1. No category

Mistra Urban Futures Report
2015:6
Göteborg i världen
Stadens historia förklarar nuet och hållbarheten
Ett kunskapsunderlag om tillväxtens och
välfärdens framtida förutsättningar
framtaget för projekt KAIROS, juni 2015
Hans Abrahamsson
Ett kunskapsunderlag framtaget inom projekt KAIROS
Kunskap om och arbetssätt i rättvisa och socialt hållbara städer
Corresponding author: Hans Abrahamsson
© Mistra Urban Futures, 2015
Detta kunskapsunderlag är framtaget inom ramarna för projekt KAIROS, ett
samverkansprojekt där praktiker och forskare från Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet,
Länsstyrelsen Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen arbetar med att ta fram
kunskap om och arbetssätt i rättvisa och socialt hållbara städer. Syftet med samtliga
underlag och delrapporter som tas fram inom KAIROS är att få till stånd en bred diskussion
och medverkan kring olika frågeställningar. Målet är att projektets kommande slutrapport
skall bli så väl förankrad och konkret som möjligt. De slutsatser som redovisas i detta
kunskapsunderlag kan emellertid inte läsas som att de i sin helhet kommer att redovisas i
KAIROS slutrapport. I slutrapporten kommer helhetsbilden, baserad på samtliga
delrapporter och underlag samt dialog med olika aktörer, att styra innehållet.
Projekt KAIROS är en del av Mistra Urban Futures som är ett internationellt centrum för
hållbar stadsutveckling där kunskap utvecklas i nära samverkan mellan teoretisk och
erfarenhetsbaserad kunskap. Centrumet har fyra regionala plattformar i Kapstaden, Kisumu,
Göteborg och Manchester. Mistra Urban Futures finansieras av forskningsstiftelsen Mistra
och Sida, tillsammans med ett konsortium bestående av: Chalmers tekniska högskola,
Göteborgs universitet, Göteborgs stad, Göteborgsregionens kommunalförbund (GR), IVL
Svenska miljöinstitutet, Länsstyrelsen Västra Götalands län och Västra Götalandsregionen
samt medfinansiärer på de olika lokala plattformarna.
Jag tackar projektmedlemmarna i Kairos för att fortlöpande ha gett goda råd och
synpunkter på hur kunskapsunderlaget skulle kunna förbättras. Birgitta Guevara, Mats
Widigson och Gabriella Olofsson var vänliga att skicka skriftliga kommentarer. Jag vill
dessutom speciellt tacka Johan Lönnroth, docent i Nationalekonomi och medlem av
Göteborgs Kommunstyrelse 1980-1988, Anders Nilsson tidigare Stadssekreterare i
Göteborgs Stad och chef för LO i Göteborg, numera redaktör för arbetarrörelsens
tankesmedja Tankeverksamheten samt Ingemar Lindberg tidigare Statssekreterare på
Socialdepartementet och utredare inom LO, för deras påpekanden och förslag till
tillrättalägganden. Jag har försökt att ta till mig och åtgärda de flesta av den kritiska
läsekretsens kommentarer. Återstående brister och eventuella felaktigheter är endast mitt
eget ansvar. Ett speciellt tack riktas också till Åke Magnusson, tidigare chef för
Näringslivets Internationella Råd (NIR), numera verksam vid Institutionen för Innovation
och Samhällsförändring vid Göteborgs Universitet, för stimulerande samarbete i samband
med genomförandet av merparten av de intervjuer som utgör kunskapsunderlagets
klangbotten.i
2
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
3
Sammanfattning
4
Summary
6
Inledning
8
När världen kom till Göteborg - näringspolitik i ett historiskt
perspektiv
9
1970-talets varvskris – en viktig vattendelare
Städers ökade roll i den nya geografiska ekonomin
Göteborg i Västra Götalandsregionen
11
14
16
Städer som ekonomiska motorer eller som slagfält för sociala
konflikter
17
”Varför det blir som det blir trots att vi vill så väl?”
20
Stadspolitik i Göteborg
Befolkningsutveckling och försörjningskvot
Vikten av en omfördelningspolitik
Växande finansieringsgap
Hållbarhetens målkonflikter
21
23
25
26
27
Vart är vi på väg?
29
Kritiska röster
31
Staden och framtiden
33
Arbetsmarknadens aktuella utvecklingstendenser
Lokala och globala orosmoln
Vikten av synvändor
34
36
38
Tillväxtens innebörd och betingelser
En regional näringspolitik för förändrad produktionsinriktning
Social investeringspolitik
Sambanden mellan Stad och Land
Att bryta innanförskapets gränser
Medskapande och dialog.
Politik handlar om varför någonting skall göras.
Förändrad kunskapssyn
Ett nytt samhällskontrakt
Bostadsområdets roll i samhällsbygget
Göteborg i världen
39
42
43
45
46
47
48
50
52
54
55
Manöverutrymmet
57
Litteraturförteckning
60
3
Sammanfattning
Detta kunskapsunderlag handlar om Göteborgs utvecklingshistoria och den ekonomiska
tillväxtens och välfärdens framtida förutsättningar. Mot bakgrund av vår tids
samhällsomdaning, där globalisering, migration och urbanisering tillsammans alltmer flätar
samman det lokala med det globala, diskuterar detta kunskapsunderlaget några av de
framtida utmaningar som Göteborgs Stad står inför liksom några av de synvändor som en
socialt hållbar utveckling kräver.
Kunskapsunderlaget visar på hur Göteborgs Stad kännetecknas av en stor spårbundenhet i
det att stadens beroende av omvärlden alltid varit markant. Utvecklingen från en
sjöfartsstad, där hamnen, varven och handelshusen utgjorde motorer för utvecklingen, till
en kunskaps- och evenemangsstad har varit kantad av olika utmaningar. De största präglade
Göteborg under 1970-talet då över 25 000 arbetstillfällen försvann på ett decennium till
följd av vikande internationell konjunktur som helt kom att slå ut stadens varvsnäring, som
på den tiden utgjorde en av de största i världen. Staden fick uppleva en kraftig
befolkningsminskning och omkring 20 000 lägenheter utan hyresgäster.
Verkstadsindustriutredningen angav riktlinjerna för den omdaning som följde under 1980och 1990-talen. Stadens produktion blev alltmer kunskapsintensiv. Framväxten av en
avancerad läkemedels- och elektronisk industri kom att komplettera Volvo och SKF som
drivkrafter i stadens strävan efter förnyelse och förbättrad konkurrenskraft i de globala
produktionsnätverken. Utvecklingen, som av många beskrevs som en framgångssaga, hade
en baksida. Inkomst- och hälsklyftor växte mellan olika stadsdelar och segregationen höll
på att tudela staden. I många bostadsområden ökade befolkningens frustration, inte minst
hos ungdomen som kände sig alltmer utestängda från arbets- och bostadsmarknad.
Samtidigt medförde den nya kommunikationsteknologin ökade globala kontaktytor.
Billigare transporter förändrade migrationsmönster och folk blev mer rörliga. Tiggande
EU-migranter blev ett permanent inslag i gatubilden. Några ungdomar lät sig rekryteras för
att åka till Ukraina eller till Mellan Östern för att slåss på liv och död. Andra fick
anställning av internationella säkerhetsföretag som tillhandahöll väpnade styrkor i Afrika
och Latinamerika. En del föll offer för de gängkrig som blev allt vanligare i staden och som
bland annat handlade om rätten till torg och gatuhörn för narkotikaförsäljning.
Göteborg befinner sig, som så många andra städer runt om i världen, i ett spänningsfält
mellan att å ena sidan utgöra en viktig motor för ekonomisk och social utveckling eller att å
den andra sidan utvecklas till ett slagfält för sociala konflikter. Detta kunskapsunderlag
syftar till att visa på att rörelseriktningen i detta spänningsfält är politiskt påverkbart.
Samtidigt riskerar uttalade ambitioner att komma tillrätta med segregationen och utjämna
skillnader i livsvillkor bli till retoriska gap genom bristen på konkret handling.
Beslutsfattarna sitter många gånger fast i den dominerade uppfattningen att marknadens
inneboende kraft till ekonomisk tillväxt och expansion på lång sikt kommer att kunna
komma tillrätta med problemen. På kort sikt och under tiden hanteras effekterna av växande
klyftor och förstärkt utanförskap med hjälp av ökad kontroll, övervakning och polisiära
insatser.
Detta kunskapsunderlag anvisar ett annat förhållningssätt utifrån ett antal synvändor som
den sociala hållbarheten kräver. Dessa bygger på att det för en stad som Göteborg inte i
första hand är utanförskapet utan innanförskapet som är problemet. Det gör det viktigt att
hantera utestängningens mekanismer. Det kräver ett förändrat synsätt när det gäller
sambanden mellan ekonomisk tillväxt och välfärd. På samma sätt som den ekonomiska
4
tillväxten är nödvändig för bibehållen välfärd medför kraven på en allt mer utbildad
arbetskraft att välfärden också blivit nödvändig för den ekonomiska tillväxten.
Produktionssystemen behöver samtidigt bli mer inkluderande och möjliggöra ökad
differentiering, minskat exportberoende och förstärkt lokal resursmobilisering. För en sådan
mer territoriellt inriktad tillväxtstrategi skulle en kommunal (social) upphandling kunna
spela en avgörande roll. Frågan om säkerhet och trygghet utgör ett annat exempel på en
nödvändig synvända. Den sociala oro som börjar prägla staden kan inte enbart hanteras
med hjälp av polisiära insatser. Åtgärderna måste kompletteras med främjande och
förebyggande insatser utformade genom dialog och medskapande. Här blir det viktigt med
en social investeringspolitik som ser på sociala insatser som nödvändiga och långsiktiga
investeringar och inte bara som en kortsiktig kostnad. Speciellt uppmärksammar en sådan
politik barnens uppväxtvillkor och vikten av jämlika livschanser. Kunskapsunderlaget
avslutas med en diskussion om vikten av ett förstärkt gränsöverskiridande
nätverkssamarbete mellan städer med liknande behov för att öka den politiska styrkan till
de förändringar i de globala regelverken som krävs. Ett sådant samarbete handlar inte bara
om hur Göteborg skall kunna klara sig bättre i världen. Syftet med en socialt hållbar
stadspolitik i vår tid handlar också om stadens förmåga att bidra till en bättre värld.
5
Summary
The aim of the research project KAIROS is to contribute to knowledge about and
approaches to fair and socially sustainable cities. In the vein of such noble goal, this
concept paper is about the development history of Gothenburg and its future prospects for
economic growth and welfare. The great transformation of our time, driven by processes of
globalization, migration and urbanization, increasingly intertwine the local with the global.
This concept paper discusses some of the future challenges that the City of Gothenburg is
facing as well as proposes some of the mental shifts that a socially sustainable development
requires.
The paper illustrates the path dependency characterizing the city of Gothenburg always
marked by its strong dependence on the outside world. The development of a maritime city,
where the port, the shipyards and trading houses served as important drivers for the
economic development of the city, in order to become a knowledge and event city has been
paved with challenges. The largest embossed Gothenburg during the 1970s, when over 25
000 jobs disappeared in a decade due to the downturn in the international economy that
literally knocked out the shipbuilding capacity, at the time one of the largest in the world.
Subsequently, the city experienced a sharp decline in population and around 20 000
apartments without tenants. Consultant reports from the Boston Consulting indicated the
guidelines for the transformation that followed in the 1980s and 1990s. The city's
production became increasingly knowledge-intensive. The emergence of advanced
pharmaceutical and electronic industries complemented Volvo and SKF as driving forces in
the city's quest for innovation and improving competitiveness in global production
networks. The development, which many described as a success story, had however a
downside. The income- and health gaps increased between different neighborhoods and
segregation was about to tear the city apart. In many residential areas the frustration of the
population increased, especially among the youth who felt increasingly excluded from the
labor as well as the housing markets. At the same time, the new communication technology
increased the global interconnections. Cheaper access to transport made people more
mobile and patterns of migration changed. EU migrants begging in the streets became a
permanent feature. Some young swedes let themselves be recruited to travel to Ukraine or
to the Middle East to fight to death; others were employed by international security
companies that provided armed security forces in Africa and Latin America. Some fell
victim to the gang war that became increasingly common in the city and that was about
right for square and street corner drug sales.
Gothenburg is by no means alone among large and medium size cities around the world
to find itself in a field of tension between, on the one hand becoming an important engine
for economic and social development or, on the other hand, to develop into a battleground
for social conflicts. The argument put forward by this concept paper is that the direction in
such field of tension is politically responsive. However, at present the stated ambitions of
the political decision-makers of the city to tackle segregation and reduce disparities in
living conditions risk to manifest themselves only as rhetorical gaps due to the lack of
concrete action. Decision-makers many times firmly share the dominant view that the
market's inherent power of economic growth and expansion in the long term will deal with
the problems. Meanwhile, in the short term, the effects of growing inequality and enhanced
alienation are handled through increased control, monitoring and police resources.
This concept paper provides a different approach based on ten mental shifts deemed
6
necessary in order to meet the requirements for social sustainability. They depart from the
proposal that the main problem for a city like Gothenburg is linked to the measures of
exclusion driven by the included and the emergency of a more gated community. This
makes it important to manage exclusion mechanisms. It requires a changed approach to the
relationship between economic growth and welfare. Just as economic growth is essential
for maintaining prosperity, increased demands for skilled workforce makes welfare
becoming increasingly necessary for economic growth. In the same vein, production
systems need to simultaneously become more inclusive and to enable increased
differentiation, reduced dependence on exports and enhanced local resource mobilization.
For such a more territorially oriented growth strategy, communal (social) purchasing could
play a decisive role. The issue of safety and security constitutes another example of the
necessary mental shift. The social unrest that begins to characterize the city cannot only be
managed with the help of police operations. The measures must be complemented by
promotion and prevention efforts designed through dialogue and co-creation. Here it
becomes important to implement a social investment policy that looks at social action
necessary as long-term investment and not just as a short-term cost. Special attention must
be paid to life conditions of children and the importance of equal opportunities in life. The
concept paper concludes with a discussion of the importance of a strengthened cross-border
networking between cities with similar needs in order to increase the force of change in
global regulations required. The aim of such cooperation is not only a question about how
Gothenburg could cope better in the world. The purpose of socially sustainable urban
policies in our time is above all a question about how Gothenburg could contribute to a
better world.
7
Inledning
Projekt KAIROS syftar till att bidra med kunskap om, och arbetssätt i rättvisa och socialt
hållbara städer. Under de drygt två år som projektet pågått har omvärldens inflytande och
påverkan på stadens utveckling blivit påtaglig. Vi befinner oss i en tid av stor
samhällsomdaning. Den präglas av en genomträngande globalisering, nya
migrationsmönster och en historiskt unik urbaniseringstakt. Den lokala utvecklingen flätas i
allt större utsträckning samman med det globala. Detta gäller för världen i stort och också i
lika stor grad för oss göteborgare. Globaliseringen medför inte bara förändrade
produktionssystem och ökad internationell konkurrens. Det ekonomiska maktcentrat flyttar
som en följd österut och söderöver. Den globala arbetsmarknaden, liksom medelklassen
och antalet konsumenter, beräknas bli fördubblad inom 15 år. Utvecklingen i länder som
Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (de s.k. BRICS-länderna) får därmed ett
allt större inflytande över våra egna vardagsliv här hemma i Sverige. Globalisering ökar
också människors internationella kontaktytor och rörlighet. En ny typ av migration växer
fram där många människor befinner sig i transit, på väg att åter bryta upp och söka sin
lycka någon annanstans om bättre möjligheter står till buds. Till följd av den nya
informationsteknologin börjar människor i allt större utsträckning leva sitt vardagsliv på
flera platser på samma gång. Många migranter står i daglig kontakt med såväl sina anhöriga
i sina ursprungsländer som på de platser dit man eventuellt är på väg. De flesta slår sig ner i
städer. Det har medfört en allt snabbare urbaniseringstakt. Enligt FNs befolkningsprognoser
kommer inom de närmaste 30 åren stadsbefolkningen världen över att ha fördubblats och
uppgå till 6,5 miljarder människor, dvs. 70 % av planetens befolkning. Städernas expansion
spelar stor roll för den ekonomiska tillväxten. Städer svarar oftast för den största delen av
ett lands produktion av varor och tjänster. De utgör en allt viktigare tillväxtmotor, så också
i Sverige. Den samhällsomdaning som pågår kommer på olika sätt naturligtvis också att
sätta sin speciella prägel på Göteborgs framtid.
Globalisering är en lång historisk process och har över tiden såväl formats av det
världsekonomiska systemets framväxt som satt sin prägel på industrisamhällets och de
nationella produktionssystemens utveckling. Globaliseringsprocessen har samtidigt i sig
också formats av de förhållanden som lokalt gav industrialiseringen dess kännetecknande
drag. Globalisering får således inte uppfattas som någon utifrån kommande process som
lokalt sätter liknande avtryck överallt. Globaliseringsprocessen liksom dess tillhörande
produktionssystem växer fram och utvecklas i interaktion med lokala förhållanden. Detta
blev inte minst tydligt under det nationsbyggande som ägt rum runt om i världen de senaste
300 åren, ofta under europeiskt överinseende. Olika områden med sina specifika
förhållanden utvecklades på olika sätt och i olika takt, ofta i stark rivalitet med varandra.
8
När världen kom till Göteborg - näringspolitik i ett
historiskt perspektiv
Göteborgs geografiska läge har alltid satt sin prägel på staden. Dess tillblivelse vid Göta
Älvs mynning några årtionden in på 1600-talet förklaras av Sveriges behov av en utpost vid
Västerhavet. Göteborg är ett exempel på hur städer utvecklats i interaktion med sin globala
omvärld. Det gäller i övrigt för de flesta hamnstäder där möten med människor och kulturer
från andra sidan haven tillhörde vardagslivet. Från början var staden vid sidan av garnison
en handels- och sjöfartsstad. Med sin status som frihamn kunde personer med utländsk
härkomst slå sig ner och bedriva sin verksamhet. Staden präglades också av en för Sverige
unik religionsfrihet. De judiska finansiella nätverken blev av stor vikt för handeln med
övriga Europa. I staden talades från början ett tiotal olika språk. Tyskar, holländare,
engelsmän och skottar delade plats med svenskarna i stadens styrelse. Holländarnas
byggnadskonst var en förutsättning för stadens tillväxt, men också skottars och engelsmäns
erfarenhet från internationell handel satte sin prägel på vad som kom att kallas för lilla
London (Fritz 1996).
Ostindiska kompaniet förde under 1700-talet hem betydande överskott från främmande
länder som underlättade utvecklingens finansiering (Lundahl 2010). En stark
donationskultur utvecklades bland stadens välbeställda där rikedom förpliktigade. Niclas
Sahlgren och William Chalmers använde delar av sina vinster från handeln med fjärran
länder till att finansiera Sahlgrenska sjukhusets och Chalmers framväxt som viktiga centra
för medicinsk- och verkstadsteknisk utveckling (Falkemark 2010). Med utländskt kunnande
byggdes det under 1800- och 1900-talet upp en betydande tillverkningsindustri, varvsnäring
och textil och konfektion. Stadens utveckling har sedan dess gestaltats av
världsmarknadens efterfrågan. Dess internationella prägel har förstärkts.
Verkstadsindustrins exportberoende har blivit markant. I början av 1990-talet motsvarade
varuexporten mer än 60 % av det totala förädlingsvärdet. Det gjorde staden extra sårbar för
internationella konjunktursvängningar (Olsson 1996).
Kapitalmarknadens avregleringar och 1990-talets devalvering av den svenska kronan,
som följde på de globala finansmarknadernas explosiva expansion med sin början under
1970-talets senare hälft, gjorde att det utländska ägandet ökade snabbt och industrin
internationaliserades. Därtill kom Sveriges medlemskap i EU. Antalet svenskar som
arbetade i utländska företag i Sverige ökade från omkring 20 000 år 1990 till strax över 500
000 10 år senare. Speciellt ökade de transnationella företagens verksamhet. År 2005
svarade de för 90 % av Sveriges import och export. Det utländska inflytandet blev speciellt
tydligt i Västsverige och Västra Götalandsregionen utvecklades till den mest globaliserade
delen av Sverige. För 25 år sedan (1990) fanns det något hundratal utlandsägda företag i
Göteborgsregionen. Tjugo år senare (2010) fanns det cirka 2 400. Antalet anställda i
utlandsägda företag fyrdubblades under samma period från 20 000 till 80 000. Göteborgs
ökande internationella prägel gäller inte bara tillverkning och utländskt företagsägande.
Merparten av de drygt 50 000 människor som svarat för stadens befolkningstillväxt de
senaste 15 åren har utländska bakgrund.ii Den totala andelen av befolkningen med utländsk
bakgrund uppgår till 30 % men spridningen mellan olika bostadsområden är stor. I
nordöstra Göteborg uppgår den till över 70 %. iii
Stadens näringspolitiska beroende av sin internationella omvärld medförde under 1900talets tre sista decennier den största omdaningen hittills i dess historia. Industrisamhället
började då i allt snabbare hastighet förvandlas till ett kunskapssamhälle. Ekonomiskt
9
innebar detta en övergång från att ha varit en aktör i nationellt baserade produktionssystem
till att istället bli en liten del i den globala nätverksproduktionens förädlingskedja. Den
världsekonomiska kris som slog till med all kraft i mitten av 1970-talet på grund av
oljekrisen och det faktum att varuproduktion kommit att överstiga den samlade efterfrågan,
kom att bryta den enastående ekonomiska tillväxt och industriella utveckling som präglat
västvärlden i stort sedan andra världskriget och som skapat utrymme för välfärdsstaten med
tillhörande massproduktion av varor och tjänster. Med stagflation följde ökat intresse för de
möjligheter som finansmarknadens avreglering medgav att tjäna pengar på pengar.
Industriföretagens vertikala integration från 1960-talet avbröts och de egna
försörjningsleden styckas upp, såldes ut och kom istället att ingå i de nya förädlingskedjor
och globala produktionsnätverk som växte fram med hjälp av olika underleverantörer
världen över. Politiskt betydde denna utveckling att grunden för den
svenska modell som präglat relationen mellan näringsliv och fackföreningsrörelsen och
utgjort efterkrigstidens ”sociala kontrakt” urholkades. Producenten skiljdes från
konsumenten och de tidigare så viktiga sambanden mellan vinster och löner som utgjort
kompassnålen för arbetsmarknadensparter upphörde. Den ökade internationella konkurrens
gjorde det samtidigt allt svårare att upprätthålla den välfärdsregim på vilken den svenska
modellen byggde.
10
FAKTARUTA - DEN SVENSKA MODELLEN
Med välfärdsstat förstår vi vanligen att ett lands invånare genom staten tar ett kollektivt ansvar för medmänniskors
levnadsvillkor. Tanken är att i princip alla medborgare skall lyftas över fattigdomsstrecket och få sina grundläggande
sociala behov tillfredsställda (vård, skola, omsorg). Genom ett allomfattande försäkringssystem skall människor
därutöver skyddas mot inkomstbortfall vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Därtill kommer många välfärdsstaters
strävan efter omfördelning av inkomster till vissa mer resurssvaga gruppers förmån.
Den svenska välfärdsstaten förknippas ofta med den svenska modellen. Denna modell, och de förhållanden som
förklarar såväl dess framväxt som dess nedgång och fall, utgör viktiga utgångspunkter för en diskussion kring
framtidens välfärd. Synen på arbetet som produktionsfaktor blir inte minst viktigt. Mänskligt arbete ligger till grund för
löner och vinster. Lönernas storlek bestämmer människors köpkraft och efterfrågan. Efterfrågan påverkar
investeringsviljan. Det gör också vinsternas storlek. Därtill kommer räntan som avgör kostnaden för investeringen
liksom dess lönsamhet. För varje sätt på vilken kapitalbildning ägt rum har det funnits ett system – en regim – som har
upprätthållit dessa samband mellan löner, vinster och räntan. Med marknadsekonomins framväxt stärktes sambanden.
Från sekelskiftet och fram till 1970-talet, industrisamhällets och de nationella produktionssystemens storhetstid,
präglades kapitalbildningen av vad som kommit att kallas för det fordistiska produktionssättet. När den amerikanske
biltillverkaren Henry Ford införde löpande band och masstillverkning av bilar blev det viktigt att se till att arbetarnas
löner blev tillräckligt höga och priset tillräckligt lågt för att producerade bilar skulle kunna säljas. Det fanns en tydlig
koppling mellan producent och konsument. Det var också en sådan koppling som låg till grund för att parterna på den
svenska arbetsmarknaden skulle komma överens om principerna för vad som kommit att kallas för den svenska
välfärdsmodellen. Saltsjöbadsavtalet banade i sin ur väg för den sk Rehn-Meidner modellen som präglade den
ekonomiska politiken under 1950- och 1970-talet. Den betydelse som rådande geopolitiska förhållanden med sitt kalla
krig hade för att överenskommelsen skulle komma till stånd skall emellertid inte underskattas, speciellt inte i Sverige
med sin geografiska närhet till dåvarande Sovjetunionen.
