1. No category

RAPPORT 2015:41
ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING SAMT ANTIK VARISK KONTROLL 2014
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Landskrona, etapp 1
Skåne, Landskrona kommun, Saxtorp och Tofta socken,
fornlämning Saxtorp 68 och Tofta 47
Adam Bolander
RAPPORT 2015:41
ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING SAMT ANTIK VARISK KONTROLL 2014
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Landskrona, etapp 1
Skåne, Landskrona kommun, Saxtorp och Tofta socken,
fornlämning Saxtorp 68 och Tofta 47
Dnr 5.1.1-213-2015
Adam Bolander
STATENS HISTORISKA MUSEER
Arkeologiska uppdragsverksamheten
Odlarevägen 5
226 60 LUND
Fax: 010-480 80 94
Tel: 010-480 80 00
www.arkeologiuv.se
e-post: [email protected]
www.shmm.se
© 2015 STATENS HISTORISKA MUSEER
Arkeologiska uppdragsverksamheten
Rapport 2015:41
Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriet Gävle 2013. Medgivande I 2012/0744.
Kartor är godkända från ­sekretessynpunkt för spridning.
Bildredigering Henrik Pihl
Layout Henrik Pihl
Omslag Översikt över dalgången, Braån och objekt 7:1, sett från norr. Foto: Adam Bolander.
Tryck/utskrift Arkitektkopia, 2015
Innehåll
Sammanfattning 5
Allmän bakgrund 5
Naturgeografiska förutsättningar 6
Landskapet 6
Fornlämningsmiljö och kunskapsläge 8
Tidigare utförda undersökningar 8
Syfte och frågeställning 9
Metod och genomförande 10
Objekt 7:1 10
Objekt 7:2 10
Resultat 10
Objekt 7:1 10
Objekt 7:2 12
Datering 14
Källkritiska aspekter 15
Diskussion 16
Objekt 7:1 16
Objekt 7:2 16
Sammanfattning av resultat 18
Måluppfyllelse 18
Förslag till fortsatta åtgärder 19
Referenser 19
Administrativa uppgifter 22
Bilagor
Bilaga 1. Resultat objekt 7:1 23
Bilaga 2. 14C-resultat 26
Bilaga 3. Vedartsanalys 28
Viken
Åstorp
Perstorp
Klippan
Ödåkra
Hittarp
Bjuv
Ljungbyhed
Billesholm
Helsingborg
Rönne å
Rydebäck
Svalöv
Landskrona
Häljarp
Saxån
Eslöv
Örtofta
Lundåkrabukten
Kävlinge
Löddeköpinge
e
d
öd
å
Kä
L
Bjärred
Lommabukten
vlin
ge
ån
S Sandby
Lund
Lomma
Dalby
Staffanstorp
Malmö
Genarp
Bara
Bunkeflostrand
Yddingesjön
Oxie
Figur 1. Läget för undersökningen markerat på utsnitt ur Översiktskartan, Skåne län, blad 20 Malmö. Skala 1:300 000.
Svedala
Sege å
4 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Vellinge
Börringesjön
Sammanfattning
• Landskrona Energi, Öresundskraft och Lunds Energi planerar en
utbyggnad av fjärrvärmenätet längs en 29 km lång sträcka mellan
Örtofta och Landskrona. Efter arkeologisk utredning steg 2 delades
sträckan in i två deletapper, där etapp I omfattar rubricerade objekt
i Landskrona kommun medan etapp II omfattar objekt i Kävlinge
och Eslövs kommuner. I denna rapport redovisas etapp I.
• Riksantikvarieämbetet UV Syd utförde en arkeologisk undersökning
av Häljarp 13:1 samt en antikvarisk kontroll av Tågerup 1:1 under
april 2014.
• Den särskilda undersökningen inom Häljarp 13:1 utfördes genom
att en 430 m2 stor schaktyta togs upp. Den innehöll totalt 13
anläggningar, fördelade på 6 härdar, 4 kokgropar och tre stolphål.
Merparten av dem var koncentrerade till ett ca 15 m brett stråk i
den östra delen. Inga fynd tillvaratogs. Inga bebyggelsestrukturer
kunde påvisas. Möjligen rör det sig om en tillfällig rast-/viloplats,
alternativt en del av en eldkultplats med datering i övergången av
äldre och yngre bronsålder.
• Den antikvariska kontrollen av schaktningsarbetena på Tågerup 1:1
påvisade en komplex lagersekvens med goda bevaringsförhållanden
för organiskt material. I flera avseenden fanns likheter med den
sekvens som dokumenterats inom den välkända grav- och boplatsen
Saxtorp 3. Utöver det flintavslag som tidigare tillvaratagits framkom
inget ytterligare material.
• I händelse av framtida exploatering i anslutning till de båda objekten, så bör resultaten från föreliggande undersökning beaktas.
I Häljarp så har fornlämningen en utbredning utanför aktuellt
undersökningsområde och är således inte totalundersökt. I Tågerup
kunde endast indikationer på mänsklig aktivitet samt goda bevaringsförutsättningar för desamma påvisas genom den begränsade
undersökningen. Ett större underlag skulle krävas för att få ett grepp
om lämningens karaktär.
Allmän bakgrund
Landskrona Energi AB planerar i samarbete med Öresundskraft AB och
Lunds Energi AB att nedlägga en fjärrvärmeledning mellan Örtofta och
Landskrona. Ledningen beräknas bli 29 km lång och då arbetsområdet
uppgår till en bredd av 24 meter innebär det att ca 700 000 m2 berörs av
det planerade ingreppet. Av arbetsområdets utbredning avses matjorden att
avlägsnas till en bredd av 5 meter, medan resterande del nyttjas för materialupplag, maskintransporter och -förflyttningar. En arkeologisk utredning
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 5
tid
e
ar
Ny tid
isk
or
at
d
lti
rm
e
fo
ed
rre
M
te
id
t
Ef
ga
in
r
de
jä
ål
rn
1000
k
Vi
2000
r
de
3000
ål
rn
4000
jä
BRONSÅLDER
e
gr
Yn
e
dr
Äl
er
ld
er
ld
r
de
r
de
5000
så
on
br
så
on
br
ål
en
st
ål
en
st
6000
e
gr
Yn
e
dr
Äl
e
gr
Yn
e
dr
Äl
STENÅLDER
HISTORISK
TID
JÄRNÅLDER
0
1000
2000 år
Figur 2. Kronologi över de arkeologiska perioder som omnämns i rapporten.
steg 1 utfördes under 2012 av Riksantikvarieämbetet UV Syd, då 67 objekt
pekades ut som känsliga ur antikvarisk synpunkt (Bolander 2012).
I samband med arkeologisk utredning steg 2 (AU2) påträffades de nu
berörda fornlämningarna som inom projektet kom att benämnas objekt
7:1 (Tågerup) och 7:2 (Häljarp) (Bolander 2014). Tågerup har tilldelats
fornlämningsnummer 68 i Saxtorps socken, medan Häljarp registrerats som
fornlämning 47 i Tofta socken.
