I MÄSTARENS FOTSPÅR

IBE - förlaget
Nils Ibstedt
Hässleholm
978-91-979368-3-5
FOTSPÅR
I Mästarens fotspår
E-förlaget
I MÄSTARENS
En dokumentärroman
om lärjungarnas vandringar med Jesus
Andra upplagan
Nils Ibstedt
I Mästarens fotspår
Andra upplagan – reviderad
En roman
om kristendomens rötter.
Boken distribueras av Vingårdens förlag, www.vingarden.org.
Beställningar kan göras via webshopen www.vingarden.org/catalog eller
via mejl till [email protected] eller per telefon 0435-35705.
Text & illustrationer ©
Nils Ibstedt
Snapphanegatan 4a
28136 Hässleholm
[email protected]
www.nils-ibstedt.com
Bibelcitaten är hämtade från
BOKEN 1995
International Bible Society ©
Stiftelsen Svenska Folkbibeln 98 ©
och BIBEL 2000 ©
Tryck & Repro: Finemark Poland
IBE - förlaget
ISBN 978-91-979368-3-5
2
Ty många är kallade, men få är utvalda.
Matt 22:14
Gör istället allt ni kan, bröder, för att befästa er ställning
som kallade och utvalda. 2 Petr 1:10
Och de tolv han utsåg var:
Simon, som han gav namnet Petrus,
Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes,
vilka han gav namnet Boanerges,
det vill säga Åskans söner,
vidare Andreas, Filippos, Bartolomaios,
Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob,
Taddaios, Simon Kananaios
och Judas Iskariot,
han som förrådde honom.
Mark 3:16-19
Jag har uppenbarat ditt namn
för de människor som du tog ut ur världen.
De var dina, och du gav dem åt mig,
och de har bevarat ditt ord.
Jag beder för dem.
Men inte bara för dem ber jag,
utan också för alla som
genom deras ord tror på mig.
Joh 17: 6, 9, 20
3
Innehållsförteckning
Kapitel
00 Start – inledning - förord
01 Historiens vingslag
Kartor av romarriket & Israel
02 Sänd av Gud
03 Extra möte i Stora Rådet
04 Rösten som ropar i öknen
05 Möte i Stora Rådet
06 Se Guds lamm
Bild: När himlen öppnade sig
07 Kristusgestalten
Bild: Kristinebergsgruvan
Bild: Jesus i fontänen
Den första kallelsen
08 I Mästarens fotspår
09 Kallelsen av en ledare
10 Filippos och Natanael
11 Bröllopet i Kana
12 Tempelreningen
13 Templet åter ett bönehus
14 Stora Rådet i krismöte
15 Samtal under natten
16 Himmelska ting
17 Första predikoturen i Judeen
18 Döparens sista budskap
19 Levande vatten
20 Väckelse i Samarien
21 Lärjungarna överger Jesus
22 Åter till Galileen
Den andra kallelsen
23 Jesus kallar på nytt
24 Synagogan i Nasaret
25 De stora undrens tid
26 Betesdadammen
27 Faderns vittnesbörd
28 Andra predikoturen i Judeen
Den tredje kallelsen
29 Det stora fiskafänget
Bild: Det stora fiskafänget
30 Kallelsen av Tomas
31 Levi Publikanen
32 Älska era fiender
4
Sida
1
7
14
19
22
26
30
29
37
38
42
44
47
52
56
63
67
71
75
79
83
88
91
96
101
104
110
115
120
123
129
134
137
136
141
147
152
33 Himmelrikets lagar
34 Den vita manteln
35 Säg bara ett ord
36 Kallelsen av Levi
37 Lovsång i Magdala
38 Stormen tystas
39 De besatta och svinhjorden
40 Mannen genom taket
41 Simon selotens omvändelse
42 Hörntofsen
43 Davids son, förbarma dig
44 De tolv apostlarna
45 En martyr för sanningen
46 Himmelrikets hemligheter
47 Givmildhetens hemlighet
48 Livets bröd
49 Försoningen i bildspråk
50 Mirakel i Nain
51 Motstånd och förföljese
52 Hedningarnas område
53 Den levande Gudens son
54 Härlighetens berg
157
164
168
174
179
184
191
195
202
208
213
219
224
229
237
243
247
252
259
267
274
281
Appendix:
A1Eftersrift I – Dagboksutdrag 286
A2 Efterskrift II – De utvalda
287
A3 Sammanställning av de fyra
evangelierna
288
A4 Makro- mikrokosmos
303
A5 Faderns vittnesbörd
306
A6 De tre korsens budskap
308
B1 Rubriker, källor, kommentarer 310
B2 Litteraturlista
318
B3 Mina böcker
319
Varje rubrik och underrubrik i texten
återfinns i ett register i slutet av boken,
sidorna (311-318), där kommentarer och
källor till faktauppgifterna redovisas.
