i den här frågan var Gunnar och Alva Myrdal. 1934 gav de ut Kris i
befolkningsfrågan, som behandlade oron för vikande födelsetal. De argumenterade för olika
typer av stöd för föräldrar, som barnbidrag, gratis sjukvård för barn, och gratis barnomsorg.
Det skulle inte kosta extra att ha barn. På detta sätt skulle man uppmuntra folk till att skaffa
fler barn.
Det fanns även en annan sida av myntet. En anledning till att barnafödandet minskade
misstänktes vara att folk använde preventivmedel, trots att detta inte var tillåtet. Istället för att
komma med förslag på hur man kunde få folk att bli mer laglydiga, argumenterade Myrdals
för en generösare och mer progressiv sexualupplysning. Om man hjälpte folk att reglera sin
reproduktion, skulle det födas fler barn som var önskade och inom äktenskapet, resonerade
de. Befolkningsfrågan handlade inte bara om kvantitet utan också om kvalitet. Det skulle
födas fler barn, men inte vilka barn som helst.
Det var dock inte bara Myrdals som engagerade sig i befolknings- och sexualfrågor. En
av det tidiga 1900-talets främsta debattörer inom området var Elise Ottesen-Jensen, som
också blev den första ordföranden för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) när det
bildades 1933. I Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia (2002) beskriver Lena Lennerhed
RFSU som en del av den sociala ingenjörskonst som byggde folkhemmet, ”i ett samhälle som
var positivt till sexuell reform”.49 Lennerhed menar att RFSU var de som presenterade idén
om preventivmedel som en individuell rättighet, och som drev preventiv- och
sexualundervisningsfrågan från ett individuellt, och delvis kvinnligt, perspektiv. De spred
information om preventivmedel och försvarade det moraliskt.
År 1950 såg födelsen av RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som sedan
dess har arbetat för homosexuellas (och senare bisexuellas och transpersoners) rättigheter.50
Annelie Bränström Öhman beskriver Lidmans författarskap som ett där ”den envetna
inversionen av maktbalansen mellan centrum och periferi kan följas som en röd tråd”.51
Denna röda tråd återfinns i Regnspiran och Bära mistel i flera former. För den ena av
huvudpersonerna,
Björn
Ceder,
dyker
den
upp
i
hans
sexualitet
och
hans
genusperformativitet. Därför kan det vara lämpligt att även undersöka synen på
homosexualitet både under tiden som boken utspelar sig, och när Sara Lidman skrev den.
1864 stiftades lag 18:10 mot homosexualitet, som löd: ”Övar någon med en annan person
Lena Lennerhed, Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia, Uppsala 2002, s. 80. http://www.rfsl.se/?p=413 10/2-14. Förbundets namn är sedan 2014 RFSL - Riksförbundet för homosexuellas,
bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.
51
Öhman 2008, s. 12.
49
50
25
otukt som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i
högst två år”.52 Denna lag var verksam fram till 1944, då homosexualitet istället började
tolkas som en sjukdom. Homo- och bisexualitet har varit, och är, något som riskerar att
försätta en människa i ett djupt utanförskap. Efter att lagstiftningen hade ändrats tycks det
som att tonläget höjdes och fler anmälningar om homosexuella handlingar strömmade in. En
teori är att den ökade omsorgen om barnen i slutet av 1930-talet fick folk att oroa sig för de
homosexuellas dåliga inflytande på ungdomen. Under 1950-talet förekom flera så kallade
”homosexskandaler” då homosexuella män hängdes ut och debatterades i media. Det uppstod
något av en häxjakt i offentligheten, liknande McCarthy-regimens i USA.53
Över huvud taget verkar det som att medvetenheten och åsikterna om homosexuella
ökade och intensifierades under 50-talet. Under det årtionde som Sara Lidman debuterade och
även skrev både Regnspiran och Bära mistel pågick det en livlig debatt om homosexuella och
deras rättigheter. Här kan det dock vara på sin plats att påminna sig om att Lidman inte var
ute efter att göra en historisk beskrivning av den homosexuella subkulturen under 1930-talet,
och även om hon kanske gjorde vissa efterforskningar i ämnet kan det knappast ha funnits den
statistik och analys av området som vi har idag. Alltså kan man inte förvänta sig att Björn
Ceders öde ska passa exakt in med den bild som finns idag av 1930-talets homosexuella, utan
kanske snarare vad Sara Lidman ansåg behövdes sägas år 1960.
Myrdals, och andra socialdemokrater, ville bygga ett nytt samhälle, och för det krävdes
nya, förbättrade medborgare. Det svenska folket måste få hjälp att uppfostra sina barn till
dessa medborgare. Men man måste även hindra dem som inte skulle vara kapabla till detta att
reproducera sig. Hirdman beskriver två grunder för detta: antingen kunde man, som Myrdals,
anse att vissa människor erbjöd för dåliga miljöer för sina barn att växa upp i, eller så kunde
man, som rasbiologerna, anse att dessa människor bar på gener som inte var önskvärda att
föra vidare.54 Hirdman citerar Alva Myrdal: ”Det är ju i alla fall så att det betyder inte så
rasande mycket om vi ha 5 % människor mer eller mindre, om man inte bryr sig om vilka
människor man får.”55 Oavsett vilken grund man utgick ifrån var det denna tanke, att den
svenska folkstammen behövdes hållas efter och kontrolleras, som under flera decennier
rättfärdigade diverse eugeniska åtgärder, bland annat steriliseringar.
52
http://www.rfsl.se/?p=413 30/1-14.
Göran Söderström,”’Homofiljakten’ i Stockholm på 1950-talet”, Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms
homosexuella 1860-1960, red. Göran Söderström, Stockholm 1999.
54
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm 1989, s. 219.
55
Citerat ur Hirdman 1989, s. 119.
53
26
Mellan 1935 och 1975, då tvångssterilisering förbjöds, genomfördes drygt 60 000
steriliseringar. Det var främst under de första åren som eugeniska skäl angavs, senare
övergick man till medicinska skäl.56 Som Lennerhed skriver är gränsen dock suddig. Av
medicinska skäl borde steriliseringar ha utförts på en blandad grupp, men det är tydligt att det
främst var människor som redan var utsatta som drabbades. Eftersom ett ”asocialt leverne ”är
ett tämligen godtyckligt begrepp, måste det ha avgjorts efter enskilda handläggares
uppfattningar om vad som var en normal livsstil. Det är också ett faktum att 93 procent av
steriliseringarna utfördes på kvinnor, trots att ingreppet var enklare och säkrare att utföra på
män.57
Det svenska folkhemmet byggde på kärnfamiljen och dess förmåga att föda och fostra
starka, friska och produktiva svenskar som skulle vidareutveckla landet, och föra det närmare
utopistaten. De som inte kunde bidra till detta behövde oskadliggöras så att de inte kunde
skada projektet. Folkhemspolitiken bidrog till att bygga en normativ bild av hur den svenske
medborgaren skulle vara, och alla som hamnade utanför den normen riskerade att utsättas för
både fysiska och psykiska övergrepp. En organisation som RFSU verkade för upplysning och
sexuell frigörelse, men med detta kom även en normativ syn på vad sex var och hur det skulle
genomföras, exempelvis med diagram över ”bra” och ”dåliga” samlag.58 ”Den goda och
normala sexualiteten var alltså njutningsinriktad och heterosexuell, och bäst kom den till
uttryck hos par i fasta förbindelser”, skriver Lennerhed.59 De grupper som hamnade utanför
den här kategorin utgjordes främst av kvinnor från underklassen, psykiskt sjuka, rasifierade
samt hbtq-personer. Det nya, moderna folkhemmet Sverige byggdes inte för dem.
Utanför centrum
På flera sätt är den rumsliga aspekten oerhört viktig i Lidmans författarskap. I det här kapitlet
diskuteras både närvaro och mobilitet i det geografiska rummet, samt rörelser inom andra
slags rum. I stort kan man säga att det i Regnspiran och Bära mistel sker en slags omvändelse
av dikotomin centrum-periferi. Det är inte så att byn utgör hela världen, det förekommer små
kikhål varifrån byn kan spegla sig själv i resten av samhället. Men storstaden är definitivt
långt borta, och bäddar på något sätt in byn i en kontext utan att vara avgörande för dess
56
Lennerhed 2002, s. 113.
Lennerhed 2002, s. 113.
58
Lennerhed 2002, s. 149.
59
Lennerhed 2002, s. 176. 57
27
fortlevnad. Det är byn som har den centrala rumsliga positionen, och resten av samhället som
skymtar borta i utkanten. Det finns även en rörelse inom berättelsen om Linda Ståhl. I det här
kapitlet argumenterar jag för att de två böckerna följer en pendelrörelse. I Regnspiran
kommer Linda utifrån och kämpar sig in. I Bära mistel svänger pendeln ut igen, och Linda
vandrar längre och längre bort från det respektabla och accepterade. Jag menar också att
rummet, platsen, har fler aspekter än den provinsiella.
En författare som föregick Lidman i den så kallade provinsiella genren är Stina
Aronson. Hon var verksam som författare från och med 1920-talet, men slog igenom först
1946 med Hitom himlen, som utspelar sig i Norrbotten. Lidman har flertalet gånger talat och
skrivit om sin kärlek och beundran inför Stina Aronsons romankonst, bland annat i antologin
Röster om Stina Aronson (1996), där hon beskrev ”[d]etta skeende på stället som Stina vävde
in oss i!”, att ”[Aronson] kan skriva om mark, snö och blåst så att läsaren blir mark, snö och
blåst; ett motsvarande lyft fick jag många år senare när jag läste om balansorganet och
snuddade vid tyngdkraftens gåta.” 60 Lidman beskriver en slags närvaro i (det litterära)
rummet, som dock bryts när Aronson använder ord eller begrepp som inte passar in, som ”inte
ingår i de människors ordförråd vars värld hon i övrigt beskriver utan avstånd”.61 Många
andra har som Lidman diskuterat huruvida dessa låneord kommer sig av att Aronson ändå var
en utomstående, uppvuxen i södra Sverige som hon var, eller om det är ett medvetet stilgrepp,
kanske ”för att få läsaren att känna skillnaden mellan det ingivna och det inlärda? skillnaden
mellan ett nyvärpt ägg och äggextrakt i pulverform?”. 62
Anledningen till att jag tar upp Lidmans relation till Aronsons texter är att jag tycker att
det visar att Lidman själv var intresserad av förhållandet mellan det äkta och det artificiella.
Genom att diskutera hur korrekt eller inkorrekt en beskrivning av en landsända och dess folk
är, istället för att undersöka utrymmet däremellan – skillnaden mellan det nyvärpta ägget och
äggextrakt i pulverform, för att låna Lidmans ord – riskerar man att gå miste om ordens och
berättelsens djupare betydelse. Platsen, rummet, är avgörande för en läsning av utanförskapet
som präglar berättelsen om Linda Ståhl, men inte för att det är en exakt beskrivning av
landsbygden. Lisbeth Larsson ser Lindas önskan att ta sig från periferin till mitten som ett
klassiskt modernistiskt motiv, där utanförskapet är ”mera språkligt och ideologiskt än
60
Sara Lidman, ”Om Stina Aronson och stundens mod”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård &
Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 14.
61
Lidman 1996, s. 15.
62
Lidman 1996, s. 15.
28
socialt”. 63 Larsson betonar det språkliga utanförskapet och menar att ”den geografiska
vandringen har ersatts med en språklig”.64 Jag anser inte att det ena behöver utesluta det
andra. I en text som använder så mycket dialektala ord och uttryck hjälper dessa till att
konstruera även det geografiska rummet. Som vi ska se fortsättningsvis är dialekt en av
många aspekter som berättar om var en person kommer ifrån. Den geografiska och den
språkliga vandringen hör ihop.
Berättandet som rumsskapare
Vad man än anser om nyprovinsialismen, uppfattas Sara Lidman i mångt och mycket som en
västerbottnisk författare. Utan att ägna särskilt mycket utrymme i sina böcker, åtminstone inte
de tidiga, åt naturskildringar och platsbeskrivningar, är den västerbottniska byn ständigt
närvarande. I ”Författarna och regionen” diskuterar Sverker Sörlin hur norrländska författare
förhåller sig till och skriver fram den egna regionen. Fram till 1900-talet var det enligt Sörlin
ont om norrländska författare som skrev om Norrland. Istället kom folk utifrån, från
Tyskland, England och södra Sverige, för att beskriva de jordnära och samtidigt exotiska
norrlänningarna och samerna. Carl von Linné är kanske det mest kända exemplet på detta. Så
småningom dök det dock upp författare som beskrev Norrland inifrån. Genom sina texter var
de med och skapade platserna som de skrev om:
[F]örfattare bidrar i hög grad till upprättande av regionen, genom sina texter och genom
sin artikulering av ett regionalt rum och en regional berättelse. Detta gör författare vare
sig de vill eller inte; det ligger i textens egenskaper att den bidrar till konstruktionen av
sitt objekt: platser som Tännforsen, Åreskutan. Men också, på långt mer komplicerade
vägar, Norrland som helhet.65
Sörlin ser Sara Lidman som en av flera norrlandsförfattare som ”inte var separatistisk utan
integrationistisk”.66 Det finns hos henne en vilja att föra byn ut i världen, och världen till byn.
Sörlin tar som exempel Didrik i Jernbanesviten som läser som järnvägen i tidningen. Även i
Regnspiran förekommer tidningen som ett fönster ut i världen, vilket jag kommer att
63
Lisbeth Larsson, ”Modernismens kvinnliga avantgarde. Om utanförskapets betydelse för konst och konstnär”,
Tvärsnitt, 1997:1, s. 33.
64
Larsson 1997, s. 34.
65
Sverker Sörlin, ”Författarna och regionen”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne
Brändström, Umeå 1999, s. 71.
66
Sörlin 1999, s. 69.
29
återkomma till. Det uppstår dock ett problem, skriver Sörlin, då utbytet mellan byn och resten
av världen inte sker på lika villkor, när rätten och makten centraliseras. Detta kopplar Sörlin
även till en ”svensk överideologi” i 1900-talets folkhemsbygge.67
Tidningarnas explosionsartade utveckling under 1800-talet bidrog med ett nytt
debattklimat och nya läsvanor. När lokalpressen växte fram under seklets mitt var det ”en av
de viktigaste kanalerna för litteraturspridning” i delar av landet som tidigare inte hade nåtts av
det som skrevs och diskuterades i storstäderna.68 Såväl lokal- som rikstidningarna bidrog till
att sprida både fiktiva och verkliga berättelser. Precis som författare, som Sörlin nämner,
bidrar till skapandet av ett regionalt rum, gör även journalistiken det. Rapporter från andra
delar av landet, eller världen, för platserna närmare varandra samtidigt som det konstituerar
dem som just olika platser.
När man i ljuset av detta läser scenen i Regnspiran då Hanna trotsar Egron och
tapetserar väggarna med tidningspapper lägger det ytterligare en betydelse till handlingen.
Tidningspappret är inte de riktiga tapeter som Egron uttryckligen har förbjudit och således ett
typexempel på Hannas kompromissande mellan Egron och Linda. Det är också en
fattigdomsmarkör, som kan få folk att tro att de inte skulle ha råd med äkta tapeter. Men det
innebär även att Linda alltså växer upp i ett hem som bokstavligen består av berättande.
Linjen mellan journalistik och skönlitteratur som Lidman själv talat om måste bli suddig för
den som växer upp, leker och lär sig att läsa omgiven av tidningspapper. För Linda som inte
tillåts gå ut i byn blir tidningsnotiserna till små fönster ut i världen, ett sätt att knyta an till
andra människor. Det betonar också ytterligare att hon befinner sig i utkanten.
Tidningssidorna tillåter också Lidman att smyga in små kommentarer som placerar
texten i en specifik historisk och social kontext. Till exempel läser Linda om suffragetterna:
När Ulrika gått tog Linda tidningen efter modern och läste de oföränderliga
marsnyheterna om krigshot och försvarsvilja och om suffragetternas framfart i England.
Tidningen skildrade dem alltid i hånfulla ordalag – Suffragettvansinnet slår ut i full
blom! – men Linda kände sig ense med dem och avundades dem att de hade möjlighet
att gå i fängelse och matstrejka. Vad hon skulle klöst fångvaktarna om hon fått vara
med! (R s. 224)
Regnspiran är inte explicit politisk, och politik är ingenting som diskuteras i byn. Här
tillfogas ytterligare en bit av Lindas identitet som inte skulle märkas annars, nämligen att hon
67
Sörlin, 1999, s. 69.
Dag Nordmark, ”Lokalpressen och litteraturen. Om Norrlands första lokaltidningar och deras betydelse som
litterära fora”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 41.
68
30
identifierar sig med suffragetterna och att hon står bakom deras kamp. Man kan också skönja
en frustration över att, återigen, inte få vara med. Tack vare tidningarna kommer världen
närmre, men skillnaden och distansen mellan Lindas by och suffragetternas England blir
samtidigt väldigt stor. Avståndet hindrar henne från att delta. Utan att uttryckligen diskutera
det konstruerar Lidman byn som ett rum avskilt från resten av världen.
Linda växer upp i utkanten av en by, utanför samhället på flera olika sätt. Hennes
strävan är in mot mitten. När hon blir bortförd från ett bönemöte ropar hon ”jag vill vara mitt
i!”, och när hon sitter med en låda med kycklingar kväver hon dem nästan genom att placera
dem på varandra så att alla kan vara i mitten: ”du ska vara mitt i och du ska vara mitt i
mittimittimitti…” (R s. 19, s. 29). Det är inte svårt att uppfatta detta som att Linda redan i
unga år förstår skillnaden på att vara mitt i och att vara utanför. Det rumsliga centrumet
rymmer en social gemenskap.
Denna känsla finns kvar i början av Bära mistel då Linda ändå har tagit sig lite mer in i
mitten, mot samhället och Byanden. Fortfarande befinner hon sig dock långt ifrån den stora
världen. Under Lindas och Björn Ceders första möte skäms hon ”med de avsides boendes
ingrodda skam att ha lockat en människa från mitten till utkanten, där intet är” (BM s. 17).