Exploatören har ingått avtal med Veidekke avseende nedläggandet av
ledningen och inledde arbetet i mars månad 2014, längs de sträckor där inga
antikvariska intressen kvarstod. De avsåg att inleda arbetet i den västra delen
av ledningens sträckning. I syfte att få en längre sammanhållen arbetssträcka
önskade de att hanteringen av lämningar i Landskrona kommun, det vill
säga objekt 7:1 och 7:2 skulle prioriteras för att inte sinka arbetet mer än
nödvändigt. Därmed beslutade Länsstyrelsen i Skåne län att bryta ut de
båda objekten från resterande delar av ledningssträckan för att hanteras som
ett eget ärende i etapp I. Föreliggande rapport redovisar resultaten därav,
medan objekt i Kävlinge och Eslövs kommuner redovisas separat i etapp
II (Bolander manus). På grund av det begränsade arbetsområdet bedömde
Länsstyrelsen att en slutundersökning var möjlig att utföra direkt, utan
att en föregående förundersökning utförts. Därigenom förändrades förutsättningarna vad gäller karaktären och omfattningen av den arkeologiska
undersökningen.
Naturgeografiska förutsättningar
Landskapet
Objekt 7:1 är beläget på ömse sidor om Braåns lopp med markanta sluttningar i norr respektive söder. Objekt 7:2 återfinns på en av dessa, nämligen
på en svag förhöjning strax norr om Saxåns dalgång. Dalgången utgör ett
särpräglat element i det annars så uppodlade landskapet. Längs åloppet
finns ställvis en bred dalgång som under ett långt tidslopp nyttjats som
betesmark, vilket gett upphov till en rik flora. Dalgången omges växelvis
av leriga och sandiga jordar. Åns lopp har varierat över tid och längs dess
sträckning har näringsrika svämsediment avsatts. Genom hela förhistorien
har vattendragen utgjort eftertraktade miljöer och det kan förmodas att
svämsedimenten överlagrat flera tidiga boplatser med tillhörande kulturlager,
6 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Örja 31:1–3
Örja 2:3
Örja
Örja 34
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 7
Tofta 6:1
Saxtorp 50:1
Axeltofta
Flygeltofta
Saxtorp 14:1
Saxtorp 10:1
Häljarp
Häljarp
Tofta 40
Tofta 39
Tofta 14:1
Saxtorp 37:1
Saxtorp 37:2
Saxtorp 38:1
Saxtorp 39:1
Saxtorp 40:1
Saxtorp 53
Saxtorp 34:1
Saxtorp 1:1
Saxtorp 19:1
Utredningsområde
SaxtorpRegistrerad
30:1
fornlämning
Saxtorp 22:1
Saxtorp 20:1
Tågerup
Saxtorp 54
Saxtorp 60
Saxtorp 51:1
Saxtorp 56
Saxtorp 35:1
Saxtorp 66
Saxtorp 36:1
Saxtorp 42:1
Saxtorp
Saxtorp 4:1
Saxtorp 3:1
Tofta 16:1
Tofta 15:1–2
Tofta 27:1
Asmundtorp 96:1
Asmundtorp 97:1
Objekt 7:1
Saxtorp 68
Tofta 12:1
Tofta 13:1
Tofta 45
Saxtorp 3:1
Tofta 1:1
Tofta 46
Tofta
Tofta 31
Tofta 34
Munkebäcks gård
Tofta 30
Tofta 32
Asmundtorp 57:1
Häljarpsgården
Saxtorp 58
Saxtorp 59
Saxtorp 46:1
Saxtorp 17:1
Saxtorp 8:1
Saxtorp 49:1
Tofta 38
Saxtorp 57
Tofta 23:1
Tofta 47
Objekt 7:2
Tofta 37
Saxtorp 67
Tofta 42
Saxtorp 5:1
Tofta 43
Saxtorp 45:1
Tofta 17:1
Tofta 44
Tofta 19:1
Videtofta
Tofta 20:1
Tofta 11:1
Tofterup
Tofta 7:1
Häljarps mölla
Tofta gård
Tofta 22:7
Tofta 8:1
Tofta 8:3
Saxtorp 12:1
Tofta 18:1
Tofta 9:1
Saxtorp 2:1
Tofta 36
Tofta 22:4
Tofta 21:1
Tofta 22:9
Tofta 2:1
Tofta 35
Tofta 24:1
Tofta 22:3
Tofta 5:1
Ängahusen
Tofta 22:1
Tofta 4:1
Tofta 28:1
Tofta 10:1
Tofta 25:1
Tofta 26:1
Tofta 26:3
Örja 38
Örja 23:1
Örja 8:1
Figur 3. Objekt 7:1, 7:2, den i texten
omnämnda grav- och boplatsen Saxtorp
3:1 markerade på ett underlag av Fastighetskartan. Skala 1:20 000.
Örja 25:1
Örja 24:1
Örja 33:1
Örja 32:1
Örja 39
något som undersökningar i samband med 90-talets Västkustbaneprojekt
påvisat (Andersson 2004 ; Carlie 2005 ; Carlie 2006 ; Karsten & Knarrström 2003 ; Lagerås 2008 ; Lagerås & Strömberg 2005 ; Mogren 2005 ;
Svensson 2002 ; Svensson 2003). Inte sällan har sedimenten gett upphov
till gynnsamma bevaringsförhållanden för organiskt material. Därmed ges
också ypperliga möjligheter för studier av växtmaterial och rekonstruerandet
av den omgivande miljön.
I området dominerar moränleran som den vanligast förekommande
jordarten. Partier på höjdplatån utmed Saxån visar däremot en hög halt av
lättare och sandrika jordar, vilket även är fallet för partiet mellan Dagstorps
och Karaby backar. Sådana jordar har varit eftertraktade för bosättningar
under en stor del av förhistorien, inte minst under neolitikum och järnålder.
Fornlämningsmiljö och kunskapsläge
Både objekt 7:1 och 7:2 är belägna på ett avstånd mindre än 500 meter
norr om Västkustbanans sträckning in mot Landskrona. I samband med
de omfattade arkeologiska undersökningarna som exploateringen innebar
förtätades områdets då kända fornlämningsbestånd markant. Det aktuella
kunskapsläget bygger till stor del på resultaten från Västkustbaneundersökningarna.
I närområdet dominerar lämningar från brons- och järnålder. Inte minst
är de omfattande gravkomplexen kring Tofta anmärkningsvärda, med sitt
stora antal högar (ex. Tofta 22 och 26), enstaka flatmarksgravar (Tofta 35)
och en dös (Tofta 25). Delar av större gravkomplex (Tofta 8 och 17) har
undersökts, resulterande i dateringar från senmesolitikum (5500–4000 f.Kr.),
neolitikum (3900–1800 f.Kr.), bronsålder (1800–500 f.Kr.) och järnålder
(500 f.Kr.–1050 e.Kr.).
I området finns också flera boplatser med datering i senpaleolitikum,
mesolitikum, neolitikum och brons- och järnålder. Häljarps gamla bytomt
(Tofta 19) är därtill belägen i anslutning till de äldre omfattande grav- och
boplatsområdena och inte långt därifrån finns även uppgifter om ett skattfynd, bestående av ca 100 mynt (Tofta 23).
