Förord av Sara Teleman och Nina Beckmann, curatorer
Förord av Sara Teleman och Nina Beckmann, curatorer För ungefär två år sedan fick Grafikens Hus en donation med Mexikansk konst. Nina Beckmann fick då en idé om att fylla hela huset med politiska bilder. Ungefär samtidigt deltog vi båda i en panel om grafisk design och illustration i Sverige och Polen. En av frågeställningarna handlade om den politiska affischens ställning i Sverige idag. Vi berättade att förbudet mot affischering och graffiti i det offentliga rummet har gjort själva affischeringen till en protest, en politisk handling. Affischen i sig behöver inte längre ha något politiskt budskap för att vara politisk. Däremot, fortsatte samtalet vidare, har den politiska bilden en annan hemvist nu, mer uttalat ideologisk än någonsin tidigare: Den tecknade serien. Dessa två händelser, donationen och panelsamtalet, väckte idén om att ställa ut svenska seriekonstnärer på Grafikens Hus. Utställningen skulle beskriva två huvudspår i de senaste tio årens svenska seriekonst: politiska serier och utvecklingsromaner. De går naturligtvis in i varandra ganska ofta, mer om det längre fram i texten. ”Serier för vuxna” Alternativserien slog igenom i Sverige runt 1980. Innan dess var det i princip Fantomen, Kronblom, Lilla Fridolf och 91:an som gällde, både för barn och vuxna. De ”serier för vuxna” som på 80-talet översattes och publicerades i Sverige kom främst från USA och Frankrike. Flera av de tecknare som slog igenom under postpunk-eran är fortfarande aktiva. Joakim Pirinen, Max Andersson, Gunna Grähs och Lena Ackebo för att nämna några exempel. Dagens serier, sättet att teckna, åsikter och tankar – viljan att häckla överheten och berätta hur det är – har fler berörings punkter med sent 60- och 70-tal än med 80-talet. 1970 kom till exempel Historieboken (av Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydberg). Så här skrev Malena Rydell när den kom ut i nyutgåva 2009: ”Historieboken gjordes 1970 av fyra Konstfack-studenter som kommit på att de inte längre ville bli reklamare. I stället använde de sina kommunikationskunskaper till att berätta om kolonialismens historia i en bild- och seriebok. Den såldes i 70.000 exemplar och översattes till åtta västspråk. De hade planer på att ge ut boken även på Kuba, men då kubanska ambassaden krävde att de skulle stryka det kritiska avsnittet om hur det gått i Sovjet då avböjde författarna.” (DN 2009-07-09) 1968–1974 gav Lars Hillersberg ut tidningen Puss, inspirerad av bland annat den franska vänsterradikala satirtidningen Siné Massacre. I Puss ritade bland andra han själv, Marie-Louise Ekman, Carl-Johan de Geer och Lena Svedberg. Illustrationerna påminde om vår tids serier i stilen, men också i sin ambition att undervisa läsaren genom kombinationen bild, humor och fakta. Tidningar och grafiska blad var vid den här tiden ett populärt sätt att sprida sina bilder på. Man ville demokratisera konsten och grafik betraktades som ett slags ”folkets konst”. Flera av de grafiska blad som gjordes för att spridas till massorna betingar idag stora summor på auktion. Carl Johan de Geers Skända flaggan är ett välkänt exempel. Grafiska blad är än idag, med vissa undantag, överkomliga i pris. Genom att än en gång korsbefrukta grafik med serier och politik hoppas vi att fler uppmärksammar gruppen seriekonstnärer. För den som vill läsa mer om hur vuxenserien kom till Sverige rekommenderas Monica Hellströms kapitel i boken Svensk illustration 1900–2000 – en visuell historia som gavs ut på Arena Förlag 2013. Gunnar Krantz bok Största möjliga allvar från 2011 är ett roligt komplement, berättad i första person av en person som befann sig i epicentrum när det begav sig. I verkstaden De inbjudna tecknarna har fått jobba fritt i Grafikens Hus verkstad. Nina Beckmann och L-G Malmquist har funnits som stöd och bollplank för de som har velat. Till exempel har man tillsammans diskuterat vilken teknik som fungerar bäst med de bilder som konstnärerna har