Vänsterpress om Mellanöstern – slutet av januari 2015
Vänsterpress om Mellanöstern – slutet av januari 2015 En glädjande nyhet i slutet av januari är att de kurdiska styrkorna i Kobane nu lyckats driva ut Islamiska Staten. F ö är situationen fortfarande prekär. I denna artikelsamling tar flera av texterna upp just detta. Se även artikelsamlingen från början av januari – Vänsterpress om Mellanöstern – januari 2015 och artikelsamlingarna om Islamiska Staten om den: Vänsterpress om Islamiska staten – september 2014 (med länkar till fler texter) och Vänsterpress om Islamiska staten, Irak och Syrien – september 2014 (bl a en artikel om den religiösa sekterismens förödande roll, med främst Syrien som exempel). Martin Fahlgren 31/1 2015 Innehåll Arbetaren ............................................................................................................... 1 Stor glädje i Kobane................................................................................................................ 1 Området runt Kobane är fortfarande en krigsfront ............................................................... 2 Internationalen ....................................................................................................... 4 Ökade klyftor ligger bakom terrorresorna ............................................................................. 4 Regimkritiker dödas i Egypten ................................................................................................ 5 Offensiv .................................................................................................................. 7 Kobanê befriat – kampen fortsätter ....................................................................................... 7 Varför ansluter unga till IS? .................................................................................................... 8 ”Finns inget enat Jemen idag”.............................................................................................. 10 Proletären ............................................................................................................. 12 Saudiarabien – landet med 15 000 prinsar och prinsessor .................................................. 12 Osmakliga hyllningar ............................................................................................................ 13 1 Arbetaren Stor glädje i Kobane Johan Apel Röstlund Arbetaren 30/1 2015 I början av veckan kom det efterlängtade beskedet att de kurdiska självförsvarsstyrkorna drivit ut IS ur den symboliskt viktiga gränsstaden Kobane i Syrien. Människor firar att Kobane är befriat vid den syriska-turkiska gränsen. Foto: Bulent Kilic/TT Nyheten om att Kobane nu är befriat har spridits fort i mederna. Den intensiva striden om staden Kobane i nordöstra Syrien, har pågått sedan september förra året då terrororganisationen Islamiska staten, IS, lyckades ta kontroll över stora delar av staden. De kurdiska självförsvarsstyrkorna YPG och YPJ tvingades länge kämpa i kraftigt materiellt underläge. Men i december kom vändningen då IS-soldaterna började trängas tillbaka från strategiskt viktiga positioner inne i den sönderbombade staden vid den syriskaturkiska gränsen. Samtidigt genomfördes också sporadiska flygangrepp ledda av USA mot IS strax utanför staden och tung militär utrustning förstördes. Omkring 200 000 människor har tvingats fly området sedan de första IS-attackerna för drygt ett år sedan. De lever nu utspridda i väldiga flyktingläger på den turkiska sidan gränsen där de på håll kunnat följa striderna. I början av veckan kom dock rapporter om att de sista gatorna tagits tillbaka av de kurdiska självförsvarsstyrkorna. – I dag har Kobane blivit befriat och rensats från terrorister och IS. Kobane blev deras grav, sade de kurdiska styrkornas talesperson Bakr Hadj Issa till Svt i måndags kväll. När Arbetaren når frilansjournalisten Joakim Medin, som länge vistats i och rapporterat från Kobane, är han hemma i Sverige sedan några veckor, men följer noggrant händelseutvecklingen i området. 