Förmedla utan att förråda
UPPSALA UNIVERSITET Masteruppsats 45 hp Litteraturvetenskapliga institutionen HT14 Lisa Grahn [email protected] Förmedla utan att förråda En studie i utanförskap i Sara Lidmans Regnspiran och Bära mistel Handledare Anna Williams Litteraturvetenskapliga institutionen Abstract This thesis is a study of social alienation in two novels by Sara Lidman, Regnspiran (1958) and Bära mistel (1960). Taking the Swedish ”people’s home” and the normative view of people that it entailed as its point of departure, it examines the different kinds of alienation present in Lidman’s work. The analysis consists of three main parts. Part one examines geographical alienation in the novels, as well as the process of racialization of bodies that are considered out of place. Part two considers how different types of masculinity is represented in the novels, as they intersect structures of religion, class and sexuality. The third and last part is concentrated on the main character of the novels, Linda Ståhl, and the deviant female artist in general. The conclusion is that the novels lends a voice to people in many different kinds of alienation. It also poses questions about identity that run even deeper. Through imitation and stage art, the main characters build layers of identity that questions the idea of an essential, ”real” identity. Processes that genders and racializes people become visible, and the performative acts that create identity are heightened and put in focus. 2 Innehållsförteckning Inledning ................................................................................................................................... 5 Syfte och frågeställningar........................................................................................................... 6 Metod och disposition ................................................................................................................ 6 Tidigare forskning ...................................................................................................................... 7 Synopsis ................................................................................................................................... 10 Teoretiska utgångspunkter.................................................................................................... 11 Queerteori och performativa akter ........................................................................................... 12 Hegemonisk maskulinitet ......................................................................................................... 14 Respektabilitet och rasifiering .................................................................................................. 16 Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund ..................................................................... 18 Vem var Sara Lidman? ............................................................................................................. 18 Nyprovinsialismen och dess problematik ................................................................................ 19 Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur ......................................................................... 20 Det normativa folkhemmet....................................................................................................... 24 Utanför centrum ..................................................................................................................... 27 Berättandet som rumsskapare................................................................................................... 29 Det nationella rummet .............................................................................................................. 32 Det rasifierade rummet ............................................................................................................. 33 Utanför den hegemoniska maskuliniteten............................................................................ 38 Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten ................................................................... 39 Att utmana den hegemoniska maskuliniteten........................................................................... 45 Upplösta identiteter .................................................................................................................. 52 Utanför den respektabla ”kvinnligheten” ............................................................................ 54 Den kvinnliga erfarenheten ...................................................................................................... 54 Klass och respektabilitet i konstruktionen av kvinnlighet ....................................................... 57 3 Kropp och konst ....................................................................................................................... 60 Moderskap ................................................................................................................................ 63 Äkthet ....................................................................................................................................... 68 Avslutande diskussion ............................................................................................................ 70 Källor och litteratur ............................................................................................................... 74 Elektroniska källor ................................................................................................................... 76 4 Inledning Under några decennier på 1900-talet genomgick den svenska litteraturen och samhällsdebatten en förändring. Politiken knackade på och gjorde sig påmind överallt, bland annat inom romankonsten. Det blev svårare att skilja mellan fiktion och verklighet, mellan litteratur som eskapism och som verktyg för förändring. Detta kulminerade under 1960-talet, som såg en våg av politisk litteratur bryta in i samhällsdebatten. Vid denna tidpunkt hade den svenska välfärden och folkhemspolitiken hunnit bli mer omfattande och kommit att prägla hela samhället. Kanske hade man vid det här laget börjat få överblick över problematiken i en politik som till stor del utvecklades under 1930-talet. Rapportboken slog igenom. En mängd författare såg som sin uppgift att skildra ett större sammanhang, hur människor verkade inom politiska strukturer som påverkade alla. Blicken lyftes också utanför Sverige; Sydafrika, Vietnam och Kambodja blev plötsligt platser som hade betydelse för både svensk politik och litteratur. I centrum för allt detta stod Sara Lidman. I hennes verk finner man inte bara de stora politiska frågorna och den enskilda människans livsvillkor, utan även trådarna som går däremellan. Hon rörde sig från den lilla byn i Västerbotten, ut i världen och tillbaka igen. Hon var en av de första som inkorporerade dialektala inslag i rikssvenskan, och blev därmed en representant för människorna som lever i utkanten av världen, och en uttolkare av deras historier. I den forskning som har gjorts om Lidmans författarskap saknar jag dock en förståelse för detta. Istället tenderar studierna att antingen beskriva det nyskapande språket och det udda persongalleriet, eller att skildra Lidmans politiska engagemang, i rapportböcker, tal och debattartiklar. Dessa två ansatser sätts sällan i samband med varandra. På senare tid har dock uppmärksamhet riktats mot att Lidman inte såg någon skarp linje mellan det skönlitterära och det politiska. 2014 publicerades Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, sammanställda av Annelie Bränström Öhman. Under åren 1975-1985 skrev Lidman sitt stora epos, den så kallade Jernbanesviten. I dessa dagböcker blir det tydligt hur historien och omvärlden har en avgörande betydelse för både form och innehåll i Lidmans romaner, och vice versa. Jag vill visa att denna tendens redan fanns nästan tjugo år tidigare. 5 Syfte och frågeställningar Med den här uppsatsen vill jag följa den politiska tråden i Sara Lidmans författarskap tillbaka till tiden före rapportböckerna, före 1960-talets genombrott för politisk litteratur, före brandtalen och demonstrationerna. Min tes är att det hos Lidman går att spåra ett motstånd mot samtidens marginalisering av icke-normativa grupper redan från början. I två tidiga verk, Regnspiran (1958) och Bära mistel (1960) kommer jag att undersöka hur Lidman beskriver utanförskap från flera olika håll. Hennes gestalter bär alla på något som särskiljer dem från folkhemmet och dess invånare. Med ett queerteoretiskt och intersektionellt perspektiv som grund kommer jag att studera deras maktställning (eller brist på densamma) i samhället och hur de positionerar sig gentemot varandra. Jag kommer att arbeta utifrån följande frågeställningar: Hur beskrivs utanförskap i Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den normativa människan och människan i utanförskap i relation till varandra? Hur kan man koppla dessa teman till tiden då böckerna utspelar sig, samt Lidmans samtid? Metod och disposition Denna uppsats är en tematisk studie över Lidmans gestaltning av utanförskap, som sedan ansluts till ett större samhällsperspektiv. Jag har valt att se de två romanerna, Regnspiran och Bära mistel, som en sammanhängande historia och analyserar dem tillsammans, även om jag självklart kommer att peka ut förändringar och utvecklingar som sker mellan verken. I uppsatsen flätar jag ihop en närläsning av romanerna med ett socialhistoriskt perspektiv. Därmed använder jag mig i min undersökning både av socialhistorisk och sociologisk forskning, samtidigt som texten tolkas genom mer abstrakta teorier som queerteori och fenomenologi. För mig finns det ingen motsättning i detta. Jag läser dessa böcker som vittnesmål över socialt utanförskap i en tid då det nya Sverige byggdes. Fördelen med att inte beskriva dessa utanförskap i en rapportbok utan i romaner är att man inte behöver vara historiskt korrekt. Även om det finns mycket i böckerna som reflekteras i Sveriges historia innebär det skönlitterära angreppssättet att det uppstår en mängd olika tolkningsnivåer, och att det går att göra såväl politiska som fenomenologiska läsningar av texten. Jag vill vara tydlig med att tyngdpunkten i uppsatsen ligger på den skönlitterära texten, och inte en socialhistorisk kritik. Det finns absolut länkar både mellan romanerna och tiden 6 för deras tillblivelse (sent 1950-tal) samt mellan romanerna och den tid då de utspelar sig (från sent 1800-tal till 1930-tal). Min analys bygger dock på vad jag år 2014 läser in i texten, med hjälp av teorier som formulerats efter böckernas tillkomst. Detta är alltså inte en studie i exakt hur Sara Lidman kommenterar det samhälle hon vuxit upp och verkar i. Att hon gör det är snarare min utgångspunkt. Att jag från början vill poängtera detta är för att min studie inte ska tolkas som en undersökning i vad Lidman ville säga med sina böcker. Frågan är istället vad som, utifrån mina kunskaper och uppfattningar om de olika tidsepokerna, träder fram i min läsning av dem. Jag inleder med att redogöra för min teoretiska grund, som framför allt stammar från Judith Butler, Tiina Rosenberg, R.W. Connell, Sara Ahmed och Beverley Skeggs. Jag ger även en kortare översikt över Sara Lidmans författarskap och hur hon passar in i den svenska litteraturhistorien och sin samtid. Då ger jag också en mer fördjupad bild av de faktiska livsvillkoren för någon som stod utanför folkhems-normen under mitten av 1900-talet. Analysen består av tre huvuddelar. I den första delen avhandlas det geografiska utanförskapet, samt den rasifieringsprocess som drabbar personer som inte anses befinna sig på rätt plats, som inte hör hemma. Den andra delen undersöker de olika typer av maskulinitet som representeras i romanerna och hur sexualitet, religion och klass bestämmer män positioner inom den hegemoniska maskuliniteten. Den tredje och sista delen handlar huvudsakligen om böckernas huvudperson, Linda Ståhl, och den avvikande kvinnan i allmänhet. I den avslutande diskussionen reflekterar jag över den samlade bilden som de föregående delarna ger. Tidigare forskning När man närmar sig Sara Lidman är det nästan omöjligt att undvika Birgitta Holms biografi Sara Lidman – i liv och text (1998). Holm är den första som skrivit ett övergripande verk som kombinerar en kartläggning av Lidmans liv, hennes karriär och relationer, med ingående analyser av de enskilda verken. Holm skriver att det trots Lidmans särställning inom svensk litteratur inte har skrivits särskilt mycket om henne. Hon förklarar detta delvis med att Lidman verkade inom ett litet och perifert språkområde. Själv kan jag också tänka mig att det fram till nyligen varit svårt att få en distans till Lidman, som in i det sista beskrev sin samtid på ett sätt som kanske är svårt att analysera när man står mitt i den. Hon har dock inte smugit helt obemärkt förbi vetenskapen. 7 Bland annat har Lidmans stilistik avhandlas. En sådan studie, särskilt över debutverket Tjärdalen (1953), finns i Gun Widmarks kapitel ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet” ur antologin Stilstudier. Språkvetare skriver litterär stilistik (1996). Widmarks analys är till skillnad från Holms strikt språklig och tar avstamp i en lingvistisk diskussion om språket som en kod med olika betydelser för olika människor beroende på tid och rum, och beskriver Lidmans blandning av rikssvenska och dialekt som en medveten metod för att skapa en specifik relation mellan läsaren och texten. Hon ser det dialektala som språkliga signaler till läsaren, som ger en äkthet och närhet till texten.1 Behandlingen av den västerbottniska dialekten avhandlas även av Anna Westerberg i artikeln ”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”. Texten är publicerad i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok år 2005, vilket kan förklara tyngdpunkten dialektologen Westerberg lägger på att avgöra hur mycket av Lidmans språk som är ”korrekt” bondska och svenska och vad som är påhittat eller översatt av Lidman. Westerberg ser blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök från Lidmans sida att skriva en genuint västerbottnisk historia som ändå är begriplig för resten av Sverige. Med detta lyckas Lidman ibland, och misslyckas ibland. Westerbergs undersökning fokuserar alltså i huvudsak på hur begriplig prosan är, snarare än dess litterära kvaliteter. Likt Widmark ägnar sig Westerberg främst åt Tjärdalen, och utmärker debuten till den av Lidmans romaner med flest dialektala inslag. I Regnspiran används dialekten med försiktighet, skriver hon, och Bära mistel nämns inte alls i artikeln.2 Även Anders Persson använder sig av Tjärdalen i en undersökning av romanens anknytning till väckelselitteraturen, som han menar är ”på en och samma gång kritisk och sympatiserande”.3 Lidman använder predikanten Blom för att visa på den självgodhet och de maktanspråk som finns i väckelserörelsen, samtidigt som det finns en förståelse för de frågor, de anfäktelser, som människan står inför i sin andlighet. Persson anknyter till frågeställningarna om moral och skuld som Holm med flera har pekat på, och menar att detta kan kopplas till anfäktelsetematiken som han finner både hos Lidman och i väckelselitteraturen. 1991 anordnade ABF Stockholm ett litteraturseminarium tillägnat Sara Lidman. Sex texter som låg till grund för seminariet samlades sedan i boken Röster om Sara Lidman 1 Gun Widmark, ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet”, Stilstudier. Språkvetare skriver litterär Anna Westerberg,”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”, Västerbotten, 2005:1. 3 Anders Persson, ”’Men Gud finns du då?’ Anfäktelsetematiken i Sara Lidmans Tjärdalen och i Tore Nilssons romaner”, Från Sara Greta till Lilla Svarta Sara. Väckelsen i litteraturen och väckelsens litteratur, red. Anders Persson & Daniel Lindmark, Skellefteå 2009, s. 109. 2 8 (1991). Där kan man läsa Eva Adolfssons text ”Det oerhördas anrop”, där hon ser blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök till vidgning av språket. Hon skriver om spänningarna som skapas mellan ett högstämt, ett vardagligt och ett skapat språk. Dessa spänningar finns dels inne i romanerna, men blir kanske ännu mer intressanta i relationen till världen utanför dem. Enligt Adolfsson skapar detta en rörelse ut mot världen, men också in i människan: ”Man är på en öppen plats, där man från den genom dialekten främmandegjorda vardagen rör sig ut mot det stora gåtfulla – och tillbaka igen, i en ständigt pågående rörelse.”4 Särskilt i Lidmans senare verk ser Adolfsson även en erotisk underton, med ett stundtals högstämt språk som svävar emellan och väver trådar mellan det jordiska livet och kärleken, och en högre mening. Det är också Adolfsson som har skrivit kapitlet om Lidman i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, som i sin tur vidareutvecklas i Adolfssons essäsamling I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap (1991). Hon gör läsningar av Regnspiran och Bära mistel som fokuserar på förhållandet till den patriarkale fadern och konsekvenserna av att välja bort honom och hans lag, vilket resulterar i ”att förlösa den kvinnliga självförnekelsen på förkrosselsens väg, i en golgatavandring”.5 Framför allt har den så kallade Jernbanesviten diskuterats. Till exempel undersöker Lina Sjöberg relationen mellan Lidmans svit och bibeln i Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser (2006). Genom att analysera den ”fragmentariska intertextualiteten” i Lidmans romaner vill hon dels tolka Jernbanesviten från ett bibliskt perspektiv, men också se vad en studie av en bibeltext i ljuset av en senare skönlitterär text kan resultera i.6 Annelie Bränström Öhman gör i ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) en genusanalys av kärlekstemat i Jernbanesviten. Hon ser ett släktskap mellan Lidman och den amerikanska svarta feministen bell hooks, som har skrivit om en ”feministisk kärleksetik”, och ser hos Lidman en politisk tyngd i beskrivningarna av den privata kärleken, de känslomässiga utbytena mellan människor långt ifrån maktens centrum. 7 Kirsten Grønlien Zetterqvist använder Lifsens rot (1996), den näst sista delen i Jernbanesviten, som exempel på en ”existentiell skildring av kvinnoliv och fruktsamhet”, i sin avhandling Att vara kroppssubjekt. 4 Eva Adolfsson, ”’Det oerhördas anrop’ Om språkliga kraftfält hos Sara Lidman”, Röster om Sara Lidman: Från ABF Stockholms litteraturseminarium i mars 1991, Stockholm 1991, s. 19. 5 Eva Adolfsson, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm 1991, s. 219. 6 Lina Sjöberg, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser, Möklinta 2006, s. 22. 7 Annelie Bränström Öhman, ”kärlek” och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken, Säter 2008, s. 27. 9 Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi (2002).8 Även hon ser hos Lidman en beskrivning av kvinnliga livsvillkor i modern tid. Den politiska sidan av Lidman står i centrum för Att ge den andra sidan röst (2004) av Annika Olsson, som förutom Lidmans bok Gruva (1968) även behandlar Jan Myrdals Rapport från kinesisk by (1963) samt Rapport från en skurhink (1970) av Maja Ekelöf. Olsson avhandlar den svenska rapportboken och beskriver hur den fungerar både som ett vittnesmål över den utsatta människan, och som en skildring av författaren som bärare av detta vittnesmål. Uppsalaprästen Bo Larsson är också en av få som gör en närmare läsning av både Regnspiran och Bära mistel. Larsson sätter Sara Lidmans författarskap i ett större religiöst och kristet perspektiv i Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur (1987). Han ser skuld och sökandet efter en möjlig försoning som bärande teman och jämför Lindas och Simons relation med Björns relation till sin syster. Larsson tolkar Björn som en ersättare av Simon för Linda och en möjlighet för henne att sona sitt svek mot honom. Linda ser sig själv i Judas som kanske var tvungen att svika, och enligt Larsson blir frågan ”om det ändå någonstans bortom alla mänskliga domar finns en nåd och en försoning för all mänsklig fullkomlighet”.9 Jag har dock inte funnit någon forskning som undersöker feministiska, politiska eller sociala aspekter av böckerna om Linda Ståhl. Synopsis Regnspiran och Bära mistel kom ut med två års mellanrum, 1958 och 1960. De handlar om Linda Ståhls liv, från det att hon föds 1894, fram till mitten av 1930-talet. I Regnspiran följer vi Linda från det att hon föds till att hon själv blir mamma, nitton år senare. Hon växer upp i den lilla byn Ecksträsk i Västerbotten, med sin snälla och kärleksfulla mamma Hanna och sin strängt religiöse pappa Egron. Efter ett flertal konflikter med fadern får hon som barn en ”syn” av hur han dör i skogen, vilket också händer. Då hon inte tillåts gå ut i byn så mycket är hon ett ensamt barn, och fantiserar om ”Byanden” – den gemenskap som hon tänker sig finns 8 Kirsten Grønlien Zetterqvist, Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi, Uppsala 2002, s. 179. 9 Bo Larsson, Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur, Stockholm 1987, s. 205. 10 mellan de andra gårdarna. I tioårsåldern träffar hon Simon, som bor som fosterbarn i granngården. De utvecklar en mycket nära relation, men en dag blir de ertappade under en av sina sexuella lekar och Simon skickas iväg, något som Linda i hela sitt liv kommer se tillbaka på som ett svek från sin egen sida. Några år senare anordnar Linda danser i byn, där hon själv underhåller med dragspel och imitationer av byns invånare. På dessa danser blir hon förälskad i Karl, som dock bara har ögon för sin fästmö, Ulrika som bor i granngården. Efter att ha dansat och tillbringat natten med Ulrika återvänder Karl en tidig morgon till Linda för att hämta sin cykel. Linda är dock inte särskilt hjälpsam, utan snarast lekfull och lite retsam. Situationen slutar med att Karl våldtar henne. Karl flyr till Amerika och Linda föder nio månader senare en son, Kalle eller lill-Karl kallad. Ulrika går efter sveket helt upp i Lindas graviditet och tar hand om pojken när han har fötts. Efter ett tag inser hon dock hur allt hänger ihop och tar livet av sig. Boken slutar omkring ett år efter Ulrikas och Karls förlovning, som dateras 1913. När Bära mistel börjar har det gått 16 år. Boken inleds med drottning Viktorias död, alltså 1930. Linda har då sålt av skogen, precis innan timmerpriserna sjönk, och köpt sig ett pensionat i den större grannorten Lillvattnet. Hon har även fått ytterligare ett barn, Isidora, utan att vara gift. När violinisten Björn Ceder tar in på pensionatet beslutar sig Linda, av kärlek, för att följa med honom på turné i norra Norrland. Han är dock inte intresserad av henne utan föredrar män, särskilt unga pojkar. Under sina resor träffar de en mängd familjer och udda fåglar, som på olika sätt påverkar dem och deras relation till varandra. De spelar tillsammans på dansbanor och i församlingshem, Linda folkmusik och Björn klassiskt. Björns stora mål är att komponera en modern balett om Loke och Balder, och han behöver det norrländska ljuset för att få inspiration. Trots konflikter, ångest och hån fortsätter de att turnera tillsammans i sex år, innan Björns mentala hälsa ger efter och Linda tvingas ta hem honom till Lillvattnet och ta hand om honom där, innan han slutligen ger sig av för att söka efter sin stora kärlek, Otte Pihl. Teoretiska utgångspunkter Den här uppsatsen utgår från en intersektionell maktanalys. Detta innebär att jag diskuterar flera olika maktstrukturer och hur de sammanfaller, samt hur de positionerar människor på 11 olika sätt. Begreppet intersektionalitet myntades 1989 av den svarta feministen Kimberlé Crenshaw då hon ville belysa och problematisera hur svarta kvinnor osynliggjordes inom feministiska och antirasistiska rörelser. 