velat jobba med. Nina Beckmann har också uppmuntrat alla som kommit till verkstaden att lita på bildens kraft. Det har inte funnits några krav på att göra ”serierutor” eller inkludera text. Övergången från seriemediet till grafik innebär att man kan prova hur det känns att gå upp i format, experimentera med en annan färgskala eller att prova att använda färg överhuvudtaget. Till exempel Sara Granér valde att jobba med screentryck och att använda två, max tre färger vilket bidrog till att göra hennes annars väldigt färgrika bilder lite mer kondenserade. Joanna Hellgren jobbade med torrnål. En teknik som utseendemässigt kan sägas spegla de blyertsteckningar hon har jobbat mycket med tidigare, till exempel i romantrilogin Frances. 2 Den tecknade utvecklingsromanen Utvecklingsromanen eller som genren kallas på engelska, ”comingof-age”, har ända sedan 90-talet varit en stark genre i serie-Sverige. I en utvecklingsroman gör huvudpersonen en inre och/eller yttre resa. Berättelsen är ofta självbiografisk och skriven i jag-form. Skönlitterära exempel är Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg och Jack av Ulf Lundell. Seriekonsten har flera giganter på området. Daniel Ahlgren albumdebuterade redan 1993, Mats Jonsson och Åsa Grennvall runt år 2000. Handlingen utspelade sig då ofta på den svenska landsbygden. Musikreferenserna var viktiga. Till exempel hette Mats Jonssons andra seriealbum Hey Princess (2002) efter en Popsicle-låt. Influenserna från USA var fortsatt starka. Daniel Ahlgrens serie roman För fin för denna världen (2000) är det närmaste man kan komma en svensk version av Daniel Clowes Ghost World (tecknad 1993-97). Både Clowes och Ahlgren har ett absolut gehör för hur det är att växa upp i en liten stad – den grottiga känslan av att vara både uttråkad och fullkomligt livrädd på samma gång. Och självklart kan en utvecklingsroman avhandla både politik och religion. Och vara rolig. Marjane Satrapis (f. 1969) böcker Persepolis I-IV (2000–2003) slog ner som en bomb i serievärlden. Marjane Satrapi, då utvandrad till Paris, hade skrivit och tecknat fram ett mästerverk, en litterär klassiker om hur det var att växa upp i Iran efter shahens fall. Inte sedan Art Spiegelmans Maus hade en dokumentär serie fått ett sådant genomslag. Satrapis betydelse för sin och senare generationers tecknare går inte att överskatta. En annan viktig referens bland samtida internationella utvecklingsromaner är den Berlinbaserade serietecknaren Ulli Lusts Idag är sista dagen på resten av ditt liv (2012). Romanen utspelar sig under tidigt 80-tal och handlar om Lusts resa genom Europa som ung punkare utan pass och pengar. Från händerna i taket till kaos och mörker. Coco Moodyssons Aldrig godnatt från 2008 utspelar sig också på 80-talet och är historien om några tjejer som vill starta ett punkband. Titeln på utställningen har vi delvis snott från Sara Hanssons album Vi håller på med en viktig grej (2011), en bok om författarens relation till Spice Girls och vad som hände i henne när gruppen slog igenom. Senare exempel på svenska utvecklingsromaner är Joanna Hellgrens Frances I-III (2009, 2010 och 2012), Hanna Gustavssons Nattbarn (2013) samt Julia Thorells Juni (2012) och Fri Kärlek (2013). Hanna Gustavsson debuterade 2013 med sitt examensarbete från Konstfack. Huvudpersonen i Nattbarn, Iggy, lever vid sidan av sin mamma och mammans nya kille. Hon försvinner lätt in i en värld av nattlig chatt och Youtube-porr. Där Mats Jonsson upptäckte sin sexualitet i gräset på Hultsfredsfestivalen får Iggy sina första sexkontakter via ett chattforum på internet. Utvecklingsromanen som format blir aldrig daterad. Det är en berättelse som hela tiden behöver kläs om, i nya ord och bilder, för att spegla nya erfarenheter. Joanna Hellgrens huvudperson Frances är resultatet av en kort men intensiv kärlekshistoria mellan två mycket unga människor. Vi får se hur det påverkar Frances uppväxt. Det är också berättelsen om de människor som så småningom tar