Om hundra år är det din svenska som är

Lärande och samhälle
Kultur, språk, medier
Examensarbete
15 högskolepoäng, avancerad nivå
”Om hundra år är det din
svenska som är gammaldags”
En läromedelsstudie om hur svenskläroböcker 1966–2014 skriver om språkhistoria, läroböckers språkhistoriska kanon samt hur man kan identifiera språkhistoriemedvetande
An Analysis of How History of Language and Language Change
are Depicted in Swedish Textbooks
and the Concept of Linguistic Historical Consciousness
Maria Gagnesjö
Lärarexamen 300 hp
Svenska i ett mångkulturellt samhälle
2015–08–26
Handledare: Ange handledare
Examinator: Maria Kouns
Handledare: Camilla Thurén
-2-
Sammandrag
I denna tvådelade, produktinriktade läromedelsstudie utforskas språkhistoriens plats och utformning i svenskläroböcker. I en första, kvantitativt inriktad, diakron undersökning, kartläggs och analyseras läroböckers språkhistoriska innehåll under de senaste fem decennierna.
Här identifieras bland annat genrens språkhistoriska litterära kanon. I den andra delen av studien sammanfogas det svenskdidaktiska och lingvistiska perspektivet med historiedidaktisk
teori. Genom hermeneutisk metod och en operationalisering av begreppet språkhistoriemedvetande, analyseras några samtida läroböckers manifesteringar av och potential för arbete med
historiemedvetande i förhållande till språket. Studiens syfte är att utforska och motivera
språkhistoriens roll och plats i svenskämnet. Resultatet visar, att svenskläroböckers språkhistoriska framställningar de senaste årtiondena blivit alltmer nutidsfokuserade och att böckerna
är bra på att koppla språkhistorien till läsarens samtid – och i vissa fall framtid. Samtidigt
framkommer att dåtiden och de historiska faktakunskaperna fått mindre utrymme och i vissa
böcker till och med är nästan helt frånvarande.
-3-
-4-
Innehåll
1 INLEDNING..................................................................................................................
7
1.1 Syfte och frågor..............................................................................................................
1.2 Språkhistoria....................................................................................................................
1.3 ’Lärobok’ eller ’läromedel’?.........................................................................................
8
10
11
2 TIDIGARE FORSKNING................................................................................................
12
2.1 Forskning inom svenskdidaktik och språkhistoriedidaktik........................................... 12
2.2 Läromedelsforskning...................................................................................................... 13
2.2.1 Varför studera läromedel? ................................................................................... 14
3 TEORETISK RAM...........................................................................................................
15
3.1 Historiedidaktik................................................................................................................
3.1.1 Historiemedvetande..............................................................................................
3.1.1.1 Historiemedvetande i läroböcker.................................................................
3.2 Språkhistoriemedvetande.............................................................................................
3.2.1 Operationalisering av språkhistoriemedvetande...............................................
15
15
17
18
19
4 METOD OCH MATERIAL.............................................................................................. 22
4.1 Studie 1: Analys av innehåll över tid.............................................................................
4.2 Studie 2: Hermeneutisk analys......................................................................................
22
24
5 RESULTAT...................................................................................................................... 26
5.1 Fråga 1: Språkhistoria i läroböcker 1966–2014............................................................
5.1.1 Utrymme..................................................................................................................
5.1.2 Urval av ”exempeltexter” .....................................................................................
5.2 Fråga 2: Manifestering av språkhistoriemedvetande................................................
5.2.1 Språkförändringar: olika förklaringsmodeller.......................................................
5.2.2 Multikronologiska samband..................................................................................
5.2.3 Anknytning till elevens erfarenhetsvärld..............................................................
5.2.4 Faktakunskaper och kronologisk översikt............................................................
26
26
27
28
29
33
36
37
6 DISKUSSION.................................................................................................................. 38
6.1 Språkhistorisk litterär kanon 1960-tal–2010-tal.............................................................
6.2 Språkhistoriemedvetande i läroböcker efter 2011.....................................................
40
42
7 AVSLUTNING................................................................................................................ 45
7.1 Kritisk reflektion................................................................................................................