2 – En av mina kontakter som var med och stred om de sista gatorna var lyrisk när jag talade med honom, säger Joakim Medin. Kobane har de senaste åren kommit att spela en viktig roll för den kurdiska befrielsekampen och fungerat som knutpunkt för det autonoma samhälle som byggts upp i Rojava-området i norra Syrien. Oron har därför varit stor över vad som skulle hända om IS lyckades ta kontroll över hela staden. Samtidigt har ilskan mot omvärlden, inte minst Turkiet, varit stor. Kurderna har till största del fått kämpa ensamma med betydligt sämre vapen. Många menar att de USA-ledda bombningarna endast varit ett spel för galleriet. Turkiet har i rädsla för ökad kurdisk självständighet stängt gränserna över till Kobane och inte låtit några kurdiska soldater ta sig till staden för att bekämpa IS. Det samtidigt som turkisk militär har gått hårt åt kurdiska områden i det egna landet. Turkiet har i stället beskyllts av många kurder för att i hemlighet stöda IS-terroristerna. – Omvärlden har haft en väldigt låg profil i kampen mot IS. Den har ständigt visat sin avsky mot terrororganisationen, men inte gjort mycket i praktiken. Kurderna har i princip lämnats helt själva och fått kämpa med omoderna vapen och knappt några som helst förnödenheter, säger den svenskkurdiske debattören Yekbun Alp till Arbetaren. Yekbun Alp har släktingar som stridit inne i Kobane. Hon berättar att staden kan betraktas som befriad, men att strider fortfarande pågår i byarna runt om där det fortfarande finns ISsoldater. Både hon och Joakim Medin konstaterar att det nu krävs omfattande insatser från omvärlden för att hjälpa befolkningen. – För att alla som flytt ska kunna återvända krävs tillgång till vatten, mat, elektricitet, diesel och tält, bland annat. Och för att det ska kunna fraktas till staden behövs att Turkiet visar sig samarbetsvilligt. Omvärlden måste sätta ordentlig press, säger Joakim Medin. Yekpun Alp berättar att det finns en oro för att IS ska samla kraft och attackera staden på nytt. – Det är därför som YPG och YPJ fortsätter att attackera IS långt utanför Kobane, säger hon. Det råder fortfarande osäkerhet kring om IS är i färd med att dra sig tillbaka från de många byarna utanför Kobane där de fortfarande opererar. – Vi rör oss försiktigt framåt eftersom de kan ha minerat vägen efter sig, säger en talesperson för de kurdiska självförsvarsstyrkorna till nyhetsbyrån Reuters apropå de fortsatta befrielsestriderna i regionen. Området runt Kobane är fortfarande en krigsfront Johan Apel Röstlund Arbetaren 30/1 2015 Det är alldeles för tidigt att börja prata om en återuppbyggnad av den sönderbombade staden Kobane. Det menar John Rydkvist, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut. – Kriget pågår fortfarande för fullt i byar runt omkring. Jag tror inte att IS har gett upp området, säger han till Arbetaren. Nyheten om Kobanes befrielse har fått stort genomslag i medierna. Men samtidigt som bilder på lättade och firande kurder sprids över världen fortsätter striderna utanför staden. Islamiska Staten, IS, har visserligen tvingats bort från de centrala delarna av de kurdiska självförsvarsstyrkorna, men kampen för självstyre och mot terrororganisationen är inte över. Mycket beror på hur omvärlden nu agerar. 3 John Rydkvist är säkerhetspolitisk analytiker vid Asienprogrammet på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Enligt honom kan den starka fokuseringen på IS i Irak komma att ställa till stora problem för de svårt drabbade kurderna i norra Syrien på gränsen till Turkiet. – Diskussionen om återuppbyggnad är än så länge irrelevant, och något som drivits upp av media. Området är fortfarande en krigsfront och den senaste tidens militära segrar har inte lett till fred, säger han. John Rydkvist menar att just Kobane och Rojave-området i norra Syrien, där kurder den senaste tiden uppnått en relativ självständighet, inte är prioriterat av väst när det gäller kampen mot IS. Dessutom tror han inte att Turkiet på något sätt kommer att hjälpa kurderna i deras kamp på den syriska sidan av gränsen. – I Turkiet ser man det som varken eller, både kurder och IS är ett problem för landet, säger han. Att Turkiet stödjer paraplyorganisationen Islamiska fronten i inbördeskrigets Syrien är ingen hemlighet. En organisationen där det som nu är IS tidigare ingick. På så vis finns kopplingarna mellan den turkiska regimen och terroristorganisationen, menar John Rydkvist. Han tror inte heller att IS kommer