Längs hela Saxåns sträcka mot utloppet i havet finns fortsatt en mängd
mesolitiska bo- och fyndplatser registrerade. Järnålderns boplatser har i de
äldre delarna generellt varit belägna i de mer kustnära lägena. Under romersk
järnålder (0–400 e.Kr) börjar bebyggelsemönstret förändras något och flera
kortvariga bosättningar etableras och flyttar uppströms längs åarnas lopp.
Först under vikingatid (800–1050 e.Kr.) bryts mönstret och bebyggelsen
söker sig åter till de kustnära placeringarna.
Tidigare utförda undersökningar
Den arkeologiska utredningen steg 2 resulterade i ett fåtal platser av antikvariskt intresse i närområdet (Bolander 2014). Inom delsträcka 5 – 8
förordades endast objekt 7:1 och 7:2 bli föremål för vidare undersökningar.
Objekt 7:1 var beläget i sluttningarna ned mot Braån/Saxån, i närheten av
Tågerup. Vid djupschaktning påträffades en komplex lagerbild med rikligt
av bevarat växt- och snäckmaterial, samt ett flintavslag på ett djup som bör
8 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
motsvara mesolitisk tid. Lagerbilden påminde mycket om den som dokumenterats på den välkända Tågerupsboplatsen (Saxtorp 3:1).
En arkeologisk slutundersökning inom delar av Tofta 19:1 utfördes 1998,
i samband med breddandet av Västkustbanan. Utöver två gårdslägen med
datering i vikingatid – tidig medeltid framkom stolphål, rännor och gropar,
även med datering i andra tidsperioder (Kriig & Thomasson 1999).
Tofta 6:1 består av en stenåldersboplats, varav delar undersökts i samband
med arkeologisk utredning och förundersökning, år 1995 respektive 1996.
Utöver ett mindre antal anläggningar kunde bevarade kulturlager innehållande flintmaterial konstateras. Fyndmaterialet gav ett blandat intryck och
innehöll föremål från såväl mesolitikum (9500–3900 f.Kr.), mellanneolitikum (3300–2300 f.Kr.) som senneolitikum/bronsålder (2300–1800 f.Kr./
1800–500 f.Kr.)(Svensson m.fl. 1996; Lund 1998).
Ytterligare en uppseendeväckande och omfattande fornlämning är Tofta
17:1 belägen på den norra sidan om Saxåhavsviken. Platsen undersöktes
inom Västkustbaneprojektet och gav dateringar från senpaleolitikum och
fram i järnålder. Med vissa avbrott har platsen använts som gravfält under
senmesolitisk tid och fram i äldre järnålder och innehåller bland annat
skelett- och brandgravar, stensättningar och spår efter högar. Även huskonstruktioner påträffades, avslöjande att platsen inte minst under neolitikum
periodvis varit bebodd. Vid Välabäcksdalgången undersöktes företeelser
som motsvarar olika aspekter av det tidig- och mellanneolitiska samhället,
däribland bosättningar bestående av flertaliga huskonstruktioner, gravar
(gravfält och megalitgrav), palissad och fynd i våtmarksmiljöer (Cademar
Nilsson & Ericson Lagerås 1999 ; Andersson 2003).
Syfte och frågeställning
Syftet med undersökningen var att nå ett helhetsgrepp av fornlämningarnas karaktär, innehåll och datering. Målsättningen var att dokumentera
och analysera bebyggelseutvecklingen inom aktuell yta, med meningsfull
kunskapsuppbyggnad som övergripande mål. Ambitionsnivån skulle enligt
Länsstyrelsens förfrågningsunderlag vara begränsad.
Resultaten avsågs att infogas i den framväxande bilden av bebyggelseutvecklingen i Saxådalen, särskilt med kronologi och struktur i åtanke.
De mest väsentliga frågeställningarna för undersökningen av objekt 7:2 var:
• Vilken typ av verksamhet/aktivitet representerar lämningen?
Är det bebyggelse, hantverk, matberedning?
• Vilken del av den förmodade gårdslämningen är det som
berörs? Är det exempelvis boningshus, ekonomi- eller hantverksbyggnad?
• Vilken del av förhistorien härrör lämningen från?
• Hur kompletterar eller nyanserar resultaten den idag kända
bilden av områdets bebyggelseutveckling?
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 9
Metod och genomförande
Objekt 7:1
Undersökningen av objekt 7:1 utfördes som en antikvarisk kontroll av
de borrningsarbeten som utfördes på platsen. I samband därmed var det
nödvändigt att gräva upp några mindre ytor i syfte att nå rätt vinkel vid
tryckningen av rören. Arbetet utfördes av exploatören och övervakades av
arkeolog vid ett flertal tillfällen under arbetets gång. Uppgrävda ytor mättes in digitalt med RTK-GPS. Sektioner dokumenterades genom ritning
på millimeterpapper, men även genom foton med digitalkamera. Värdefull
information rörande såväl ärendets administrativa gång som kontextuella
beskrivningar nedtecknades i fältdagbok.
Objekt 7:2
Den arkeologiska undersökningen utfördes i fält genom att matjorden
banades av längs en sammanhängande yta kring ledningens centrumlinje.
För syftet användes en 22-tons larvburen grävmaskin utrustad med en ca
1,80 m bred släntskopa.
Metodmässigt schaktades matjorden ner till en nivå där anläggningar
framträdde, varefter dessa mättes in med RTK-GPS, registrerades och gavs
en preliminär tolkning. Informationen fördes därefter in i fältdataprogrammet Intrasis 3.0 för vidare bearbetning. Alla anläggningar undersöktes i
profil med hjälp av skärslev och spade och dokumenterades på millimeterpapper. De beskrevs med utgångspunkt i innehåll, karaktär, tolkning och
eventuell övergripande kontext. Metalldetektering av matjorden utfördes
innan avbaningen.
Digitalkamera användes för att illustrera karaktären av såväl enskilda
anläggningar som fornlämningen och dess omgivningar i stort.
Efter avslutat fältarbete upprättades en slutredovisning innehållande en
kort beskrivning av undersökningens genomförande och preliminära resultat. Denna skickades till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet (FMIS).
Resultat
Objekt 7:1
Topografin på platsen där fjärrvärmeledningen skulle tryckas under Braåns lopp karaktäriserades av en bred dalgång med en brant sluttning på
den södra och en mer utdragen dito på den norra sidan. Förutsättningarna var på flera vis krävande för arbetsföretaget, inte minst med tanke
på vattentillströmning och instabila schaktkanter. Trots de förhållandevis
begränsade schaktytorna var det möjligt att fastslå att det fanns synnerligen
goda bevaringsförhållanden för organiskt material och att lagerbilden var
likartad den från den välkända grav- och boplatsen i Tågerup (Saxtorp 3:1)
belägen strax nedströms, vid Saxåns mynning. Växtdelar, snäckskal, kvistar
och en hel trästock är exempel på material som förekom i lagren. Flintmaterial förekom sporadiskt, men var generellt av grövre karaktär och kunde
inte säkerställas bära spår efter mänsklig bearbetning. Värt att betänka är
10 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
20802
3161
5:1
2
9:1
2
n
Braå
3170
3165
Figur 4. Översikt över de schakt som togs upp inom objekt 7:1.Som underlag har Fastighetskartan använts.