7.2 Vidare forskning..............................................................................................................
45
47
LITTERATURFÖRTECKNING.............................................................................................
48
Källmaterial (läroböcker).....................................................................................................
52
-5-
BILAGA I: Tabell över sidutrymme: läroböcker gymnasiet 1966–2014.................................
56
BILAGA II: Tabell över sidutrymme: läroböcker grundskolans senare år 1972–2012..........
58
BILAGA III: Tabell över språkhistoriskt innehåll/upplägg: läroböcker gymnasiet 1966–
2014.............................................................................................................................................
59
BILAGA IV: Tabeller över språkhistoriskt innehåll/upplägg: läroböcker grundskolans
senare år 1972–2012..................................................................................................................
61
BILAGA V: Sammanställning av ”exempeltexter”: läroböcker gymnasiet 1966–2014......
63
BILAGA VI: Sammanställning av ”exempeltexter”: läroböcker grundskolans senare år
1972–2012...................................................................................................................................
67
-6-
1 Inledning
Svenska är ett skolämne som på pappret innehåller en hel del historia. Traditionellt har
svenskämnet betraktats som bestående av två stora delar: språk och litteratur. Det är en uppdelning som bevarats i läroplanernas skrivelser under 1900-talets andra hälft.1 I båda dessa
huvudområden har det traditionellt också funnits en historisk aspekt; både litteraturen och
språket skall studeras historiskt – genom litteraturhistoria respektive språkhistoria. Intresset
för just detta, det historiska perspektivet i svenskan, har dock varit svalt.
I antologin Språkhistoriens mening från 1984 diskuterar några svenska språkvetare språkhistoriens plats i forskningsämnet och undervisningsämnet svenska. Det konstateras att det är
en marginaliserad och undanskymd plats, i synnerhet i undervisning.2 Antologin är ett försök
till försvar för ett till synes hotat ämnesområde. Syftet är att diskutera meningen med studier i
språkhistoria. Om det språkhistoriska stoffet skall kunna göra anspråk på en plats i svenskundervisning måste det ju motiveras. Enligt redaktören för nämnda antologi, Ulf Teleman, är
syftet med att läsa språkhistoria bland annat att ”ge eleverna möjlighet att förstå sitt eget och
samtidens språkbruk historiskt, dvs att kunna förklara det som händer på den språkliga scenen
med avseende på orsaker och funktion, att inse att språkets historia inte är slut, att ha ett hum
om vilka krafter som kan tänkas vara i spel”.3 I en artikel om frågan 30 år senare framför Jonatan Pettersson idén att svenskdidaktiken skall hämta kunskap från historiedidaktiken. För
att kunna formulera en motivering för studier i språkhistoria föreslår han ett implementerande
av det inom historiedidaktikens centrala begreppet ’historiemedvetande’. Om man börjar resonera i termer av ett historiemedvetande i förhållande till språket blir det lättare att motivera
språkhistoriens plats i svenskämnet. Ett historiedidaktiskt perspektiv på språket gör språkhistoria relevant i alla moment som ”handlar om en förståelse för språkbruket och för oss
själva och andra som språkvarelser”.4 ”Utifrån en uppfattning om den historiska medveten-
Gun Malmgren, ”Svenskämnets identitetskriser – moderniseringar och motstånd”, i Jan Thavenius (red), Svenskämnets
historia, Lund 2011.
2 Ulf Teleman (red), Språkhistoriens mening. Rapport från det andra ämnesdidaktiska seminariet i nordiska språk, Lund
1984; Ulf Teleman, ”Meningen med språkhistoria. Prolegomena till en fortsatt analys av språkhistoriens didaktik”, i Teleman
(red) 1984.