10 Begreppet åskådliggör hur flera olika typer av förtryck eller maktordningar kan vara relevanta för en analys av både politiska och sociala situationer och fiktiva verk. I Regnspiran och Bära mistel med sina stora persongallerier och komplexa relationer uppstår en mängd intersektioner som berör bland annat kön, rasifiering, sexualitet, storstad/glesbygd, klass och funktionalitet. Eftersom den här studien undersöker utanförskap från ett flertal olika perspektiv, vill jag inledningsvis förklara några av de begrepp som ligger till grund för min analys. Förståelsen för dessa är främst hämtade från Judith Butler, Sara Ahmed, Beverley Skeggs och R.W. Connell. Queerteori och performativa akter Genusperspektivet är övergripande för alla intersektionella studier. Jag hämtar min grundläggande genusanalys från queerteorin, som ifrågasätter binära och essentialistiska könsuttryck samt en heteronormativ syn på sex och sexualitet. I dagligt tal ses begreppet ”queer” ofta som en synonym till lesbisk, gay, bisexuell eller transpersoner. Tiina Rosenberg räknar i inledningen till Queerfeministisk agenda (2002) upp en rad exempel på hur begreppet kan användas. I den här uppsatsen vill jag främst hänvisa till hennes två sista exempel: ”queer som beteckning på icke-heterosexuella företeelser vilka inte tydligt kan markeras som lesbiska, gay, bisexuella eller transpositioner, utan vilka tycks innefatta en eller flera av dem samtidigt, då ofta på ett ’förvirrande’ eller dissonant sätt” samt […] queer som beteckning på åskådarpositioner, tolkningar, konstverk, kulturella företeelser och textuella kodsystem som hänvisar till eller faller utanför heterosexuella, lesbiska, gay, bisexuella eller transidentiteternas förståelse och kategoriseringar av kön/genus och sexualitet. Då blir queer en beteckning av det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet.11 10 Kimberlé Crenshaw, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum 1989. 11 Rosenberg 2002, s. 12. 12 Anledningen till att jag vill använda mig av ett queerteoretiskt perspektiv är just att det undviker att placera människor i fasta kategorier, något som skulle vara kontraproduktivt i en studie av verk som bland annat innefattar en transperson. Hur ska man förstå Björn Ceder utan att utgå från att genus- och könsuttryck är i ständig rörelse? Inom feministisk forskning har det länge varit vedertaget att separera det biologiska könet (kön) från det sociala könet (genus). Det är till exempel därför Simone de Beauvoir konstaterar att kvinna är något man blir. Hon och Maurice Merleau-Ponty har beskrivit kroppen som en historisk situation, vilket enligt Judith Butler innebär att man ser kroppen som en plats för historiska och kulturella betydelser och möjligheter. Dessa möjligheter är dock alltid historiskt villkorade, och genom kroppen medverkar vi till att skapa, dramatisera och reproducera den historiska situationen.12 Uppdelningen mellan kön och genus tjänade länge syftet att visa att vad som anses feminint eller maskulint inte har något med biologi att göra.13 Butler problematiserar dock den här distinktionen och menar att den utgår från en heteronormativ uppfattning om kön/genus. En sådan separation ger en analys av det biologiska könet som det primära, något som alltid finns och är beständigt. Genus fungerar då enbart som överbyggnad till könet. Denna åsikt är inte okontroversiell, och har ifrågasatts av bland andra den norska litteraturvetaren Toril Moi.14 Jag anser dock att Butlers syn på bland annat performativa akter och det socialt konstruerade könet gör henne relevant för att besvara uppsatsens frågeställningar. Det är enligt Butler inte möjligt att se genus som ett helt igenom kulturellt skapat, ickekroppsligt fenomen. Även om det vore så att det finns två kön, följer det inte nödvändigtvis att det skulle finnas två typer av genus eller att dessa skulle kopplas ihop med könet enligt modellen man-maskulint, kvinna-feminint. Om genus är helt igenom socialt skulle den kropp som formar sig själv till ett feminint jag kunna ha vilken biologisk skepnad som helst. ”Maskulin” skulle lika gärna kunna vara den kulturella beteckningen för en kvinnlig kropp. Men en maskulin kvinna är kulturellt ändå inte samma sak som en maskulin man. De tolkas olika, alltså tycks genus ha något med könet att göra.15 Uppbrytandet av kön-genusdikotomin fungerar även åt andra hållet. Butler visar hur inte heller definitionen av det biologiska könet är något som vi kan ta för givet. Exakt vad är det som bestämmer vilket kön man har? Finns det i anatomin, hormonerna eller kromosomerna? Butler fastslår: ”Om ’kroppen är en situation’, som hon [Beauvoir] hävdar, 12 Butler 1990, s. 272. Butler 2007, s. 55. 14 Se exempelvis Toril Moi, What is a woman? And other essays, Oxford 1999. 15 Butler 2007, s. 56. 13 13 kan vi aldrig ta vår tillflykt till en kropp som inte redan har tolkats och fått kulturell innebörd; därför skulle könet inte kunna kvalificera sig som en fördiskursiv anatomisk realitet. Faktum är att könet skulle visa sig ha varit genus hela tiden.”16 Istället för att grundas i något biologiskt, består kön/genus av alla de små gester och handlingar vi genomför i våra dagliga liv, som Butler kallar performativa akter. Genom upprepning befästs de föreställningar vi har om genus. Alla kvinnors och mäns individuella handlingar skapar och reproducerar tillsammans ett genus som kodas som kvinnligt respektive manligt. Våra akter gör sociala och kulturella regler synliga för alla. Butler poängterar att det inte handlar om att vi enbart är sociala produkter utan egen agens, men vi skapar inte heller vårt eget genus utifrån individuella val. Detta synsätt innebär dock ett skapande av en flyktväg: om det är performativa akter som skapar genus, måste det vara möjligt att genom andra sådana skapa andra typer av genusidentiteter åt oss själva. Hegemonisk maskulinitet Hegemonisk maskulinitet började diskuteras under 1980-talet, och har främst knutits till sociologen R. W. Connell. En av de första texterna som nämner begreppet är artikeln ”Toward a New Sociology of Masculinity” (1985), som är en genomgång av den då aktuella manslitteraturen som problematiserade och kritiserade feminism och olika så kallade mansroller, utan att för den sakens skull nödvändigtvis grunda sig i en feministisk analys.17 Artikelförfattarna riktar skarp kritik mot könsrollsteorin, bland annat på grund av att den ser kön och genus som statiska och ensidiga. Den hegemoniska maskuliniteten refererar till den historiska situation som äger makten att definiera de andra grupperna, och samlar alla de olika aspekterna av den patriarkala maktordningen. I Maskuliniteter (1999) skriver Connell: ”Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet.”18 Begreppet hegemonisk maskulinitet har sedan det lanserades för omkring 30 år sedan applicerats och anpassats till en mängd områden och frågeställningar. 2005 skrev Connell tillsammans med James W. Messerschmidt artikeln ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept” där de kommer fram till att begreppet som helhet fortfarande är aktuellt och relevant 16 Butler 2007, s. 58. Tim Carrigan, Bob Connell & John Lee,”Toward a New Sociology of Masculinity”, Theory and Society, Vol. 14, No. 5 (Sep., 1985), s. 551-604. 18 Connell, R. W., Maskuliniteter (1995), övers. Åsa Lindén, Göteborg 1999, s. 101. 17 14 men att det finns anledning att göra vissa omarbetningar. Två saker vill de stryka helt: ambitionen att hegemonisk maskulinitet ska kunna illustrera ett globalt förtryck över alla kvinnor på lika villkor, samt tendensen att hemfalla åt en viss typ av maskulina drag som särskilt karaktäristiska för en hegemonisk maskulinitet. Den första punkten handlar om att använda sig av ett mer intersektionellt perspektiv i behandlingen av hegemoniska maskuliniteter och deras positioner i världen. Den andra punkten behandlar risken att göra den hegemoniska maskuliniteten till en fast typ, och ge en essentiell uppfattning av kön och genus.19 Det är denna uppdaterade version av begreppet som jag fortsättningsvis syftar till. För mig är det viktigt att ta fasta på den möjlighet till rörelse som finns i och med begreppet hegemonisk maskulinitet. Jeff Hearn har riktat kritik mot användandet av ordet maskulinitet och föreslår istället begreppet hegemoniska män. Enligt honom är maskulinitet osäkert, flytande och odefinierbart, vilket innebär ett problem om man vill ha en givande diskussion. Han vill flytta över fokus till den hegemoniska mannen, den faktiska kroppen som förtrycker, exploaterar och drar fördel av patriarkatet.20 Detta riskerar dock att cementera just det som Connell och Messerschmidt försöker undkomma med sina revideringar. Att tala om en hegemonisk man gör det inte tydligt att en man kan förflyttas eller förflytta sig mellan flera olika maskuliniteter och positioner. I själva verket kan den hegemoniske mannen i nästa stund befinna sig i underläge på grund av ras, sexualitet, ålder och så vidare. En man kommer under sin livstid inneha samma kropp (med större eller mindre modifikationer), men kan förflytta sig mellan och inneha ett flertal olika typer av maskuliniteter. Att prata om hegemoniska maskuliniteter istället för hegemoniska män betonar just människors rörlighet mellan olika slags uttryck och positioner. Detta påpekar även Connell och Messerschmidt: ”Masculinity is not a fixed entity embedded in the body or personality traits of individuals. Masculinities are configurations of practice that are accomplished in social action and, therefore, can differ according to the gender relations in a particular social setting.” 21 Att privilegier flyttas och att människor kan ge uttryck för flera olika maskuliniteter och femininiteter ser jag som grundläggande för diskursen kring hegemonisk maskulinitet. Att se patriarkatet som stöttat av en hegemonisk maskulinitet ger möjlighet till rörelse: hierarkier kan störtas eller omvandlas. ”[T]here could be a struggle for hegemony, and older forms of masculinity could be displaced by new ones”, skriver Connell och 19 R.W. Connell & James W. Messerschmidt, ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept”, Gender and Society, 2005:6, s. 829-859. 20 Jeff Hearn, ”From hegemonic masculinity to the hegemony of men.”, Feminist Theory 2004:1, s. 49-72. 21 Connell & Messerschmidt 2005, s. 836. 15 Messerschmidt.22 Därmed uppstår även en anslutning till Butlers performativa akter, och motståndet som möjliggörs av dem. Respektabilitet och rasifiering Slutligen vill jag också säga några ord om två begrepp som är relevanta för den här uppsatsen, respektabilitet och rasifiering. De tydliggör hur klass respektive ”ras” konstrueras med hjälp av omgivning och kontext. Sociologen Beverley Skeggs har i studien Att bli respektabel (1999) beskrivit respektabilitet som det som ”[…] präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med, hur vi klassificerar andra, vad vi studerar och hur vi vet vilka vi är”, samtidigt som bristen på densamma som det som utmärker arbetarklassen som ”[…] farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös”. 23 Strävandet efter respektabilitet är således strävandet bort från arbetarklassen. Det är också ett sätt att skilja mellan den ”bra” (det vill säga respektabla) och den ”dåliga” arbetarklassen. Detta gör att respektabilitet knyts till fler faktorer än klass, till exempel ras och sexualitet. Skeggs studie handlar om arbetarklasskvinnor i England under 1980- och 90-talen. Jag anser dock att respektabilitetsbegreppet och Skeggs diskussion om klass är relevant även i en fiktiv kontext, särskilt som hon visar hur klass kan analyseras på ett intersektionellt sätt. Hon pekar till exempel på hur kvinnor som är svarta och/eller lesbiska förknippas med en farlig, pervers sexualitet som skiljer dem från vita, heterosexuella kvinnor. Detta hindrar i sin tur kvinnor som vill anses respektabla att alls visa något intresse för sex, eftersom det kopplades till homosexualitet och rasifiering.24 För kvinnor förs respektabilitet fram genom en särskild sorts femininitet, som enligt Skeggs var ”den mest passiva och osjälvständiga av alla femininiteter”.25 Vita medelklasskvinnor behövde därför hjälp att distansera och skydda sig ifrån de Andra, och respektabilitet och femininitet blev verktygen för att upprätthålla denna distans. Begreppet ras har en milt sagt problematisk historia, men har på senare år börjat användas tillsammans med det nya ordet rasifiering, en översättning av engelskans 22 Connell & Messerschmidt 2005, s. 833. Beverley Skeggs, Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön (1997), övers. Annika Persson, Göteborg 1999, s. 9. 24 Skeggs 1999, s. 189. 25 Skeggs 1999, s. 158. 23 16 ”racialization” som det har definierats av Robert Miles.26 När jag fortsättningsvis använder ordet ras syftar jag naturligtvis inte på de biologiska raser som människan inom vissa ideologier tidigare ansetts vara indelad i. Även om ras inte existerar på ett biologiskt plan har rasdiskursen ändå gjort begreppet till en social verklighet, som färgar alla människors syn på världen. Rasifiering är just den processen. Irene Molina skriver: Generellt står begreppet rasifiering för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl sociala relationer som maktstrukturer. Rasifieringsprocesser är associerade till en essentialistisk människosyn som legitimerar den sociala rangordningen utifrån en föreställning om människors väsenskilda [sic] och oföränderliga olikheter utifrån kulturella och/eller utseendemässiga tillskrivningar.27 Skillnaden mellan rasifiering och andra begrepp som används på ungefär samma sätt, som till exempel etnicitet, är att dessa ord skymmer den verkliga grunden för diskriminering och ”[…] fördröjer ett nödvändigt medvetandegörande om att det i det svenska samhället finns rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det för givet tagna”.28 En rasifierad person är en person som utsätts för en rasifieringsprocess, där uppfattningen om personens ras produceras. Samtidigt är denna process beroende av ett samhälle som är uppbyggt på föreställningar om ras.29 Sara Ahmed skriver: Det är viktigt att påminna sig att vithet inte kan reduceras till vit hud, eller till ’någonting’ vi kan ha eller vara, ens om vi passerar genom vithet […] Men icke-vita kroppar befolkar också vita rum; detta vet vi. Sådana kroppar osynliggörs när vi ser rum som vita, samtidigt som de blir extremt synliga när de inte passerar, det vill säga när de avviker och ’står ut’. Tillfällena då kroppen framstår som ’malplacerad’ är politiskt och personligt besvärliga.30 Rasifiering är alltså i viss mån plats- och kontextbundet. En person kan rasifieras i ett rum och inte i ett annat. Begreppen vit och icke-vit har i detta sammanhang inte att göra med mängden pigment i huden, utan handlar mer om kroppens positionering. Med detta menar jag inte att hudfärg inte spelar en avgörande roll för rasifiering eller rasism, eller att ljushyade personer 26 Irene Molina, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, red. Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, Stockholm 2005, http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/56/42/11dab91b.pdf Hämtad 20/1114 27 Molina 2005, s. 95. 28 Molina 2005, s. 104. 29 Molina 2005, s. 97. 30 Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens fenomenologi, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 138. 17 rasifieras på samma sätt som mörkhyade. Rasifiering är dock rörlig process och kan drabba olika personer beroende på kontext. Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund I det här kapitlet vill jag ge en något bredare bild av Sara Lidman och samhället hon skrev om och för. En av utgångspunkterna för den här uppsatsen är att Lidman hade en samhällskritisk udd i hela sitt författarskap, och här vill jag visa hur jag har kommit till den slutsatsen. Först ger jag en kort biografi över Lidman, för att sedan övergå till att placera in henne i en litteraturhistorisk och samhällelig kontext. Under mitten av 1900-talet pågick i Sverige ett långsiktigt och nästintill allomfattande folkhemsprojekt, som bland annat syftade till att effektivisera det svenska samhället. Denna effektiviseringsprocess innebär även en utsortering av personer som inte ansågs friska eller representativa.31 Konsekvenserna av detta finns bland annat att märka i Bära mistel, där det kanske mest radikala är den öppna framställningen av homosexualitet och transvestism. Därför vill jag också ge en kortfattad beskrivning av hur hbtq-personer betraktades och behandlades både under tiden böckerna utspelar sig och när Sara Lidman skrev dem under sent 1950-tal. Vem var Sara Lidman? Sara Lidman föddes 1923 i byn Missenträsk i Västerbotten. Hon debuterade 1953 med Tjärdalen, och hennes sista bok Kropp och skäl utkom 2003, strax innan hon avled i Umeå 2004. Under sin livstid skrev Lidman romaner, pjäser, rapportböcker, reportage, debattartiklar och tal. Från 1960-talet och framåt gjorde hon sig känd som en stark röst för den lilla, nedtystade människan genom verk som Jag och min son (1961), Med fem diamanter (1964) och Samtal i Hanoi (1966). I dessa verk behandlades frågor om mänskliga rättigheter i apartheidregimens Sydafrika, och den sista tillkom under kriget i Vietnam. Hon hade ofta byn som utgångspunkt, det samhälle i miniatyr som speglar världen i stort. Med Gruva (1968) visade hon att samma strukturer även var närvarande i svenska gruvsamhällen. 31 Yvonne Hirdman,”Utopia in the Home”, International Journal of Political Economy, 1992:2, s. 5-99. 18 Hon var dock en välkänd författare redan innan hennes politiska engagemang gjorde sig mer tydligt i hennes litterära verk. Tjärdalen benämns i standardverket Litteraturens historia i Sverige (1987) som ”en av 1950-talets främsta debuter”, och artikelförfattaren menar att ”[Lidmans språks] särpräglade skönhet har gjort Sara Lidman till en av de finaste prosakonstnärerna i den moderna litteraturen”.32 Professorn och filologen Gösta Holm sätter Tjärdalen vid sidan av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) och Olof Högbergs Den stora vreden (1906) då han talar om ”stilistiska eruptioner i svensk romankonst”.33 Redan när verket kom ut för första gången blev det en succé både bland kritiker och läsare. Uppföljaren Hjortronlandet 1955 mottogs minst lika väl, och vid tiden för Regnspiran och Bära mistel var Sara Lidman en av Sveriges mest framgångsrika och respekterade författare.34 Nyprovinsialismen och dess problematik Sara Lidman blev med sin debut en av de främsta företrädarna för nyprovinsialismen i Sverige. Hon sågs som en röst från landet, någon som beskrev livet som det såg ut utanför storstaden. Genom sin utgångspunkt i byn och landsbygden representerade nyprovinsialismens litteratur människor som kanske inte kommit till tals i Sverige tidigare. Flera andra företrädare hade en norrländsk anknytning; Stina Aronson, Björn-Erik Höijer och Sven Rosendahl. De skildrade motiv som låg nära glesbygden och människorna där, som gruvindustrin och skogsskövlingen. Dessa frågor är dock inte unika för den svenska landsbygden, och åtminstone Lidman såg hur samma strukturer återfanns i byar över hela världen. Därmed kan man som Annika Olsson också sätta in Lidman i en annan kontext, där hon främst figurerar som samhällsdebattör och politisk författare. Med henne nämns Elin Wägner, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, som alla kämpat för medborgarrättsfrågor under 1900-talet, både i romaner och tal, debattartiklar och annat journalistiskt arbete. Flera av dem ingår även i arbetarlitteraturen och har ett tydligt klasstema, som också återfinns hos Sara Lidman.35 Både Lidmans och Aronsons tillhörighet hos nyprovinsialismen har dock diskuterats. Dialektforskare har undersökt huruvida hennes användning av dialekt är korrekt eller inte, samtidigt som byborna ”där hemma” i början av hennes författarskap blev upprörda och 32 Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995, s. 517, s. 519. Birgitta Holm, Sara Lidman – i liv och i text, Stockholm 1998, s. 92. 34 Se t.ex. Holm 1998, s. 110-111, 155. 35 Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004, s. 211. 33 19 ledsna över att hon härmat deras sätt att prata i sina böcker. De tyckte att hon gjorde sig lustig på deras bekostnad. Aronson och Lidman har definierats som representanter för litterär provinsialism respektive nyprovinsialism, och samtidigt fått kritik för att deras verk inte varit tillräckligt äkta, inte återgivit exakt som det var utan att de själva har lagt till och dragit ifrån. Med andra ord har deras litterära provinsialism varit för litterär och inte tillräckligt provinsiell. Petra Broomans har i samma Aronson-antologi som jag nämnde ovan frågat sig om denna litterära genrebestämning verkligen är korrekt. I forskningen om Sara Lidman har jag inte kunnat finna någon definition av nyprovinsialism. Broomans citerar den norska litteraturkritikern Nøste Kendzior som beskriver ”regionallitteraturen” som följer: […] den tar for seg en bestemt regions samfunnsmessige og kulturelle problemer, den er gjerne patriotisk, forutsetter i blant en viss grad av innforståtthet hos leseren, er sjelden eksperimentell i formne, kan ofte beskrives som ”bygde-litteratur”, er ofte skrevet på (eller har innslag av) regionens særmerkte språk eller dialekt, er ofte skrevet av ikkeetablerte forfattere, utgis sjelden på de store kommersielle forlagene og har ofte problemer med å oppnå en kompetent litteraturkritikk.36 Ganska få av dessa punkter stämmer in på Stina Aronson, och nästan inga alls på Sara Lidman. Det verkar som att deras val av geografisk plats har varit avgörande för deras inplacering bland de litterära provinsialisterna.37 Broomans avslutar sin undersökning med att konstatera att litterär provinsialism är ”en problematisk genre” och att begreppet behöver diskuteras och omvärderas inom svensk litteraturhistoria.38 Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur Enligt Gun Widmark har det varit ovanligt bland svenska författare att skriva på ett lika dialektalt präglat språk som Sara Lidman gjorde. Hennes analys rör framför allt Tjärdalen, men är applicerbar på alla Lidmans verk fram till Jag och min son, då hon har lämnat den västerbottniska miljön. Lidmans prosa är aldrig helt ljudhärmande dialektal, eftersom det skulle vara omöjligt för någon som inte är uppvuxen i Västerbotten att förstå. Istället arbetar Lidman med några väl valda ord och uttryck, som ger känslan av en genuin dialekt. Widmark 36 Petra Broomans, ”’Sången om Passålke’. Stina Aronsons litterära provinsialism”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 35. 37 Aronsons placering i litteraturhistorien har även diskuterats av Caroline Graeske i hennes avhandling Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap (2003). 38 Broomans 1996, s. 41. 20 använder sig av begreppet kodväxling för att beskriva hur Lidman låter olika karaktärer prata olika mycket dialekt, vilket påverkar läsarens intryck av personen, och situationen som denne befinner sig i. På så sätt styr hon med hjälp av ordval och stavning vilken uppfattning läsaren får av en hel personlighet.39 Det som gör Lidmans prosa unik är hur hon tillsammans med de dialektala inslagen även blandar in tydligt modernistiska ingredienser. I sin stilanalys av Tjärdalen ser Holm bland annat en metaforik som för tankarna till Erik Lindegren, en annan norrlandsförfattare. Vad som går att läsa som norrländsk fåordighet kan också genom modernismens glasögon ses som modernistiska kompressioner och retoriska figurer, där Lidman skapar nya ord och uttryck som motsätter och förstärker varandra, som ”Nisj gick och tänkte ljust i tjära”.40 I Bära mistel förekommer till exempel uttrycken ”sidenfodrad stämma” och att le ”med skräckpudrad mun”, och i Regnspiran finns det homeriskt klingande ”Elofiderna” som namn på grannflickorna, Elofs döttrar. Många har pekat på de bibliska inslagen hos Lidman, som i hennes prosa skapar nya konnotationer på ett liknande sätt som T.S. Eliots eller James Joyces allusioner gör i deras diktning.41 Att knyta ihop modernismen med dialekt kan ses som ett lika politiskt som litterärt val. Modernismen, som ofta setts som elitistisk och förfinad, får här draghjälp av något så folkligt som bondskan. Lidman inte bara tar in det enkla folkets språk i de fina salongerna, utan låter i själva verket dialekten vara det som ger det modernistiska språket liv och själ. Annelie Bränström Öhman ser en feministisk sida hos Lidman, som hon menar inte har blivit särskilt uppmärksammad. Hennes teori är att detta beror på att man hittills fokuserat mer på hennes klass-, freds- och miljöengagemang. Hon liknar vid ett flertal tillfällen Lidman vid bell hooks, och anknyter till hennes teori om en ”dissident” hållning, ”[…] en nödvändig strategi för att förena estetik och politik. För en författare innebär, enligt hooks, valet av stil och genre alltid ett öppet eller dolt ställningstagande, för eller emot samhällets dominerande maktstrukturer.”42 Oavsett om det var Lidmans tanke eller ej, för hennes stilistik tankarna till ett aktivt motstånd mot litteraturens och samhällets paradigm. Därför vill jag ogärna dela upp Lidmans författarskap i politiska och icke-politiska böcker. Hennes samhällsengagemang fanns i allt hon skrev, och hennes litterära skapande återfinns även i rapportböckerna och de andra icke-skönlitterära texterna. Den av Sara Lidmans rapportböcker som fick mest uppmärksamhet när den publicerades var Gruva som 39 Widmark 1996, s. 59-60. Lidman, Sara, Tjärdalen, Stockholm 1953, s. 13. 