Äldre stenålder (mesolitikum)
STENÅLDER
6000
5000
BRONSÅLDER
4000
3000
2000
1000
HISTORISK
TID
JÄRNÅLDER
0
1000
2000 år
Figur 5. Tidsaxel med berörda perioder för objekt 7:1 markerade.
emellertid att schakten var små och att möjligheterna för en grundligare
undersökning inskränktes av de yttre förhållandena, exempelvis vattentillströmningen. Även om inget material knutet till mänsklig aktivitet kunnat
identifieras så indikerar lagersekvensens karaktär att förutsättningarna finns.
Det flintavslag som framkom i samband med den arkeologiska utredningen
framstår som väldefinierat och indikerar en flintteknologisk aktivitet på
platsen. Vid eventuell framtida exploatering bör resultaten beaktas.
För en fullödig redovisning av resultaten hänvisas till bilaga 1.
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 11
Äldre bronsålder
STENÅLDER
6000
5000
Yngre bronsålder
BRONSÅLDER
4000
3000
2000
1000
HISTORISK
TID
JÄRNÅLDER
0
1000
2000 år
Figur 6. Tidsaxel med berörda perioder för objekt 7:2 markerade.
Objekt 7:2
Längs med fjärrvärmeledningens östvästligt löpande centrumlinje togs
en ca 82 m lång och 430 m2 stor yta upp. Platsen utgörs av en svag sydsluttning från ett mikrotopografiskt höjdläge beläget på en platå norr om
Braån. Föregående avbaningen hade matjorden avsökts med metalldetektor,
men bortsett från sentida material utan något resultat. Schaktytans västra
begränsning fick skjutas en aning österut då entreprenören placerat ett
upplag av fjärrvärmerör över det tilltänkta området. Eftersom anläggningsförekomsten skulle visa sig vara koncentrerad i den östra delen bedömdes
det emellertid inte vara ett problem, varför inga vidare åtgärder vidtogs.
Alvens karaktär varierade något inom ytan. I den västra delen bestod
merparten av lera, medan den norra halvan hade ett betydligt högre innehåll
av silt, sand och grus. Den östra halvan av ytan bestod däremot uteslutande
av lera, vari också alla anläggningar framkom. Delar av undersökningsytan
uppvisade påtaglig åverkan efter sentida markutnyttjande. Framförallt i de
södra delarna fanns östvästligt löpande plog- och breda hjulspår. Då linjen
löper utmed en grusväg kan det förmodas att platsen vid någon tidpunkt
utnyttjats som uppsamlingsplats för betskörden och att de djupa hjulspåren
tillkommit i samband därmed.
I den östra delen av schaktytan framkom längs en sträcka av ca 15 m
totalt 13 anläggningar, fördelade på 6 härdar, 4 kokgropar och tre stolphål.
Merparten av dem hade redan dokumenterats i plan i samband med den
arkeologiska utredningen steg 2 (Bolander 2014). Eftersom bevaringsförhållandena var dåliga går det inte att utesluta att något av stolphålen skulle
kunna utgöra botten av en kokgrop. Fyllningarna i stolphålen var kraftigt
sotfärgade, innehöll rikligt av träkol och skörbränd sten och påminde i grova
drag om det material som återfanns i kokgroparna och härdarna. De tre
dokumenterade stolphålen framkom inte på ett sådant vis att det var möjligt att införliva dem i någon form av bebyggelsestruktur. Det är alltså fullt
möjligt att de istället för att vara konstruktionselement i en byggnad skulle
kunna vara spår efter andra aktiviteter. Av härdarna var generellt endast
bottnarna bevarade, men de distinkta fyllningarna avslöjade med önskvärd
tydlighet den aktivitet som försiggått på platsen. Det lerhaltiga materialet
var kraftigt sotfärgat och innehöll generellt rikliga mängder av träkol, samt
enstaka skörbränd sten av mindre dimension (diameter <0,08 m).
12 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Dike
Grop
Härd
Stolphål
Schakt
Figur 7. Avbanad yta och identifierade anläggningar markerade. Skala 1:500.
365
341
352
332
319
308
396
263
224
242
233
412
251
Grop
Härd
Stolphål
Schakt
Figur 8. Avbanad yta och identifierade anläggningar markerade. Skala 1:100.
Tabell 1. Sammanställning av de anläggningar som framkom i samband med undersökningen.
ID
Typ
Mått
Djup
Innehåll
Anmärkning
224
Härd
0,20
0,04
Sot, träkol
Sönderplöjd härdbotten
233
Härd
0,28
0,04
Sot, träkol
Sönderplöjd härdbotten
242
Stolphål
0,26
0,15
Träkol, skörbr. sten
251
Kokgrop
1,2
0,22
Sot, träkol, skörbr. sten
Två fyllningar, fler komp. i det undre.
263
Härd
0,55
0,02
Sot, träkol, skörbr. sten
Sönderplöjd härdbotten
308
Kokgrop
1,0
0,26
Sot, träkol, skörbr. sten
319
Kokgrop
0,85
0,34
Sot, träkol, skörbr. sten
Två fyllningar, fler komp. i det undre.
332
Härd
0,45
0,09
Sot, träkol, skörbr. sten
Dåligt bevarad, ev. botten av kokgrop.
341
Härd
0,8
0,03
Sot, skörbr. sten
Sönderplöjd härdbotten
352
Härd
0,75
0,12
Sot, träkol, skörbr. sten
Distinkt botten mot brungul lera.
365
Kokgrop
1,2
0,5
Sot, träkol, skörbr. Sten, lerprickar
Två fyllningar, fler komp. i det undre. Oval form.
396
Stolphål
0,38
0,14
Sot, träkol, skörbr. sten
Dåligt bevarad, ev. botten av kokgrop.
412
Stolphål
0,36
0,12
Sot, träkol, skörbr. sten
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 13
Figur 9. Schaktöversikt mot väster. Kennet Stark övervakar schaktningsarbetet. Foto: Adam Bolander.
Kokgroparna var något större än härdarna, det vill säga med en diameter av
ca en meter. Djupet varierade mellan 0,22–0,5 m och i tre fall noterades det
förekomma två separata fyllningar, där den understa innehöll en påtagligt
större mängd av sot, träkol och skörbränd sten. De översta fyllningarna bör
representera en igenfyllning som dels kan ha tillkommit vid brukandet av
kokgropen men som sannolikt till största delen bör ha tillkommit efter att
den tjänat ut sin roll. Materialet var betydligt ljusare till färgen, mer homogent och med ett mindre inslag av komponenter. Intressant är att härdarna
och kokgroparna var anlagda i nära anslutning till varandra, vilket indikerar
att stenarna först värmts upp i de grundare härdarna för att senare deponeras
i kokgroparna där de fyllt sin funktion i samband med tillredandet av födan.