3 Teleman 1984, s. 76.
4 Jonatan Pettersson, ”Den språkhistoriska kunskapens värden. Språkhistoria i ett historiedidaktiskt perspektiv”, i: Maria
Bylin et al (red), Studier i svensk språkhistoria 12. Variation och förändring, Stockholms universitet 2014, s. 160.
1
-7-
hetens värde, skulle man kunna arbeta mer systematiskt med det historiska perspektivet i samspel med ämnesområden som till exempel grammatik och språksociologi.”5
En genomgång av kursplanerna i svenska från de senaste 50 åren visar att språkhistoria
som kunskapsområde finns med i någon mån i samtliga. Det uttrycks som ”språkets utveckling” (Lgr 62; Lgr 69; Lgy 65 & 70; Lpf 94, Svenska B; Lpo 94, Lgr 11; Lgy 11, Svenska 3), 6
”hur språket förändrats”/”språkförändringar” (Lgr 80; Lgy 11, Svenska 3)7 eller liknande. När
svensklärare i gemen tar upp språkhistoria tycks de i hög grad vara beroende av/förlita sig på
läroböcker. Även lärare som inte använder klassläroböcker plockar ofta in läroböcker eller
material från en eller flera läroböcker när de skall ta upp språkhistoria. Detta enligt tidigare
studier om språkhistoria i undervisningen. I vissa fall verkar läroböcker också fungera som
källa till kunskap om ämnet för läraren själv.8
1.1 Syfte och frågor
I den här studien utforskas språkhistoriens plats och utformning i läroböcker i svenska. Studien består av två delar: för det första en diakron undersökning av läroböckers sätt att beskriva och presentera språkhistoria under andra hälften av 1900-talet och början av 2000-talet,
för det andra en analys av några av de läroböcker, som utgivits efter införandet av de senaste
läroplanerna (Lgy 11 och Lgr 11), utifrån begreppet språkhistoriemedvetande.
I den första studien vill jag utröna hur språkhistoria som ämne behandlas i svenskläroböcker förr och nu: vilken plats och vilken utformning ämnet har samt om och hur det har förändrats under de senaste decennierna. Denna studie är influerad av en artikel av Tor G Hultman
1984. Hultman analyserar de språkhistoriska avsnitten i några samtida högstadieläroböcker
och konstaterar bland annat att både val och upplägg av stoff är mycket uniformt. Det antyds
att läroböckerna i hög grad till och med använder samma språkhistoriska texter.9 Detta väckte
intresse för att studera om läroböcker faktiskt har en språkhistorisk litterär kanon, hur denna
ser ut och om den förändrats över tid.
5
J. Pettersson 2014, s. 161.
Kungl. Skolöverstyrelsen, Läroplan för grundskolan. Kungl. Skolöverstyrelsens skriftserie 60, 1962, s. 128; Skolöverstyrelsen, Läroplan för grundskolan. Allmän del, 1969, s. 136; Skolverket, Grundskolan. Kursplaner. Betygskriterier 1996, s. 77;
Skolverket, Kursplaner och betygskriterier 2000. Grundskolan. Stockholm 2000, s. 97; Skolverket, Läroplan för grundskolan, kursplan svenska 2011;
7 Skolöverstyrelsen, Läroplan för grundskolan. Allmän del: Mål och riktlinjer, Kursplaner, Timplaner. Stockholm 1980;
Skolverket, Läroplan för grundskolan, kursplan svenska 2011.
8 Maria Ivarsson, Undervisning av svensk språkhistoria på gymnasiet, Karlstads universitet 2011; Linda Persson, Språkhistoria i undervisningen, Karlstads universitet 2007.