hand om Frances istället för föräldrarna. Det mesta i Frances sägs mellan raderna, i bilderna. Till utställningen har Hellgren jobbat fram en helt ny bildserie där huvudpersonen är en enorm flicka, alldeles för stor för att få kontakt med någon annan människa. Inte heller här är berättelsen entydig. Ensamhet kan både skava och erbjuda lugn. Julia Thorells självbiografiska debutalbum Juni handlar om upp växten i ett hippiekollektiv på landet varvat med berättelser om hennes relationer som ung vuxen. I uppföljaren Fri Kärlek fortsätter hon att undersöka hur uppväxten har påverkat hennes egen syn på förhållanden. Ideal vs verklighet. Bilderna som hon har tagit fram till utställningen andas frihetslängtan, det lilla barnets så väl som den vuxna människans. Seriescenen förnyas Liv Strömquist började teckna serier i början av 2000-talet och blev tillsammans med Nina Hemmingsson de första fyrverkerierna på en seriehimmel som snart skulle vara täckt av feministiska, upplysande och politiska serier. Varken Hemmingsson eller Strömquist hade läst särskilt mycket serier när de själva började rita och kanske var det just det som behövdes för att förnya ett då ganska stelnat utbud. Av Liv Strömquist har vi förmånen att visa ett nyproducerat grafiskt blad tillsammans med tv-versionen av pjäsen Prins Charles känsla baserad på albumet med samma namn. Regi: Sara Giese. 4 Strömquist är dessutom en bra representant för en ny generation serietecknare som ägnar sig åt så mycket olika saker att deras husorgan, tidningen Galago, får jaga dem för nytt material. Strömquist medverkar till exempel i P3:s satirprogram Tankes medjan och gör den egna podcasten En varg söker sin pod tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Länge räknades det som en feministisk handling bara att vara tjej och teckna serier. Så är det inte längre. Men det är fortfarande en politisk gärning att teckna serier som Bitte Anderssons fanzine Bittes Bästa och Carolina Bångs album Cowgirls (2011) och Alternativet (2013), alltså ”Femisex” – serieporr med kvinnan som subjekt. Nu är det, som utställningens parallell mellan Bechdeltestet från 1985 och Chavez-Perez-testet från 2011 vill visa och som även Joanna Rubin Drangers affisch i utställningen antyder, en ny revolution på gång. Liksom Marjane Satrapi finns det även svenska tecknare som berättar om sin egen resa och om ett större, politiskt skeende samtidigt. I Mats Jonssons senaste album för vuxna, Mats kamp, kommer han ut som politisk serietecknare. Det kan knappast ha undgått någon Galago-läsare (Mats Jonsson är tillsammans med Johannes Klenell förläggare på Ordfront Galago) att Jonsson och Klenell har hjärtat till vänster, men detta var första gången som Jonssons politiska övertygelse blev så tydlig i en serie. I slutet av Mats kamp tar han sin personliga, privata historia och vänder den till något politiskt. Därmed lyfter han läsarens blick från det lilla till det stora. Till utställningen har han valt att utveckla temat från boken i en berättande affisch. Ytterligare en mångsysslare har vi i Joanna Rubin Dranger – professor i illustration på Konstfack sedan 2007. Rubin Dranger tecknar självmytologiska, feministiska, politiska serier som ofta kretsar kring makt och normer i vår samtid. I utställningen visar Rubin Dranger en poster från sitt projekt Bildskolan (med grafisk form av Brita Lindvall). Bildskolan vill folkbilda om stereotypa bilder av minoriteter genom visuell kommunikation. Ingen kommer undan Sara Granér. Det är bara lite AIDS (2008) hette det första, hyllade albumet. Sara Granérs senaste album All I want for christmas is planekonomi blev årets julklapp 2012. Granér är medlem i det feministiska, kvinno- och transse paratistiska nätverket Dotterbolaget. Josefin Svenske, Lisa Ewald, Sara Hansson, Karolina Bång, Frida Ulvengren och Ellen Ekman är bara några av de drygt trettio medlemmarna. Tidslinjen Självklart uppstod den politiska, feministiska serien inte med 70- och 80-talisterna men eftersom