41 Holm 1998, s. 96-100. 42 Öhman 2008, s. 23. 40 21 beskriver livet och arbetsförhållandena i Norrlands gruvindustri. Det är en intervjubok som, åtminstone på ytan, låter arbetarna själva tala. Intervjuer är ju nästan alltid redigerade i någon mån, men Annika Olsson visar hur Lidman har redigerat intervjuerna i Gruva i större utsträckning än att ta bort talspråkliga uttryck och dra ihop meningar så att de blir mer lättlästa. Olsson vill med sin jämförelse av de band som finns bevarade och de nedskrivna intervjuerna visa hur närvarande författaren Sara Lidman är i texten. Lidman själv tycktes inte anse att det är så stor skillnad mellan hennes rapportböcker och hennes romaner: Den uppdelning av texter i skönlitteratur och de här rapportböckerna som sedan länge råder känns alltmer tillgjord. Den har lett till att man i förra fallet underlåter att ta upp den samhällssyn som finns inbyggd. I det andra fallet gör man ingen som helst språklig analys: det anses inte längre motiverat, eftersom upphovsmannen inte längre är… författare!43 Det finns alltså anledning att titta på de politiska och de samhällskritiska elementen i de romaner som tillkom innan Lidman började engagera sig i samhällsdebatten. Olsson beskriver rapportboken som genre som kommen ur en muntlig historia, som genom att samla in vittnesmål från människor som var på plats bygger en berättelse på samma sätt som historier har berättats i urminnes tider. Enligt henne är självbiografin och bekännelsen viktiga delar i rapportboken, som därför ofta kommer att handla nästan lika mycket om den som ställer frågorna som om de intervjuade. Att använda fiktion i journalistiska reportage, eller att framställa romaner som sanna berättelser, är ingen nyhet. Den senare tendensen förekommer till exempel redan i Daniel Defoes berättelser om Robinson Crusoe och Moll Flanders från 1700-talet. Även i Sverige har genren varit populär. Under 1800-talet inleddes arbetet med att samla in historier och traditioner från folk ute i landet. Olsson menar att arbetet drevs av en genuin vilja att skapa förändring i samhället. Det kan även ha att göra med den gryende nationalromantiken, och senare med ambitionen att kartlägga det svenska folkets liv och vanor, både från staten och från institutioner som Nordiska Museet. Enligt Olsson intensifierades insamlandet av folkets historier under 1920och 1930-talen samt 1960- och 1970-talen, då Lidman växte upp och var som mest verksam. Gränsen mellan rapportbok och roman kan dock vara suddig. Olsson beskriver det på följande sätt: 43 Citerad ur Olsson 2004, s. 45. 22 Dels genom att rapporterna ofta innehåller koncentrerade levnadsberättelser i jagform, dels genom att författaren ofta, men inte alltid, inte bara rapporterar om och från andra utan också rapporterar om och från sig själv. Rapportboken blir med andra ord inte bara en plats där författaren ger röst åt andra, utan också en plats där författaren själv träder fram och skildrar både yttre och inre skeenden – samt också bekänner.44 Detta är särskilt intressant i Lidmans fall, då även flera av hennes andra böcker hämtade material både från hennes eget liv och människorna runt omkring henne. Annelie Bränström Öhman beskriver alla de historiska dokument som Lidman studerade inför författandet av Jernbanesviten, och anser att det i hela författarskapet finns en tydlig ambition att lägga till och komplicera historiska skeenden.45 Tjärdalen bygger på en anekdot från grannbyn som hennes pappa Andreas berättade för henne, och Linda Ståhls öde är hämtat från en Lina Hurtig, som en vän i Dalarna beskrev för Lidman. Holm citerar flera brev mellan Lidman och hennes föräldrar, samt Astrid Lindvall, vännen i Dalarna, som ger detaljer och förklarar hur saker i berättelsen hänger ihop. Så här skriver till exempel Lindvall: Att hon blivit rik ser Du, beror på att hon fick ärva hemmanet med skog. På den tiden hade skogen inget värde och dom flesta var nödsakade att ändå sälja sin skog för de futtiga pengar dom fick. Men Lina hon väntade på andra tider. Under tiden försökte hon själv skrapa i hop en slant. Hon hade servering av kaffe och dricka under flera år i folkparken i Ingsjön eller festplatsen som den då kallades. Sedan vet Du ju att hon också rest omkring med tivoli i stora delar av landet.46 Lidman förflyttar Lina/Linda till Västerbotten under sent 1800-tal – tidigt 1900-tal, och målar med föräldrarnas hjälp upp en detaljerad bild av hur livet skulle ha sett ut för henne där. Brevledes intervjuar Lidman vittnena, och kan sedan presentera en slags rapportbok som emellertid är betydligt mer konstnärligt präglad. Det kan vara värt att stanna upp vid det faktum att både Olsson och Holm använder ordet ”bekännelse” när de talar om rapportboken respektive Lidmans författarskap. Det finns i Lidmans tidiga verk ett genomgående tema av skuld och bekännelse. Vem är egentligen den skyldige? I såväl byns behandling av Jonas i Tjärdalen och Lindas svek mot Simon i Regnspiran finns ett inslag av självrannsakning men också urskuldande. Inte var väl skulden vår. Vi kunde väl inte hjälpa att… I rapportböckerna riktas oftast skuldfrågan utåt, mot samhället. I Gruva beskrivs arbetare som har blivit svikna av staten och arbetsgivaren. I Lidmans romaner får svikarna ordet istället, och sökandet efter den skyldige riktas inåt. 44 Olsson 2004, s. 24. Öhman 2008, s. 20. 46 Citerat ur Holm 1998, s. 173. 45 23 Det normativa folkhemmet Birgitta Holm beskriver femtiotalet som en tid då allt fler flyttade från landet in till storstäderna, och småbruken försvann i rasande takt. Under några få decennier hade en hel värld gått förlorad, och i dess ruiner trädde det nya, moderna Sverige fram. Det är i detta land som nyprovinsialismen och Sara Lidman gör succé, menar Holm. Hennes framgång beror till stor del på en längtan tillbaka till den värld som hon beskriver, en värld där byn är den största enheten och dess invånare är välkända gestalter. Även om denna längtan var ”väl dold” i framtidsoptimism och entusiasm över moderniteten, kom den till uttryck i diverse fiktiva figurer och berättelser, ”ett bitterljuvt frambesvärjande av en värld som försvinner”.47 En vilja att få modernitet och framsteg att kännas mer hemtamt och tryggt skulle delvis kunna ligga bakom lanseringen av folkhemsbegreppet. Per Albin Hansson beskrev i ett tal till riksdagen 1928 folkhemmet som en familj där alla var lika älskade och omhändertagna, som inte hade några favoriter eller styvbarn. Överfört till samhället, menade Hansson, skulle detta innebära en nedmontering av sociala och ekonomiska hinder som nu delade upp folket i de förtryckande och de förtryckta.48 Det var en metafor som hämtade sin kraft från, men också reproducerade, bilden av det svenska folket som en enda stor familj. Den innebar en glidning från klassisk socialistisk klassretorik till en nationsretorik. Familjen och hemmet fick stå för Sveriges förmåga och ambition att ta hand om alla sina medborgare, oavsett klassbakgrund. Folkslag blev viktigare än klass. Detta större anslag innebar också ett större ansvar, vilket i sin tur ökade kraven på produktionen och därmed även effektiviteten. Denna effektivitet krävdes inte enbart inom industri och näringsliv utan genomsyrade hela folkhemsbygget. Folkhemspolitiken berörde därför inte bara det offentliga livet utan detaljstyrde även de mest privata delarna av folks liv. Att man liknade nationen vid ett hem är ingen slump. Alltifrån hushållning, inredning och barnuppfostran till sexliv ingick i folkhemspolitikens intresseområden. Yvonne Hirdman skildrar i Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik (1989) hur det svenska socialdemokratiska utopisamhället såg ut och hur det påverkade politiken som fördes under åren för folkhemmets framväxt. Hon fokuserar främst på hur detta berörde hem och familj, som styrdes av sociala ingenjörer som 47 Holm 1998, s. 114. Detta tal finns citerat i en mängd böcker och artiklar, se t.ex. Mary Hilson, The Nordic Model. Scandinavia since 1945, London 2008, s. 106. 48 24 kom med riktlinjer för hur folk skulle sköta sitt privatliv. De kanske mest tongivande debattörerna i den här frågan var Gunnar och Alva Myrdal. 1934 gav de ut Kris i befolkningsfrågan, som behandlade oron för vikande födelsetal. De argumenterade för olika typer av stöd för föräldrar, som barnbidrag, gratis sjukvård för barn, och gratis barnomsorg. Det skulle inte kosta extra att ha barn. På detta sätt skulle man uppmuntra folk till att skaffa fler barn. Det fanns även en annan sida av myntet. En anledning till att barnafödandet minskade misstänktes vara att folk använde preventivmedel, trots att detta inte var tillåtet. Istället för att komma med förslag på hur man kunde få folk att bli mer laglydiga, argumenterade Myrdals för en generösare och mer progressiv sexualupplysning. Om man hjälpte folk att reglera sin reproduktion, skulle det födas fler barn som var önskade och inom äktenskapet, resonerade de. Befolkningsfrågan handlade inte bara om kvantitet utan också om kvalitet. Det skulle födas fler barn, men inte vilka barn som helst. Det var dock inte bara Myrdals som engagerade sig i befolknings- och sexualfrågor. En av det tidiga 1900-talets främsta debattörer inom området var Elise Ottesen-Jensen, som också blev den första ordföranden för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) när det bildades 1933. I Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia (2002) beskriver Lena Lennerhed RFSU som en del av den sociala ingenjörskonst som byggde folkhemmet, ”i ett samhälle som var positivt till sexuell reform”.49 Lennerhed menar att RFSU var de som presenterade idén om preventivmedel som en individuell rättighet, och som drev preventiv- och sexualundervisningsfrågan från ett individuellt, och delvis kvinnligt, perspektiv. De spred information om preventivmedel och försvarade det moraliskt. År 1950 såg födelsen av RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som sedan dess har arbetat för homosexuellas (och senare bisexuellas och transpersoners) rättigheter.50 Annelie Bränström Öhman beskriver Lidmans författarskap som ett där ”den envetna inversionen av maktbalansen mellan centrum och periferi kan följas som en röd tråd”.51 Denna röda tråd återfinns i Regnspiran och Bära mistel i flera former. För den ena av huvudpersonerna, Björn Ceder, dyker den upp i hans sexualitet och hans genusperformativitet. Därför kan det vara lämpligt att även undersöka synen på homosexualitet både under tiden som boken utspelar sig, och när Sara Lidman skrev den. 1864 stiftades lag 18:10 mot homosexualitet, som löd: ”Övar någon med en annan person Lena Lennerhed, Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia, Uppsala 2002, s. 80. http://www.rfsl.se/?p=413 10/2-14. Förbundets namn är sedan 2014 RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter. 51 Öhman 2008, s. 12. 49 50 25 otukt som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år”.52 Denna lag var verksam fram till 1944, då homosexualitet istället började tolkas som en sjukdom. Homo- och bisexualitet har varit, och är, något som riskerar att försätta en människa i ett djupt utanförskap. Efter att lagstiftningen hade ändrats tycks det som att tonläget höjdes och fler anmälningar om homosexuella handlingar strömmade in. En teori är att den ökade omsorgen om barnen i slutet av 1930-talet fick folk att oroa sig för de homosexuellas dåliga inflytande på ungdomen. Under 1950-talet förekom flera så kallade ”homosexskandaler” då homosexuella män hängdes ut och debatterades i media. Det uppstod något av en häxjakt i offentligheten, liknande McCarthy-regimens i USA.53 Över huvud taget verkar det som att medvetenheten och åsikterna om homosexuella ökade och intensifierades under 50-talet. Under det årtionde som Sara Lidman debuterade och även skrev både Regnspiran och Bära mistel pågick det en livlig debatt om homosexuella och deras rättigheter. Här kan det dock vara på sin plats att påminna sig om att Lidman inte var ute efter att göra en historisk beskrivning av den homosexuella subkulturen under 1930-talet, och även om hon kanske gjorde vissa efterforskningar i ämnet kan det knappast ha funnits den statistik och analys av området som vi har idag. Alltså kan man inte förvänta sig att Björn Ceders öde ska passa exakt in med den bild som finns idag av 1930-talets homosexuella, utan kanske snarare vad Sara Lidman ansåg behövdes sägas år 1960. Myrdals, och andra socialdemokrater, ville bygga ett nytt samhälle, och för det krävdes nya, förbättrade medborgare. Det svenska folket måste få hjälp att uppfostra sina barn till dessa medborgare. Men man måste även hindra dem som inte skulle vara kapabla till detta att reproducera sig. Hirdman beskriver två grunder för detta: antingen kunde man, som Myrdals, anse att vissa människor erbjöd för dåliga miljöer för sina barn att växa upp i, eller så kunde man, som rasbiologerna, anse att dessa människor bar på gener som inte var önskvärda att föra vidare.54 Hirdman citerar Alva Myrdal: ”Det är ju i alla fall så att det betyder inte så rasande mycket om vi ha 5 % människor mer eller mindre, om man inte bryr sig om vilka människor man får.”55 Oavsett vilken grund man utgick ifrån var det denna tanke, att den svenska folkstammen behövdes hållas efter och kontrolleras, som under flera decennier rättfärdigade diverse eugeniska åtgärder, bland annat steriliseringar. 52 http://www.rfsl.se/?p=413 30/1-14. Göran Söderström,”’Homofiljakten’ i Stockholm på 1950-talet”, Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, red. Göran Söderström, Stockholm 1999. 54 Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm 1989, s. 219. 55 Citerat ur Hirdman 1989, s. 119. 53 26 Mellan 1935 och 1975, då tvångssterilisering förbjöds, genomfördes drygt 60 000 steriliseringar. Det var främst under de första åren som eugeniska skäl angavs, senare övergick man till medicinska skäl.56 Som Lennerhed skriver är gränsen dock suddig. Av medicinska skäl borde steriliseringar ha utförts på en blandad grupp, men det är tydligt att det främst var människor som redan var utsatta som drabbades. Eftersom ett ”asocialt leverne ”är ett tämligen godtyckligt begrepp, måste det ha avgjorts efter enskilda handläggares uppfattningar om vad som var en normal livsstil. Det är också ett faktum att 93 procent av steriliseringarna utfördes på kvinnor, trots att ingreppet var enklare och säkrare att utföra på män.57 Det svenska folkhemmet byggde på kärnfamiljen och dess förmåga att föda och fostra starka, friska och produktiva svenskar som skulle vidareutveckla landet, och föra det närmare utopistaten. De som inte kunde bidra till detta behövde oskadliggöras så att de inte kunde skada projektet. Folkhemspolitiken bidrog till att bygga en normativ bild av hur den svenske medborgaren skulle vara, och alla som hamnade utanför den normen riskerade att utsättas för både fysiska och psykiska övergrepp. En organisation som RFSU verkade för upplysning och sexuell frigörelse, men med detta kom även en normativ syn på vad sex var och hur det skulle genomföras, exempelvis med diagram över ”bra” och ”dåliga” samlag.58 ”Den goda och normala sexualiteten var alltså njutningsinriktad och heterosexuell, och bäst kom den till uttryck hos par i fasta förbindelser”, skriver Lennerhed.59 De grupper som hamnade utanför den här kategorin utgjordes främst av kvinnor från underklassen, psykiskt sjuka, rasifierade samt hbtq-personer. Det nya, moderna folkhemmet Sverige byggdes inte för dem. Utanför centrum På flera sätt är den rumsliga aspekten oerhört viktig i Lidmans författarskap. I det här kapitlet diskuteras både närvaro och mobilitet i det geografiska rummet, samt rörelser inom andra slags rum. I stort kan man säga att det i Regnspiran och Bära mistel sker en slags omvändelse av dikotomin centrum-periferi. Det är inte så att byn utgör hela världen, det förekommer små kikhål varifrån byn kan spegla sig själv i resten av samhället. Men storstaden är definitivt långt borta, och bäddar på något sätt in byn i en kontext utan att vara avgörande för dess 56 Lennerhed 2002, s. 113. Lennerhed 2002, s. 113. 58 Lennerhed 2002, s. 149. 59 Lennerhed 2002, s. 176. 57 27 fortlevnad. Det är byn som har den centrala rumsliga positionen, och resten av samhället som skymtar borta i utkanten. Det finns även en rörelse inom berättelsen om Linda Ståhl. I det här kapitlet argumenterar jag för att de två böckerna följer en pendelrörelse. I Regnspiran kommer Linda utifrån och kämpar sig in. I Bära mistel svänger pendeln ut igen, och Linda vandrar längre och längre bort från det respektabla och accepterade. Jag menar också att rummet, platsen, har fler aspekter än den provinsiella. En författare som föregick Lidman i den så kallade provinsiella genren är Stina Aronson. Hon var verksam som författare från och med 1920-talet, men slog igenom först 1946 med Hitom himlen, som utspelar sig i Norrbotten. Lidman har flertalet gånger talat och skrivit om sin kärlek och beundran inför Stina Aronsons romankonst, bland annat i antologin Röster om Stina Aronson (1996), där hon beskrev ”[d]etta skeende på stället som Stina vävde in oss i!”, att ”[Aronson] kan skriva om mark, snö och blåst så att läsaren blir mark, snö och blåst; ett motsvarande lyft fick jag många år senare när jag läste om balansorganet och snuddade vid tyngdkraftens gåta.” 60 Lidman beskriver en slags närvaro i (det litterära) rummet, som dock bryts när Aronson använder ord eller begrepp som inte passar in, som ”inte ingår i de människors ordförråd vars värld hon i övrigt beskriver utan avstånd”.61 Många andra har som Lidman diskuterat huruvida dessa låneord kommer sig av att Aronson ändå var en utomstående, uppvuxen i södra Sverige som hon var, eller om det är ett medvetet stilgrepp, kanske ”för att få läsaren att känna skillnaden mellan det ingivna och det inlärda? skillnaden mellan ett nyvärpt ägg och äggextrakt i pulverform?”. 62 Anledningen till att jag tar upp Lidmans relation till Aronsons texter är att jag tycker att det visar att Lidman själv var intresserad av förhållandet mellan det äkta och det artificiella. Genom att diskutera hur korrekt eller inkorrekt en beskrivning av en landsända och dess folk är, istället för att undersöka utrymmet däremellan – skillnaden mellan det nyvärpta ägget och äggextrakt i pulverform, för att låna Lidmans ord – riskerar man att gå miste om ordens och berättelsens djupare betydelse. Platsen, rummet, är avgörande för en läsning av utanförskapet som präglar berättelsen om Linda Ståhl, men inte för att det är en exakt beskrivning av landsbygden. Lisbeth Larsson ser Lindas önskan att ta sig från periferin till mitten som ett klassiskt modernistiskt motiv, där utanförskapet är ”mera språkligt och ideologiskt än 60 Sara Lidman, ”Om Stina Aronson och stundens mod”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 14. 61 Lidman 1996, s. 15. 62 Lidman 1996, s. 15. 28 socialt”. 63 Larsson betonar det språkliga utanförskapet och menar att ”den geografiska vandringen har ersatts med en språklig”.64 Jag anser inte att det ena behöver utesluta det andra. I en text som använder så mycket dialektala ord och uttryck hjälper dessa till att konstruera även det geografiska rummet. Som vi ska se fortsättningsvis är dialekt en av många aspekter som berättar om var en person kommer ifrån. Den geografiska och den språkliga vandringen hör ihop. Berättandet som rumsskapare Vad man än anser om nyprovinsialismen, uppfattas Sara Lidman i mångt och mycket som en västerbottnisk författare. Utan att ägna särskilt mycket utrymme i sina böcker, åtminstone inte de tidiga, åt naturskildringar och platsbeskrivningar, är den västerbottniska byn ständigt närvarande. I ”Författarna och regionen” diskuterar Sverker Sörlin hur norrländska författare förhåller sig till och skriver fram den egna regionen. Fram till 1900-talet var det enligt Sörlin ont om norrländska författare som skrev om Norrland. Istället kom folk utifrån, från Tyskland, England och södra Sverige, för att beskriva de jordnära och samtidigt exotiska norrlänningarna och samerna. Carl von Linné är kanske det mest kända exemplet på detta. Så småningom dök det dock upp författare som beskrev Norrland inifrån. Genom sina texter var de med och skapade platserna som de skrev om: [F]örfattare bidrar i hög grad till upprättande av regionen, genom sina texter och genom sin artikulering av ett regionalt rum och en regional berättelse. Detta gör författare vare sig de vill eller inte; det ligger i textens egenskaper att den bidrar till konstruktionen av sitt objekt: platser som Tännforsen, Åreskutan. Men också, på långt mer komplicerade vägar, Norrland som helhet.65 Sörlin ser Sara Lidman som en av flera norrlandsförfattare som ”inte var separatistisk utan integrationistisk”.66 Det finns hos henne en vilja att föra byn ut i världen, och världen till byn. Sörlin tar som exempel Didrik i Jernbanesviten som läser som järnvägen i tidningen. Även i Regnspiran förekommer tidningen som ett fönster ut i världen, vilket jag kommer att 63 Lisbeth Larsson, ”Modernismens kvinnliga avantgarde. Om utanförskapets betydelse för konst och konstnär”, Tvärsnitt, 1997:1, s. 33. 64 Larsson 1997, s. 34. 65 Sverker Sörlin, ”Författarna och regionen”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 71. 66 Sörlin 1999, s. 69. 29 återkomma till. Det uppstår dock ett problem, skriver Sörlin, då utbytet mellan byn och resten av världen inte sker på lika villkor, när rätten och makten centraliseras. Detta kopplar Sörlin även till en ”svensk överideologi” i 1900-talets folkhemsbygge.67 Tidningarnas explosionsartade utveckling under 1800-talet bidrog med ett nytt debattklimat och nya läsvanor. När lokalpressen växte fram under seklets mitt var det ”en av de viktigaste kanalerna för litteraturspridning” i delar av landet som tidigare inte hade nåtts av det som skrevs och diskuterades i storstäderna.68 Såväl lokal- som rikstidningarna bidrog till att sprida både fiktiva och verkliga berättelser. Precis som författare, som Sörlin nämner, bidrar till skapandet av ett regionalt rum, gör även journalistiken det. Rapporter från andra delar av landet, eller världen, för platserna närmare varandra samtidigt som det konstituerar dem som just olika platser. När man i ljuset av detta läser scenen i Regnspiran då Hanna trotsar Egron och tapetserar väggarna med tidningspapper lägger det ytterligare en betydelse till handlingen. Tidningspappret är inte de riktiga tapeter som Egron uttryckligen har förbjudit och således ett typexempel på Hannas kompromissande mellan Egron och Linda. Det är också en fattigdomsmarkör, som kan få folk att tro att de inte skulle ha råd med äkta tapeter. Men det innebär även att Linda alltså växer upp i ett hem som bokstavligen består av berättande. Linjen mellan journalistik och skönlitteratur som Lidman själv talat om måste bli suddig för den som växer upp, leker och lär sig att läsa omgiven av tidningspapper. För Linda som inte tillåts gå ut i byn blir tidningsnotiserna till små fönster ut i världen, ett sätt att knyta an till andra människor. Det betonar också ytterligare att hon befinner sig i utkanten. Tidningssidorna tillåter också Lidman att smyga in små kommentarer som placerar texten i en specifik historisk och social kontext. Till exempel läser Linda om suffragetterna: När Ulrika gått tog Linda tidningen efter modern och läste de oföränderliga marsnyheterna om krigshot och försvarsvilja och om suffragetternas framfart i England. Tidningen skildrade dem alltid i hånfulla ordalag – Suffragettvansinnet slår ut i full blom! – men Linda kände sig ense med dem och avundades dem att de hade möjlighet att gå i fängelse och matstrejka. Vad hon skulle klöst fångvaktarna om hon fått vara med! (R s. 224) Regnspiran är inte explicit politisk, och politik är ingenting som diskuteras i byn. Här tillfogas ytterligare en bit av Lindas identitet som inte skulle märkas annars, nämligen att hon 67 Sörlin, 1999, s. 69. Dag Nordmark, ”Lokalpressen och litteraturen. Om Norrlands första lokaltidningar och deras betydelse som litterära fora”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 41. 