Skammen är besläktad med en ilska över ”[…] stadsbor som lever mitt i och ska ha allt.
Människor och resor och spänning. Och när de varit i två timmar på ett litet stationssamhälle
har de ensamrätt till stora väntans kval också.” (BM s. 17) Denna syn på landsbygden som ett
stort Ingenting uttrycks även av Björn. När de möter den kultiverade Ester i Falkasjärvi säger
Björn: ”En sådan liten dam i ödemarken är ett lika stort under som en fin melodi.” (BM s.
148) Falkasjärvi, och i förlängningen Norrbotten, ses som en ödemark där det är ett under att
någon kultur överhuvudtaget kan överleva.
Under romanens gång vidgas Lindas värld något. När hon och Björn reser runt i Västeroch Norrbotten talar hon ofta för honom, och blir en representant för Stockholmaren. Från att
själv ha känt sig förminskad och byaktig, försöker hon ta över makthavarens anspråk och
uttryckssätt. Denna värld är dock långt ifrån storstaden och resten av världen. Samtidigt som
Stockholm är en symbol för makt och status, är det också en plats för exploatörer och
kolonisatörer som dessutom kommer tillbaka och hånar de utnyttjade för vad de har förlorat:
Dagen började ofta med en mardröm om strykning. Frågan om det fanns elektriskt
strykjärn uppfattades då som ett hån. Man hade ju inte ström! En dånande fors hade
man inte långt borta, det vill säga dånet hade minskat nu sedan den börjat giva ström åt
stockholmarna! Om stockholmarna ville stryka skjortor med elektricitet gjorde de
klokast i att hålla sig hemma och inte stryka omkring i vildmarken och reta de
plundrade med att föra ström på tal. (BM s. 106)
31
Genom att Björn gladeligen lämnar över tvätt och strykning till Linda blir det hon som får ta
smällarna för hans stockholmsursprung. Strömmen som gick mellan forsen och Stockholm
skulle kunna fungera som ännu en länk mellan periferi och centrum, ett sätt att få kontakt med
omvärlden. Men i och med att periferin inte får något tillbaka förutom hån, försvinner den
”integrationistiska” aspekten.
Det nationella rummet
Även om Norrland länge sågs som en avkrok till resten av Sverige, som exploaterades på sina
resurser och koloniserades av det övriga landet, har det ändå setts som en del av Sverige, och
sedan nationstankens uppkomst är det också en del av nationen Sverige. Detta är
betydelsefullt av två anledningar. Dels gör det att man inte till fullo kan applicera
postkoloniala teorier på Norrland, då regionens politiska och geografiska situation till stora
delar sett annorlunda ut än den hos de faktiska kolonier som funnits i till exempel Afrika och
Asien. Den andra anledningen är att Norrland, på gott och ont, har ingått i konstruktionen av
den moderna nationen Sverige, det som ibland kallas folkhemmet.
Statsvetaren Maud Eduards kopplar i sin bok Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra
kvinnor (2007) ihop nationen med kroppslighet. Hon beskriver hur nationsdiskursen är
präglad av synen på kvinnokroppen, samtidigt som olika typer av kvinnokroppar får olika
funktion i konstruktionen av nationen.69 Eftersom nationen som begrepp har blivit så självklar
och naturlig för oss att vi inte ens ser den som en politisk entitet, fungerar det som ett rum
med osynliga väggar. Rätten att tillträda detta rum kommer med vissa skyldigheter; män ska
döda, kvinnor ska föda, med Eduards ord. 70 Kvinnors reproduktiva förmåga blir alltså
förutsättningen för ett medborgarskap, och det är denna som män ska försvara. Eduards
använder en uppdelning mellan fiender och främlingar som ursprungligen kommer från
sociologen Zygmunt Bauman. Fienden består av det yttre hotet, medan främlingen finns på
insidan. Främlingen ”som lever mitt ibland oss och som också äventyrar den nationella
enigheten”.71 Den ”nationella enigheten” som Eduards pratar om är just vad folkhemstanken
byggde på. Folkhemmet krävde en moder Svea, en (hemma)fru som tog hand om barn och
69
Maud Eduards, Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra kvinnor, Stockholm 2007, s. 14 f.
Eduards 2007, s. 20.
71
Eduards 2007, s. 35.
70
32
hem medan mannen försvarade gränserna. Eduards poäng är att detta konstruerande av
folkhemmet hindrar kvinnors rörelseförmåga i det nationella rummet.
Försvaret av nationens yttre gränser ses alltså som en uppgift för männen, medan det är
upp till kvinnorna att värja sig mot de inhemska främlingarna. När Linda läser i tidningen om
krigshot och suffragetter är det inte Sveriges framtid hon oroas för, det är för kvinnokampen
hon vill slåss. Förutom Egron Ståhls blodtörstige soldat till farfar är varken krig eller
nationsfiender särskilt närvarande i någon av böckerna. Istället är det främlingarna, och
således också den kvinnliga uppgiften att hålla dem stången, som dominerar. Temat
moderskap är ständigt närvarande, liksom respektabilitet och rasifiering. Ofta är det just
genom moderskapet som nationens heder ska upprätthållas.
Metaforen folkhemmet hämtade sin kraft från kärnfamiljen och dess hem. Nationen
skulle vara som en stor familj, och vice versa. Familjen behövde så ett överhuvud, en familje/landsfader för att styra den, och resten av medlemmarna blev undersåtar som skulle
underbygga patriarkens makt. Denna syn på familjen finns även i Bära mistel, fast med en
mer kritisk udd. Den överblickande berättaren beskriver en familj på ett rastställe:
Barnen på vilka han [fadern] bevisade sin makt hade denna uppgift i världen, de skulle
förse en hanne med makt. Hustrun övervakade hur han samlade makt, hon hörde inga
ord, såg inga barn, hon kände en makt som växte, en akt som förbereddes […] Björn
Ceder sa, Det påstås att vårt fosterland är en nation i utdöende. (BM s. 104 f.)
Några år senare träffar Linda och Björn samma familj igen. Då är hustrun blåslagen men
förnekar att hennes man slår henne. Den dysfunktionella familjen visar vilken maktposition
mannen har placerats i. Han är ansvarig för hemmet och de som bor där, och gränsen mellan
hemmet och den övriga världen skyddar honom från insyn. Kritiken mot nationen och
kärnfamiljen flätas samman när Lidman synliggör hur personen med makt kan behandla sina
underordnade, så länge det är inom nationens gränser eller hemmets väggar. Mannen ska
försvara kvinnan från fara utifrån, och blir samtidigt den som förtrycker inifrån.
Det rasifierade rummet
Att befinna sig i utkanten av världen, av Det Nya Välfärdssamhället, Folkhemmet Sverige, är
att ständigt behöva förhålla sig till centrum. Detta görs både genom ett trotsigt
33
stockholmsförakt, och genom ett avståndstagande till dem som står ännu närmare gränsen än
en själv. I Regnspiran är det främst samer som man räds att förknippas med, i Bära mistel är
det ”tattarna” som blir representanter för det smutsiga, ociviliserade folket på andra sidan
gränsen för det accepterbara. Om Linda sägs att hon har sameblod, vilket ofta kommer upp
när någon talar om hennes dåliga sidor, varför hon inte är respektabel.
- Hon härstammar från lappgrena ska ni veta. Första hustrun hans Gammel-Ståhl var
svenska, å bortur den grenen kommer du Elof. He blir skillnad.’a Lapp-Kajsa…
Elof blev skamsen över medhållet och avbröt sin mor.
- ’a Lapp-Kajsa var en präktig gumma. En duktig arbetsmännisk’ å bra ve styvbarna å
präktig på alla vis, sa han, och sköt en brun stråle saliv i spottlådans renlav.
- Hon var lapp i alla fall, sa den gamla. (R s. 173)
I Ecksträsk finns en rasbiologisk syn på arv, vilken innebär att vissa etniciteter har dåliga
anlag som går i arv till deras ättlingar. Detta arv påminns Linda om när hon går runt i
gårdarna och hälsar på. Det finns en rasistisk nidvisa om samer som händelsevis sjungs när
Linda kommer förbi.
Gammellappen han drag’
storsäcken omikring,
och alla barn som grina
dem stoppar han ditin.
Han drager dem till kåtan
en tämmelig rad
där sitt’ en gammal lappkäling
å piskar opp dem bra.
(R s. 178)
Det finns dock en utveckling över generationerna. I det förra citatet blir sonen generad över
moderns rasism (även om han fortfarande refererar till ”Lapp-Kajsa”), och Linda anklagar
främst byns äldre kvinnor för att sjunga visan och påminna henne om hennes (påstådda) arv.
De unga åhörarna är väl medvetna om det opassande i visan, de ”[…] måste ljuga på sitt sätt:
med höga skratt bedyrade de att det var otroligt så dumma de gamla varit och att de själva
alltifrån späda år varit upplysta och godhjärtade och älskat lappar, som de aldrig sett, högre än
egna livet och aldrig någonsin hade kallat Linda för lappkalv.” (R s. 179)
Det faktum att den yngre generationen inte verkar vara lika fientligt inställda till samer
skulle kunna härledas till den lilla bisatsen ”som de aldrig sett”. De har aldrig upplevt samer
som ett problem eller som ett hot. Istället är det andra i byn som fått ta platsen som de hotfulla
och farliga:
34
När det stod i texten att ’förförelser måste ju komma dock ve den människan genom
vilken förförelsen kommer’, då tänkte byn på Jonas och Manda. När flickorna skulle
fostras till kvinnlighet var Manda det avskräckande exemplet […] Och visans
lappgubbe, som ingen någonsin sett, hade mer och mer ersatts av verklighetens Jonas.
(R s. 180)
Den hotfulle Andre skapas här i intersektionen ras-klass-genus. Jonas och Manda som inte är
rasifierade ”från början”, övertar med tiden samernas roll som de farliga främlingarna. Deras
brist på respektabilitet gör dem till skrämmande exempel för barnen, eftersom denna brist,
precis som Lindas samearv, anses kunna smitta av sig och föras vidare. Istället för som i
Lindas fall hänvisa till ett blodsarv, är det den skadliga miljön som är faran hos Jonas och
Manda. Deras hotfullhet uppfattas dessutom olika utifrån deras respektive kön. Manda tros
kunna hindra flickorna i deras konstruerande av en respektabel kvinnlighet. Beverley Skeggs
beskriver hur bristande respektabilitet hos arbetarklasskvinnor under den viktorianska eran
kom att definieras som sexuell lössläppthet och farlighet. Med tiden fördes detta resonemang
över på rasifierade kvinnor och män.72 I Regnspiran finns en liknande överföring av skuld.
Jonas som stjäl saker från gårdarna med sin säck blir i bybornas ögon en potentiell kidnappare
(som likt ”gammellappen” ska lägga barnen i sin säck), dessutom med insinuerade sexuella
perversioner. Eftersom Manda är tillsammans med Jonas är de båda farliga, översexuella och
utgör ett hot mot de respektabla svenskarna i byn.
Sara Ahmed ser inte vithet som något som är ”ontologiskt givet”, istället är det något
som man tar emot över tid.73 Hon skriver: ”Vithet kan beskrivas som en pågående och
oavslutad historia, som orienterar kroppar i speciella riktningar och påverkar vilket utrymme
de ’tar upp’.”74 Rummet är viktigt för Ahmed när det kommer till konstruktionen av vithet
och ras, eller identitet överhuvudtaget. Platsen, rummet, byn har betydelse eftersom den är
utgångspunkten från vilken en person blir medveten om och tolkar sin omvärld. Ahmed ser
rätten att befinna sig och vara bekväm på en plats som något som nedärvs precis som ras, eller
ägodelar:
Världen ärvs också som boplats. Vithet skulle kunna vara det som är ’här’, det som
utgör den punkt från vilken världen breder ut sig och som också är arvtagandets punkt.
Om vitheten går i arv, så är den också reproducerad. Vithet reproduceras genom att
72
Skeggs 1999, s. 194.
Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens hegemoni, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck,
Stockholm 2011, s. 126. 74
Ahmed 2011, s. 126.
73
35
betraktas som ett slags god boplats: som om det var något personer, kulturer och platser
förfogade över. Man skulle till och med kunna säga att vitheten ’förblir sig själv’ genom
en slags familjelikhet.75
Om man då som Jonas och Manda inte förfogar över något, eller som Linda kopplas ihop med
en icke-vithet, blir ens anknytning till platsen inte lika stark. Linda önskar att få vara en del av
Byanden, men när hon försöker tränga sig in blir hon påmind om sitt ursprung genom
rasistiska visor.
Bära mistel är mindre platsbetonad än Regnspiran. Linda och Björn far runt från by till
by, och är lika utanför överallt. När Linda är ute och reser med Björn passerar hon som vit, ja
till och med som stockholmare. Ändå är hennes rädsla att förknippas med icke-vita stark.
Hennes vanliga rättvisepatos som är starkt när det kommer till kvinnor, barn och djur i nöd
sträcker sig inte till den grupp som av personerna i Bära mistel kallas ”tattare”. När Linda och
Björn för första gången kliver på tåget tillsammans gör de det samtidigt med ett ”tattarpar”,
där Linda genast uppfattar mannen som farlig och hotfull. Paret skildras genom Lindas
bokstavligen vita blick: ”hon hade ljusa ögon, vitaktiga i detta hårda solsken” (BM s. 62). I
scenen synliggörs Lindas blick som det raster genom vilket läsaren ser paret, Linda och
mannen har ett ”ögonkrig” som hon för med sin ”hatiska blick” (BM s. 62). Kvinnan i paret
(”flickan”) är i Lindas ögon vårdslös, ivrig, icke-respektabel – en ”tikvalp”, djurisk, men ännu
för ung för att själv vara farlig.
Tågkupén skulle kunna ses som den plats där vitheten istället för att reproduceras går
förlorad. Som resande har man inget hem, man befinner sig mitt emellan två platser. När
Björn och Linda kliver på tåget samtidigt som det andra paret upptas de i en annan sfär, en
grupp människor som inte har någon fast punkt, ingen ”god boplats” att odla sin vithet och sin
respektabilitet på, för att använda Ahmeds uttryck. När Linda kliver på tåget med Björn
överger hon sin möjlighet att leva ett relativt respektabelt liv. Istället blir hennes avvikelse
total. Eduards diskuterar hur den avvikande svenska kvinnan och ”den hotfulla manliga
utlänningen” båda utgör den Andre i förhållande till den svenska mannen.76 Tågkupén är som
ett samhälle i miniformat med representanter för de rasifierade männen, de rasifierade
kvinnorna, de svenska männen och de svenska kvinnorna. Från Lindas perspektiv begränsas
den andra kvinnan till en offerroll, och den rasifierade mannen är den hotfulla konkurrenten.
De är dock rotlösa allihop, utan en chans att materialisera sitt kapital eller sin position
gentemot de andra.
75
76
Ahmed 2011, s. 132.
Eduards 2007, s. 55.
36
Björn med sitt kulturella kapital och sitt stockholmsursprung behöver inte vara lika rädd
att förknippas med dem, och kan ifrågasätta och anklaga Linda, som i den här dialogen:
Du ser ner på byborna för deras fördomar, men vad ska man säga om Linda Ståhls
tattarförakt? Det är bland det tjockaste jag nånsin träffat på.
Ni stockholmare vet ingenting om tattarna!
Nej man måste väl vara madam i ett respekterat hus för att kunna sortera ut sådär
säkert.
Ute i byarna var hon noga med att tala så fint hon kunde för att bli tagen för
stockholmare som Björn – nervöst balanserande mot den lilla överdriften som just var
ett ’tattartecken’. (BM s. 80)
När Ahmed använder begreppet passing för att beskriva identifieringsprocessen, betonar hon
att det precis som när man passerar genom ett rum inte finns en början eller ett slut på
processen. Själva passerandet i sig är ju just utrymmet däremellan, vilket skapar ännu en
förbindelse till det fysiska rummet. Att passera är att befinna sig i ett mellanrum, både fysiskt
och kulturellt. Detta passerande mellan identiteter utan en början och ett slut kallar Ahmed för
”hybridisering”, ett uppbrytande av uppfattningen att man måste vara antingen eller.77 Hon
understryker dock att en hybridisering inte automatiskt är en omstörtande princip, som i sig
själv innebär en destabilisering av identitetsdiskursen. Tvärtom riskerar hybriden att påminna
om hur komplexa identitetsprocesser är och därmed motivera en striktare kontroll av dem:
”Indeed, hybridization, if read as the failure or loss of a proper or authentic identity could
then, paradoxically, become a means by which a purified notion of identity is upheld as the
origin of truth, value and security (the fate of the hybrid makes clear what ’we’ could lose).”78
Om man överför Ahmeds resonemang på Bära mistel går det att läsa Linda och Björn
som två hybrider på ständig resa mellan dem som försöker definiera och identifiera dem. De
färdas mellan frågorna Är det en man? Är det en kvinna? Är de respektabla? Det är inte så att
resan är frivillig, de är båda på jakt efter något: konsten och kärleken. Just eftersom de är
svårdefinierbara ökar omvärldens behov av att fastställa och begränsa dem. Under sina resor
riktar de själva sina blickar mot omvärlden och inte minst mot varandra. De definierar sig
själva genom att jämföra sig med varandra och andra som de möter. Återigen spelar den egna
blicken stor roll för hur man själv placerar sig, för hur man passerar inför sig själv. Inför
Björn blir Linda grov, okultiverad och bonnig. Inför Linda blir Björn feminin och upphöjd,
77
Sara Ahmed, ”’She’ll Wake Up One of These Days and Find She’s Turned into a Nigger’ Passing through
Hybridity”, Theory, Culture & Society, 1999:2, s. 88.
78
Ahmed 1999, s. 97 f.