I Sverige har välfärdsstaten förknippats med att på lika villkor ta ansvar för medborgarnas grundläggande behov.
Välfärden har varit generell och skattefinansierad. Den skall omfatta så många samhällsgrupper som möjligt utan
diskriminering. Medan utgifterna för vård, skola och omsorg motsvarade ungefär 30% av BNP år 1993 uppgick de
offentliga transfereringarna som möjliggjorde eftersträvad omfördelning till omkring 40% av BNP (varav en betydande
del är beskattningsbar och återkommer till statskassan). Den övergripande målsättningen med det svenska
välfärdssystemet har varit rättvisa och trygghet (i händelse av påtvingad förändrad livssituation). Under de senaste 20
åren har de offentliga utgifterna minskat från närmare 70% av BNP år 1993 till nästan 50% av BNP år 2012, i huvudsak
till följd av minskade transfereringar och lägre utgifter för statsskulden.
1970-TALETS VARVSKRIS – EN VIKTIG VATTENDELARE
De långtidsutredningar som genomfördes under 1970-talets första hälft kom till samma
slutsats som en rad olika konsultrapporter. En fortsatt tillväxt av stadens exportinriktade
varuproduktion ansågs nödvändig för att upprätthålla sysselsättningen. För att klara sig i
den tilltagande internationella konkurrensen och exportera sig ur den ekonomiska kris som
också drabbats stadens näringar måste samtidigt produktionens kunskapsinnehåll öka.
Kritiska röster som varnade för det internationella beroendets långsiktiga effekter sakandes
inte. Men de kunde inte formulera några trovärdiga strategier för hur den omställning de
föreslog till en alternativt inriktad och hemmamarknadsbaserad produktion i praktiken
skulle gå till. Produktionstekniken visade sig utgöra ett oöverstigligt hinder för detta. Dess
krav på en ensartad tillverkning i stora serier för att minska styckekostnaderna medförde ett
11
ökat behov av vidgade avsättningsmarknader och export. Därtill saknades politisk förmåga.
Såväl marknadsekonomins expansion som fortsatt välfärd för svenska medborgare byggde
på ökat internationellt beroende. De inhemska marknadernas storlek medgav inte de
stordriftsfördelar som krävdes. Världsekonomins utveckling och den samhällsomdaning
som följde i dess kölvatten förändrade samtidigt statens roll. Från att genom aktiv industrioch sysselsättningspolitik tidigare spelat rollen av ett filter för att absorbera och neutralisera
negativt internationellt inflytande blev statens uppgift nu istället att utvecklas till ett
kraftöverföringsband för att dra till sig omvärldens intresse, underlätta kontaktytor med
utländskt privat investeringsvilligt kapital och bidra till näringslivets förmåga att surfa på
de konjunkturella vågorna. Forskningslitteraturen menar att vi gradvis rörde oss bort från
en välfärdsstat till en mer renodlad konkurrensstat, från styrning av efterfrågan till
främjande av utbud.
FAKTARUTA – DEN SVENSKA MODELLENS FÖRÄNDRADE FÖRUTSÄTTNINGAR
Den tilltagande internationaliseringen och utrikeshandelns ökande vikt har gradvis kommit att urholka
sambandet mellan löner, vinster och räntor. De delar av de nationella produktionssystemen som bedömts
livskraftiga har införlivats i de globala produktionsnätverken. Detta blev speciellt märkbart för Sverige som till
sin befolkningsmängd hade störst antal transnationella företag i världen som förlagt stora delar av sin
tillverkning utomlands. Den avreglering av kapitalmarknaderna som de globala produktionsnätverken tvingade
fram, genom ökade möjligheter till internprissättning och kapitalflykt, reducerade samtidigt förutsättningarna för
en nationell ekonomisk politik. Kapitalets ökade rörlighet medförde att vare sig löner, vinster eller räntor längre
kunde kontrolleras av nationella aktörer. Genom framväxten av de globala produktionsnätverken har producent
och konsument alltmer kommit att skiljas åt. Därtill kom den gradvisa övergången från industrisamhället till ett
tjänstesamhälle med begränsat utrymme för produktivitetsökningar.
Därmed förändrades såväl den svenska välfärdsmodellens politiska grund som dess ekonomiska förutsättningar.
Den efterfrågan som i västvärlden lagt grund för efterkrigstidens rekordhöga ekonomiska tillväxt klingade av en
bit in på sjuttiotalet. Många hade skaffat sig bättre bostad med varmt och kallt vatten, TV, kylskåp och bil. Även
om efterfrågan på tjänster ökade kraftigt, inte minst inom den privata sektorn som en följd av
tillverkningsindustrins allt större användning av högteknologi, var produktiviteten här mindre. För Sveriges del,
med sin internationaliserade ekonomi, medförde detta under perioden 1974-1990 en lägre industriell
produktionstillväxt i Sverige än i övriga OECD-området. Svenska transnationella företag förlade tio gånger mer
av sin expansion utanför landets gränser med en kraftig avindustrialisering som följd. Anledningen stod inte
enbart att finna i önskan att utnyttja billig arbetskraft eller minskade transportkostnader. En viktigare anledning
var att den formella utbildningsnivån hos de anställda i svensk industri var påtagligt lägre än de industrianställda
i många andra länder. Den ekonomiska tillväxten planade ut, det skatteunderlag som bar fram välfärden
minskade samtidigt som den stigande arbetslösheten inom den privata sektorn ökade behoven av välfärdstjänster
och offentlig sektor. Den minskning i produktivitetsökning i ekonomin som automatiskt följer av en
överflyttning av arbetskraft från varuproduktion till med hög produktivitetstillväxt till tjänsteproduktion med låg
produktivitetstillväxt satte sina djupa spår i svensk ekonomi.
Strukturomdaningen kom att bli dramatisk för Göteborg. Det visade sig inte minst på
bostadsmarknaden. Staden hade några år tidigare blivit föremål för Sveriges största
rivningsiver. Över 30 000 lägenheter skulle sammantaget komma att försvinna i Haga,
Annedal, Landala och Olskroken. Värdigare bostäder med badrum och varmt vatten skulle
tillhandahållas genom miljonprogrammet. Bostadspolitiken uppmuntrades av industrins
12
planer på expansion. Med hjälp av en bro över Göta Älv och ett helt nytt bostadsområde i
Angered skulle Volvos förväntade behov av arbetskraft för sin Torslandafabrik få tillgång
till bostäder. Men de optimistiska prognoserna slog helt fel. Stigande oljepriser och den
internationella lågkonjunktur som följde i dess spår slog snabbt igenom på sjöfarten, många
rederier försvann. Snart skulle också Gamlestadens textil- och konfektionsindustri
avvecklas. Därpå följde varvsindustrins nedläggning. På ett decennium försvann 25 000
arbetstillfällen. Folk började lämna staden. Utflyttningen från innerstaden till
kranskommunerna märktes inte bara i försämrad kommunalekonomi genom minskade
skatteinkomster. I början av 1970-talet stod 17 000 lägenheter tomma.
Mot förmodan lyckades de ekonomiska beslutsfattarna att vända utvecklingen. Viktiga
delar av den traditionella verksamheten kunde behållas och utvecklas. Kunskapsinnehållet
hos såväl Svenska kullagerfabriken som hos Volvo utökades. Staden böjde inte längre bara
plåt. Hamnen containeriserades och blev till nordens viktigaste transportled. Den nya
ekonomin gjorde sitt inträde genom den digitala revolutionen. Konkurrenssituationen
förändrades när kunskap blev mindre kapitalberoende och mer lättrörlig. Nya företag kom
till inom telefoni och IT och hade stor framgång. Därtill kom läkemedelsindustrin.
Dynamiska kluster växte fram till följd av starka synergieffekter mellan AstraZeneka,
Sahlgrenska Universitetssjukhus, Chalmers, LM Eriksson och Volvo. Göteborg upplevdes
av många att vara på väg att bli till en dynamisk smältdegel, med i det närmaste
idealiska förutsättningar för tillväxt och kunskapsbildning. Omvandlingens framgångssaga
brukar tillskrivas den sk ”Göteborgsandan”. Den byggde på ett starkt samförstånd mellan
näringsliv och den styrande politiska majoriteten. Snart ökade sysselsättningen i regionen
och människor sökte sig åter till staden. Utvecklingen gestaltades genom de nya
produktions- och affärscentra som byggdes upp såväl i sydväst Kållered – Sisjön som i
innerstaden. För många blev förnyelsen märkbar inte bara genom Norra Älvstranden utan
även i stadsdelar från Majorna / Linné till Gårda och Stampen. Satsningarna på att bli till en
evenemangsstad gav också resultat. Besökande turister strömmade till och antal hotellnätter
fördubblades.
13
Städers ökade roll i den nya geografiska ekonomin
1970-talets industriella strukturomdaning kom världen över att öka städers och urbana
regioners betydelse för den nationella ekonomin. Stockholms-, Göteborgs- och
Malmöregionen svarade tillsammans för ungefär hälften av Sveriges befolkning. Staten
hade inte bara i sin nya roll självvalt börjat dra sig tillbaka från såväl det politiska som det
ekonomiska rummet. Den hade också tvingats tillbaka. Nya aktörer inte minst på
internationell och global nivå hade ökat sitt inflytande och tagit över. Konkurrensstatens
roll som kraftöverföringsband för att dra till sig utländska finansieringar kompletterades
med den viktiga uppgiften att skapa marknadsmässiga förutsättningar för teknisk
utveckling och innovation hos olika lokala aktörer i svenska städer.
Teoribildningen inom den nya ekonomiska geografin ( se nästa sida) pekade på
betydelsen av ”agglomerationer” med en stor befolkningstäthet som medgav stora lokala
arbetsmarknader och närmarknader för produktionens avsättning. Detta skulle underlätta
för det ökade kunskapsinnehåll och den ökade produktivitet som den tilltagande
internationella konkurrensen förväntades kräva. Med tiden har också landets
storstadsregioner i allt större utsträckning kommit att utgöra kärnan i svensk ekonomi.
Medan rikets årliga ekonomiska tillväxt under perioden 2000 till 2012 uppgick till 2,3%
uppgick den i Malmö till 2,4%, Göteborg 2,6% och Stockholm till hela 3,0%.iv
Nationalstaternas överlevnad och ekonomi har därmed alltmer kommit att bli beroende av
sina städers förmåga att upprätthålla sin internationella konkurrenskraft och förbli en
attraktiv nod i det globala produktionsnätverket.
14
FAKTARUTA – DEN NYA EKONOMISKA GEOGRAFIN
Under 1970-talets industriella strukturomdaning förändrades produktionssystemens geografi. Utvecklingen
inom kommunikation och transport gjorde, tillsammans med internationella överenskommelser om handel och
investeringar, det tekniskt möjligt och ekonomiskt lönsamt att överföra information och varor i geografiskt
utspridda produktionsnätverk. Avregleringen av kapitalmarknaden i början av 1980-talet medförde att ägandet
internationaliserades och spreds världen över. Olika transnationella företag runt om i världen med kapacitet att
administrativt leda, koordinera och kontrollera världsomspännande produktionssystem fick ett alltmer
avgörande inflytande över människors vardagsliv. Denna utveckling blev speciellt tydligt i ett så
internationaliserat och exportberoende land som Sverige där svenska produktionsled successivt brutits upp och
dess delar ombildats till länkar i globala förädlingskedjor. Investeringsbeslut fattades nu på helt andra grunder
än den tidigare nationella industri- och sysselsättningspolitiken som hade att ta hänsyn till regionala
fördelningsaspekter.
I slutet av 1980-talet fick vad som kommit att kallas den nya ekonomiska geografin sitt genombrott.
Ekonomiskgeografisk forskning hade visat på den betydelse för ekonomisk tillväxt och utveckling som
storleken på den lokala arbetsmarknaden tillsammans med storleken på närmarknaden för produktionens
avsättning spelade. Alltfler blev medvetna om vikten av fördjupad regional integration genom förstoring eller
förtätning. Bakom utvecklingen låg framväxten av den digitaliserade teknologin som gjorde det möjligt att byta
ut stordriftens ensartade tillverkning i långa serier mot en mer kunskapsintensiv och efterfrågebaserad
produktion utifrån specialdesignade beställningar. Omdaningen hade ökat behoven av specialiserad arbetskraft.
En tillräckligt diversifierad arbetsmarknad krävde sin storlek. Den var också viktigt för innovation och förnyelse
där personliga möten, fysiska kontakter och en tillräckligt stor befolkningskoncentration blev en förutsättning.
För internationellt framgångsrik kunskapsintensiv produktion blev därmed storleken på den lokala
arbetsmarknaden avgörande. Till detta skall läggas en motsvarande ökad betydelse av den lokala
avsättningsmarknadens storlek. Varuproduktionens fasta kostnader kräver en viss produktionsvolym. Samtidigt
gör transport och distributionskostnadens andel av försäljningspriset många produkter distanskänsliga. Den
mångfald i näringsliv som med nödvändighet följer i den tillräckligt diversifierade arbetsmarknadens spår kräver
en motsvarande storlek på och närhet till produktionens avsättningsmarknad. Det gäller inte minst för
tjänsteproduktionen där möjligheter till fysiska möten mellan säljare och köpare blir speciellt viktigt. Den
teoribildning som växte fram kring den nya ekonomiska geografin kunde således visa på hur företagens
investeringar och förnyelse sker i storstadsregioner och medförde att dessa i allt större utsträckning kom att
utgöra kärnan i länders nationella ekonomi. Här fanns tillväxtens drivkrafter såväl när det gällde
befolkningsunderlag, kunskapsbildning, arbetsmarknadens storlek och förmåga till matchning för alltmer
specialiserade näringar. Därtill kom närmarknadens betydelse. Här fann också produktionen såväl sina
konsument- och skalfördelar (möjligheter till produktion i stora serier). För många ekonomiska beslutsfattare
blev det viktigt att ha en hög tillgänglighet till varandra. Många storstadsregioner kunde förutom tillgänglighet
av mångfald inom den egna regionen också erbjuda den mångfald som krävs för innovation och kreativitet
genom sina globala nätverk. En viktig förutsättning för denna utveckling var uppbyggnaden av en infrastruktur
som gjorde pendling mellan bostad och arbetsplats såväl punktlig som tidsmässigt rimlig. Teoribildningen kom
gradvis att överge tidigare uppfattning att det är investeringarna som drar till sig arbetskraften och därför skall
prioriteras till att alltmer uppfatta det precis tvärtom. Det är platsens och den boende befolkningens attraktivitet
som drar till sig investeringarna.
I Västsverige har teoribildningen kring den nya ekonomiska geografin fått sin speciella prägel genom det
samarbete som Handelshögskolorna i Göteborg respektive Jönköping inlett med den amerikanske forskaren
Richard Florida och hans forskargrupp ”the Creative Class Group”. Florida pekar på betydelsen av talang,
teknologi och tolerans (3T)som framgångsfaktorer för tillväxt i en globaliserad och konkurrensutsatt ekonomi.
Hans forskning visar på hur städer där en hög andel av befolkningen tillhör den kreativa klassen (lärare,
ingenjörer, arkitekter etcetera) har en relativt sett bättre ekonomisk utveckling. Denna grupp människor äger inte
produktionsmedlen i någon fysisk bemärkelse utan adderar ekonomiskt värde genom sin kreativitet.
Forskningen visar på att en befolkningsmässig mångfald och heterogenitet stimulerar innovation och dynamik
15
och i förlängningen därmed också ekonomisk tillväxt (Florida
2002).
GÖTEBORG I VÄSTRA GÖ TALANDSREGIONEN
Produktionssystemens utveckling, nationalstaters minskade och regioners ökande roll har
präglat svensk ekonomisk politik under flera decennier. Den regionala nivån har inga
självklara traditioner i Sverige. I stället brukar landet institutionellt beskrivas som ett
timglas – starkt i den nationella toppen, brett och tungt på den lokala botten – men tunt där
emellan, i den regionala mitten. Ansvaret för den regionala utvecklingen har tidigare legat
på staten genom att respektive länsstyrelse haft ansvaret för länets utveckling. Med hjälp av
en aktiv regionalpolitik har staten under efterkrigstiden strävat efter att skapa en balanserad
utveckling mellan olika delar av landet. Det har inte minst handlat om att omfördela
resurser mellan olika regioner och genom industrietableringar skapa ekonomisk tillväxt i
delar av landet som drabbats av utflyttning och arbetslöshet.
Den pågående samhällsomdaningen med en allt intensivare globalisering har emellertid
inte bara förändrat nationalstatens möjligheter att föra en nationell industri- och
sysselsättningspolitik utan också dess förutsättningar att driva en omfördelande
regionalpolitik. På 1990-talet inleddes därför också ett skifte i synen på vilken aktör som
ska ha ansvar för länets utveckling. Riksdagen beslutade om ändrad länsindelning och
Västra Götalandsregionen (VGR) utsågs 1999 till ett regionalt självstyrelseorgan på försök.
År 2001 lämnade regeringen en proposition till riksdagen och med den introducerades ett
nytt politikområde kallat Regional utvecklingspolitik.v Svenskt medlemskap i EU medförde
stärkt politiskt intresse för subnationella regioners betydelse. För att säkerställa lokalt
inflytande kom det överstatliga regionala samarbetet att bygga på och kompletteras av
subsidiaritetsprincipen. Den utgår ifrån förståelsen av att samhällsgemenskap byggs
underifrån och uppåt. Beslut som berör människors vardagsliv ska därför fattas på lägsta
ändamålsenliga nivå. Högre beslutsnivåer har dock skyldighet att stödja lägre nivåer. Inom
EU tog sig detta bland annat uttryck i att regionala strukturfonder etablerades för att medge
ett finansiellt stöd. Gradvis omvandlades den svenska regionalpolitiken till en mer
självständig regionpolitik där de svenska regionerna fått en självständigare och allt
viktigare roll i angelägna utvecklingsfrågor: kompetensförsörjning, infrastruktur,
kollektivtrafik, innovationssystem och kultur. Grunden utgjordes av de regionala
tillväxtprogrammen och olika tillväxtfrämjande åtgärder, delvis finansierade med hjälp av
strukturfonderna. Syftet var enligt propositionen att uppnå starkare regioner och
kommuner, ökad kunskap och kompetens, stärkt företagsamhet och ett utvecklat
entreprenörskap, lokal utveckling och attraktiva livsmiljöer samt en god servicenivå.
Propositionen kan sägas utgöra inledningen på skiftet av svensk policy från regionalpolitik
till regionpolitik.
Den 1 januari 2011 blev VGR:s utvecklingsuppdrag permanent. Genom att ta tillvara
varje regions särskilda fördelar skulle den totala tillväxten stärkas.vi Göteborgs roll som nav
och motor i regionen ansågs fundamental och betydande investeringar var därför
nödvändiga för den infrastruktur som krävdes för att alltfler människor genom
regionförstoringen skulle kunna pendla in till staden för att arbeta och studera.
Bostadsbristen ansågs utgöra ett av de största hindren för att möta morgondagens behov av
att behålla sin plats i det moderna produktionsnätverket. Därtill kommer växande inkomstoch hälsklyftor. Utländska investerare såg med oro på stadens tilltagande polarisering. År
2008 rankas Göteborgsregionen i World Knowledge Competetive index på 16 plats av de
totalt 145 största tillväxtregionerna runt om i världen. Fem år senare (2013) har Göteborg
som ett resultat av den ojämna utvecklingen halkat ner till 35e plats.vii
16
Städer som ekonomiska motorer eller som slagfält
för sociala konflikter
Den förändrade roll som städer och urbana regioner har börjat spela i länders ekonomiska
utveckling skall uppfattas i ett långt historiskt perspektiv och som ett resultat av
marknadsekonomins inneboende behov av expansion. Till följd av den ekonomiska krisen
och den stagflation som följde i dess spår under 1970-talets andra hälft övergavs, efter
hårda politiska strider, den keynesianism på vilket välfärdsstaten hade vilat. En ny logik för
samhällsstyrning kunde växa fram och ta över. New public management innebar att stater
skulle överlämna så många uppgifter som möjligt till marknadens aktörer som ansågs vara
bättre skickade. Detta skulle bli möjligt genom att staten ingick ekonomiska partnerskap
med olika privata aktörer. Traditionella och mer hierarkiskt inriktade metoder för
samhällsstyrning kom gradvis att ersättas av mer nätverks- och horisontellt baserade
former, vad som inom statsvetenskapen kallas för governance.
Denna övergång medförde att statens uppgifter för att tillhandahålla välfärd i en ökande
utsträckning flyttades över till kommuner och landsting. Detta skedde inte utan viss smärta.
Den lokala nivåns finansiella kapacitet blev utnyttjad till bristningsgränsen till följd av de
nyinvesteringar som tillgången till de globala produktionsnätverken krävde och som nu
kommunerna till viss del skulle vara med och finansiera. Samtidigt slog den internationella
finansmarknadens krav på makroekonomisk balans igenom på kommunallagstiftningen.
Kommuner och landsting skulle inte få spendera mer än vad deras skatteintäkter medgav.
Deras utgifter hade redan skjutit i höjden pga ändrade regler i sjukförsäkringssystemen och
arbetslöshetskassan som bland annat medfört att det kommunalt finansierade
försörjningsstödet kraftigt ökat. Därtill kom det pålagda utgiftstaket, i flera fall kombinerat
med ett sparbeting i form av ett överskottsmål. I praktiken medförde detta på många håll att
utrymmet för välfärd i form av såväl vård, skola och omsorg som sjukpenning och
arbetslöshetsersättningar minskades. Gradvis började det ”sociala kontraktet” att urholkas.
Människors minskade tillit till statens förmåga att upprätthålla önskvärda trygghets- och
försörjningssystem ökade utrymmet för att informella system började växa fram. Det civila
samhället började luckras upp. När statens moderna institutioner inte längre når ut, när
barnavårdscentraler och bibliotek läggs ner och närbutiker och bankautomater försvinner
söker människor trygghet och möjlighet att tillfredsställa sina vardagliga behov i mindre
gemenskapsgrupper eller vad som inom antropologin kallas för primärgrupper. Människor
började byta tjänster med varandra i större utsträckning än tidigare. I några bostadsområden
började parallella samhällen växa fram med sina informella kredit- och rättssystem. Men
det var inte bara den informella ekonomin som tilltog utan också den illegala och den svarta
ekonomins roll ökade. Gängbildningar blev allt vanligare och drog till sig unga arbetslösa
män med hopp om att skaffa sig ”snabba – cash”.
Samtidigt fortsätter produktionssystemens överlappande behov av såväl hög- som
lågutbildad arbetskraft att förstärka skillnader i levnadsvillkor och livserfarenhet. Statistiskt
märks det i växande inkomst- och hälsoklyftor (Göteborgs Stads Sociala Resursförvaltning
2014). Den ojämna utvecklingen har medfört att det i samma stad växer fram ett globalt syd
sida vid sida med ett globalt nord utan territoriella gränser däremellan. Medan många
människor känner sig inkluderade i samhället och att de kan påverka förhållanden som
präglar deras vardagsliv känner sig alltfler marginaliserade och utestängda från deltagande i
samhällslivet. Diskriminering och social polarisering ökar de sociala spänningarna och
samhällens konfliktbenägenhet. Flera städer befinner sig i ett spänningsfält mellan att å ena
17
sidan genom sitt globala nätverkssamarbete kunna bidra till en globalt hållbar utveckling
och å den andra utvecklas till slagfält för sociala konflikter (Abrahamsson, 2012; Lidskog,
2006). Den ojämna utvecklingens effekter blir inte bara tydlig i städer där inkomst- och
hälsoklyftor riskerar att dela upp staden i olika delar. Den ojämna utvecklingen visar sig
inte minst, utan kanske framför allt, på regional nivå där uppdelningen mellan stad och land
medför att regioner också håller på satt falla isär. Invånarna ser också här hur affären,
biblioteket och vårdcentralen läggs ner. Såväl bensinmacken som bankautomaten
försvinner utom räckhåll och så gör hela landsbygden i den lokala journalistiken i takt med
att tidningsredaktionerna läggs ner. Speciellt utsatta blir ungdomar. Bristen på
sysselsättning och känsla av sammanhang gör att de vare sig är delaktiga eller känner sig
delaktiga i samhällsutvecklingen (Stigendal 2012). Här ökar frustrationen över samhällets
orättvisor. Det är också i dessa grupper som den sociala oron blir stor och tar sig tydliga
uttryck. Statens legitimitet minskar, samhället närmar sig vad samhällsvetare kallar för en
organisk kris och utrymmet för populistiska strömningar blir stor.