utställningen handlar om de senaste tio åren är det också dem vi ägnar oss åt på tidslinjen som finns i utställningsrummet. Här kan man tydligt se de senaste årens boom av politiska serie tecknare. Vi redovisar också den rikliga flora av utvecklings romaner som kommit ut de senaste åren. Nutidshistoriskt betydelsefulla album som Sara Olaussons och Nina Hemmingssons Hjälp! (2004) finns utmärkt och likaså Liv Strömquists första fanzine Rikedomen. Pontus Lundkvist, som ofta kallas för vår tids Lars Hillersberg, bör såklart också finnas med i ett sådant här sammanhang. Likaså geniet Nanna Johansson. Man kan också urskilja att det är i huvudsak kvinnor som ägnar sig åt politiska serier och män som tecknar självbiografier. En annan tendens är att den nya generationens intresse för ideologi och politik börjar färga av sig på en äldre generation tecknare som tidigare var mer introspektiva. Flera av utvecklingsromanerna är givetvis politiska, men utan att vara polemiska. Som Hanna Gustavsson säger i sin intervju: ”Det går att vara radikal utan att vara plakatpolitisk, till exempel genom hur man väljer att göra bildlösningar, val av berättelser och att ha en agenda”. Vi har också funderat på hur ”vit” svensk seriekultur är och har därför med Seriefrämjandets projekt Tusen Serier ( www. tusenserier.com). Som Joanna Rubin Dranger säger: ”Allt är politik”! 6 Liv Strömquist Joanna Hellgren Hanna Gustavsson Joanna Rubin Dranger Mats Jonsson Julia Thorell Sara Granér 8 9 10 12 13 14 11 Liv Strömquist Bakgrund Född 1978, uppväxt på Österlen, bor i Malmö. Har alltid ritat serier, men började göra ett eget fanzine när jag var 23 år gammal, på grund av att min lägenhetskompis gjorde ett fanzine. Har annars läst statsvetenskap och sociologi på universitetet, och även gått en skrivarlinje. Varför serier? Har sedan tonåren varit intresserad av alternativkultur, typ punk, undergroundserier osv. Blev inspirerad av Riot Grrl rörelsen i USA, do it yourself-attityden, att man inte behöver vara så duktig, och tydligheten i sina politiska åsikter. Jag tänker att jag ritar serier för att jag inte orkar lära mig ett instrument, annars kanske jag hade haft ett punkband. Vad driver dig? Jag tror att det är för att jag tycker att det är så kul att göra serier. Jag är alltid mycket lycklig när jag ritar serier. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? En bild som säger eller vill något politiskt. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Suzanne Bröggers Creme Fraiche är en av mina favoritböcker, för den är så rolig och självtillåtande. Jag älskar Suzanne. Färg eller svartvitt? Både och, fast kanske helst svartvitt. Favoritverktyg när du tecknar? Vanlig tuschpenna! 0.2 eller 0.3 stifttjocklek, märke spelar ingen roll. 8 Joanna Hellgren Bakgrund Född 1981. Uppväxt i och bor i Stockholm. Som barn ritade jag och skrev bilderböcker och serier, eftersom jag tyckte om att hitta på. Serierna försvann för mig efter mellanstadiet och jag började med det igen när jag var i tjugoårsåldern och upptäckte bland annat Julie Doucet och Anke Feuchtenberger. Varför serier? Jag hade utbildat mig till illustratör och fortsatte som förr med att försöka berätta historier. Somliga av dem passade bättre i bild, och då var serier ett bra medium. Det har sina fördelar precis som klassiska textböcker kan ha det. Vad driver dig? Tyvärr ingenting ädlare än min egen lust till det. Jag tycker att det är roligt och spännande. Att andra kan tycka om det jag gör är väldigt tur för mig, eftersom det gör att jag får lägga min tid på det. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? En bild som är som en ögonöppnare, en kanal eller ett skämt om sådant som händer. Kanske det får en att fatta lite bättre, eller att vilja göra något åt saken. Till exempel gör Sara Granérs bilder mig ofta både arg och glad samtidigt. En meningsmotståndares bild skulle förstås istället göra mig arg och deprimerad. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Jag tycker väldigt mycket om The Member Of The Wedding, av Carson McCullers. Den handlar om Frankie Adams som blir besatt av sin storebrors bröllop. Hon vill åka med honom och hans brud från sin dammiga håla i Södern till den för henne okända platsen Winter Hill. Romanen börjar så fint: “It happened that green and crazy summer when Frankie was twelve years old. This was the summer when for a long time she had not been a member. She belonged to no club and was a member of nothing in the world. Frankie had become an unjoined person who hung around in doorways, and she was afraid.” Färg eller svartvitt? För egen del gråskala när jag gör serier annars gärna färg. Favoritverktyg när du tecknar? För ögonblicket blyertspenna eller temperablock. Hanna Gustavsson Bakgrund Född 1985 i Solna. Bor i Stockholm. Jag höll på med film under gymnasiet men kom inte in på Biskops Arnös dokumentärfilmslinje. Då började jag på Grafikskolan i Stockholm och ägnade två år att utveckla mitt tecknande, och sökte sen till Grafisk design och illustration på Konstfack. Det var under Konstfacks tiden som jag började teckna serier, och på masterutbildningen Storytelling som jag gjorde mitt seriealbum Nattbarn. Varför serier? 10 Jag tecknade jättemycket serier från att jag var 8 till 15 år, men tröttnade för att det egentligen var skriva jag ville göra. När jag började med serier igen experimenterade jag mig fram, med halvlyckade resultat. Det var när jag gjorde mitt kandidatarbete på Konstfack som jag kunde ta mig tid att fördjupa mig i att teckna en lite längre grafisk novell. Allt föll på plats, det kändes som en klockren form för mig som var intresserad både av att skriva och teckna. Vad driver dig? Dels tecknandet i sig; tillfredställelsen av arbetet och att överföra en idé till pappret. Men även berättandet såklart, jag vill ta vara på mina berättelser och tycker att jag har något speciellt att förmedla. Att få respons på något jag gjort är också motiverande. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Jag tänker att det mesta är politiskt egentligen. Att välja (eller inte välja) att vara opolitisk är också att ta ställning. Och det går att vara radikal utan att vara plakat politisk, t.ex. genom hur man väljer att göra bildlösningar, val av berättelser och att ha en agenda. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Jag kollar mer på film och tv-serier än vad jag läser böcker. En film jag gillar mycket är dokumentären Prodigal sons, om en transkvinna som besöker sin hemstad för första gången sen hon bytte identitet. Ganska snabbt in i filmen tar den en oväntad vändning. Annars är min favoritfilm Welcome to the dollhouse av Todd Solondz, som handlar om outsidern Dawn som går på högstadiet. Egentligen handlar den om jobbiga ämnen som mobbing och utanförskap, men filmen är skruvad och rolig på att sätt som gör att hon blir en hjältinna och inspirationskälla snarare än någon man tycker synd om, trots att det inte går så bra för henne. Färg eller svartvitt? Oftast svartvitt, känner mig tryggast när jag fokuserar på svarta linjer. Jag använder nästan aldrig färg, men tränar på det. Favoritverktyg när du tecknar? Ljusbord, bläckpennor att skissa med, svarta pilotpennor, korrektionstejp, vitt kopieringspapper, internet (för att hitta referensbilder). Joanna Rubin Dranger Bakgrund Född 1970 i Stockholm. Bor i Stockholm. Joanna Rubin Dranger gör serier, tecknade romaner och noveller, barnböcker och film. Hon har bland annat skapat de kritikerrosade serieromanerna Fröken Livrädd & Kärleken, Fröken Märkvärdig & Karriären och Alltid Redo att Dö för Mitt Barn. Hennes böcker har översatts till en rad språk, däribland japanska och engelska. Den animerade filmen Fröken Märkvärdig & Karriären vann en rad priser och utmärkelser då den kom 2010, bland andra FIPRESCI Award och bästa kortfilm Nordisk Panorama. Hennes bildberättelser är ofta politiska och hon kallar vissa av berättelserna ”självmytologiska”. Bildvärlden utgörs av expressiva, naivistiska teckningar i vilka ett subjektivt värdeperspektiv spelar en avgörande roll. Varför serier? Jag hade en historia att berätta och försökte skriva en roman. Men det var för svårt att hålla reda på så många ord och visade sig vara betydligt mer effektivt att berätta i bild och ord i kombination. Ett av mina första viktiga verk var den illustrerade berättelsen Bibeln som jag gjorde när jag var 7 år. Vad driver dig? Allt jag förstår och allt jag inte förstår. Allt jag vill säga och allt jag vill veta mer om. Humanistiska värderingar och alla människors lika värde. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Allt är politik. Inget i en kultur är mer politiskt än något annat. De animerade filmer mina barn ser efter middagen, mina val av kläder till dem och till mig själv, vilka åsikter mina bilder kommunicerar och vilket politiskt parti jag röstar på. Och allra särskilt allt man inte ifrågasätter eller formulerar som politik när man upplever sig vara opolitisk. Vem som berättar vilka historier om vem, för vem, i vilka media. Allt är politik. Färg eller svartvitt? Valet av metod och visuellt uttryck utgår från innehåll och sammanhang och styrs av vad som ska kommuniceras. Favoritverktyg när du tecknar? Min hjärna, mina ögon, min hand, wacom och photoshop, eller papper och pilotpenna. Foto: Christer Järeslätt Vilken är din favoritutvecklingsroman? Maus – en överlevandes berättelse. Maus berättar i ultimat kombination av ord och bild om den djupaste essensen av att vara människa, bortom alla stereotyper. Maus är djupt berörande, plågsam och humoristisk. Mats Jonsson Bakgrund Född 1973 och uppvuxen i Stensätter utanför Kramfors. Bor nu i Stockholm. Jag gjorde min första serie som fyraåring, inspirerad av Bamse och av händelseböckerna min mor lät sina lågstadieelever göra. Varför serier? Serier har alltid känts som det mest naturliga sättet för mig att uttrycka mig på. Vad driver dig? Framför allt känner jag ett starkt tryck inifrån mig själv. Jag kan inte bara konsumera och konsumera, utan måste producera också. Och även om jag har ett kreativt och roligt jobb som redaktör på Galago så räcker det inte. Det handlar om kreativ lust, om att vilja göra ett personligt avtryck och – måste jag erkänna – om självhävdelse. Det finns en enorm skönhet och tillfredsställelse i att sitta ned med ett tomt papper, och vid dagens slut ha fyllt det med innehåll, med något som inte fanns för några timmar sedan. Att jag sedan vet att det finns människor som berörs av det jag gör, och att jag kanske bidrar till att förändra någons syn på saker och ting, är förstås också en stark drivkraft. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Instinktivt tänker jag på gamla politiska skämtteckningar med långa näsor och stora hakor, vilket är lustigt med tanke på att jag i och med mitt jobb befinner mig mitt i en stark trend av samtida, relevanta och väldigt bra politiska serier. Kanske är det så att jag ser dagens politiska serier i första hand som bra serier, i andra hand som politiska bilder. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Den som betytt mest för mig på senare år är Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romansvit. Han tar upp så mycket jag funderat över och ibland gjort mig olycklig – ens rötter, förhållandet mellan stad och land och till den äldre generationen. Klassen. Det dåliga samvetet för att “ha lyckats”, stolthet och självförakt, avundsjuka och glädjen i att skapa något. Politiken, vreden och humorn. Färg eller svartvitt? Definitivt svartvitt. Även om jag numera färglägger en del serier i Photoshop och det kan bli fint, så är det svartvita uttrycket både kraftfullt och elegant. Favoritverktyg när du tecknar? Jag har aldrig varit någon materialsnobb utan kan rita med kulspetspenna på skrivmaskinspapper om det behövs, men givetvis är det skönt med material man trivs med. I ganska många år nu har jag tecknat med Staedtler pigment liner-pennor på Bristol board-kartong. 