9 Hultman 1984, s. 55.
6
-8-
I den andra studien vill jag med utgångspunkt i historiedidaktisk teori och begreppet historiemedvetande undersöka i vilken utsträckning svenskläroböcker från i dag (= vid tiden för
denna texts publicering) kan sägas stötta utvecklandet av ett språkhistoriemedvetande samt
vilken potential för ett sådant arbete de erbjuder. Studien syftar till att utforska svenskläroböckers potential för ett historiedidaktiskt inriktat arbete med språkhistoria i grund- och gymnasieskolan. Analysen skall delvis ses som ett prövande av det nya begreppet språkhistoriemedvetande. Den är ett försök att mer ingående definiera begreppet samt utforska hur det kan
yttra sig i en (läroboks)text – och delvis också i en undervisningskontext. Framställningen
som sådan skall delvis betraktas som ett försök att introducera och definiera detta begrepp.
Syftet med hela arbetet är ytterst att säga något om det historiska perspektivets och historiedidaktikens plats och potentiella roll i svenskämnet. Introducerandet och prövandet av begreppet språkhistoriemedvetande är följaktligen ett led i detta.
Två frågeområden styr alltså undersökningen. Det första har ett diakront perspektiv och är
inriktat på hur sättet på vilket gymnasieläroböcker framställer språkhistorien förändras under
ca 50 år, från mitten av 1960-talet till tidigt 2010-tal. Här tittas på sådant som vilket stoff som
tas upp, vad böckerna fokuserar på och vilka språkhistoriska texter som tas upp. Frågan lyder:
 Hur har läroböckernas framställningar av språkhistoria förändrast från 1960-talet till
2010-talet? Utrymme, upplägg, innehåll, användning av språkhistoriska texter och
språkhistorisk litterär kanon.
Det andra frågeområdet rör läroböcker utgivna efter Lgr/Lgy 2011 och hur eller i vilken grad
dessa manifesterar historiemedvetande i förhållande till språket samt vilken potential de ger
för att utveckla eller arbeta med s k språkhistoriemedvetande. Analysen av detta utgår från
min egen definition av det nämnda begreppet. Frågorna som avses besvaras är:
 Hur manifesteras eventuellt historiemedvetande i förhållande till språket, språkhistoriemedvetande? Vilka potentialer att utveckla eller arbeta för att utveckla ett sådant erbjuder böckerna?
-9-
1.2 Språkhistoria
Innebörden av denna framställnings mest centrala term, språkhistoria, framstår kanske, vid en
första anblick, som självklar. Det är den emellertid inte och det blir nödvändigt att innan
undersökningen presenteras säga någonting om vad språkhistoria egentligen är, vad det vanligen uppfattas vara och, framför allt, vad som läggs i begreppet i det här sammanhanget.
Språkhistoria är förstås, precis som det låter, språkets historia, vad som skett med språket
under historien. I ett historiedidaktiskt perspektiv är historia dock lika mycket en fråga om
samtid och framtid som om förfluten tid. Med en historiedidaktisk ingång är språkhistoria
således inte isolerat till språkets förflutna och hur det sett ut under tidigare sekler; det handlar
också om språket i dag och språket i morgon. Språkforskaren Gertrud Pettersson skriver:
Ordet språkhistoria leder nog för de allra flesta människor tanken till äldre, längesedan förgångna tider. Att studera språkhistoria skulle alltså innebära att man studerar hur språket en gång har sett ut.
Det kan visserligen inte förnekas att det ligger mycket i en sådan beskrivning […] [m]en beskrivningen ger ändå bara en del av sanningen.10
Språkhistoria skall alltså ses som synonymt med språkförändringar över tid. Språkhistorieskrivning är berättelsen om ett språks förändringar.
Förändringar sker emellertid på olika områden i ett språk. Först och främst har ju ett språk
en muntlig och en skriftlig variant. Fokuset på s k exempeltexter i den första undersökningen
innebär att det här främst är fokus på skriftspråklig språkhistoria. Det muntliga respektive
talade språket är dock svåra att skilja åt när man skriver om språkhistoria.
Ett språk kan betraktas och analyseras utifrån olika aspekter och på olika nivåer. Man kan t
ex studera fonetik, lexikologi, semantik, syntax, ortografi och morfologi. När man talar om
språkförändringar över tid kan man följaktligen rikta fokus mot olika av dessa aspekter: fonetiska, syntaktiska, morfologiska, ortografiska, lexikaliska och/eller semantiska förändringar.