Trots uttalade politiska ambitioner fortsätter den bostadssegregation som i många
årtionden karaktäriserat staden att öka i oförminskad takt. Så gör också inkomst- och
hälsoklyftor. Grovt förenklat kan vi se hur den kraftiga och tillväxande segregationen delar
upp staden i tre delar. Medan den mer välbeställda överklassen flyttar ut till förorter i
sydväst befolkas innerstaden av den övre medelklassen. Den lägre medelklassen,
låginkomsttagare och invandrare har sökt sig till förorterna i stadens norra delar.
Verkligheten är dock mer mångfacetterad än så med stora skillnader i livsvillkor också
inom samma stadsdel, mellan och inom olika bostadsområden. Problemet med
bostadssegregationen är att stadens invånare inte erbjuds samma livschanser och
möjligheter till det goda livet. Det visar sig inte minst i en försämrad folkhälsa. Den
förväntade livslängden skiljer på upp till 7 - 9 år mellan stadens resursstarka och
resurssvaga områden. Invånarnare i resurssvaga områden får också svårare att komma in på
arbetsmarknaden. Speciellt hårt drabbas unga som är utrikesfödda eller som har
utrikesfödda föräldrar. Flera av de som växer upp har därmed inte fått några större
kontaktytor med det svenska samhället. Vissa barn har vare sig sett sina föräldrar eller
farföräldrar gå iväg till något arbete. Flera områden uppvisar en arbetslöshet på över 50 %.
Många ungdomar uppfattar sig själva som av födseln ”icke anställningsbara”. Några har
döpt om arbetsförmedlingen till ”arbetsförnedringen”. Dessa förhållanden påverkar
motivationen till studier. I resurssvaga områden är skolresultaten som sämst. I flera
resurssvaga områden saknar över 60 % behörighet till fortsatta studier efter högstadiet.
Samtidigt har ribban för inträde till arbetsmarknaden höjts och utbildningskraven ökat
snabbare än de faktiska behoven i yrkesutövningen. I liknande resurssvaga områden finns
det enligt ungdomsstyrelsens mätningar 30-35 % av ungdomar i åldern 20-25 år som därför
vare sig arbetar, studerar eller befinner sig i praktik. Här finns grogrunden för den
individuella skuldbeläggning med tillhörande skam och ilska som tilltagit i svenska
bostadsområden under senare år. Speciellt utsatta är unga män. Detta medför också att
attraktionen hos de kriminella gängen blir än mer påtaglig. Gängledare blir förebilder för
många av de ungdomar som fastnat i sitt utanförskap genom att visa på hur det går till ”att
vara någon och få respekt”. Samtidigt pekar utvecklingen på att även unga kvinnor känner
sig allt mer utsatta. Erfarenheter visar på att de istället för att leva ut sin frustration över att
inte nå upp till sina prestationskrav vänder den inåt och uppvisar symptom på svåra
depressioner. I samband med Socialstyrelsens folkhälsoundersökning 2009 uppgav hela 30
% av kvinnorna i åldersgruppen 16-24 år att de ofta besväras av såväl oro, ängsla som av
ångest. Samma folkhälsoundersökning visade också på att självmordsförsök bland
ungdomar är tre gånger så vanligt bland kvinnor som bland män.
18
Sammantaget förstärker utvecklingen de sociala klyftorna inte minst mellan de som
funnit sin plats i globaliseringen och de som hamnat utanför. Stadens sociala
sammanhållning urholkas. Flera studier pekar därtill på att den pågående
strukturomvandlingen skapar skilda livschanser för de som är sysselsatta. I större
utsträckning än vad som vanligen uppmärksammats har ”bra” jobb försvunnit och ersatts
med ”dåliga” jobb. Speciellt märks detta inom den tillväxande tjänstesektorn som genom
sin roll som underleverantör till varuproduktionen blivit extra känslig för
konjunktursvängningar. För att upprätthålla lönsamheten ökar kraven på flexibilitet. Många
planerar sin personalstyrka utifrån 70 till 80 procentigt kapacitetsutnyttjande. Skillnaden
mellan detta och faktisk orderingång möter man med hjälp av bemanningsföretag eller ökat
antal korttids- och provanställda. Här sugs då många av de lågutbildade upp som
varuproduktionen inte längre förmår sysselsätta, men med betydligt sämre
anställningsförhållanden. Vissa forskare menar att en ny social klass därmed håller på att
växa fram som skiljer sig från den sedvanliga sociala differentieringen. Speciellt utsatta,
återigen, är ungdomen. Drygt hälften av alla anställda i åldersgruppen 20-24 år har tillfällig
anställning, vilket är en dubbelt så hög andel som genomsnittet för OECD-länderna. Som
ett resultat saknar många den säkerhet och trygghet i anställningsvillkor som den tidigare
arbetarklassen och övriga lönearbetare med fast anställning vanligtvis fick del av. Denna
nya klass skär, som Guy Standing - professor i sociologi vid London School of Economics
– beskriveri sin bok ”Prekariatet”, rakt igenom tidigare samhällsklasser. Vad som förenar
dem är de osäkra arbetsförhållanden som de framväxande produktionssystemen med sina
krav på flexibilitet och temporära provanställningar medfört. Det utsätter arbetstagarna för
prekära och ytterst osäkra levnadsförhållanden där det blir omöjligt att planera inför
framtiden och uppleva någon form av trygghet. Situationen på arbetsmarknaden har
försämrats ytterligare efter den finansiella krisen inte minst till följd av den
åtstramningspolitik som präglat en stor del av Europa och som bidragit till att
arbetslösheten inom EU stigit från 16 miljoner 2008 till omkring 26 miljoner 6 år senare.
På den svenska arbetsmarknaden har detta medfört försämrade arbetsvillkor, ökad andel
tidsbegränsade anställningar och att nettotillväxten av arbete sedan 2008 bara har skett i
form av deltidsjobb. Oron för att förlora jobbet växer och folkhälsan försämras.viii
19
”Varför det blir som det blir trots att vi vill så väl?”
Staden har alltid beskrivits som en paradox. Historiskt har det såväl varit en arena för
främlingsfientlighet på samma gång som den varit en dynamisk plats för mångfald och
civilisation. Den snabba urbana tillväxten och den ojämna utvecklingen mellan olika
befolkningsgruppers inkomster, hälsa och livschanser har tillsammans med förvärrad
segregation och känslan av utestängning från stadens möjligheter till det goda livet skapat
frustration och social oro på många håll runt om bland Europas stora och medelstora städer.
De ökande sociala spänningarna har hittills främst tagit sig uttryck i materiell förstörelse i
form av sönderslagna busskurer och brända bilar. Samtidigt har det väpnade våldet ökat.
Olika gänguppgörelser har blivit allt vanligare och våldsammare. Göteborg är dessvärre
inget undantag.
Göteborgs stads politiker lägger samtidigt stor vikt vid en samstämmig politik med
förmåga att se till den hållbara samhällsutvecklingens samtliga tre dimensioner. Stadens
politiska beslutsfattare är fullt medvetna om den ojämna utvecklingen och den tilltagande
segregationen. De ser utvecklingen som ett stort problem och gör frågan om att utjämna
göteborgarnas livschanser till en prioriterad fråga i sitt budgetarbete. Så här uttrycktes det i
budgeten för år 2013.
Vi styr staden utifrån de tre hållbarhetsdimensionerna. Den sociala, ekologiska och
ekonomiska hållbarheten är ömsesidigt beroende av varandra. Den ekonomiska
tillväxten är inte mycket värd om den samtidigt förstör vår miljö och förändrar
klimatet. Inte heller om den skapar större sociala klyftor i samhället. Hållbarhet
innebär också att vi tar ett långsiktigt ekonomiskt ansvar
Det är vackra och välmenande ord. Budgeten ger uttryck för en insikt om att samhället utan
social och ekonomisk jämlikhet och mellanmänsklig tilltro kan rasa samman helt oberoende
av den ekonomiska tillväxten. Enligt denna formulering borde frågan om en socialt hållbar
utveckling utgöra målet, ekonomin ett medel och de ekologiska förutsättningarna en
kraftfull restriktion för samhällets resursanvändning. Men det retoriska gapet till
verkligheten upplevs av många av stadens invånare som alltför stort. De känner sig inte
övertygade. Tvärtom, som den senaste tidens opinionsyttringar så tydligt visar hyser många
göteborgare en stor misstro till det politiska systemets aktörer i staden.
Den ojämna utvecklingen som följer i globaliseringens spår har olika bottnar. När det
gäller den allt ojämlikare inkomstfördelningen är en viktig orsak den ökade globala
konkurren som pressat ner lönernas andel av produktionskostnaden och ökat vinsternas.
Kapitalinkomsterna har härigenom ökat betydligt snabbare än löneinkomsterna. Därtill
kommer förändrade förutsättningar för arbetsmarknadens lönebildning.
Produktionssystemens överlappande behov av hög- och lågutbildad arbetskraft sida vid sida
medför automatiskt löneskillnader. De ökande skillnaderna gäller också lönebildningen för
den offentliga sektorn vars tjänsteproduktion i viss utsträckning saknar förutsättningar för
en motsvarande produktivitetsutveckling som inom verkstadsindustrin. Inom denna sektor
är inte heller arbetskraften lika kollektivt organiserad och fackföreningarna är som följd
betydligt svagare. Sammantaget skapas olika onda cirklar och nedåtgående spiraler. Allt
större skillnader i inkomster, skapar olika livschanser och medför i sin tur också en ojämlik
folkhälsa.
20
STADSPOLITIK I GÖTEB ORG
Den förda stadspolitiken rymmer också andra förklaringar till att det blir som det blir trots
att våra folkvalda politiker vill så väl. Likt folkhälsoforskningen påvisat inom sitt område
(Marmot 2008) finns det ofta bakomliggande orsaker till de orsaker som identifierats
(causes of the causes). När det gäller Göteborg utgörs några av de bakomliggande
orsakerna till den förda stadspolitiken också av de mentala strukturer som vuxit fram i
kölvattnet av vår tids stora samhällsomdaning till följd av den nyliberala prägel den antagit.
Stadspolitikens inriktning tar sig likadana uttryck på de flesta håll i Sverige. Det handlar
om att förstärka sin attraktivitet som bostadsort för att dra till sig en välutbildad befolkning
som med hjälp av kreativa innovationer kan få stadens alltmer konkurrensutsatta
produktion av varor och tjänster att hävda sig i den ökande internationella konkurrensen,
inte bara när det gäller den aktuella varu- och tjänsteproduktionen utan också när det gäller
att dra till sig mer investeringsvilligt kapital och på längre sikt upprätthålla sysselsättningen
och därmed den ekonomiska tillväxten. Stadspolitiken utgår ifrån den nya ekonomiska
geografin och platsens betydelse. Den bryter således mot industrisamhällets framväxt där
det var ortens produktionsstruktur och förmåga att erbjuda befolkningen sysselsättning som
gjorde att arbetskraft sökte sig till staden. Nu är det investeringsvilligt kapital som söker sig
till orter med en välutbildad arbetskraft, god infrastruktur, social stabilitet och ett rikt
kulturliv. Befolkningstillväxten och den ekonomiska tillväxten har i vår tids stadspolitik
blivit till mål i sig och i sin egen rätt (Dannestam, Stigendal).
21
FAKTARUTA – DEN EKONOMISKA TILLVÄXTENS MODERNA IDEHISTORIA
Den utvecklingsteoretiska debatten tog ordentlig fart i västvärlden efter det andra världskriget. Anledningen var dels det
akuta behovet att återuppbygga ett krigshärjat och sönderslagit Europa och dels att skapa förutsättningar för självständiga
f.d. kolonier att komma tillrätta med vad som uppfattades som underutvecklingens onda cirklar (Hettne 2003). Utifrån
den materiella misär som rådde på många håll i världen blev frågan om hur man kunde uppnå en sådan snabb ekonomisk
tillväxt som möjligt helt dominerande. Frågan om fördelning kom i andra hand och frågan om den ekologiska och sociala
hållbarheten fanns inte på dagordningen. Förutsättningar skulle först skapas så att produktionen ökade tillräckligt mycket
för att det skulle finnas någonting att fördela. För den framväxande socialdemokratin i Europa utgjorde den ekonomiska
tillväxten en viktig förutsättning för modernisering och minskade klasasklyftor. Den ekonomiska historien visade på hur
ekonomisk stagnation främst drabbade de sämst ställda och ökade den sociala polariseringen. De moderniseringsteorier
som växte fram präglades av diskussionen kring obalanserad respektive balanserad tillväxt och investeringskvotens
storlek, dvs i vilken utsträckning som den produktionsmedelstillverkande industrin skulle prioriteras på bekostnad av den
konsumtionsinriktade industrin.
Under 1970-talet började den storskaliga moderniseringsteorin och tillväxttänkandet alltmer att ifrågasättas. Ernst
Friedrich Schumacher publicerade sin bok ”Small is beautiful” och den inflytelserika tankesmedjan Rom-klubben följde
upp med sin skrift kring ”Tillväxtens gränser”. Den samtidiga oljekrisen gjorde att bägge böckerna fick ett osedvanligt
stort internationellt genomslag och översattes till över 30 olika språk. Det första internationella klimattoppmötet som
hölls i Stockholm 1972 poängterade samtidigt vikten av att gå på två ben – att såväl se till ekologiska gränser och
tillväxtens miljökonsekvenser som till fattiga länders behov av en snabb materiell utveckling. Betydelsen av en sådan
balansgång illustrerades av själva benämningen av FN-organet UNCED (United Nations Conference on Environment and
Development) som etablerades för att sammankalla till och ge kontinuitet åt efterföljande miljötoppmöten. Även om
vikten av ekonomisk tillväxt fortfarande helt dominerade frågan om fattigdomsbekämpning i låginkomstländerna har
över tid den ekonomiska tillväxtens fortsatta förutsättningar i höginkomstländer blivit föremål för en allt intensivare
debatt. Förutom koldioxidutsläppens synbara effekter på klimatet har medvetenheten ökat om den olösbara motsättningen
mellan strävan efter en oändlig tillväxt i en värld av ändliga resurser. Såväl den franska regeringen som den brittiska har
efter millenniumskiftet tillsatt kommissioner med uppgift att utreda förutsättningarna för att säkerställa människans
välbefinnande utan fortsatt resursuttag och energiförbrukning (prosperity without growth). I ett försök att frikoppla
frågan om tillväxt från resursuttag och energianvändning tillsatte den svenska regeringen en utredning med uppgift att
föreslå hur traditionella mått på BNP i form av varu- och tjänsteproduktionens samlade värde skulle kunna kompletteras
med människors subjektiva upplevelser av välbefinnande och livskvalitet (Dir 2014:68 – mått på livskvalitet). Samtidigt
fortsätter i praktiken den ekonomiska tillväxten att prioriteras i de flesta hållbarhetsplaner som framställs på kommunal
och regional nivå (Malmökommissionen 2014). Detta förhållande gäller inte enbart Sverige utan också världen i stort
(Rode & Floater 2012).
Den vikt som de flesta politiska beslutsfattare ger frågan om den ekonomiska tillväxten har olika förklaringar. Tillväxt i
ekonomi anses nödvändig för att de krav på ständig produktivitetsutveckling som den internationella konkurrensen
medför inte skall leda till ökad arbetslöshet utan att arbetstillfällen skall kunna skapas någon annanstans.
Nationalekonomin ser på den ekonomiska tillväxten som en nödvändig ingrediens för kapitalbildning i en kapitalistisk
marknadsekonomi. För att överleva i en tilltagande internationell konkurrens krävs vinster så att tillräckliga
nyinvesteringar kan ske för erforderliga produktivitetsförbättringar. En ytterligare förklaring till kraven på ekonomisk
tillväxt står att finna i det faktum att vårt ekonomiska system blivit alltmer skuldbaserat, vi lever alltmer på kredit och
dessa skall betalas tillbaka med ränta, vilket kräver tillväxt. En annan förklaring ligger i den internationella konkurrensen
som ställer krav på den lokala avsättnings-, arbetsmarknadens storlek och därmed befolkningens tillväxt. Därtill kommer
att tillväxten genom att skapa sysselsättning och underlag för inkomstbeskattning anses vara en förutsättning för
välfärdens finansiering. Problemet som på senare tid uppstått härvidlag är att alltfler länder präglas av en ekonomi med
tillväxt utan ökning av sysselsättningen (”jobbless growth”). Förklaringen står att finna i automatisering och robotisering
av arbetsmarknaden. Därtill kommer den ökade tillväxten av kapitalmarknaden och spekulationsekonomin.
22
BEFOLKNINGSUTVECKLING OCH FÖRSÖRJNINGSKVOT
Den vikt som de flesta politiska beslutsfattarna lägger vid den ekonomiska tillväxtens
betydelse beror många gånger på hur de med hjälp av olika befolkningsprognoser tolkar
den demografiska utvecklingen och människors försörjningsbörda. Den demografiska
utvecklingen präglas i Europa av minskande födelsetal och en åldrande befolkning. På en
övergripande nivå blir det således allt färre som skall försörja allt fler. Det är också utifrån
detta förhållande som man mäter den demografiska försörjningskvoten, dvs antalet
invånare i arbetsför ålder i förhållande till befolkningen i sin helhet. Betydelsen av en
försämrad försörjningskvot skall också tolkas mot bakgrund av att kostnaderna för
välfärden samtidigt förväntas öka, dels till följd av de stigande kostnader för sjuk- och
äldrevård som en allt äldre befolkning medför och dels till följd av att allt större krav ställs
på välfärdens kvalitativa innehåll – ett faktum som Tage Erlander redan på sin tid döpte till
”de stigande förväntningarnas missnöje”. Till detta skall också läggas att löneutvecklingen i
den välfärdsproducerande sektorn förväntas överstiga det utrymme som
produktivitetsutvecklingen medger (den sk ”Baumoleffekten” - se faktarutan, se också
Lönnroth 2014). Av samma anledning som New Yorks symfoniorkester inte kan spela
Bethovens symfoni nummer fem fortare än vad som redan görs kan man inte vårda
åldringar och bädda deras sängar på ett snabbare och effektivare sätt. Samtidigt som det blir
allt färre som av åldersskäl skall försörja allt fler och de totala kostnaderna för omsorgen
förväntas öka förvärras situationen ytterligare av att många mindre kommuner i landet visar
på en minskande befolkning och därmed ett minskat skatteunderlag. Samtidigt är det inte
bara mindre kommuner på glesbygden som får problem med skatteunderlaget. Många av de
större och medelstora städerna uppvisar en förändrad befolkningsstruktur där välutbildade
småbarnsfamiljer flyttar ut till ett eget hem i kranskommunerna medan låginkomsttagare i
form av invandrargrupper och studenter flyttar in. Detta riskerar också att skapa
finansieringsgap i kranskommunerna till följd av ökande kostnader för snabbt växande
barnkullar och stigande behov av barnomsorg och skolgång.
FAKTARUTA – BAUMOL EFFEKTEN
Välfärdssektorns inneboende kostnadsökningar komplicerar frågan om dess finansieringen ytterligare. Dessa
inneboende kostnadsökningar anses vara ett obönhörligt resultat av att tillverkningsindustrin till följd av sin betydligt
större förmåga till produktivitetsförbättringar förväntas förbli löneledande. För att förhindra en alltför stor
lönespridning blir det emellertid nödvändigt att låta lönerna för de anställda i välfärdssektorn följa löneutvecklingen i
tillverkningsindustrin trots att en sådan löneutveckling överstiger det utrymme som produktivitetsutvecklingen
medger. Dessa stigande kostnader har kommit att kallas för Baumoleffekten efter nationalekonomen William
Baumols teorier om varför lönekostnaderna stiger i en viss tjänstesektor trots att produktiviteten inte stiger i samma
utsträckning. Alternativet till att finansiera välfärden genom inkomstbeskattning vore att införa en skatt på
produktionen eller att höja skatten på konsumtionen. Andra finansieringsmodeller består i att öka statsskulden eller att
avgiftsbelägga välfärdstjänsterna. Det första är i längden ohållbart och det andra är inte politiskt möjligt. Att
avgiftsbelägga välfärdstjänsterna innebär att den omfördelningsmekanism som ligger till grund för solidariteten
bakom tanken på den allmänna välfärden försvinner. Välfärd i ett skandinaviskt sammanhang har alltid varit
förbundet med minskade hälso- och inkomstklyftor som i sin tur utgör den grund på vilken invånarnas
finansieringsbenägenhet vilar.
23
Det är liknande tankegångar som legat till grund för de prognoser om välfärdens framtida
finansiering som under det senaste decenniet producerats av Sveriges Kommuner och
Landsting (SKL). De finansieringsgap som SKL räknar fram bygger på en allt mer
försämrad försörjningskvot och ett minskat skatteunderlag och visar på hur de flesta
kommuner och landsting måste förbereda sig på en kraftig ökning av kommunalskatten för
att klara välfärdens finansiering i framtiden. För många kommuner och landsting menar
SKL att det handlar om en höjning av kommunalskatten fram till år 2035 på totalt 13
kronor. En sådan dramatisk höjning blir naturligtvis till ett mardrömsscenario för de flesta
politiker. Eftersom utsikterna till att minska ”de stigande förväntningarnas missnöje” är
små och kostnadsutvecklingen ser ut som den gör upplever många politiker och
kommunala tjänstemän att det bara återstår att öka ortens attraktivitet, att dra till sig en
större mer välutbildad och högavlönad befolkning för att kunna öka skatteunderlaget
tillräckligt mycket. Häri ligger en mycket stor del av förklaringen till att i stort sett alla
kommunala och regionala utvecklings- och tillväxtstrategier strävar efter en så stor
befolkningsökning som möjligt genom tillväxt, kreativitet, innovation och attraktivitet.
Det finns emellertid en rad invändningar som kan resas till detta resonemang. Den första
har att göra med det sätt på vilket man beräknar försörjningskvoten.
Den demografiska försörjningskvotens tar inte tillräcklig hänsyn till vare sig att folk
kommer in senare i arbetslivet eller att de i allt större utsträckning lämnar det senare. Om
målet istället var välfärd och det goda livet bör inte demografin och befolkningstillväxten
tas som utgångspunkt utan istället befintliga ekonomiska resurser. Då skall man utgå från
den ekonomiska försörjningskvoten som ser till sysselsättningsgrad och inte ifrån den
demografiska som ser till befolkningstillväxt. Ekonomin och sysselsättningen blir här
medel för välfärden och det goda livet. Enligt detta synsätt blir det sysselsättningsnivå och
förvärvsfrekvens som blir avgörande för välfärdens finansiering och inte demografin och
befolkningsutvecklingen i sig. Värdet av att skilja på detta har man uppmärksammat i
region Halland där den ekonomiska försörjningskvoten ger en helt annan bild av
försörjningsbördans utveckling i förhållande till övriga riket än vad den demografiska
försörjningskvoten gör. Beräknat endast på befolkningens åldersstruktur tillhör Halland de
län i landet som har högst försörjningskvot. Beräknas kvoten däremot som andelen
förvärvsarbetande i förhållande till de som förvärvsarbetar visar det sig att
försörjningskvoten i Halland, genom regionens relativt höga sysselsättningsgrad och
förvärvsfrekvens, är lägre än riksgenomsnittet (Region Halland – Analys – Regional
tillväxtpolitik i Halland 2014-2020).
Framtidens möjligheter till att finansiera välfärden är således betydligt mer beroende av
hur produktiviteten och arbetsmarknaden utvecklas och hur sysselsättningsgrad och
förvärvsfrekvens kan upprätthållas än av befolkningsutvecklingen i sig. Detta faktum förtar
emellertid inte helt och hållet vikten av den roll som den ekonomiska tillväxten spelar för
välfärdens finansiering. Anledningen står främst att finna i det sätt som den globala
konkurrensen utsätter industrin för effektivitetskrav som i sin tur tenderar till att reducera
sysselsättningen. Detta medför behov av att nyskapa ett tillräckligt antal arbetstillfällen för
att kompensera för dessa effektivitetsvinster. Dessa behov av att skapa fler och nya
arbetstillfällen förväntas öka genom att företagen går in i en allt intensivare digitalisering
och robotisering av sina produktionsprocesser. Men även om det inte främst är tillväxten i
sig som skall ifrågasättas blir det viktigt att avgöra hur den ekonomiska tillväxen skall
definieras och hur resultatet av denna tillväxt skall fördelas mellan olika
befolkningsgupper.