68 30 identifierar sig med suffragetterna och att hon står bakom deras kamp. Man kan också skönja en frustration över att, återigen, inte få vara med. Tack vare tidningarna kommer världen närmre, men skillnaden och distansen mellan Lindas by och suffragetternas England blir samtidigt väldigt stor. Avståndet hindrar henne från att delta. Utan att uttryckligen diskutera det konstruerar Lidman byn som ett rum avskilt från resten av världen. Linda växer upp i utkanten av en by, utanför samhället på flera olika sätt. Hennes strävan är in mot mitten. När hon blir bortförd från ett bönemöte ropar hon ”jag vill vara mitt i!”, och när hon sitter med en låda med kycklingar kväver hon dem nästan genom att placera dem på varandra så att alla kan vara i mitten: ”du ska vara mitt i och du ska vara mitt i mittimittimitti…” (R s. 19, s. 29). Det är inte svårt att uppfatta detta som att Linda redan i unga år förstår skillnaden på att vara mitt i och att vara utanför. Det rumsliga centrumet rymmer en social gemenskap. Denna känsla finns kvar i början av Bära mistel då Linda ändå har tagit sig lite mer in i mitten, mot samhället och Byanden. Fortfarande befinner hon sig dock långt ifrån den stora världen. Under Lindas och Björn Ceders första möte skäms hon ”med de avsides boendes ingrodda skam att ha lockat en människa från mitten till utkanten, där intet är” (BM s. 17). Skammen är besläktad med en ilska över ”[…] stadsbor som lever mitt i och ska ha allt. Människor och resor och spänning. Och när de varit i två timmar på ett litet stationssamhälle har de ensamrätt till stora väntans kval också.” (BM s. 17) Denna syn på landsbygden som ett stort Ingenting uttrycks även av Björn. När de möter den kultiverade Ester i Falkasjärvi säger Björn: ”En sådan liten dam i ödemarken är ett lika stort under som en fin melodi.” (BM s. 148) Falkasjärvi, och i förlängningen Norrbotten, ses som en ödemark där det är ett under att någon kultur överhuvudtaget kan överleva. Under romanens gång vidgas Lindas värld något. När hon och Björn reser runt i Västeroch Norrbotten talar hon ofta för honom, och blir en representant för Stockholmaren. Från att själv ha känt sig förminskad och byaktig, försöker hon ta över makthavarens anspråk och uttryckssätt. Denna värld är dock långt ifrån storstaden och resten av världen. Samtidigt som Stockholm är en symbol för makt och status, är det också en plats för exploatörer och kolonisatörer som dessutom kommer tillbaka och hånar de utnyttjade för vad de har förlorat: Dagen började ofta med en mardröm om strykning. Frågan om det fanns elektriskt strykjärn uppfattades då som ett hån. Man hade ju inte ström! En dånande fors hade man inte långt borta, det vill säga dånet hade minskat nu sedan den börjat giva ström åt stockholmarna! Om stockholmarna ville stryka skjortor med elektricitet gjorde de klokast i att hålla sig hemma och inte stryka omkring i vildmarken och reta de plundrade med att föra ström på tal. (BM s. 106) 31 Genom att Björn gladeligen lämnar över tvätt och strykning till Linda blir det hon som får ta smällarna för hans stockholmsursprung. Strömmen som gick mellan forsen och Stockholm skulle kunna fungera som ännu en länk mellan periferi och centrum, ett sätt att få kontakt med omvärlden. Men i och med att periferin inte får något tillbaka förutom hån, försvinner den ”integrationistiska” aspekten. Det nationella rummet Även om Norrland länge sågs som en avkrok till resten av Sverige, som exploaterades på sina resurser och koloniserades av det övriga landet, har det ändå setts som en del av Sverige, och sedan nationstankens uppkomst är det också en del av nationen Sverige. Detta är betydelsefullt av två anledningar. Dels gör det att man inte till fullo kan applicera postkoloniala teorier på Norrland, då regionens politiska och geografiska situation till stora delar sett annorlunda ut än den hos de faktiska kolonier som funnits i till exempel Afrika och Asien. Den andra anledningen är att Norrland, på gott och ont, har ingått i konstruktionen av den moderna nationen Sverige, det som ibland kallas folkhemmet. Statsvetaren Maud Eduards kopplar i sin bok Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra kvinnor (2007) ihop nationen med kroppslighet. Hon beskriver hur nationsdiskursen är präglad av synen på kvinnokroppen, samtidigt som olika typer av kvinnokroppar får olika funktion i konstruktionen av nationen.69 Eftersom nationen som begrepp har blivit så självklar och naturlig för oss att vi inte ens ser den som en politisk entitet, fungerar det som ett rum med osynliga väggar. Rätten att tillträda detta rum kommer med vissa skyldigheter; män ska döda, kvinnor ska föda, med Eduards ord. 70 Kvinnors reproduktiva förmåga blir alltså förutsättningen för ett medborgarskap, och det är denna som män ska försvara. Eduards använder en uppdelning mellan fiender och främlingar som ursprungligen kommer från sociologen Zygmunt Bauman. Fienden består av det yttre hotet, medan främlingen finns på insidan. Främlingen ”som lever mitt ibland oss och som också äventyrar den nationella enigheten”.71 Den ”nationella enigheten” som Eduards pratar om är just vad folkhemstanken byggde på. Folkhemmet krävde en moder Svea, en (hemma)fru som tog hand om barn och 69 Maud Eduards, Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra kvinnor, Stockholm 2007, s. 14 f. Eduards 2007, s. 20. 71 Eduards 2007, s. 35. 70 32 hem medan mannen försvarade gränserna. Eduards poäng är att detta konstruerande av folkhemmet hindrar kvinnors rörelseförmåga i det nationella rummet. Försvaret av nationens yttre gränser ses alltså som en uppgift för männen, medan det är upp till kvinnorna att värja sig mot de inhemska främlingarna. När Linda läser i tidningen om krigshot och suffragetter är det inte Sveriges framtid hon oroas för, det är för kvinnokampen hon vill slåss. Förutom Egron Ståhls blodtörstige soldat till farfar är varken krig eller nationsfiender särskilt närvarande i någon av böckerna. Istället är det främlingarna, och således också den kvinnliga uppgiften att hålla dem stången, som dominerar. Temat moderskap är ständigt närvarande, liksom respektabilitet och rasifiering. Ofta är det just genom moderskapet som nationens heder ska upprätthållas. Metaforen folkhemmet hämtade sin kraft från kärnfamiljen och dess hem. Nationen skulle vara som en stor familj, och vice versa. Familjen behövde så ett överhuvud, en familje/landsfader för att styra den, och resten av medlemmarna blev undersåtar som skulle underbygga patriarkens makt. Denna syn på familjen finns även i Bära mistel, fast med en mer kritisk udd. Den överblickande berättaren beskriver en familj på ett rastställe: Barnen på vilka han [fadern] bevisade sin makt hade denna uppgift i världen, de skulle förse en hanne med makt. Hustrun övervakade hur han samlade makt, hon hörde inga ord, såg inga barn, hon kände en makt som växte, en akt som förbereddes […] Björn Ceder sa, Det påstås att vårt fosterland är en nation i utdöende. (BM s. 104 f.) Några år senare träffar Linda och Björn samma familj igen. Då är hustrun blåslagen men förnekar att hennes man slår henne. Den dysfunktionella familjen visar vilken maktposition mannen har placerats i. Han är ansvarig för hemmet och de som bor där, och gränsen mellan hemmet och den övriga världen skyddar honom från insyn. Kritiken mot nationen och kärnfamiljen flätas samman när Lidman synliggör hur personen med makt kan behandla sina underordnade, så länge det är inom nationens gränser eller hemmets väggar. Mannen ska försvara kvinnan från fara utifrån, och blir samtidigt den som förtrycker inifrån. Det rasifierade rummet Att befinna sig i utkanten av världen, av Det Nya Välfärdssamhället, Folkhemmet Sverige, är att ständigt behöva förhålla sig till centrum. Detta görs både genom ett trotsigt 33 stockholmsförakt, och genom ett avståndstagande till dem som står ännu närmare gränsen än en själv. I Regnspiran är det främst samer som man räds att förknippas med, i Bära mistel är det ”tattarna” som blir representanter för det smutsiga, ociviliserade folket på andra sidan gränsen för det accepterbara. Om Linda sägs att hon har sameblod, vilket ofta kommer upp när någon talar om hennes dåliga sidor, varför hon inte är respektabel. - Hon härstammar från lappgrena ska ni veta. Första hustrun hans Gammel-Ståhl var svenska, å bortur den grenen kommer du Elof. He blir skillnad.’a Lapp-Kajsa… Elof blev skamsen över medhållet och avbröt sin mor. - ’a Lapp-Kajsa var en präktig gumma. En duktig arbetsmännisk’ å bra ve styvbarna å präktig på alla vis, sa han, och sköt en brun stråle saliv i spottlådans renlav. - Hon var lapp i alla fall, sa den gamla. (R s. 173) I Ecksträsk finns en rasbiologisk syn på arv, vilken innebär att vissa etniciteter har dåliga anlag som går i arv till deras ättlingar. Detta arv påminns Linda om när hon går runt i gårdarna och hälsar på. Det finns en rasistisk nidvisa om samer som händelsevis sjungs när Linda kommer förbi. Gammellappen han drag’ storsäcken omikring, och alla barn som grina dem stoppar han ditin. Han drager dem till kåtan en tämmelig rad där sitt’ en gammal lappkäling å piskar opp dem bra. (R s. 178) Det finns dock en utveckling över generationerna. I det förra citatet blir sonen generad över moderns rasism (även om han fortfarande refererar till ”Lapp-Kajsa”), och Linda anklagar främst byns äldre kvinnor för att sjunga visan och påminna henne om hennes (påstådda) arv. De unga åhörarna är väl medvetna om det opassande i visan, de ”[…] måste ljuga på sitt sätt: med höga skratt bedyrade de att det var otroligt så dumma de gamla varit och att de själva alltifrån späda år varit upplysta och godhjärtade och älskat lappar, som de aldrig sett, högre än egna livet och aldrig någonsin hade kallat Linda för lappkalv.” (R s. 179) Det faktum att den yngre generationen inte verkar vara lika fientligt inställda till samer skulle kunna härledas till den lilla bisatsen ”som de aldrig sett”. De har aldrig upplevt samer som ett problem eller som ett hot. Istället är det andra i byn som fått ta platsen som de hotfulla och farliga: 34 När det stod i texten att ’förförelser måste ju komma dock ve den människan genom vilken förförelsen kommer’, då tänkte byn på Jonas och Manda. När flickorna skulle fostras till kvinnlighet var Manda det avskräckande exemplet […] Och visans lappgubbe, som ingen någonsin sett, hade mer och mer ersatts av verklighetens Jonas. (R s. 180) Den hotfulle Andre skapas här i intersektionen ras-klass-genus. Jonas och Manda som inte är rasifierade ”från början”, övertar med tiden samernas roll som de farliga främlingarna. Deras brist på respektabilitet gör dem till skrämmande exempel för barnen, eftersom denna brist, precis som Lindas samearv, anses kunna smitta av sig och föras vidare. Istället för som i Lindas fall hänvisa till ett blodsarv, är det den skadliga miljön som är faran hos Jonas och Manda. Deras hotfullhet uppfattas dessutom olika utifrån deras respektive kön. Manda tros kunna hindra flickorna i deras konstruerande av en respektabel kvinnlighet. Beverley Skeggs beskriver hur bristande respektabilitet hos arbetarklasskvinnor under den viktorianska eran kom att definieras som sexuell lössläppthet och farlighet. Med tiden fördes detta resonemang över på rasifierade kvinnor och män.72 I Regnspiran finns en liknande överföring av skuld. Jonas som stjäl saker från gårdarna med sin säck blir i bybornas ögon en potentiell kidnappare (som likt ”gammellappen” ska lägga barnen i sin säck), dessutom med insinuerade sexuella perversioner. Eftersom Manda är tillsammans med Jonas är de båda farliga, översexuella och utgör ett hot mot de respektabla svenskarna i byn. Sara Ahmed ser inte vithet som något som är ”ontologiskt givet”, istället är det något som man tar emot över tid.73 Hon skriver: ”Vithet kan beskrivas som en pågående och oavslutad historia, som orienterar kroppar i speciella riktningar och påverkar vilket utrymme de ’tar upp’.”74 Rummet är viktigt för Ahmed när det kommer till konstruktionen av vithet och ras, eller identitet överhuvudtaget. Platsen, rummet, byn har betydelse eftersom den är utgångspunkten från vilken en person blir medveten om och tolkar sin omvärld. Ahmed ser rätten att befinna sig och vara bekväm på en plats som något som nedärvs precis som ras, eller ägodelar: Världen ärvs också som boplats. Vithet skulle kunna vara det som är ’här’, det som utgör den punkt från vilken världen breder ut sig och som också är arvtagandets punkt. Om vitheten går i arv, så är den också reproducerad. Vithet reproduceras genom att 72 Skeggs 1999, s. 194. Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens hegemoni, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 126. 74 Ahmed 2011, s. 126. 73 35 betraktas som ett slags god boplats: som om det var något personer, kulturer och platser förfogade över. Man skulle till och med kunna säga att vitheten ’förblir sig själv’ genom en slags familjelikhet.75 Om man då som Jonas och Manda inte förfogar över något, eller som Linda kopplas ihop med en icke-vithet, blir ens anknytning till platsen inte lika stark. Linda önskar att få vara en del av Byanden, men när hon försöker tränga sig in blir hon påmind om sitt ursprung genom rasistiska visor. Bära mistel är mindre platsbetonad än Regnspiran. Linda och Björn far runt från by till by, och är lika utanför överallt. När Linda är ute och reser med Björn passerar hon som vit, ja till och med som stockholmare. Ändå är hennes rädsla att förknippas med icke-vita stark. Hennes vanliga rättvisepatos som är starkt när det kommer till kvinnor, barn och djur i nöd sträcker sig inte till den grupp som av personerna i Bära mistel kallas ”tattare”. När Linda och Björn för första gången kliver på tåget tillsammans gör de det samtidigt med ett ”tattarpar”, där Linda genast uppfattar mannen som farlig och hotfull. Paret skildras genom Lindas bokstavligen vita blick: ”hon hade ljusa ögon, vitaktiga i detta hårda solsken” (BM s. 62). I scenen synliggörs Lindas blick som det raster genom vilket läsaren ser paret, Linda och mannen har ett ”ögonkrig” som hon för med sin ”hatiska blick” (BM s. 62). Kvinnan i paret (”flickan”) är i Lindas ögon vårdslös, ivrig, icke-respektabel – en ”tikvalp”, djurisk, men ännu för ung för att själv vara farlig. Tågkupén skulle kunna ses som den plats där vitheten istället för att reproduceras går förlorad. Som resande har man inget hem, man befinner sig mitt emellan två platser. När Björn och Linda kliver på tåget samtidigt som det andra paret upptas de i en annan sfär, en grupp människor som inte har någon fast punkt, ingen ”god boplats” att odla sin vithet och sin respektabilitet på, för att använda Ahmeds uttryck. När Linda kliver på tåget med Björn överger hon sin möjlighet att leva ett relativt respektabelt liv. Istället blir hennes avvikelse total. Eduards diskuterar hur den avvikande svenska kvinnan och ”den hotfulla manliga utlänningen” båda utgör den Andre i förhållande till den svenska mannen.76 Tågkupén är som ett samhälle i miniformat med representanter för de rasifierade männen, de rasifierade kvinnorna, de svenska männen och de svenska kvinnorna. Från Lindas perspektiv begränsas den andra kvinnan till en offerroll, och den rasifierade mannen är den hotfulla konkurrenten. De är dock rotlösa allihop, utan en chans att materialisera sitt kapital eller sin position gentemot de andra. 75 76 Ahmed 2011, s. 132. Eduards 2007, s. 55. 36 Björn med sitt kulturella kapital och sitt stockholmsursprung behöver inte vara lika rädd att förknippas med dem, och kan ifrågasätta och anklaga Linda, som i den här dialogen: Du ser ner på byborna för deras fördomar, men vad ska man säga om Linda Ståhls tattarförakt? Det är bland det tjockaste jag nånsin träffat på. Ni stockholmare vet ingenting om tattarna! Nej man måste väl vara madam i ett respekterat hus för att kunna sortera ut sådär säkert. Ute i byarna var hon noga med att tala så fint hon kunde för att bli tagen för stockholmare som Björn – nervöst balanserande mot den lilla överdriften som just var ett ’tattartecken’. (BM s. 80) När Ahmed använder begreppet passing för att beskriva identifieringsprocessen, betonar hon att det precis som när man passerar genom ett rum inte finns en början eller ett slut på processen. Själva passerandet i sig är ju just utrymmet däremellan, vilket skapar ännu en förbindelse till det fysiska rummet. Att passera är att befinna sig i ett mellanrum, både fysiskt och kulturellt. Detta passerande mellan identiteter utan en början och ett slut kallar Ahmed för ”hybridisering”, ett uppbrytande av uppfattningen att man måste vara antingen eller.77 Hon understryker dock att en hybridisering inte automatiskt är en omstörtande princip, som i sig själv innebär en destabilisering av identitetsdiskursen. Tvärtom riskerar hybriden att påminna om hur komplexa identitetsprocesser är och därmed motivera en striktare kontroll av dem: ”Indeed, hybridization, if read as the failure or loss of a proper or authentic identity could then, paradoxically, become a means by which a purified notion of identity is upheld as the origin of truth, value and security (the fate of the hybrid makes clear what ’we’ could lose).”78 Om man överför Ahmeds resonemang på Bära mistel går det att läsa Linda och Björn som två hybrider på ständig resa mellan dem som försöker definiera och identifiera dem. De färdas mellan frågorna Är det en man? Är det en kvinna? Är de respektabla? Det är inte så att resan är frivillig, de är båda på jakt efter något: konsten och kärleken. Just eftersom de är svårdefinierbara ökar omvärldens behov av att fastställa och begränsa dem. Under sina resor riktar de själva sina blickar mot omvärlden och inte minst mot varandra. De definierar sig själva genom att jämföra sig med varandra och andra som de möter. Återigen spelar den egna blicken stor roll för hur man själv placerar sig, för hur man passerar inför sig själv. Inför Björn blir Linda grov, okultiverad och bonnig. Inför Linda blir Björn feminin och upphöjd, 77 Sara Ahmed, ”’She’ll Wake Up One of These Days and Find She’s Turned into a Nigger’ Passing through Hybridity”, Theory, Culture & Society, 1999:2, s. 88. 78 Ahmed 1999, s. 97 f. 37 men också elak och kall. Björns hybriditet blir ännu större än Lindas då han i högre grad utmanar idén om fasta könsidentiteter. Platsen, eller ibland avsaknaden av platsbundenhet, spelar alltså stor roll både i Regnspiran och Bära mistel, utan att de för den sakens skull har några ambitioner att avspegla just de platser som de nämner på ett äkta eller korrekt sätt. Ecksträsk, Lindas hemby, finns inte ens på riktigt. Texten ”bidrar till konstruktionen av sitt objekt” i läsarens ögon, som Sörlin skriver, men denna konstruktion finns även utanför fiktionens gränser; det är möjligt att Lidman ville presentera den västerbottniska byn för en större publik, men hon använder också distansen som uppstår mellan centrum och periferi för att säga något om sina karaktärer och den sociala periferi de befinner sig i. Det är heller inte så att det enbart är berättelserna eller karaktärerna som säger något om platsen eller rummet, eller om hur ens förhållningssätt till det färgar av sig på dem som befinner sig i det (och de som inte tillåts att göra det). Vilka som beviljas tillträde till Byanden har inte bara att göra med geografisk placering. Här illustreras även rasifieringens förlopp. En person som uppfattas som icke-svensk/icke-vit bedöms som icke-hemmahörande och kan inte och/eller hindras att förknippas med en plats. Det blir också tydligt hur rasifiering hör ihop med klass. En person som hindras att slå sig ner på en plats får naturligtvis också svårt att försörja sig på ett respektabelt sätt. Framförallt i Bära mistel kommenteras det ett flertal gånger om ”resande” som måste åka runt och ”nasa”, vilket i bästa fall anses som ofint. Detta förhållande fungerar även åt andra hållet. Personer som inte anses vara respektabla, som till exempel Jonas och Manda, kan lättare än andra glida över till ett slags hotfullt Andraskap, och ta över positionen som samer haft tidigare. Rasifiering har ingenting med någon faktisk ras att göra, utan betecknar just denna process som positionerar en person utifrån uppfattningar om vad dennes främmande ras, det vill säga icke-hemmahörighet, innebär. Utanför den hegemoniska maskuliniteten I det här kapitlet ska jag diskutera det utanförskap som drabbar den som inte uppfyller förväntningarna på, eller rentav utgör ett hot mot, den hegemoniska maskuliniteten. Med tyngdpunkten på Björn Ceder kommer jag att undersöka hur Sara Lidman skildrar homosexualitet, transvestism och sexuellt våld. För att jämföra kommer jag också att granska hur andra män skildras, och hur förväntningarna på män i stort ser ut. Som en motsats till 38 Björn Ceder kan man se Karl från Regnspiran, som inte utmanar genussystemet utan är beredd att spela enligt reglerna för att få en bättre position i samhällshierarkin. Han försöker förkroppsliga den hegemoniska mannen, men misslyckas ändå. En tredje man som får mycket utrymme i Regnspiran är Egron Ståhl, Lindas pappa. Även han har ett intressant förhållningssätt till den hegemoniska maskuliniteten. Det finns förstås en mängd aspekter att ta hänsyn till när man analyserar någons position inom maskulinitetsdiskursen. Med Björn, Karl och Egron blir det dock tydligt att det är sexualitet, klass respektive religion som främst bestämmer deras position inom den interna hegemoniska maskuliniteten. Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten Mike Donaldson beskriver den hegemoniska maskuliniteten som något som inte nödvändigtvis går att hitta hos en enskild man. Tvärtom finns det mycket i den som skulle betraktas som omanligt hos en faktisk person. Istället handlar den om idén om manlighet, och en ideal hypermaskulinitet som män uppmuntras att sträva mot. Detta ideal upprätthålls av män som är synliga i offentligheten, som politiker, journalister, skådespelare, konstnärer, musiker och idrottsmän. Gemensamt för dessa personer är att de, enligt Donaldson, uttrycker erfarenheter, fantasier och perspektiv som tillsammans utgör samhällets bild av bland annat genus och hur det formuleras.79 Detta innebär att Björn kan vara en representant för den hegemoniska maskuliniteten, utan att egentligen vara en del av den personligen. Eftersom han är med och reproducerar den kan han njuta av några av dess förmåner, och detta definierar även till viss del hans relation till Linda. Björn Ceder dyker upp en dag som präglas av död. Både en kvinna i byn och Sveriges drottning har dött, och på Lindas pensionat ordnas det inför begravningen. Det är alltså en ganska ödesmättad stämning som råder när Linda kommer in i rummet. Det finns något sorgligt även över Björn. Han har själv blivit övergiven av sin musikerpartner Otte Pihl. Björn har redan från början ett övertag över Linda, han får henne att känna skam över att komma från utkanten, över hennes brist på kulturellt kapital. Han får henne att berätta sitt livs historia, men vägrar att berätta någon om sig själv och får med sin hånfulla min henne att skämmas ytterligare över att hon blivit full och spillt över, delat med sig för mycket av sig själv. Redan här i deras första riktiga samtal med varandra etableras den motsättning som 79 Mike Donaldson,”What is hegemonic masculinity?”, Theory and Society, 22:5 1993, s. 646. 