*Varje asterisk hänvisar till uppgifter i
kommentardelen under det kapitel och
den underrubrik som den gäller. Upplysningar bra för läsningen har lämnats som
fotnoter.
I Mästarens fotspår
Förord
Så har Nils Ibstedt gjort det ännu en gång!
Skrivit en bok. En dokumentärroman. Efter att läst hans tidigare böcker
i samma genre var det nu med stor förväntan jag läst manus till dokumentärromanen om Jesus. Jag blev inte besviken!
I tre av de tidigare böckerna har vi kunnat följa i fotspåren av Jesu
lärjungar, nu är det Mästarens fotspår vi följer. Bibelns texter är många,
det finns fyra evangelister som ger var sin bild av Mästaren. För den som
vill få samlad helhetsbild av Jesu liv och verksamhet har vi många författare och redaktörer att hänvisa till som gjort sådana sammanställningar.
Denna bok ger också en samlad bild av Jesu liv och Nils Ibstedts bok
ger också en god helhetsbild och dessutom, vilket jag tyckt varit tjusningen i läsningen, ger den överraskande spännande öppningar till förståelsen för den bakomliggande kulturen, traditionen och tiden. Allt det som
för Jesu samtid var ett självklart ”raster” genom vilket ord och handlingar
fick en begripligare mening, det hjälper Nils läsaren med genom att på ett
utomordentligt pedagogiskt sätt dela med sig av sin stora och breda kunskap – en kunskap jag vill kalla visdom!
Att det är en arkitekt och dessutom konstnär som skriver, det märker
man, både av detaljkunskapen och av det överraskande levande, målande
språket.
Att Nils också studerat bibelkunskap hos Lewi Pethrus och teologi för
Donald Gee och John Bradley talar inte bara om en imponerande ålder på
författaren utan ger också en klangbotten av trohet mot originalstoryn.
Jag kommer varmt att rekommendera denna nya bok av Nils Ibstedt
till, inte minst, unga människor som vill på ett spännande sätt lära sig om
Bibelns huvudperson.
Sten-Gunnar Hedin
Pastor, tidigare föreståndare för Filadelfiaförsamligen i Stockholm
och föreståndare för Pingstsamfundet.
5
Förord
Min käre vän och broder i Herren, Nils Ibstedt, har låtit mig läsa manuskriptet till den här boken och jag har än gång blivit helt fascinerad av hans
enastående berättarförmåga.
De första böckerna av Nils som jag fick läsa handlade om Kungasönerna
som fördes i fångenskap till Babylon; där lät han läsaren få en mycket intressant inblick i dåtidens levnadsförhållanden. Jag blev mycket imponerad!
När jag nu fått läsa ”I Mästarens fotspår” har jag än en gång fått uppleva
hur Nils med sin berättarkonst gör de bibliska berättelserna ännu mera levande. De geografiska uppgifterna och miljöerna han beskriver gör berättelserna oerhört intressanta.
Ta till exempel kapitlet som handlar om Johannes döparen. Man kan ju
liksom se den så enkelt klädde mannen stå där på ett klipputsprång och
förkunna evangeliet för människorna som samlats i dalen nedanför. Eller
mötet i Stora Rådet där de bland annat diskuterade Johannes Döparens verksamhet utan att riktigt förstå vem den mannen kunde vara.
I kapitlet ”Hedningarnas område” berättar författaren om förberedelser
för en vandring till Tyrus och Sidon. Det var ju inte bara att ge sig iväg så där
utan vidare. Man måste ju planera för resan och skaffa lämplig mat och
andra förnödenheter. Sådana saker hade jag aldrig tänkt på, men nu tar Nils
med mig och alla andra läsare in i vardagshändelserna. Det blir så jag kan
tänka mig själv vara med och lasta åsnorna och så leva med i apostlarnas
arbete och klara av deras olika uppgifter.
Vem skulle inte ha önskat få vara med lärjungarna där de vandrade på
vägar och stigar tillsammans med Jesus? Med Nils Ibstedts berättarkonst får
man göra just det – följa i Mästarens fotspår.
Jag rekommenderar boken av hela mitt hjärta
Per Anderås, missionär
Det har varit mycket spännande att skriva om lärjungarna i Jesu fotspår –
likt en upptäcktsresa hela tiden. Under skrivningen har jag blivit så allierad
med lärjungarna då de vandrat med Jesus att jag nästan har levat deras liv
och känt mig själv som en av dem.
ALLT FÖR JESUS SOM GJORT ALLT FÖR OSS!
Ny uppdaterad upplaga
Hässleholm 2015
Nils Ibstedt
www.nils-ibstedt.com
6
I MÄSTARENS FOTSPÅR
Kapitel 1
Historiens vingslag
Den romerska freden – Pax Romana – hade varat i sextio år.
Vid tiden för Johannes Döparens framträdande var det lugnt i romarriket
med undantag av mindre strider med friserna bland de holländska kärren och
med trakerna i östra Europa.