att ge sig av från det område där kurderna nu tagit tillbaka kontrollen. – Det är naturligtvis omöjligt att säga, men Kobane är en viktig plats, för vägarna därifrån till andra områden är som logistiska korridorer, säger han. – Och om de västallierade fortsätter sina bombningar mot viktiga IS-fästen i Irak kan det göra att organisationen därför skickar förstärkningar till Kobane i stället, för den fronten är inte lika prioriterad av väst. Det kan naturligtvis låta cyniskt, men krig är cyniskt. Soldater från den kurdiska styrkan, YPG, i ett öde Kobane på den syriska sidan, i november 2014. I december kom vändningen och det kurdiska försvaret hävdar nu att staden är helt befriad. Dock finns oro att IS ska samla kraft och attackera staden på nytt. 4 Internationalen Ökade klyftor ligger bakom terrorresorna Arash Hakimnia Internationalen 31/1 2015 Det skrivs mycket om rekryteringen av unga män från Sverige till IS. Det har även skrivits en del om svenska nynazister som slåss som frivilliga i Ukraina. Fokus ligger oftast på hur rättsväsendet ska agera för att motverka terrorresor och hatbrott. Självklart ska den som stridit i förband och grupper som gör sig skyldiga till krigsbrott och andra övergrepp åtalas vid hemkomsten till Sverige. Det är idag möjligt men det görs ofta inte. Det finns även en diskussion om skärpta lagar. I så fall måste de rimligen inkludera Ukrainafrivilliga men inte slå blint mot kurder och palestinier som för en legitim kamp. Evin Ismail, doktorand i sociologi som forskat om fenomenet, skrev förra veckan i Dagens Arena och pekade på sociala problem som orsaker till IS-rekryteringen. Enligt Ismail har många av de som dras till IS en misslyckad skolgång bakom sig och/eller dras med psykisk ohälsa (en önskan om att dö som tillfredsställs av martyrpropagandan). Båda förklaringarna har en koppling till ett samhälle med ökade klyftor. I en tid då nätet florerar med rykten om judisk världsdominans, ”massinvandring” och civilisationernas krig har skolan misslyckats med att rusta en hel generation med källkritik. Resurser, personal och initiativ har inte funnits i tillräckligt hög grad. Uppdrag Gransknings inslag om antisemitism visade barn och ungdomar som inte vet skillnaden på svenska judar och staten Israel. I kombination med samhällen utan framtidshopp skapas arga unga män som tar ut sin ilska på det de upplever i samhället och ser på tv på helt oskyldiga människor. I glesbygden tas ilskan ut på invandrare och i till exempel Rosengård är det judarna som får ta missriktade smällar. Det är inget ursäktande av rasismen utan ett av verktygen för att bekämpa den. Ett samhälle som rör sig mot jämlikhet och social rättvisa har enklare att ställa gemenskapen mot rasismen och andra partikulära idéer. I väntan på en annan samhällsutveckling (som är möjlig!) blir det ännu viktigare att civilsamhället engagerar sig. I veckan visade Islamakademin sitt stöd för Malmös judar och tog initiativ till återkommande möten med Judiska församlingen för att motverka rasism. I Borlänge tog en lokal företagare initiativ till att hjälpa svensk-somaliska ungdomar starta ett bandylag (vilket dokumenteras i en film med tv-duon Filip och Fredrik). Därigenom skapades kontakter mellan människor med olika bakgrund samtidigt som ungdomar fick en meningsfull tillvaro utanför skolan. Sådana initiativ minskar grogrunden för hat och krigsrekrytering på ett lokalt plan. Det rapporteras att IS rekryterar särskilt framgångsrikt i Örebro och därmed borde lokala initiativ också kunna bidra. I förlängningen behövs såklart större samhällsförändringar. Cirkeln av klyftor, arbetslöshet och försämrad välfärd måste brytas. Det är i förlängningen det bästa botemedlet mot både rekryteringen till IS och högerextremister i Ukraina. 