24
VIKTEN AV EN OMFÖRDELNINGSPOLITIK
Den andra invändningen har att göra med uppfattningen att allt färre skall försörja alltfler
till följd av att många går i pension. Det är en direkt feluppfattning när det gäller svenska
förhållanden eftersom de som går i pension i väldigt stor utsträckning försörjer sig själva.
Deras pensioner utgör ingen kostnad utan består i själva verket av uppskjuten lön som
därmed sparats under åren i olika pensionsfonder. Pensionssystemet är uppbyggt på ett
sådant sätt att pensionärer i princip skall få ut lika mycket som de arbetat ihop till själva.
Om det visar sig att staten på eget bevåg under resans gång sett sig förankledd att låna av
dessa fonder och därtill inte återbetalat lånen på ett tillbörligt sätt måste detta förhållande
behandlas som ett statligt lån på vilken kreditmarknad som helst och bokföras som ett
sådant och inte belasta pensionsfonderna. Därtill kommer att de flesta nog är överens om att
det inte saknas resurser för att äldre invånare skall kunna försörja sig utan att det ytterst är
en fördelningsfråga. De ökade kostnader för en oförändrad välfärd på 200 miljarder kronor,
som ligger till grund för SKLs berömda beräkningar om att skatten fram till 2035 totalt sett
måste höjas med 13 kronor, skall jämföras med att befolkningen i sin helhet under samma
tid beräknas ha 1 000 miljarder mer till sitt förfogande för privat konsumtion. Frågan är
närmast hur dessa resurser på ett demokratiskt och rättvist sätt skall kanaliseras till de
välfärdstjänster som befolkningen i sin helhet är beroende av för att efter svenska
förhållanden kunna leva anständiga liv.
Den tredje invändningen handlar om de förväntade framtida kostnadsökningarna inom
välfärdssektorn och vad som kommit att kallas för Baumols ”kostnadssjuka”. Det är
förvisso sant att kostnaderna för sjuk- och äldrevård ökar med en åldrande befolkning men
inte nödvändigtvis lika mycket som prognoserna vill göra gällande. Många menar att SKL
därtill överdriver kostnadsbilden och får sällskap av Konjunkturinstitutet (KI). De
uppskattar finansieringsgapet (vid samma personaltäthet) till runt 70 miljarder och menar
att denna storleksordning inte medför några allvarligare obalanser i de offentliga finanserna
som skulle riskera en långsiktig hållbarhet. Finansieringsgapets storlek motsvarar inte ens
de kommunalskattesänkningar på 5% som hittills genomförts sedan millennieskiftet. KI
menar att den ökning av kommunalskatten som kan visa sig aktuell för att nå överskottsmål
och hålla balanskrav vid detta scenarios kan uppskattas till omkring 4 kronor vid år 2030 –
ix
från en genomsnittlig kommunalskatt på 32 kronor till 36 kronor.
Därtill kommer att antaganden om uteblivna möjligheter till kostnadseffektiviseringar
delvis saknar grund. En förbättrad folkhälsa har för det första gjort att de stora
kostnadsökningarna för äldrevård inte infinner sig vid 75 års ålder som tidigare utan har
flyttats fram till 85 år. Baumol saknade helt enkelt förutsättningar för att kunna förutse de
effektivitets vinster och de kostnadsbesparingar som skulle möjliggöras genom den
medicinteknologiska och digitala utvecklingen. SKL visar själva i sina senare
ekonomirapporter på hur såväl antal vårddagar som vårdplatser kunnat minska dramatiskt
pga denna utveckling med kraftigt reducerade kostnader som följd. Därtill kommer
medicinsteknologiska framsteg – inte minst i minskad vårdtid vilket reducerar behovet av
vårdplatser och som inneburit ordentliga effektivitetsvinster. Den informationsteknologiska
utvecklingen förväntas ytterligare kunna minska kostnaderna härvidlag, inte minst för
läkarbesök och kommunikation på landsbygden. Baumol själv tittade för något tag sedan
tillbaka i backspegeln och menar i en av sina senare böcker (2012) att de tankegångar som
han tidigare fört fram om ”kostnadssjuka” tolkats alltför dystert ”we can have it all: better
health care, good education, and even more orchestral performances” … ”given this, it is
clear that if improvements to health care and education are hindered by the illusion that we
cannot afford them, we will all be forced to suffer from self-inflicted wounds”. Dessa
25
tankegångar bygger då rimligen på att produktiviteten fortsätter att öka i de bägge
sektorerna (om dock långt ifrån lika mycket) liksom att vi hittar sätt för att genom
fördelningspolitiska åtgärder slussa över de resurser som denna produktivitetsökning
medför till finansiering av välfärdstjänsterna.
VÄXANDE FINANSIERINGSGAP
Så långt försörjningsbördan och kostnadssidan. Går man då över till kommunernas
intäktsida kan man också resa invändningar mot SKLs sätt att beräkna finansieringsgapen.
Det första handlar om att ringa hänsyn tas till hur det kommunala skatteutjämningssystemet
slår. Det är långt ifrån självklart att en välutbildad barnfamilj bidrar med större
skatteintäkter än pensionärer i förhållande till de kostnader som krävs för familjernas skola,
vård och omsorg. Den andra invändningen när det gäller intäktssidan gäller synen på
skattebenägenhet. Medelklassupproret visar på att svenska medelklassen är beredda på att
betala en hel del för fortsatt välfärd. Upproret stödjer den forskning som visat på betydelsen
av det historiska arvet och framväxten av vad som kommit att kallas för den svenska
statsindividualismen (Trädgårdh). Den frihetssträvan som kännetecknar den svenska
befolkningen och som har sina rötter i de självägande bönderna sitter djupt. Frihetslängtan
har i modern tid tillgodosetts genom den svenska välfärdsstaten. Den har tillåtits växa fram
genom att svenskarna i allmänhet varit villiga att finansiera den via skattsedeln för att
därmed också kunna ”köpa sig fria” från de olika sociala förpliktelser när det gäller
äldrevård och barnomsorg som välfärdsstaten fått förtroendet att ta över. Enligt olika
levnadsundersökningar har den friaköpta tid som kunnat användas till personlig utveckling
kommit att värdesättas alltmer.
Dessa invändningar till trots är det otvetydigt så att de flesta kommuner och landsting står
inför problematiska finansieringsgap. De beror emellertid inte i första hand på den
demografiska utvecklingen utan mer på den övervältring av kostnader som skett från stat
till kommuner och landsting när staten förändrat sin roll och dragit sig tillbaka från det
politiska rummet. En utveckling som inte bara resulterat i ökade kommunala kostnader för
investeringar i infrastruktur utan också i ökade kommunala utgifter i försörjningsstöd till
följd av de förändringar som samtidigt skett i de statliga sjuk- och arbetslöshetsförsäkringssystemen. Dessa finansieringsgap måste slutas med hjälp av ökade transfereringar från
staten och inte genom en höjd kommunalskatten.
Många menar att syftet med de prognoser SKLs ekonomer räknat fram är av strategisk
och politisk karaktär. Det handlar om att göra det möjligt för SKL att flytta fram sina
positioner gentemot finansdepartementet i pågående förhandlingar om storleken på de
framtida statliga bidragen till kommuner och landsting runt om i landet. Problemet här är
att denna kortsiktiga politiska målsättning riskerar att få en helt annan, och sannolikt
oönskad, politisk effekt på längre sikt. De flesta kommuner och landsting gör nämligen inte
några egna finansieringsanalyser utan bygger sina prognoser på det underlag som
produceras av SKL. För att få ekonomin att gå ihop bygger samtliga kommuner med få
undantag sina utvecklingsplaner därför på en stor befolkningstillväxt. Det allvarliga med
detta är att man låser fast sig i ett konstant tillväxttänkande som bygger på stark
konkurrenskraft och förmåga att attrahera den mest kreativa klassen att just välja sin
kommun för att slå sig ner och sätta bo framför andra kommuner. Speciellt gäller det att
locka till sig unga välutbildade invånare med en hög skattekraft. Den förhandlingsstrategi
som SKL har valt att använda sig av riskerar att bidra till den diskurs som växer fram och
som hävdar betydelsen av en fortsatt privatisering och avgiftsbeläggning av
26
välfärdstjänsterna. En sådan finansieringsmodell riskerar att urholka den solidariska grund
på vilken välfärdspolitiken vilar. Förhandlingsstrategin riskerar också att bidra till ett
utvecklingstänkande som blir helt och hållet tillväxtorienterad och med nödvändighet
skapar ett antal svårhanterliga målkonflikter i förhållande till de krav som den sociala
hållbarheten ställer.
HÅLLBARHETENS MÅLKONFLIKTER
De målkonflikter som byggs in mellan strävan efter ekonomisk tillväxt och att bli till en
nod i de globala produktions-nätverken å ena sidan och de konsekvenser detta kan föra med
sig för att möta den sociala hållbarhetens krav å den andra utgör andra förklaringar till att
det blir som det blir trots att våra folkvalda politiker vill så väl. Det går knappast att
undvika att utsättas för globaliseringens och den ojämna utvecklingens krafter. Däremot
kan de hanteras. Detta kräver att målkonflikterna identifieras.
Ett exempel på en sådan målkonflikt återfinns mellan stadens behov av attraktivitet för att
dra till sig utländska investeringar och skapa förutsättningar för fortsatt tillväxt å ena sidan
och de behov som de som redan bor i staden har av centrala bostäder till rimliga hyror å den
andra. Politikerna i Göteborgs Stad ser med oro på att det främst är invandrargrupper och
studenter med låga inkomstnivåer som flyttar in medan barnfamiljer med högre inkomster
flyttar ut till kranskommuneras småhus. Utifrån den demografiska försörjningskvoten, den
sk Baumoleffekten (se faktaruta sid 15 ) och SKL ekonomernas prognoser om nödvändiga
skattehöjningar för bibehållen välfärd på lång sikt ser de inflyttning av välutbildade
småbarnsfamiljer som enda räddningen för stadens ekonomi. Drivkrafterna för politiken när
det gäller att tillgodose de krav som en förväntad befolkningstillväxt medför blir inte
mindre av att även fastighetsägarna har intresse av mer välbeställda invånare i staden vilket
höjer såväl befolknings förmåga att betala marknadsmässiga hyror som värdena på
fastighetsmarknaden i sig. Behoven av en ständig befolkningstillväxt och av att dra till sig
högutbildad och välavlönad arbetskraft för att uppnå en förstärkt skattebas medför krav på
renovering av centralt belägna lägenheter, vilket höjer hyrorna, skapar
gentrifieringsprocesser och segregation. Stigande bostadskostnader och växande
inkomstklyftor resulterar i att låginkomsttagare oftast tvingas söka sig till billigare bostäder
i stadens utkanter och då till bostadsområden med risk för stigmatisering, social utsatthet
och ekonomisk marginalisering. Grannskapseffekter förvärrar hälso- och inkomstklyftor
ytterligare. Här återfinns en av anledningarna till att staden håller på att glida isär och
förvandlas till ett slagfält för sociala konflikter (Guevara 2014).
Ytterligare en målkonflikt uppstår mellan den sociala hållbarhetens krav och strävan efter
en stad för alla å den ena sidan och stadbyggnadsplanerarnas strävan efter en förtätning å
den andra sidan. Förtätningen medför en kamp om rätten till det offentliga rummet. Det
gäller unga skateboard åkares tillgång till plats för att utöva sin sport liksom ungdomars
intresse av att söka sig ner till vattnet inne i staden för att samlas, bada och ha det trevligt. I
bägge fallen riskerar ungdomarnas sätt att ta del av det goda livet att störa och förarga de
boende i området. Boende som många gånger investerat pengar i dyra bostadsrätter med
balkongutsikt åt havet och nu vill njuta av utsikten i lugn och ro.
Behovet av nedskärningar i välfärden får också effekter för nivån på utbildningen och
medför målkonflikter i förhållande till arbetsmarknadens krav på välutbildad arbetskraft.
Nedskärningarna minskar utrymmet för skolan att ta sitt kompensatoriska ansvar som det
var tänkt och sörja för att alla för rätt till samma utbildning och till samma livschanser
alldeles oavsett var de bor i staden och hur deras uppväxtförhållanden ser ut. Minskningen i
utbildningsanslagen medför att stigmatisering och grannskapseffekter inte tillräckligt kan
27
motverkas och redan idag går så få som 40 % i vissa resurssvaga områden ut gymnasiet
med godkända betyg. Härigenom riskerar kunskapsstaden att i framtiden alltmer komma att
bestå av öar av excellens i ett hav av okunskap.
Ytterliggare ett exempel på målkonflikt står att finna mellan å ena sidan stadens strävan
efter att med hjälp av medborgardialog öka invånarnas delaktighet och det sätt som staden å
den andra sidan försöker att finansiera de investeringar i infrastruktur som de globala
produktionssystemen kräver. De privata och offentliga partnerskapen och strävan efter
samfinansiering innebär ett minskat utrymme för medborgerligt inflytande. Beslut fattas
som människor inte förstår, känslan av sammanhang minskar och påfrestningarna på bl.a.
folkhälsan ökar.
En femte målkonflikt skapas mellan produktionsnätverkens krav på ökad
kostnadseffektivitet och de krav som folkhälsan och den sociala hållbarheten ställer. För att
överleva i en tilltagande internationell konkurrens ökar företagens efterfrågan på
bemanningsföretag med förmåga att rekrytera billig och flexibel arbetskraft.
Arbetsvillkoren försämras och den arbetsrättsliga tryggheten urholkas. Alltfler arbetstagare
får det därutöver allt svårare för att kunna försörja sig och sin familj på en lön utan blir
beroende av fler deltidsarbeten.
28
Vart är vi på väg?
Regionens utvecklingssekretariat menar i sin strategi för regionens tillväxt och utveckling
för perioden 2014-2020 att framtiden ser fortsatt ljus ut (Vision 2020). Befolkning och
sysselsättning förväntas fortsätta att öka, invånarnas inkomster stiga, levnadsstandard och
valmöjligheter stärkas. Så har det formulerats i de flesta planer alltsedan Verkstadsindustriutredningen i mitten på 1970-talet och det Näringslivspolitiska program för staden som
presenterades 1980. Den nu aktuella visionen är utformad runt de fyra mantran som idag
präglar de flesta kommuner från Haparanda i norr till Ystad i söder. Det handlar om att
skapa förutsättningar för kunskapsstadens fortsatta tillväxt genom innovation, kreativitet
och attraktivitet. Några målkonflikter i förhållande till de krav som samtidigt ställs på en
socialt och ekologisk hållbar utveckling presenteras inte. Många beslutsfattare har hela
tiden varit av uppfattningen att politiken är för dåligt skickad att förutse målkonflikternas
omfattning liksom de är på att hantera dem. Det klokaste är därför att förlita sig på att
marknadskrafterna tids nog tvingas ta sig an uppgiften. Även om ett visst mått av
krisberedskap kan vara såväl önskvärt som berättigat verkar de som står bakom de
presenterade tillväxtplanerna också vara rädda för att skapa uppgivenhet och
handlingsförlamning. Pessimistiska progoser anses alltför lätt bli självuppfyllande. Istället
gäller det att rikta intresset mot de starka sidorna som skall göra det möjligt att stärka den
internationella konkurrenskraften och på så sätt hålla fram de möjligheter till positivt
utveckling som ändå finns. Vem av regionens planerare vill framstå som en gnällig och
alarmistisk bakåtsträvare?
Regionutvecklingssekretariatets strategi- och utvecklingsplaner var tänkta att ligga till
grund för de kommunala utvecklingsplaner som skulle göra det möjligt att gå från ord till
handling och genomföra regionsstyrelsens direktiv. Med de nya styrningsformer som vuxit
fram för nationell utveckling är det i teorin den regionala nivån som ansvarar för tillväxt
medan den kommunala nivån svarar för välfärdsfrågorna. Även om det regionala
inflytandet har blivit betydligt mindre i praktiken bidrar planerna till den dominerande
synen på utvecklingens förutsättningar. Planerna baseras på att bibehållen välfärd inte kan
finansieras utan ekonomisk tillväxt. Ingen av planerna diskuterar emellertid det förhållande
att ekonomisk tillväxt också kräver en stark välfärd. Frågan om den sociala hållbarheten får
i praktiken en mycket undanskymd plats. Det är emellertid inte bara
regionutvecklingssekretariatet som i sina framtidsbedömningar undviker de krav som den
sociala hållbarheten ställer. Regionsstyrelsen uppmärksammar inte heller vikten av detta
vilket bland annat tar sig uttryck i att vare sig Rättighetskommittéens eller
Folkhälskommittéens förvaltningschef tidigare suttit med i regionens beredningsgrupp för
hållbar utveckling.
Göteborgsregionens kommunalförbund (GR) har med hjälp av ett antal rådslag byggt
vidare på VGRs regionens utvecklingsvisioner för det Goda Livet och nyligen formulerat
en egen strategi för ”Uthållig Tillväxt”. Den har genom ett femte och avslutande rådslag
utvecklats till en strategi för ”Hållbar Tillväxt”. Planen pekar på vikten av en fortsatt
befolkningstillväxt och på att tillvarata de möjligheter som en regionförstoring ger upphov
till. Studier inom ramarna för Mistra Urban Futures visar på hur strategin uppvisar en
motsvarande brist på förmågan att samstämmigt hantera hållbarhetens tre dimensioner som
vad VGR regionens visioner gör. Strategin präglas av motsvarande mantran som övriga
Sveriges kommuner. Frågan om attraktivitet för snabb befolkningstillväxt, utländska
investeringar, sysselsättning och ekonomisk utveckling får stor prioritet. Studierna visar på
29
hur näringslivets intressen väger tungt och hur hållbarhetspolitiken succesivt bäddades in i
den tillväxtorienterade politiska ekonomin. Genom grundtesen att ”ju rikare vi blir desto
lättare blir det att hantera miljöproblem, sysselsättning och social välfärd” menar studien att
utvecklingspolitiken förblivit spårbunden i det samhällssystem där den ekonomiska
tillväxten alltid utgjort det prioriterade målet. Frågan om social polarisering ägnas en helt
otillräcklig uppmärksamhet liksom frågan om segregationen och bostadsbristen. Studien
konstaterar sammanfattningsvis att Göteborgsregionens retoriken om ”social
sammanhållning” och dess praktik är fullständigt särkopplade.x
Såväl Västra Götalandsregionens som Göteborgsregionens kommunalförbunds (GR)
utvecklings- och strategiplaner tar forskningsrönen inom den nya ekonomiska geografin
som sin givna utgångspunkt. Planerna genomsyras av utsagan att det framför allt är
storstadsregionen som genom fortsatt regionförstoring och förtätning kommer att klara sig
bäst i den tilltagande konkurrensen mellan olika regioner såväl nationellt som
internationellt. En förbättrad infrastruktur som binder ihop regionens olika knutpunkter
med dess kärna och så mycket som möjligt reducerar pendlingsavstånd mellan bostad och
arbetsplats utgör en viktig förutsättning. De bägge utvecklings- och strategiplanerna lägger
stor vikt vid Richard Floridas forskningsresultat och poängterar vikten av att utveckla en
attraktiv region som kan dra till sig den kreativa klassen och på så sätt stimulera innovation,
dynamik och ekonomisk tillväxt (se faktaruta sid 6).
Göteborgs stad inledde ungefär samtidigt som VGR och GR på uppdrag av Kommunstyrelsen år 2005 ett motsvarande arbete med att ta fram en långsiktigt översiktplan under
ledning av Byggnadsnämnden och i samråd med olika förvaltningar, nämnder och
invånargrupper. Planen antogs av Kommunfullmäktige i slutet av februari 2009. I planens
förord står att läsa att den fortsatta översiktplansprocessen skall övergå i en rullande
planering och integreras i stadens normala arbetsrutiner. Sedan dess har heller ingen ny
översiktsplan presenterats. Göteborgs Stads översiktsplan bygger vidare på VGRs och GRs
utvecklingsvisioner och tar också på motsvarande sätt sitt naturliga avstamp i den nya
ekonomiska geografin och de forskningsrön som presenterats av Richard Florida och hans
forskargrupp. Planen konstaterar inledningsvis att staden under de gångna 20 åren
framgångsrikt förändrats från att vara industridominerad till att bli alltmer
kunskapsorienterad och att det framför allt är tjänstesektorn som har ökat. Planen visar
därmed på hur Göteborgs roll som nav och motor i regionen har kunnat förstärkas och
betonar den fortsatta tillväxtens betydelse liksom den högutbildade arbetskraftens vikt som
lokaliseringsfaktor. Översiktplanen konstaterar också inledningsvis att en fortsatt stark
ekonomi utgör en nödvändig förutsättning för morgondagens välfärd. Samtidigt konstaterar
emellertid översiktsplanen att hållbarhet på miljöområdet är grundläggande för
Göteborgssamhällets framtida välbefinnande. Enligt översiktsplanen utgör bristerna i den
sociala dimensionens utveckling ett hot, inte bara för sammanhållningen i
Göteborgssamhället utan också för den ekonomiska tillväxten.
Trots dessa formuleringar diskuterar den konsekvensanalys som presenteras
överhuvudtaget inte förekomsten av målkonflikter. När det gäller de sociala
konsekvenserna poängteras bara att planens starka inriktning på tillväxt förväntas ge fler
arbetstillfällen i staden. De yttranden som olika politiska partier avlämnade som stöd för
planen poängterar vikten av en vision ”där Göteborg fortsätter sin omvandling till en stad
som ser möjligheterna mer än problemen och där Göteborg skall upplevas som den
attraktiva staden där såväl människor som företag vill bo och verka. Här skall man uppleva
småstadens charm och storstadens utbud och möjligheter.”
30
Även om översiktsplanen betonar att de tre hållbarhetsdimensionerna är lika viktiga blir
den särkoppling mellan retorik och praktik som den studie som företagits inom ramarna för
Mistra Urban Futures påvisade när det gällde Göteborgsregionens strategi för Hållbar
Tillväxt, lika tydlig när det gäller Göteborgs Stads översiktsplan. Befolkningsökning och
ekonomisk tillväxt utgör den enda vägens politik för att möjliggöra omvandlingen från en
förlegad industri- till en modern kunskapsstad. En motsvarande politisk inriktning återfinns
också i de tankegångar som präglar samarbetet mellan 20 stora- och medelstora nordiska
städer inom ramarna för ”the Nordic City Network”. Tankegångarna stämmer väl in med de
särkopplingar som kännetecknar en majoritet av städer världen över. I en studie från 2012
där forskare från London School of Economics undersöker 90 städer som menar att de valt
en grön tillväxtpolicy uppger hela 65% i sina planer att ekonomisk tillväxt är det primära
målet med sin gröna policy.
KRITISKA RÖSTER
På kommunal nivå, oavsett var i regionen vi befinner oss, finns det emellertid fler politiker
och tjänstemän som inte delar regionutvecklingssekretariatets optimistiska tillväxtstrategi.
Många menar att tillväxtplanerna lägger för stor vikt vid frågan om attraktivitet för att dra
till sig kreativ och utbildad arbetskraft. De saknar en diskussion om hur regionen genom
kompetensutveckling kan stärka de ungdomar som redan finns på plats eller som är på väg
att flytta därifrån. I Bengtsfors, Falköping och Värnamo är man långt ifrån ensamma att
uppleva glesbygdens koppling till storstadens kärnområde som problematisk. Utflyttning
från kommunerna pågår runt om i regionen, samhällsservicen försämras och medborgarna
känner sig allt mindre politiskt delaktiga. Unga kvinnor söker sig till högre utbildning i
storstäderna medan arbetslösa unga män med otillräckliga skolbetyg för fortsatta studier
blir kvar på landsbygden. De känner sig inte bara obehövda utan också oälskade. Nya
sociala konflikter seglar upp till följd av ökad flyktinginvandring. Den smygande rasismen
finns inte bara mellan nyanlända flyktingar och etniska svenskar. Rivalitet byggd på
fördomar och rasism också mellan olika invandrargrupper blir allt vanligare.