37
men också elak och kall. Björns hybriditet blir ännu större än Lindas då han i högre grad
utmanar idén om fasta könsidentiteter.
Platsen, eller ibland avsaknaden av platsbundenhet, spelar alltså stor roll både i
Regnspiran och Bära mistel, utan att de för den sakens skull har några ambitioner att avspegla
just de platser som de nämner på ett äkta eller korrekt sätt. Ecksträsk, Lindas hemby, finns
inte ens på riktigt. Texten ”bidrar till konstruktionen av sitt objekt” i läsarens ögon, som
Sörlin skriver, men denna konstruktion finns även utanför fiktionens gränser; det är möjligt
att Lidman ville presentera den västerbottniska byn för en större publik, men hon använder
också distansen som uppstår mellan centrum och periferi för att säga något om sina karaktärer
och den sociala periferi de befinner sig i.
Det är heller inte så att det enbart är berättelserna eller karaktärerna som säger något om
platsen eller rummet, eller om hur ens förhållningssätt till det färgar av sig på dem som
befinner sig i det (och de som inte tillåts att göra det). Vilka som beviljas tillträde till Byanden
har inte bara att göra med geografisk placering. Här illustreras även rasifieringens förlopp. En
person som uppfattas som icke-svensk/icke-vit bedöms som icke-hemmahörande och kan inte
och/eller hindras att förknippas med en plats. Det blir också tydligt hur rasifiering hör ihop
med klass. En person som hindras att slå sig ner på en plats får naturligtvis också svårt att
försörja sig på ett respektabelt sätt. Framförallt i Bära mistel kommenteras det ett flertal
gånger om ”resande” som måste åka runt och ”nasa”, vilket i bästa fall anses som ofint. Detta
förhållande fungerar även åt andra hållet. Personer som inte anses vara respektabla, som till
exempel Jonas och Manda, kan lättare än andra glida över till ett slags hotfullt Andraskap,
och ta över positionen som samer haft tidigare. Rasifiering har ingenting med någon faktisk
ras att göra, utan betecknar just denna process som positionerar en person utifrån
uppfattningar om vad dennes främmande ras, det vill säga icke-hemmahörighet, innebär.
Utanför den hegemoniska maskuliniteten
I det här kapitlet ska jag diskutera det utanförskap som drabbar den som inte uppfyller
förväntningarna på, eller rentav utgör ett hot mot, den hegemoniska maskuliniteten. Med
tyngdpunkten på Björn Ceder kommer jag att undersöka hur Sara Lidman skildrar
homosexualitet, transvestism och sexuellt våld. För att jämföra kommer jag också att granska
hur andra män skildras, och hur förväntningarna på män i stort ser ut. Som en motsats till
38
Björn Ceder kan man se Karl från Regnspiran, som inte utmanar genussystemet utan är
beredd att spela enligt reglerna för att få en bättre position i samhällshierarkin. Han försöker
förkroppsliga den hegemoniska mannen, men misslyckas ändå. En tredje man som får mycket
utrymme i Regnspiran är Egron Ståhl, Lindas pappa. Även han har ett intressant
förhållningssätt till den hegemoniska maskuliniteten. Det finns förstås en mängd aspekter att
ta hänsyn till när man analyserar någons position inom maskulinitetsdiskursen. Med Björn,
Karl och Egron blir det dock tydligt att det är sexualitet, klass respektive religion som främst
bestämmer deras position inom den interna hegemoniska maskuliniteten.
Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten
Mike Donaldson beskriver den hegemoniska maskuliniteten som något som inte
nödvändigtvis går att hitta hos en enskild man. Tvärtom finns det mycket i den som skulle
betraktas som omanligt hos en faktisk person. Istället handlar den om idén om manlighet, och
en ideal hypermaskulinitet som män uppmuntras att sträva mot. Detta ideal upprätthålls av
män som är synliga i offentligheten, som politiker, journalister, skådespelare, konstnärer,
musiker och idrottsmän. Gemensamt för dessa personer är att de, enligt Donaldson, uttrycker
erfarenheter, fantasier och perspektiv som tillsammans utgör samhällets bild av bland annat
genus och hur det formuleras.79 Detta innebär att Björn kan vara en representant för den
hegemoniska maskuliniteten, utan att egentligen vara en del av den personligen. Eftersom han
är med och reproducerar den kan han njuta av några av dess förmåner, och detta definierar
även till viss del hans relation till Linda.
Björn Ceder dyker upp en dag som präglas av död. Både en kvinna i byn och Sveriges
drottning har dött, och på Lindas pensionat ordnas det inför begravningen. Det är alltså en
ganska ödesmättad stämning som råder när Linda kommer in i rummet. Det finns något
sorgligt även över Björn. Han har själv blivit övergiven av sin musikerpartner Otte Pihl. Björn
har redan från början ett övertag över Linda, han får henne att känna skam över att komma
från utkanten, över hennes brist på kulturellt kapital. Han får henne att berätta sitt livs
historia, men vägrar att berätta någon om sig själv och får med sin hånfulla min henne att
skämmas ytterligare över att hon blivit full och spillt över, delat med sig för mycket av sig
själv. Redan här i deras första riktiga samtal med varandra etableras den motsättning som
79
Mike Donaldson,”What is hegemonic masculinity?”, Theory and Society, 22:5 1993, s. 646.
39
deras relation ska komma att bestå av. Han är tillbakadragen, hemlighetsfull och sval. Hon är
överdriven, öppen och vulgär. Ibland byts rollerna, men de står alltid i motsats till varandra.
Från början är det dock Björn som är den upphöjde och smakfulle.
Det här första mötet förser Björn med en exotism, det gör det tydligt att han kommer
någonstans långt ifrån. Det är ”vackert och främmande” (BM s. 19). Dagen efter under
begravningskaffet letar sig hans fiolspel ner i matsalen och påverkar alla som sitter där. De
blir upplyfta, glömmer sina konflikter, får sin sorg upplöst. Hans musik renar sällskapet. Det
finns något magiskt, gudomligt i Björns musik som förstärks av det faktum att hans balett
handlar om asagudarna Loke och Balder. Konsten är hos Björn Ceder en kontakt med högre
makter, ett syfte större än konstnären själv.
Linda ser Björn som en högre stående människa, en person som är överlägsen alla
andra. I hennes ögon är han förfinad och kulturell, känslig och intellektuell. Därför blir
kontrasten stor när hon för första gången ser honom med byns pojkar. Han är en helt annan
person än när han sitter och dricker kaffe eller spelar musik med henne:
Alla skrattade. Och Björn Ceder skrattade. Inte sådär förlåtande herrefint som han
kunde skratta åt Linda när hon sagt något tillgjort utan ett gällt upprymt skratt. Hur
kunde han som utstrålade förfining och stränghet stå och flabba med dessa glopar som
ingen vuxen människa kunde tala med, åtminstone inte när de var i flock […] Så kort du
är i rocken, Nalle brum brum, sa Smeds-Oscar. Och Björn Ceder sjöng i pinsam falsett,
Mors lilla Oskar i skogen gick, rosor på kinden och månsken i blick. (BM s. 54 f.)
Linda vill skydda Björn från dem som hon upplever hotar hans ställning. Det finns något
ovärdigt och löjligt hos Björn när han vill bli omtyckt. Han blir precis som alla andra som vill
bli älskade, en vanlig människa. Inte nog med att han har samma behov av kärlek som alla
andra, han söker dessutom inte efter den hos Linda utan hos pojkar som enligt henne inte
förstår hans storhet.
Istället för att ta emot Lindas kärlek distanserar han sig från henne, och hennes
kvinnliga sfär, på olika sätt. Under deras resor möter de ett flertal par i konflikt, där det nästan
alltid slutar med att Linda tar ställning för kvinnan och Björn för mannen. Han säger att han
länge har letat efter en kvinnlig vän, ”[m]en de flesta kvinnor är ju så banala. Inställsamma
och falska” (s. 80). Han säger sig vilja ha en ”stram” vän, vilket innebär att Linda måste
stänga av alla känslor och all svaghet för att vara värdig vänskapen med Björn. Detta är sidor
han uppskattar att se hos andra män, men som han alltså tycker är banala och falska hos
kvinnor.
40
Det första som händer under deras första resa tillsammans är att de delar tågkupé med
ett ”tattarpar”, en äldre man och hans yngre flickvän. Linda känner ett omedelbart hat mot
mannen, som hon upplever har en sexualiserande, hånande blick som säger ”om-jag-iddesförföra-dej-skulle-du-bli-en-tiggarslamsa-som-den-här,
du-skulle-bli-mjuk-som-en-vante-
hela-du-om-jag-iddes-ta-dej” (BM s. 62). Mannen stör dock inte Björn, istället är det flickan
som svansar runt mannen som får honom att känna avsmak. Linda känner obehag inför vad
hon ser som mannens utnyttjande av flickan, men Björn ser situationen precis tvärtom: ”Hon
är modellen för en vampyr. Hon skulle kunna plåga honom ända tills han gav henne en örfil
för att få andrum ett ögonblick. Och på den ’misshandeln’ skulle hon sen gladligt sätta honom
i fängelse.” (BM s. 63). Ett annat tillfälle då Björn visar sin likgiltighet eller till och med stöd
för kvinnomisshandel är när de stöter på en grupp män som försöker hjälpa en kvinna som de
påstår blir slagen av sin man. Kvinnan, blåslagen i ansiktet, gråter och nekar till att det är
hennes man som slår henne.
Björn log med skräckpudrad mun och sa att kvinnan tydligen varit nära att spåra ur.
Det är hemskt att se ett sådant där ögonblick av tvekan. Innerst inne vet hon ju att
hon är där hon måste vara. (BM s. 240)
Björns ovilja att ställa sig på kvinnornas sida är en signal till Linda att de inte är på samma
lag. Han kommer inte att visa någon lojalitet mot henne, hon och hennes kvinnliga problem
kommer aldrig att beröra honom. I en artikel om ett amerikanskt fraternity (manliga
studentföreningar) för homosexuella män, visar King-to Yeung, Mindy Stombler och Renée
Wharton hur medlemmarna i föreningen positionerar sig själva mot kvinnor. Dessa
studentföreningar existerar i en kontext som ofta bygger på stereotypa föreställningar om
manlig gemenskap och maskulinitet, och förhåller sig okritiskt till den hegemoniska
maskuliniteten. Artikelförfattarna använder sig av begreppen intern och extern hegemoni, där
den senare betecknar den hegemoniska maskuliniteten vilken som princip positionerar sig
över alla kvinnor. Med den interna hegemonin menas den ordning där olika typer av
maskulinitet jämförs med varandra. 80 Där är homosexualitet, precis som Donaldson och
Connell skriver, ett nedvärderat och samtidigt hotfullt inslag. I ett slutet sällskap som en
studentförening för homosexuella män försvinner dock den aspekten av den interna
hegemonin, samtidigt som den externa lever kvar. Många av medlemmarna ägnade sig åt
cross-dressing och uppträdde som kvinnor både inom föreningen och ute i offentligheten.
80
King-to Yeung, Mindy Stombler, & Reneé Wharton (2006). “Making Men in Gay Fraternities: Resisting and
Reproducing Multiple Dimensions of Hegemonic Masculinity” in Gender and Society, 2006:1, s. 7 f.
41
Däremot lät de inga kvinnor bli medlemmar och ansåg inte att de hade särskilt mycket
gemensamt med dem. Medlemmarna i artikeln hänvisar i huvudsak till att de biologiska
könen är ”obviously different”, samt att de som män aldrig kan förstå hur PMS känns på
samma sätt som kvinnor inte kan förstå olika problem och känslor som män kan ha.81
Det finns alltså inget som säger att ens position i den interna hegemonin skulle ge en
större förståelse för eller få en att ifrågasätta den externa hegemonin. Tvärtom kan det vara en
överlevnadsstrategi att stärka och bekräfta den externa hegemonin. Jag ser Björns
avståndstagande från Linda och andra kvinnor som ett exempel på detta. Istället för att vända
sig till Linda, brevväxlar Björn med en mängd pojkar, vars brev han låter ligga framme för
henne att hitta. Breven avhandlar konst, känslor och ömhetsbetygelser, allt som Björn ogillar
och hånar hos Linda. Med sin brevväxling skapar han ett manligt rum där Linda bara är
välkommen som åskådare. Genom att distansera sig från kvinnor förstärker Björn den externa
hegemonin. Även om han inte har hög status i den interna hegemonin kan han, så länge han
inte bryter allt för mycket mot den hegemoniska maskuliniteten, försäkra sig om en viss status
bara genom att inte vara kvinna.
Även kvinnor fostras in i den hegemoniska maskulinitetens diskurs. Även efter det att
Linda förstår att Björn är intresserad av män fortsätter hon att avskärma honom från andra
kvinnor, att ”[odla] sin svartsjuka på kvinnor, [se] i dem omvägar på hans ofrånkomliga färd
till Linda Ståhl” (BM s. 146). Hon vet att de aldrig kommer att ha det förhållande hon
drömmer om, därför måste hon skapa sig en annan position till Björn, där hon kan konstruera
hans maskulinitet på ett annat sätt. Hon vill vara hans strama kvinnovän, och gör allt för att
ingen annan ska ta den platsen.
I Regnspiran är det en annan man som är föremålet för Lindas begär. Han är trolovad
med Lindas granne Ulrika, och Linda tvingas svartsjukt se på medan de dansar till hennes
dragspel. Karl är stilig och arbetsför, och genom sitt äktenskap med Ulrika kan han komma att
ärva en gård som skulle innebära en klassresa för honom. Karl och Ulrika är på väg att
fullborda folkhemmets ideal, den svenska motsvarigheten till the American dream: en
heterosexuell kärnfamilj med ett eget hem och framtiden för sig. De väntar med att ha sex till
efter bröllopet, de (kanske främst Ulrika) planerar barnens namn och målar upp sin framtid
tillsammans. De ska alltid älska varandra, och inte bli som de äldre, gammalmodiga
generationerna.
81
Yeung et al. 2006, s. 20 f. 42
Karls ursprung är motsatsen till allt detta. Hans pappa är försvunnen i Amerika, och
hans mamma har även hon lämnat honom för att söka reda på fadern. Han vet att han inte har
särskilt hög status och att hans framtid hänger på hur han beter sig inför bröllopet: ”När man
är dräng och oäkting och släkten bara väntar att man ska bära sig tölpaktigt åt, så måste man
vara nogare med sig än den som har ett hemman att ärva” (R s. 192). Karl visar att han är
medveten om både sin egen status och vad den innebär för hans möjligheter. Hans
maskulinitet kodas genom klass. Klassbakgrunden är ett hinder han måste överkomma för att
nå målet, det vill säga giftermålet med Ulrika, vilket i sin tur är en möjlighet för honom att
ytterligare förbättra sin status.
Enligt David Tjeder är det under den andra halvan av 1800-talet som idealet att vara en
self-made man kommer till Sverige. Då har det sedan länge varit bilden av sann framgång
utomlands, framför allt i Amerika. Från och med 1850 börjar olika framgångsmanualer,
böcker som går att jämföra med dagens självhjälpslitteratur, att cirkulera. Främst är det
översatt litteratur från USA, Tyskland och Skottland, men det finns även svenska original.
Böckerna betonar vikten av ekonomiska framgångar för att en man (för det handlar alltid om
män) ska uppnå frihet, makt och lycka.82 I Sverige är det också angeläget att det sker på ett
ärbart sätt. Det är viktigt att tjäna pengar, men det ska vara rätt slags pengar och de ska tjänas
av rätt anledning. Detta gör kategorin self-made men förhållandevis liten och homogen i
Sverige. För att ingå i skaran ska man naturligtvis vara en vit, svensk man. Man ska även
inneha de rätta medelklassvärderingarna, och inte överdriva sin framgång.83 Det finns alltså
en respektabilitetsaspekt av konstruktionen av den hegemoniska maskuliniteten.
Inte alla hyllar denna nya idealman, men Tjeder visar på en förändrad bild av den
hegemoniska maskuliniteten. Att lyckas på egen hand – att ta sig från fattigdom till
medelklassig trygghet – är numera en hyllad identitet, åtminstone i teorin. Dock var det
vanligt att de män från fattigare bakgrunder som faktiskt tagit sig upp ofta exkluderades från
olika sammanhang som kunde ge någon reell makt eller inflytande i samhället. Enligt Tjeder
är ofta valet av hustru en viktig del av huruvida en man tog sig in eller inte. Genom att gifta
sig med en kvinna med förankring i det lokala samhället kunde männen dra nytta av sina
svärfäders kontakter och olika typer av kapital. De kunde accepteras. Kvinnornas del i
skapandet av the self-made man nämns sällan i framgångsmanualerna, ändå måste det ha varit
uppenbart vilken roll de spelade.84
Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities, 1800-1900, Stockholm 2003, s. 199-200. Tjeder 2003, s. 207.
84
Tjeder 2003, s. 218.
82
83
43
Karl vill bli som Ulrikas pappa när han blir äldre, det vill säga ha en familj och en gård
och vara en respekterad medlem i byn. Förutom att de tillsammans kan skapa sitt drömliv är
Ulrika också Karls biljett till respektabiliteten. Hon och hennes familj kan skänka honom det
sociala och ekonomiska kapital som han behöver för att göra klassresan, att bli en self-made
man. Om han bara kan agera ut rätt slags maskulinitet är allt möjligt.