Medelhavet var ett romerskt innanhav med ett vimmel av farkoster av alla
slag som fraktade både folk och gods. Romerska krigsfartyg höll sjörövarna i
schack och på det väl utvecklade systemet av stenbelagda och raka vägar,
patrullerade ständigt vältränade romerska soldater. Ekot av deras taktfasta
stöveltramp var dock en grym påminnelse om härskarnationens ointagliga
övermakt. Den romerska örnens vingar bredde ut sig och låg tungt över alla
länder och folk och kvävde varje försök till uppror.
Rom – ett världsrike med ett världsspråk
Genom hellenismen hade grekiskan blivit ett världsspråk som kunde talas
och förstås i varje del av romarriket – detta världens största rike någonsin.
Samfärdseln och handeln blomstrade, men likväl rådde en tryckt stämning
bland de underkuvade folken. De gamla gudasagorna hade förlorat sitt grepp
över de breda folklagren, vilket medförde ett vakuum i folksjälen. De alltmer
dominerande grekiska filosofiskolorna kunde inte tillfredställa det enkla folket.
Det rådde ett andligt mörker och ångest i folkhavet.
Då Döparen började predika i öknen höll den då sjuttioårige kejsaren,
diktatorn och tyrannen Tiberius, makten i ett järngrepp och slog med grymma
metoder genast ned det minsta uppror i det väldiga riket. De allt högre skatterna
och den alltmer tvingande kejsarkulten, då alla rikets invånare en gång om
året skulle tända rökelse till den "gudomlige" kejsarens ära, var de maktpåbud
som allra mest kvävde folkens oberoende och självständighet. Kampen mellan
makt och frihet, diktatur och oberoende, var en kamp mellan ljus och mörker
och mellan liv och död. Under kejsar Tiberius regeringstid blev Kristus korsfäst.
Den man som om några år skulle efterträda Tiberius, Caligula,1* var vid
den tiden bara sexton år och i honom skulle världen få se en vanvetting till
despot på kejsartronen. Han satte sig i sinnet att även judarna skulle tillbedja
7
HADRIANUS-
SCANDIA
MUREN
MARE GERMANICUM
(NORDSJÖN)
BRITANIA
S
GERMANIA
BELGICA
LUGDUNUM
OCEANUS
ATLANTICUS
RHENUS
HELVETII
Gallia
CELTICA
CANTABRI
RAETIA
NORICUM
M
A
T
I
A
MARE
HYRCANIUM
(KASPISKA
HAVET)
DACIA
CAUCASUS
CISALPINA
NARBONENSIS
MOESIA
ILLYRICUM
HISPANIA
CITERIOR
LUSITANI
R
HISTER
(DONAU)
DANUBIUS
GALLIA
A
PONTUS EUXINUS
(Svarta havet)
ARMENIA
THRACIA
CORSICA
HISPANIA
ULTERIOR
ITALIA
SARDINIA
MACEDONIA
EPIRUS
HELLAS
BAETICA
SICILIA
MAURETANIA
BITHYNIA
ACHAIA
AFRICA
PONTUS
GALATIA
LYSIA
MYSIA
PARTHIA
CAPPADOCIA
ASIA
CILICIA
TIGRIS
EUPHRATES
MESOPOTAMIA
SYRIA
NOVA
MARE INTERNUM
CYPRUS
CRETA
Medelhavet
(Numidia)
JUDAEA
CYRENAICA
ARABIA
LIBYA
D
E
S
E
R
T
A
AEGYPTUS
Romarrikets största utbredning år 117
Kristus föddes
under kejsar
Augustus
regering
ca 7- 4 f Kr
honom och sände en deputation, som skulle sätta upp hans stoder i Jerusalems
tempel. Men han kunde inte verkställa sina planer, ty han fick en brådstörtad
död och blev mördad efter en sammansvärjning.
Claudius som därefter blev kejsare var vid den tiden endast en fattig och
sjuklig man på trettioåtta år. Hans dotter gifte sig med den sorgligt ryktbare
Germanicus. Hon blev moder till kejsar Nero, en av världens mest brutala
män. När Rom hemsöktes av den stora branden, misstänkte folket att kejsar
Nero låg bakom den anlagda branden för att få anledning till att bygga ett nytt
Rom. För att avvända folkets misstankar anklagade Nero de kristna för branden
och befallde att de skulle bestraffas. Tusentals oskyldiga kristna blev gripna
och dödade på det mest barbariska och grymma sätt. Många av dem blev
insmorda i tjära och korsfästa för att efter påtändning lysa som facklor i Neros
trädgård och runt omkring i hela Rom.
Vespasianus som blev en av Roms mest berömda generaler och senare
utnämnd till kejsare, var nu endast nitton år, full av handlingskraft och
framtidsdrömmar. Han blev fader till kejsar Titus som skulle intaga Jerusalem
och bränna templet år sjuttio.