I Göteborg menar de flesta av mina samtalspartner att påståendet att staden förvandlats
till en kunskapsstad med sina speciella tillväxtsförutsättningar är en myt. Stadens
ekonomiska ryggrad utgörs fortfarande av den traditionella verkstadsindustrin. De menar
att så måste det förbli för att sysselsättningen skall tryggas. De oroas samtidigt över att
sårbarheten är så stor som den är. Många ställer också den retoriska frågan vem som kan ta
vid efter Volvo och fordonsindustrins nedgång. De är rädda för att Västsverige, trots att det
utgör en av de få platser med ett fullständigt fordonsindustriellt komplex i Europa, snart
kommer tvingas se sin biltillverkning gå ur tiden. De hänvisar till konsultrapporter som
tagits fram inom EU och som menar att 300 000 fordonsjobb kommer att lämna Europa på
15 års sikt. Flera uttryckte därutöver stor oro för Västra Götalandsregionens
tillväxtförutsättningar i förhållande till Stockholms- och Skåneregionens. Mälardalens
transportutveckling har knutit ihop regionen på ett helt annat sätt än i Västsverige. Det är
numera pendlingsavstånd mellan Västerås och Stockholm. Skåne har bron och närheten till
Köpenhamn. Några av mina samtalspartners kommer i detta sammanhang snart in på sina
drömmar. En höghastighetsjärnväg som förbinder Göteborg med Oslo och Köpenhamn
(med eventuell förlängning till Hamburg) skulle skapa en helt ny urbanregion och
arbetsmarknad. De berättar att de läst om att kineserna skulle vara intresserade av att svara
för de investeringar på 100 miljarder kronor som det beräknas kosta för att reducera
restiden mellan Oslo och Köpenhamn till 2,5 timmar och binda samman 8 miljoner
människor. De menar att bromsklossen för att komma igång finns i Stockholm.
31
Andra jag talat med håller fast vid att det nu främst handlar om att komma tillrätta med de
faktorer som hotar stadens sociala hållbarhet. De får stöd av internationella rankinginstitut
som uttrycker oro för att staden till följd av sina vidgade klyftor håller på att glida isär. Som
på så många andra håll i världen medför stigande inkomst- och hälsoklyftor att ett Globalt
Syd och ett Globalt Nord håller på att växa fram sida vid sida i samma stad utan territoriella
gränser däremellan. Medan vissa av stadens invånare finner sin plats i globaliseringen och
kan förbättra sina livschanser är eller känner sig andra marginaliserade och utestängda från
liknande möjligheter.
32
Staden och framtiden
Stadens geografiska läge och historia förklarar varför vi hamnat där vi gjort. Som
diskuterades i det inledande avsnittet har stadens politiska och ekonomiska beslutsfattare
med åren blivit riktigt duktiga på att surfa på vågorna och anpassa sig till omvärldens krav.
Göteborgsmodellen växte fram ur detta behov och blev en förutsättning för stadens
överlevnad. Privata aktörers förmåga att förhålla sig internationella konjunkturer betydde
mer än framsynt nationell industripolitik.
Det bor idag 550 000 människor i Göteborgs – det är 100 000 personer fler än innan
varvskrisen slog till 1974 och utflyttningen tog vid. Idag är det 320 000 som arbetar i
staden. Det skall jämföras med 190 000 innan varvskrisen. Staden kan därmed anses ha
klarat den omställning av den industriella produktionen som präglat de flesta städer under
de senaste decennierna bra även om många av dess invånare haft svårt för att hitta sin plats
och hamnat utanför. Staden har utvecklats från en traditionell industristad där det böjdes
mycket plåt till en länk i den globala förädlingskedjan. Av det totala antalet företag är 2 400
utländsägda. De svarar för 25 % av sysselsättningen i det privata näringslivet. Omkring 60
% av det som produceras går på export vilket kan jämföras med 20% i Stockholm och 28%
i Malmö.
Varven och SKF kunde ta över som sysselsättningsskapande motorer vid textil- och
konfektionsindustrins nedgång. Volvo fanns sedan till hands för att i sin tur lyfta över och
sysselsätta arbetslösa varvsarbetare. Därtill kom 1970-talets snabba expansion av den
offentliga sektorn. Många av mina samtalspartners menar att globaliseringen, och inte
minst det ökande inflytandet från det snabbrörliga riskkapitalet, i framtiden kommer att
lägga det mesta av industrilokaliseringens beslut i händerna på marknadskrafterna.
Politiken kommer på sin höjd att klara av att ta hand om sjukvården och kollektivtrafiken,
och det är inte dåligt det. De menar att politikens minskande roll redan återspeglas i ett
sjunkande intresse för övergripande näringslivsfrågor. Bara för några decennier sedan hade
den sk Näringslivsgruppens möten mellan stadens politiker och ledande makthavare spelat
en viktig roll. Idag har verksamheten i stort sett upphört. Flera jag samtalat med förhåller
sig på samma sätt till de målkonflikter som jag tagit upp till diskussion under samtalens
gång. Politiken har inte någon egentlig kraft att ta sig an detta, utan det är marknadens
uppgift att ta hand om. De menar också att så skall det vara.
Hur den pågående samhällsomdaning påverkar näringslivets och arbetsmarknadens
utveckling är av fundamental betydelse för finansiering av välfärd och därmed också för
den sociala hållbarhetens förutsättningar. För en näringslivstruktur som Göteborgs med sitt
osedvanligt stora beroende av externa marknader rymmer varje framtidsbedömning inslag
av osäkerhet och spekulation. En osäker faktor som får en mycket stor inverkan för en
fossilberoende hamnstad är den framtida tillgången till billig energi. De allra flesta
bedömare verkar övertygade om att vi med stor hastighet närmar oss någon form av ”peak
oil” inom de närmaste åren vilket kommer att försvåra stadens ställning som Nordens
logistikcenter och transportnod. En faktor som tvärtom avsevärt skulle öka Göteborgs
förutsättningar att stärka sin roll som sådant logistikcenter och transportnod är emellertid
planerna på en höghastighetsjärnväg som förbinder Oslo – Göteborg med Köpenhamn Det
skulle som tidigare nämnts i ett slag skapa en lokal arbetsmarknad på över 8 miljoner
människor.
33
Näringslivets utveckling beror därtill väldigt mycket på hur de klarar förväntad
konkurrens från omvärlden, speciellt när det gäller Kina och de sk BRICS länderna
(Brasilien, Ryssland Indien Kina och Sydafrika). Dessa länder har sammantaget inte bara
passerat förbi Europa när det gäller såväl omfattningen av varuproduktionen som antal
högutbildade ingenjörer per capita. Inom 10-15 år beräknas de också producera mer än det
produktionsvärde som EU, USA, Canada och Australien gör tillsammans. Den globala
arbetsmarknaden har då fördubblats genom att omkring 1,7 miljarder lönearbetare från
Kina, Indien och bortre Asien kommit ut på arbetsmarknaden. Under tiden kommer
samtidigt den teknologiska utvecklingen genom digitaliseringen att ta stora steg framåt. En
allt större del av produktionen förväntas bli robotiserad eller på annat sätt automatiserad.
Inte bara när det gäller industri- och varuproduktion utan kanske framför allt när det gäller
tjänstesektorn. I Sverige beräknas 50 % av alla jobben försvinna inom 20 år till följd av
denna utveckling. Hur många jobb som kommer till är det ingen som vet.
Med hjälp av ett antal olika prognos- och utredningsinstitut och vad forskningen tror sig
veta skall vi trots flera reservationer försöka oss på att med hjälp av teoribildningen för den
nya ekonomiska geografin (se faktarutan på sid 6) mejsla fram några trender när det gäller
arbetsmarknadens förestående utveckling.
ARBETSMARKNADENS AKT UELLA UTVECKLINGSTENDENSER
Forskningen är alltmer överens om att förnyelse och tillväxt sker i storstadsregioner. De
nationella produktionssystemen har som vi redogjort för successivt brutits ner och
ombildats till länkar i globala förädlingskedjor. Investeringsbersluten fattas numera på helt
andra grunder än under den tidigare nationella industri- och sysselsättningspolitiken som
hade att ta hänsyn till regionala fördelningsaspekter. Enligt teoribildningen kring den nya
ekonomiska geografin är numera tillgången till en fungerande infrastruktur, storleken på
arbets- och avsättningsmarknad, politisk och social stabilitet, kulturellt utbud helt
avgörande för investeringsbesluten. Produktionstekniken kräver en allt bättre utbildad
arbetskraft och en allt större diversifiering av arbetskraftsutbudet för att matchningen skall
fungera. Större arbetsmarknader kan bättre möta en utveckling med alltmer specialiserade
näringar. När det gäller Göteborgsregionen planeras det därför för åtgärder som kan få
arbetsmarknaden i Storgöteborg att växa från 1,15 miljoner personer 2010 till 1,75 miljoner
2030. För att nå dit vill man också att befolkningen skall växa med minst 10 000 personer
och år. Arbetsmarknadens krav på storlek ökar betydelsen av tillgång till bostäder och av en
fungerande infrastruktur för rimliga pendlingsavstånd mellan bostad och arbetsplats. Det
anses inte längre vara företagsinvesteringarna som drar till sig arbetskraften. Det är numera
istället platsens och den boende befolkningens attraktivitet som drar till sig
företagsinvesteringarna
Samtidigt medför statens förändrade roll och tillbakadragande från det politiska rummet
ökade krav på kommunerna att själva bidra till den samfinansiering som behövs för sina
fysiska infrastrukturella investeringar. Detta har inte minst tagit sig uttryck i kraftiga
ökningar av kommunernas investeringsbudgeter för perioden 2007 – 2013. Därtill kommer
effekter från minskade ersättningsnivåer i socialförsäkringen, utförsäkringen från
sjukersättningssystem och A-kassa vilka övervältras på kommunerna och medfört ökade
kostnader för försörjningsstöd. De extra kostnader som Socialstyrelsens föreskrifter
gällande särskilt boende för äldre medför är ett annat exempel. Gymnasiereformen är ett
tredje. Denna reform medförde för Göteborg i ett slag allt högre kostnader samtidigt som
statsbidragen minskade med 75 miljoner. De finansieringsgap som de flesta kommuner står
inför handlar alltså mindre om den demografiska utvecklingen och stigande kostnader för
34
välfärden utan mer om statens förändrade roll och kommunernas utökade
försörjningsbörda. Resultaten blir emellertid desamma. Finansieringsgapen med tillhörande
utgiftstak och överskottsmål medför obönhörligen nedskärningar inom den allmänna
välfärden och riskerar också i förlängningen att medföra kompetensförsörjningsproblem för
näringslivet.
De globala förädlingskedjorna utsätter också den sociala hållbarheten för nya
påfrestningsar. Dess produktions- och kommunikationsteknik medför inte bara krav på mer
högutbildad (och därmed högavlönad) arbetskraft utan också mer lågutbildad (och
lågavlönad) för att klara marktjänsterna inom produktionen och en förväntad ökning av
enklare service och hushållsnära tjänster. Denna utveckling gör att vi kan se fram emot en
ökad efterfrågan på låglönejobb med tillhörande lönespridning och ökad polarisering. Krav
på ökad flexibilitet och ständig anpassningsförmågas till den internationella marknadens
skiftande efterfrågan tillsammans med ökade lönsamhetskrav gör att företagen planerar sin
fast anställda personalstyrka utifrån en beläggningsgrad på 80 %. Produktionstopparna
försöker man klara genom bemanningsföretag och tillfälliga anställningar. Även om
bemanningsföretagen endast svarar för en bråkdel av arbetskraftsutbudet har deras
personalstyrka fördubblats under senaste 10 åren och uppgår nu i Göteborgsregionen till 60
000 personer. Ökningen av tillfälliga anställningar har varit mer påtaglig. Den har ökat från
9% av de totalt anställa år 1991 till omkring 16% av de anställda 20 år senare. Den globala
konkurrensen och produktionsteknikens utveckling förväntas medföra att den svenska
arbetsmarknaden som arbetsmarknadslagstiftningen förändras. Flera rapporter pratar nu om
försämrade anställningsvillkor i termer av skitliv och om skitjobb speciellt för ungdomar.xi
Även i Sverige börjar det som vi tidigare redogjort för växa fram ett prekariat som bidrar
till att vidga såväl inkomst- som hälsoklyftor.
Omfattningen av de försämrade arbetsvillkoren på arbetsmarknaden beror på kraften i en
motsatt tendens som har att göra med den demografiska utvecklingen vilken samtidigt
förväntas brist på arbetskraft. Det gäller inte bara i länder med en åldrande befolkning som
USA, Japan och Kina som uppvisar höga demografiska försörjningskvoter utan också för
de flesta Europeiska länder. Enbart EU räknar med att behöva ett tillskott till arbetsstyrkan
på 60 miljoner människor. De flesta pekar här på invandringens betydelse och att
västvärlden mycket snart behöver börja konkurrera om invandrad arbetskraft. Sådan
konkurrens kan tvinga fram förbättringar i såväl arbetsvillkor som i arbetsförhållanden. Den
kan också förändra segregationen på arbetsmarknaden. Konkurrensen om invandrad
arbetskraft kan tvinga fram förändring av de mentala strukturer som idag medfört stor
diskriminering på arbetsmarknaden och det faktum att den invandrade arbetskraft som
redan finns på plats inte klarar av att ta sig in på arbetsmarknaden och få användning för sin
potential. Av OECDs 31:s länder är skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och
utrikesfödda störst i Sverige.
Utöver den demografiska utvecklingens brist på arbetskraft finns det också andra
förhållanden som pekar på utrymmet för förbättrade arbetsvillkor och arbetsförhållanden.
Dit hör onekligen produktionsteknikens digitalisering och ökade krav på arbetskraftens
kognitiva förmåga. Den allt intensivare konkurrens som följer i globaliseringens spår
medför att alltmer av kunskapen inte längre kodifieras i siffror och bokstäver. I vår
digitaliserade tidsålder blir den alltför lätt utsatt för industrispionage och korrenternas
kopiering. Rädslan för detta har medfört att fler företag går över till att arbeta med sk tyst
kunskap som överförs mellan medarbetare i arbetslaget under arbetsprocessens gång.
Denna utveckling öppnar inte bara upp för en helt annan typ av medskapande inom
företagsvärlden utan kan också tänkas utgöra grogrunden för en ny typ av samhällskontrakt
mellan arbetsmarknadens parter. Nu handlar det inte, som under Saltsjöbadsavtalets
35
framväxt om att tillåta lönestegringar som svarade mot den sammanlagda köpkraft som
krävdes för produktionsrens avsättning. I den stora samhällsomdaning som nu pågår
handlar det mer om att knyta sin egen arbetskraft närmare till sig för att med förstärkt
lojalitet från sina anställdas sida kunna stå emot den tilltagande globala konkurrensen.
LOKALA OCH GLOBALA OROSMOLN
Under tiden som vi ser att dessa mer långsiktiga trender börjar ta form borta vid horisonten
håller staden på att sakta glida isär till följd av växande inkomst- och hälsoklyftor. Delvis
beror det på produktionssystemens utveckling, de globala förädlingskedjornas krav vid
investeringsbeslut och på nationalstaternas förändrade roll. Sammantaget har detta skapat
besvärande finansieringsgap för de flestas kommuner med ett minskat utrymme för välfärd
och sociala insatser som följd. När statens moderna institutioner inte når fram luckras det
sociala kontraktet och den samhälleliga tilliten upp. Gradvis eroderar förtroendet för
makthavarnas förmåga att styra, det civila samhället tudelas och folk söker sig till mindre
gemenskapsgrupper och subkulturer och bygger upp informella försörjnings- och
trygghetsstrukturer.
Bristen på ett altetnativ utvecklingstänkande medför att beslutsfattarna fortsätter med den
energi som de kan uppbåda ta sig vidare på den väg de allt sedan varvskrisen under 1970talet slagit in på. Nyckeln till framgång tycktes då liksom nu ligga i att prioritera frågan om
befolkningstillväxt och dra till sig så mycket välutbildad arbetskraft som möjligt. Enligt
teorinbildningen kring den nya ekonomiska geografin är detta den enda vägens politik för
att bli till den nod i de globala förädlingskedjorna och produktionssystemen som
eftersträvas. Den ojämna utvecklingen av de dominerande tankestrukturer som börjar växa
fram hos stadens beslutsfattare när det gäller vad som är det goda livet och har detta skall
kunna uppnås genom att bli till en nod i de globala produktionsnätverken. Det
tolkningsföreträde och problemormuleringsinitiativ som makthavarna ger sig tar
sambanden mellan regionens storlek och dess förmåga till förnyelse och tillväxt för given.
Hur väl marknadskrafterna kommer att lyckas föra staden mot beslutsfattarnas visioner
om en stad för alla präglad av det goda livet och en hållbar utveckling är således svårt att
säga. Stadens internationella beroende ger som vi sett världsekonomins utveckling ett
avgörande inflytande. Därtill kommer den politiska utvecklingen, inte minst utmaningen
från en allt starkare framväxande högerpopulism. Här finns det anledning till viss
pessimism. Den fortsatta färdriktningen på den samhällsomdaning vi befinner oss i där
nationalstatens roll förändras, där det lokala flätas alltmer samman med det globala och där
städer och det framväxande nätverkssamhällets alltmer präglar utvecklingen är långt ifrån
given och ristad i sten. Den ungerskfödde antropologen och historikern Karl Polanyi
varnade i sitt klassiska verk ”Den Stora Omdaningen” för hur en överdriven tro på den
självreglerande marknaden kunde medföra framväxten av en främlingsfientlig och
reaktionär motrörelse som hotade den demokrati och öppna ekonomi som många
eftersträvade. Utbrottet av det andra världskriget gjorde honom profetisk.
På global nivå ser vi idag tendenser till en motsvarande utveckling. Den finansiella krisen
har rubbat förtroendet för västvärldens ekonomiska och politiska system och många av de
värdegrunder på vilka de vilar. Västvärldens strävan efter fördjupad ekonomisk integration
utmanas inte bara ekonomiskt av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika utan
även politiskt av Putin och nya politiska motkrafter som den Islamiska Staten (IS). Dessa
globala orosmoln återspeglar sig också på nationell och lokal nivå. Även i Sverige har en
överdriven tro på den självreglerade marknaden och den enda vägens stadspolitik inte bara
medfört vidgade inkomst- och hälsoklyftor, utan också framväxten av nationalistiska, och
36
främlingsfientliga strömningar. Det märks inte minst i Göteborg där såväl Sverige
Demokraterna som det mer uttalat nynazistiska Svenskarnas Parti märkbart ökat sin
medlemsrekrytering och sina aktiviter i samband med valet 2014.
37
Vikten av synvändor
De globala krafter som i ökad utsträckning kommer att prägla staden kan inte önskas bort.
Det gäller också motkrafterna på lokal nivå. Det är krafter som stadens beslutsfattare och
invånare måste förhålla sig till. Rörelseriktningen i det spänningsfält i vilket Göteborg
befinner sig, mellan att å ena sidan utvecklas till motorer för ekonomisk utveckling eller att
å den andra förvandlas till slagfält för sociala konflikter, är emellertid politiskt påverkbar.
Problemet som jag själv ser det handlar om politikens kapitulering inför globaliseringens
och marknadskrafternas krav.
De samtal jag fört med olika samhällsaktörer och beslutsfattare visar på att de allra flesta
är överens om problembilden och de utmaningar som staden står inför. Samtidigt dominerar
den syn som anses vara den enda vägens politik. Några jag talat med menar att dagens
politiska beslutsfattare på lokal nivå inte har tillgång till tillräckligt med nycklar att vrida på
för att utvecklingen skulle kunna ta en annan riktning. Vi befinner oss således i ett vad som
i forskningslitteraturen kallas för ett ”post-politiskt” tillstånd. Övergången från
nationalstatsepoken in i det globala produktionsnätverket där städer och urbana regioner
spelar en allt större roll har gjort att nationalstaternas räckvidd har minskat. Det anses inte
finnas något utrymme för någon offensiv nationell politik vare sig det gäller industripolitik
eller sysselsättningspolitik. Den ideologiska grund på vilken aktuella metoder för
samhällsstyrning och new public management vilar legitimerar på ett bekvämt sätt detta
förhållningssätt. Det politiska samtalet skall framför allt handla om behovet av olika
riktlinjer och policy för vad och hur saker och ting skall göras. Något utrymme för att
diskutera mer grundläggande frågor som varför saker och ting skall göras finns inte.
Avpolitiseringen leder till att konflikterna placeras utanför det offentliga och politiska
rummet. Varje krav, klagomål eller missnöje blir till en privat fråga mellan en kund och en
säljare. Några ställer förhoppningar om att städer på lite längre sikt genom sitt
gränsöverskridande nätverkssamarbete med andra städer kan ställa krav och få tillstånd de
globala regelverk som måste till för att medge det politikens återkomst på lokal nivå. De
flesta städer ingår redan i sådana nätverk även om många gör det mer utifrån tillfälligheter
genom kontakter man knutit på olika konferenser runt om i världen än på mer långsiktiga
och strategiska överväganden.
Det är mot denna bakgrund som jag i detta avsnitt skall ta upp en diskussion om behovet
av ett antal synvändor för att stärka förutsättningar till social hållbarhet i städer.xii Det
handlar om behoven av att se saker på ett annat sätt, att tänka på tvären och framför allt att
skapa förutsättningar för betydligt fler invånare att delta i arbetet med att definiera
problemen och att bidra med sina tolkningar och perspektiv på vad som kan och behöver
göras. Flera av dessa synvändor bygger som vi skall finna på ett i grunden förändrat
utvecklingstänkande. Det är tidskrävande processer som också måste komma till stånd på
en övergripande nationell nivå. Som vi också skall finna finns det emellertid såväl ett
politiskt manöverutrymme som ett antal nycklar och verktyg som redan är tillgängliga på
lokal och regional nivå för att få till stånd det förändrade arbetssätt som kan möjliggöra
framväxten av sådana synvändor.
38
TILLVÄXTENS INNEBÖRD OCH BETINGELSER
Det sätt på vilket vi uppfattar tillväxtens innebörd och betingelser medför behov av flera
synvändor. Som våra ekonomer är angelägna att tala om medför de ständiga krav på
produktivitetsökningar som den ökande internationell konkurrens tvingar fram, behov av
ekonomisk tillväxt för att den avlönande och skatteskapande sysselsättningen skall kunna
upprätthållas. Detta synsätt förklarar varför ekonomisk tillväxt och finansiering av
välfärden ligger till grund för de flesta kommunala strategi och utvecklingsplaner. Få planer
uppmärksammar emellertid det omvända förhållandet, nämligen att produktionssystemens
utveckling medfört att folkhälsan och välfärden samtidigt också blivit en allt viktigare
förutsättning för den ekonomiska tillväxten. Malmökommissionen citerar forskning som
visar på att den totala samhällskostnaden för sjukdom och ohälsa per år uppgår till i
genomsnitt 90 000 per person vilket år 2008 då studien genomfördes motsvarade 25% av
BNP (Malmökommissionen sid 27). Västra Götalandsregionens beräkningar visar på
motsvarande sätt att kostnaderna för regionens ohälsa och det produktionsbortfall som
orsakas av en alltför tidig död under år 2010 motsvarade 1/3 av bruttoregionalproduktens
tillväxt (Calidori et al 2011 – citerad av Malmökommissionen).
Det handlar emellertid inte bara om att försämrad folkhälsa ökar kostnaderna för vård och
omsorg och att det produktionsbortfall som den förorsakar därtill reducerar den ekonomiska
tillväxten (Paulsson, forthcoming). Den digitalisering av produktionssystemen som följer
med ökad internationell konkurrens ökar kraven på arbetskraftens hälsa och kognitiva
förmåga till lärande och medskapande. Den teknologiska utvecklingen har således förstärkt
sambanden mellan tillväxt och välfärd och gjort dem oskiljbara.
Samtidigt går det inte att bortse ifrån att behoven av ekonomisk tillväxt, paradoxalt nog,
kvarstår ytterligare en tid just på grund av de ekologiska förhållanden som på lite längre
sikt kommer att tvinga fram ett annat utvecklingstänkande. Ekologiska gränser kommer
förr eller senare obönhörligen att göra det nödvändigt att i så stor utsträckning som möjligt
frikoppla den ekonomiska tillväxten från resursförbrukning och energianvändning. Därför
blir under en övergångsperiod den ekonomiska tillväxten också viktig för att täcka
kostnaderna så att en resursförbrukande och miljöförstörande produktionsteknik kan
avvecklas och ersättas med en mer miljövänlig. Det finns inte heller någon
nationalekonomisk grundlag som säger att tillväxten nödvändigtvis bygger på ett stort uttag
av naturresurser. Ekonomisk tillväxt – så kallad grön tillväxt kan skapas inom tjänste- eller
kultursektorn. Det är därför viktigt att fundera över vad som skall ingå i tillväxtmåttet. Det
är inte givet att tillväxten enbart skall bygga på produktivitets utveckling och lönearbete.