Definitionen av språkhistoria avgörs också av hur stor del av språkvetenskapen man anser
har med historia att göra. En strikt definition skulle kunna utgöras enbart av berättelsen om
hur språket förändrats till sin form i det förflutna fram till nysvensk tid. Med en bred definition skulle begreppet kunna innefatta allt som har med språk att göra som kan kopplas till
historia.
Språkhistoria definieras traditionellt olika som forskningsämne respektive undervisningsämne. Det förstnämnda har en smal definition medan det andra har en vidare och ”definieras
10
Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess utforskande, Lund 1996, s. 11–
12.
- 10 -
dels av det historiska perspektivet, dels av den historiska egenskapen hos föremålet för undervisningen”.11 När man talar om språkhistoria i ett undervisningsperspektiv finns det, menar
Pettersson, ”inga rimliga skäl till varför man skulle begränsa sig till sådant ämnesinnehåll som
traditionellt ansetts höra till forskningsämnet språkhistoria”. Istället innefattas i begreppet allt
om språk sett ur ett historiskt perspektiv.12
1.3 ’Lärobok’ eller ’läromedel’?
I texten kommer det att talas om både läromedel och lärobok. Forskningsdisciplinen benämns
läromedelsforskning, men i övrigt kommer termen lärobok att vara vanligast förekommande,
eftersom det är sådana som är studieobjektet. Lärobok betecknar en bok (dvs en fysisk, skriftlig text) framtagen specifikt för undervisning i ett visst ämne (samt utgiven av ett förlag).
Läromedel kommer å sin sida att användas när det talas om läroboksgenren i en vidare bemärkelse och innefattar även t ex digitala och visuella läromaterial. Det rör sig dock fortfarande om material specifikt framtaget för undervisning. De senaste decennierna har läromedel
ofta fått beteckna allt ”som lärare och elever väljer att använda för att uppnå uppsatta mål” i
undervisningen.13 Eftersom denna definition inte gör skillnad mellan renodlade undervisningsmaterial och vilket material som helst, lanserade läromedelsforskaren Staffan Selander
begreppet pedagogisk text.14 Selanders definition av pedagogisk text, som utgår från ett s k
vidgat textbegrepp, motsvarar definitionen som här används av läromedel.
11
J. Pettersson 2014, s 156.
J. Pettersson 2014, s 156.
13 Citat: SOU 1992:94. Skola för bildning. Betänkande av läroplanskommittén, kapitel 6, bilaga 1, s. 170. Citerad i AnnChristine Juhlin Svensson, Nya redskap för lärande. Studier av lärarens val och användning av läromedel i gymnasieskolan,
2000, s. 21.
14 Staffan Selander: Läromedelskunskap, Lund 1999, s. 18.
12
- 11 -
2 Tidigare forskning
2.1 Forskning inom svenskdidaktik och
språkhistoriedidaktik
Svenskämnet har varit ett populärt forskningsämne under flera decennier. På senare tid har en
särskild forskningsdisciplin benämnd svenska med didaktisk inriktning, smdi, vuxit fram.15
Smdi handlar dock inte enbart om skolämnet svenska utan om didaktik av språk och litteratur
i en vidare bemärkelse (jfr begreppet historiedidaktik).16 I enlighet med detta är det inte enbart
studier av läromedel i just svenska som sker inom ramen för smdi, utan all läromedelsforskning som fokuserar på språk eller litteratur.17
Läromedel har blivit ett vanligt studieobjekt under de senaste årtiondena. Just svenskläromedel har dock inte varit särdeles vanligt förekommande. Möjligen hänger detta samman med
att svenskundervisning generellt tycks vara mindre läromedelsberoende, än undervisning i
ämnen där innehållet är tydligare stipulerat och ordningen på stoffet mer fastlagd.18 Efter
framväxandet av smdi har det de senaste åren emellertid publicerats ett flertal studier om specifikt svenskläromedel. De som inriktat sig på läromedlen som produkt har ofta studerat deras
litterära innehåll och/eller vilken ämnes- eller kunskapssyn som förmedlas.19 Någon större
studie av svenskläroböckers språkhistoriska innehåll har mig veterligen aldrig gjorts.