Lindas far, Egron Ståhl, är en generation äldre än Karl, och har en helt annan bild av
hegemonisk maskulinitet och människas förpliktelser. Han är djupt religiös och renlärig, och
har styrt hemmet och hustrun Hanna med ordagranna tolkningar av Guds vilja. Han ser varje
småsak som inte är absolut nödvändig som utsvävningar. Till och med Hannas glädje över
Lindas födelse (efter 16 år av ofrivillig barnlöshet) ser han som högmod, sin egen relation till
dottern som en ”frestelse” (R s. 6). Bara att läsa om Egrons stränga livssyn känns oerhört
kvävande; han vill inte ha tapeter, han låter inte Linda ha några leksaker eller ens en
griffeltavla eftersom det kan uppmuntra hennes fria fantasi, och han älskar att slå ner på Linda
och Hanna när de ge uttryck för någon slags livsglädje eller kreativitet (”Hanna hade sett
skamsen ut på det särskilda sätt som han älskade – åh ibland sårade han henne orättvist bara
för att få se hennes blygsel, den var som en jordisk spegling av den förkrosselse han kände
inför den högste” R s. 8). Hans stränghet kommer ur en genuin vilja att rädda Linda (”Straffa
mig, skona flickan, bad han” R s. 25), eftersom han tror att Linda kommer att behöva göra
samma plågsamma vandring till frälsning som han själv gjort.
Att beskriva Egrons position i hemmet är komplicerat. Han agerar och verkar vilja bli
behandlad som en stor patriark, men skulle själv förneka detta eftersom den enda härskaren är
Gud. En stor del av den hegemoniska maskuliniteten, speciellt för en familjefar, är att vara en
brödvinnare, personen som ställer maten på bordet. Detta verkar inte vara särskilt viktigt för
Egron. För honom är det andliga så mycket viktigare än några jordliga behov, som han
föraktar. Egron och Hanna arbetar tillsammans med gården, men det finns dagar då han
behöver tänka på viktigare saker. Då serverar Hanna kaffe på sängen och tar själv hand om de
låga arbetssysslorna. Innan Linda kommer är Hannas uppgift dels att ta hand om Egron, och
dels att dölja detta omhändertagande och få det att framstå som att det är han som tar hand om
henne. Hennes position som kvinna hjälper till att konstruera Egrons maskulinitet och status
som hemmets själasörjare och överhuvud.
En liknande syn på kvinnans uppgift finns hos en dalkulla som Linda möter som vuxen
på hennes pensionat. Hon har gett sig ut för att sälja hemslöjd (”narra ihop lite pengar till
huset” som hon kallar det, BM s. 42) eftersom hennes man har blivit arbetslös och inte längre
kan försörja dem. Det finns en stolthet i att som man vara den tar hand om familjen, men det
44
sitter en ännu större stolthet i att inte vara någon som reser runt och nasar. ”Som väl är” så bor
dalkullans svärmor hemma och kan ta hand om mannen medan frun reser runt och säljer (BM
s. 42). Dessa två kvinnor upprätthåller hans position i familjen, trots att han inte realiteten inte
bidrar med någonting. Det tycks dock finnas ett inneboende värde i att ha en man i huset som
med sin blotta existens upprätthåller en stabil könsmaktsordning.
Precis som Egron så verkar denna man tjäna ett högre syfte än det jordiska: ”Han är för
stor för att ha ett sånt knog” säger dalkullan och visar med en mening hur mannens status på
samma gång är viktigare och mer bräcklig än hennes (BM s. 43). Sättet att försörja sig är så
tätt knutet till vilken typ av maskulinitet som konstrueras att alla inblandade samarbetar för att
mannen inte ska behöva ta ett arbete som skulle sänka hans, och därmed hela familjens,
status. Om den hegemoniska maskuliniteten innebär ”det för tillfället accepterade svaret på
frågan om patriarkatets legitimitet” så behöver den uppenbarligen inte ha något med tjänandet
av brödfödan att göra.85 Det är viktigare att mannen uppfyller idén om vad som anstår honom.
Att utmana den hegemoniska maskuliniteten
Den hegemoniska maskuliniteten innebär dock inte automatiskt en maktposition. Med den
följer vissa förväntningar, vissa performativa akter att utföra. Annars kan den vändas emot en,
på ett våldsamt sätt. Enligt Donaldson är heterosexualitet och homofobi den hegemoniska
maskulinitetens fundament. Ett grundantagande som bygger upp dess makt är den patriarkala
idén att kvinnor är sexuella objekt för män, och andra män är det inte. Männen tävlar med
varandra om kvinnors uppmärksamhet och bekräftelse. 86 En man som inte deltar i den
tävlingen ifrågasätter både sin egen och de andra männens positioner i den maskulina
diskursen. Tävlingen, och förväntningarna på ens sexuella beteende, ser dock olika ut
beroende på vem man är. En man från underklassen, eller en rasifierad man, förväntas till
exempel vara mer sexuellt aggressiv än andra män.
När Linda kommer till världen är Egron plötsligt inte längre den mest betydelsefulla
personen i Hannas liv, och hans viktigaste bidrag till hemmet, religionen, konkurreras ut av
Hannas dyrkan till dottern. Därför ser Egron Linda som ett hot mot ordningen, någon som
utmanar hans maktposition. Istället för att se ett barn som leker och utforskar orden och
världen runt omkring henne, tolkar Egron allt hon gör som ett hån mot hans sanning. Den
85
86
Connell 1999, s. 101.
Donaldson 1993, s. 645.
45
patriarkala religionen är vad som berättigar hans maktposition, och när Linda inte erkänner
den ifrågasätts hela hans fundament. Eftersom han själv har ett skamfyllt och komplicerat
förhållande till både sin biologiska pappa och sin himmelske fader vet han inte hur han ska
närma sig Linda. Han försöker fråga ut en grannpojke om hans förhållande till hans far, men
får mest bara svar som bekräftar faderns naturliga auktoritet i familjen, och därmed Egrons
misslyckande i sin egen familj.
Konflikten mellan Linda och Egron kulminerar när Egron i ett försök att vinna Lindas
kärlek och samtidigt vinna tillbaka sin position som det auktoritära familjeöverhuvudet har
köpt en strut karameller. Linda vill ha hela struten på en gång men Egron vill få henne att ta
en i taget, när han godkänner det. Det hela går i stöpet just för att dottern inte accepterar hans
makt. Hon väljer hellre bort alla karameller än låter fadern bestämma. ”Varför ska jag vara
snäll när pappa int är snäll” undrar hon, eftersom hon inte går med på att han ska ha en
naturlig, medfödd makt över henne (R s. 48). De traditionella fundamenten för en patriarkal
maktordning, religion och kapital, erkänns inte av Linda. Då vacklar genast Egrons auktoritet.
Detta visar hur den hegemoniska maskuliniteten inte är någon fast identitet, utan ett rörligt
svar på frågan om vem som besitter den patriarkala makten.
Lindas utmanande inställning till auktoriteter fortsätter i vuxen ålder. Efter en natt
tillsammans med Ulrika hamnar Karl under den tidiga morgonen hos Linda för att leta efter
sin cykel. Hon är retsam och svartsjuk, han är osäker och sexuellt frustrerad. Han vet inte hur
han ska hantera hennes attityd: ”Hans blick irrade mellan det hårda och det ömtåliga i hennes
ansikte, det ingav honom dubbel oro – att bli skadad av henne eller själv göra henne illa.” (R
s. 198) Antingen kommer hon att vinna ordstriden eller så måste han skada henne på något
sätt. Hon beter sig inte på ett sätt som han är van att kvinnor gör, han ”sökte Ulrikas lugna
runda drag inom sig” (R s. 198). Till slut klarar han inte mer av Lindas näsvishet och
gäckande utan överfaller henne:
Så tog han ifrån henne jungfrudomen och skrattet och sinnets lätthet.
Hon grät av smärta men han märkte det inte. Han var utlånad åt andra makter än
hänsyn och egennytta. En dömd fader rusade i hans blod med sitt mål: förstå mig, stå
för mig, upphäv din dom. (R s. 201)
Karl visar sig inte förmögen att bryta mot sin släkts förväntningar när han inte har den lugna
och avgudande Ulrika vid sin sida. Linda utmanar honom till den grad att han glömmer allt
det han strävar efter, allt som han har inom räckhåll. Efteråt vet han inte heller hur han ska
bete sig. Han känner skuld och skam och vrede. Han överväger att gå upp till Ulrika och
46
hennes far och berätta allting, eller att gå dit och förneka allt. Till slut klarar han inte att möta
dem alls utan springer bort från byn, och återvänder aldrig mer.
Både Karl och Björn misslyckas med att göra rätt typ av maskulinitet. Björns
performativa akter är allt för feminina, Karl slår över i övervåld. Med tanke på Lindas relativt
låga status i byn är det möjligt att han skulle kunna bortförklara våldtäkten och komma undan,
vilket Linda själv påpekar för honom: ”En faderlös flicka kan man gå och våldta för
ingenting. Bara man är rädd om sin lagliga fästmö.” (R s. 202) Innerst inne vet dock Karl att
han inte längre är värdig Ulrika. Genom att agera ut det sexuella beteende som förväntas av
en man med låg status har han visat för sig själv att han inte hör hemma i Ulrikas värld.
De sociala positionerna är långt ifrån outtalade. De flesta av gestalterna gör explicita
uttalanden om deras plats i samhället, och Björn är inget undantag:
Det fanns en tid när de homosexuella nackades offentligt. Nuförtiden slås de ihjäl mera
stillsamt av nån hästgardist som inte kan klå den stackars bögen på fler slantar, därför
att han redan tagit vartenda öre. Men den friska samhällskroppen gläder sig alltid när
någon av oss omkommer. Han anklagade Linda för att vara hans anklagare, han
pådyvlade henne egenskaper efter godtycke.
Du som är en nyttig cell i den friska samhällskroppen, du kan väl säga mig vem
som har gett er rätt att hata och förfölja oss. Genom århundraden har ni pinat oss. Med
vilken rätt jag bara frågar.
Linda sa att hon inte förstod vad de där orden betydde och att de inte angick
henne.
Ja så nonchalant kan den vara som har rätt färg av naturen. Den behöver inte ta
ställning. (BM s. 98) Björn författar en satirtext som han kallar ”Karaktäristik av en befolkningsgrupp, kallad den
heterosexuella”, där han byter på platserna och beskriver heterosexuella på samma sätt som
homosexuella ofta beskrevs under den första halvan av 1900-talet. Den visar tydliga likheter
med den retorik som användes av de sociala ingenjörerna i folkhemmet:
Andra kännetecken som göra de heterosexuella lätt urskiljbara i en befolkningsgrupp
äro tjuvaktighet, intolerans, fåfänga, allmän opålitlighet, ja en heterosexuell visar ofta
asociala tendenser […] den grå massan av heterosexuella […] äro ett gement pack, en
svulst på den friska samhällskroppen. (BM s. 111)
När Björn sarkastiskt beskriver heterosexuellas position i samhället använder han ord som av
naturen, frisk, nyttig. Det är en beskrivning av hur den friska samhällskroppen ska se ut på
individnivå. En frisk kropp reproducerar sig och för sina gener vidare, det är så den är
samhället till nytta. Under folkhemsåren fördes en debatt om hur man skulle hindra icke-
47
friska kroppar att göra just detta. Utanförskapet som bland annat hbtq-personer drabbas av
både i den fiktiva texten och i Lidmans samhälle är inte enbart socialt, det är en fysiskt
märkbar realitet. Björn är medveten om en kontext som är större än den runt Linda och
honom. Kanske är det därför Björn vänder sig mot Linda, och visar att de inte har samma
förutsättningar och inte hör ihop. När han avslutar texten med ett ”P.S. Linda Ståhl är en
typisk heterosexuell. Ha ha. Där fick du.” (BM s. 111) markerar han både att hennes begär för
honom är missriktat, och att hon aldrig kan förstå eller dela positionen som han har i
samhället. För Björn är deras olika förutsättningar för stora för att de någonsin ska kunna
förstå varandra.
Björns hot mot den hegemoniska maskuliniteten förstärks ytterligare i hans
transvestism. Med den löser han upp de binära könsidentiteterna och överskrider gränserna
däremellan. Hans klädsel och beteende gör att könskonstruktionen blir märkbar och lägger sig
utanpå. Eftersom hans beteende och utseende inte är normativt så synliggörs de performativa
akter som konstruerar ett annat kön än det som samhället har tillskrivit honom. Genom att
hans könskonstruktion inte är fast, utan föränderlig genom hans liv, blir han ett levande bevis
på att fasta könsidentiteter inte existerar. Förutom att en transperson utmanar uppdelningen
mellan kön och genus, ifrågasätter hen skillnaden mellan yta och verklighet (Butlers
appearance och reality) som annars kan fälla avgörandet om en persons identitet, det som kan
bestämma personens essentiella könstillhörighet. Om verkligheten utgörs av den performativa
akten finns det inget riktigt eller äkta kön som personen med sin akt försöker uttrycka. Allt
som finns är personens eget uttryck. Butler beskriver detta som ett så fundamentalt
ifrågasättande av rådande normer att samhällets svar blir aggressivt, ibland till och med
våldsamt, vilket Lidman illustrerar framför allt i Bära mistel. 87
Mycket av Björns historia är höljd i dunkel, men Linda får bit för bit reda på hur han
redan som barn blivit misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp av den polisman som
hans far anmälde honom till (medan han var klädd i klänning). Han har sedan dess åkt in och
ut från ”gymnasiet” och ”universitetet”, det vill säga fängelset och sinnessjukhuset. Som en
parentes kan det påpekas att det är intressant att Björn omtalar dessa institutioner som
lärosäten. Jag tänker att det dels kan tolkas som att han sett dessa platser som livets skola där
han har lärt sig om sin position och sina förutsättningar i samhället, men också att det är en
blinkning till studentkulturens broderskärlek, som uppmuntrade och romantiserade starka
vänskapsband och passionerade känslor mellan manliga studenter.88 När Björn i slutet av
87
88
Butler 1990, s. 278.
Se till exempel Tjeder 2003 samt Söderström 1999.
48
Bära mistel bor hos Linda och ibland vandrar ut i byn iklädd kvinnokläder, blir han utsatt för
våld och hån av samma pojkar som beundrade honom när han först kom dit.
Våldet mot Björn kompliceras ytterligare av det faktum att han själv uppskattar
åtminstone en del av det. Våld mot både kvinnor och män får sägas vara något som accepteras
inom vissa ramar för den hegemoniska maskuliniteten. Inom manlig tävlan, hedersfrågor och
kärleksförhållanden existerar våldet som ett sätt att befästa maktrelationer. Lidman beskriver
vid flera tillfällen normaliserat våld mot kvinnor, till exempel i historien om Lejon-Pelle och
Berna. Linda får berättat för sig hur Lejon-Pelle slog ihjäl Berna när hon blivit med barn med
en annan man. Våldet förklaras med att de skulle ha haft en outtalad överenskommelse om att
gifta sig, som Berna inte erkände. I ilskan över hennes oförstående mördade Lejon-Pelle
henne, ”och nog får man säga att hon var en sorts menedare den där Berna” säger kvinnan
som berättar, som verkar tycka att det ofödda barnet var en större förlust än Berna (BM s. 96).
Det finns en förståelse för att en man reagerar med dödligt våld när en outtalad
överenskommelse inte hålls, och brottet mot en sådan anses lika allvarligt som att ljuga i en
rättssal. Lejon-Pelle straffas, men känslan som dröjer kvar är att kvinnor kan vänta sig våld
när en man upplever sig sviken. När Björn själv väljer våldet, och till och med ber om det,
omkullkastar han ytterligare en av den hegemoniska maskulinitetens hörnstenar. En man ska
gilla eller åtminstone vara kapabel till att utföra våld, men inte att ta emot det. Genom att
försöka skydda Björn från våldet försöker Linda återigen hindra honom från att rasera sin
position inom maskulinitetsdiskursen. Björn liknar ett barn som inte förstår leken, eller
snarare som någon som inte förstår att leken är på blodigt allvar.
Björn och Lindas stora gemensamma projekt är deras duo, Ceder-Ståhl. De spelar och
underhåller sin publik, samtidigt som de också spelar rollerna som underhållare. Tiina
Rosenberg använder sig av Judith Butler och queerteorin när hon utforskar effekterna av
kvinnor i manskläder på en teaterscen. Det speciella med scenen är att allt som sker där tolkas
dubbelt: vi ser både skådespelaren och rollen hen spelar. Vi ser en berättelse, men vi ser och
hör även texten som spelas/läses upp, kostymerna och maskerna, rekvisitan, rörelserna över
scenen. Allt detta, den fysiska representationen av ”den konkreta sceniska kroppen”,
överskuggar enligt Barthes (och Rosenberg) berättelsen.89 Detta kan man överföra till Lindas
och Björns scenpersonligheter. Deras publik ser och hör musiken, samtidigt som de ser
kostymerna, instrumenten och musikerna som tillsammans konstituerar den samlade
upplevelsen av att gå på dans/konsert.
89
Tiina Rosenberg, Byxbegär, Göteborg 2000, s. 14.
49
Dessa tillfällen är även Lindas chans att konstruera dem båda som ett heterosexuellt par.
Med blickar och leenden låter hon folk anta att de har ett romantiskt förhållande, och tvingar
på så sätt in Björn i rollen som heterosexuell man. Tack vare heteronormen kan hon utföra ett
skådespel som det egentligen inte finns en grund för. Enligt Judith Butler måste
heterosexualiteten ständigt imitera sig själv för att alltjämt kunna se sig själv som originalet,
ursprungstypen för all kärlek. Hon skriver:
Med sina försök att naturalisera sig själv som originalet måste faktiskt heterosexualitet
förstås som en tvångsmässig och obligatorisk återupprepning som bara kan producera
effekten av sin egen originalitet. Med andra ord är obligatoriska, heterosexuella
identiteter, dessa ontologiskt konsoliderade skenbilder av ’man’ och ’kvinna’, teatraliskt
producerade effekter som poserar som grunderna, ursprungen och den normativa
måttstocken för det verkliga.90
Detta synsätt kan belysa hur Lindas konstruerade scenförhållande med Björn utgår från de
bestämda positioner som en man och en kvinna antas ha. Relationen som de (främst Linda)
spelar upp på scenen blir med Butlers resonemang lika äkta som vilket annat heterosexuellt
förhållande som helst. Eftersom effekten av dem blir densamma – att konstituera
heterosexualitet som norm och förlaga till all annan sexualitet – bryts skillnaden mellan det
som händer på scenen och det som händer i verkliga livet upp. Det som sker utanför scenen är
lika mycket teater som det som sker på scenen är äkta.