8
Judarnas ställning i romarriket
När kejsar Augustus, år 31 f Kr, hade blivit ensam härskare över det väldiga
romerska imperiet stängde han Janustemplet i Rom där man tillbad krigsguden
Mars. Efter många förödande krig mellan rivaliserande generaler hade det
äntligen blivit fred och man siade om att nu skulle den tusenåriga freden börja.
Men det var en fred som uppehölls med vapenmakt och förtryck och det fanns
ett särskilt oroligt hörn som gav romarna ständiga bekymmer. Därifrån skulle
också det värsta upproret mot Roms härskarmakt komma. Likväl var det inte
de galileiska seloternas uppror som skulle besegra Rom och få det på fall.2
Romarriket besegrades inte med vapenmakt utan av en icke våldslära som
först förkunnades i Israel.
Det var judarnas starka frihetslängtan och omutliga krav på att följa den
fäderneärvda lagen och de ceremonier som var förknippade med högtiderna
och tempeltjänsten, som gjorde dem mer svårhanterliga än andra folk. Tack
vare att fäderna hade ställt sig på Alexanders den stores sida, då han med sina
egerrika arméer krossade det persiska väldet och lade världen under sina fötter,
så hade judarna fått behålla sina privilegier med frihet från krigstjänst och
frihet att dyrka Gud efter sin lag och de var även befriade från att offra rökelse
till kejsaren. Dessutom hade de frihet att bygga synagogor för sin gudsdyrkan
överallt i hela romarriket.
Man beräknar att hela romarriket vid den tiden hade omkring femtio miljoner innevånare och att det då fanns cirka åtta miljoner judar. Av dem bodde
omkring sju miljoner inom det romerska imperiet och resten i Partien och
Babylonien. Många judar levde i diaspora3 redan från mackabeertiden då tusentals judar hade sålts som slavar efter den grekiske kungens i Syrien, Antiokus
Epifanes, ockupation av Israel.
Det fanns stora judiska kolonier i Alexandria, i Jonien och på Cypern. Befolkningen i själva kärnlandet Israel, Galileen och Juda, utgjorde mindre än tre
miljoner vid tiden för Jerusalems förstöring. Judarna i förskingringen byggde
synagogor överallt i det romerska imperiet och genom dem blev judendomens
monoteism välkänd och ganska många romare blev proselyter till den judiska
tron. Vid de stora judiska högtiderna var hedningarnas förgård till templet i
Jerusalem, som rymde omkring trettio tusen människor, full av omvända hedningar.
Rom härskade genom marionetter
Judarna kunde aldrig glömma att det var genom svek som Rom hade tagit
makten över dem. När de mackabeiska bröderna Hyrkanos och Aristoboulos
inbördes tvistade om vem av dem som skulle bli kung och ställde sina trupper
1
*Varje index hänvisar till uppgifter i kommentardelen (sidorna 310-317) under det kapitel och
den underrubrik som den gäller. 2Seloternas parti levde vidare fram till år 66-67 då de startade
kriget mot romarna, vilket ledde till Jerusalems förstöring år 70 under ledning av den romerske
generalen Titus då ca en miljon judar omkom. Enligt Josefos historia ”Judarnas krig mot romarna” var det sonsöner till Judas Galileern, Mattatias och Johanan (Joahan), som var ledare för
upproret. Seloternas våldspolitik störtade Israel i fördärvet.
9
mot varandra, inbjöd de den romerske överbefälhavaren i Syrien, Pompejus,
att komma till deras hjälp för att lösa tvisten. Det blev inte som de hade tänkt
sig, ty han kom med en stor armé, belägrade Jerusalem och intog den genom
stormning. Därmed kunde den sista pusselbiten för att göra Medelhavet till ett
romerskt innanhav läggas på plats. Detta svek blev en anledning till judarnas
starka hat mot Roms välde.
Herodes den stores fader, Antipater – en edomit, alltså av Esaus släkt –
lyckades att med en i all hast hopskramlad armé av österländska vasaller befria Caesar då han var instängd av en övermäktig armé i Egypten. Som tack
fick Antipater ett stort inflytande över politiken och hans son Herodes blev
senare utnämnd till kung på Davids tron över hela Israel, ett rike som till och
med var större än kung Davids. Därför hatade judarna herodessläkten och dess
kungar som endast var marionetter till Rom och dessutom inte var av judisk
börd med rätt till Davids tron.
Herodes den store var lika slug och förslagen som sin fader och var mer
intresserad av att stå i kejsarens gunst än att lyssna på sina judiska undersåtar.
Han befrämjade Roms hedniska inflytande och lät införa hedniska mynt och
byggde över hela landet flera städer och tempel till kejsarens ära med romersk
prakt och romerska seder. Den största av dem var den nya hamnstaden Caesarea
med stora och långa kajer med plats för hundratals större och mindre båtar.