39 deras relation ska komma att bestå av. Han är tillbakadragen, hemlighetsfull och sval. Hon är överdriven, öppen och vulgär. Ibland byts rollerna, men de står alltid i motsats till varandra. Från början är det dock Björn som är den upphöjde och smakfulle. Det här första mötet förser Björn med en exotism, det gör det tydligt att han kommer någonstans långt ifrån. Det är ”vackert och främmande” (BM s. 19). Dagen efter under begravningskaffet letar sig hans fiolspel ner i matsalen och påverkar alla som sitter där. De blir upplyfta, glömmer sina konflikter, får sin sorg upplöst. Hans musik renar sällskapet. Det finns något magiskt, gudomligt i Björns musik som förstärks av det faktum att hans balett handlar om asagudarna Loke och Balder. Konsten är hos Björn Ceder en kontakt med högre makter, ett syfte större än konstnären själv. Linda ser Björn som en högre stående människa, en person som är överlägsen alla andra. I hennes ögon är han förfinad och kulturell, känslig och intellektuell. Därför blir kontrasten stor när hon för första gången ser honom med byns pojkar. Han är en helt annan person än när han sitter och dricker kaffe eller spelar musik med henne: Alla skrattade. Och Björn Ceder skrattade. Inte sådär förlåtande herrefint som han kunde skratta åt Linda när hon sagt något tillgjort utan ett gällt upprymt skratt. Hur kunde han som utstrålade förfining och stränghet stå och flabba med dessa glopar som ingen vuxen människa kunde tala med, åtminstone inte när de var i flock […] Så kort du är i rocken, Nalle brum brum, sa Smeds-Oscar. Och Björn Ceder sjöng i pinsam falsett, Mors lilla Oskar i skogen gick, rosor på kinden och månsken i blick. (BM s. 54 f.) Linda vill skydda Björn från dem som hon upplever hotar hans ställning. Det finns något ovärdigt och löjligt hos Björn när han vill bli omtyckt. Han blir precis som alla andra som vill bli älskade, en vanlig människa. Inte nog med att han har samma behov av kärlek som alla andra, han söker dessutom inte efter den hos Linda utan hos pojkar som enligt henne inte förstår hans storhet. Istället för att ta emot Lindas kärlek distanserar han sig från henne, och hennes kvinnliga sfär, på olika sätt. Under deras resor möter de ett flertal par i konflikt, där det nästan alltid slutar med att Linda tar ställning för kvinnan och Björn för mannen. Han säger att han länge har letat efter en kvinnlig vän, ”[m]en de flesta kvinnor är ju så banala. Inställsamma och falska” (s. 80). Han säger sig vilja ha en ”stram” vän, vilket innebär att Linda måste stänga av alla känslor och all svaghet för att vara värdig vänskapen med Björn. Detta är sidor han uppskattar att se hos andra män, men som han alltså tycker är banala och falska hos kvinnor. 40 Det första som händer under deras första resa tillsammans är att de delar tågkupé med ett ”tattarpar”, en äldre man och hans yngre flickvän. Linda känner ett omedelbart hat mot mannen, som hon upplever har en sexualiserande, hånande blick som säger ”om-jag-iddesförföra-dej-skulle-du-bli-en-tiggarslamsa-som-den-här, du-skulle-bli-mjuk-som-en-vante- hela-du-om-jag-iddes-ta-dej” (BM s. 62). Mannen stör dock inte Björn, istället är det flickan som svansar runt mannen som får honom att känna avsmak. Linda känner obehag inför vad hon ser som mannens utnyttjande av flickan, men Björn ser situationen precis tvärtom: ”Hon är modellen för en vampyr. Hon skulle kunna plåga honom ända tills han gav henne en örfil för att få andrum ett ögonblick. Och på den ’misshandeln’ skulle hon sen gladligt sätta honom i fängelse.” (BM s. 63). Ett annat tillfälle då Björn visar sin likgiltighet eller till och med stöd för kvinnomisshandel är när de stöter på en grupp män som försöker hjälpa en kvinna som de påstår blir slagen av sin man. Kvinnan, blåslagen i ansiktet, gråter och nekar till att det är hennes man som slår henne. Björn log med skräckpudrad mun och sa att kvinnan tydligen varit nära att spåra ur. Det är hemskt att se ett sådant där ögonblick av tvekan. Innerst inne vet hon ju att hon är där hon måste vara. (BM s. 240) Björns ovilja att ställa sig på kvinnornas sida är en signal till Linda att de inte är på samma lag. Han kommer inte att visa någon lojalitet mot henne, hon och hennes kvinnliga problem kommer aldrig att beröra honom. I en artikel om ett amerikanskt fraternity (manliga studentföreningar) för homosexuella män, visar King-to Yeung, Mindy Stombler och Renée Wharton hur medlemmarna i föreningen positionerar sig själva mot kvinnor. Dessa studentföreningar existerar i en kontext som ofta bygger på stereotypa föreställningar om manlig gemenskap och maskulinitet, och förhåller sig okritiskt till den hegemoniska maskuliniteten. Artikelförfattarna använder sig av begreppen intern och extern hegemoni, där den senare betecknar den hegemoniska maskuliniteten vilken som princip positionerar sig över alla kvinnor. Med den interna hegemonin menas den ordning där olika typer av maskulinitet jämförs med varandra. 80 Där är homosexualitet, precis som Donaldson och Connell skriver, ett nedvärderat och samtidigt hotfullt inslag. I ett slutet sällskap som en studentförening för homosexuella män försvinner dock den aspekten av den interna hegemonin, samtidigt som den externa lever kvar. Många av medlemmarna ägnade sig åt cross-dressing och uppträdde som kvinnor både inom föreningen och ute i offentligheten. 80 King-to Yeung, Mindy Stombler, & Reneé Wharton (2006). “Making Men in Gay Fraternities: Resisting and Reproducing Multiple Dimensions of Hegemonic Masculinity” in Gender and Society, 2006:1, s. 7 f. 41 Däremot lät de inga kvinnor bli medlemmar och ansåg inte att de hade särskilt mycket gemensamt med dem. Medlemmarna i artikeln hänvisar i huvudsak till att de biologiska könen är ”obviously different”, samt att de som män aldrig kan förstå hur PMS känns på samma sätt som kvinnor inte kan förstå olika problem och känslor som män kan ha.81 Det finns alltså inget som säger att ens position i den interna hegemonin skulle ge en större förståelse för eller få en att ifrågasätta den externa hegemonin. Tvärtom kan det vara en överlevnadsstrategi att stärka och bekräfta den externa hegemonin. Jag ser Björns avståndstagande från Linda och andra kvinnor som ett exempel på detta. Istället för att vända sig till Linda, brevväxlar Björn med en mängd pojkar, vars brev han låter ligga framme för henne att hitta. Breven avhandlar konst, känslor och ömhetsbetygelser, allt som Björn ogillar och hånar hos Linda. Med sin brevväxling skapar han ett manligt rum där Linda bara är välkommen som åskådare. Genom att distansera sig från kvinnor förstärker Björn den externa hegemonin. Även om han inte har hög status i den interna hegemonin kan han, så länge han inte bryter allt för mycket mot den hegemoniska maskuliniteten, försäkra sig om en viss status bara genom att inte vara kvinna. Även kvinnor fostras in i den hegemoniska maskulinitetens diskurs. Även efter det att Linda förstår att Björn är intresserad av män fortsätter hon att avskärma honom från andra kvinnor, att ”[odla] sin svartsjuka på kvinnor, [se] i dem omvägar på hans ofrånkomliga färd till Linda Ståhl” (BM s. 146). Hon vet att de aldrig kommer att ha det förhållande hon drömmer om, därför måste hon skapa sig en annan position till Björn, där hon kan konstruera hans maskulinitet på ett annat sätt. Hon vill vara hans strama kvinnovän, och gör allt för att ingen annan ska ta den platsen. I Regnspiran är det en annan man som är föremålet för Lindas begär. Han är trolovad med Lindas granne Ulrika, och Linda tvingas svartsjukt se på medan de dansar till hennes dragspel. Karl är stilig och arbetsför, och genom sitt äktenskap med Ulrika kan han komma att ärva en gård som skulle innebära en klassresa för honom. Karl och Ulrika är på väg att fullborda folkhemmets ideal, den svenska motsvarigheten till the American dream: en heterosexuell kärnfamilj med ett eget hem och framtiden för sig. De väntar med att ha sex till efter bröllopet, de (kanske främst Ulrika) planerar barnens namn och målar upp sin framtid tillsammans. De ska alltid älska varandra, och inte bli som de äldre, gammalmodiga generationerna. 81 Yeung et al. 2006, s. 20 f. 42 Karls ursprung är motsatsen till allt detta. Hans pappa är försvunnen i Amerika, och hans mamma har även hon lämnat honom för att söka reda på fadern. Han vet att han inte har särskilt hög status och att hans framtid hänger på hur han beter sig inför bröllopet: ”När man är dräng och oäkting och släkten bara väntar att man ska bära sig tölpaktigt åt, så måste man vara nogare med sig än den som har ett hemman att ärva” (R s. 192). Karl visar att han är medveten om både sin egen status och vad den innebär för hans möjligheter. Hans maskulinitet kodas genom klass. Klassbakgrunden är ett hinder han måste överkomma för att nå målet, det vill säga giftermålet med Ulrika, vilket i sin tur är en möjlighet för honom att ytterligare förbättra sin status. Enligt David Tjeder är det under den andra halvan av 1800-talet som idealet att vara en self-made man kommer till Sverige. Då har det sedan länge varit bilden av sann framgång utomlands, framför allt i Amerika. Från och med 1850 börjar olika framgångsmanualer, böcker som går att jämföra med dagens självhjälpslitteratur, att cirkulera. Främst är det översatt litteratur från USA, Tyskland och Skottland, men det finns även svenska original. Böckerna betonar vikten av ekonomiska framgångar för att en man (för det handlar alltid om män) ska uppnå frihet, makt och lycka.82 I Sverige är det också angeläget att det sker på ett ärbart sätt. Det är viktigt att tjäna pengar, men det ska vara rätt slags pengar och de ska tjänas av rätt anledning. Detta gör kategorin self-made men förhållandevis liten och homogen i Sverige. För att ingå i skaran ska man naturligtvis vara en vit, svensk man. Man ska även inneha de rätta medelklassvärderingarna, och inte överdriva sin framgång.83 Det finns alltså en respektabilitetsaspekt av konstruktionen av den hegemoniska maskuliniteten. Inte alla hyllar denna nya idealman, men Tjeder visar på en förändrad bild av den hegemoniska maskuliniteten. Att lyckas på egen hand – att ta sig från fattigdom till medelklassig trygghet – är numera en hyllad identitet, åtminstone i teorin. Dock var det vanligt att de män från fattigare bakgrunder som faktiskt tagit sig upp ofta exkluderades från olika sammanhang som kunde ge någon reell makt eller inflytande i samhället. Enligt Tjeder är ofta valet av hustru en viktig del av huruvida en man tog sig in eller inte. Genom att gifta sig med en kvinna med förankring i det lokala samhället kunde männen dra nytta av sina svärfäders kontakter och olika typer av kapital. De kunde accepteras. Kvinnornas del i skapandet av the self-made man nämns sällan i framgångsmanualerna, ändå måste det ha varit uppenbart vilken roll de spelade.84 Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities, 1800-1900, Stockholm 2003, s. 199-200. Tjeder 2003, s. 207. 84 Tjeder 2003, s. 218. 82 83 43 Karl vill bli som Ulrikas pappa när han blir äldre, det vill säga ha en familj och en gård och vara en respekterad medlem i byn. Förutom att de tillsammans kan skapa sitt drömliv är Ulrika också Karls biljett till respektabiliteten. Hon och hennes familj kan skänka honom det sociala och ekonomiska kapital som han behöver för att göra klassresan, att bli en self-made man. Om han bara kan agera ut rätt slags maskulinitet är allt möjligt. Lindas far, Egron Ståhl, är en generation äldre än Karl, och har en helt annan bild av hegemonisk maskulinitet och människas förpliktelser. Han är djupt religiös och renlärig, och har styrt hemmet och hustrun Hanna med ordagranna tolkningar av Guds vilja. Han ser varje småsak som inte är absolut nödvändig som utsvävningar. Till och med Hannas glädje över Lindas födelse (efter 16 år av ofrivillig barnlöshet) ser han som högmod, sin egen relation till dottern som en ”frestelse” (R s. 6). Bara att läsa om Egrons stränga livssyn känns oerhört kvävande; han vill inte ha tapeter, han låter inte Linda ha några leksaker eller ens en griffeltavla eftersom det kan uppmuntra hennes fria fantasi, och han älskar att slå ner på Linda och Hanna när de ge uttryck för någon slags livsglädje eller kreativitet (”Hanna hade sett skamsen ut på det särskilda sätt som han älskade – åh ibland sårade han henne orättvist bara för att få se hennes blygsel, den var som en jordisk spegling av den förkrosselse han kände inför den högste” R s. 8). Hans stränghet kommer ur en genuin vilja att rädda Linda (”Straffa mig, skona flickan, bad han” R s. 25), eftersom han tror att Linda kommer att behöva göra samma plågsamma vandring till frälsning som han själv gjort. Att beskriva Egrons position i hemmet är komplicerat. Han agerar och verkar vilja bli behandlad som en stor patriark, men skulle själv förneka detta eftersom den enda härskaren är Gud. En stor del av den hegemoniska maskuliniteten, speciellt för en familjefar, är att vara en brödvinnare, personen som ställer maten på bordet. Detta verkar inte vara särskilt viktigt för Egron. För honom är det andliga så mycket viktigare än några jordliga behov, som han föraktar. Egron och Hanna arbetar tillsammans med gården, men det finns dagar då han behöver tänka på viktigare saker. Då serverar Hanna kaffe på sängen och tar själv hand om de låga arbetssysslorna. Innan Linda kommer är Hannas uppgift dels att ta hand om Egron, och dels att dölja detta omhändertagande och få det att framstå som att det är han som tar hand om henne. Hennes position som kvinna hjälper till att konstruera Egrons maskulinitet och status som hemmets själasörjare och överhuvud. En liknande syn på kvinnans uppgift finns hos en dalkulla som Linda möter som vuxen på hennes pensionat. Hon har gett sig ut för att sälja hemslöjd (”narra ihop lite pengar till huset” som hon kallar det, BM s. 42) eftersom hennes man har blivit arbetslös och inte längre kan försörja dem. Det finns en stolthet i att som man vara den tar hand om familjen, men det 44 sitter en ännu större stolthet i att inte vara någon som reser runt och nasar. ”Som väl är” så bor dalkullans svärmor hemma och kan ta hand om mannen medan frun reser runt och säljer (BM s. 42). Dessa två kvinnor upprätthåller hans position i familjen, trots att han inte realiteten inte bidrar med någonting. Det tycks dock finnas ett inneboende värde i att ha en man i huset som med sin blotta existens upprätthåller en stabil könsmaktsordning. Precis som Egron så verkar denna man tjäna ett högre syfte än det jordiska: ”Han är för stor för att ha ett sånt knog” säger dalkullan och visar med en mening hur mannens status på samma gång är viktigare och mer bräcklig än hennes (BM s. 43). Sättet att försörja sig är så tätt knutet till vilken typ av maskulinitet som konstrueras att alla inblandade samarbetar för att mannen inte ska behöva ta ett arbete som skulle sänka hans, och därmed hela familjens, status. Om den hegemoniska maskuliniteten innebär ”det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet” så behöver den uppenbarligen inte ha något med tjänandet av brödfödan att göra.85 Det är viktigare att mannen uppfyller idén om vad som anstår honom. Att utmana den hegemoniska maskuliniteten Den hegemoniska maskuliniteten innebär dock inte automatiskt en maktposition. Med den följer vissa förväntningar, vissa performativa akter att utföra. Annars kan den vändas emot en, på ett våldsamt sätt. Enligt Donaldson är heterosexualitet och homofobi den hegemoniska maskulinitetens fundament. Ett grundantagande som bygger upp dess makt är den patriarkala idén att kvinnor är sexuella objekt för män, och andra män är det inte. Männen tävlar med varandra om kvinnors uppmärksamhet och bekräftelse. 86 En man som inte deltar i den tävlingen ifrågasätter både sin egen och de andra männens positioner i den maskulina diskursen. Tävlingen, och förväntningarna på ens sexuella beteende, ser dock olika ut beroende på vem man är. En man från underklassen, eller en rasifierad man, förväntas till exempel vara mer sexuellt aggressiv än andra män. När Linda kommer till världen är Egron plötsligt inte längre den mest betydelsefulla personen i Hannas liv, och hans viktigaste bidrag till hemmet, religionen, konkurreras ut av Hannas dyrkan till dottern. Därför ser Egron Linda som ett hot mot ordningen, någon som utmanar hans maktposition. Istället för att se ett barn som leker och utforskar orden och världen runt omkring henne, tolkar Egron allt hon gör som ett hån mot hans sanning. Den 85 86 Connell 1999, s. 101. Donaldson 1993, s. 645. 45 patriarkala religionen är vad som berättigar hans maktposition, och när Linda inte erkänner den ifrågasätts hela hans fundament. Eftersom han själv har ett skamfyllt och komplicerat förhållande till både sin biologiska pappa och sin himmelske fader vet han inte hur han ska närma sig Linda. Han försöker fråga ut en grannpojke om hans förhållande till hans far, men får mest bara svar som bekräftar faderns naturliga auktoritet i familjen, och därmed Egrons misslyckande i sin egen familj. Konflikten mellan Linda och Egron kulminerar när Egron i ett försök att vinna Lindas kärlek och samtidigt vinna tillbaka sin position som det auktoritära familjeöverhuvudet har köpt en strut karameller. Linda vill ha hela struten på en gång men Egron vill få henne att ta en i taget, när han godkänner det. Det hela går i stöpet just för att dottern inte accepterar hans makt. Hon väljer hellre bort alla karameller än låter fadern bestämma. ”Varför ska jag vara snäll när pappa int är snäll” undrar hon, eftersom hon inte går med på att han ska ha en naturlig, medfödd makt över henne (R s. 48). De traditionella fundamenten för en patriarkal maktordning, religion och kapital, erkänns inte av Linda. Då vacklar genast Egrons auktoritet. Detta visar hur den hegemoniska maskuliniteten inte är någon fast identitet, utan ett rörligt svar på frågan om vem som besitter den patriarkala makten. Lindas utmanande inställning till auktoriteter fortsätter i vuxen ålder. Efter en natt tillsammans med Ulrika hamnar Karl under den tidiga morgonen hos Linda för att leta efter sin cykel. Hon är retsam och svartsjuk, han är osäker och sexuellt frustrerad. Han vet inte hur han ska hantera hennes attityd: ”Hans blick irrade mellan det hårda och det ömtåliga i hennes ansikte, det ingav honom dubbel oro – att bli skadad av henne eller själv göra henne illa.” (R s. 198) Antingen kommer hon att vinna ordstriden eller så måste han skada henne på något sätt. Hon beter sig inte på ett sätt som han är van att kvinnor gör, han ”sökte Ulrikas lugna runda drag inom sig” (R s. 198). Till slut klarar han inte mer av Lindas näsvishet och gäckande utan överfaller henne: Så tog han ifrån henne jungfrudomen och skrattet och sinnets lätthet. Hon grät av smärta men han märkte det inte. Han var utlånad åt andra makter än hänsyn och egennytta. En dömd fader rusade i hans blod med sitt mål: förstå mig, stå för mig, upphäv din dom. (R s. 201) Karl visar sig inte förmögen att bryta mot sin släkts förväntningar när han inte har den lugna och avgudande Ulrika vid sin sida. Linda utmanar honom till den grad att han glömmer allt det han strävar efter, allt som han har inom räckhåll. Efteråt vet han inte heller hur han ska bete sig. Han känner skuld och skam och vrede. Han överväger att gå upp till Ulrika och 46 hennes far och berätta allting, eller att gå dit och förneka allt. Till slut klarar han inte att möta dem alls utan springer bort från byn, och återvänder aldrig mer. Både Karl och Björn misslyckas med att göra rätt typ av maskulinitet. Björns performativa akter är allt för feminina, Karl slår över i övervåld. Med tanke på Lindas relativt låga status i byn är det möjligt att han skulle kunna bortförklara våldtäkten och komma undan, vilket Linda själv påpekar för honom: ”En faderlös flicka kan man gå och våldta för ingenting. Bara man är rädd om sin lagliga fästmö.” (R s. 202) Innerst inne vet dock Karl att han inte längre är värdig Ulrika. Genom att agera ut det sexuella beteende som förväntas av en man med låg status har han visat för sig själv att han inte hör hemma i Ulrikas värld. De sociala positionerna är långt ifrån outtalade. De flesta av gestalterna gör explicita uttalanden om deras plats i samhället, och Björn är inget undantag: Det fanns en tid när de homosexuella nackades offentligt. Nuförtiden slås de ihjäl mera stillsamt av nån hästgardist som inte kan klå den stackars bögen på fler slantar, därför att han redan tagit vartenda öre. Men den friska samhällskroppen gläder sig alltid när någon av oss omkommer. Han anklagade Linda för att vara hans anklagare, han pådyvlade henne egenskaper efter godtycke. Du som är en nyttig cell i den friska samhällskroppen, du kan väl säga mig vem som har gett er rätt att hata och förfölja oss. Genom århundraden har ni pinat oss. Med vilken rätt jag bara frågar. Linda sa att hon inte förstod vad de där orden betydde och att de inte angick henne. Ja så nonchalant kan den vara som har rätt färg av naturen. Den behöver inte ta ställning. (BM s. 98) Björn författar en satirtext som han kallar ”Karaktäristik av en befolkningsgrupp, kallad den heterosexuella”, där han byter på platserna och beskriver heterosexuella på samma sätt som homosexuella ofta beskrevs under den första halvan av 1900-talet. Den visar tydliga likheter med den retorik som användes av de sociala ingenjörerna i folkhemmet: Andra kännetecken som göra de heterosexuella lätt urskiljbara i en befolkningsgrupp äro tjuvaktighet, intolerans, fåfänga, allmän opålitlighet, ja en heterosexuell visar ofta asociala tendenser […] den grå massan av heterosexuella […] äro ett gement pack, en svulst på den friska samhällskroppen. (BM s. 111) När Björn sarkastiskt beskriver heterosexuellas position i samhället använder han ord som av naturen, frisk, nyttig. Det är en beskrivning av hur den friska samhällskroppen ska se ut på individnivå. En frisk kropp reproducerar sig och för sina gener vidare, det är så den är samhället till nytta. Under folkhemsåren fördes en debatt om hur man skulle hindra icke- 47 friska kroppar att göra just detta. Utanförskapet som bland annat hbtq-personer drabbas av både i den fiktiva texten och i Lidmans samhälle är inte enbart socialt, det är en fysiskt märkbar realitet. Björn är medveten om en kontext som är större än den runt Linda och honom. Kanske är det därför Björn vänder sig mot Linda, och visar att de inte har samma förutsättningar och inte hör ihop. När han avslutar texten med ett ”P.S. Linda Ståhl är en typisk heterosexuell. Ha ha. Där fick du.” (BM s. 111) markerar han både att hennes begär för honom är missriktat, och att hon aldrig kan förstå eller dela positionen som han har i samhället. För Björn är deras olika förutsättningar för stora för att de någonsin ska kunna förstå varandra. Björns hot mot den hegemoniska maskuliniteten förstärks ytterligare i hans transvestism. Med den löser han upp de binära könsidentiteterna och överskrider gränserna däremellan. Hans klädsel och beteende gör att könskonstruktionen blir märkbar och lägger sig utanpå. Eftersom hans beteende och utseende inte är normativt så synliggörs de performativa akter som konstruerar ett annat kön än det som samhället har tillskrivit honom. Genom att hans könskonstruktion inte är fast, utan föränderlig genom hans liv, blir han ett levande bevis på att fasta könsidentiteter inte existerar. Förutom att en transperson utmanar uppdelningen mellan kön och genus, ifrågasätter hen skillnaden mellan yta och verklighet (Butlers appearance och reality) som annars kan fälla avgörandet om en persons identitet, det som kan bestämma personens essentiella könstillhörighet. Om verkligheten utgörs av den performativa akten finns det inget riktigt eller äkta kön som personen med sin akt försöker uttrycka. Allt som finns är personens eget uttryck. Butler beskriver detta som ett så fundamentalt ifrågasättande av rådande normer att samhällets svar blir aggressivt, ibland till och med våldsamt, vilket Lidman illustrerar framför allt i Bära mistel. 87 Mycket av Björns historia är höljd i dunkel, men Linda får bit för bit reda på hur han redan som barn blivit misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp av den polisman som hans far anmälde honom till (medan han var klädd i klänning). Han har sedan dess åkt in och ut från ”gymnasiet” och ”universitetet”, det vill säga fängelset och sinnessjukhuset. Som en parentes kan det påpekas att det är intressant att Björn omtalar dessa institutioner som lärosäten. Jag tänker att det dels kan tolkas som att han sett dessa platser som livets skola där han har lärt sig om sin position och sina förutsättningar i samhället, men också att det är en blinkning till studentkulturens broderskärlek, som uppmuntrade och romantiserade starka vänskapsband och passionerade känslor mellan manliga studenter.88 När Björn i slutet av 87 88 Butler 1990, s. 278. Se till exempel Tjeder 2003 samt Söderström 1999. 