Forskningsläget om språkhistoria ur ett pedagogiskt eller didaktiskt perspektiv är tämligen
magert. Språkhistoria är ett populärt forskningsområde – men hur ämnet didaktiseras i undervisning samt varför man skall studera språkhistoria i skolan, därom har det varit ganska tyst. I
själva verket tycks knappt något av substans ha publicerats mellan antologin Språkhistoriens
15
Stefan Lundström, Textens väg. Om förutsättningar för texturval i gymnasieskolans svenskundervisning, Umeå 2007, s. 25;
Annette Ewald, Läskulturer. Lärare, elever och litteraturläsning i grundskolans mellanår, Malmö 2007, s. 103–104, 105–
106.
16 Ewald 2007, s. 103.
17 Se t ex Pia Nygård Larsson, Biologiämnets texter. Text, språk och lärande i en språkligt heterogen gymnasieklass, Malmö
2011.
18 Boel Englund, ”Lärobokskunskap, styrning och elevinflytande”; Emelie Kinnwall & Tobias Wendt, Men läroboken är inte
död … En kvalitativ studie om lärobokens roll i svenskundervisningen i gymnasieskolan, Kristianstad 2013; AnnChristin
Hagel, Lärobokens roll i svenskundervisningen: om svensklärares förhållningssätt till läroböcker, Luleå 2014.
19 Två exempel på detta är Katrin Lilja Waltå, Läroböcker i svenska? En studie av ett läromedel för yrkesförberedande gymnasieprogram och dess modelläsare, Malmö 2011 och Christoffer Dahl, Ett annorlunda Brus. Ett läromedels litteraturförmedling i spänningsfältet mellan tradition och förnyelse, Malmö 2010.
- 12 -
mening och artikeln ”Den språkhistoriska kunskapens värden”.20 Under 2000-talet har två Cuppsatser om språkhistoria i undervisning publicerats.21 Båda handlar om hur svensklärare på
gymnasiet säger sig arbeta med språkhistoria och baseras på intervjuer av verksamma
svensklärare. Samtliga lärare uppger eller förmedlar indirekt att läroböcker i hög grad styr och
formar deras undervisning i språkhistoria.
Petterssons artikel fyller alltså i högsta grad ett tomrum. Pettersson hävdar att historiemedvetandebegreppets ”centrala plats inom historiedidaktiken gör det naturligt att tentativt utgå
från det även för en språkhistoriedidaktik”.22 Värdet med kunskaper i språkhistoria kan nämligen sägas vara besläktat med värdet med historiekunskaper över lag och vissa av de resonemang som används för att motivera historiestudier, kan också användas för att motivera
språkhistoriestudier: ”båda förenas av ett intresse för den mänskliga tillvaron och dess uttryck
i historien.”23 På samma sätt som undervisningen i historia bland annat syftar till att utveckla
elevernas historiemedvetande bör undervisningen i språkhistoria syfta till att utveckla elevernas språkhistoriemedvetande, eller ”en historisk medvetenhet om språket”.24
2.2 Läromedelsforskning
Läromedelsforskning är ett stort och levande ämne. Bl a Selander, Ammert och Långström
har alla studerat läroböcker (dock främst historieläroböcker).25 Selander har också skrivit om
metoder och överväganden inom läromedelsstudier i allmänhet, liksom Juhlin, Englund,
Strömqvist m fl.26 Forskning om läromedel har tagit fart i Sverige framför allt under de senaste tre decennierna. Det mesta av den äldre forskningen fokuserade på läroboken som produkt och studerade det ideologiska innehållet. Traditionellt är det läroböcker i historia och
20
Teleman (red.) 1984; Pettersson 2014.