Teatern och scenkonsten har både traditionellt och i nutid lekt med sprickorna som
uppstår mellan kön och genus när en person klär sig i och spelar rollen som ett annat genus.
Scenen är, tack vare vår (relativa) acceptans av det som är annorlunda inom fiktionens ramar,
en plats för detta att ske i en säkrare miljö. Butler ger ett exempel på det här när hon
diskuterar hur vi reagerar på en transvestit i olika miljöer. På scenen kan vi se det som konst,
en fiktion tydligt skild från verkligheten. Vi kan säga ”men egentligen är det en man”. Samma
person som får applåder på scenen kan på bussen behöva hantera omgivningens rädsla, ilska
och våldsamhet. Scenen fungerar som en säkerhetszon där man kan utforska och tänja på
gränserna för genusrepresentation utan att riskera allt för mycket.91
Rosenberg diskuterar vad hon kallar för byxroller, som hon delar upp i två
huvudkategorier; den första är roller av ”Rosalind-typ”, kvinnoroller som tillfälligt klär ut sig
90
Judith Butler, ”Imitation och genusmyteri”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg,
red. Tiina Rosenberg, Stockholm 2005, s. 73. 91
Judith Butler, ”Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist
Theory”, Performing Feminisms. Feminist Critical Theory and Theatre, red. Sue-Ellen Case, Baltimore 1990, s.
278.
50
till män i pjäsen. Detta görs nästan alltid för att lösa ett problem som på ett eller annat vis inte
kan lösas av en kvinna, och är enbart en tillfällig lösning. Problemen som uppstår och
lösningarna på dessa ingår i en manlig sfär och kräver en mans förutsättningar för att kunna
lösas. Kvinnan avslöjar sedan sig själv genom att visa antingen sina bröst eller sitt hår, vilket
genast gör det uppenbart för alla att hon inte är en man. Blottandet av kvinnokroppen
returnerar omedelbart kvinnan till sin ursprungliga plats. Hon bekräftar ofta sin kvinnliga lott
med att ingå äktenskap, underställa sig en man, och på så vis återställa ordningen. Kvinnan
kan alltså inte påverka sin position som kvinna genom att visa sin kompetens i en manlig
förklädnad. Det är enbart möjligt så länge hon stannar under sin täckmantel. Som Rosenberg
konstaterar så har genussystemet inte rubbats, ”dess begränsningar har emellertid blivit
synliga”.92
Den andra kategorin Rosenberg tar upp kallar hon ”’manliga’ byxroller”, vilket är
kvinnor som förutom att klä sig som män även agerar och uppfattas som män.93 De träder in i
en manlig identitet, vilket ger dem en ny position i förhållande till andra kvinnor. Här blir
sprickan mellan kön och genus större än i den första typen av byxroller. Rosenberg
presenterar tre olika sätt att tolka en manlig byxroll tillsammans med en kvinnlig roll. Man
kan antingen säga att det inte uppstår någonting, eftersom det kvinnliga är osynligt. Eller så
kan man, utifrån den heterosexuella matrisen, läsa dem som en kvinna och en man. Den
tolkning som intresserar Rosenberg mest är den som enligt henne är ”kulturellt sett
’inkorrekt’”: att tolka dem som två kvinnor.94 Det är här det queera kommer in, och bryter upp
gränserna och korrelationerna mellan kön, genus och sexualitet. Vad som blir betydande för
omgivningens läsning av byxrollen blir vad den gör, inte vad den är.
När Björn och Linda står på scen använder de dräkter som utgörs av svarta byxor, en vit
skjorta och en stor rosett under hakan. De uppträder därmed inte i rollen av sig själva. Den
sista sommaren som de är ute och reser ber Linda att få slänga bort de gamla slitna dräkterna
och spela i sina egna kläder istället. Men det vill inte Björn veta av. Han känner till behovet
av en förklädnad. Scenkläderna är deras Rosalind-roll, de rubbar inte systemet i stort men ger
dem ett tillfälligt skydd från omvärlden. Det hån som de kan tänkas få utstå drabbar inte
personerna Björn Ceder och Linda Ståhl, utan ”Duo Ceder-Ståhl”, deras officiella fasad.
92
Rosenberg 2000, s. 39.
Rosenberg 2000, s. 33. 94
Rosenberg 2000, s. 42.
93
51
Upplösta identiteter
Ingen vet vad som händer med Karl, förutom att han och Linda får sonen Kalle. Då är Karl
långt borta, kanske i Amerika. Även Björn lämnar så småningom Linda, men det är en
betydligt mer utdragen och plågsam process. Långt innan han faktiskt reser sin väg försvinner
bit för bit av det som brukade vara Björn. Hans jag löses upp, både fysiskt och mentalt. Sedan
han börjat lösa upp sin genusidentitet är det som att resten av honom följer med. Han har
alltid varit besatt av renhet, och mot slutet ligger han i badet i timmar. Hans hud löses upp och
går sönder i vattnet. Han blir till ett barn som Linda och de andra kvinnorna på pensionatet
måste ta hand om. I hans sista brev till Linda har även hans språk börjat falla sönder, han har
helt förlorat bokstaven H.
Björns resa är en inverterad version av Rosalind-rollen. Egentligen handlar det om hur
människorna runt omkring honom läser honom. När han som barn ertappas med både stöld
och transvestism (han byter kläder med sin fostersyster) ses han som ett sjukt, skadat barn.
När han dyker upp hos Linda läses han som en representant för den hegemoniska
maskuliniteten, för att sedan bit för bit avslöja sin egentliga identitet (likt Rosalindorna som
genom att visa sitt hår och sina bröst avslöjar sig själva som kvinnor). Eftersom genus och
kön enligt Butler konstrueras av ens handlingar är det dock omöjligt att säga vad som är hans
egentliga jag och vad han iscensätter. Det finns ingen ursprunglig identitet för Björn att återgå
till när han har slutfört sitt uppdrag som underhållare. Snarare än en Rosalind-typ är Björn
alltså vad Rosenberg ironiskt nog kallar en manlig byxroll, vars övergång är av en mer
permanent sort. Iklädandet av en manlig byxroll påverkar hur personen agerar och uppfattas
av andra. Det är en roll som går djupare än ytan. Det påverkar också förhållandet mellan
byxrollen och dem runt omkring denne. När Björn ändrar sin genusperformativitet förändras
också samhällets syn på Lindas begär till honom. Som Rosenberg beskriver blir det plötsligt
oklart om hennes känslor ska läsas som kärleken mellan en kvinna och en man, mellan två
kvinnor, eller en kärlek som försvinner eftersom objektet för den heterosexuella kärleken inte
längre existerar.
Den hegemoniska maskuliniteten är ett begrepp som bidrar till en förståelse till varför
Karl och Björn på olika sätt går under eller försvinner. De misslyckas båda med att
genomföra de performativa akter som skulle säkra deras platser i samhället. Detta betyder
dock inte att de misslyckas på samma sätt eller riktar en gemensam kritik mot systemet. Karl
vill göra en klassresa, han vill använda sig av sin maskulinitet för att få högre status i
samhället. Han misslyckas därför att han använder ett övervåld som förväntas av någon i hans
52
position, en ”dräng och oäkting och släkten bara väntar att man ska bära sig tölpaktigt åt” (R
s. 192). Detta binder honom vid hans ställning och hindrar honom från att ta sig därifrån.
Därför ser han sig tvungen att fly.
Även Björns ambitioner handlar åtminstone till en del om klass, även om hans kamp är
mycket större än Karls. I hans ambitioner kring konst och femininitet ligger en strävan efter
något högre, något med mer kulturellt kapital än vad till exempel Linda kan erbjuda. Till
skillnad från Karl har Björn inget intresse av att vara en del av folkhemmet. Han ifrågasätter
och föraktar det samhälle som har förföljt och plågat honom och hans likasinnade i
århundranden. Han är inte intresserad av att vara en del av det som förtrycker honom, och vet
att han inte har en plats där. Eftersom Karl inte vill bryta upp samhällsstrukturen eller
ifrågasätter den hegemoniska mannens identitet, kan han efter sitt misslyckande byta plats och
försöka igen. Björn har inte det valet. I varje by han har varit och med varje pojke som han
har brevväxlat, förstärks hans identitet som en ”sån där”. När han lämnar Linda för att söka
upp Otte Pihl vet han att han förmodligen inte kommer att vara välkommen. Hans kamp är
densamma var han än går.
Ett viktigt motiv för både Egron och Björn, och viss mån även Karl, är skuld, skam och
självbestraffning. Björns självbestraffning består av hans kärlek till Otte Pihl. Egron som
anser att han bör ha någon slags makt över Linda, eftersom han är hennes pappa, önskar att
föra över självbestraffningen på sin dotter eftersom han tror att det är den enda vägen till
frälsning. Konflikten uppstår i att Linda själv inte är särskilt intresserad av självbestraffning
eller att späka sig själv för Guds skull. Detta drag kommer fram i henne mycket senare i livet,
då man kan se hennes uppoffringar för Björn som hennes bestraffning och offer för den
gudomlige konstnären och kärleken till honom.
När Karl våldtar Linda känner han sin far inom sig: ”En dömd fader rusade i hans blod
med sitt mål: förstå mig, stå för mig, upphäv din dom.” (R. s. 201) Även här är handlar det
om ett slags överförande av skuld och skam över generationerna. Samma syn på arvsanlag
som gör att Linda anklagas för sameblod, får Karls pappas skuld att smitta av sig på sonen.
Domen som ska upphävas när Karl förstår sin far överförs istället till Karl själv. Eftersom
bara Linda och Karl vet vad som har hänt handlar det här om Karls dom över sig själv. Även
Linda har en inre skuld, över sveket mot Simon. I skuldmotivet finns det alltså en dubbelhet.
Samtidigt som Lidman beskriver samhällets dom över människan, skildrar hon hur skulden
och skammen internaliseras hos dessa personer. Återigen blir gränserna mellan det inre och
yttre suddiga.
53
Utanför den respektabla ”kvinnligheten”
Huvudpersonen i både Regnspiran och Bära mistel är Linda Ståhl. Sedan barnsben upplevs
hon som ett hot mot den rådande patriarkala, religiösa ordningen som råder i byn. Runt
karaktären Linda samlas diskussioner om klass, äkthet och kropp. Det är lätt att utgå från en
genusanalys när det kommer till Linda, som är medveten och explicit när det kommer till sina
egna och andras erfarenheter som kvinnor. Men det går inte att analysera genus utan att ta
hänsyn till de andra politiska och sociala kontexter genom vilka kön kodas. Med en butlersk
förståelse av identitetskonstruktion vill jag i det här kapitlet undersöka hur identiteter formas
och utmanas utifrån dessa kontexter, med utgångspunkt i Lindas liv. I detta liv kan man även,
utan att dra några övriga paralleller mellan Linda och hennes författare, läsa en beskrivning av
villkoren för kvinnligt konstnärskap och kreativitet.
Den kvinnliga erfarenheten
Eva Adolfsson ser i både Regnspiran och Bära mistel en konflikt mellan det hårda, lagiska,
patriarkala, och det mjuka och moderliga. Faderns kärlek kan endast ges till Gud, men den
kvinnliga moderskärleken handlar om skapandet på jorden, vilket i sig självt vanhelgar
Herren och hans del i skapelsen. Linda och Hanna ger liv till allt omkring dem. Hanna syr en
docka till dotterns sexårsdag (i hemlighet, eftersom Egron skulle tycka att det var syndigt),
och när Linda ser dockan får den liv av hennes blick. Hon välsignar dockan ”I Eva Maria och
den heliga Ulrikas namn” (R s. 17). Denna kvinnliga, skapande värld står i konflikt till den
hårda, gudfruktiga, patriarkala världen. Egron, Guds och patriarkatets representant hemma
hos Linda, kallar dockan för ett ”beläte” (avbild, alltså något hädiskt) och slänger den
slutligen på elden och ser också han hur den får liv: ”den började leva i elden, det var inte ett
dött ting de såg på utan en döende” (R s. 29).
I ett tidigt försök att få kontakt med sin dotter lär Egron henne en vers ur hans lilla bok,
”Arndts sanna kristendom”:
Tu måst all ting från tig skilja
om tu Jesum följa wil
Hata egit lif och vilja
54
wilt tu höra himlen til.
(R s. 13)
”Hata egit lif och vilja”. Egrons tro är hård, och den är särskilt hård mot kvinnor. Han
förbjuder Linda att springa ute i byn, vilket bara ökar hennes nyfikenhet på världen utanför,
på Byanden. Tro och religion är Egrons område, och hans verktyg för att behålla makten i
hemmet. Ändå har den skapande guden helt självklart kvinnliga attribut för Linda: ”Mamma
har Gud stora bröst? […] Men alla säger ju Herre förbarma dig.” (R s. 20). Detta citat visar
också Lindas medvetenhet om orden och deras betydelse. När Linda själv uttalar välsignelsen
under bönemötet tar hon predikantens plats. Hon vet att det bor en makt i orden, som hon
dessutom anser sig ha rätt till. Linda vill vara ”mitt i folket”, att delta i den performativa
religiösa akten ger henne en plats i gemenskapen, i Byanden.
Konflikten mellan Egron och Linda kulminerar i ett gräl under vilket Linda uttalar en
dödsdom över sin pappa. Han ger henne stryk och hon svarar: ”Jag ska slå ihjäl er så att ni
blir all tyst” (R s. 49). Dagen efter får Linda en syn – hon beskriver hur han sätter yxa i låret
och dör, och upprepar ”Han är all tyst” (R s. 53). Senare hittas Egron död precis som Linda
har beskrivit det. Genom sina ord har hon lyckas tysta fadern. Hennes uttalande är en
extremvariant på vad bland andra Judith Butler kallar för en performativ akt. Med orden ”Han
är all tyst” tystar Linda fadern för evigt. Butler menar att det inte finns ett specifikt subjekt
som personifierar makten, utan det är talakten i sig som är makt. Denna akt står heller inte
isolerad: ”This is less an ’act’, singular and deliberate, than a nexus of power and discourse
that repeats or mimes the discursive gestures of power”.95 Det är inte Linda som dödar Egron
genom sina ord, men genom att utföra talakten, att beskriva faderns död, knyter hon an till
diskursen kring liv och död, och vem som har makten över det. Scenen med Lindas syn är ett
ovanligt övernaturligt inslag i Regnspiran. Det hänger ihop med Hannas tro på andar, väsen
och fjärrskåderi, snarare än Egrons kristna tro (där allt tal om andar och knytt är hädelse).
Detta kan tolkas som Lindas slutgiltiga val av modern och kvinnovärlden över fadern.
Förnekandet av fadern leder alltså till ett svek och en dödsdom. Linda vägrar att ”hata
egit lif och vilja”. Hon trotsar mannens ord, och skapar dessutom skeenden med sina egna
uttalanden. Denna medvetenhet, och det faktum att byn snart börjar se henne som
fjärrskåderska, ger Linda makt eftersom byfolket blir rädda för hennes ord. De måste vara
försiktiga så inte Linda ser dem döda framför sig. Som det ensamma barn hon är börjar hon
95
Butler, Judith, Bodies That Matter. On the discursive limits of ”sex”, New York 1993, s. 171.
55
skrämmas med orden, för att bli sedd, för att bli en del av Byanden. Men fruktan leder till
ytterligare isolering. I vuxen ålder fortsätter Linda försöka att få kontakt med andra
människor, att odla vänskaper och förhållanden. Detta misslyckas dock ofta, antingen på
grund av omgivningens syn på Lindas bristande respektabilitet, men ganska ofta på grund av
Lindas egen känsla av överlägsenhet. Till exempel ångrar hon i början av Bära mistel att hon
anställt Viktoria, en kvinna från hembyn, på pensionatet eftersom hon inte visar sig tillräckligt
tacksam över att ha fått komma till ett större samhälle och slippa gå i lagården och mocka.
Hennes vänskap med damfrisörskan Gully villkoras av deras gemensamma position som
samhällets ensamstående kvinnor, där de stöttar och konkurrerar med varandra på samma
gång. Tillsammans kan de dela med sig av sina erfarenheter och identifiera sig och varandra
som självständiga kvinnor. Linda uttrycker stor medvetenhet kring de strukturer som sätter
ramarna för hennes liv:
Mig har man bedömt, allt vad jag gjort. Jag har aldrig haft möjlighet att komma undan.
Att jag fått barn var ett fel, att jag lämnat mina barn var ett annat fel. När jag haft
pengar har det varit skamligt, när jag varit utan har det varit skamligt. Jag skulle vilja
vara aktad och respekterad. Jag tycker inte alls att det är roligt om någon önskar mig
ont. […] Först vojade dem sig som alla om hur tjusig Björn Ceder var. Men om mig
hette det att tänk att hon som är kvinna och så gammal kan vilja stå så där i en sån där
konstig utstyrsel och spela en hel kväll. Och fara omkring som en karl. Tänk vad man
skulle skämmas om man vore som hon. (BM s. 115)
Linda har i diskussioner med Björn en universell uppfattning av kvinnor och deras
livserfarenheter. Enligt henne kan bara en kvinna förstå en annan kvinna, eftersom deras
lidande är likadant. Det som hindrar kvinnorna från att dela sina upplevelser och ge varandra
stöd är män, enligt Linda. Hon ser inte andra maktaxlar som också påverkar en persons
ställning, och inte minst hur personens genus skapas. Detta betyder inte att det är en medveten
handling från Lindas sida, men det är ändå värt att notera att hon, som så tydligt ser
maktstrukturer i sitt eget liv, inte kan eller vill inse att dessa strukturer inte behandlar alla på
samma sätt. Som en kvinna i en relativt priviligierad position har hon många friheter som inte
alla andra har. Till exempel tänker sig Linda hur hon skulle visa sitt ”innerliga deltagande”
mot en gravid ”tattarhustru”, om det inte vore för kvinnans man, ”handjuret” (BM s. 121).