Det skulle vara möjligt att också inkludera delar av det arbete som människor dagligen
utför för att möta olika typer av behov som ligger utanför marknadsekonomins räckvidd.
Vad som talar för detta är också de krav som folkhälsan ställer. Tillväxten är som tidigare
redogjorts för viktig för att finansiera välfärd men välfärd också viktig för att möjliggöra
välfärd, speciellt med tanker på produktionssystemens tilltagande behov av en ökad
kognitiv förmåga. Ekonomisk tillväxt behöver därför, liksom lönearbetet, betraktas som ett
medel för ökad välbefinnande och inte som ett mål i sig. Ett sådant synsätt börjar också
växa fram såväl inom forskningen (Standing, Stigendal) som inom EU genom
kommissionens arbete med att skapa förutsättningar för en ”smart and inclusive growth”.
Den ekonomiska tillväxten måste emellertid samtidigt börja med att inkludera aktiviteter
som ökar människors livskvalitet och välbefinnande. Som vi tidigare redogjort för har flera
regeringar (däribland den svenska) tillsatt olika utredningar med syfte att undersöka hur
detta konkret skall låta sig göras och på vilka kriterier ett alternativt sätt att beräkna den
39
ekonomiska tillväxten kantänkas ske. Det kräver att regionen vid mätning av sin
bruttoregionalprodukt inte bara ser till lönearbetet utan också allt det oavlönade arbete som
människor utför för att familjen och samhället skall hålla samman. Tillväxtens innehåll kan
därmed bara definieras utifrån ett gemensamt medskapande av den samhällsnytta som
ytterst bestämmer den alternativa utvecklingsstrategins inriktning. Ett alternativt
utvecklingstänkande bygger på ett mindre funktionellt och ett mer territoriellt
förhållningssätt (se faktarutan) och därmed på att tolkningsföreträdet öppnas upp när det
gäller vad som är det goda livet och görs tillgängligt för allmänheten. xiii
40
FAKTARUTA – UTVECKLINGSBEGREPPET INFÖR SIN PÅNYTTFÖDELSE
Utvecklingsbegreppet är ett i grunden ifrågasatt begrepp. Det finns ingen samsyn på någon färdig och slutgiltig
definition utan bara förslag på vad utveckling kan tänkas innebära i olika sammanhang. Utvecklingsbegreppet måste
definieras utifrån hur samhället uppfattar och tänker sig åtgärda sina samhällsproblem, någonting som förändras över
tiden. Utvecklingsbegreppet förknippas starkt med det moderna projektet och nationalstatens framväxt. Tanken att
utvecklingen kan påverkas av olika aktörer är central. Det präglas av normativitet och skulle utan denna förlora mycket
av sin praktiska betydelse (Hettne 2009).
Med samhällelig utveckling förstår vi rent intuitivt någon form av socialt kvalitativ förändring till det bättre.
Utvecklingsekonomin växte fram för att ge svar på frågan hur ett överskott skulle kunna skapas och användas för att
bidra till en sådan förändring. Majoriteten av befolkningen bodde på landsbygden och utvecklingsbegreppet handlade
om fattigdomsbekämpning, lokal resursmobilisering och landsbygdsutveckling. Staten var den naturliga
utvecklingsagenten. Globaliseringsprocessen har senare medfört att statens roll förändrats. Den har kommit att pressas
tillbaka från det politiska rummet och har delvis ersatts av nya maktstrukturer. Utvecklingsplanering hamnade i en
återvändsgränd. Marknadskrafterna tog över. Den ökande roll som städer och urbana regioner på senare tid har börjat
spela för att hantera vår tids globala utmaningar och förändringsprocesser har emellertid kommit att ställa
utvecklingsbegreppet inför sin pånyttfödelse.
Utvecklingsfrågorna i vårt globaliserande tillstånd handlar emellertid mindre om nationalstatens framväxt, den rurala
frågan och villkoren för modernisering av landsbygden. Utvecklingsfrågorna i det framväxande post-nationella
nätverkssamhället handlar alltmer om förutsättningarna till en hållbar stadsutveckling, ekologiskt, ekonomiskt, socialt
och kulturellt. Det är i städer som majoriteten av mänskligheten bor, det är här som de komplexa samhällsproblemen
skapas och ger sig till känna, det är också här som de måste hanteras. Den utvecklingsstrategiska frågan handlar därför
inte heller längre bara om hur inkomstklyftor mellan rika och fattiga länder skall kunna minskas och om hur en
fördjupad integration i världsekonomin skall kunna uppnås. Inkomstklyftorna växer framför allt inom länder som ett
resultat av globaliseringens ojämna utveckling. Det Globala Nord och det Globala Syd växer fram sida vid sida i samma
stad utan territoriella gränser dem emellan. Utvecklingsstrategin måste därför istället hantera frågan om hur utvecklingen
skall kunna bli mer inkluderande så att människor kan öka sitt deltagande i det gemensamma samhällsbygget liksom
inflytandet över sin egen vardag på den plats där de befinner sig, alldeles oavsett var de själva och deras föräldrar är
födda (Abrahamsson 2012).
Utvecklingsforskningen brukar härvidlag skilja på ett funktionellt och ett territoriellt förhållningssätt. Det funktionella
förhållningssättet innebär att man ser utveckling som en fråga om ekonomisk tillväxt och som man därtill mäter i
sammanlagda termer på aggregerad nivå. Kunskapsstaden organiseras exempelvis funktionellt för att bli till en nod i det
globala nätverk där kortsiktig ekonomisk tillväxt prioriteras. Ett territoriellt förhållningssätt strävar efter en inkluderande
utveckling. Den handlar inte bara om integration utan mer om förutsättningar för människor att kunna känna samhällelig
tillhörighet. En inkluderande stad för alla måste bli mer territoriellt inriktad vilket kräver en mer lokalt förankrad och
horisontellt integrerad produktionsprocess. En sådan lokal förankring kan kräva en annan syn på ekonomisk effektivitet
där också hänsyn tas till värdet av social tillit och de kostnader som social oro medför. Det handlar om att utforma
politiska åtgärder för att bryta med den ojämna utveckling och komma tillrätta med den gentrifiering av städer som följer
i globaliseringens spår. Det handlar om allt från att identifiera former för en ny välfärdsregim i en globaliserad tidsålder
till att utforma en bostadspolitik som medger tillgång till bostäder med större variation eller att förbättra infrastruktur så
att olika stadsdelar knyts närmare till varandra och på så sätt underlättar förmågan att känna social tillhörighet. Social
tillhörighet handlar också om att skapa lika möjligheter för alla kulturer och grupptillhörigheter att mötas av erkännande
och respekt. Ett territoriellt förhållningssätt innebär att man ser till staden i sin helhet och att alla bostadsområden
utvecklas och för samma möjligheter. I urbana miljöer med skiftande kulturer och gruppidentiteter måste man se till hela
stadens väl och ve och arbeta för att alla befolkningsgrupper skall få rätt till stadens olika rum.
41
EN REGIONAL NÄRINGSPOLITIK FÖR FÖRÄNDRAD PRODUKTIONSINRIKTNING
Nedläggningen av biltillverkningen av SAAB i Trollhättan, den politiska reaktionen på
Volkswagens övertagande av Scania i Södertälje och Pfizers bud på Astra Zeneca är tre
exempel i en lång rad som har visat på den beröringsskräck som politiken har fått i
förhållande till industrin. Till skillnad från exempelvis politikerna i Tyskland, Frankrike
och England tycktes den tidigare svenska alliansregeringen inte vara intresserad av att
värna industrins framtid och utveckling i Sverige. Näringslivspolitiken har lämnats över till
marknaden och aktieägarna. Resultatet har blivit en åderlåtning. Även om
industrisysselsättningen börjat öka menar Industrins Ekonomiska Råd att
investeringskvoten är alltför låg och inte långsiktigt hållbar. Detsamma gäller medel till
forskning och utveckling.xiv
En industripolitik i tiden får emellertid inte fastna i de kortsiktiga vinstintressen och
kvartalsrapporter som finansmarknadens ökande inflytande medfört. Den kräver
långsiktighet och ett samhällsansvar. Göteborg är en industristad och industrin utgör under
överskådlig framtid grunden för ekonomi och välfärd. Göteborg kommer att förbli en viktig
ekonomisk motor för hela Västra Götalandsregionen. Detta förändrar inte behoven av att
öka att kunskapsinnehållet och att diversifiera produktionsinriktningen till att också omfatta
produktion som sträcker sig utanför fordonsindustrin. Regionen behöver därför en
näringspolitik som bygger på samstämmighet mellan olika politikområden som
arbetsmarknads-, bostads- och utbildningspolitik och som har förmågan att knyta ihop
samhällets olika hållbarhetsaspekter. En sådan näringspolitik måste också ta sig an frågan
om regionens internationella beroende och möjligheten till att gradvis förändra den aktuella
produktionsinriktningen.
Business Region Göteborg ger en mer nyanserad bild stadens framtid än vad som präglar
Västra Götalandsregionens Vision 2020. I sitt eget underlag till regionens tillväxtstrategi
”Tillväxt i Göteborgsregionen” pekar man också på att Göteborgs Stads ställning som
landets mest framträdande exportregion knappast är tillräckligt för uthållig tillväxt.
Tvärtom, allt talar för att behoven av arbetskraft för export kan förväntas krympa till följd
av ökad konkurrens från Kina och Indien. Det gäller också för den kunskapsintensiva
produktionen till de högkostnadsländer där den största delen av stadens export söker sig.
Överlag kommer den globala arbetsmarknadens utveckling därför också att pressa ner
lönerna. Business Region Göteborg menar att en strategi för uthållig tillväxt måste bygga
på att regionen blir större, får en bredare närmarknad och genererar sin egen tillväxt.
Tillväxtverket delar Business Region Göteborgs bedömningar att det ligger en fara i att
Västra Götalandsregionen i så stor utsträckning är beroende av ett fåtal internationellt
konkurrensutsatta industriföretag. Myndigheten betonar vikten av att regionen skapar sig
ett mer differentierat näringsliv som i större utsträckning kan luta sig mot de mer stabila
förutsättningarna på den lokala marknaden.
Alltfler utredningar pekar således på vikten av regionförstoring, en ökad närmarknad och
ett minskat exportberoende för att uppnå en långsiktig ekonomisk hållbarhet. Det finns
numera också helt andra tekniska förutsättningar för detta än som var fallet under
industrikapitalismens framväxt. Då användes en produktionsteknik som medgav en
ensartad tillverkning i stora serier för att hålla nere styckkostnaderna. En sådan
produktionsteknik medförde krav på vidgade avsättningsmarknader och ökat
exportberoende. Numera används en betydligt mer småskalig teknik för att hela tiden kunna
ställa om produktionen och tillhandahålla just den produkt i enlighet med de
kravspecifikationer som kunden beställt. Den tekniska utvecklingen till trots så förefaller
det emellertid inte troligt att den nuvarande produktionsinriktningen kan ställas om över en
42
natt. En förändrad produktionsinriktning måste därför kombineras med en social
investeringspolitik som under en övergångstid kan fungera som stötdämpare och
neutralisera effekterna av de målkonflikter som så lätt uppstår mellan de globala
produktionsnätverkens och den sociala hållbarthetens krav.
SOCIAL INVESTERINGSP OLITIK
Främjande och förebyggande åtgärder för att hantera olika målkonflikter och säkerställa
den sociala hållbarheten kostar pengar och kräver tålamod. Det bryter mot det tankesätt
som vuxit fram under senare år. Den ekonomiska tillväxten uppfattas inte som ett medel
för att nå fram till det goda livet. Ekonomisk tillväxt har blivit till ett mål i sig. Sociala
insatser av skilda slag anses därför utgöra onödiga kostnader. De belastar stadens budget
och kreditmarknaden och tränger undan det finansiella utrymmet för de långsiktiga
investeringar i infrastruktur som en internationellt konkurrenskraftig industri ställer krav
på. En viktig synvända som måste till är därför att se på sociala insatser som en investering
och inte som en kostnad. Genom att tillåtas bokföra sociala insatser som investeringar i
kapitalbudgeten undviker man att belasta driftskostnadsbudgeten och tillgodose
kommunallagens krav på årlig budgetbalans. Överskott från ett år kan flyttas över och
användas för att täcka upp planerade underskott påföljande år. En social investeringspolitik
motiveras ekonomiskt av att kostnaderna för tidiga och förebyggande insatser blir betydligt
lägre än de kostnader som uppstår för att hantera problemen när de med tiden blivit akuta.
Problemet som uppstår handlar inte bara om svårigheten vid budgetarbetet att allokera
resurser till någonting som ännu inte hänt och som man svårligen kan bevisa kommer att
hända om inte dessa resurser anslås. En annan svårighet ligger i att få olika delar av
förvaltningen att avstå medel till sådana insatser och därmed stå för en del av insatsernas
kostnader med tanke på att det oftast visar sig vara helt andra delar av samma förvaltning
som tillgodogör sig effekterna av de minskade kostnaderna i framtiden.
43
FAKTARUTA – VIKTEN AV EN SOCIAL INVESTERINGSPOLITIK
Även om de samband mellan löner, vinster och räntor som låg till grund för den svenska modellen kommit att spela ut
sin roll i det framväxande globala produktionsnätverket finns sambanden mellan tillväxt och välfärd kvar. De har
också förstärkts. Det är inte längre bara tillväxten som anses nödvändig för fortsatt välfärd utan välfärd tycks också
blivit nödvändig för tillväxt. Den ökade vikt som välfärden spelar skall förstås mot bakgrund av
produktionsnätverkens utveckling där kraven på innovation och kreativ gör frågan om arbetskraftens kognitiva
förmåga till delaktighet och medskapande helt central för företagens konkurrenskraft. Grunderna för den kognitiva
förmåga som framväxandet och bärandet av den icke-kodifierbara kunskapen kräver utvecklas redan i förskoleåldern.
För att klara sig i den internationella konkurrensen och bli till en attraktiv nod i de globala produktionsnätverken måste
vi inte bara anpassa vår tillväxtregim utan också vårt sätt att värdera och utforma vår välfärdsregim. Här blir det
viktigt med mentala förändringar som gör att vi förmår se på sociala utgifter för förbättrad välfärd som en investering
och inte som en kostnad. Lika viktigt som att genomföra investeringar i fysisk infrastruktur som kopplar upp och
förbinder oss med omvärlden, lika viktigt blir det med en social investeringspolitik som kan fungera som en
stötdämpare, som kan fånga upp och lindra de effekter som globaliseringen för med sig och som inte är önskvärda.
Sådana stötdämpare skulle exempelvis tillhandahålla finansiella resurser för att skolan skulle återfå sin förmåga att ta
sitt kompensatoriska ansvar och ge den utbildning och den kognitiva förmåga som de globala produktionsnätverken
och därmed arbetsmarknaden kräver.
I samband med att Världshälsoorganisationen WHO uppmärksammade medskapandets och delaktighetens betydelse
för en förbättrad folkhälsa ökade också insikten om behoven att utveckla och anpassa den generella välfärdens
principer. Lika angeläget som det är att tillvarata de principer på vilka de generella välfärdssystemen bygger, inte
minst för att upprätthålla människors solidaritet och finansieringsbenägenhet, lika angeläget börjat det bli att ta hänsyn
till den ökande mångfald i olika befolkningsgruppers behov av stöd som samhällsomdaningen medför när det lokala
alltmer flätas ihop med det globala. Det är ur detta perspektiv och ökande behov av att kombinera det generella och det
selektiva som en riktad social investeringspolitik blir ett intressant medel att använda.
En social investeringspolitik handlar ytterst om att uppfatta sociala insatser som nödvändiga investeringar i den sociala
hållbarhet som krävs för att bli till en del i de globala produktionsnätverken. Det handlar om att skapa budgetutrymme
för ett långsiktigt och förebyggande tänkande. Det motiveras ekonomiskt av att kostnaderna för tidiga och
förebyggande insatser blir betydligt lägre än de kostnader som uppstår för att hantera problemen när det blivit akuta.
Behoven av sociala investeringar har medfört en diskussion om inrättandet av sociala investeringsfonder. Genom att
kunna bokföra sociala insatser som investeringar i form av kapitalkostnader undviker man att belasta
driftskostnadsbudgeten och kommer därmed undan kommunallagens krav på budgetbalans. Överskott från ett år kan
härmed också flyttas över och användas för att täcka upp planerade underskott påföljande år. Problemet som uppstår
handlar inte bara om svårigheten vid budgetarbetet att allokera resurser till någonting som ännu inte hänt och som
man svårligen kan bevisa skulle hända om inte dessa resurser anslås. En annan svårighet ligger i att få olika delar av
förvaltningen att avstå medel till en sådan fond och därmed stå för en del av insatsernas kostnader med tanke på att det
är helt andra delar av samma förvaltning som tillgodogör sig effekterna av de minskade kostnaderna i framtiden.
Alldeles oavsett svårigheter med budgetmässiga teknikaliteter börjar alltfler kommuner och landsting runtom i Sverige
arbeta med att försöka finna lösningar på hur motsvarande ”välfärdsfonder” skulle kunna upprättas inför framtiden för
att fungera som stötdämpare och neutralisera oönskade effekter från internationella konjunktursvängningar. Olika
försök görs också runtom i Sverige för att utforma de mer selektivt riktade fonderna på ett sådant sätt att dess
användningsområden i allt större utsträckning kan bli föremål för att identifieras av samhällsmedborgarna själva
genom en s.k. deltagande budgetering.
44
SAMBANDEN MELLAN STAD OCH LAND
En gradvis förändring av produktionsinriktningen skulle också kunna medge det förstärkta
och ömsesidiga beroende mellan stad och land som teoribildningen kring Den Nya
Ekonomiska Geografin ställer som grundläggande villkor för ekonomisk hållbarhet.
Teoribildningen visar på hur staden behöver sitt omland såväl när det gäller sin
livsmedelsförsörjning som sin arbetskraft. På samma sätt behöver omlandet sin stad med
den närhet till varor och tjänster som hör det goda livet till. En ökad närproduktion av varor
och tjänster reducerar också transportarbetet och stärker stadens globala ansvarstagande för
en rimligare användning av ändliga energiresurser och ett minskat koldioxidutsläpp. En
ökad samverkan mellan stad och land är också viktigt för den sociala hållbarheten. Många
av de unga kvinnor och män som blivit kvar arbetslösa på landsbygden upplever sig
bortglömda och osynliggjorda. De riskerar att politiskt radikaliseras och söka sin identitet i
framväxande främlingsfientliga strömningar.
FAKTARUTA STAD OCH LAND
På samma sätt som de globala produktionssystemen behöver sin stad behöver de sin landsbygd. Såväl den lokala
avsättningsmarknaden som arbetsmarknaden behöver sin storlek. Landsbygden är också en viktig leverantör av råvaror,
livsmedel och energi. Framför allt behövs en levande landsbygd för människors livskvalitet. Människan har alltid haft en
speciell relation till jorden. Den har möjliggjort människors överlevnad och format hennes kulturer. Vår tids
nätverkssamhälle med sina globala förgrenar och möjligheter till vardagsliv på olika platser förstärker människors behov
av natur, rekreation och av lokal förankring. På samma sätt behöver landsbygden sina kärnstäder och dess kollektiva
nyttigheter i form av arbetstillfällen och institutioner för utbildning, hälsovård och kultur. En regional utvecklingsstrategi
och vision för vår tid måste därför ta sin utgångspunkt i den vikt som sambanden mellan stad och land spelar för den
sociala hållbarheten. Eftersom utvecklingen medför att stad och land riskerar att glida isär, att ökande skillnader i
levnadsvillkor och livsvillkor medför sociala spänningar och oro som hotar social stabilitet och hållbarhet måste det finnas
platser och arenor som medger möten mellan människor och som ger möjlighet till inflytande och politiska delaktighet.
För att tala med den amerikanske statsvetarprofessorn Robert Putnam, som påvisat betydelsen av socialt kapital, blir det
viktigt att förstärka såväl sammanbindande kapital för starka horisontella relationer mellan olika befolkningsgrupper som
överbryggande kapital för att också medge starka vertikala relationer mellan beslutsfattare och invånare (Putnam (1996).
Lokala effekter av övergripande målkonflikter mellan tillväxtens kortsiktiga lönsamhetskrav och hållbarhetens mer
långsiktiga behov måste kunna identifieras och hanteras på ett sätt som skapar framtidstro och social tillit. Den tilltagande
diskriminering som utifrån olika grunder följer i den ojämna utvecklingens spår måste aktivt motverkas och respekten för
de mänskliga rättigheterna förstärkas. Invånardialog och medskapande utgör viktiga förutsättningar för detta.
Medvetenheten om detta framgår av VGR:s budgetunderlag för perioden 2015-2017 i vilket står att läsa: ”Att skapa en
socialt hållbar region i tillväxt förutsätter ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer utifrån tydliga
samarbetserbjudanden från VGR. En viktig aspekt av människors rättigheter är att få delta i dialog kring beslut som rör
dem själva. Ett led i VGR:s arbete för demokrati, effektivitet, legitimitet och ansvarstagande är att inkludera civilsamhälle
och invånargrupper i dialog om Västra Götalands utveckling. Följande bör prioriteras 2015-2017”. Budgetunderlaget
påpekar vikten av att ” initiera ett systematiskt samarbete med övriga samhällsaktörer med målet en socialt hållbar region”
liksom att ” initiera dialogprocesser med invånarna för ökad delaktighet i Västra Götalands och VGR:s utveckling”
45
ATT BRYTA INNANFÖRSKAPETS GRÄNSER
Rapporter från den sociala resursförvaltningens visar på hur stadens inkomst- och
hälsoklyftor liksom boendesegregationen ökar år från år. Staden glider alltmer isär. I den
politiska retoriken är det utanförskapet som är problemet. Som Mikael Stigendal, professor
i sociologi vid Malmö Högskola, är noga med att påpeka står problemet snarare att finna i
innanförskapet. För att öka människors säkerhet och trygghet i våra bostadsområden och i
vår vardag bygger fastighetsägarna stängsel och försöker öka kontrollen med hjälp av
säkerhetsvakter och kameraövervakning. Inom fredsforskningen kallas detta för negativ
säkerhet. Lag och ordning upprätthålls genom skydd mot upplevda hot istället för att
komma tillrätta med det upplevda hotets orsaker. En mer offensiv och positiv säkerhet
handlar om att ge människor rätten till någonting och om att bygga social tillit genom
främjande och förebyggande åtgärder för att samhället skall bli mer inkluderande.
Nedskärningar i den gemensamma sektorns åtaganden och minskat finansiellt utrymme
för offentlig service som bibliotek, vårdcentraler och fritidsgårdar försvagar den sociala
tilliten. För ökad tilltro måste de offentliga institutionerna med sina generella
välfärdssystem tillåtas verka så att de når ut till samhället marginaler och de som är i störst
behov. Som den svenske historikern Lars Trädgård påpekar så har emellertid de svenska
välfärdssystemen aldrig varit riktigt bra på att fånga upp de behövande som befinner sig
utanför arbetskraften. Den samhällsomdaning som pågår med sin mångfald av behov och
förutsättningar ökar nu kraven på en riktad socialpolitik för att inte alltfler skall känna sig
utestängda från samhällsutvecklingen. Unga medborgare som saknar gymnasiebehörighet
är speciellt sårbara. Kommer de inte in på arbetsmarknaden kommer de inte heller in på
bostadsmarknaden. De tvingas bo kvar hemma. De får då många gånger inte heller del av
försörjningsstöd eftersom detta behovsprövas utifrån hushållets inkomster. Då blir inte
steget långt för att söka sig extrainkomster genom sätt som inte är förenligt med svensk
lagstiftning och synsätt. För många har välfärdssystemen genom sin brist på riktade insatser
utvecklats till en sprinkler som sitter uppe i taket med uppgift att fylla vattenglaset på
bordet.
Även för arbetsmarknaden blir det allt viktigare med proaktiva åtgärder för att riva
innanförskapets murar och skapa ett tillgängligare samhälle för alla som vistas i staden.
Skall vi klara av att hävda oss på den internationella marknaden, måste vår förmåga till
innovation och kreativitet öka. Forskningen visar härvidlag på betydelsen mångfald och
förmågan att göra två saker på nya sätt och därtill i kombination. Det är detta som gör det
så viktigt att på allvar ta itu med frågan om hur mångfalden kan stärkas och komma till sin
rätt. Segregationen är ett problem när den inte förmår att tillvarata människors olika
erfarenheter och skapande kraft och inte heller medger alla människor samma livschanser.