Där byggde Herodes ett stort palats åt sig själv, som senare blev den romerske
landshövdingens residens. Staden hade all tänkbar lyx med breda gator, sinnrika vattenakvedukter och underjordiska kloaker. Där uppfördes tempel till
alla de romerska gudarna och ett jättetempel åt Augustus med en staty av honom som syntes långt ut på havet.
Samaria blev förskönat med torg och pelararkader i grekisk stil. Även där
uppfördes ett tempel till Augustus ära och staden fick namnet Sebaste, som är
grekiska för Augusta, för att hedra kejsardrottningen.
Herodes rev Serubbabels tempel och lät bygga ett helt nytt, som vida överglänste det gamla i storlek och utsmyckning. Hela tempelplatsen blev föremål
för ett ständigt pågående arbete och förskönades med omfattande och påkostade förgårdar och pelararkader i grekisk stil. Det slutliga resultatet skulle bli
världens vackraste och största tempelbyggnad.
Till judarnas fasa uppförde Herodes även hedniska nöjesplatser som både
en amfiteater och en cirkus i deras heliga stad. Hans eget nya palats i Jerusalem var inspirerat av hednisk kultur och utsmyckat med statyer och vattenfontäner. Han lät även uppföra flera stora borgar av vilka en av dem fick namnet Herodium efter honom själv. Den gamla staden Kafar Saba i närheten av
Joppe lät han återuppbygga och gav den namnet Antipatris efter sin fader. Städerna Kypros med namn efter Herodes moder och Fasaelis efter hans broder
blev grundlagda nära Jeriko.
10
Städerna i Dekapolis, ett handelsförbund mellan tio städer, med stor grekisk befolkning, lät han göra mera grekiska än judiska. Överallt tillät han grekisk och romersk hednisk kultur få företräden framför den judiska.
Israel var delat mellan flera regenter
Då Johannes döparen började sin offentliga verksamhet i Juda öknen hade
Israel blivit uppdelat mellan flera härskare. Herodes den stores äldste son,
Arkelaos, utnämnde sig själv till kung över Juda efter sin faders död. Liksom
sin fader ville han bli en stor byggherre och lät snart uppföra en stad på västra
sidan av Jordan som med sitt sköna tropiska klimat och stora palmlundar skulle
bli en sevärdhet. Den fick namnet Arkelais efter honom själv. Men han blev
senare avsatt av kejsaren eftersom han hade missbrukat sin makt och utfört en
massaker på sitt eget folk. Därefter styrdes den provinsen i Israel direkt från
Rom genom en prokurator – en landshövding.
Då Johannes Döparen framträdde hade Pontius Pilatus varit landshövding
i Judeen, Samarien och Idumeen under omkring två års tid. När han var i
Jerusalem hade han Herodes den stores påkostade palats som sitt residens.
Pilatus var en härskare som tog varje tillfälle att visa sin makt över detta
upproriska och frihetsälskande folk. Pilatus lät sig inte bevekas av judarnas
religiösa känslor, utan försökte tvärtom gång efter annan att kväsa dem, men
han fick likväl till slut för det mesta ge efter för deras krav.
En av Herodes den stores söner, tetrarken Herodes Antipas, var vid denna
tid omkring femtio år och regerade över Galileen och Pereen. Han kallade sig
själv för kung, men som en marionett till romarna var han helt beroende av
kejsarens gunst och gav därför sin nybyggda residensstad vid Gennesaretsjön
namnet Tiberias och sjön döpte han om till Tiberias sjö. För att stärka sin makt
byggde han åter upp den gamla residensstaden Sepforis och lät befästa den
med starka murar. Till ära åt Augustus ärevördiga gemål lät han även bygga
staden Livias nära Jeriko.
Antipas jämnårige halvbror Filippos var regent över Itureen och områden
i norr och öster. Han lät restaurera den gamla staden Paneas och gjorde den till
sin residensstad. Den låg mycket vackert på en utskjutande klippa från
Hermonmassivet i närheten av Jordanflodens källor. För att hedra kejsaren
kallade han den för Caesarea Filippi. Senare byggde han även en sommarresidensstad vid sjön Gennesaret som fick namnet Betsaida Julias efter kejsar
Augustus dotter, Julia.
Herodes Antipas hade fiender i både norr och söder. Han var i ständig
kamp för att utrota seloterna som höll till i de otillgängliga galileiska bergen.
Antipas hade varit gift med en dotter till arabkungen Aretas i nabateernas rike
med klippstaden Petra som huvudstad. Men då Antipas inledde ett förhållande
med sin halvbror Filippos hustru, Herodias, lämnade hon honom i vredesmod.
11
Därefter blev han tvungen att förstärka sin fästning i söder, Makeros, på gränsen
till nabateernas rike. Han fruktade för kung Aretas hämnd och att han när som
helst kunde bli anfallen av de snabba arabiska ryttarskvadronerna.