Bara genom att benämna kvinnan som ”tattare” har Linda dock gett henne helt andra
förutsättningar än de hon själv har. Genom att vilja visa sitt ”innerliga deltagande” har hon
direkt positionerat sig över den andra kvinnan. Den överlägsna inre monologen som Linda har
om paret gör det tydligt att det är Lindas egna tankar om kvinnosolidaritet som presenteras.
56
De gemensamma erfarenheter som Linda tänker sig att de har kodas dock genom rasifiering
och klass, vilket påverkar hur de identifierar sig själva och andra. Lindas blick är inte den
upphöjda författarens, hennes tolkningar av människor runt omkring henne beror på hennes
egen historiska och sociala situation.
Klass och respektabilitet i konstruktionen av kvinnlighet
Linda är som barn besatt av det som hon kallar ”Byanden”, gemenskapen som hon tänker sig
finns mellan de andra gårdarna i Ecksträsk. Hon vill inget hellre än att vara en del av den, att
ha den i sig. För henne är det en fråga om identitet, att kunna jämföra sig med och spegla sig
själv i andra. Hon vill gå och se om det finns någon annan som är likadan som hon. När
Hanna förklarar för henne att hon är unik, att det bara finns en som är som hon, blir Linda
kaxig: ”Det ska jag gå och tala om för dem! Det finns ingen annan än jag ska dem få veta.” (R
s. 23). Linda försöker, som alla barn, förstå gränsdragningen mellan individ och samhälle,
men tillåts inte (främst av fadern) att undersöka den.
I Skeggs undersökning av arbetarklasskvinnor i England beskriver hon hur kvinnorna
inte såg sig själva som särskilda och speciella personer, de ”fann inte sin ontologiska trygghet
i att vara en ’individ’ utan i att ’passa in’.”96 Västerländska teorier om subjektivitet har
skapats inom ”individualismdiskursen”, som i sig har utvecklats från personer med vissa
specifika förutsättningar: ”’Individer’ är en produkt av privilegier som uppfyller de
ekonomiska och kulturella villkor som gör det möjligt att bearbeta sig själv. ’Individen’
tillhör ett helt annat klassprojekt än det som de här kvinnorna är inblandade i […] De har inte
tillträde till de egocentriska sysselsättningar som är reserverade för en annan klass”.97
Skeggs studie äger rum i en annan tid och på en annan plats än Regnspiran och Bära
mistel. Jag ser dock en liknande diskussion om individualismdiskursen kring Linda och
hennes fascination för Byanden. Människorna i byn är beroende av varandra och deras
identiteter formas utifrån omgivningen. Även om Elof tycker att ”[…] he skull bara finnes en
utav var sort” är det för att de alla fyller varsin funktion i byn (R s. 173). De är byggstenar i
ett kollektiv, samtidigt som de också är uppdelade i de olika gårdarna (som sinsemellan har
olika status). Linda som har hållits borta från byn under stora delar av sin uppväxt har inte
96
97
Skeggs 1999, s. 258.
Skeggs 1999, s. 258.
57
socialiserats in i dess kollektiva kultur. Att Linda ser på sig själv som en viktig och unik
individ gör henne omöjlig i byns sociala rum. Som flicka och kvinna blir hennes positionering
som individ än mer problematisk. Hon förväntas inte vara en av de tongivande rösterna när
viktiga problem avhandlas. Byanden innefattar hela byn, men inte på samma villkor:
Männen surrade fram och tillbaka. Någon antydde att det hade varit lämpligare att
kvinnorna avgjort den här frågan trots det snuskiga ämnet. Byandens alla skikt
genomfors, till och med det högsta hade man snuddat vid, det som var ett hot mot
Byandens bestånd. Men varken Ahl eller Pers Simon som med skilda motiveringar
föreslog detsamma vann gehör, utan de som rörde sig i Byandens mellanskikt bestämde.
(R s. 155)
Alla i byn är medvetna om sin position i Byanden, och att det är den som håller byn i schack.
Den avgör skillnaden mellan rätt och fel, och fungerar som en domstol för dess invånare. När
Linda väl får syn på den, blir det uppenbart för henne att Byanden är manlig: ”[Linda] Stod på
bron och såg ned på denna skäggiga flock av stora byamän. De såg fler ut än de var, till och
med deras vadmalsrockar utstrålade myndighet. Detta är Byanden tänkte hon.” (R s. 157).
Förutom att Byanden är könad, är den också starkt klassad. Det talas om det äldsta
hemmanet, att ha tapeter eller tidningspapper på väggarna, att kunna köpa nya kläder till sina
döttrar när de konfirmeras. Allt detta påverkar hur mycket inflytande man har i Byanden, och
vem man är i förhållande till resten av byn. Den ontologiska tryggheten ligger i att förstå och
acceptera Byanden, vilket är svårt om man som Linda inte tillåts att delta i den (eftersom hon,
som på bönemötena, antagligen skulle störa och ta en plats som inte är hennes).
Skeggs argumenterar för att klass är ett centralt begrepp i en genusanalys. ”[K]lass är en
diskursiv, historiskt specifik konstruktion” skriver hon, och ”[d]en historiska uppkomsten av
klasskategorier ger oss diskursiva ramar som möjliggör, legitimerar och projiceras på
materiella ojämlikheter”.98 Klass är avgörande för att förstå hur kvinnor rör sig genom fysiska
och mentala rum, vad som motiverar dem i val av utbildning, sysselsättning och
familjebildning. Skeggs använder sig av Bourdieus teori om olika former av kapital för att
urskilja processerna genom vilka man kan byta och förhandla till sig olika typer av makt och
inflytande. Hon beskriver hur kapitalet förs vidare i generationer, och att varje person föds in i
ett ”nedärvt socialt rum” som i sin tur påverkas av variabler som klass, kön och ras.99 Dessa är
98
99
Skeggs 1999, s. 16.
Skeggs 1999, s. 21.
58
dock inte ”kapital i sig, de förser oss snarare med de relationer genom vilka kapital
organiseras och värderas”.100
I Bära mistel har Lindas sociala position förändrats. Under de åren som har passerat
mellan böckerna i romantiden har hon sålt av skog och köpt sig ett pensionat. Nu är hon
Värdinna och har egna anställda, som hon både ser ner på och är rädd för. Hon har ett annat
socialt och ekonomiskt kapital. Detta, tillsammans med det faktum att hon reser runt med den
finkulturelle stockholmaren Björn som ger henne ett visst kulturellt kapital, gör att Linda ofta
upplever konflikter kring sin egen klassposition och status. Gentemot Björn och andra
försöker hon omväxlande försöka vara lika fin som han, och när det inte fungerar, drämma till
med en rejäl bondskhet, genom att visa att minsann också vet hur man tar hand om gård och
skog. Detta fungerar inte åt något håll. De arbetarmän som Linda försöker imponera på
respekterar ändå Björn mer, och när hon försöker vinna Björn från andra kvinnor är hon inte
tillräckligt kultiverad. Linda är en klassresenär som aldrig kan accepteras som en self-made
man eftersom hon inte är just man. Som kvinna bör hon investera i kapital som femininitet,
istället för ekonomiskt kapital.
En av de förfinade kvinnor Björn och Linda möter är Ester Regina. Hon beskrivs som
liten, nätt, vithyad, och kallas i texten för ”kinesiskan”. Detta epitet tillsammans med den
övriga beskrivningen frammanar bilden av en västerländsk klichébild av en kinesisk
adelskvinna som ytterligare förstärker hur speciell, exotisk och främmande Ester framstår
jämfört med Linda, som gång på gång beskrivs som ljus, kraftig, rejäl. Skeggs beskriver
femininitet som den vita medelklasskvinnans sätt att skilja sig själv från andra kvinnor.
Femininiteten är alltid respektabel, och är ett medel för att ge sig själv (en relativ)
maktposition över andra kvinnor. 101 Som i så många andra maktdiskurser bestäms
femininiteten av vad den inte är: vulgär, sexuell, smaklös.
Ester, denna exotiska och feminina person har också en förhöjd position rent rumsligt.
Eftersom hon inte kan gå bärs hon omkring av sin syster, samt sitter högt uppe på en vagn.
Hon är bokstavligen en person som andra ser upp till. Hon får genast en annan slags kontakt
med Björn än vad Linda någonsin har haft. Lidman målar upp ett slags kulturellt (ute)rum
som Linda inte har tillträde till: ”De pladdrade och skrattade som om de varit omgivna av
springbrunnar och blommor och träd med släpande grenar för näktergalar att gömma sig i”
(BM s. 148). Lindas och Björns diskussion om Ester mynnar ut i ett resonemang om vad
Björn kallar stil, men som också skulle kunna benämnas respektabilitet:
100
101
Skeggs 1999, s. 22.
Skeggs 1999, s. 158 f.
59
[Björn:] Den stil hon visar har inte med pengar att göra.
Stil! Vad vet du om hur djupt den stilen sitter! Vad vet du om vad en kvinna
tänker och känner! Vad vet du om inte det första hon gör när hon kommer hem är att
skrika och kasta sina bästa skivor i golvet!
Björn Ceder blev lågmäld och niande.
Ni talar om vad ni skulle göra. Ni beskriver Ester Regina efter era mått. Men så
vet ni inte heller vad en melodi är. (BM s. 149)
För Linda kommer stil eller respektabilitet från pengar. För Björn har det snarare att göra med
kultur och konst, som är oberoende av ekonomiskt kapital. Björns pikar om Lindas brist på
kultur återkommer flera gånger. Han hånar henne för att läsa franska romaner, och för att
använda ord och begrepp som är för storslagna för hennes liv. När hon istället talar dialekt
eller bara mer vardaglig svenska kommenterar han att hennes ”bondska vokabulär” är ”så
pikant” (BM s. 129). Linda ska lyssna och förstå Björns upphöjda språkbruk, men blir gång
på gång implicit tillsagd att veta sin plats.
På besök hos en annan förfinad dam i en annan liten by citerar de Shakespeare: ”Thou
are all my art” (BM s. 151). Det finns en anledning till att Björn väljer just detta citat. För
honom är det konsten som är den äkta kärleken, den som binder människor samman.
Hänvisningen till ett kulturellt finrum finns för övrigt också här: ”Fiolen låg redan på pianot,
en välvårdad kvinna trippade omkring med små silverbestick, hur denna omgivning och Björn
Ceder måste ha drömt om varandra i åratal” (BM s. 151). Björn och kvinnan musicerar
tillsammans, styckena som beskriver dem är lätta och romantiska, ”[…] ljusen fladdrar,
hennes korkskruvslockar dansar mot pudrade skuldran” (BM s. 153). Plötsligt vänds blicken
mot Linda, som ”[…] satt framåtlutad, bredbent som en bonde och vilade underarmarna mot
knäna” (BM s. 154 f.). Hennes kropp blir plötsligt märkbar i kontrasten med de små nätta
damerna, kvinnor som trippar och porlar som springbrunnar. Det är inte alltid självklart vems
blick det är som skildras, om det är Linda som själv ser sig som stor och klumpig eller om det
är så hon känner att andra ser henne. Hursomhelst betonas ofta Lindas rejäla bonnighet i
relation till andra mer feminina, förfinade och lärda kvinnor. Det är dem som hon ser som sin
konkurrens om Björn Ceder.
Kropp och konst
Linda är ett lastdjur, en oxe, som bär omkring på instrument, smutstvätt och väskor. Hon ser
sig själv i ett sto som kör ett tungt lass i nedförsbacke så att vagnen slår i bakhasorna på
60
henne, medan ett ystert föl (Björn?) skuttar bredvid utan bekymmer. I Sitarangi, i det
kulturella finrummet, är hon ”ett förklä i kött och blod” (BM s. 152). Vid ett annat tillfälle då
Björn dömer ut Lindas sång som vulgär (”Ett djur skulle aldrig uppfinna en så dum melodi”,
BM s. 165) hörs plötsligt några skall, och Linda inser att det är hon som i sin ilska och
förtvivlan uppgivit dem; ”Allkreaturet skällde genom henne” (BM s. 165).
Lindas kropp är dock inte enbart djurisk, den är också källan och utgångspunkten för
hennes skapande. Redan som barn börjar hon härma människorna i byn. Det är viktigt för
Linda att betona att hennes skapelser kommer från henne själv och inte utifrån: ”Du tror att
jag hör när jag hittar på”, säger hon till Simon (R s. 97). Med sina imitationer lockar hon folk
till skratt, men också till eftertanke. Hon lyckas förkroppsliga andra personer så till den grad
publiken börjar tvivla på vad som är sant och verkligt, och inte. Linda upplöser byns fasta
identiteter, samtidigt som hon påminner dem om att även de mest föraktade byborna är
människor av kött och blod. Här imiterar hon Manda, den lägst stående kvinnan i hela byn:
Mandas miner och blickar, som hela tiden gled, hur hela gestalten tycktes på
oupphörligt glid. Med varje mening förnekade hon den föregående, varje åtbörd innebar
en vädjan: tro mej nu, det här är den fasta punkten, nyss var bara lögn. Hennes kropp,
där köttet tycktes glida löst under huden – man tänkte helst att hon inte alls hade
muskler och nerver som en människa utan bestod av något känslolöst stoff som kallgröt
eller sopp. (R s. 181)
I Regnspiran är det Linda som är byns underhållare och konstnär, hon spelar både dragspel
och teater. I jämförelse med Björn blir dock hennes uttryck billigt och simpelt. Eftersom
Linda själv kommer från byn kan hon inte upphöja sig. Linda, och deras publik, har
internaliserat bilden av den folkliga konsten som låg. Det är nämligen inte bara Linda som
ständigt liknas vid ett djur av både sig själv och andra. Adolfsson menar att blicken på den
groteska kroppen förlängs till en syn på Lindas konst som ”vulgär, det vill säga folklig, konst
i förhållande till den höga andlighet som violinisten representerar”.102 Hennes musik kopplas
ständigt till det ”kroppsliga-kreatursaktiga”, som Adolfsson kallar det.103 Dragspelet kacklar
som hönor och råmar ut en vals.
Detta kontrasteras mot Björn musik som istället beskrivs som transcendental, upphöjd
och utomkroppslig. Som tidigare har nämnts är det hans toner som upplyfter
begravningsföljet ur deras vardagliga konflikter och tankar i början av Bära mistel.
Skillnaderna mellan Björns och Lindas konstnärliga utgångspunkter blir tydlig i
102
103
Adolfsson 1991, s. 220.
Adolfsson 1991, s. 220.
61
beskrivningen av baletten som Björn håller på att komponera. Den utgår från den
fornnordiska myten om hur Loke dödade Balder genom att lura Höder att skjuta honom med
en mistelpil. I Björns version handlar det om ett svartsjukedrama. Loke och Balder älskar
varandra, men Balder omringas och dansar med de andra gudarna. Loke står utanför och får
inte vara med. Motivet och handlingen i baletten speglar Björns eget liv, men utspelas på en
gudomlig nivå. Han ser sig själv i gudarnas skara, medan Linda identifierar sig med djuren.
Björn upphöjda konstvärld är strikt manlig. Linda försöker påminna om kvinnorna i
balettmyten, om Nanna och Sigyn som offrar sig för Loke och Balder. På detta svarar Björn:
”[…] det här handlar om kärlek inte om välgörenhet” (BM s. 168). Den ondskefulla ormen
vars gift droppar på Loke som straff, kan möjligen få spelas av en kvinna, annars är de inte
relevanta i Björns historia. Han ser ner på den jordiska kärleken, där kroppen gör sig påmind.
Anledningen till att han måste åka norrut för att skapa sin konst är att ljuset bländar en så man
inte ser eller märker kroppen, den bränner bort alla skuggor och konturer. I detta ljusa kan han
komponera, och tala stort om kärleken. Samtidigt, i mer praktiska situationer och konflikter,
är det Linda som åberopar kärleken. Då ligger den henne till last, tynger ned henne: ”Nej hon
förstod ingenting hon var bara en kvinna som ville bli älskad och det är inget upphöjt företag
som att stå på en barrikad och kämpa för rättvisa” (BM s. 125). Mellan dem representerar
Linda den låga konsten och Björn den höga. Detta förhållande återspeglas i deras olika typer
av kärlek, där Lindas är låg, jordlig och praktisk, och Björns är hög, utomkroppslig och
mytisk. Konsten och skapandet hänger ihop med bilden av kärlek. Den enkla, råa, sexuella
kärleken som leder till barn och förpliktelser knyts till kvinnorna, medan den manliga
kärleken leder till upphöjd konst.
Den här uppdelningen mellan manlig/kvinnlig och hög/låg konst existerar i huvudsak
hos Björn, och i viss mån internaliserad hos Linda. Om man istället betraktar böckerna i sig
framträder en motsatt inställning. Även om Björn får några sidor att breda ut sig om sin balett,
är det annars främst från Lindas perspektiv som historien skildras. Hennes historia och hennes
uppoffringar påminner om Sigyns, som sitter bredvid den fjättrade Loke och samlar upp
ormgiftet i en skål – en del av historien som Björn avfärdar – och det är i stora delar dessa
typer av uppoffringar som delvis Regnspiran men kanske framförallt Bära mistel handlar om.
Alla de olika öden som lyfts fram i berättelserna ger utrymme och röst till personer som
annars ofta varit tysta och osynliga i konsten. Genom att skildra dem i en konstnärlig kontext
lyfter Lidman fram dem som möjliga motiv i den höga konsten. Även Björns finkultur måste
sättas i kontexten av att inte heller han skulle vara välkommen i de finkulturella rummen. Han
har inte gått på någon av de ansedda musikskolorna han talar om. Det är enbart i relation till
62
andra personer i utkanten som han kan hävda någon slags maktposition. Det större
konstnärliga sammanhanget, det vill säga Lidmans böcker, placerar alltså kultur som i andra
sammanhang ansetts som låg på den höga kulturens plats.