Även om schaktytan var begränsad och urvalet litet så får man känslan av
att de förekom i ett nordsydligt stråk som med största sannolikhet har en
fortsättning även utanför undersökt område.
Inga fynd tillvaratogs i samband med undersökningen.
Datering
I samband med undersökningen framkom inga fynd. Således kan fornlämningen endast dateras utifrån karaktärsmässiga drag och genom 14C-analys.
Vad gäller karaktären finns stora likheter med andra undersökta platser i
närområdet, vilka visat sig innehålla områden med kokgropar och härdar (se
diskussion nedan). Merparten av dem dateras i yngre bronsålder. 14C-analys
av tre prover visade att lämningen dateras i övergången mellan äldre och
yngre bronsålder, med en tyngdpunkt i den äldre delen (bilaga 2).
14 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Figur 10. Kokgropen 308 undersökt
i profil. Foto: Adam Bolander.
Figur 11. Kokgropen 365 undersökt
i profil. Foto: Kennet Stark.
Källkritiska aspekter
• Gällande objekt 7:1 var kontakten med underentreprenören Veidekke bristande i inledningen av arbetet (se bilaga 1). Som följd
därav grävdes två schakt utan övervakning av antikvarisk personal.
• Gällande objekt 7:1 påverkade flera yttre förhållanden resultaten av
undersökningen. Inte minst gäller det den ständiga vattentillströmningen i schakten, de instabila schaktväggarna och det omfattande
djupet.
• Det kanske främsta hindret för att nå en korrekt bild av objekt 7:2 är
givetvis den begränsade schaktbredden som inneburit att förmodligen endast en liten del av objektet undersökts. Därmed går det inte
att utesluta att exempelvis en samtida bebyggelse skulle finnas i nära
anslutning, vilket skulle förändra tolkningen av platsen.
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 15
Diskussion
Objekt 7:1
Även om inget material synbart bearbetat av människan kunde identifieras
i samband med den antikvariska kontrollen, indikerar ett flintavslag tillvarataget vid utredningen att någon form av flintteknologisk verksamhet
bedrivits på platsen. Det i övrigt kanske främsta resultatet är att lagersekvensens karaktär konstaterats vara likartad den som dokumenterats på den
välkända grav- och boplatsen i Tågerup (Saxtorp 3:1), vid Saxåns mynning
(Karsten & Knarrström 2003). Det är inte omöjligt att föreställa sig att det
funnits ett pärlband av bosättningar uppströms längs ån under mesolitisk
tid. I den bilden skulle objekt 7:1 naturligtvis passa in bra.
De goda bevarandeförhållandena med rikliga mängder av torv, växtmaterial, kvistar och grenar visar att det, på platsen, finns goda förutsättningar
för organiskt material att bevaras för eftervärlden.
Objekt 7:2
Arkeologisk forskning har gjort gällande att merparten av alla härd- och
kokgropsområden av liknande karaktär som det i Häljarp har etablerats
under yngre bronsålder eller äldre järnålder, med en förmodad tyngdpunkt i
bronsålderns period IV och V (Thörn 1993 ; Eliasson & Kishonti 2007:182).
Platserna är ofta belägna på sluttningar, även om det också förekommer flera
exempel i låglänt terräng. Aktuell plats passar väl in i den bilden, då den är
belägen i en sydsluttning från ett mikrotopografiskt höjdläge på en platå som
även den sluttar nedåt syd mot Saxåns och Braåns lopp. Vanligtvis utmärker
sig platserna genom en riklig förekomst av härdliknande gropar berikade
med sten, sot och träkol och som rumsligt grupperar sig i rader, stråk eller
mindre grupper. Därtill är avsaknad av fyndmaterial ett genomgående drag
(Fendin 1999:7). I Häljarp formerade de sig närmast i ett 15 m brett och
nordsydligt löpande stråk, med en distinkt avgränsning vad gäller anläggningsförekomst på ömse sidor. Förhållandet påminner oss också om hur lätt
det är att missa en sådan lämning vid konventionell sökschaktsgrävning då
avsaknad av anläggningar vanligen leder till att en längre sträcka undantas
från undersökning innan ett nytt schakt påbörjas. Värt att notera är också
att inga fynd framkom i samband med föreliggande undersökning.
Tolkningen av härd- och kokgropsplatser och vad anläggningarna fyllt
för funktion är fortfarande något oklar. Merparten av forskningen har gjort
gällande att det finns en koppling till kultisk aktivitet i en eller annan form
(ex. Thörn 1996; Kaliff 1997). I ett sådant sammanhang har framförallt ett
högt exponerat läge, närhet till vattendrag, avsides läge i förhållande till
samtida lämningar av exempelvis boplats- eller gravkaraktär, stort antal
anläggningar, anläggningar av rund eller oval form, innehåll av skörbränd
och obränd sten och träkol, samt avsaknad av fynd framhållits som definierande kriterier (Kaul 2002:132; Fendin 1999:8; Heidelk-Schacht 1989).
Andra inriktningar föreslår rent profana tolkningsmodeller, det vill säga att
platserna har en primär koppling till matlagning (Kaul 2002: 132f ), eller
som återkommande viloplatser för herdar och deras betesdjur (Petersson
2006:137). Flera försök att utifrån anläggningarnas karaktär och naturve16 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
tenskapliga analyser bestämma deras funktion såsom kokgrop, härd, ugn
eller kolningsgrop har visat sig vara fruktlösa (ex. Fendin 2005; Eliasson &
Kishonti 2007).
I närområdet har flera större härdområden påträffats. Flera av dem
uppvisar tydliga karaktärsmässiga likheter med nu undersökt fornlämning.
Den närmst belägna platsen är verksamhetsområdet Kronan som ligger
i Landskronas östra utkant, cirka 3 km nordväst om Häljarp. Undersökningen som utfördes 2010 resulterade bland annat i att ett 1,5 hektar stort
härdområde, med 150–200 härdanläggningar, dokumenterades. Med tanke
på att den avbanade ytan endast utgjorde 1/3 av hela härdområdet gjordes
bedömningen att området totalt skulle kunna förväntas rymma cirka 600
härdanläggningar. Bland de som undersöktes kunde storlekarna konstateras variera mellan 0,25–3 m i diameter, medan djupen varierade mellan
bara några centimeter till en meter. Ett fåtal 14C-analyser ger tillsammans
med fyndet av ett keramikkärl en vag datering till bronsålderns period
III–V, omfattande en tidsperiod om cirka 700 år. Inom området fanns inga
bebyggelselämningar eller tecken på annan aktivitet från samma tidsperiod.
Faktum är att den närmaste kända yngre bronsåldersboplatsen är belägen
drygt 1 km västerut (RAÄ 34), vilket antyder att härdområdet ska kopplas
ihop med rituell verksamhet snarare än boplatsaktivitet. Värt att notera är
också att det inom området framkom människoben i en anläggning tolkad
som en kokgrop, samt att det även fanns ett större skärvstensflak där kasserat
material från härdanläggningarna förmodas ha samlats (Aspeborg 2011).