48 Bära mistel bor hos Linda och ibland vandrar ut i byn iklädd kvinnokläder, blir han utsatt för våld och hån av samma pojkar som beundrade honom när han först kom dit. Våldet mot Björn kompliceras ytterligare av det faktum att han själv uppskattar åtminstone en del av det. Våld mot både kvinnor och män får sägas vara något som accepteras inom vissa ramar för den hegemoniska maskuliniteten. Inom manlig tävlan, hedersfrågor och kärleksförhållanden existerar våldet som ett sätt att befästa maktrelationer. Lidman beskriver vid flera tillfällen normaliserat våld mot kvinnor, till exempel i historien om Lejon-Pelle och Berna. Linda får berättat för sig hur Lejon-Pelle slog ihjäl Berna när hon blivit med barn med en annan man. Våldet förklaras med att de skulle ha haft en outtalad överenskommelse om att gifta sig, som Berna inte erkände. I ilskan över hennes oförstående mördade Lejon-Pelle henne, ”och nog får man säga att hon var en sorts menedare den där Berna” säger kvinnan som berättar, som verkar tycka att det ofödda barnet var en större förlust än Berna (BM s. 96). Det finns en förståelse för att en man reagerar med dödligt våld när en outtalad överenskommelse inte hålls, och brottet mot en sådan anses lika allvarligt som att ljuga i en rättssal. Lejon-Pelle straffas, men känslan som dröjer kvar är att kvinnor kan vänta sig våld när en man upplever sig sviken. När Björn själv väljer våldet, och till och med ber om det, omkullkastar han ytterligare en av den hegemoniska maskulinitetens hörnstenar. En man ska gilla eller åtminstone vara kapabel till att utföra våld, men inte att ta emot det. Genom att försöka skydda Björn från våldet försöker Linda återigen hindra honom från att rasera sin position inom maskulinitetsdiskursen. Björn liknar ett barn som inte förstår leken, eller snarare som någon som inte förstår att leken är på blodigt allvar. Björn och Lindas stora gemensamma projekt är deras duo, Ceder-Ståhl. De spelar och underhåller sin publik, samtidigt som de också spelar rollerna som underhållare. Tiina Rosenberg använder sig av Judith Butler och queerteorin när hon utforskar effekterna av kvinnor i manskläder på en teaterscen. Det speciella med scenen är att allt som sker där tolkas dubbelt: vi ser både skådespelaren och rollen hen spelar. Vi ser en berättelse, men vi ser och hör även texten som spelas/läses upp, kostymerna och maskerna, rekvisitan, rörelserna över scenen. Allt detta, den fysiska representationen av ”den konkreta sceniska kroppen”, överskuggar enligt Barthes (och Rosenberg) berättelsen.89 Detta kan man överföra till Lindas och Björns scenpersonligheter. Deras publik ser och hör musiken, samtidigt som de ser kostymerna, instrumenten och musikerna som tillsammans konstituerar den samlade upplevelsen av att gå på dans/konsert. 89 Tiina Rosenberg, Byxbegär, Göteborg 2000, s. 14. 49 Dessa tillfällen är även Lindas chans att konstruera dem båda som ett heterosexuellt par. Med blickar och leenden låter hon folk anta att de har ett romantiskt förhållande, och tvingar på så sätt in Björn i rollen som heterosexuell man. Tack vare heteronormen kan hon utföra ett skådespel som det egentligen inte finns en grund för. Enligt Judith Butler måste heterosexualiteten ständigt imitera sig själv för att alltjämt kunna se sig själv som originalet, ursprungstypen för all kärlek. Hon skriver: Med sina försök att naturalisera sig själv som originalet måste faktiskt heterosexualitet förstås som en tvångsmässig och obligatorisk återupprepning som bara kan producera effekten av sin egen originalitet. Med andra ord är obligatoriska, heterosexuella identiteter, dessa ontologiskt konsoliderade skenbilder av ’man’ och ’kvinna’, teatraliskt producerade effekter som poserar som grunderna, ursprungen och den normativa måttstocken för det verkliga.90 Detta synsätt kan belysa hur Lindas konstruerade scenförhållande med Björn utgår från de bestämda positioner som en man och en kvinna antas ha. Relationen som de (främst Linda) spelar upp på scenen blir med Butlers resonemang lika äkta som vilket annat heterosexuellt förhållande som helst. Eftersom effekten av dem blir densamma – att konstituera heterosexualitet som norm och förlaga till all annan sexualitet – bryts skillnaden mellan det som händer på scenen och det som händer i verkliga livet upp. Det som sker utanför scenen är lika mycket teater som det som sker på scenen är äkta. Teatern och scenkonsten har både traditionellt och i nutid lekt med sprickorna som uppstår mellan kön och genus när en person klär sig i och spelar rollen som ett annat genus. Scenen är, tack vare vår (relativa) acceptans av det som är annorlunda inom fiktionens ramar, en plats för detta att ske i en säkrare miljö. Butler ger ett exempel på det här när hon diskuterar hur vi reagerar på en transvestit i olika miljöer. På scenen kan vi se det som konst, en fiktion tydligt skild från verkligheten. Vi kan säga ”men egentligen är det en man”. Samma person som får applåder på scenen kan på bussen behöva hantera omgivningens rädsla, ilska och våldsamhet. Scenen fungerar som en säkerhetszon där man kan utforska och tänja på gränserna för genusrepresentation utan att riskera allt för mycket.91 Rosenberg diskuterar vad hon kallar för byxroller, som hon delar upp i två huvudkategorier; den första är roller av ”Rosalind-typ”, kvinnoroller som tillfälligt klär ut sig 90 Judith Butler, ”Imitation och genusmyteri”, Könet brinner! Judith Butler. Texter i urval av Tiina Rosenberg, red. Tiina Rosenberg, Stockholm 2005, s. 73. 91 Judith Butler, ”Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory”, Performing Feminisms. Feminist Critical Theory and Theatre, red. Sue-Ellen Case, Baltimore 1990, s. 278. 50 till män i pjäsen. Detta görs nästan alltid för att lösa ett problem som på ett eller annat vis inte kan lösas av en kvinna, och är enbart en tillfällig lösning. Problemen som uppstår och lösningarna på dessa ingår i en manlig sfär och kräver en mans förutsättningar för att kunna lösas. Kvinnan avslöjar sedan sig själv genom att visa antingen sina bröst eller sitt hår, vilket genast gör det uppenbart för alla att hon inte är en man. Blottandet av kvinnokroppen returnerar omedelbart kvinnan till sin ursprungliga plats. Hon bekräftar ofta sin kvinnliga lott med att ingå äktenskap, underställa sig en man, och på så vis återställa ordningen. Kvinnan kan alltså inte påverka sin position som kvinna genom att visa sin kompetens i en manlig förklädnad. Det är enbart möjligt så länge hon stannar under sin täckmantel. Som Rosenberg konstaterar så har genussystemet inte rubbats, ”dess begränsningar har emellertid blivit synliga”.92 Den andra kategorin Rosenberg tar upp kallar hon ”’manliga’ byxroller”, vilket är kvinnor som förutom att klä sig som män även agerar och uppfattas som män.93 De träder in i en manlig identitet, vilket ger dem en ny position i förhållande till andra kvinnor. Här blir sprickan mellan kön och genus större än i den första typen av byxroller. Rosenberg presenterar tre olika sätt att tolka en manlig byxroll tillsammans med en kvinnlig roll. Man kan antingen säga att det inte uppstår någonting, eftersom det kvinnliga är osynligt. Eller så kan man, utifrån den heterosexuella matrisen, läsa dem som en kvinna och en man. Den tolkning som intresserar Rosenberg mest är den som enligt henne är ”kulturellt sett ’inkorrekt’”: att tolka dem som två kvinnor.94 Det är här det queera kommer in, och bryter upp gränserna och korrelationerna mellan kön, genus och sexualitet. Vad som blir betydande för omgivningens läsning av byxrollen blir vad den gör, inte vad den är. När Björn och Linda står på scen använder de dräkter som utgörs av svarta byxor, en vit skjorta och en stor rosett under hakan. De uppträder därmed inte i rollen av sig själva. Den sista sommaren som de är ute och reser ber Linda att få slänga bort de gamla slitna dräkterna och spela i sina egna kläder istället. Men det vill inte Björn veta av. Han känner till behovet av en förklädnad. Scenkläderna är deras Rosalind-roll, de rubbar inte systemet i stort men ger dem ett tillfälligt skydd från omvärlden. Det hån som de kan tänkas få utstå drabbar inte personerna Björn Ceder och Linda Ståhl, utan ”Duo Ceder-Ståhl”, deras officiella fasad. 92 Rosenberg 2000, s. 39. Rosenberg 2000, s. 33. 94 Rosenberg 2000, s. 42. 93 51 Upplösta identiteter Ingen vet vad som händer med Karl, förutom att han och Linda får sonen Kalle. Då är Karl långt borta, kanske i Amerika. Även Björn lämnar så småningom Linda, men det är en betydligt mer utdragen och plågsam process. Långt innan han faktiskt reser sin väg försvinner bit för bit av det som brukade vara Björn. Hans jag löses upp, både fysiskt och mentalt. Sedan han börjat lösa upp sin genusidentitet är det som att resten av honom följer med. Han har alltid varit besatt av renhet, och mot slutet ligger han i badet i timmar. Hans hud löses upp och går sönder i vattnet. Han blir till ett barn som Linda och de andra kvinnorna på pensionatet måste ta hand om. I hans sista brev till Linda har även hans språk börjat falla sönder, han har helt förlorat bokstaven H. Björns resa är en inverterad version av Rosalind-rollen. Egentligen handlar det om hur människorna runt omkring honom läser honom. När han som barn ertappas med både stöld och transvestism (han byter kläder med sin fostersyster) ses han som ett sjukt, skadat barn. När han dyker upp hos Linda läses han som en representant för den hegemoniska maskuliniteten, för att sedan bit för bit avslöja sin egentliga identitet (likt Rosalindorna som genom att visa sitt hår och sina bröst avslöjar sig själva som kvinnor). Eftersom genus och kön enligt Butler konstrueras av ens handlingar är det dock omöjligt att säga vad som är hans egentliga jag och vad han iscensätter. Det finns ingen ursprunglig identitet för Björn att återgå till när han har slutfört sitt uppdrag som underhållare. Snarare än en Rosalind-typ är Björn alltså vad Rosenberg ironiskt nog kallar en manlig byxroll, vars övergång är av en mer permanent sort. Iklädandet av en manlig byxroll påverkar hur personen agerar och uppfattas av andra. Det är en roll som går djupare än ytan. Det påverkar också förhållandet mellan byxrollen och dem runt omkring denne. När Björn ändrar sin genusperformativitet förändras också samhällets syn på Lindas begär till honom. Som Rosenberg beskriver blir det plötsligt oklart om hennes känslor ska läsas som kärleken mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor, eller en kärlek som försvinner eftersom objektet för den heterosexuella kärleken inte längre existerar. Den hegemoniska maskuliniteten är ett begrepp som bidrar till en förståelse till varför Karl och Björn på olika sätt går under eller försvinner. De misslyckas båda med att genomföra de performativa akter som skulle säkra deras platser i samhället. Detta betyder dock inte att de misslyckas på samma sätt eller riktar en gemensam kritik mot systemet. Karl vill göra en klassresa, han vill använda sig av sin maskulinitet för att få högre status i samhället. Han misslyckas därför att han använder ett övervåld som förväntas av någon i hans 52 position, en ”dräng och oäkting och släkten bara väntar att man ska bära sig tölpaktigt åt” (R s. 192). Detta binder honom vid hans ställning och hindrar honom från att ta sig därifrån. Därför ser han sig tvungen att fly. Även Björns ambitioner handlar åtminstone till en del om klass, även om hans kamp är mycket större än Karls. I hans ambitioner kring konst och femininitet ligger en strävan efter något högre, något med mer kulturellt kapital än vad till exempel Linda kan erbjuda. Till skillnad från Karl har Björn inget intresse av att vara en del av folkhemmet. Han ifrågasätter och föraktar det samhälle som har förföljt och plågat honom och hans likasinnade i århundranden. Han är inte intresserad av att vara en del av det som förtrycker honom, och vet att han inte har en plats där. Eftersom Karl inte vill bryta upp samhällsstrukturen eller ifrågasätter den hegemoniska mannens identitet, kan han efter sitt misslyckande byta plats och försöka igen. Björn har inte det valet. I varje by han har varit och med varje pojke som han har brevväxlat, förstärks hans identitet som en ”sån där”. När han lämnar Linda för att söka upp Otte Pihl vet han att han förmodligen inte kommer att vara välkommen. Hans kamp är densamma var han än går. Ett viktigt motiv för både Egron och Björn, och viss mån även Karl, är skuld, skam och självbestraffning. Björns självbestraffning består av hans kärlek till Otte Pihl. Egron som anser att han bör ha någon slags makt över Linda, eftersom han är hennes pappa, önskar att föra över självbestraffningen på sin dotter eftersom han tror att det är den enda vägen till frälsning. Konflikten uppstår i att Linda själv inte är särskilt intresserad av självbestraffning eller att späka sig själv för Guds skull. Detta drag kommer fram i henne mycket senare i livet, då man kan se hennes uppoffringar för Björn som hennes bestraffning och offer för den gudomlige konstnären och kärleken till honom. När Karl våldtar Linda känner han sin far inom sig: ”En dömd fader rusade i hans blod med sitt mål: förstå mig, stå för mig, upphäv din dom.” (R. s. 201) Även här är handlar det om ett slags överförande av skuld och skam över generationerna. Samma syn på arvsanlag som gör att Linda anklagas för sameblod, får Karls pappas skuld att smitta av sig på sonen. Domen som ska upphävas när Karl förstår sin far överförs istället till Karl själv. Eftersom bara Linda och Karl vet vad som har hänt handlar det här om Karls dom över sig själv. Även Linda har en inre skuld, över sveket mot Simon. I skuldmotivet finns det alltså en dubbelhet. Samtidigt som Lidman beskriver samhällets dom över människan, skildrar hon hur skulden och skammen internaliseras hos dessa personer. Återigen blir gränserna mellan det inre och yttre suddiga. 53 Utanför den respektabla ”kvinnligheten” Huvudpersonen i både Regnspiran och Bära mistel är Linda Ståhl. Sedan barnsben upplevs hon som ett hot mot den rådande patriarkala, religiösa ordningen som råder i byn. Runt karaktären Linda samlas diskussioner om klass, äkthet och kropp. Det är lätt att utgå från en genusanalys när det kommer till Linda, som är medveten och explicit när det kommer till sina egna och andras erfarenheter som kvinnor. Men det går inte att analysera genus utan att ta hänsyn till de andra politiska och sociala kontexter genom vilka kön kodas. Med en butlersk förståelse av identitetskonstruktion vill jag i det här kapitlet undersöka hur identiteter formas och utmanas utifrån dessa kontexter, med utgångspunkt i Lindas liv. I detta liv kan man även, utan att dra några övriga paralleller mellan Linda och hennes författare, läsa en beskrivning av villkoren för kvinnligt konstnärskap och kreativitet. Den kvinnliga erfarenheten Eva Adolfsson ser i både Regnspiran och Bära mistel en konflikt mellan det hårda, lagiska, patriarkala, och det mjuka och moderliga. Faderns kärlek kan endast ges till Gud, men den kvinnliga moderskärleken handlar om skapandet på jorden, vilket i sig självt vanhelgar Herren och hans del i skapelsen. Linda och Hanna ger liv till allt omkring dem. Hanna syr en docka till dotterns sexårsdag (i hemlighet, eftersom Egron skulle tycka att det var syndigt), och när Linda ser dockan får den liv av hennes blick. Hon välsignar dockan ”I Eva Maria och den heliga Ulrikas namn” (R s. 17). Denna kvinnliga, skapande värld står i konflikt till den hårda, gudfruktiga, patriarkala världen. Egron, Guds och patriarkatets representant hemma hos Linda, kallar dockan för ett ”beläte” (avbild, alltså något hädiskt) och slänger den slutligen på elden och ser också han hur den får liv: ”den började leva i elden, det var inte ett dött ting de såg på utan en döende” (R s. 29). I ett tidigt försök att få kontakt med sin dotter lär Egron henne en vers ur hans lilla bok, ”Arndts sanna kristendom”: Tu måst all ting från tig skilja om tu Jesum följa wil Hata egit lif och vilja 54 wilt tu höra himlen til. (R s. 13) ”Hata egit lif och vilja”. Egrons tro är hård, och den är särskilt hård mot kvinnor. Han förbjuder Linda att springa ute i byn, vilket bara ökar hennes nyfikenhet på världen utanför, på Byanden. Tro och religion är Egrons område, och hans verktyg för att behålla makten i hemmet. Ändå har den skapande guden helt självklart kvinnliga attribut för Linda: ”Mamma har Gud stora bröst? […] Men alla säger ju Herre förbarma dig.” (R s. 20). Detta citat visar också Lindas medvetenhet om orden och deras betydelse. När Linda själv uttalar välsignelsen under bönemötet tar hon predikantens plats. Hon vet att det bor en makt i orden, som hon dessutom anser sig ha rätt till. Linda vill vara ”mitt i folket”, att delta i den performativa religiösa akten ger henne en plats i gemenskapen, i Byanden. Konflikten mellan Egron och Linda kulminerar i ett gräl under vilket Linda uttalar en dödsdom över sin pappa. Han ger henne stryk och hon svarar: ”Jag ska slå ihjäl er så att ni blir all tyst” (R s. 49). Dagen efter får Linda en syn – hon beskriver hur han sätter yxa i låret och dör, och upprepar ”Han är all tyst” (R s. 53). Senare hittas Egron död precis som Linda har beskrivit det. Genom sina ord har hon lyckas tysta fadern. Hennes uttalande är en extremvariant på vad bland andra Judith Butler kallar för en performativ akt. Med orden ”Han är all tyst” tystar Linda fadern för evigt. Butler menar att det inte finns ett specifikt subjekt som personifierar makten, utan det är talakten i sig som är makt. Denna akt står heller inte isolerad: ”This is less an ’act’, singular and deliberate, than a nexus of power and discourse that repeats or mimes the discursive gestures of power”.95 Det är inte Linda som dödar Egron genom sina ord, men genom att utföra talakten, att beskriva faderns död, knyter hon an till diskursen kring liv och död, och vem som har makten över det. Scenen med Lindas syn är ett ovanligt övernaturligt inslag i Regnspiran. Det hänger ihop med Hannas tro på andar, väsen och fjärrskåderi, snarare än Egrons kristna tro (där allt tal om andar och knytt är hädelse). Detta kan tolkas som Lindas slutgiltiga val av modern och kvinnovärlden över fadern. Förnekandet av fadern leder alltså till ett svek och en dödsdom. Linda vägrar att ”hata egit lif och vilja”. Hon trotsar mannens ord, och skapar dessutom skeenden med sina egna uttalanden. Denna medvetenhet, och det faktum att byn snart börjar se henne som fjärrskåderska, ger Linda makt eftersom byfolket blir rädda för hennes ord. De måste vara försiktiga så inte Linda ser dem döda framför sig. Som det ensamma barn hon är börjar hon 95 Butler, Judith, Bodies That Matter. On the discursive limits of ”sex”, New York 1993, s. 171. 55 skrämmas med orden, för att bli sedd, för att bli en del av Byanden. Men fruktan leder till ytterligare isolering. I vuxen ålder fortsätter Linda försöka att få kontakt med andra människor, att odla vänskaper och förhållanden. Detta misslyckas dock ofta, antingen på grund av omgivningens syn på Lindas bristande respektabilitet, men ganska ofta på grund av Lindas egen känsla av överlägsenhet. Till exempel ångrar hon i början av Bära mistel att hon anställt Viktoria, en kvinna från hembyn, på pensionatet eftersom hon inte visar sig tillräckligt tacksam över att ha fått komma till ett större samhälle och slippa gå i lagården och mocka. Hennes vänskap med damfrisörskan Gully villkoras av deras gemensamma position som samhällets ensamstående kvinnor, där de stöttar och konkurrerar med varandra på samma gång. Tillsammans kan de dela med sig av sina erfarenheter och identifiera sig och varandra som självständiga kvinnor. Linda uttrycker stor medvetenhet kring de strukturer som sätter ramarna för hennes liv: Mig har man bedömt, allt vad jag gjort. Jag har aldrig haft möjlighet att komma undan. Att jag fått barn var ett fel, att jag lämnat mina barn var ett annat fel. När jag haft pengar har det varit skamligt, när jag varit utan har det varit skamligt. Jag skulle vilja vara aktad och respekterad. Jag tycker inte alls att det är roligt om någon önskar mig ont. […] Först vojade dem sig som alla om hur tjusig Björn Ceder var. Men om mig hette det att tänk att hon som är kvinna och så gammal kan vilja stå så där i en sån där konstig utstyrsel och spela en hel kväll. Och fara omkring som en karl. Tänk vad man skulle skämmas om man vore som hon. (BM s. 115) Linda har i diskussioner med Björn en universell uppfattning av kvinnor och deras livserfarenheter. Enligt henne kan bara en kvinna förstå en annan kvinna, eftersom deras lidande är likadant. Det som hindrar kvinnorna från att dela sina upplevelser och ge varandra stöd är män, enligt Linda. Hon ser inte andra maktaxlar som också påverkar en persons ställning, och inte minst hur personens genus skapas. Detta betyder inte att det är en medveten handling från Lindas sida, men det är ändå värt att notera att hon, som så tydligt ser maktstrukturer i sitt eget liv, inte kan eller vill inse att dessa strukturer inte behandlar alla på samma sätt. Som en kvinna i en relativt priviligierad position har hon många friheter som inte alla andra har. Till exempel tänker sig Linda hur hon skulle visa sitt ”innerliga deltagande” mot en gravid ”tattarhustru”, om det inte vore för kvinnans man, ”handjuret” (BM s. 121). Bara genom att benämna kvinnan som ”tattare” har Linda dock gett henne helt andra förutsättningar än de hon själv har. Genom att vilja visa sitt ”innerliga deltagande” har hon direkt positionerat sig över den andra kvinnan. Den överlägsna inre monologen som Linda har om paret gör det tydligt att det är Lindas egna tankar om kvinnosolidaritet som presenteras. 56 De gemensamma erfarenheter som Linda tänker sig att de har kodas dock genom rasifiering och klass, vilket påverkar hur de identifierar sig själva och andra. Lindas blick är inte den upphöjda författarens, hennes tolkningar av människor runt omkring henne beror på hennes egen historiska och sociala situation. Klass och respektabilitet i konstruktionen av kvinnlighet Linda är som barn besatt av det som hon kallar ”Byanden”, gemenskapen som hon tänker sig finns mellan de andra gårdarna i Ecksträsk. Hon vill inget hellre än att vara en del av den, att ha den i sig. För henne är det en fråga om identitet, att kunna jämföra sig med och spegla sig själv i andra. Hon vill gå och se om det finns någon annan som är likadan som hon. När Hanna förklarar för henne att hon är unik, att det bara finns en som är som hon, blir Linda kaxig: ”Det ska jag gå och tala om för dem! Det finns ingen annan än jag ska dem få veta.” (R s. 23). Linda försöker, som alla barn, förstå gränsdragningen mellan individ och samhälle, men tillåts inte (främst av fadern) att undersöka den. I Skeggs undersökning av arbetarklasskvinnor i England beskriver hon hur kvinnorna inte såg sig själva som särskilda och speciella personer, de ”fann inte sin ontologiska trygghet i att vara en ’individ’ utan i att ’passa in’.”96 Västerländska teorier om subjektivitet har skapats inom ”individualismdiskursen”, som i sig har utvecklats från personer med vissa specifika förutsättningar: ”’Individer’ är en produkt av privilegier som uppfyller de ekonomiska och kulturella villkor som gör det möjligt att bearbeta sig själv. ’Individen’ tillhör ett helt annat klassprojekt än det som de här kvinnorna är inblandade i […] De har inte tillträde till de egocentriska sysselsättningar som är reserverade för en annan klass”.97 Skeggs studie äger rum i en annan tid och på en annan plats än Regnspiran och Bära mistel. Jag ser dock en liknande diskussion om individualismdiskursen kring Linda och hennes fascination för Byanden. Människorna i byn är beroende av varandra och deras identiteter formas utifrån omgivningen. Även om Elof tycker att ”[…] he skull bara finnes en utav var sort” är det för att de alla fyller varsin funktion i byn (R s. 173). De är byggstenar i ett kollektiv, samtidigt som de också är uppdelade i de olika gårdarna (som sinsemellan har olika status). Linda som har hållits borta från byn under stora delar av sin uppväxt har inte 96 97 Skeggs 1999, s. 258. Skeggs 1999, s. 258. 