Ivarsson 2011; Persson 2007.
22 Pettersson 2014, s. 159.
23 Petterson 2014, s. 159.
24 I historieämnets ämnes- och kursplaner är utveckling av historiemedvetande ett uttalat kunskapskrav. Det infördes med
Lpo och Lpf 94. Skolverket, ämnesplan historia, Lgy 2011; Skolverket, kursplan historia, Lgr 2011.
25 Staffan Selander, ”Gymnasiets texter” & ”Läroboken, undervisningen och världen utanför skolan”, i: Staffan Selander
(red), Bilden av arbetsliv och näringsliv i skolans läroböcker. Stockholm 1992; Niklas Ammert, Det osamtidigas samtidighet. Historiemedvetande i svenska historieläroböcker under hundra år, Uppsala 2008; Sture Långström, Författarröst och
lärobokstradition. En historiedidaktisk studie, Umeå 1997; Sture Långström, ”Läroböcker och historiemedvetande. Sveriges
historia efter 1945 i några gymnasieläroböcker”, i: Sirkka Ahonen (red), Historiedidaktik i Norden 6. Historiemedvetandet –
teori og praksis, Köpenhamn 1997.
26 Staffan Selander, Lärobokskunskap, Lund 1999; Juhlin Svensson 2000; Boel Englund, ”Vad har vi lärt oss om läromedel?
En översikt över nyare forskning”, Skolverket 2006; Siv Strömqvist (red), Läroboksspråk. Om språk och layout i svenska
läroböcker, Uppsala 1995.
21
- 13 -
samhällskunskap som varit populärast.27 Under 2000-talet har det blivit allt vanligare med
studier av hur läroböcker distribueras, väljs ut, används och tas emot (process- respektive användarinriktade studier). Ett exempel på detta är en avhandling av Juhlin Svensson. Vid intervjuer med ett trettiotal gymnasielärare i olika ämnen (dock inte svenska 28) fann Juhlin Svensson en genomgående övertygelse att läromedlen inte styrde arbetet på något avgörande vis.
Observationer och uppföljningsintervjuer visade dock på motsatsen: läroböckerna fungerade
över lag tydligt styrande både till form och innehåll.29 En annan forskare som studerat val av
läroböcker är Reichenberg.30
2.2.1 Varför studera läromedel?
En relevant fråga är vad nyttan med läromedelsforskning är. Fram till 1970-talet granskade
staten via Skolöverstyrelsen och Statens institut för läromedelsinformation alla svenska läromedel. Det kontrollerades att de överensstämde med kursplanerna, att alla fakta stämde osv.
Fram till 1991 hade SÖ och SIL fortfarande möjlighet att före utgivning granska läroböcker.
Skolverket (som ersatte SÖ 1991) har endast rätt att titta på läromedel i efterhand och ingen
makt över vilka som används. Varje skola köper själv in sina läromedel och det är den enskilde lärarens ansvar att kontrollera dem. I en enkätundersökning av Lärarnas Riksförbund
2014 ansåg sig dock en majoritet (80 procent) av de tillfrågade lärarna ha ingen eller otillräcklig tid för att granska och värdera de läromedel de använde.31
Oaktat att läromedel som fenomen på senare år problematiserats en hel del visar forskning
att de fortfarande i hög grad fungerar styrande på undervisning.32 Även om svenskundervisning generellt tycks vara något mindre bunden till läroböcker, och speciellt mindre bunden till
enskilda läroböcker, än mer renodlade ”bildningsämnen”, förefaller det som om användningen av och styrningen från läroböcker kan vara särskilt uttalad när det gäller just undervisningen i språkhistoria.33 Detta motiverar naturligtvis att läroböckers sätt att framställa och förhålla
sig till språkhistoria studeras.