Historiens vingslag
Dessa snabba vingslag4 från antikens historia får utgöra bakgrunden till
det högst märkliga som nu kommer att hända i det lilla landet Israel, händelser
som kommer att revolutionera hela världen – inte bara för den tiden utan för
alla tider. Det som då hände när en profet sänd av Gud uppträdde i öknen var
bara början till det största som hänt i mänsklighetens historia. Gud själv skulle
bli människa i Jesus Kristus och vandra ibland oss och med sin förkunnelse
och sina gärningar sätta outplånliga spår inte bara i Israel utan genom hans
apostlar i hela världen.
Följ nu med på en resa då det hela började! Följ med lärjungarna då de
steg för steg lärde känna Jesus och kom till tro på vem han verkligen var. Följ
med i deras mäktiga och livsförvandlande upplevelser i efterföljelsen av
Mästaren, från Nasaret. Du kan själv bli en som börjar vandra i hans fotspår.
Slutmålet blir ett evigt liv i härlighet.
12
Kapitel 2
En man sänd av Gud
– Under det femtonde året av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus
var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen
och Trachonitis och Lysanias i Abilene, och när Hannas och Kajafas var
överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. Luk 3:1:1-2.*
Johannes Döparen blev den siste profeten under det förbund Gud slöt med
Abraham och samtidigt banbrytare för en ny tid. Han blev bryggan mellan det
gamla och det nya, mellan lagens stränga krav och nådens rika liv. Den näst
siste profeten, Malaki, siade om att profeten Elia, en av Israels mäktigaste
profeter, åter skulle uppenbara sig i Israel – före Messias ankomst: – Se, jag
ska sända er profeten Elia, innan Herrens dag kommer, den stora och
fruktansvärda. Han ska vända fädernas hjärtan till barnen, och barnens hjärtan
till fäderna, för att jag inte, när jag kommer, ska slå landet med tillspillogivning.
Mal 4:5.
En ny tid
Profetian gällde honom som skulle bereda vägen i människornas hjärtan
för Messias när han kommer som världens Frälsare. Döparen var den som fick
”gå före honom i Elias ande och kraft”, Luk 1:17, och ”vända fädernas hjärtan
till barnen, och barnens hjärtan till sina fäder”. Genom omvändelsen skulle
många fäder i Israel ta ansvar för sina barn och kommande släkten, som skulle
se frukten av deras omvändelse och följa i fädernas fotspår. Döparen stod på
tröskeln till en ny tid – Guds rike skulle nu komma till världen.
En man sänd av Gud
Johannes Döparen var "en man sänd av Gud", Joh 1:6, och han var en
förunderlig man som inte hade sin like. Han var fylld av helig Ande alltifrån
moderlivet. Luk 1:15,35,44; Kol 1:19. Ingen annan människa hade fått en sådan
start i livet.
Den som är sänd av Gud talar Guds ord. Joh 3:34. Döparen hade fått Guds
tilltal om vad hans budskap skulle innehålla. Eftersom att han var fylld av
helig Ande kunde han tala Guds ord i Andens kraft utan begränsning. Han var
ett föredöme i ödmjukhet och framhöll: – Ingen kan taga något om han inte
får det från himlen. Joh 4:27.
Döparen blev den store vägröjaren för Messias. Hans predikningar var
inte enbart domspredikningar till folk att göra bättring utan framförallt ett
budskap om den kommande Messias. I början trodde många att han var Messias,
men när han blev tillfrågad svarade han klart och bekände att han inte var
Messias.
*Helt fristående bibelscitat är skrivna med kursiv stil.
14
– Han var sänd som ett vittne för ljuset. Det sanna ljuset, som ger alla
människor ljus, skulle nu komma i världen för att alla människor skulle få
livets ljus. Joh 1:9; Joh 3:34.
Ökenpredikanten
Hur kunde Johannes Döparen samla så stora skaror ute i en öde öken? Han
gjorde inga under och inget övernaturligt hände som drog folket dit. Han gav
dem ingenting att äta och inget mirakelvatten att dricka. Men han hade en röst
– en röst som ropade – en röst med ett budskap. Han var "ett vittne för
sanningen" och "en man sänd av Gud".
Johannes Döparen framträdde i en tid då det fanns en stor förväntan på att
Messias skulle uppenbara sig i Israel. När han började predika kom det bara
några få åhörare, men de blev så berörda av budskapet att de tog med sig sina
vänner och grannar. Ryktet spred sig som en löpeld:
– Messias har kommit och han predikar i öknen.
Öknen – en plats för Gudsuppenbarelse
Öknen hade en mystisk dragningskraft på judarna. Det var i öknen som
Mose fick sin stora gudsuppenbarelse (2 Mos 3:2) och befallningen att rädda
Israels barn från förtrycket i Egypten. Rabbinerna framhöll öknens betydelse
för sin gudsdyrkan och för dem var öknen en helig plats. Där hade de fått
lagens bud och där hade tabernaklet satts upp och ute i öknen hade flera av
deras profeter fått sina budskap. I öknen hade Mose valt ut de sjuttio äldste i
Israel, som blev början till Stora Rådet, och därifrån hade de fått buden om
prästerskapet samt de levitiska tjänsterna.