57 socialiserats in i dess kollektiva kultur. Att Linda ser på sig själv som en viktig och unik individ gör henne omöjlig i byns sociala rum. Som flicka och kvinna blir hennes positionering som individ än mer problematisk. Hon förväntas inte vara en av de tongivande rösterna när viktiga problem avhandlas. Byanden innefattar hela byn, men inte på samma villkor: Männen surrade fram och tillbaka. Någon antydde att det hade varit lämpligare att kvinnorna avgjort den här frågan trots det snuskiga ämnet. Byandens alla skikt genomfors, till och med det högsta hade man snuddat vid, det som var ett hot mot Byandens bestånd. Men varken Ahl eller Pers Simon som med skilda motiveringar föreslog detsamma vann gehör, utan de som rörde sig i Byandens mellanskikt bestämde. (R s. 155) Alla i byn är medvetna om sin position i Byanden, och att det är den som håller byn i schack. Den avgör skillnaden mellan rätt och fel, och fungerar som en domstol för dess invånare. När Linda väl får syn på den, blir det uppenbart för henne att Byanden är manlig: ”[Linda] Stod på bron och såg ned på denna skäggiga flock av stora byamän. De såg fler ut än de var, till och med deras vadmalsrockar utstrålade myndighet. Detta är Byanden tänkte hon.” (R s. 157). Förutom att Byanden är könad, är den också starkt klassad. Det talas om det äldsta hemmanet, att ha tapeter eller tidningspapper på väggarna, att kunna köpa nya kläder till sina döttrar när de konfirmeras. Allt detta påverkar hur mycket inflytande man har i Byanden, och vem man är i förhållande till resten av byn. Den ontologiska tryggheten ligger i att förstå och acceptera Byanden, vilket är svårt om man som Linda inte tillåts att delta i den (eftersom hon, som på bönemötena, antagligen skulle störa och ta en plats som inte är hennes). Skeggs argumenterar för att klass är ett centralt begrepp i en genusanalys. ”[K]lass är en diskursiv, historiskt specifik konstruktion” skriver hon, och ”[d]en historiska uppkomsten av klasskategorier ger oss diskursiva ramar som möjliggör, legitimerar och projiceras på materiella ojämlikheter”.98 Klass är avgörande för att förstå hur kvinnor rör sig genom fysiska och mentala rum, vad som motiverar dem i val av utbildning, sysselsättning och familjebildning. Skeggs använder sig av Bourdieus teori om olika former av kapital för att urskilja processerna genom vilka man kan byta och förhandla till sig olika typer av makt och inflytande. Hon beskriver hur kapitalet förs vidare i generationer, och att varje person föds in i ett ”nedärvt socialt rum” som i sin tur påverkas av variabler som klass, kön och ras.99 Dessa är 98 99 Skeggs 1999, s. 16. Skeggs 1999, s. 21. 58 dock inte ”kapital i sig, de förser oss snarare med de relationer genom vilka kapital organiseras och värderas”.100 I Bära mistel har Lindas sociala position förändrats. Under de åren som har passerat mellan böckerna i romantiden har hon sålt av skog och köpt sig ett pensionat. Nu är hon Värdinna och har egna anställda, som hon både ser ner på och är rädd för. Hon har ett annat socialt och ekonomiskt kapital. Detta, tillsammans med det faktum att hon reser runt med den finkulturelle stockholmaren Björn som ger henne ett visst kulturellt kapital, gör att Linda ofta upplever konflikter kring sin egen klassposition och status. Gentemot Björn och andra försöker hon omväxlande försöka vara lika fin som han, och när det inte fungerar, drämma till med en rejäl bondskhet, genom att visa att minsann också vet hur man tar hand om gård och skog. Detta fungerar inte åt något håll. De arbetarmän som Linda försöker imponera på respekterar ändå Björn mer, och när hon försöker vinna Björn från andra kvinnor är hon inte tillräckligt kultiverad. Linda är en klassresenär som aldrig kan accepteras som en self-made man eftersom hon inte är just man. Som kvinna bör hon investera i kapital som femininitet, istället för ekonomiskt kapital. En av de förfinade kvinnor Björn och Linda möter är Ester Regina. Hon beskrivs som liten, nätt, vithyad, och kallas i texten för ”kinesiskan”. Detta epitet tillsammans med den övriga beskrivningen frammanar bilden av en västerländsk klichébild av en kinesisk adelskvinna som ytterligare förstärker hur speciell, exotisk och främmande Ester framstår jämfört med Linda, som gång på gång beskrivs som ljus, kraftig, rejäl. Skeggs beskriver femininitet som den vita medelklasskvinnans sätt att skilja sig själv från andra kvinnor. Femininiteten är alltid respektabel, och är ett medel för att ge sig själv (en relativ) maktposition över andra kvinnor. 101 Som i så många andra maktdiskurser bestäms femininiteten av vad den inte är: vulgär, sexuell, smaklös. Ester, denna exotiska och feminina person har också en förhöjd position rent rumsligt. Eftersom hon inte kan gå bärs hon omkring av sin syster, samt sitter högt uppe på en vagn. Hon är bokstavligen en person som andra ser upp till. Hon får genast en annan slags kontakt med Björn än vad Linda någonsin har haft. Lidman målar upp ett slags kulturellt (ute)rum som Linda inte har tillträde till: ”De pladdrade och skrattade som om de varit omgivna av springbrunnar och blommor och träd med släpande grenar för näktergalar att gömma sig i” (BM s. 148). Lindas och Björns diskussion om Ester mynnar ut i ett resonemang om vad Björn kallar stil, men som också skulle kunna benämnas respektabilitet: 100 101 Skeggs 1999, s. 22. Skeggs 1999, s. 158 f. 59 [Björn:] Den stil hon visar har inte med pengar att göra. Stil! Vad vet du om hur djupt den stilen sitter! Vad vet du om vad en kvinna tänker och känner! Vad vet du om inte det första hon gör när hon kommer hem är att skrika och kasta sina bästa skivor i golvet! Björn Ceder blev lågmäld och niande. Ni talar om vad ni skulle göra. Ni beskriver Ester Regina efter era mått. Men så vet ni inte heller vad en melodi är. (BM s. 149) För Linda kommer stil eller respektabilitet från pengar. För Björn har det snarare att göra med kultur och konst, som är oberoende av ekonomiskt kapital. Björns pikar om Lindas brist på kultur återkommer flera gånger. Han hånar henne för att läsa franska romaner, och för att använda ord och begrepp som är för storslagna för hennes liv. När hon istället talar dialekt eller bara mer vardaglig svenska kommenterar han att hennes ”bondska vokabulär” är ”så pikant” (BM s. 129). Linda ska lyssna och förstå Björns upphöjda språkbruk, men blir gång på gång implicit tillsagd att veta sin plats. På besök hos en annan förfinad dam i en annan liten by citerar de Shakespeare: ”Thou are all my art” (BM s. 151). Det finns en anledning till att Björn väljer just detta citat. För honom är det konsten som är den äkta kärleken, den som binder människor samman. Hänvisningen till ett kulturellt finrum finns för övrigt också här: ”Fiolen låg redan på pianot, en välvårdad kvinna trippade omkring med små silverbestick, hur denna omgivning och Björn Ceder måste ha drömt om varandra i åratal” (BM s. 151). Björn och kvinnan musicerar tillsammans, styckena som beskriver dem är lätta och romantiska, ”[…] ljusen fladdrar, hennes korkskruvslockar dansar mot pudrade skuldran” (BM s. 153). Plötsligt vänds blicken mot Linda, som ”[…] satt framåtlutad, bredbent som en bonde och vilade underarmarna mot knäna” (BM s. 154 f.). Hennes kropp blir plötsligt märkbar i kontrasten med de små nätta damerna, kvinnor som trippar och porlar som springbrunnar. Det är inte alltid självklart vems blick det är som skildras, om det är Linda som själv ser sig som stor och klumpig eller om det är så hon känner att andra ser henne. Hursomhelst betonas ofta Lindas rejäla bonnighet i relation till andra mer feminina, förfinade och lärda kvinnor. Det är dem som hon ser som sin konkurrens om Björn Ceder. Kropp och konst Linda är ett lastdjur, en oxe, som bär omkring på instrument, smutstvätt och väskor. Hon ser sig själv i ett sto som kör ett tungt lass i nedförsbacke så att vagnen slår i bakhasorna på 60 henne, medan ett ystert föl (Björn?) skuttar bredvid utan bekymmer. I Sitarangi, i det kulturella finrummet, är hon ”ett förklä i kött och blod” (BM s. 152). Vid ett annat tillfälle då Björn dömer ut Lindas sång som vulgär (”Ett djur skulle aldrig uppfinna en så dum melodi”, BM s. 165) hörs plötsligt några skall, och Linda inser att det är hon som i sin ilska och förtvivlan uppgivit dem; ”Allkreaturet skällde genom henne” (BM s. 165). Lindas kropp är dock inte enbart djurisk, den är också källan och utgångspunkten för hennes skapande. Redan som barn börjar hon härma människorna i byn. Det är viktigt för Linda att betona att hennes skapelser kommer från henne själv och inte utifrån: ”Du tror att jag hör när jag hittar på”, säger hon till Simon (R s. 97). Med sina imitationer lockar hon folk till skratt, men också till eftertanke. Hon lyckas förkroppsliga andra personer så till den grad publiken börjar tvivla på vad som är sant och verkligt, och inte. Linda upplöser byns fasta identiteter, samtidigt som hon påminner dem om att även de mest föraktade byborna är människor av kött och blod. Här imiterar hon Manda, den lägst stående kvinnan i hela byn: Mandas miner och blickar, som hela tiden gled, hur hela gestalten tycktes på oupphörligt glid. Med varje mening förnekade hon den föregående, varje åtbörd innebar en vädjan: tro mej nu, det här är den fasta punkten, nyss var bara lögn. Hennes kropp, där köttet tycktes glida löst under huden – man tänkte helst att hon inte alls hade muskler och nerver som en människa utan bestod av något känslolöst stoff som kallgröt eller sopp. (R s. 181) I Regnspiran är det Linda som är byns underhållare och konstnär, hon spelar både dragspel och teater. I jämförelse med Björn blir dock hennes uttryck billigt och simpelt. Eftersom Linda själv kommer från byn kan hon inte upphöja sig. Linda, och deras publik, har internaliserat bilden av den folkliga konsten som låg. Det är nämligen inte bara Linda som ständigt liknas vid ett djur av både sig själv och andra. Adolfsson menar att blicken på den groteska kroppen förlängs till en syn på Lindas konst som ”vulgär, det vill säga folklig, konst i förhållande till den höga andlighet som violinisten representerar”.102 Hennes musik kopplas ständigt till det ”kroppsliga-kreatursaktiga”, som Adolfsson kallar det.103 Dragspelet kacklar som hönor och råmar ut en vals. Detta kontrasteras mot Björn musik som istället beskrivs som transcendental, upphöjd och utomkroppslig. Som tidigare har nämnts är det hans toner som upplyfter begravningsföljet ur deras vardagliga konflikter och tankar i början av Bära mistel. Skillnaderna mellan Björns och Lindas konstnärliga utgångspunkter blir tydlig i 102 103 Adolfsson 1991, s. 220. Adolfsson 1991, s. 220. 61 beskrivningen av baletten som Björn håller på att komponera. Den utgår från den fornnordiska myten om hur Loke dödade Balder genom att lura Höder att skjuta honom med en mistelpil. I Björns version handlar det om ett svartsjukedrama. Loke och Balder älskar varandra, men Balder omringas och dansar med de andra gudarna. Loke står utanför och får inte vara med. Motivet och handlingen i baletten speglar Björns eget liv, men utspelas på en gudomlig nivå. Han ser sig själv i gudarnas skara, medan Linda identifierar sig med djuren. Björn upphöjda konstvärld är strikt manlig. Linda försöker påminna om kvinnorna i balettmyten, om Nanna och Sigyn som offrar sig för Loke och Balder. På detta svarar Björn: ”[…] det här handlar om kärlek inte om välgörenhet” (BM s. 168). Den ondskefulla ormen vars gift droppar på Loke som straff, kan möjligen få spelas av en kvinna, annars är de inte relevanta i Björns historia. Han ser ner på den jordiska kärleken, där kroppen gör sig påmind. Anledningen till att han måste åka norrut för att skapa sin konst är att ljuset bländar en så man inte ser eller märker kroppen, den bränner bort alla skuggor och konturer. I detta ljusa kan han komponera, och tala stort om kärleken. Samtidigt, i mer praktiska situationer och konflikter, är det Linda som åberopar kärleken. Då ligger den henne till last, tynger ned henne: ”Nej hon förstod ingenting hon var bara en kvinna som ville bli älskad och det är inget upphöjt företag som att stå på en barrikad och kämpa för rättvisa” (BM s. 125). Mellan dem representerar Linda den låga konsten och Björn den höga. Detta förhållande återspeglas i deras olika typer av kärlek, där Lindas är låg, jordlig och praktisk, och Björns är hög, utomkroppslig och mytisk. Konsten och skapandet hänger ihop med bilden av kärlek. Den enkla, råa, sexuella kärleken som leder till barn och förpliktelser knyts till kvinnorna, medan den manliga kärleken leder till upphöjd konst. Den här uppdelningen mellan manlig/kvinnlig och hög/låg konst existerar i huvudsak hos Björn, och i viss mån internaliserad hos Linda. Om man istället betraktar böckerna i sig framträder en motsatt inställning. Även om Björn får några sidor att breda ut sig om sin balett, är det annars främst från Lindas perspektiv som historien skildras. Hennes historia och hennes uppoffringar påminner om Sigyns, som sitter bredvid den fjättrade Loke och samlar upp ormgiftet i en skål – en del av historien som Björn avfärdar – och det är i stora delar dessa typer av uppoffringar som delvis Regnspiran men kanske framförallt Bära mistel handlar om. Alla de olika öden som lyfts fram i berättelserna ger utrymme och röst till personer som annars ofta varit tysta och osynliga i konsten. Genom att skildra dem i en konstnärlig kontext lyfter Lidman fram dem som möjliga motiv i den höga konsten. Även Björns finkultur måste sättas i kontexten av att inte heller han skulle vara välkommen i de finkulturella rummen. Han har inte gått på någon av de ansedda musikskolorna han talar om. Det är enbart i relation till 62 andra personer i utkanten som han kan hävda någon slags maktposition. Det större konstnärliga sammanhanget, det vill säga Lidmans böcker, placerar alltså kultur som i andra sammanhang ansetts som låg på den höga kulturens plats. Moderskap Kärlek och sexualitet är alltså i båda böckerna starkt kopplade till kroppen, och till moderskap. Linda gör sig själv till den skyddande modern, först för Simon och sedan för Björn. Simon och Linda turas om att vara mamma när de leker sina lekar, den kroppsliga och nära kärlek som Linda har fått av Hanna överförs till Simon: Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnade som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. (R s. 114) Som barn kopplar de inte bara moderskap till kärlek och närhet, utan också till makt. Att vara ”mäktig och god” är att vara en mor, i deras värld. Genom att ha både ett sexuellt och ett moderligt förhållande till Simon blir Linda den med störst betydelse i deras liv, i hennes ögon. Hon börjar konkurrera med Hanna om makten i hemmet. Hon är dock inte dummare än att hon förstår att använda barnets naivitet när det behövs. När Simon förebrår henne för hennes beteende mot Hanna svarar hon: ”Vi är ju bara barn! […] Ska hon nu missunna mig att jag äntligen fått nån att leka med – då vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till med henne” (R s. 108). Linda kombinerar barnets oskuldsfullhet med ett vuxet språk, vilket gör att varken Hanna eller Simon kan säga emot. Återigen visar hon hur väl hon förstår att språk är makt. Som jag har diskuterat tidigare präglas Lindas relation till sin mor av ett kvinnligt skapande. I Bära mistel är det främst Björn som drar parallellerna mellan moderskap och ett högre skapande. På Lindas fråga om han tror på Gud svarar han: ”Det var ett par tvillingar som låg i en mage. Då sa det ena fostret till det andra: Tror du på mor, sa det.” (BM s. 77) Han kan inte förstå vad Linda kan ha utsatts för med sina graviditeter. ”En havande kvinna kan väl ändå aldrig förnärmas på allvar. Hon kan bli hädad, men det blir ju den högste också” 63 (BM s. 131). Idén om modern som skapare finns alltså kvar i den andra boken, även om Lindas erfarenheter har fått henne att se en annan sida av saken. ”En flicka eller en halvgammal mö som är på tjocken hon känner sig verkligen allt annat än gudlig”, svarar hon, och tar tillbaka moderskapet till fysisk, jordlig kropp (BM s. 131). Det faktum att Simon och Linda turas om att vara mamma visar att de inte ser det som något som har med biologi och kön att göra. Modersrollen blir just en roll, och man kan tänka sig att Linda agerar moderskapet på samma sätt som hon agerar präst. När hon blir mamma på riktigt märker hon dock att moderskap utan äktenskap inte innebär någon upphöjd position. Skeggs utgår från Foucault när hon beskriver den vita medelklasskvinnan som den enda som kunde skapa och upprätthålla ”en ren och passande femininitet”, vilket kontrasterades mot svarta kvinnor och vita arbetarklasskvinnor, vars djuriska, farliga och smutsiga sexualitet även kopplades samman med kvinnlig homosexualitet.104 För att ses som respektabla behöver kvinnor alltså konstruera en heterosexualitet som inte är sexuell. En kvinna ska föredra män för sexuella aktiviteter som hon inte ägnar sig åt, och om hon ägnar sig åt dem så njuter hon åtminstone inte av dem. Skeggs skriver: Ett rykte som respektabel och återhållet feminin kräver till exempel att kvinnor konstruerar en okroppslig sexualitet, vilket, som Martin (1989) påpekar, leder till att kvinnor uppfattar sina kroppar som något skilt från dem själva och i behov av kontroll (eller av att täckas över). Det är genom att mäta respektabilitet som man värderar och bedömer hur passande tal om och uppvisningar av sexualitet och kropp är.105 Denna asexuella heterosexualitet bryter Linda mot när hon föder barn utanför äktenskapet. Skeggs studie är gjord i en brittisk kontext, och en del av den skambelagda sexualiteten har behandlats annorlunda i Sverige. Under 1930-talet, då Bära mistel utspelar sig, argumenterade både Gunnar och Alva Myrdal samt det nybildade RFSU för en ny, modern syn på sexualitet. Det var inte skamligt att njuta av sex, så länge det var rätt typ av sex. Detta innebar dock i praktiken en ökad betoning på respektabilitet. Från en allmän-moralisk uppfattning om vad som var rätt och fel, skapades en fast, normativ sexualitet som gällde alla. I Regnspiran, som utspelas i början på 1900-talet i ett bondesamhälle, är attityden mot oäkta barn ganska avslappnad: ”Byanden hade aldrig något emot att fria en skämd flicka om särskilt romantiska eller uppskakande omständigheter störtat henne i olycka. En avliden fästman var det bästa. En kringflackande förförare – inte så bra men kunde duga om flickan var mycket ung och oskyldig.” (R s. 212 f.) Lindas första barn tas om hand av hennes mamma och hennes 104 105 Skeggs 1999, s. 195. Skeggs 1999, s. 198. 64 väninna. Själv visar hon inget intresse för barnet, och gifter sig aldrig med mannen som erbjuder sig att ”rädda” henne undan skammen att vara en ogift mor. Istället flyttar hon så småningom bort från byn och lämnar sonen kvar. I Bära mistel har Linda fått ytterligare ett utomäktenskapligt barn med den mystiske Timmerkungen. Barnet tas hand om Ada Ka som är anställd på pensionatet. Det är svårt att jämföra situationerna eftersom det har passerat sexton år, och man inte riktigt vet hur sonen Kalle har vuxit upp, och hur folk reagerade när dottern Isidora föddes. Klart är dock att Kalle känner ett ansvar för systern, att skydda och vägleda henne så att hon blir en respektabel ung kvinna: ”Isidora får inte träffa någon pojke för tidigt […] Isidora ska studera […] Isidora ska få följa med in i den högtidliga framtiden. Isidora får inte bli som sin mor.” (BM s. 221 f.) I detta finns inte bara respektabilitet och ett patriarkalt ansvar över familjens kvinnor (Kalle känner ”[e]n kärlek som måste omgärdas med vrede och ambitioner”, BM s. 221), utan också trettiotalets familjepolitik. En dålig mor innebar en fara för sitt barn, eftersom hon antingen med sina gener eller en skadlig hemmiljö skulle föra vidare sin icke-respektabilitet till barnet. Denna syn delas även av Linda, som ju mer hon älskar sina barn inser att hon borde hålla sig borta från dem. Lindas erfarenheter visar henne det smärtsamma i moderskapet, och lär henne att inte visa den stora moderskärleken eftersom den kväver föremålet för kärleken och får hen att fly. Dock är det Björn, och inte hennes egna barn, som lär henne detta. [Linda:] Ja, jag är en senfärdig människa. Jag har inte fattat förrän på senare år vad det vill säga att vara mor. Är det Björn Ceder som har lärt dig den konsten? Ja det kan man säga… (BM s. 217) Moderskapet är också något som är starkt sammankopplat med och hjälper till att (bokstavligt och bildligt) reproducera nationen. Med exempel som Moder Svea, en nationell Mors Dag och drottningen som en nationell moder beskriver Charlotte Tornbjer hur nationen Sverige samlades kring olika moderssymboler. Just drottningen förs fram dels som förebild för resten av landets kvinnor och mödrar, och dels som den som har i uppgift att föda den nya kungen, att bokstavligen bära och föda fram nationens framtid. Under den första halvan av 1900-talet sker en förskjutning i drottningrollen och drottningar och prinsessor presenteras allt mer som borgerliga hemmafruar, goda mödrar vars främsta uppgift är att ta hand om hem och familj. Samtidigt finns den distanserande högtidligheten kvar, vilket gör att de blir främst bland mödrar – helt vanlig och samtidigt så mycket bättre än alla andra. I stort sett alla svenska drottningar under den här perioden var utländska, vilket ytterligare förstärkte behovet av att 65 framhålla dem och deras moderskap som svenska. Deras svenskhet ligger – framför allt från 1930-talet och framåt – i deras modernitet. De är moderna, rationella mödrar som tar hand om sin kärnfamilj efter folkhemmets mönster.106 När Bära mistel inleds med meddelandet ”Drottningen är död” är det alltså hela Sveriges moder som har avlidit. Drottningens begravning jämförs med begravningen som ska hållas i byn, och de reflekterar över ”[…] vilken knog dem ska hava på slottet, dem som skall rusta till den jordningen” (BM s. 12). Här befästs drottningen som en avlägsen, upphöjd person, samtidigt som hon på sätt och vis är dem lika nära som faster Tyra i backen. Det går också att läsa det på ett mer symboliskt plan. Om man ser drottningen som en symbolisk mor för nationen, är svenskarna ett för tillfället moderlöst folk. Detta framförs samtidigt som Lindas frånvaro i modersrollen diskuteras. Rösten som uttalar drottningens död förtrollar Linda – och visar sig senare tillhöra Björn Ceder – så att hon helt glömmer bort sin egen (oäkta) dotter som sitter i hennes famn. Trots att Lindas biologiska, mycket kärleksfulla mor fortfarande är i livet, presenteras Linda i den här scenen som både moderlös och barnlös. ”Mamma tog Kalle, Ada Ka tog Dora, och så blev Linda utan”, begrundar Linda, för att i nästa stund tänka: ”Stackars oss. Hur ska det gå för oss nu när drottningen är död…” (BM s. 8, s. 9). Med sina utomäktenskapliga barn, tillsammans med en våldtäktsman som flytt till Amerika och en lurendrejare som sitter i fängelse, har Linda misslyckats med att skydda sig själv och nationen från dessa dåliga män. Hon är inte bara en dålig mor, utan en dålig svensk medborgare. Hennes brist på respektabilitet drabbar inte bara henne och hennes barn utan också nationen Sverige. Därför blir också hennes utanförskap större. I rädslan att förknippas med henne skjuts Linda längre och längre bort ifrån centrum. I detta utanförskap finns det dock även en slags frihet. Att vara mamma i en tid utan förskolor och barnomsorg var annars ett effektivt sätt att knyta kvinnan vid hemmet och stänga in henne. Detta reflekterar Björn över när han berättar om sin fosterfamilj: Doktorn försökte mura in henne med barn så han skulle slippa höra hur hon teg. Och när hon inte födde nog många tog han alltså ur anstaltshögen. Barn som inte fattas som människor, som inte behövs någonstans, kan ändå komma till användning som byggstenar, tillhyggen eller anekdoter, det är otroligt vad de kan tjäna till. En tid. Sen tjänar de till ingenting igen. (BM s. 119) 106 Charlotte Tornbjer, Den nationella modern. Moderskap i konstruktioner av svensk nationell gemenskap under 1900-talets första hälft, Lund 2002. 