12 Julia Thorell Bakgrund Född 1984. Födelseort och nuvarande hemort: Stockholm. Jag är uppvuxen i Stockholm i en ganska vänsterinriktad och hippieaktig familj med mamma, pappa och storebror. Vi reste ganska mycket, runt i Sverige, till Italien och ett kollektiv i Ångermanland. Jag gick på skolor i Stockholm, senare Gerlesborgs skolan och Konstfack. Jag har tecknat serier sedan jag var liten och lärde mig rita och skriva. Jag läste mycket serier och skickade in egna till tidningar. När jag var tio kom en serie med i DN, sen så började jag vara med i Kulturhusets fanzinegrupp i tonåren i Stockholm. Jag gick på konstskola och Konstfack och skickade in serier till Galago. Och på den vägen är det! Varför serier? Jag tycker om bildberättandet, att berätta både i text och bild. När jag var liten fanns det mycket serier hemma så jag läste och läste dygnet runt och var helt besatt av dom. Det är kanske därför jag började rita själv senare. Jag tycker om att berätta historier. Vad driver dig? Jag tycker om att berätta historier, jag vill göra en ny sorts serier, jag vill göra serieberättelser där kvinnor har huvudrollen och kvinnor spelar alla roller. Det motiverar mig. För tjugo år sedan var de kvinnliga karaktärerna i kommersiella serier begränsade till cancandansöserna i Lucky Luke. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Lars Hillersberg. För att han är i ropet just nu. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Oj, det finns många. Det här kanske inte är utvecklingsromaner men To kill a mockingbird av Harper Lee (Dödssynden på svenska), La storia av Elsa Morante (Historien), Imre Kertez Är detta en människa, Kriget vid världens ände av Mario Vargas Llosa, allt av Alice Munro och Djuna Barnes. I serieform Ulli Lusts Idag är sista dagen på resten av ditt liv och Marjane Satrapis Persepolis. Färg eller svartvitt? Båda! Favoritverktyg när du tecknar? Pentel Stylo sketch pen, penslar och flytande tusch. Sara Granér Bakgrund Född 1980 i Lund. Bosatt i Malmö. Varför serier? Jag gillade att rita när jag gick i skolan och så men sen visste jag nog inte riktigt vad jag skulle ha bilderna till så jag slutade. Sen när jag kom på att det gick att göra serier/berättelser/kommentarer i text till bilderna så återupptog jag det intresset. Jag började på serieskolan i Malmö 2004 och innan dess hade jag jobbat med andra saker och pluggat helt andra saker som språk och statsvetenskap. Vad driver dig? Jag tycker att det är kul att teckna och måla och serier och illustrationer är en bra kanal för mig att få utlopp för tankar och olika typer av åsikter. Sen är jag inte alltid jättemotiverad inför varje teckning eller serie men på det stora hela trivs jag bra med det här arbetet. Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Jag tänker på en lång tecknartradition med karikatyrer och bilder som kommenterar politiska debatter. Jag tänker också på bilder som används av exempelvis feministiska aktivistgrupper och på att jag tror att vi behöver humor och konst som en överlevnadsstrategi. Vilken är din favoritutvecklingsroman? Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej som inspirerat till utställningstiteln. Den innehåller många fina personporträtt och är en fin berättelse som handlar om bland annat vänskap och självständighet. Färg eller svartvitt? Favoritverktyg när du tecknar? Svarta tuschpennor, färgpennor, akryl, akvarell och bra collagematerial som en gammal Allt om mat-tidning 14 Produktion: Grafikens hus: Curator: Sara Teleman och Nina Beckmann Projektledare: Eva Stenstam Grafisk Form: Weng Cho Jui (Ray) Möbeldesign: John Larsson För Södertälje konsthall: Curator/konstpedagog: Maarit Nilsson Polet Slöjdpedagog: Annelie Persson Assistent: Marie Grundsten Utställningstekniker: Werner Näslund Tryck: KomTryck. Södertälje konsthall 14 februari – 11 april 2015 Luna kulturhus, Lunagallerians mellanplan tfn 08-5230 2260 www.sodertalje.se/konsthallen Öppettider: tis-tors 9-19 fre 9-18 lör 11-15 sön 12-16 (t.o.m. mars)
© Copyright 2024