Moderskap
Kärlek och sexualitet är alltså i båda böckerna starkt kopplade till kroppen, och till
moderskap. Linda gör sig själv till den skyddande modern, först för Simon och sedan för
Björn. Simon och Linda turas om att vara mamma när de leker sina lekar, den kroppsliga och
nära kärlek som Linda har fått av Hanna överförs till Simon:
Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna
och Linda låg på honom och nynnade som ett småbarn mam mam mam mom mom mom
momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när
han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och
viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått och han stönade
mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig
mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot
hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade
och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. (R s. 114)
Som barn kopplar de inte bara moderskap till kärlek och närhet, utan också till makt. Att vara
”mäktig och god” är att vara en mor, i deras värld. Genom att ha både ett sexuellt och ett
moderligt förhållande till Simon blir Linda den med störst betydelse i deras liv, i hennes ögon.
Hon börjar konkurrera med Hanna om makten i hemmet. Hon är dock inte dummare än att
hon förstår att använda barnets naivitet när det behövs. När Simon förebrår henne för hennes
beteende mot Hanna svarar hon: ”Vi är ju bara barn! […] Ska hon nu missunna mig att jag
äntligen fått nån att leka med – då vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till med henne” (R
s. 108). Linda kombinerar barnets oskuldsfullhet med ett vuxet språk, vilket gör att varken
Hanna eller Simon kan säga emot. Återigen visar hon hur väl hon förstår att språk är makt.
Som jag har diskuterat tidigare präglas Lindas relation till sin mor av ett kvinnligt
skapande. I Bära mistel är det främst Björn som drar parallellerna mellan moderskap och ett
högre skapande. På Lindas fråga om han tror på Gud svarar han: ”Det var ett par tvillingar
som låg i en mage. Då sa det ena fostret till det andra: Tror du på mor, sa det.” (BM s. 77)
Han kan inte förstå vad Linda kan ha utsatts för med sina graviditeter. ”En havande kvinna
kan väl ändå aldrig förnärmas på allvar. Hon kan bli hädad, men det blir ju den högste också”
63
(BM s. 131). Idén om modern som skapare finns alltså kvar i den andra boken, även om
Lindas erfarenheter har fått henne att se en annan sida av saken. ”En flicka eller en
halvgammal mö som är på tjocken hon känner sig verkligen allt annat än gudlig”, svarar hon,
och tar tillbaka moderskapet till fysisk, jordlig kropp (BM s. 131).
Det faktum att Simon och Linda turas om att vara mamma visar att de inte ser det som
något som har med biologi och kön att göra. Modersrollen blir just en roll, och man kan tänka
sig att Linda agerar moderskapet på samma sätt som hon agerar präst. När hon blir mamma på
riktigt märker hon dock att moderskap utan äktenskap inte innebär någon upphöjd position.
Skeggs utgår från Foucault när hon beskriver den vita medelklasskvinnan som den enda
som kunde skapa och upprätthålla ”en ren och passande femininitet”, vilket kontrasterades
mot svarta kvinnor och vita arbetarklasskvinnor, vars djuriska, farliga och smutsiga sexualitet
även kopplades samman med kvinnlig homosexualitet.104 För att ses som respektabla behöver
kvinnor alltså konstruera en heterosexualitet som inte är sexuell. En kvinna ska föredra män
för sexuella aktiviteter som hon inte ägnar sig åt, och om hon ägnar sig åt dem så njuter hon
åtminstone inte av dem. Skeggs skriver:
Ett rykte som respektabel och återhållet feminin kräver till exempel att kvinnor
konstruerar en okroppslig sexualitet, vilket, som Martin (1989) påpekar, leder till att
kvinnor uppfattar sina kroppar som något skilt från dem själva och i behov av kontroll
(eller av att täckas över). Det är genom att mäta respektabilitet som man värderar och
bedömer hur passande tal om och uppvisningar av sexualitet och kropp är.105
Denna asexuella heterosexualitet bryter Linda mot när hon föder barn utanför äktenskapet.
Skeggs studie är gjord i en brittisk kontext, och en del av den skambelagda sexualiteten har
behandlats annorlunda i Sverige. Under 1930-talet, då Bära mistel utspelar sig, argumenterade
både Gunnar och Alva Myrdal samt det nybildade RFSU för en ny, modern syn på sexualitet.
Det var inte skamligt att njuta av sex, så länge det var rätt typ av sex. Detta innebar dock i
praktiken en ökad betoning på respektabilitet. Från en allmän-moralisk uppfattning om vad
som var rätt och fel, skapades en fast, normativ sexualitet som gällde alla. I Regnspiran, som
utspelas i början på 1900-talet i ett bondesamhälle, är attityden mot oäkta barn ganska
avslappnad: ”Byanden hade aldrig något emot att fria en skämd flicka om särskilt romantiska
eller uppskakande omständigheter störtat henne i olycka. En avliden fästman var det bästa. En
kringflackande förförare – inte så bra men kunde duga om flickan var mycket ung och
oskyldig.” (R s. 212 f.) Lindas första barn tas om hand av hennes mamma och hennes
104
105
Skeggs 1999, s. 195.
Skeggs 1999, s. 198.
64
väninna. Själv visar hon inget intresse för barnet, och gifter sig aldrig med mannen som
erbjuder sig att ”rädda” henne undan skammen att vara en ogift mor. Istället flyttar hon så
småningom bort från byn och lämnar sonen kvar.
I Bära mistel har Linda fått ytterligare ett utomäktenskapligt barn med den mystiske
Timmerkungen. Barnet tas hand om Ada Ka som är anställd på pensionatet. Det är svårt att
jämföra situationerna eftersom det har passerat sexton år, och man inte riktigt vet hur sonen
Kalle har vuxit upp, och hur folk reagerade när dottern Isidora föddes. Klart är dock att Kalle
känner ett ansvar för systern, att skydda och vägleda henne så att hon blir en respektabel ung
kvinna: ”Isidora får inte träffa någon pojke för tidigt […] Isidora ska studera […] Isidora ska
få följa med in i den högtidliga framtiden. Isidora får inte bli som sin mor.” (BM s. 221 f.) I
detta finns inte bara respektabilitet och ett patriarkalt ansvar över familjens kvinnor (Kalle
känner ”[e]n kärlek som måste omgärdas med vrede och ambitioner”, BM s. 221), utan också
trettiotalets familjepolitik. En dålig mor innebar en fara för sitt barn, eftersom hon antingen
med sina gener eller en skadlig hemmiljö skulle föra vidare sin icke-respektabilitet till barnet.
Denna syn delas även av Linda, som ju mer hon älskar sina barn inser att hon borde hålla sig
borta från dem. Lindas erfarenheter visar henne det smärtsamma i moderskapet, och lär henne
att inte visa den stora moderskärleken eftersom den kväver föremålet för kärleken och får hen
att fly. Dock är det Björn, och inte hennes egna barn, som lär henne detta.
[Linda:] Ja, jag är en senfärdig människa. Jag har inte fattat förrän på senare år vad det
vill säga att vara mor.
Är det Björn Ceder som har lärt dig den konsten?
Ja det kan man säga… (BM s. 217)
Moderskapet är också något som är starkt sammankopplat med och hjälper till att (bokstavligt
och bildligt) reproducera nationen. Med exempel som Moder Svea, en nationell Mors Dag
och drottningen som en nationell moder beskriver Charlotte Tornbjer hur nationen Sverige
samlades kring olika moderssymboler. Just drottningen förs fram dels som förebild för resten
av landets kvinnor och mödrar, och dels som den som har i uppgift att föda den nya kungen,
att bokstavligen bära och föda fram nationens framtid. Under den första halvan av 1900-talet
sker en förskjutning i drottningrollen och drottningar och prinsessor presenteras allt mer som
borgerliga hemmafruar, goda mödrar vars främsta uppgift är att ta hand om hem och familj.
Samtidigt finns den distanserande högtidligheten kvar, vilket gör att de blir främst bland
mödrar – helt vanlig och samtidigt så mycket bättre än alla andra. I stort sett alla svenska
drottningar under den här perioden var utländska, vilket ytterligare förstärkte behovet av att
65
framhålla dem och deras moderskap som svenska. Deras svenskhet ligger – framför allt från
1930-talet och framåt – i deras modernitet. De är moderna, rationella mödrar som tar hand om
sin kärnfamilj efter folkhemmets mönster.106
När Bära mistel inleds med meddelandet ”Drottningen är död” är det alltså hela
Sveriges moder som har avlidit. Drottningens begravning jämförs med begravningen som ska
hållas i byn, och de reflekterar över ”[…] vilken knog dem ska hava på slottet, dem som skall
rusta till den jordningen” (BM s. 12). Här befästs drottningen som en avlägsen, upphöjd
person, samtidigt som hon på sätt och vis är dem lika nära som faster Tyra i backen. Det går
också att läsa det på ett mer symboliskt plan. Om man ser drottningen som en symbolisk mor
för nationen, är svenskarna ett för tillfället moderlöst folk. Detta framförs samtidigt som
Lindas frånvaro i modersrollen diskuteras. Rösten som uttalar drottningens död förtrollar
Linda – och visar sig senare tillhöra Björn Ceder – så att hon helt glömmer bort sin egen
(oäkta) dotter som sitter i hennes famn. Trots att Lindas biologiska, mycket kärleksfulla mor
fortfarande är i livet, presenteras Linda i den här scenen som både moderlös och barnlös.
”Mamma tog Kalle, Ada Ka tog Dora, och så blev Linda utan”, begrundar Linda, för att i
nästa stund tänka: ”Stackars oss. Hur ska det gå för oss nu när drottningen är död…” (BM s.
8, s. 9).
Med sina utomäktenskapliga barn, tillsammans med en våldtäktsman som flytt till
Amerika och en lurendrejare som sitter i fängelse, har Linda misslyckats med att skydda sig
själv och nationen från dessa dåliga män. Hon är inte bara en dålig mor, utan en dålig svensk
medborgare. Hennes brist på respektabilitet drabbar inte bara henne och hennes barn utan
också nationen Sverige. Därför blir också hennes utanförskap större. I rädslan att förknippas
med henne skjuts Linda längre och längre bort ifrån centrum. I detta utanförskap finns det
dock även en slags frihet. Att vara mamma i en tid utan förskolor och barnomsorg var annars
ett effektivt sätt att knyta kvinnan vid hemmet och stänga in henne. Detta reflekterar Björn
över när han berättar om sin fosterfamilj:
Doktorn försökte mura in henne med barn så han skulle slippa höra hur hon teg. Och
när hon inte födde nog många tog han alltså ur anstaltshögen. Barn som inte fattas som
människor, som inte behövs någonstans, kan ändå komma till användning som
byggstenar, tillhyggen eller anekdoter, det är otroligt vad de kan tjäna till. En tid. Sen
tjänar de till ingenting igen. (BM s. 119)
106
Charlotte Tornbjer, Den nationella modern. Moderskap i konstruktioner av svensk nationell gemenskap under
1900-talets första hälft, Lund 2002.
66
Här betonas barns användbarhet, att barn ska fylla ett syfte annat än att bara finnas till och
växa upp. Det visar också på en uppdelning mellan betydelsefulla barn och barn som ”inte
fattas”, det vill säga de som inte har ordentliga, respektabla familjer utan finns på anstalter.
Kvinnor muras in med barn och dessa barn måste behövas till något, annars är de
oanvändbara. Det är denna syn på familj och moderskap som Linda slipper undan.
Linda förstår själv att hon inte har något att erbjuda sina barn. Istället riktar hon sin
moderskärlek mot Björn. Han är dock, till skillnad från Simon, inte intresserad av hennes
mjuka, kvinnliga moderskropp. För honom är den grotesk och äcklig, den förkroppsligade
motsatsen till allt han strävar efter. När Linda väl accepterar att de aldrig kommer ha någon
sexuell eller romantisk relation blir hennes liv mycket lättare. Hon slutar konkurrera med
andra kvinnor om Björns uppmärksamhet, och hon slutar att bry sig om vad andra tänker om
dem som resande. Hon finner sig i rollen som den självuppoffrande föräldern, och blir mer lik
sin mamma som hon tidigare avfärdat som ”ingen kraftmänniska”. Nu ser hon sig själv i
mammans eviga kärleksprojekt. Bränström Öhman ser kärleksetiken som bärande för hela
Sara Lidmans författarskap. Via bell hooks läser hon Lidmans kärleksmotiv som ett
ställningstagande mot ”’kärlekslöshetens’ ideologi som dominerar det offentliga samtalet och
flyter in i allt från, säg, flyktingpolitik till populärkulturens våldsfixering”.107 Enligt hooks är
kärleken en subversiv kraft mot den västerländska kapitalistiska kulturen där kärleken
utnyttjas för att sälja böcker, filmer och andra produkter, men ändå inte ses som lika viktigt
som arbete eller framgång.108
Utan att avfärda Bränström Öhmans tes önskar jag lägga fram en annan sida av
kärleksmotivet. Som jag ser det genomsyras Regnspiran och Bära mistel av känslan att
kärleken inte räcker till. Karaktärerna försöker bryta sig ut ur de normer och maktstrukturer
som präglar deras liv, och försöker också rädda varandra från samhällets dom. Det spelar
dock ingen roll hur mycket Linda älskar Simon och Björn, eller hur mycket Björn älskar Otte.
Istället leder deras kärlek till lidande och utanförskap. Det är också ett bra exempel på det
faktum att utanförskapet drabbar både själsligt och materiellt. ”Den som älskar Loke måste
dö” säger Björn om sin balett (BM s. 169). Detta går naturligtvis att tolka som en metafor för
den förtärande kärleken, men kan också förstås som en kommentar om en homosexuell mans
verklighet. För sin kärlek har Björn misshandlats, våldtagits och spärrats in. Här är det även
möjligt att göra en liten utvikning kring titeln Bära mistel. Misteln är som bekant en symbol
för kärlek och fruktbarhet, samtidigt som det är en parasit med giftiga bär. Att bära på en
107
108
Bränström Öhman 2005, s. 27.
bell hooks, Allt om kärlek. Nya visioner (2000), övers. Kerstin Wallin, Stockholm 2004, s. 25. 67
mistel är således att bära på hoppet om en kyss, om kärlek, samtidigt som den äter sig fast i en
och suger ut alla krafter. Det är också misteln som dödar Balder, den gode och ljuse, både i
den fornnordiska mytologin och i Björns balett. Kärleken är alltså ingen räddning utan
ytterligare en last. Regnspiran och Bära mistel läser jag därför som historier om vad kärleken
dömer oss till snarare än vad den upphöjer oss till.
Äkthet
Genom Lindas imitationer väcks frågan om identitet och äkthet i byn. Det finns personer som
inte roas av Linda, utan beklagar sig:
Men he jer bara he att jag tyck he skull bara finnes en utav var sort. ’n Ant Viktor jer
som han jer å ’n Elof neri backen jer som han jer, å varenda människ är en för sej själv.
Å så skull he vara. He jer naturligt. Men en som far omkring som ett väder å kan
förställa sej å vara snart sagt som en hel församling i en enda person, he jer int naturligt.
I varje fall känns he obehagligt oppa nae vis. (R s. 173)
Hans resonemang utgår från att varje individ borde vara skapad och formad av sig själv och
sina val (eller kanske av en gudomlig makt). Lindas imitationer upphäver bilden av att vi alla
är skapade från noll och intet, och att våra ord och gärningar skulle komma från oss själva.
Med Butlers ord: ”the belief that there is a one who arrives in the world, in discourse, without
a history, that this one makes oneself in and through the magic of the name, that language
expresses a ’will’ or a ’choice’ rather than a complex and constitutive history of discourse and
power”.109 Istället är det i Lindas imitationer genom upprepade rörelsemönster, talakter och
handlingar som identitet skapas. Vid sidan av skapandet av identiteten, sker samtidigt en
rubbning och en upplösning av densamma, vilket blir tydligt om man applicerar Butlers teori
om kopia och ursprung på Lindas imitationer. Det möjliggör en läsning av Lindas beteende
som att hon skapar en kopia av någon annan, vilket medvetandegör läsaren om den
ursprungliga personens identitetskonstruktion. Detta innebär att kopian i själva verket ligger
framför/före ursprunget. 110 Kopian blir originalet, och originalet blir så en kopia. Det vill
säga: det finns inget ursprungligt, imitationen i sig är det närmsta vi kan komma ett aktivt
skapande av identitet, och inte heller den kan komma ur intet.
109
110
Butler 1993, s. 173.
Butler 2005, s. 74.
68
Konstruktionen av en äkta, autentisk identitet blir också tydlig i de rasifieringsprocesser
som beskrivs i de båda romanerna. Att olika personer passerar som svenskar eller vita vid
olika tillfällen gör att texterna problematiserar och ifrågasätter den svenska identiteten, eller
att någon sådan ens finns. Nationalitet och ras visas upp som konstruktioner på samma sätt
som kön. Lindas vandringar mellan centrum och periferi, respektabilitet och ickerespektabilitet, gör henne till en Ahmedsk hybrid. Hon är inte rotad, utan i ständig rörelse.
Eftersom hon inte har någon fast punkt finns heller ingen ursprunglig eller äkta identitet.
Målet med Lindas imitationer är dock inte att upplösa identitetsdiskursen. Hon uppfattar
sig själv som i underläge, och ett sätt att vända på detta är genom hennes imitationer. Det är
ett sätt för henne att överleva i en värld där hon inte har någon självklar plats. Även om
Lindas imitationer av prästen och andra mäktiga personer i byn kan uppfattas som satir, och
ett övertagande av makt, innebär det också att hon reproducerar maktförhållandena. Att utföra
performativa akter innebär enligt Butler ett band till det man försöker utmana:
Performativity describes this relation of being implicated in that which one opposes,
this turning of power against itself to produce alternative modalities of power, to
establish a kind of political contestation that is not a ’pure’ opposition, a
’transcendence’ of contemporary relations of power, but a difficult labor of forging a
future from resources inevitably impure.111
Lindas imitationer och trots balanserar alltid mellan viljan att bli omtyckt och inkluderad, och
viljan att bita ifrån och visa att hon inte behöver de andra eller skriver under på deras regler.