66 Här betonas barns användbarhet, att barn ska fylla ett syfte annat än att bara finnas till och växa upp. Det visar också på en uppdelning mellan betydelsefulla barn och barn som ”inte fattas”, det vill säga de som inte har ordentliga, respektabla familjer utan finns på anstalter. Kvinnor muras in med barn och dessa barn måste behövas till något, annars är de oanvändbara. Det är denna syn på familj och moderskap som Linda slipper undan. Linda förstår själv att hon inte har något att erbjuda sina barn. Istället riktar hon sin moderskärlek mot Björn. Han är dock, till skillnad från Simon, inte intresserad av hennes mjuka, kvinnliga moderskropp. För honom är den grotesk och äcklig, den förkroppsligade motsatsen till allt han strävar efter. När Linda väl accepterar att de aldrig kommer ha någon sexuell eller romantisk relation blir hennes liv mycket lättare. Hon slutar konkurrera med andra kvinnor om Björns uppmärksamhet, och hon slutar att bry sig om vad andra tänker om dem som resande. Hon finner sig i rollen som den självuppoffrande föräldern, och blir mer lik sin mamma som hon tidigare avfärdat som ”ingen kraftmänniska”. Nu ser hon sig själv i mammans eviga kärleksprojekt. Bränström Öhman ser kärleksetiken som bärande för hela Sara Lidmans författarskap. Via bell hooks läser hon Lidmans kärleksmotiv som ett ställningstagande mot ”’kärlekslöshetens’ ideologi som dominerar det offentliga samtalet och flyter in i allt från, säg, flyktingpolitik till populärkulturens våldsfixering”.107 Enligt hooks är kärleken en subversiv kraft mot den västerländska kapitalistiska kulturen där kärleken utnyttjas för att sälja böcker, filmer och andra produkter, men ändå inte ses som lika viktigt som arbete eller framgång.108 Utan att avfärda Bränström Öhmans tes önskar jag lägga fram en annan sida av kärleksmotivet. Som jag ser det genomsyras Regnspiran och Bära mistel av känslan att kärleken inte räcker till. Karaktärerna försöker bryta sig ut ur de normer och maktstrukturer som präglar deras liv, och försöker också rädda varandra från samhällets dom. Det spelar dock ingen roll hur mycket Linda älskar Simon och Björn, eller hur mycket Björn älskar Otte. Istället leder deras kärlek till lidande och utanförskap. Det är också ett bra exempel på det faktum att utanförskapet drabbar både själsligt och materiellt. ”Den som älskar Loke måste dö” säger Björn om sin balett (BM s. 169). Detta går naturligtvis att tolka som en metafor för den förtärande kärleken, men kan också förstås som en kommentar om en homosexuell mans verklighet. För sin kärlek har Björn misshandlats, våldtagits och spärrats in. Här är det även möjligt att göra en liten utvikning kring titeln Bära mistel. Misteln är som bekant en symbol för kärlek och fruktbarhet, samtidigt som det är en parasit med giftiga bär. Att bära på en 107 108 Bränström Öhman 2005, s. 27. bell hooks, Allt om kärlek. Nya visioner (2000), övers. Kerstin Wallin, Stockholm 2004, s. 25. 67 mistel är således att bära på hoppet om en kyss, om kärlek, samtidigt som den äter sig fast i en och suger ut alla krafter. Det är också misteln som dödar Balder, den gode och ljuse, både i den fornnordiska mytologin och i Björns balett. Kärleken är alltså ingen räddning utan ytterligare en last. Regnspiran och Bära mistel läser jag därför som historier om vad kärleken dömer oss till snarare än vad den upphöjer oss till. Äkthet Genom Lindas imitationer väcks frågan om identitet och äkthet i byn. Det finns personer som inte roas av Linda, utan beklagar sig: Men he jer bara he att jag tyck he skull bara finnes en utav var sort. ’n Ant Viktor jer som han jer å ’n Elof neri backen jer som han jer, å varenda människ är en för sej själv. Å så skull he vara. He jer naturligt. Men en som far omkring som ett väder å kan förställa sej å vara snart sagt som en hel församling i en enda person, he jer int naturligt. I varje fall känns he obehagligt oppa nae vis. (R s. 173) Hans resonemang utgår från att varje individ borde vara skapad och formad av sig själv och sina val (eller kanske av en gudomlig makt). Lindas imitationer upphäver bilden av att vi alla är skapade från noll och intet, och att våra ord och gärningar skulle komma från oss själva. Med Butlers ord: ”the belief that there is a one who arrives in the world, in discourse, without a history, that this one makes oneself in and through the magic of the name, that language expresses a ’will’ or a ’choice’ rather than a complex and constitutive history of discourse and power”.109 Istället är det i Lindas imitationer genom upprepade rörelsemönster, talakter och handlingar som identitet skapas. Vid sidan av skapandet av identiteten, sker samtidigt en rubbning och en upplösning av densamma, vilket blir tydligt om man applicerar Butlers teori om kopia och ursprung på Lindas imitationer. Det möjliggör en läsning av Lindas beteende som att hon skapar en kopia av någon annan, vilket medvetandegör läsaren om den ursprungliga personens identitetskonstruktion. Detta innebär att kopian i själva verket ligger framför/före ursprunget. 110 Kopian blir originalet, och originalet blir så en kopia. Det vill säga: det finns inget ursprungligt, imitationen i sig är det närmsta vi kan komma ett aktivt skapande av identitet, och inte heller den kan komma ur intet. 109 110 Butler 1993, s. 173. Butler 2005, s. 74. 68 Konstruktionen av en äkta, autentisk identitet blir också tydlig i de rasifieringsprocesser som beskrivs i de båda romanerna. Att olika personer passerar som svenskar eller vita vid olika tillfällen gör att texterna problematiserar och ifrågasätter den svenska identiteten, eller att någon sådan ens finns. Nationalitet och ras visas upp som konstruktioner på samma sätt som kön. Lindas vandringar mellan centrum och periferi, respektabilitet och ickerespektabilitet, gör henne till en Ahmedsk hybrid. Hon är inte rotad, utan i ständig rörelse. Eftersom hon inte har någon fast punkt finns heller ingen ursprunglig eller äkta identitet. Målet med Lindas imitationer är dock inte att upplösa identitetsdiskursen. Hon uppfattar sig själv som i underläge, och ett sätt att vända på detta är genom hennes imitationer. Det är ett sätt för henne att överleva i en värld där hon inte har någon självklar plats. Även om Lindas imitationer av prästen och andra mäktiga personer i byn kan uppfattas som satir, och ett övertagande av makt, innebär det också att hon reproducerar maktförhållandena. Att utföra performativa akter innebär enligt Butler ett band till det man försöker utmana: Performativity describes this relation of being implicated in that which one opposes, this turning of power against itself to produce alternative modalities of power, to establish a kind of political contestation that is not a ’pure’ opposition, a ’transcendence’ of contemporary relations of power, but a difficult labor of forging a future from resources inevitably impure.111 Lindas imitationer och trots balanserar alltid mellan viljan att bli omtyckt och inkluderad, och viljan att bita ifrån och visa att hon inte behöver de andra eller skriver under på deras regler. Även om hon härmar de flesta i byn, är den riktiga publikfriaren när hon härmar Jonas och Manda, som befinner sig på botten av byns hierarki. När imitationen av Manda blir allvarligare än Linda har tänkt, och påminner publiken om hennes mänsklighet, blir Linda sur över att ingen skrattar. Återigen är det svårt att veta var man har Linda. Hon underhåller, samtidigt som hon ställer byn till svars för deras hyckleri. Bränström Öhman citerar en intervju med Lidman där hon talar om svårigheten i att skildra bland annat fattigdom: ”Man måste förmedla utan att förråda. Om du skriver om fattigdom så att den fattige blir utskämd, avklädd en gång till genom beskrivningen, då har man ingenting åstadkommit.”112 Jag ser den problemformuleringen förkroppsligas i karaktären Linda, även om hon i unga år inte har funnit den balansen än. I Regnspiran imiterar hon personer i utanförskap, till exempel Jonas och Manda, medan hon själv står i centrum för allas blickar. Frågan är om hon under dessa uppträdanden lyckas förmedla utan att förråda. I slutet av Bära mistel har hon ägnat flera år åt 111 112 Butler 1993, s. 184. Citat ur Bränström Öhman 2008, s. 46. 69 att gå i andras skor, att själv bli den vandrande parian. Hennes resor med Björn placerar henne i samma fack som dem hon varit rädd för och föraktat. Hon har vandrat så långt ut i periferin som hon kan komma. Avslutande diskussion I den föregående analysen har jag försökt att besvara frågorna som ställdes i uppsatsens inledning: Hur beskrivs utanförskap i Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den normativa människan och människan i utanförskap i relation till varandra? Hur kan man koppla dessa teman till tiden då böckerna utspelar sig, samt Lidmans samtid? Det har för mig blivit väldigt tydligt att det utanförskap som gestaltas i böckerna har en social anknytning till det samhälle som de utspelar sig i. Att Lidman så exakt tidsbestämmer sina historier (med förlovningen 1913 i Regnspiran, och drottning Viktorias död 1930 i Bära mistel) inbjuder till en mer samhällsanknuten läsning av dem än vad som har gjorts tidigare. Hon placerar sina berättelser i en historisk kontext, vilket ställer frågor om varför hon har valt just dessa tidpunkter i historien, och vilka dimensioner den historiska tidpunkten kan ge till texten. Det var under det tidiga 1900-talet, då böckerna utspelar sig, som tanken om folkhemmet växte fram. Tankegångarna och retoriken kring dess utveckling finns tydligt i särskilt Bära mistel, framförallt i synen på familjen och moderskapet, och hur det kopplas till nationen. Linda frångår rollen som en normativ, respektabel kvinna och mor. Genom att varken ingå i någon kärnfamilj, eller att ha några ambitioner att skapa en sådan, utgör hennes liv och erfarenheter ett motstånd mot folkhemmets ideal. Bilden av moderskap som en varm och skyddande kärlek, som den manifesteras i Regnspiran mellan Linda och Hanna och mellan Linda och Simon, är borta i Bära mistel. Då utmålas kärleken istället som ett straff eller en dom (”Att se honom var att angripas”, heter det om Björn, BM s. 97). Som misteln är kärleken utsugande och giftig. Ändå hänger den kvar. Det kärleksfulla och fruktsamma moderskapet som presenteras i Regnspiran knyter även an till andra aspekter av skapande. Den mjuka, kärleksfulla kvinnovärlden sätts i kontrast till den hårda, lagiska, patriarkala mansvärlden. Egrons religion framställs som bokstavlig, kuvande och utan plats för människokärlek. I kontakt med andra människor blir den destruktiv. Istället är det en mer folklig tro, framburen av kvinnor, som framträder som en konstruktiv och skapande kraft. Den kvinnliga blicken ger liv till döda ting, som dockor, 70 samtidigt som den också tar liv. Lindas performativa talakt ”Han är all tyst” åkallar Egrons död och tystar honom för alltid (R s. 53). I Bära mistel har uppdelningen mellan den lagiska manligheten och den moderliga kvinnligheten kokat ner till relationen mellan Björn och Linda, den upphöjda manliga konstnären och den jordliga praktiska kvinnan, lastdjuret. Mot slutet verkar det som att den kvinnliga kärleken segrar i och med att kvinnorna tar hand om Björn på slutet. Slutligen väljer dock Björn bort dem och vandrar bort mot sitt öde hos Otte Pihl, svikaren och förtryckaren, Lindas onda spegelbild. Linda kan inte rädda varken Simon eller Björn med sin kärlek. Samhällets strukturer är för starka och människans svaghet är för stor. Det är möjligt att se kärleken som en subversiv kraft, en protest mot dem som försöker bestämma vilka som är värda att älskas. Men den är ändå inte tillräcklig. Lindas skapande kontrasteras i Bära mistel mot Björn Ceders klassiska konst. Mellan dem växer en diskussion om hög och låg konst fram, som dessutom framstår som starkt könad. Genom att personer som traditionellt har klassats som irrelevanta i ett konstnärligt sammanhang får träda fram och berätta sin historia vänder Lidman på synen på vad riktig eller fin konst ska representera. Detta är också en anledning till att verkens litteraturhistoriska kontext är betydelsefull. Det faktum att Lidman när hon skrev dessa böcker var en respekterad författare med ett stort kulturellt kapital spelar roll i tolkningen av hennes romaner, särskilt om man som jag ser deras samhällskritik. Huruvida man placerar Lidman inom nyprovinsialismen eller inom modernismen bidrar till hur man tolkar till exempel berättelserna om ensamma lärarinnor och arbetslösa skogsarbetare. Genom att läsa dessa personer med modernistiska glasögon framträder ambitionen att ge röst åt de annars tystade extra tydligt. En betydande del av lanseringen av Sverige som en modern nation med en generös välfärd, var att bestämma vilka som skulle ha rätt till denna välfärd – vilka som var svenskar. I Regnspiran och Bära mistel nämns samer, romer och resande som grupper som inte ingår i svenskheten. De positioneras mot ”svenskar”, det vill säga personer som är bofasta, respektabla och som har en kontrollerad sexualitet (vilket oftast innebär att ingå i en kärnfamilj). I Jonas, Mandas och Lindas glidande positioner mellan svensk och icke-svensk visas rasifieringsprocessen upp. Även om hudfärg, ursprung och språk är det som främst bestämmer hur en person rasifieras, blir det i böckerna tydligt att det faktum att man är vit och talar svenska inte är tillräckligt för att räknas som svensk. De som inte är fasta, utan i ständig rörelse, kan läsas som vad Ahmed kallar för hybrider, som genom sin blotta existens ökar 71 behovet av kontroll. Detta belyser rädslan för att människor ska passera som något de i andras ögon inte är, att den fasta och essentiella identiteten inte ska synas och därmed inte finnas till. Vad som gör att Regnspiran och Bära mistel känns så moderna idag är att de inte låter maktkritiken stanna vid könsmaktsordningen eller vid klassamhället. Istället väver Lidman ihop en mängd olika intersektioner och visar hur de alla är relevanta i hur en person placeras eller placerades i det normativa folkhemmet. Hur en persons kön blir läst villkoras bland annat av rasifiering, klass, sexualitet och religion. Redan i intersektionerna av dessa maktstrukturer synliggörs hur kön är socialt konstruerat. Läser man verken ur ett queerteoretiskt perspektiv är det dock möjligt att gå ännu längre. Lindas imitationer och Björns transvestism luckrar upp gränserna mellan könen. Om kön är socialt konstruerat, hur vet man vilket kön det är som konstrueras? Hur bestämmer man vad i en persons handlingar som konstruerar kön? Linda och Björn imiterar och parodierar stabila könsidentiteter och heterosexuella relationer. Denna parodi får ytterligare en dimension av att de båda är scenkonstnärer och har en persona som de använder sig av i sitt yrke. Det gör att texten luckrar upp alla former av självklara könsidentiteter. Det är omöjligt att säga vad som är grunden och vad som är påbyggnader, istället konstitueras könsidentiteten i de performativa akter som sker både på och utanför scenen. Därför kan Lindas och Björns inbördes maktordning skifta beroende på omgivning och förutsättningar. Utöver att berättelsen om Linda Ståhl placerar annars tystade personer i förgrunden, för den också ett större resonemang om den kvinnliga konstnärens villkor. Linda som härmar, spelar och underhåller utgör en protest och en provokation mot de rådande samhällsnormerna. Hon är ett störande element i byn. Hon kan inte bli en del av Byanden, dels för att hon är kvinna men också för att hon vägrar att acceptera de begränsningar som detta borde innebära. Dessa begränsningar handlar inte enbart om hennes position som kvinna utan som människa. Hon överskrider de gränser som hennes identitet, och hela identitetsdiskursen, borde innebära. Eva Adolfsson skriver: ”[…] vad för slags plats kan en sådan stark upprorisk skuldtyngd kvinna inta i den lagiska gränsbyn? Svaret är att hon blir en särling, en som inte egentligen får plats. Ett tema om den starka kvinnan (och, indirekt, den kvinnliga konstnären), som inte finner sig plats i världen, tar form.”113 Detta att härma och hitta på är ju också författarens uppgift. Också som litterära verk utgör Regnspiran och Bära mistel ett motstånd. Lindas imiterande av religionens och maktens språk återfinns hos Lidman själv. Anders Persson 113 Adolfsson 1991, s. 218 f. 72 skriver om Tjärdalen: ”Sara Lidmans debutroman inrymmer en skarp satir över väckelseförkunnelsens hårdhet och ofördragsamhet men framvisar på samma gång stor sympati och djup insikt inför roseniansk anfäktelseteologi” som ”förenas i en djup gripenhet och respekt inför den enskilda individens existentiella kamp.”114 Enligt mig återfinns denna existentiella kamp hos alla personer i Regnspiran och Bära mistel, samtidigt som Lidman även visar på det kvävande och kvinnoförtryckande i väckelserörelsen, och i hela det samhälle hon beskriver. Som författare av dessa böcker är också Lidman skapare av den upproriska kvinnan. Temat om den kvinnliga konstnären som Adolfsson nämner inbegriper således Lidman själv. Med Björn som det manliga geniet går det att läsa hela konstnärsrollen som en byxroll – en maskulin akt som spelas av alla som skapar något. Samtidigt är ju han ett resultat av en kvinnlig konstnär/författare. De flertal lager av identiteter som gestaltas av Linda och Björn i deras scenpersonae får ytterligare djup om man lägger till Lidmans egen gestaltning. Teman som äkthet och hög och låg konst blir då en metadiskussion som debatterar de aktuella verkens placering i en litterär och social kontext. Tidigare forskning om Sara Lidman har visat på det sociala engagemanget i reportageböckerna och i Jernbanesviten. Med min analys har jag visat att ambitionen att blottlägga samhällets strukturer även finns i Regnspiran och Bära mistel. Dessa verk riktar dels kritik mot den samtid som de skrevs i och det folkhem som de skildrade. De håller fram människor som annars vistas i stort utanförskap och låter dem komma till tals. De uppvärderar deras historier och placerar in dem i en höglitterär kontext. Men de avhandlar också frågor som går djupare, som ifrågasätter den identitetsdiskurs som bygger upp samhället. Processer som könar och rasifierar människor blir synliggjorda, och de performativa akter som är identitetsskapande förhöjs och lyfts fram genom huvudpersonerna Lindas och Björns konst och leverne. 114 Persson 2009, s. 115. 73 Källor och litteratur Adolfsson, Eva, ”’Det oerhördas anrop’ Om språkliga kraftfält hos Sara Lidman”, Röster om Sara Lidman: Från ABF Stockholms litteraturseminarium i mars 1991, Stockholm 1991, s. 15-25. Adolfsson, Eva, ”Det oerhördas anrop. Om Sara Lidman”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria 4. På jorden. 1960-1990, red. Elisabeth Møller Jensen, Höganäs 1997, s. 20-27. Adolfsson, Eva, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm 1991. Ahmed, Sara, ”’She’ll Wake Up One of These Days and Find She’s Turned into a Nigger’ Passing through Hybridity”, Theory, Culture & Society, 1999:2, s. 87-106. Ahmed, Sara, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens hegemoni, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 125-148. Broomans, Petra, ”’Sången om Passålke’. Stina Aronsons litterära provinsialism”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 30-41. Butler, Judith, Bodies That Matter. On the discursive limits of ”sex”, New York 1993. Butler, Judith, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion (1990), övers. Suzanne Almqvist, Göteborg 2007. Butler, Judith, ”Performative Acts and Gender Constitution: An Essay in Phenomenology and Feminist Theory”, Performing Feminisms. Feminist Critical Theory and Theatre, red. Sue-Ellen Case, Baltimore 1990, s. 270-282. Carrigan, Tim, Connell, Bob & Lee, John, ”Toward a New Sociology of Masculinity”, Theory and Society, 1985:5, s. 551-604. Connell, R. W., Maskuliniteter (1995), övers. Åsa Lindén, Göteborg 1999. Connell, R.W. & Messerschmidt, James W., “Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept.” Gender and Society, 2005:6, s. 829-859. Donaldson, Mike, ”What is hegemonic masculinity?”, Theory and Society, 1993:5, s. 643-657. Eduards, Maud, Kroppspolitik. Om Moder Svea och andra kvinnor, Stockholm 2007. Graeske, Caroline, Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap, Stockholm 2003. Hearn, Jeff, ”From hegemonic masculinity to the hegemony of men.”, Feminist Theory 2004:1, s. 49-72. 74 Hirdman, Yvonne, ”Utopia in the Home”, International Journal of Political Economy, 1992:2, s. 5-99. Hirdman, Yvonne, Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik, Stockholm 1989. Hilson, Mary, The Nordic Model. Scandinavia since 1945, London 2008. Holm, Birgitta, Sara Lidman – i liv och i text, Stockholm 1998. hooks, bell, Allt om kärlek. Nya visioner (2000), övers. Kerstin Wallin, Stockholm 2004. Larsson, Bo, Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur, Stockholm 1987. Larsson, Lisbeth, ”Modernismens kvinnliga avantgarde. Om utanförskapets betydelse för konst och konstnär”, Tvärsnitt, 1997:1, s. 26-35. Lennerhed, Lena, Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia, Uppsala 2002. Lidman, Sara, Bära mistel, Stockholm 1960. Lidman, Sara, Regnspiran, Stockholm 1958. Lidman, Sara, Tjärdalen, Stockholm 1953. Lidman, Sara, ”Om Stina Aronson och stundens mod”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 12-16. Moi, Toril, What is a woman? And other essays, Oxford 1999. Nordmark, Dag, ”Lokalpressen och litteraturen. Om Norrlands första lokaltidningar och deras betydelse som litterära fora”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 41-49. Olsson, Annika, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004. Olsson, Bernt & Algulin, Ingemar, Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995. Persson, Anders, ”’Men Gud finns du då?’ Anfäktelsetematiken i Sara Lidmans Tjärdalen och i Tore Nilssons romaner”, Från Sara Greta till Lilla Svarta Sara. Väckelsen i litteraturen och väckelsens litteratur, red. Anders Persson & Daniel Lindmark, Skellefteå 2009, s. 99-116. Rosenberg, Tiina, Byxbegär, Göteborg 2000. Rosenberg, Tiina, Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002. Rydström, Jens, ”Polisen och de perversa. Klagomål och angivelser rörande homosexualitet 1925-1944”, Sympatiens hemlighetfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, red. Göran Söderström, Stockholm 1999. 75 Sjöberg, Lina, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser, Möklinta 2006. Skeggs, Beverley, Att bli respektabel (1997), övers. Annika Persson, Göteborg 1999. Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, red. Annelie Bränström Öhman, Stockholm 2014. Söderström, Göran, ”’Homofiljakten’ i Stockholm på 1950-talet”, Sympatiens hemlighetsfulla makt. Stockholms homosexuella 1860-1960, red. Göran Söderström, Stockholm 1999. Sörlin, Sverker, ”Författarna och regionen”, Linjer i en norrländsk litteraturhistoria, red. Kjell-Arne Brändström, Umeå 1999, s. 63-74. Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities, 1800-1900, Stockholm 2003. Tornbjer, Charlotte, Den nationella modern. Moderskap i konstruktioner av svensk nationell gemenskap under 1900-talets första hälft, Lund 2002. Westerberg, Anna, ”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”, Västerbotten, 2005:1, s. 15-25. Widmark, Gun, ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet”, Stilstudier. Språkvetare skriver litterär stilistik, red. Olle Josephson, Uppsala 1996. Yeung, King-to, Stombler, Mindy & Wharton, Reneé, “Making Men in Gay Fraternities: Resisting and Reproducing Multiple Dimensions of Hegemonic Masculinity”, Gender and Society, 2006: 1, s. 5-31. Zetterqvist, Kirsten Grønlien, Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi, Uppsala 2002. Öhman, Annelie Bränström, ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken, Säter 2008. Elektroniska källor http://www.rfsl.se/?p=413 Hämtad 30/1-14. Crenshaw, Kimberlé, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum 1989 http://philpapers.org/archive/CREDTI.pdf Hämtad 20/11-14. 76 Molina, Irene, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, red. Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, Stockholm 2005, http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/56/42/11dab91b.pdf Hämtad 20/11-14. 77
© Copyright 2024