Bland andra närliggande härdområden kan också Örja RAÄ 58 ( Jacobsson 2010), Råga Hörstad (Wihlborg 1991) och det nyligen undersökta Borstahusen (Stark 2014) nämnas. I Säbyholm (Martens 1999) strax norr om
Landskrona och på ett avstånd av 8 km från Häljarp undersöktes ytterligare
ett större härdområde. Här framkom hela 65 kokgropar som i genomsnitt
mätte 0,9×0,8 m i omkrets och med ett djup av 0,30 m. Dimensionerna
rimmar väl med de från Häljarp även om de senare var aningen större. Även
i Säbyholm var fyndförekomsten påfallande låg (Martens 1999:8). Kring
Glumslöv, ca 11 km nordväst om aktuell undersökning finns ytterligare
exempel på liknande platser (Widholm 1975 ; Fendin 1999). Den ena av
dem, Övre Glumslöv 10:5 berördes inom det omfattande Västkustbaneprojektet som utfördes under 1990-talets slut. I samband därmed upprättades
en klassificeringsmodell i syfte att kartlägga mönster och att möjliggöra
jämförelser med liknande platser (Fendin 1999:11). Oavsett om det rörde
sig om härdar, härdgropar eller kokgropar kom anläggningarna inledningsvis
att kallas härdanläggningar. Utifrån olika karaktärsdrag, baserade på form,
storlek och stenförekomst i ytan, delades de in i kategorier benämnda A–M.
Ett försök gjordes att kategorisera härdanläggningarna från Häljarp enligt
samma modell, men resultatet blev svårtolkat. Tydligt är att underlaget från
Häljarp är för litet för att kunna användas i någon form av statistisk jämförelse baserad på de kriterier som presenterats ovan. Inga likartade mönster
i fördelningen mellan kategorierna är möjliga att se, vilket helt enkelt beror
på att endast en liten del av fornlämningen i Häljarp har undersökts. Just
på grund av den begränsade schaktytan är det naturligtvis svårt att säkerHäljarp 13:1 och Tågerup 1:1 17
ställa att det rör sig om en eldkultplats, även om det framstår som en rimlig
tolkning. Som sådan skulle den vara av likartad karaktär som exempelvis
Säbyholm, Borstahusen och Övre Glumslöv.
Avslutningsvis kan påpekas att ytterligare en plats av liknande karaktär
påvisats inom fjärrvärmeprojektet, men i etapp II. Det rör sig om objekt 4:4
(Dagstorp RAÄ 47), beläget vid foten av Dagstorps backar. Ett större antal
härdar, härdgropar och kokgropar var koncentrerade i den västra delen av
lämningen, utan uppenbar koppling till samtida bebyggelse. Två av anläggningarna daterades till förromersk järnålder (500 f.Kr.– 0) (Bolander manus).
Sammanfattning av resultat
En antikvarisk kontroll av schaktningsarbeten inom objekt 7:1 resulterade i
dokumentationen av välbevarade lagersekvenser, likartade de som konstaterats på grav- och boplatsen i Tågerup (Saxtorp 3:1). Bevarandeförhållanden
var goda och ett rikt material av växtdelar, snäckskal, kvistar och en trädstam
framkom. Däremot kunde inget säkerställas vara bearbetat av människan.
Flintfragmenten som påträffades var generellt grova och uppvisade inga
tydliga spår av bearbetning. Således bär endast ett väldefinierat flintavslag
från utredningen spår efter mänsklig hand.
Genom undersökningen av objekt 7:2 dokumenterades ett närmast
nordsydligt löpande och ca 15 m brett stråk av anläggningar, varav merparten kokgropar och härdar. Inga bebyggelsestrukturer kunde identifieras
och inte heller påträffades några daterande fynd. Troligen rör det sig om en
eldkultplats, som utifrån 14C-analys daterades till övergången av äldre och
yngre bronsålder. Fornlämningen har säkerligen en fortsättning utanför
undersökningsområdet åt såväl norr som söder. Ett försök till jämförelser
med liknande platser i närområdet gjordes, men begränsades av att underökningsområdet i Häljarp var så pass litet att underlaget inte lämpade sig för
kvantitativa eller typologiska jämförelser.
Måluppfyllelse
För objekt 7:1 fördjupades kunskapen kring lämningen, i det att ytterligare
partier av lagersekvensen kunde dokumenteras. Därtill kunde goda bevaringsförhållanden, bland annat med hela trädstycken, konstateras. Utöver det
flintavslag som tillvaratagits i samband med den arkeologiska utredningen
var det inte möjligt att påvisa ytterligare spår efter mänsklig aktivitet.
För objekt 7:2 uppfylldes de mål som formulerats i undersökningsplanen.
Det begränsade undersökningsområdet försvårar tolkningen av platsen,
varför viss källkritik måste tas i beaktning. Utifrån förutsättningarna kan
emellertid de i undersökningsplanen uppställda frågorna besvaras:
• Vilken typ av verksamhet/aktivitet representerar lämningen? Är
det bebyggelse, hantverk, matberedning?
Inga tydliga bebyggelsespår kunde påvisas. Istället talar flera faktorer för att det rör sig om en eldkultplats, alternativt en rastplats.
18 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
• Vilken del av den förmodade gårdslämningen är det som berörs?
Är det exempelvis boningshus, ekonomi- eller hantverksbyggnad?
Inga tydliga bebyggelsespår kunde påvisas. Istället talar flera faktorer för att det rör sig om en eldkultplats, alternativt en rastplats.
• Vilken del av förhistorien härrör lämningen från?
Utifrån 14C-analys daterades lämningen till övergången av äldre
och yngre bronsålder.
• Hur kompletterar eller nyanserar resultaten den idag kända
bilden av områdets bebyggelseutveckling?
Då ingen bebyggelse kunde säkerställas blev frågeställningen
fruktlös. Platsens karaktär som en förmodad eldkultplats visade
sig emellertid ha flera paralleller i området.
Förslag till fortsatta åtgärder
Exploatören har slutfört arbetet vid objekt 7:1. På grund av de begränsade
schaktytorna och yttre förutsättningar, såsom vattentillströmning, kunde
konstateras att en lagersekvens med goda bevaringsförhållanden för organiskt material fanns på platsen. Vid en eventuell framtida exploatering i
närområdet bör resultaten beaktas.
För objekt 7:2 kan den del av fornlämningen som berördes av arbetsföretaget betraktas som undersökt och borttagen, varför inga ytterligare antikvariska hinder för arbetsföretagets genomförande föreligger. Fornlämningen
har däremot en fortsatt utbredning även utanför undersökningsområdet i
nordsydlig riktning och de delarna bör undersökas i händelse av framtida
exploatering.
Referenser
Andersson, M. 2004. Making place in the landscape. Early and Middle
Neolithic societies in two west Scanian valleys. Skånska spår – arkeologi
längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Malmö.
Andersson, M. 2003. Skapa plats i landskapet. Tidig- och mellanneolitiska
samhällen utmed två västskånska dalgångar. Acta Archaeologica Lundensia series in 80, No 42. Malmö.