Att inbjuda folket till öknen var betydelsefullt eftersom det påminde dem
om Jesajas profetia: "Bered väg för Herren, gör i öknen en väg för honom.".
Jes 40:3. Liksom Mose hade fört folket ut i öknen, hade Döparen fått skaror av
människor att under stor förväntan gå ut till honom i öknen. I en tid av stark
messiaslängtan fick det som hände i öknen en särskilt stor betydelse.
Johannes eget uppträdande var nog för att väcka stor uppmärksamhet. Han
hade alla de kännetecken som utmärkte en stor profet och en helig man – en
man präglad av askesens späkningar men också en man med en särskild glöd
i ögonen, full av liv och energi. Den grova kamelhårsmanteln och den breda
lädergördeln, hans långa hår, som inte varit klippt under hans trettioåriga levnad,
gjorde honom lik en av de gamla profeterna, och många trodde att han var
tisbiten Elia som skulle återkomma före Messias, medan andra trodde att han
var Messias själv.
Dopet – en helig överlåtelse
Många frågade Johannes varför han döpte. Han svarade att det var på Guds
befallning och sa: – Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa
15
med vatten sa till mig: Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han
är den som döper med helig ande. Joh 1:31.
Dopet var inte en helt främmande ceremoni då Johannes Döparen började
praktisera det för att markera en övergång från ett syndigt liv till ett nytt liv i
Guds gemenskap. Det hade varit brukligt att döpa proselyter när de lämnade
hedendomen och blev upptagna i Israels samfund. Men Johannes krävde nu
att även judar skulle låta döpa sig för att få syndernas förlåtelse och kunna
undfly den kommande vreden. Han ställde därmed juden på samma nivå som
de oomvända hedningarna, vilket de skriftlärde reagerade mycket skarpt emot.
När Johannes började döpa judar var det därför något helt nytt i Israel. Det
blev ett särskilt bud för dem som var villiga att lämna sitt gamla liv bakom sig,
ändra sinne och börja ett nytt liv. I den mosaiska ritualen förekom det många
tvagningar och reningar, men de var i de flesta fall personliga handlingar för
att uppnå en yttre renhet, och de upprepades så ofta som man blivit orenad.
I ritualerna för prästernas tjänst förekom det flera tvagningar och i de
äldstes stadgar hade man många tillägg om tvagningar. På den stora
försoningsdagen skulle översteprästen bada inte mindre än sju gånger den
dagen för att kunna utföra sin tjänst.
Även bland vanligt folk i Israel var tvagningar och reningsbad en del av
livet och judarna var i förhållande till många andra folk ett mycket renligt
folk. Det vittnar de sex stenkrukorna om utanför hemmet i Kana där Jesus
förvandlade vatten till vin, vilket var krukor för vatten som man använde vid
deras reningsceremonier.
Att Johannes döpte i Jordan gav en särskild erkänsla åt detta dops helighet,
eftersom det var där syriern Naaman blivit botat från sin spetälska när han på
Elias befallning hade doppat sig sju gånger i floden. Folk tänkte att när Naaman
kunde bli ren från sin spetälska, kunde flodens heliga vatten även rena från
syndens spetälska. Men Johannes predikade att detta dop inte var ett dop för
att uppnå en yttre renhet, utan en bekräftelse på en inre rening genom en helig
överlåtelse till att börja ett nytt liv.
Jordan – Israels heliga flod
Namnet Jordan kommer från ett hebreiskt ord, haj-jarden, som betyder
nedåtstigande eller fallande. Om vi följer floden Jordan från Gennesaret till
dess utlopp i Döda Havet, ett fall på nära två hundra meter, blir sträckan
fågelvägen ca ett hundrafem km, men med alla dess krökar och vindlingar blir
själva flodens längd mer än det dubbla. I Jerikos närhet har Jordan en bredd på
ca trettio meter och är inte djupare än att man kan vada över den utom vid
tiden för höst- och vårfloden. Nedanför Jeriko, som var palmernas och rosornas
stad, flyter den starka och strida strömmen mellan dubbla flodbankar, som
utmärker det högre vattenståndet i november och det lägre i april.
16
Landet på den västra sidan av Jordan var som ett paradis av tropisk
växtlighet med en talrik befolkning. Den östra sidan var ett land med väldiga
grässtäpper med stora betesmarker för alla slag av boskap. Vid intagandet av
Kanaan på Josuas tid valde flera av stammarna att stanna där – i Gilead och
Basan – eftersom de hade stora hjordar av boskap. Även på den östra sidan
fanns det vid tiden för Johannes framträdande en talrik befolkning med många
städer och byar. Öster och söder om Gennesaretsjön låg Dekapolis – tio städer
med övervägande grekisk befolkning förenade i ett handelsförbund.