5 Regimkritiker dödas i Egypten Emma Lundström Internationalen 30/1 2015 Fyra år har gått. För fyra år sedan visade det egyptiska folket världen hur ett fredligt uppror mot en diktatur kan se ut. Tältlägret på Tahrirtorget i Kairo är för alltid inetsat i väldigt många människor som en symbol för något mycket större än var och en av oss, en symbol för folkets gemensamma kraft. Fyra år. Men styret blev inte bättre, makten återgick till att vara förtryckande, revolutionen tappade flygkraft, tappade andan, omvärlden tappade intresset. Ändå finns det fortfarande en gnista kvar i landet som för en liten stund fick vara hoppet för så väldigt, väldigt många människor världen över. En gnista som består av att det fortfarande finns de som höjer sina röster i Egypten, trots militärregimens hårda repressalier mot dem som vågar kritisera. En gnista som består av de bloggare, journalister, musiker, fackligt aktiva, socialister, studenter, mödrar, döttrar, söner, fäder som vägrar ge upp kampen för verklig demokrati. Som fortsätter att demonstrera trots att makten fortfarande dödar demonstranter. I anslutning till revolutionens årsdag, den 25 januari, var det stora demonstrationer runt om i Egypten. Demonstrationer till minne av revolutionen och i protest mot det auktoritära styret. Flera människor dödades, många skadades. Bland de dödade fanns barn. Som vanligt fängslades medlemmar av Muslimska brödraskapet. Abd al-Fattah al-Sisi fortsätter i Hosni Mubaraks intrampade spår och slår hårt mot alla opponenter. Egypten är inte ett fritt land. Det är inte ett demokratiskt land. Istället för att genomföra välbehövliga politiska, sociala och ekonomiska reformer som skapar verklig förändring, sätter landets ledning munkavle på dem som kräver just sådan förändring. Eller ännu värre: dödar dem. Den socialistiska aktivisten Shaimaa al-Sabbagh sköts till döds under protester i Kairo den 24 januari. Hennes liv tog slut för att hon använde sig av sin mänskliga rätt att yttra sig, att visa sin ståndpunkt, att delta i en folklig protest. Hon var 32 år gammal och mor till en femåring. När hon begravdes i sin hemstad, Alexandria, under lördagen anslöt tusentals människor, många av dem fackliga aktivister och textilarbetare. Begravningståget fylldes av slagord mot 6 regimen och banderoller med graffitibilder av den unga kvinnans ansikte. Ännu en symbol, en bottenlöst sorglig sådan, för en revolution som har pressats tillbaka av makten, men inte helt kvävts. Ett av slagorden under demonstrationshelgen, som tidningen Al-Masry Al-Youm fångat på videoklipp, talar sitt tydliga språk: ”Så länge egyptiernas blod är billigt, ned med alla presidenter.” Shaimaa al-Sabbagh ska ha skjutits med tre skott på mycket nära håll. Hon deltog i en utomhusprotest som var utformad som en vaka och där alla deltagare höll i rosor. Rosorna skulle de lägga på Tahrirtorget till minne av alla de som dödats i kampen för demokrati. Precis som under Mubarakregimen har många politiska grupperingar valt att hålla sina manifestationer till minne av revolutionen inomhus, eftersom utomhus har blivit en alldeles för farlig plats. Många politiska ledare har avrått från protester överhuvudtaget. Så inte Sjätte aprilrörelsen, en annan symbol för revolutionen, men också en högst aktuell och stark röst som fortsätter ställa revolutionens krav på frihet och social rättvisa. Rörelsen uppmanade alla att protestera överallt i landet och hoppades att årsdagen skulle bli en möjlighet att återigen ena alla de politiska rörelser som deltog i revolutionen. En uppmaning som kanske fler önskade följa än vågade följa, väl medvetna om risken att utsättas för polisens eller militärens förkärlek för automatvapen. Medan de egyptiska säkerhetsstyrkorna sköt ihjäl fredliga demonstranter var president al-Sisi i Davos och frotterade sig med världens höjdare, något som bland annat människorättsorganisationen Human Rights Watch tycker är minst sagt osmakligt. Enligt organisationen har minst 1 000 människor dödats sedan al-Sisi tog över regeringsmakten, framförallt rör det sig om medlemmar av Muslimska brödraskapet. Det är också brödraskapet som den egyptiska regimen håller ansvarigt för de dödade demonstranterna. Representanter för regimen menar att det förmodligen var brödraskapsanhängare som sköt in i folkmassan. De flesta ögonvittnena verkar vara av en annan åsikt. Med tanke på att al-Sisi inte är det minsta främmande för att se till så att oppositionella och kritiska röster fängslas och tystas – bland annat har det blivit i princip omöjligt att demonstrera lagligt i Egypten – är det svårt att tro på regimens version. Det har också framkommit uppgifter om att ögonvittnen till det som hände Shaimaa al-Sabbagh har blivit gripna i väntan på utredning. I ett land där du