Aspeborg, H. 2011. Verksamhetsområde Kronan. Härdområde, boplatser,
brända människoben, krigsskådeplats och romerskt silvermynt. Skåne,
Landskrona stad, Örja socken, Örja 30:2. Arkeologisk förundersökning 2010. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 2011:24.
Bolander, A. manus. Fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Landskrona.
Arkeologisk förundersökning och särskild undersökning 2014. Etapp
II. Kävlinge och Eslövs kommuner. Riksantikvarieämbetet, UV Syd
Rapport.
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 19
Bolander, A. 2014. Fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Landskrona.
Arkeologisk utredning 2013. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport
2014:28.
Bolander, A. 2012. Fjärrvärmeledning mellan Örtofta och Landskrona.
Arkeologisk utredning 2012. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport
2012:149.
Cademar-Nilsson, Å. & Ericson-Lagerås, K. 1999. Gravfältet vid Häljarps mölla - med tyngdpunkt i senneolitikum och bronsålder. Skåne,
Tofta sn, Häljarp 1:6 och 2:5, VKB SU2. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Syd rapport 1999:96.
Carlie, A. (red.). 2006. Järnålder vid Öresund, band 2. Metod och materialstudier. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet, u.o.
Carlie, A.(red.). 2005. Järnålder vid Öresund, band 1. Specialstudier och
syntes. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet, u.o.
Eliasson, L. & Kishonti, I. 2007. Det funktionella landskapet. Naturvetenskapliga analyser ur ett arkeologiskt perspektiv. Öresundsförbindelsen och arkeologin. Malmöfynd nr 10. Malmö kulturmiljö, Malmö.
Fendin, T. 2005. De rituella fälten på Glumslövs backar. I: Lagerås, P. &
Strömberg, B. (red). Bronsåldersbygd 2300 – 500 f. Kr. Skånska spår –
arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Fendin, T. 1999. Boplats och härdgropsområde från bronsåldern vid
Glumslöv. Skåne, Glumslövs sn, Övra Glumslöv 10:5, Västkustbanan
3:3. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 1999:39.
Heidelk-Schacht, S. 1989. Jungbronzezitliche kultfeuerplätze im Norden
der DDR. I: Schlette, F. & Kaufmann, D. (red). Religion und Kult in
uroch und frügeschichtlichen Zeit, Berlin.
Jacobsson, B. 2010. Örja väster. En boplts från romersk järnålder och ett
härdområde från yngre bronsålder. Skåne, Landskrona och Örja socknar, Örja 1:9 m.fl. Landskrona kommun, RAÄ 58 Landskrona, RAÄ
36 Örja. Arkeologisk förundersökning 2009. Riksantikvarieämbetet,
UV Syd Rapport 2010:17.
Kaliff, A. 1997. Gravbyggnader och altare. Arkeologiska spår av bronsålderns eskatologiska föreställningar. Fornvännen 1997:1.
Karsten, P. och Knarrström, B. 2003. The Tågerup Excavations. Skånska
spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Trelleborg.
Kaul, F. 2002. Bronzealderens religion. Studier af den nordiske bronzealders ikonografi. Det kongelige nordiske oldskriftselskab. København.
Kriig, S. & Thomasson, J. 1999. Den vikingatidia/tidigmedeltida bebyggelsen i Häljarp. Skåne, Tofta sn, RAÄ nr 19, Häljarp 10:15, VBK
SU3. Riksantikvarieämbetet UV Syd, rapport 1999:95.
Lagerås, P. (red.). 2008. Dösjebro – mötesplats för trattbägarkultur och stridsyxekultur. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet.
20 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.). 2005. Bronsåldersbygd 2300 – 500 f.kr.
Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet.
Stockholm.
Lund, Karin, 1998, ”3. Plats 6:1 - Boplatslämningar från stenålder och
brandgrav från bronsålder”, i Karsten P. och Svensson M. (red), Skåne,
Malmöhus län, Järnvägen Västkustbanan, Avsnittet Landskrona-Kävlinge, 1996-1997, Arkeologiska förundersökningar, Volym 1, Riksantikvarieämbetet UV Syd rapport 1997:83.
Martens, J. 1999. Kogegrubeområde med grave og lertagningsgruber
ved Säbyholm. Skåne, Säbyholm, Vej 1156, Plads 1A:5. Arkeologisk
undersökning, Riksantikvarieämbetet UV Syd rapport 1999:58.
Mogren, M. (red.). 2005. Byarnas bönder. Medeltida samhällsförändring i
Västskåne. Skånska spår – arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. U.o.
Petersson, M. 2006. Djurhållning och betesdrift. Djur, människor och landskap i västra Östergötland under yngre bronsålder och äldre järnålder.
Uppsala Universitet. Linköping.
Stark, K. 2014. Utbyggnadsområde Norra Borstahusen. Område E, G och
J. Arkeologisk Förundersökning 2013.Riksantikvarieämbetet UV Syd
rapport 2014:66.
Svensson, M.(red.). 2003. I det neolitiska rummet. Skånska spår – arkeologi
längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Malmö.
Svensson, M. (red.). 2002. Västkustbanan. En sammanfattning av ett
pågående projekt. Riksantikvarieämbetet UV Syd rapport 2002:13.
Svensson, M. m.fl. 1996. Arkeologisk utredning. Skåne, Malmöhus län,
Järnvägen Västkustbanan, delen Helsingborg-Kävlinge. Riksantikvarieämbetet UV Syd rapport 1996:25.
Thörn, R. 1996. Rituella eldar. Linjära, konkava och konvexa spår efter
ritualer inom nord- och centraleuropeiska brons- och järnålderskulturer. I: Engdahl, K. & Kaliff, A. (red). Arkeologi från stenålder till medeltid. Artiklar baserade på Religionsarkeologiska nätverksgruppens konferens
på Lövstabruk den 1 – 3 december 1995. RAÄ Arkeologiska undersökningar, Skrifter 19, Linköping.
Thörn, R. 1993. Eldstadssystem – fysiska spår av bronsålderskult, ett försök
att spåra kultplatser och kulturinfluenser. C-uppsats i arkeologi. Lunds
Universitet. Opublicerad.
Widholm, D. 1975. Nya fornfynd från Sydsverige. Ale 1/1 1974. Kristianstad.
Wihlborg, A. 1991. Råga Hörstad 1:31. Asmundtorps sn, Skåne. Arkeologisk förundersökning och huvudundersökning 1974. Riksantikvarieämbetet UV Syd dnr 3034/74.
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 21
Administrativa uppgifter
Geografiska uppgifter: Skåne län, Skåne, Landskrona kommun, Saxtorp
och Tofta socken, Häljarp 13:1 (Tofta RAÄ 47), Tågerup 1:1 (Saxtorp
RAÄ 68).
SHMM:s dnr: 5.1.1-213-2015.
Riksantikvarieämbetets dnr: 3.1.1-01087-2014.
Länsstyrelsens dnr: 431-2048-2014.
Riksantikvarieämbetets projektnr: 12762.