Även om hon härmar de flesta i byn, är den riktiga publikfriaren när hon härmar Jonas och
Manda, som befinner sig på botten av byns hierarki. När imitationen av Manda blir
allvarligare än Linda har tänkt, och påminner publiken om hennes mänsklighet, blir Linda sur
över att ingen skrattar. Återigen är det svårt att veta var man har Linda. Hon underhåller,
samtidigt som hon ställer byn till svars för deras hyckleri. Bränström Öhman citerar en
intervju med Lidman där hon talar om svårigheten i att skildra bland annat fattigdom: ”Man
måste förmedla utan att förråda. Om du skriver om fattigdom så att den fattige blir utskämd,
avklädd en gång till genom beskrivningen, då har man ingenting åstadkommit.”112 Jag ser den
problemformuleringen förkroppsligas i karaktären Linda, även om hon i unga år inte har
funnit den balansen än. I Regnspiran imiterar hon personer i utanförskap, till exempel Jonas
och Manda, medan hon själv står i centrum för allas blickar. Frågan är om hon under dessa
uppträdanden lyckas förmedla utan att förråda. I slutet av Bära mistel har hon ägnat flera år åt
111
112
Butler 1993, s. 184.
Citat ur Bränström Öhman 2008, s. 46.
69
att gå i andras skor, att själv bli den vandrande parian. Hennes resor med Björn placerar henne
i samma fack som dem hon varit rädd för och föraktat. Hon har vandrat så långt ut i periferin
som hon kan komma.
Avslutande diskussion
I den föregående analysen har jag försökt att besvara frågorna som ställdes i uppsatsens
inledning: Hur beskrivs utanförskap i Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den
normativa människan och människan i utanförskap i relation till varandra? Hur kan man
koppla dessa teman till tiden då böckerna utspelar sig, samt Lidmans samtid? Det har för mig
blivit väldigt tydligt att det utanförskap som gestaltas i böckerna har en social anknytning till
det samhälle som de utspelar sig i. Att Lidman så exakt tidsbestämmer sina historier (med
förlovningen 1913 i Regnspiran, och drottning Viktorias död 1930 i Bära mistel) inbjuder till
en mer samhällsanknuten läsning av dem än vad som har gjorts tidigare. Hon placerar sina
berättelser i en historisk kontext, vilket ställer frågor om varför hon har valt just dessa
tidpunkter i historien, och vilka dimensioner den historiska tidpunkten kan ge till texten.
Det var under det tidiga 1900-talet, då böckerna utspelar sig, som tanken om
folkhemmet växte fram. Tankegångarna och retoriken kring dess utveckling finns tydligt i
särskilt Bära mistel, framförallt i synen på familjen och moderskapet, och hur det kopplas till
nationen. Linda frångår rollen som en normativ, respektabel kvinna och mor. Genom att
varken ingå i någon kärnfamilj, eller att ha några ambitioner att skapa en sådan, utgör hennes
liv och erfarenheter ett motstånd mot folkhemmets ideal. Bilden av moderskap som en varm
och skyddande kärlek, som den manifesteras i Regnspiran mellan Linda och Hanna och
mellan Linda och Simon, är borta i Bära mistel. Då utmålas kärleken istället som ett straff
eller en dom (”Att se honom var att angripas”, heter det om Björn, BM s. 97). Som misteln är
kärleken utsugande och giftig. Ändå hänger den kvar.
Det kärleksfulla och fruktsamma moderskapet som presenteras i Regnspiran knyter
även an till andra aspekter av skapande. Den mjuka, kärleksfulla kvinnovärlden sätts i
kontrast till den hårda, lagiska, patriarkala mansvärlden. Egrons religion framställs som
bokstavlig, kuvande och utan plats för människokärlek. I kontakt med andra människor blir
den destruktiv. Istället är det en mer folklig tro, framburen av kvinnor, som framträder som en
konstruktiv och skapande kraft. Den kvinnliga blicken ger liv till döda ting, som dockor,
70
samtidigt som den också tar liv. Lindas performativa talakt ”Han är all tyst” åkallar Egrons
död och tystar honom för alltid (R s. 53).
I Bära mistel har uppdelningen mellan den lagiska manligheten och den moderliga
kvinnligheten kokat ner till relationen mellan Björn och Linda, den upphöjda manliga
konstnären och den jordliga praktiska kvinnan, lastdjuret. Mot slutet verkar det som att den
kvinnliga kärleken segrar i och med att kvinnorna tar hand om Björn på slutet. Slutligen väljer
dock Björn bort dem och vandrar bort mot sitt öde hos Otte Pihl, svikaren och förtryckaren,
Lindas onda spegelbild. Linda kan inte rädda varken Simon eller Björn med sin kärlek.
Samhällets strukturer är för starka och människans svaghet är för stor. Det är möjligt att se
kärleken som en subversiv kraft, en protest mot dem som försöker bestämma vilka som är
värda att älskas. Men den är ändå inte tillräcklig.
Lindas skapande kontrasteras i Bära mistel mot Björn Ceders klassiska konst. Mellan
dem växer en diskussion om hög och låg konst fram, som dessutom framstår som starkt
könad. Genom att personer som traditionellt har klassats som irrelevanta i ett konstnärligt
sammanhang får träda fram och berätta sin historia vänder Lidman på synen på vad riktig
eller fin konst ska representera. Detta är också en anledning till att verkens litteraturhistoriska
kontext är betydelsefull. Det faktum att Lidman när hon skrev dessa böcker var en respekterad
författare med ett stort kulturellt kapital spelar roll i tolkningen av hennes romaner, särskilt
om man som jag ser deras samhällskritik. Huruvida man placerar Lidman inom
nyprovinsialismen eller inom modernismen bidrar till hur man tolkar till exempel
berättelserna om ensamma lärarinnor och arbetslösa skogsarbetare. Genom att läsa dessa
personer med modernistiska glasögon framträder ambitionen att ge röst åt de annars tystade
extra tydligt.
En betydande del av lanseringen av Sverige som en modern nation med en generös
välfärd, var att bestämma vilka som skulle ha rätt till denna välfärd – vilka som var svenskar.
I Regnspiran och Bära mistel nämns samer, romer och resande som grupper som inte ingår i
svenskheten. De positioneras mot ”svenskar”, det vill säga personer som är bofasta,
respektabla och som har en kontrollerad sexualitet (vilket oftast innebär att ingå i en
kärnfamilj). I Jonas, Mandas och Lindas glidande positioner mellan svensk och icke-svensk
visas rasifieringsprocessen upp. Även om hudfärg, ursprung och språk är det som främst
bestämmer hur en person rasifieras, blir det i böckerna tydligt att det faktum att man är vit och
talar svenska inte är tillräckligt för att räknas som svensk. De som inte är fasta, utan i ständig
rörelse, kan läsas som vad Ahmed kallar för hybrider, som genom sin blotta existens ökar
71
behovet av kontroll. Detta belyser rädslan för att människor ska passera som något de i andras
ögon inte är, att den fasta och essentiella identiteten inte ska synas och därmed inte finnas till.
Vad som gör att Regnspiran och Bära mistel känns så moderna idag är att de inte låter
maktkritiken stanna vid könsmaktsordningen eller vid klassamhället. Istället väver Lidman
ihop en mängd olika intersektioner och visar hur de alla är relevanta i hur en person placeras
eller placerades i det normativa folkhemmet. Hur en persons kön blir läst villkoras bland
annat av rasifiering, klass, sexualitet och religion. Redan i intersektionerna av dessa
maktstrukturer synliggörs hur kön är socialt konstruerat. Läser man verken ur ett
queerteoretiskt perspektiv är det dock möjligt att gå ännu längre. Lindas imitationer och
Björns transvestism luckrar upp gränserna mellan könen. Om kön är socialt konstruerat, hur
vet man vilket kön det är som konstrueras? Hur bestämmer man vad i en persons handlingar
som konstruerar kön? Linda och Björn imiterar och parodierar stabila könsidentiteter och
heterosexuella relationer. Denna parodi får ytterligare en dimension av att de båda är
scenkonstnärer och har en persona som de använder sig av i sitt yrke. Det gör att texten
luckrar upp alla former av självklara könsidentiteter. Det är omöjligt att säga vad som är
grunden och vad som är påbyggnader, istället konstitueras könsidentiteten i de performativa
akter som sker både på och utanför scenen. Därför kan Lindas och Björns inbördes
maktordning skifta beroende på omgivning och förutsättningar.
Utöver att berättelsen om Linda Ståhl placerar annars tystade personer i förgrunden, för
den också ett större resonemang om den kvinnliga konstnärens villkor. Linda som härmar,
spelar och underhåller utgör en protest och en provokation mot de rådande samhällsnormerna.
Hon är ett störande element i byn. Hon kan inte bli en del av Byanden, dels för att hon är
kvinna men också för att hon vägrar att acceptera de begränsningar som detta borde innebära.
Dessa begränsningar handlar inte enbart om hennes position som kvinna utan som människa.
Hon överskrider de gränser som hennes identitet, och hela identitetsdiskursen, borde innebära.
Eva Adolfsson skriver: ”[…] vad för slags plats kan en sådan stark upprorisk skuldtyngd
kvinna inta i den lagiska gränsbyn? Svaret är att hon blir en särling, en som inte egentligen får
plats. Ett tema om den starka kvinnan (och, indirekt, den kvinnliga konstnären), som inte
finner sig plats i världen, tar form.”113 Detta att härma och hitta på är ju också författarens
uppgift.
Också som litterära verk utgör Regnspiran och Bära mistel ett motstånd. Lindas
imiterande av religionens och maktens språk återfinns hos Lidman själv. Anders Persson
113
Adolfsson 1991, s. 218 f.
72
skriver om Tjärdalen: ”Sara Lidmans debutroman inrymmer en skarp satir över
väckelseförkunnelsens hårdhet och ofördragsamhet men framvisar på samma gång stor
sympati och djup insikt inför roseniansk anfäktelseteologi” som ”förenas i en djup gripenhet
och respekt inför den enskilda individens existentiella kamp.”114 Enligt mig återfinns denna
existentiella kamp hos alla personer i Regnspiran och Bära mistel, samtidigt som Lidman
även visar på det kvävande och kvinnoförtryckande i väckelserörelsen, och i hela det samhälle
hon beskriver. Som författare av dessa böcker är också Lidman skapare av den upproriska
kvinnan. Temat om den kvinnliga konstnären som Adolfsson nämner inbegriper således
Lidman själv. Med Björn som det manliga geniet går det att läsa hela konstnärsrollen som en
byxroll – en maskulin akt som spelas av alla som skapar något. Samtidigt är ju han ett resultat
av en kvinnlig konstnär/författare. De flertal lager av identiteter som gestaltas av Linda och
Björn i deras scenpersonae får ytterligare djup om man lägger till Lidmans egen gestaltning.
Teman som äkthet och hög och låg konst blir då en metadiskussion som debatterar de aktuella
verkens placering i en litterär och social kontext.
Tidigare forskning om Sara Lidman har visat på det sociala engagemanget i
reportageböckerna och i Jernbanesviten. Med min analys har jag visat att ambitionen att
blottlägga samhällets strukturer även finns i Regnspiran och Bära mistel. Dessa verk riktar
dels kritik mot den samtid som de skrevs i och det folkhem som de skildrade. De håller fram
människor som annars vistas i stort utanförskap och låter dem komma till tals. De uppvärderar
deras historier och placerar in dem i en höglitterär kontext. Men de avhandlar också frågor
som går djupare, som ifrågasätter den identitetsdiskurs som bygger upp samhället. Processer
som könar och rasifierar människor blir synliggjorda, och de performativa akter som är
identitetsskapande förhöjs och lyfts fram genom huvudpersonerna Lindas och Björns konst
och leverne.
114
Persson 2009, s. 115.
73
Källor och litteratur
Adolfsson, Eva, ”’Det oerhördas anrop’ Om språkliga kraftfält hos Sara Lidman”,
Röster om Sara Lidman: Från ABF Stockholms litteraturseminarium i mars 1991, Stockholm
1991, s. 15-25.
Adolfsson,
Eva,
”Det
oerhördas
anrop.
Om
Sara
Lidman”,
Nordisk
kvinnolitteraturhistoria 4. På jorden. 1960-1990, red. Elisabeth Møller Jensen, Höganäs
1997, s. 20-27.
Adolfsson, Eva, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm 1991.
Ahmed, Sara, ”’She’ll Wake Up One of These Days and Find She’s Turned into a
Nigger’ Passing through Hybridity”, Theory, Culture & Society, 1999:2, s. 87-106.
Ahmed, Sara, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens hegemoni, red. Rasmus Redemo,
övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 125-148.
Broomans, Petra, ”’Sången om Passålke’. Stina Aronsons litterära provinsialism”,
Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 30-41.
Butler, Judith, Bodies That Matter. On the discursive limits of ”sex”, New York 1993.
Butler, Judith, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion (1990), övers.
Suzanne Almqvist, Göteborg 2007.
Butler, Judith, ”Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in
Phenomenology and Feminist Theory”, Performing Feminisms. Feminist Critical Theory and
Theatre, red. Sue-Ellen Case, Baltimore 1990, s. 270-282.
Carrigan, Tim, Connell, Bob & Lee, John, ”Toward a New Sociology of Masculinity”,
Theory and Society, 1985:5, s. 551-604.
Connell, R. W., Maskuliniteter (1995), övers. Åsa Lindén, Göteborg 1999.
Connell, R.W. & Messerschmidt, James W., “Hegemonic Masculinity: Rethinking the
Concept.” Gender and Society, 2005:6, s. 829-859.
Donaldson, Mike, ”What is hegemonic masculinity?”, Theory and Society, 1993:5, s.
643-657.
Eduards, Maud, Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra kvinnor, Stockholm 2007.
Graeske, Caroline, Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap,
Stockholm 2003.
Hearn, Jeff, ”From hegemonic masculinity to the hegemony of men.”, Feminist Theory
2004:1, s. 49-72.
74
Hirdman, Yvonne, ”Utopia in the Home”, International Journal of Political Economy,
1992:2, s. 5-99.
Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm
1989.
Hilson, Mary, The Nordic Model. Scandinavia since 1945, London 2008.
Holm, Birgitta, Sara Lidman – i liv och i text, Stockholm 1998.
hooks, bell, Allt om kärlek. Nya visioner (2000), övers. Kerstin Wallin, Stockholm
2004.
Larsson, Bo, Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk
skönlitteratur, Stockholm 1987.
Larsson, Lisbeth, ”Modernismens kvinnliga avantgarde. Om utanförskapets betydelse
för konst och konstnär”, Tvärsnitt, 1997:1, s. 26-35.
Lennerhed, Lena, Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia, Uppsala 2002.
Lidman, Sara, Bära mistel, Stockholm 1960.
Lidman, Sara, Regnspiran, Stockholm 1958.
Lidman, Sara, Tjärdalen, Stockholm 1953.
Lidman, Sara, ”Om Stina Aronson och stundens mod”, Röster om Stina Aronson, red.
Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 12-16.
Moi, Toril, What is a woman? And other essays, Oxford 1999.
Nordmark, Dag, ”Lokalpressen och litteraturen. Om Norrlands första lokaltidningar och
deras betydelse som litterära fora”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne
Brändström, Umeå 1999, s. 41-49.
Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004.
Olsson, Bernt & Algulin, Ingemar, Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995.
Persson, Anders, ”’Men Gud finns du då?’ Anfäktelsetematiken i Sara Lidmans
Tjärdalen och i Tore Nilssons romaner”, Från Sara Greta till Lilla Svarta Sara. Väckelsen i
litteraturen och väckelsens litteratur, red. Anders Persson & Daniel Lindmark, Skellefteå
2009, s. 99-116.
Rosenberg, Tiina, Byxbegär, Göteborg 2000.
Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002.
Rydström, Jens, ”Polisen och de perversa. Klagomål och angivelser rörande
homosexualitet 1925-1944”, Sympatiens hemlighetfulla makt. Stockholms homosexuella
1860-1960, red. Göran Söderström, Stockholm 1999.
75
Sjöberg, Lina, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och
bibelns berättelser, Möklinta 2006.
Skeggs, Beverley, Att bli respektabel (1997), övers. Annika Persson, Göteborg 1999.
Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, red.
Annelie Bränström Öhman, Stockholm 2014.
Söderström, Göran, ”’Homofiljakten’ i Stockholm på 1950-talet”, Sympatiens
hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, red. Göran Söderström,
Stockholm 1999.
Sörlin, Sverker, ”Författarna och regionen”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria,
red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 63-74.
Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities, 1800-1900,
Stockholm 2003.
Tornbjer, Charlotte, Den nationella modern. Moderskap i konstruktioner av svensk
nationell gemenskap under 1900-talets första hälft, Lund 2002.
Westerberg, Anna, ”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”,
Västerbotten, 2005:1, s. 15-25.
Widmark, Gun, ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet”, Stilstudier.
Språkvetare skriver litterär stilistik, red. Olle Josephson, Uppsala 1996.
Yeung, King-to, Stombler, Mindy & Wharton, Reneé, “Making Men in Gay
Fraternities: Resisting and Reproducing Multiple Dimensions of Hegemonic Masculinity”,
Gender and Society, 2006: 1, s. 5-31.
Zetterqvist, Kirsten Grønlien, Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till
feministisk teori och religionsfilosofi, Uppsala 2002.
Öhman, Annelie Bränström, ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara
Lidman och den kärleksfulla blicken, Säter 2008.
Elektroniska källor
http://www.rfsl.se/?p=413 Hämtad 30/1-14.
Crenshaw, Kimberlé, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black
Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”,
University of Chicago Legal Forum 1989 http://philpapers.org/archive/CREDTI.pdf Hämtad
20/11-14.
76
Molina, Irene, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i
Sverige”, Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell
diskriminering, red. Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, Stockholm 2005,
http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/56/42/11dab91b.pdf Hämtad 20/11-14.
77