Jordans stränder hade en rik vegetation med böljande vass- och rör-dungar.
På den västra sidan finns det runda kullar och på den östra kan man på långt
håll skönja Ammonbergens höga toppar. Under Johannes tid var Jordanbältet
bevuxet med röd tamarisk, hängande akacior, blek-gröna pilar, ståtliga
sykomorer med vita stammar och ekar med täta, mörka kronor. Palmer av
olika slag förekom också rikligt utmed stränderna.
Men längst i söder – i Pereen – på Jordans östra sida, övergick landet
alltmer i en stenöken med ringa växtlighet ju närmre man kom Döda havet.
Det var där i denna öken som Johannes Döparen framträdde med sitt budskap
vid en plats som hette Bethábara där Jordan hade ett lämpligt djup för
dopförrättningar.
Vägröjaren och pekfingret på Jesus
När Andreas och Johannes kom till Jordan för att höra Johannes Döparen
dröjde det inte länge förrän de förstod att han var en man sänd av Gud. De lät
döpa sig och blev efter tid även hans lärjungar. Döparen höll alltid en predikan
om omvändelse innan han inbjöd till dop. Andreas och Johannes samtalade
ofta om hans predikningar.
Andreas sa: – Vilken predikant han är! Har du lagt märke till att han börjar
varje predikan med samma ord: Gör bättring ty himmelriket är nära. Och vilken kraftig och övertygande stämma han har!
Johannes höll med: – Ja, verkligen och hans budskap om bättring är liksom ett tema i hans förkunnelse.
Andreas tillade: – Döparen citerar ofta Jesaja och framställer sig själv
som den som ska bereda väg för Messias. Jes 40:3-5. När romarna ska fram
med sina vagnar på okända vägar, skickar de ett helt kompani med vägröjare
i förväg för att ta bort stora stenar och kullvräkta träd. Men för Messias finns
det bara en vägröjare.
Johannes fortsatte: – Döparen menar nog att alla som omvänder sig och tar
emot dopet blir vägröjare för Messias och hans budskap i sina hjärtan. Men
Döparen talar inte enbart med stor myndighet om bättring, dom och straff.
Han har ett budskap med ett rikt innehåll och hans tal om himmelriket väcker
förväntan.
17
Andreas höll med: – Han säger ofta att himmelriket är nära men många
förstår inte vad han menar. En gång sa han att den som kommer efter mig var
före mig (Joh 1:30) och att han som är ovanifrån är över alla (Joh 3:31). Menar
han att Messias ska komma från himlen och att himmelriket då ska komma
ned till jorden?
Johannes svarade: – Vi får nog svar på dessa svåra frågor en dag.
Johannes berättar om dopet
– Folket i Jerusalem och hela Judeen och trakten kring Jordan kom ut till
honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan.
Johannes Döparen hade flera lärjungar och Andreas och jag höll ihop.
Kön av dem som ville bli döpta delades upp mellan lärjungarna så att varje par
hade ett antal personer att ansvara för. De som skulle döpas kunde anförtro oss
sina mantlar, gördeln med pengapungen och sina sandaler. Vi fick hålla reda
på vem som ägde vad.
Beroende på vattenståndet valde Döparen noga ut dopplatsens läge så att
det blev ett lämpligt djup. Alla som ville döpas skulle var iklädda en långskjorta,
en kåpa med breda ärmar som man trädde över huvudet. De flesta som kom
för att bli döpta hade redan en sådan på sig under manteln när de kom till
Jordan.
Själva dopet gick till så att en efter en fick komma fram och böja knä i
vattnet framför Johannes. Vattnet gick då till midjehöjd och med böjt huvud
och knäppta händer skulle de först bekänna sina synder. Då Johannes hade
godkänt syndabekännelsen som äkta och ärlig, uttalade han ett dopord: "På
Guds befallning döper jag dig till syndernas förlåtelse i Herrens, vår Guds
heliga namn." Ofta tillade han "...och till att börja ett nytt liv som bär bättringens
frukt." Efter dopet lade han en hand på den nydöptes huvud och bad för honom.
Han kunde då även ge förmaningar, uppmuntrande ord eller profetiska tilltal.
I den starka strömmen var den ingen risk att vattnet skulle bli förorenat på
något sätt. Hur många som än lät döpa sig, så var vattnet hela tiden lika rent
och friskt.
Andreas som ofta förgyllde tillvaron med sin humor sa att efter dopet far
alla den döptes synder med en väldig fart ned till Döda Havet för att sjunka
och dö i "glömskans hav" och aldrig mer bli ihågkomna. De kommer att sjunka
så djupt i Salthavet att inga fiskare i hela världen ska kunna få upp dem till
ytan igen.
18