kan hamna i fängelse för att ha förolämpat presidenten väger mänskliga rättigheter och människoliv ganska lätt. Fyra år har gått och revolutionens tydligaste slagord: ”bröd, frihet och social rättvisa” står även på de nytillverkade plakaten och banderollerna. Samma krav gäller. Inget är uppfyllt. Istället ökar polisvåldet. Att det blev sådan uppståndelse kring Shaimaa al-Sabbaghs död beror förmodligen främst på att hon var sekulär, och att hon blev en droppe som fick bägaren att rinna över av ilska. Men hon var inte den enda unga kvinnan som sköts till döds av polisen i helgen. Den 17-åriga studenten Sondos Reda Abu Bakr dödades på ett liknande sätt i Alexandria när hon deltog i en demonstration till stöd för Muslimska brödraskapet och Mohammed Morsi. Idag är liv olika mycket värda i Egypten och istället för sociala och politiska lösningar på sociala och politiska problem – lösningar som skulle råda bot på många av de orsaker till varför människor söker sig till Muslimska brödraskapet – tar regimen alltså till våld och förtryck mot alla kritiker. Den enda manifestationen som slapp polisvåld rapporteras ha varit en liten samling till stöd för presidenten. Så länge det är så borde inte det internationella samfundet stillatigande se på eller vända bort blicken. 7 Offensiv Kobanê befriat – kampen fortsätter Kristofer Lundberg Offensiv 29/1 2015 YPG hissar sin fana efter att ha drivit ut IS ur Kobanê. IS belägring av Kobanê är bruten. De kurdiska försvarsstyrkorna drev i måndags ut de sista terroristerna ur staden. Flyktingar har redan börjat återvända till den sönderbombade staden som har börjat kallas Kurdistans Stalingrad, med anspelning på vändningen under andra världskriget. slamiska staten (IS) har drivits ut ur Kobanê efter fyra månaders intensiva strider och så snabbt som nyheten kom började flyktingar att återvända. Sedan i september har striden mellan revolution och kontrarevolution pågått, efter att IS hade belägrat den symboliskt och strategiskt viktiga staden. Kurderna har fått försvara sig i ett trefrontskrig. Anfallen mot staden har skett från tre håll utan möjlighet att retirera på grund av de turkiska soldaterna i ryggen. IS tog över omkring 300 byar i regionen och i staden är stora delar av bebyggelsen nu helt raserad. Över 200 000 människor lämnade sina hem strax innan de värsta striderna bröt ut. De flesta har sedan dess levt under svåra förhållanden i läger vid gränsen och har på håll kunnat se de pågående striderna. Men under måndagen kom beskedet om segern. Islamisternas svarta flagga som har synts på berget Mistenur sedan i oktober har ersatts av en 85 meter lång Rojavaflagga. Det finns nu två separata sanningar om vad som har utspelat sig, en av de som formar historien och en av de som vill skriva om den. De som betalade med sitt blod för Kobanês befrielse var det kurdiska folket. 600 kurder har fallit i försvaret av staden. 8 Imperialismen kommer att försöka överdriva den USA-ledda koalitionens roll och betydelsen av att ha bombat IS, men det som avgjorde slaget var att befolkningen anslöt sig till de kurdiska försvarsstyrkorna YPG och YPJ. Militärt avgörande var också den uppbackning de fick av HPG (PKK:s väpnade gren) och Peshmerga (Iraks autonoma kurdiska regions väpnade styrkor). När IS attackerade Kobanê uppmanade vänsterpartiet PYD till beväpning av folket. Närmare 10 000 anslöt sig till YPG och nästan lika många till den kvinnliga delen av försvarsstyrkorna, YPJ. Kobanê har efter detta kallats Kurdistans Pariskommun. Kobanê är befriat men kampen fortsätter. Stadens framtid kommer att avgöras av utvecklingen i övriga Rojava och resterande Kurdistan. Avgörandet kommer att bero på i vilken mån de kurdiska massorna själva agerar. Kobanês seger är en viktig inspiration och många lärdomar kan dras av dess politiska utveckling. Men historiska erfarenheter lär oss också att utan en revolutionär socialistisk politik, att de fattiga massorna och arbetarklassen tar makten, kommer kapitalet att tvinga dem till underkastelse. Som socialister firar vi med att uppmana till att fördjupa och sprida revolutionen och inleda bygget av socialismen. Varför ansluter unga till IS? Amer Mohammed Ali Offensiv 29/1 2015 Mellan 250-300 svenska ungdomar har åkt till Syrien och Irak för att strida för IS. Bakomliggande orsaker är att många ungdomar känner ett stort utanförskap och saknar framtidstro. Mellan 250 till 300 svenskar befinner sig enligt Säpo i Syrien och Irak, där de strider för terrororganisationer som Islamiska staten (IS). Mellan 40 och 80 personer ska ha återvänt till Sverige. Dessa är nu hårt bevakade och Säpo hävdar att det finns en hotbild mot Sverige. Den senaste tidens debatter kring IS och unga svenska muslimer som åker för att ansluta sig till denna högerextrema organisation, har kommit alldeles för sent och förs av fel personer. 