Men det är inte säkert att lösningen ligger i traditionell integrationspolitik. I vårt
globaliserande tillstånd inställer sig frågan om vem som skall integreras av vem och i vad?
Migration skall i allt större utsträckning uppfattas som ett i globaliseringens tidevarv
naturligt flöde av människor som söker förbättra sina livschanser. Många befinner sig i
transit – på väg att bryta upp om det dyker upp ”grönare gräs” och bättre arbetsmöjligheter
någon annanstans. Trots att denna typ av migranter ofta har en relativt hög utbildning i
bagaget medför rådande kriterier för att översätta betyg och examena till svenska
förhållanden att de likafullt har svårt för att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
Resultatet av att vi snarare ser på invandringen som ett problem som måste lösas snarare än
som en resurs som måste tillvaratas är att vi skapar någon form av en ”etnifierad
svenskifierad arbetsmarknad” som saknar den mångfald i kunnande som kreativa
innovationer ställer allt högre krav på. Segregationens problem bottnar således snarare i
46
attityder och mentala barriärer som tar sig uttryck i upplevd utestängning från stadens
övriga rum, politisk maktlöshet, rasism och stigmatisering. Lika viktigt som att komma
tillrätta med åtskilda boenden är att tillvarata människors medskapande kraft och skapa
tillgång till välfärd, arbete och samhällsservice. Här blir det viktigt med det vi numera
kallar för interkulturell kompetens när vi tänker på behoven av att ha tillgång till helt andra
erfarenheter och förhållningssätt för att kunna hantera de komplexa samhällsfrågor vi
tidigare inte behövt ställas inför.
MEDSKAPANDE OCH DIALOG.
Valresultatet hösten 2014 vittnar om att många människor inte hittat sin plats i samhället
utan känner sig utestängda och marginaliserade. I den stora samhällsomdaning som råder,
med sin stora mångfald och skilda socio-ekonomiska förutsättningar, börjar det
grundläggande fundamentet i vår demokrati, den representativa demokratin, att halta. De
komplexa samhällsproblem som följer i omdaningens spår fångas inte alltid upp och kan
därför alltmer sällan hanteras av traditionella politiska ideologier genom att placeras in på
den vänster-högerskala som kännetecknar svensk blockpolitik. Folks misstro ökar och det
politiska systemets legitimitet börjar svikta. Även om valdeltagandet ligger på en hög nivå
vid internationella jämförelser är de lokala variationerna stora. Kvinnor, unga och
utrikesfödda är klart underrepresenterade. En besvärande ”nånannanism” breder ut sig där
många reducerar sin egen roll och avhänder sig sitt eget ansvar för utvecklingen. Detta
förhållande förstärks av att också många beslutsfattare ser på stadens invånare som objekt,
som man skall göra någonting för istället för att se dem som subjekt som man gör
någonting tillsammans med.
För att återupprätta legitimiteten i det politiska systemet måste den representativa
demokratin kompletteras med en medskapande ”perspektivdemokrati” som gör det möjligt
att få med så många perspektiv som möjligt till hur sakfrågorna skall hanteras oavsett hur
representativa de är. Det handlar om att få med såväl ett uppifrån- som ett
underifrånperspektiv liksom om att få med perspektiv från såväl de som är inkluderade
(befinner sig i innanförskapet) som de som är exkluderade (som upplever sig utestängda).
Medskapande handlar om delaktighet i hela stadens beslutsprocess, från
problemformulering till identifiering av åtgärder liksom genomförande/uppföljning av
dessa. Medskapandet innebär ett delaktigt ansvarstagande för att åtgärderna vidtas liksom
för de resultat och effekter de medför. Medskapande handlar således inte om att göra
någonting för någon utan handlar mer om att göra någonting med någon. Medskapande
bygger på jämlika maktrelationer där makt inte handlar om makt över någonting utan om
makt till någonting.
Medskapandet är en nödvändig förutsättning för att kunna riva innanförskapets murar. De
åtgärder som krävs kan bara identifieras i samverkan mellan de som själva tillhör
innanförskapet och de som upplever sig utestängda. De beror uteslutande på de
förhållanden som råder lokalt. Detta gäller också för den sociala investeringspolitikens
utformning och användning där bara de tillfälligt resurssvaga själva kan identifiera
behoven.
Medskapande blir också nödvändigt för att definiera innehållet i de tre värdegrunder som
ligger till grund för den sociala hållbarheten såsom KAIROS valt att definiera den
(KAIROS 2013). Säkerhet, utveckling och rättvisa är i grunden omtvistade begrepp vars
innehåll bara kan förhandlas fram från fall till fall utifrån de omständigheter som råder.
Behovet av medskapande dialog förstärks genom att vår tids samhällsomdaning också
47
medfört flera olika typer av värdegrundskonflikter. Det handlar såväl om samhällens ökade
heterogenititet, strävan efter jämställdhet som nya globala influenser.
Det är viktigt att den form för dialog som medskapandet bygger på blir så inkluderande
som möjligt. Dialog handlar förvisso om att lyssna, tänka och lära tillsammans. Den
lärande dialogen riskerar emellertid ofta att ske på ”innanförskapets” villkor och utifrån
dess självpåtagna tolkningsföreträde. En sådan form för dialog blir problematisk och
riskerar, kanske tvärtemot sina avsikter, att förstärka istället för att förändra rådande
maktstrukturer. En medskapande dialog handlar om att förutsättningslöst och utifrån
deltagarnas egna förutsättningar, erfarenheter och värdegrunder tillsammans definiera
problemen, om att identifiera åtgärdsförslag och om att gemensamt ta ansvar för
åtgärdernas genomförande. Det är under det gemensamma handlandet som
meningsskiljaktigheter, olika värdegrunder och maktstrukturer kan konfronteras,
synliggöras och hanteras.
Makthavarna upplever ibland att dialog och medskapande står i motsättning till den
representativa demokratin. Det finns därtill en utbredd, och inte helt obefogad, rädsla för att
medskapande i praktiken bara skall innebära att det är de redan resursstarka som kommer
till tals och att medskapandet tvärtemot sina avsikter ytterligare förstärker deras inflytande .
Inriktningen av den sociala investeringspolitiken skulle härvidlag kunna utformas så att de
blir exempel på hur liknande motsättningar skulle kunna överkommas. Den representativa
demokratins uppgift blir att fatta beslut om att en social investeringspolitik skall införas.
Det handlar här om vad som skall göras utifrån en diskussion om varför. Utifrån ett sådant
beslut tar ett inkluderande medskapande vid mellan de som skall genomföra besluten (delta
i arbetet med medborgarbudeten) och de som skall använda (bruka) de medel som budgeten
är tänkt att tillhandahålla. På denna medskapandets nivå handlar det om att fånga upp olika
perspektiv på vad som skall göra och på varför detta skall göras. Den sociala
investeringspolitiken används alltså här till att göra någonting med invånarna och inte
någonting för invånarna. Ett sådant förhållningssätt inkluderar frågan om makt och utgår
ifrån att makt inte är något nollsummespel. Det handlar här om att samtliga beslutsnivåer
delar med sig av makt till invånarna. Såväl de politiker som fattat beslut om politikens
införande liksom de som deltar i medborgarbudgetens utformning och resursallokering
förstärker härigenom sin egen förmåga att göra rätt saker på rätt sätt och därmed också att
öka det politiska systemets legitimitet.
POLITIK HANDLAR OM VARFÖR NÅGONTING SKALL GÖRAS.
Medskapande dialog är också viktigt för det politiska systemets legitimitet på vilket den
sociala hållbara utvecklingen måste bygga. De flesta kommuner med självinsikt har under
senare år tagit fram principer för dialog med medborgarna. De handlar om när dialog skall
ske, med vem och hur. De ger också riktlinjer för hur resultaten från dialogen skall
användas och hur återkoppling skall ske. Ofta skiljer man på två typer av dialoger. En
handlar om politikens dialog med invånarna (den sk medborgardialogen) och en handlar om
tjänstemännens dialog med användarna av de tjänster som den offentliga sektorn är tänkt att
tillhandahålla (den sk brukardialogen). Medan den förra blir ett viktigt inspel till vad som
skall göras handlar den senare mer om hur detta skall göras. Några principer för dialog
kring varför saker och ting skall göras har med något enstaka undantag inte utarbetats.
Dialog har därför många gånger i praktiken helt enkelt kommit att handla om de tillfällen
som politiker och tjänstemän har någon form av kontakt med invånarna. Värdet av
dialogens kvalitativa innehåll och utrymmet för det politiska medskapande som är en
förutsättning för ökad lokal samhällstillit uppmärksammas inte.
48
Detta förhållande skall uppfattas som ett resultat av att politiken under senare decennier
har rört sig allt mer inåt mitten. Det finns olika skäl till detta. Kampen om mittenväljarna
har hårdnat. Därtill kommer att den omdaning vi befinner oss i minskat utrymmet för
politik. Politiken på såväl nationell nivå som på kommunal och lokalnivå präglas av de fyra
mantran som upplevs som ett måste för att finna sin plats i de globala produktionsnätverken
och förädlingskedjorna. Politikens uppgift har blivit att skapa förutsättningar för en så stor
tillväxt, innovation, kreativitet och attraktivitet som möjligt. Resultatet har blivit att
omvärlden stakar ut vad som beslutsfattarna på såväl nationell som lokal nivå upplever som
den enda vägens politik. Flera forskare har som vi tidigare nämnt, pekat på att ett sådant
konsensus inriktat förhållningssätt medfört ett post-politiskt tillstånd som gjort att många
städer därmed utvecklats till vad litteraturen uppmärksammar som den postpolitiska staden.
Det demokratiska underskottet förstärks därtill av att d eltagandet i det nätverkssamarbete
som präglar de nya formerna för en mer partnerskapsbaserad form för samhällsstyrning
begränsas till få politiska och ekonomiska makthavare och exkludera andra. De varnar för
att det utrymme som därmed skapas skall göra det möjligt för mer extrema och populistiska
politiska krafter att växa fram i det politiska rummets ytterkanter.
För att demokratin och den lokala samhälleliga tilliten skall förstärkas måste detta
postpolitiska tillstånd brytas och det politiska samtalet återskapas om frågan varför och
någonting skall göras. Uppfattningar om den egna behovstillfredställelsen som enskild
brukare måste kunna ramas in i frågan om invånarnas sammantagna samhällsnytta. Staden
blir här en viktig arena. I staden kommer politiken nära människor. Här blir politik
någonting konkret som direkt berör människors vardagsliv. Här finns utrymme för
medskapande och passion också mellan valen. Det var i staden som begreppet demokrati en
gång föddes. Det är här som demokratin har störst möjligheter att återfödas.
49
FAKTARUTA– DIALOG OCH MEDSKAPANDE I DET POSTPOLITISKA TILLSTÅNDET
Forskningslitteraturen uppmärksammar hur övergången från nationalstatsprojektet med sina traditionella
metoder för samhällsstyrning ( government) till det postnationella nätverkssamhället med sina mer platta och
partnerskaps baserade sätt för styrning (governance) tenderar att få en negativ inverkan på demokratin.
Härigenom finns det risk för att innanförskapets gränser ytterligare snävas in och förstärks. Som exempel kan
nämnas beslutet om lokalisering av en ny evenemangsarena i Göteborg. Besluten om västlänkens utformning
och att införa trängselskatt i Göteborg för ett möjliggöra dess finansiering utgör ett annat talande exempel.
Den postpolitiska stadens beslutsfattande präglas många gånger av att tjänstemännen tillhandahåller förslag till
policy utifrån hur de uppfattar politikens signaler på vad som är möjligt (tjänsteutlåtande - TU). Såväl intressesom målkonflikter tonas ner för att en bredd konsensus skall kunna uppnås. Politiken fattar beslut utifrån TU
om vilka institutioner och medel som kan användas för att genomföra besluten och gå från ord till handling. I
den utsträckning som någon dialog med invånarna blir aktuell vid utformandet av policyn är det för att förbättra
beslutsunderlagen för att få så stor effektivitet som möjligt under genomförandet. Tjänstemännen får i uppdrag
att mer detaljerat utveckla riktlinjer för hur man skall gå tillväga och invånarna kan ibland inbjudas att delta i
politiken genom någon form av brukardialog.
Dialog och medskapande är emellertid inte i första hand en fråga om att förbättra beslutsunderlag och
effektivitet vid genomförandet. Dialog och medskapande är en förutsättning för socialt hållbar utveckling. En
hållbar samhällsutveckling kräver att invånarna är såväl faktiskt delaktiga som att de känner sig delaktiga. De
komplexa samhällsproblem som städer står inför och som måste hanteras handlar i stor utsträckning om
livsstilsfrågor som förutom socialt främjande strukturer också fordrar ett individuellt ansvar. Detta gör det
nödvändigt att bryta det postpolitiska tillståndet och återinföra det politiska med sina intresse- och
målkonflikter. Det politiska, som utgör kärnan för all demokrati, handlar om en kamp om vad det är som skall
göras och varför. Vikten av att känna sammanhang och att kunna påverka de beslut som berör människors
vardagsliv har också uppmärksammats av folkhälsoarbetare. Möjligheten att påverka beslut som rör våra
levnadsförhållanden anses därtill utgöra ett exempel på mänskliga rättigheter. Invånardialog och medskapande
utgör i själva verket grundläggande förutsättningar för demokrati dvs för att den politik som bedrivs skall
uppfattas som legitim och de beslut som fattas som demokratiskt förankrade. Den vanliga uppfattningen som
finns att tjänstmännens genomförande av politiskt fattade beslut skall betraktas som, helt opolitisk är samtidigt
en allvarlig förenkling. För att underlätta konsensus kring innehåll och genomförande av en policy lägger sig
ofta tjänstemännen i sina TUs på en hög abstraktionsnivå. När beslut om genomförandet väl fattats måste
tjänstemännen omskapa policyn utifrån sina egna tolkningar om vad det är som skall göras och varför. Här
smyger det politiska sig åter in i processen på ett sätt som många gånger riskerar att sakna politiska mandat och
demokratisk grund.
FÖRÄNDRAD KUNSKAPSSYN
Medskapande kräver genom sin strävan efter att bryta det postpolitiska tillståndet, och
problematisera svaret på frågan varför någonting skall göras, också en förändrad syn på
kunskap. De ökade krav på att förstå helheten som den ökande komplexiteten i
samhällsproblemen medfört har gjort det allt viktigare att analysera problemen utifrån olika
perspektiv. Betydelsen av den mer erfarenhetsbaserade kunskapen har därmed ökat. Platon
definierade kunskap på ett sådant sätt att det endast omfattade den teoretiska kunskapen.
Han talade här om Episteme – om kunskap som är vetenskaplig och allmängiltig.
50
Aristoteles var den första att vidga föreställningenom bildning och föra in begreppet
praktisk kunskap. Det handlade inte bara om Techne – ordet för den kunskap som krävs för
att framställa de varor och förnödenheter som vi behöver (hantverket är sinnebilden för
praktisk kunskap). Det handlade också om Fronesis – den praktiska klokhet vi använder för
att bygga ett gott samhälle. Den kunskapen är etisk och politisk genom sitt syfte att bidra
till att göra mänskliga förhållanden bättre. Denna typ av kunskap är av demokratisk
karaktär i den meningen att den inte förutsätter någon formell skolning. Praktiskt
reflekterande och kloka människor kan man finna lite varstans och de utmärks främst
genom att de bär på långvariga och djupgående livserfarenheter (Liedman, 2011).
Till skillnad från Episteme, som bygger på vad som kommit att kallas för faktakunskap,
bygger Fronesis på färdighets- och förtrogenhetskunskap. Medan Episteme med sin
faktakunskap är möjlig att kodifiera – uttrycka i ord och sätta på pränt – är Fronesis med sin
färdighets- och förtrogenhetskunskap exempel på tyst kunskap
– det ofta osägbara som svårligen kan kodifieras. Människan är bärare av denna sorts
kunskap utan att nödvändigtvis ha behov av att formulera kunskapen i ord och sätta ner den
på pränt. Under senare tid har en ny form för kunskapsproduktion börjat växa fram och ta
form genom vad som kallas för en transdisciplinär kunskapsproduktion. Den syftar till att
utifrån en sådan bredare kunskapssyn tillvarata tyst kunskap och praktisk klokhet för att
utveckla förhållnings- och arbetssätt som lättare kan hantera komplexa samhällsproblem,
inte minst när det gäller de krav som en hållbar utveckling ställer (Brown, Harris
& Russell, 2010).
Med transdisciplinär kunskapsproduktion menas att den vetenskapligt
och teoretiskt förankrade kunskapen kombineras med den erfarenhetsbaserade
kunskapen (Polk & Kain, 2015). En ytterligare dimension i den transdisciplinära
kunskapsproduktionen utgörs av dess normativa strävan efter att bidra till hantering av de
komplexa samhällsfrågor som studeras och därigenom också att bidra till social förändring
(Polk, 2014). Den transdisciplinära metoden uppfattas därmed vanligen som mer
aktionsorienterad än andra kunskapsproducerande forskningsinriktningar. För att den
transdisciplinära kunskapsproduktionen skall bli relevant blir det nödvändigt att den
producerade kunskapen också kommer till användning. Det medskapande på vilket den
transdisciplinära kunskapsproduktionen bygger ska därför inte begränsas till ett
medskapande mellan olika yrkeskategorier, exempelvis mellan forskare inom akademin och
tjänstemän inom förvaltningen. Det är av stor vikt att också näringslivets representanter och
det civila samhällets medlemmar aktivt deltar i denna kunskapsprocess såväl i egenskap av
kunskapsbärare som i egenskap av kunskapsanvändare. Etablerandet av de
kunskapsallianser (Stigendal, 2013) som såväl den Europeiska Kommissionen,
Malmökommissionen som nu också Göteborgs Stads Sociala Resursförvaltning under
senare tid blivit starka förespråkare av riskerar härvidlag att bli problematisk. Som ordet
allians antyder finns här en risk för att de som ingår i medskapandet blir alltför exklusiva
och utgörs av de väletablerade och organiserade kunskapsbärarna medan sociala rörelser,
flyktiga nätverk och det oorganiserade flertalet av kunskapsbärarna i det civila samhället
förblir utestängda (Abrahamson, 2013b). Vi skall strax återkomma till vikten av att arbetet
med att riva innanförskapets murar inte endast resulterar i att människor som känner sig
utestänga och marginaliserade i samhällsutvecklingen skall känna sig välkomna att delta i
samhällsgemenskapen på innanförskapets villkor genom någon form av postkolonial
assimileringspolitik. Att riva innanförskapets murar måste innebära ökade möjligheter för
alla invånare att delta i det offentliga rummet och då utifrån sina förutsättningar,
erfarenheter och värdegrunder.
51
ETT NYTT SAMHÄLLSKONTRAKT
Vikten av naturliga mötesplatser för att bearbeta fördomar och förstärka social tillit och
sammanhållning kan inte överdrivas. Ett socialt hållbart och rättvist Göteborg bör sträva
efter en utveckling som bygger på medskapande och delaktighet och som medger alla
människor som bor, vistas eller arbetar i staden rätten till mänskliga rättigheter alldeles
oavsett var de är födda. Det viktigaste är att de vistas här och nu. Att sätta människan i
centrum blir en helt nödvändig strategi för att klara morgondagens globala utmaningar. Det
är också denna typ av strategi som kan förmodas ha störst framgång med att återupprätta
invånarnas tillit till det politiska systemets företrädare i staden. Ett större förtroende för
stadens förtroendevalda och en ökad tillit till det politiska systemet är en förutsättning för
att människor skall vara beredda att inte bara se om sitt eget hus utan också för att ta ett
större samhällsansvar. Vad som krävs är någon form av ett nytt samhällskontrakt som kan
ta vid när nu den traditionella svenska modellen går ur tiden (se faktarutor sid 3 och sid 4).
Ett sådant samhällskontrakt ligger också i linje med den nya välfärdsregim som krävs för
att en fortsatt uppkoppling till de globala produktionssystemen skall bli framgångsrik och
socialt hållbar.
Inspiration till hur ett sådant samhällskontrakt kan utformas får vi i den europeiska
chartern för säkerställande av Mänskliga Rättigheter i Städer.xv Dokumentet, som kan
betraktas som en moralisk åsiktsförklaring utarbetades av Barcelona och har sedan
godkänts och undertecknats av över 400 europeiska städer bl.a. av Stockholm.xvi Montreal i
Canada tillhör de städer som därefter tagit ett steg till. Frågan om stadsbefolkningens
rättigheter har kompletterats med frågan om skyldigheter. Ett juridiskt bindande kontrakt
har utarbetats mellan staden och dess invånare. Stadsbefolkningen har därtill definierats i
sin breda bemärkelse och omfattar alla som bor i staden oavsett om de är kanadensiska
medborgare eller inte.xvii
52
Fritt översatt ur förordet: Montreal medborgarcharter om rättigheter och skyldigheter
har kommit till stånd genom ett omfattande offentligt samråd, och grundar sig på
respekten för människans värdighet, jämlikhet, integration, tolerans och rättvisa.
Dessa gemensamma värderingar som ligger till grund för framväxten av ansvarsfulla
harmoniska och skapande relationer mellan staden och Montrealers. Stadgan är den
första i sitt slag som antagits av en stor kanadensisk stad. Medborgare,
förtroendevalda, tjänstemän - vi är alla bundna samman av stadgan, som uppmanar
oss att samarbeta för att uppnå kvaliteten på det liv vi söker som Montrealers.
Förutsättningarna för ett sådant nytt samhällskontrakt har ökat till följd av de
sammanfallande intressen mellan arbetsmarknadens parter som de globala
produktionsnätverkens fortsatta utveckling börjat ge upphov till. Som tidigare diskuterats
byggde den välfärdsregim som låg till grund för Saltsjöbadsavtalet och efterkrigstidens
svenska modell på vikten av samband mellan löner och vinster för att löntagarna skulle få
tillgång till den köpkraft som producenternas avsättning av sin massproduktion krävde.
Bakgrunden till dagens sammanfallande intressen av att etablera en ny välfärdsregim står
att finna i de globala produktionsnätverkens och därmed arbetsmarknadens ökande krav på
en arbetskraft med en tillräcklig kognitiv förmåga. Därtill kommer rädsla för att social oro
skall följa med alltför stora löne- och hälsoskillnader och uppleva orättvisor och olika
livschanser. Som vi tidigare redogjort för krävs innovation och självständigt lärande för att
klara sig i den globala konkurrensen. Ett sådant självständigt lärande kräver arbetskraftens
medskapande. Anders Nilsson och Örjan Nyström, aktiva inom arbetarrörelsens
tankeverksamhet, visar på hur framgångsfaktorn många gånger utgörs av
arbetsorganisationens förmåga att utveckla kunskap och kompetenser som inte är så lätta att
kopiera.xviii Genom att den kunskap som krävs samtidigt i allt högre grad bygger på ”tyst
kunskap” eller för vad som kallas icke-kodifierbar kunskap, blir den emellertid inte bara
svårare att överföra till andra utan också mer bunden till den person som innehar den och
därmed också mer rörlig och flyktig. Arbetsmarknaden får därmed ökat behov av såväl en
frisk och motiverad arbetskraft som kan delta i medskapandet som en arbetskraft som är
lojal och som känner samhörighet med sin arbetsplats. Med hjälp av ett sådant
samhällskontrakt kan de trygghetssystem byggas upp som krävs för att minska
53
osäkerhetsfaktorn och kostnaderna för produktionsomställning genom att göra det möjligt
för såväl företag som för deras anställda att bli mer förändringsbenägna.
Ett sådant samhällskontrakt måste utformas utifrån de krav som nätverkssamhället med
sina komplexa samhällsfrågor ställer på samhällsstyrningen. Den styrningsform, New
Public Management, som infördes för att underlätta övergången från det nationalstatliga
projektet till nätverkssamhället kom att baseras på utökat partnerskap där privata aktörer
fick mer plats och på mer affärmässiga principer för lönsamhet. Medborgarna kom att
betraktas som kunder och strävan blev att öka den individuella behovstillfredställelsen.