Intrasisprojekt: UV 2014:039.
Undersökningstid: 07–09 april 2014 Häljarp 13:1 (Tofta RAÄ 47), samt
löpande 24 juni – 24 juli 2014 Tågerup 1:1 (Saxtorp RAÄ 68).
Projektgrupp: Adam Bolander och Kennet Stark.
Underkonsulter: Avis (hyrbil), Lambertsson (etablering), Trimtec (mätutrustning).
Exploateringsyta: Häljarp 13:1 (Tofta RAÄ 47) 570 kvadratmeter, Tågerup 1:1 (Saxtorp RAÄ 68) ca 200 kvadratmeter.
Undersökt yta: Häljarp 13:1 (Tofta RAÄ 47) 429 kvadratmeter, Tågerup
1:1 (Saxtorp RAÄ 68) 156 kvadratmeter.
Läge: GSD-Fastighetskartan 2C 9d.
Koordinatsystem: Sweref 99 TM.
Höjdsystem: Rikets, RH 00.
Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska
arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 1 profilritning i skala 1:20 .
Digital dokumentation: i form av ett intrasisprojekt förvaras på Arkeologiska uppdragsverksamheten i Lund.
Fynd: inga fynd påträffades.
22 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Bilagor
Bilaga 1. Resultat objekt 7:1
På den södra sidan av ån planerades två cirka 4×4 m stora schakt att tas upp
precis vid foten av slänten. Härifrån avsågs rören att tryckas ned under jord
för att sedan styras upp på den norra sidan av ån, där två mottagarschakt
skulle grävas. Ingreppen skedde inte simultant utan utfördes med flera dagars
mellanrum. På grund av att informationen från underkonsulten Veidekke
inledningsvis var bristfällig så hade några schakt redan grävts innan antikvarisk personal kom till platsen. Det rörde sig om det östra givarschaktet
på den södra sidan av ån (3165), samt det östra mottagarschaktet på den
norra sidan av ån (3161). De stod båda vattenfyllda och var inte möjliga
att dokumentera.
Figur 1. Ett av givarschakten på
den södra sidan av ån, kort tid
efter att det öppnats. Foto: Adam
Bolander.
Efterhand blev informationsflödet från Veidekke bättre och vid grävningen
av det västra givarschaktet på den södra sidan av ån (3170) kunde lagersekvensen dokumenteras enligt nedan (från markytan och nedåt):
1. Cirka 0,6 m brun, nedbruten torv, innehållande enstaka snäckskal och växtdelar.
2. Cirka 0,2 m grå, siltig ”lera”.
3. Cirka 0,3 m grå sand, innehållande stråk av gråbrun lera.
4. Cirka 0,4 m homogen, saltlakritsgrå svämlera, innehållande
enstaka snäckskal, bevarade kvistar eller annat organiskt material. En Cirka 0,4 m lång trädkvist framkom.
5. ”Blålera” innehållande bruna stänk. Sumplukt. Ej schaktat
djupare.
Schaktet vattenfylldes omgående, varför dokumentationen huvudsakligen
fick utföras från schaktkanten. I grova drag påminde lagersekvensen om
den som konstaterats i samband med en arkeologiska utredningen steg 2
(Bolander 2014).
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 23
Figur 2. Del av den trädstam som framkom i mottagarschakt 20802
framrensad in situ. Foto: Adam Bolander.
Figur 3. Del av den trädstam som framkom i
mottagarschakt 20802. Foto: Adam Bolander.
Det västra mottagarschaktet på den norra sidan om ån (20802) grävdes
någon dag senare. Då massorna här var något lösa rasade schaktväggen vid
några tillfällen, vilket föranledde att det västra och det östra mottagarhålet
inkorporerades i ett enda stort schakt. På grund av återkommande ras var
det endast möjligt att dokumentera den västra och den norra schaktväggen.
I väster bestod lagersekvensen av (från markytan och nedåt):
1. Cirka 0,6 m matjord.
2. Cirka 0,4 m svart vattenavsatt gyttja med sumplukt.
3. Cirka 1,1 m brun gyttja, innehållande rikligt av nedbrutet
organiskt material (vass?), pinnar och kvistar. Även enstaka
småsten, snäckskal, rottrådar, samt trädelar, varav en större trädstamsdel. I skiftet nedåt framkom en ökad andel trädrester. Det
förekom också enstaka flintfragment, men inget som uppenbart
var påverkat av människan.
4. Cirka 0,4 m brun, homogen lera, innehållande rottrådar, men i
övrigt färre komponenter.
5. Cirka 0,5 m homogen grå lera utan komponenter. Schaktningen avslutades vid ett djup av Cirka 3,0 m.
Den norra profilen i samma schakt uppvisade, naturligt nog, en snarlik
karaktär (från markytan och nedåt):
1. Cirka 0,8 m brungrå lera som i ytan övergår i matjord.
2. Cirka 0,2 m svart torvig lera, innehållande rottrådar, enstaka flintfragment som noterades vara grova och inte uppenbart påverkade av
människan.
24 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Figur 4. Upprensat parti av schaktkanten i mottagarschaktet på den norra sidan av ån. Foto: Adam Bolander.
3. Cirka 1,2 m brungrå lergyttja innehållande rikligt av nedbrutet
organiskt material (vass?), pinnar och kvistar. Även enstaka småsten,
snäckskal, rottrådar, samt trädelar. I skiftet nedåt framkom en ökad
andel trädrester. Det förekom också enstaka flintfragment, men
inget som uppenbart var påverkat av människan.
4. Cirka 0,4 m brungrå homogen lera, innehållande rottrådar men färre
komponenter. Enstaka flintfragment, men inget som uppenbart var
påverkat av människan.
5. Cirka 0,4 m ljusgrå homogen lera. Schaktningen avslutades vid ett
djup av Cirka 3,0 m.
Från den norra schaktväggen grävdes därtill en skopbred ramp, där schaktdjupet successivt planade ut mot norr för att på så vis ge fjärrvärmeledningen
en lämplig stigning. Cirka 8–10 meter norrut i rampen upphörde de torvoch vattenavsatta lagerna och ersattes av successivt uttunnande matjord.
På grund av vattentillströmningen, de ständigt inrasande kanterna och det
ansenliga djupet var det inte möjligt att vistas i det öppna schaktet någon
längre stund. Emellertid var det möjligt att utföra profildokumentationen
och en viss rensningsinsats innan arbetsförhållandena blev alltför osäkra.
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 25
Bilaga 2. 14C-resultat
26 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1 27
Bilaga 3. Vedartsanalys
Analysen är utförd av Ulf Strucke, Arkeologiska uppdragsverksamheten vid
Statens Historiska Museer.
Analys Id
Anl. Kontext
Prov
11793
308 Kokgrop
PM408
11794
11792
28 Häljarp 13:1 och Tågerup 1:1
352 Härd
365 Kokgrop
PM407
PM410
Tot. ant. Analyserad vikt (g) Art
35
7
31
1
0,1
1
Ant. material
Ask
30
Ek
4
Lönn
1
Al
6
Ek
1
Ask
24
Ek
7