9 Kommunalrådet Rasmus Persson (C) i Örebro gjorde nyligen ett uttalande om att IS-krigare som återvänder bör få jobb och terapi. Detta är ett utspel i ett läge när många i Örebro är oroade över de senaste årens utveckling och diskuterar om hur de ska kunna hindra fler från att åka, samt de som är oroliga efter att ha fått hot riktade mot sig efter att ha visat sitt motstånd mot IS. Perssons parti har legat bakom de senaste åtta årens hårda attacker både på arbetsmarknaden och i ¨välfärden, vilket visar på hans hyckleri. Kritiken mot hans uttalande har inte låtit vänta på sig. Vissa inom etablissemanget menar att detta kommer att få konsekvensen att fler ansluter sig till IS, medan andra menar att jobben borde gå till de laglydiga. Det första argumentet är inte sant – att påstå att människor skulle åka och begå krigsförbrytelser för att få jobb är verklighetsfrånvänt, men även de som menar att jobben ska gå till ”skötsamma” personer gör populistiska poänger, vilket visar på viljan till att splittra arbetare utefter religiösa och etniska skiljelinjer. Framförallt kommer kritiken mot förslaget från dem vars vänner och släkt befinner sig i de områden som hotas av IS. Jobb och utbildning ska vara i förebyggande syfte. Det konkreta förslag som regeringens projekt mot extremism, under ledning av Mona Sahlin, har lagt fram är nödtelefoner för föräldrar som är oroliga över att deras barn ska ansluta sig till terrororganisationer. Andra förslag är mer resurser till polisen och stöd till avhoppare. Men faktum är att de föräldrar som inte vill att deras barn åker och krigar ofta blandar in imamer och representanter från de muslimska samfunden. Om vänner, familj och muslimska auktoriteter inte kan övertala unga från att ansluta sig till IS, hur ska då Mona Sahlin kunna göra det? Hon är representant för det etablissemang som har svikit ungdomen och som nu dras in i kriminalitet och religiös extremism eftersom de har tappat framtidshoppet. En viktig grogrund för att IS kan rekrytera i Sverige utgörs av den hopplöshet som har skapats av högerpolitiken, med privatiseringar, nedskärningar, bostadsbrist, trångboddhet och arbetslöshet. Från politiskt håll talas det ofta om ”utanförskap”, och när det gäller rekryteringen till IS stämmer det in väl. I förorterna råder det en betydligt högre arbetslöshet jämfört med den generella arbetslösheten. I vissa områden kan så många som 87 procent inte klara kunskapsmålen i de kommunala grundskolorna. Samtidigt pågår en hets mot muslimer och islam med de europeiska rasistpartierna i spetsen, vilket underlättar för jihadister att vinna sympatier. Diskussionen i media och bland politiker handlar om individen: Föräldern som tillät eller inte kunde förhindra sitt barn från att åka och kriga, eller förbrytaren som återvänder och är farlig. Men lite sägs om hur dessa 300 kunde hamna hos IS. Frågan är också hur dessa debattörer kommer att påverka de som funderar på att ansluta sig. Vilken effekt har det när borgerliga tyckare som journalisten Per Gudmundson eller terrorforskaren Magnus Norell, som båda får en stor plats i debatten, manar till hårdare tag från statens sida? Dessa förslag kommer att slå mot fler än de debatten riktas mot – till exempel de kurder som idag ansluter sig till motståndskampen mot IS. Vad händer när exempelvis de kurdiska massornas kamp för bättre liv riktas mot oljebolag och storföretag? Risken blir då att terrorstämpeln mot kurderna dammas av. I Danmark vill den danska regeringen och högerpartierna ändra lagen för att de som åker och ansluter sig till IS och liknande grupper i Irak och Syrien ska kunna åtalas för landsförräderi. 