Med facit i hand blev det en relativt dyrköpt erfarenhet. Marknaden var inte alla gånger den
lämpligaste aktören för att tillhandahålla den bredare form av samhällsnytta som utgjorde
välfärdens grundpelare. Alltfler av stadens invånare upplevde att såväl vård som skola och
omsorg blev eftersatt. Inom förvaltningsforskningen har det under senare år vuxit fram
tankar kring en ny form av styrning, public value management, som anses bättre lämpad för
framtidens nätverkssamhälle. Denna styrningsform utgår ifrån att värdet av samhällsnyttan
är större än summan av individuell behovstillfredställelse och bygger mer på legitimitet och
medskapande (Guevara 2015). En sådan på samhällsnytta måste ligga till grund för det
samhällskontrakt vi här har i åtanke. Det blir därför viktigt att vidga begreppet mänskliga
rättigheter från sitt fokus på individuella rättigheter till att också omfatta kollektiva
rättigheter och samhällsnyttan i stort.
BOSTADSOMRÅDETS ROLL I SAMHÄLLSBYGGET
Erfarenheterna visar att ett samhällskontrakt inte kan skapas uppifrån av välmenande
beslutsfattare utan är någonting som måste tillåtas växa fram underifrån i interaktion med
medborgarna. Det samhällskontrakt som kom att ligga till grund för den svenska modellen
växte fram i en sådan samverkan mellan arbetsmarknadens parter. Svårigheten som
föreligger idag när det gäller möjligheterna att etablera ett nytt samhällskontrakt finns i det
politiska landskapets förändring, framväxten av nätverkssamhället och det sätt på vilket
globaliseringen omvandlat nationell ägarmakt till utländsk. Det civila samhällets sociala
rörelser och organisationer kännetecknas av mångfald med många olika förhållningssätt
och krav på samhällsförändring som ofta visar sig få svårt att identifiera gemensamma krav
på vad som bör göras. Även näringslivet är splittrat utan samordning. Det är minst sagt
oklart vem som kan bli förhandlingspartner för att utforma det samhälleliga kontrakt som
skapar förutsättningar för den sociala hållbarheten och utgöra stadens framgångsfaktor. Vår
tids nätverkssamhälle med sitt förändrade politiska landskap ställer därför krav på att
samhällskontraktet förutom sin förankring på arbetsmarknaden också har sina rötter i de
bostadsområden där människor befinner sig. Den pågående samhällsomdaningen medför
behov av ökad kapacitet för att hantera komplexa samhällsfrågor inte minst när det gäller
den hållbara utvecklingens olika dimensioner. Det är på lokal nivå som många av de
globala utmaningarna skapas och dess effekter blir tydliga och måste hanteras. Platsens och
den fysiska miljöns betydelse för innovativt tänkande liksom betydelsen av städernas
gränsöverskridande internationella nätverkssamarbete kan härvidlag inte nog betonas.
Renovering av miljonprogrammen ger möjligheter att bidra till att ett sådant
samhällskontrakt kan växa fram med förmåga att hantera flera av dessa komplexa problem.
Förestående renoveringar handlar inte minst om energianvändning och den ekologiska
hållbarheten. Det handlar också om att identifiera finansieringsmodeller som möjliggör nya
former för samverkan mellan olika aktörer och bidrar till ekonomisk hållbarhet. Utifrån de
sociala investeringsfondernas principer skulle exempelvis en sådan samverkan mellan
fastighetsbolag, boende och försäkringskassan kunna medge en ökad lokal sysselsättning
54
med reducerade behov av försörjningsstöd. Miljonprogrammens förestående renoveringar
ger även möjlighet att minska många invånares känsla av att vara utestängda från att delta i
det beslutsfattande som berör förhållanden med stort inflytande över vardagslivet. Dialog
och medskapande med de boende blir här viktiga byggstenar. Inte minst handlar det om att
komma överens om renoveringsarbetets och standardhökningens önskvärda omfattning.
GÖTEBORG I VÄRLDEN
Dessa synvändor hjälper till för att vi skall klara av att göra ytterligare en. Som vi
inledningsvis redogjorde för har omvärlden allt sedan stadens tillblivelse haft ett mycket
stort inflytande över stadens utveckling. Internationellt samarbete har därför utgjort ett
självklart och naturligt inslag. De riktlinjer som nyligen tagits fram för stadens
internationella samarbete framhåller också betydelsen av ett sådant samarbete förstärks. Det
handlar emellertid inte bara om att Göteborg skall klara sig bättre i världen. Vi göteborgare
måste också bidra till att skapa en bättre värld. Det klarar vi inte av att göra ensamma. Ett
fortsatt och förstärkt gränsöverskridande nätverkssamarbete med städer runt om i världen är
oerhört betydelsefullt, också av andra skäl. Många städer befinner sig i samma
spänningsfält och har samma behov av globala regelverk som möjliggör och underlättar en
hållbar utveckling på lokal nivå. För städer i västvärlden gäller det att tålmodigt bidra till
att bygga upp den legitimitet för ekonomiskt och politiskt samarbete som raserats av
finansiella kriser och det sätt på vilket de hanterats utifrån nationalstaters kortsiktiga
säkerhetsintressen. Det gäller därför nu att föregå med gott exempel och i praktisk handling
visa på att man menar allvar med de konventioner om mänskliga rättigheter och jämlika
livschanser som man skrivit under. Det gränsöverskridande nätverkssamarbetet blir också
viktigt för att staden skall möjlighet att påverka inriktningen av det arbete som pågår
globalt med att etablera de övernationella regelverk som den hållbara utvecklingen kräver.
Medan arbetet pågår för att etablera erforderliga globala regelverk finns det samtidigt
mycket som kan göras lokalt för att förändra inriktningen på den dominerande
stadspolitiken. Framför allt gäller det att skapa mötesplatser för interkulturell samverkan
vars medskapande kan hjälpa oss att fostras till de anvarstagande världsmedborgare som
framväxande nätverkssamhällen med fortsatt sammansmältning av det lokala med det
globala ställer krav på. Det handlar om att värna om det öppna och välkomnande samhället.
Som vi tidigare diskuterat handlar det om att riva innanförskapets murar på ett sätt som gör
det möjligt för människor från olika delar av världen med olika förutsättningar och
erfarenheter att bidra till den mångfald som krävs för att hantera vår tids komplexa
samhällsproblem. Vi måste komma till insikt om att människor som av olika skäl väljer att
tillbringa delar av sin livstid i vår stad utgör en viktig resurs istället för att som nu i bästa
fall uppleva dem som offer vars behov kräver att vi ”öppnar våra hjärtan” och erbjuder stöd
för den goda sakens skull och i sämsta fall enbart ser dem som tärande problem. Bara att
klara av de umbäranden som så många utsätter sig för genom att ta sig upp genom Europa
till ett så avlägset Sverige vittnar om en osedvanlig personlig innovativ och kreativ förmåga
som skulle kunna tillföra mycket till det svenska samhällsbygget.
I sammanhanget förtjänar det återigen att påpeka att rivandet av innanförskapets murar
inte handlar om någon form av assimileringspolitik som syftar till att människor skall
integreras in i det svenska samhället på innanförskapets villkor. Det handlar mer om att riva
innanförskapets murar för att möjliggöra en breddad och fördjupad interkulturell samverkan
utifrån människors egna villkor och förutsättningar. Vår tids förändrade migrationsmönster
gör ett sådant förhållningssätt än viktigare. Folk befinner sig mer i transit än tidigare. De
upplever sig vara på väg någon annanstans – även om tiden för deras ”tillfälliga besök”
55
ibland sträcker sig över tio år. De lever också genom den moderna informationstekniken
sina vardagsliv på flera platser samtidigt. De är redan integrerade i sina nätverk som
sträcker sig ut i världen. De har inget större behov av att integrera sig i Sverige, speciellt
inte om de upplever sig diskriminerade såväl i samhället i stort som på arbetsmarknaden i
synnerhet. Den tid det tar för att validera de kunskaper de bär på är ett tydligt exempel på
hur innanförskapets mekanismer verkar.
Det andra förhållandet som gör det angeläget att medvetet verka för att riva
innanförskapets murar hittar vi i allt fler studier som visar på de mentala barriärer och den
rädsla för det som avviker från svenska normer som traditionellt legat till grund för den
svenska staten och den harmoniska relationen mellan civil samhället och staten. Många
etniska svenskar är inte lika toleranta och inbjudande som den svenska självbilden försöker
få oss alla att tro. Flera personer från en rad olika samhällssektorer vittnar i sammanhanget
om att innanförskapets murar i Göteborg i förhållande till en rad andra platser känns
speciellt svåra att forcera. De menar att ”goa gubbar” i Göteborg är en myt och att såväl
näringslivsföreträdare som politiker betackar sig för externa influenser och hela tiden utgår
ifrån att vi själva vet bäst när det gäller vad som bör göras här i Göteborg (Magnusson,
Nilsson 2015).
En förändrad stadspolitik handlar således om att möjliggöra en mer inkluderande och
välkomnande stad. Därtill kommer en förändrad syn på ekonomisk tillväxt, en förändrad
produktionsinriktning och nya konsumtionsmönster. Denna omställning är nödvändig för
den minskad resurs- och energianvändning som ett globalt ansvarstagande kräver.
Minskningen i denna del av världen är ett sätt för att ge människor runt om i världen med
sämre levnadsstandard tillgång till det miljöutrymme som krävs för att också de skall kunna
leva anständiga liv. Blir inte internationellt samarbete och fortsatt globalisering bra för alla,
blir det snart inte heller bra för någon.
56
Manöverutrymmet
Frågan som inställer sig efter denna genomgång av Göteborgs Stads historia och dess
aktuella utveckling är hur vi kan förstå avståndet mellan den politiska viljeinriktningen som
framgår av budgeten – stadens främsta styrdokument – när det gäller att se till hållbarhetens
samtliga tre dimensioner och den stadspolitik som genomförs i praktiken. Svaret tycks stå
att finna i i rådande maktstrukturer och det tolkningsföreträde som de ekonomiska
beslutsfattarna lagt beslag på när det gäller hur stadspolitiken bör utformas för att Göteborg
skall klara sig så bra som möjligt i världen. Över tiden under stadens historia har denna
stadspolitik skapat produktionsstrukturer och en spårbundenhet vars inriktning det politiska
ledarskapet inte haft möjligheter att förändra under den mandatperiod som de suttit vid
makten. Detta har i sin tur medfört en rad olika målkonflikter som det politiska ledarskapet
visat sig inte heller ha haft någon förmåga att hantera.
Som diskuteras i ett kommande kunskapsunderlag (Abrahamsson, 2015b) visar den
kritiska samhällsforskningen samtidigt på att strukturer skapas av aktörer och också under
vissa omständigheter kan förändras av aktörer. Den kritiska teorins dialektiska
förhållningssätt till samhällsförändring blir här intressant att använda (Cox 1999). Under
min egen forskning har jag under åren observerat hur det från och till uppstår gläntor i det
politiska landskapet som gör att utrymmet för att göra olika synvändor och förändra
strukturer ökar (Abrahamsson 2003). Sådana tillfällen till förändring skapas när de
motsättningar, som oftast byggs in i samhällsstrukturerna, inte minst till följd av den
politiska demokratins ständiga behov av olika kompromisser, blir så stora att de hotar de
grunder på vilka samhällsordningen och marknadsekonomin ytterst vilar. Den kritiska
teorin pekar härvidlag på hur frö till förändring skapas i det spänningsfält som varje
struktur bär på och som utgörs av det dialektiska samspelet mellan strukturens koherens
och strukturens inneboende motsättningar. Samtidigt finns det många exempel på att det
faktum att det skapas tillfällen för förändring inte automatiskt medför att sådana tillfällen
kan gripas. Historiska erfarenheter pekar härvidlag på att politiska och ekonomiska
makthavare sällan kan uppbåda den förändringskraft som krävs för att utgöra historiens
subjekt. Förändringskrafterna visar sig ofta som störst när ledarskapets vilja till förändring
sammanfaller såväl mellan olika maktgrupper som finner beröringspunkter och kan kroka
fast i de krafter med intresse av samhällsförändring som växer fram underifrån ur
invånarnas och det civila samhällets politiska engagemang och förmåga till
opinionsbildning.
Det finns flera tecken som tyder på att Göteborg närmar sig en sådan glänta i det politiska
landskapet och ett sådant vägskäl som medför utrymme för synvändor och förändrad
färdriktning. Stadens ökade sociala polarisering gör att staden befinner sig i ett läge där
risken är påtaglig för att staden utvecklas till ett slagfält för sociala konflikter. Hanteringen
av de komplexa samhällsfrågor på ett sätt som medger en gravis förändrad färdriktning
kräver ett antal synvändor. Det är här som frågan om ett nytt samhällskontrakt som grundas
på en medskapande dialog mellan stadens beslutsfattare och dess invånare blir så
höggradigt aktuell.
i
Underlaget till detta kunskapsunderlag bygger, förutom analys av litteratur och diverse
policydokument, på ett tjugotal samtal som författaren genomfört i samband med ett större
bokprojekt om Göteborgs historia under 2014. Dessa samtal har skett med olika beslutsfattare i
staden som varit verksamma under olika utvecklingsskeden. Bland de samtalsparter som gjort störst
57
avtryck i mina anteckningsböcker finns Göran Johansson, Sören Mannheimer, Bengt Tengroth,
Johny Magnusson, Anna Johansson, Mats Arnsmar, Dario Espiga, Mats Pilhem, Johan Lönnroth,
Johan Nuhaus, Thomas Martinsson, Bengt Delang, Anders Nilsson och Tord Karlsson..
ii
http://www.grkom.se/download/18.5a876c76141e5f5e1b47fa/1383126057740/2010_soc_hallb_utv
_i_gbgregionen.pdf
iii
http://www4.goteborg.se/prod/ginfo/statistik.nsf/34f4087fac810b1ac1256cdf003efa4b/05392b6b3966be1bc1257b3600313abb!Open
Document
iv
http://www.businessregion.se/download/18.44147ce6147fa9aaf32bd969/1408951704144/Facts_Figu
res_2014_SE.pdf
v
”En politik för tillväxt och livskraft i hela landet” (2001/02:4).
vi
Fredrik Rakar och Pontus Tallberg (2013), Behövs regioner? Reglab
vii
http://www.gp.se/ekonomi/1.2069252-stora-klyftor-sanker-goteborg
viii
Erik Sundström 2014: Europeiskt skitliv – om en osäker europeisk arbetsdmarknad, Stockholm:
Arena Idé
www.arenaidé.se/rapporter
ix
(http://www.konj.se/download/18.11ffd0001429b7f50dd2e42/Den-langsiktiga-hallbarheten-i-deoffentliga-finanserna.pdf)
x
http://www.mistraurbanfutures.org/sites/default/files/hallbarhetspolitik_i_goteborgsregionen__om_sammanhallning_och_spanningar_mellan_stark_och_svag_hallbarhet_mistra_urban_futures_re
port_2014.7.pdf
xi
Erik Sundström 2014: Europeiskt skitliv – om en osäker europeisk arbetsdmarknad, Stockholm:
Arena Idé
www.arenaidé.se/rapporter
xii
Enligt Nationalencyklopedin är en synvända liktydigt med ett paradigmskifte. I det sammanhang
ordet används i denna text handlar det om att se saker och ting på ett annat sätt än vad som är
brukligt – nästan som att tänka tvärtemot dominerande uppfattningar.
xiii
Ett sådant förhållningssätt knyter an till de rekommendationer från de utredningar om olika sätt att
mäta ekonomisk tillväxt som såväl den brittiska som den franska regeringen tagit initiativ till:
Jackson, T (2011) Prosperity without growth: Economics for a finite planet
http://www.google.se/books?hl=sv&lr=&id=8C2IIPr0tMYC&oi=fnd&pg=PP2&dq=prosperity+with
out+growth&ots=q8Nr7N5YXK&sig=JOrBo-ESza2UtV6biJpEvNzlF4&redir_esc=y#v=onepage&q=prosperity%20without%20growth&f=false
Stiglitz, Sen & Fitoussi (2009) Rapport de la Commission sur la mesure des performances
économiques et du progrès
socialhttp://ilo.ch/public/french/region/eurpro/paris/actualites/download/rapportstiglitz.pdf
xiv
http://www.industrikommitten.se/home/IK2/res.nsf/vRes/ik_1281449305484_ier_infor_2011_ars_av
talsrorelse_pdf/$File/IER%20Inf%C3%B6r%202011%20%C3%A5rs%20avtalsr%C3%B6relse.pdf
xv
Värdet av ett sådant samhällskontrakt ligger också i att det bidrar till att säkerställa de mänskliga
rättigheterna enligt de konventioner som Sverige skrivit på. Inte minst skulle det underlätta att
informera stadens invånare om vilka rättigheter och skyldigheter som de har. I den nuvarande
svenska lagtexten tenderar detta att falla bort. Lagtexten baseras snarare på medborgarnas behov än
på deras rättigheter. Problemet med ett sådant behovsperspektiv är att det vid resursbrist blir lättare
för beslutsfattarna att prioritera behov (som man kan tillfredsställa eller inte) än rättigheter (som man
är skyldig att respektera och tillhandahålla). Se vidare Abiri, Elisabeth (2009). ”Mänskliga
Rättigheter i Sverige” i Spång, Mikael (2009) Mänskliga Rättigheter – Ett ofullbordat uppdrag.
Malmö: Liber A.
xvi
(http://www.uclg-cisdp.org/en/right-to-the-city/european-charter)
xvii
(http://ville.montreal.qc.ca/portal/page?_pageid=3036,3377687&_dad=portal&_schema=PORTAL)
xviii http://www.tankeverksamheten.se/
58
Litteraturförteckning
Abrahamsson, Hans. 2003. Understanding World Order and Structural Change, Poverty,
Conflict and the Global Arena, Basingstoke: Macmillan
Amen, Mark et.al, ed. 2011. Cities and Global Governance – New sites for international
relations, Farnham:Ashgate
Borja, Jordi, and Castells, Manuel. 1996. Local & Global – Management of Cities in the
Information Age, London: Earthscan
Brown, Wendy. 2010. Walled States, Waning Soveriegnty, Massachusetts: Zone Books
Burton, John. 1990. Conflict: Resolution and Prevention, Basingstoke: MacMillan
Business Region Göteborg Tillväxt i Göteborgs regionen. Nedladdningsbar från
http://goteborg.se/wps/wcm/connect/d40efc25-75c1-429a-822623f3b9a8b78e/Tillv%C3%A4xt%2Bi%2BG%C3%B6teborgsregionen_underlag%2BBRG.
pdf?MOD=AJPERES den 6.6.2015
Castells, Manuel. 1983. The City and the Grassroots,: a cross-cultural theory of of urban
social movements, London: Edward Arnold
Castles, Stephan. 2008. Understanding Global Migration: A Social Transformation
Perspective, Paper delivered for the conference on Theories of Migration and Social
Castles, Stephan, De Haus, Hein, and Miller, Mark. 2014. The age of migration,
Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Cerny, Philip. 1997. Paradoxes of the Competition State: The Dynamics of Political. In
Globalization Government and Opposition Volume 32, Issue 2, pages 251–274, April 1997
Cox, Robert, and Sinclair, Timothy. 1996. Approaches to World Oder, Cambridge:
Cambridge University Press
Dempsey, Nicola et.al. 2009. The social Dimension of Sustainable Development: Defining
Urban Social Sustainability, i Sustainable Development. Published on line in Wiley
InterScience 2009
Dikec, Mustafa. 2007. Badlands of the Republic, Oxford: Blackwell Publishing
Eastmond, Marita and Åkesson, Lisa. 2007. Globala Familjer – Transnationell migration
och släktskap, Riga: Gidlunds förlag
Fainstein, Susan. 2010. The Just City, London: Cornell University Press
Falkemark, Gunnar. 2010. Göteborgsandan i Holgersson et.al. (red). Göteborg utforskat,
Hässleholm: Glänta
Fierke, Karin. 2007. Critical Approaches to International Security, Cambridge: Polity
Florida, Richard. 2006. Den kreativa klassens framväxt, Göteborg: Daidalos,
Friedman, John. 1992. Empowerment – The Politics of Alternative Development, Oxford:
Blackwell Publishers
Fritz, Martin. 1996. Göteborgs Historia, näringsliv och samhällsutveckling – från
handelsstad till industristad 1820-1920, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag.
Graham, Stephen. 2010. Cities under Siege – the new military urbanism, London: Verso
Guevara, Birgitta. 2015. Styrning av offentlig sektor i rättvisa och socialt hållbara städer,
Kunskapsunderlag KAIROS, Göteborg: Mistra Urban Futures
Göteborgs Stad, Social Resursförvaltning. 2015. Skillnader i livsvillkor och hälsa i
Göteborg. Nedladdningsbar från http://www.emagin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=qjh0zs06&gInitPage=1 den 6.6.20125
Harvey, David. 2003. The new imperialism, New York, Oxford University Press
59
Hettne, Björn. 2009. Thinking about development, London: Zed Books
Johansson, Börje et.al. 2010. Storstadsregionerna och ekonomins utveckling, Jönköping:
Jönköping International Business School, Jönköping University
Johansson, Thomas, and Sernhede, Ove, ed. 2066. Storstadens omvandlingar –
Postindustrialism, globalisering och migration. Göteborg och Malmö, Uddevalla: Daidalos
Kanbur, Ravi, and Sumner, Andy. 2011. Poor countries or poor people? Development
assistance and the new geography of global poverty. Working paper, New York: Cornell
University
Kazepov, Yuri. 2005. Cities of Europe – Changing contexts, local arrangements, and the
challenge to urban cohesion, Oxford: Blackwell Publishing Ltd
Kennedy, Paul. 2010. Local lives and global transformations – towards world society,
Basingstoke: Macmillan
Krugman, Paul. 2010. The new economic geography – now middle aged. Paper prepared for
presentation to the Association of American Geographers, April 16, 2010 to be downloaded
from http://www.princeton.edu/~pkrugman/aag.pdf
Lidskog, Rolf. 2006. Staden. Våldet och tryggheten – om social ordning i ett mångkulturellt
samhälle, Göteborg: Daidalos
Listerborn, Carina. 2013. “Suburban women and the ‘glocalisation’ of the everyday lives:
gender and glocalities in underprivileged areas in Sweden.” Gender, Place and Culture,
Vol. 20 (3): 290-312
Lundahl, Mikaela. 2010. Den enfaldiga Götheborgaren i Holgersson et.al. (red). Göteborg
utforskat, Hässleholm: Glänta
Lönnroth, Johan. 2014. Kan Göteborg gå runt? i Magnusson, Åke & Anders Nilsson (red).
2014. Vart är Du på väg älskade stad? Göteborg: Tre Böcker
Magnusson, Åke & Anders Nilsson (red). 2014. Vart är Du på väg älskade stad? Göteborg:
Tre Böcker
Morel, Nathalie, Palier, Bruno, and Palme, Joakim. 2011. Towards a social investment
welfare state? - Ideas, policies and challenges, Bristol: Policy Press
Mouffe, Chantal. 2009. Om det politiska, Hägersten: Tankekraft Förlag
Munck, Ronaldo. 2005. Globalization and Social Exclusion, Blomfield: Kumarian Press
Nilsson, Anders & Örjan Nyström. 2012. Jämlikhetsnormen, Göteborg:
Tankeverksamheten
Olsson, Kent. 1996. Göteborgs Historia, näringsliv och samhällsutveckling – från
industristad till tjänstestad 1920-1995, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag.
Polanyi, Karl. 2001.[1944]. The Great Transformation: The Political and Economic
Origins of Our Time. Boston: Beacon Press.
Polèse, Marioand Stren Richard Stren. 2000. The Social Sustainability of Cities – Diversity
and Management of Change, Toronto: Universdity of Toronto Press
Putnam, Robert. 1996. Making Democracy work – Civic Traditions in Modern Italy, New
Jersey: Princeton University Press
Righard, Erica. 2008. The welfare mobility dilemma – Transnational strategies and
national structuring at crossroads, Lund: Lund dissertations in Social Work.
Robertson, Roland. 1995. Glocalization: time-space and homogeneity-heterogeneity, in
M.Featherstone, M.S. Lash and R. Robertson (eds); Global Modernities; London: Sage
Sassen, Saskia (2006): Cities in a World Economy, London: Pine Forge Press
Sassen, Saskia. 2011. The Global City Today: Advantages of Specialization and Costs of
Financialization: in Amen, Mark et.al (ed), 2011. Cities and Global Governance – New
sites for international relations, Farnham: Ashgate
60
Scholte, Jan Aart. 2000. Globalization: A Critical Introduction, London: Macmillan
Taylor, Peter et.al. 2007. Cities in Globalization, London:Routledge
Wacquant, Loic. 2009. Punishing The Poor - The Neoliberal Government of Social
Insecurity, Duke University Press
61