10 Detta i samma land som har fängslat kurder som har samlat in pengar till den kurdiska motståndskampen. Rättvisepartiet Socialisterna har sedan tidigare drivit frågan om trygghet och mot gängkriminalitet. Både kring den problematiken och i diskussionen om IS-rekrytering är den viktigaste orsaken till den att ungdomar har tappat tron på framtiden. Det finns även en ekonomisk aspekt i varför unga ansluter sig till IS eller kriminella gäng i Sverige. De som strider för IS får 4 000 kronor i månaden som de kan skicka till familjen i Sverige (vissa legosoldater för IS kan få tio gånger så mycket betalt). Med den höga ungdomsarbetslösheten, särskilt i förorterna, och många familjer som lever på låga inkomster kan ungdomar i dessa jihadistgrupper se en chans till att ta sig ur hopplösheten med en förhoppning om ett bättre liv även ekonomiskt. Behovet av en kämpande arbetarrörelse är slående. Fackföreningsrörelsen skulle kunna driva kampanjer mot all form av högerextremism, för rätten till bland annat jobb samt att erbjuda hjälp till de familjer som behöver stöd om deras unga överväger att ansluta sig till terrorister. Stödet till IS kommer också ur imperialismens krig och förtryck. Till och med GöteborgsPostens liberala ledarsida pekar ut ”västerländska bomber” och stöd till diktaturer som viktiga orsaker. Att kämpa mot IS rekrytering är att också ta strid mot högerpolitik, kapitalism och imperialism. ”Finns inget enat Jemen idag” Jonas Brännberg Offensiv 31/1 2015 Protester har brutit ut mot Houthimilisens kupp, trots en brutal repression. – Det var fullt krig i Sana’a förra veckan när Houthimilisen tvingade premiärminister Hadi att avgå. Men deras kupp har, trots stenhård repression, mötts av allt större protester under de senaste dagarna, berättar socialisten Ali Omar direkt från Jemen för Offensiv. 11 Redan i slutet av september förra året intog den shiitiska Houthimilisen stora delar av huvudstaden Sana’a, efter att de lierat sig med den forna diktatorn Ali Abdullah Saleh. Under sommaren hade de tagit över den relativt sekulära Amranprovinsen i norr där de förbjöd musik, tog över skolor och där barnen nu får lära sig att varje dag ropa ”Död åt USA, död åt Israel, förbanna judarna, seger för islam”. Flickor får bara gå i skolan till årskurs sex. – Ledningen för Houthi vill i praktiken skapa en fortsättning på det amanat [provins] som störtades av revolutionen 1962, berättar Ali Omar. – Efter kuppen förra veckan har oppositionsledare dödats och deras kontor förstörts. Många ur den gamla regeringen har flytt till stamområden i Mareb i centrala Jemen, där också de mesta av oljetillgångarna finns. Det är troligt att Houthimilisen tillsammans med Saleh nu kommer att försöka ta över det distriktet också. Salehs plan är att låta sin son ta över. Men Ali Omar berättar att maktövertagande har mötts av protester. – Redan i fredags började protesterna, som är väldigt ungdomliga, både utanför presidentpalatset och universitet – som var centrum för den arabiska våren 2011. Men förtycket har varit mycket hårt. Många av demonstranterna knivhöggs av milisgrupper och i lördags kidnappades och misshandlades 24 demonstranter av milisen. Men de flesta verkar nu vara släppta. Det är inte bara i Sana’a som det har varit protester. De kanske största protesterna har varit i Taiz, Jemens tredje största stad. I Taiz och Ibb, som är relativt utvecklade städer, vägrar befolkningen att acceptera det medeltida styre som Houthimilisen representerar. – I verkligheten finns inget enat Jemen idag, utan det är delat i huvudsakligen fem delar. I norr, ner till Taiz, styr Houthimilisen. Taiz har förklarat sig ”oberoende” och accepterar inte Houthis maktövertagande i Sana’a. Den har dock ingen militärmakt men är en viktig ekonomisk region. I Mareb styr lokala stammar, med egna styrkor, oberoende av Houthi. Samma sak gäller Hadhramuth i öster, där de upprättat checkpoints vid gränserna. I söder finns området kring Aden, som vill bryta sig loss. – Dessutom har al-Qaida kunnat expandera i det maktvakuum som har uppstått, framför allt i de östra delarna av landet. Stammar har slutit upp på al-Qaidas sida eftersom de har vapen och tränade soldater. Strax innan denna tidning gick i tryck rapporterades det i media om att en ny nationell samlingsregering skall ha bildats. Samtidigt genomfördes nya protester i Sana’a. – Problemet är att protesterna inte är organiserade. Det behövs organisering, strategi och ett tydligt budskap. Protesterna mot Houthi och krav på demokrati måste kombineras med kritik av den gamla regimen och sociala krav; för distribution av billig gas och olja, ett pristak på mat och organisering underifrån för säkerhet i våra bostadsområden. Religiösa eller stambaserade lojaliteter måste ersättas med en enighet bland de fattiga. – Arbetarklassen är nedtryckt. Ännu värre är situationen för de svarta och i Jemen finns fortfarande slavar – både i hemmen och på arbetsplatser. Det här är en stor del av folket som idag känner sig maktlösa men kan bli otroligt mäktiga om man inte låter sig splittras, avslutar Ali Omar. 12 Proletären Saudiarabien – landet med 15 000 prinsar och prinsessor Giuliano Battiston Proletären 23/1 2015 Bakgrund Saudiarabien En av de mest hårdföra och kvinnoförtryckande diktaturerna i regionen. 91-årige kung Abdullah har suttit på tronen sedan 2005. Efterträds av 79-årige Salman bin Abdulaziz Al Saud Antalet invånare är cirka 30 miljoner invånare. Sex till tio miljoner är gästarbetare utan medborgarskap. Trots världens största oljereserver är arbetslöshet, fattigdom och bostadsbrist utbredda problem. Är ett av de länder som ihärdigt pumpat in pengar och vapen till extremistgrupper i Syrien. USA:s president Barack Obama i ett av många möten med den nu avlidne kung Abdullah av Saudiarabien. Det finns ett land som låtsas vara oberört av förra årets prisras på olja, och det är det land som i stor utsträckning är källan till det. Kungadikaturen Saudiarabien är världens största oljeexportörer och bedöms också ha världens största oljereserver. Även om man försöker kompensera prisfallet med att pumpa upp och exportera ännu mer råolja, så slår det halverade oljepriset hårt mot statens inkomster. 13 Vad som gör att saudierna än så länge klarar av att spela detta spel är att landet under lång tid samlat pengar på hög. Här finns mycket att ta av för att fortsatt hålla den parasitära kungafamiljen med dess 15 000 prinsar och prinsessor nöjda. Ett orosmoment för de härskande är den utbredda fattigdomen och det stora sociala missnöjet. Under de senaste fyra åren har missnöjet upprepade gånger tagit sig uttryck i öppna gatuprotester, framförallt i de östra delarna av landet. Vad händer om levnadsförhållandena för denna del av befolkningen försämras ännu mer till följd av sjunkande oljeinkomster? Osmakliga hyllningar August Eliasson Proletären 28/1 2015 Förra veckan avled Saudiarabiens enväldige kung Abdullah bin Abdulaziz Al Saud i en ålder av 90 år. Nu hyllas han av sina vänner i väst. Den saudiske kungen har varit enväldig härskare över den absoluta monarkin Saudiarabien sedan han tog över efter sin halvbror Fahd som avled 2005. Abdullah ersätts i sin tur av sin halvbror kronprins Salman, 79 år. Saudiarabien är en diktatur där stora delar av arbetarklassen utgörs av gäst-arbetare under mycket dåliga förhållanden. I landet finns ingen yttrandefrihet. Kvinnor i Saudiarabien måste ha tillstånd från sin förmyndare (sin far, bror eller man) för att arbeta, utbilda sig eller genomgå medicinska ingrepp(!). Det är numera tillåtet för kvinnor att köra bil men enbart i sällskap med sin förmyndare. Dessutom måste kvinnor bära heltäckande slöja i offentliga miljöer. I den saudiska överklassen dominerar den ultrareaktionära salafismen som skiljer sig kraftigt från andra mer moderata grenar av islam. Många saudiska affärsmän ger finansiellt stöd till terrorgrupper som Islamiska staten och alQaida. 14 I ett läckt dokument från 2009 konstaterar USA:s statssekreterare Hillary Clinton att ”donatorer i Saudiarabien utgör den största delen av finansierandet av sunni-terroristiska grupper världen över”. Hur reagerar västvärldens ledare över den saudiske tyrannens död? USA:s utrikesminister John Kerry: ”Kung Abdullah var en man av visdom och vision. USA har förlorat en vän och Saudiarabiens kungadöme, Mellanöstern och världen har förlorat en aktad ledare.” Storbritanniens premiärminister David Cameron: ”Han kommer att bli ihågkommen för sin långa tjänst i kungariket, för hans engagemang för fred och för att stärka förståelsen mellan trosinriktningar.”
© Copyright 2024