Se t ex Håkan Andersson, ”Läroböcker och läromedel i ett historiskt perspektiv”, i: Arne Remgård & Karl Axel Wengström (red), Problem och metoder i utbildningshistorisk forskning, Lund 1985.
28 De intervjuade och observerade lärarna undervisade i engelska, samhällskunskap och naturkunskap.
29 Juhlin Svensson 2000.
30 Monica Reichenberg, Predicting Teachers’ Choice of Teaching and Learning Materials. A Survey Study with Swedish
Teachers, Göteborgs universitet, 2014.
31 ”Läromedelslotteriet. 8 av 10 lärare hinner inte granska sina egna läromedel”, i: Skolvärlden, nr 9 2014, s 29–34.
32 Malmgren 2011; Juhlin Svensson 2011.
33 Detta framkommer i två examensarbeten av lärarstudenter: Ivarsson 2011; Persson 2007.
27
- 14 -
3 Teoretisk ram
Det teoretisk-analytiska ramverket i den här undersökningen utgörs av begrepp och verktyg
hämtade från historiedidaktisk teori samt tidigare forskning om läromedel och om språkhistoria i svenskämnet. I den första delstudien består den viktigaste komponenten i tolkningsramen
av tidigare forskning. I den andra delstudien, om språkhistoriemedvetande, används också
tidigare forskning (Ammert), men framför allt nyttjas här historiedidaktiska verktyg.
3.1 Historiedidaktik
Historiedidaktiken som forskningsdisciplin uppkom, liksom många andra ämnesövergripande
subdiscipliner under 1900-talets andra hälft, som en följd av ”den stora vändningen”.34 Historiedidaktik handlar inte enbart om hur historia undervisas i klassrummet; det rör sig om didaktik i en vidare, samhällelig och kulturell bemärkelse. Tyska vetenskapsmän har haft en betydelsefull roll i utformandet av den historiedidaktiska disciplinen. Den har också blivit särskilt
populär i Skandinavien. Inom historiedidaktiken studeras hur historia kommer till uttryck i t
ex offentlighet och kultur. Ett centralt begrepp inom historiedidaktisk forskning är historiebruk.35 Historiebruk kan vara ett fruktbart begrepp vid analys av historiemedvetande (och vice
versa). I fråga om språkhistoriemedvetande skulle framför allt den existentiella historiebrukstypen vara av intresse. Detta kommer dock inte att rymmas i den här framställningen.
3.1.1 Historiemedvetande
Ett annat centralt begrepp är historiemedvetande. Med detta avses en sorts mental process
genom vilken vi som individer eller grupper orienterar oss temporalt i tillvaron och världen. 36
34
Se t ex Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red), Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, Lund 2004; KlasGöran Karlsson & Ulf Zander (red), Historien är närvarande. Historiedidaktik som teori och tillämpning, Lund 2014
35 På svenska se t ex Klas-Göran Karlsson, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”, i: Karlsson & Zander (red) 2004, s.
54–66.
36 Historiemedvetande är inte det samma som tidsmedvetande. Bernard Eric Jensen, ”Historiemedvetande – begreppsanalys,
samhällsteori, didaktik”, i: Christer Karlegärd & Klas-Göran Karlsson (red), Historiedidaktik, Lund 1997, s. 54.
- 15 -
Inom det breda fält som är historiedidaktik har begreppet definierats på lite olika sätt och därför kan det uppfattas som både spretigt och vagt. Den vanligaste definitionen är: ”sammanhanget av tolkningen av det förflutna, förståelsen av nutiden och perspektiv på framtiden”.37
Att vi har historiemedvetande innebär, på en grundläggande nivå, att vi har en uppfattning om
var vi varit, en tolkning av vårt förflutna och en uppfattning om hur detta spelar roll för oss i
nutiden samt en föreställning (förhoppningar, farhågor) om var vi kommer att vara i framtiden, baserad på vår förståelse av vårt förflutna och vårt nu. Alla människor som existerar
bland andra människor har ett historiemedvetande, i någon utsträckning. I begreppet ligger att
de tre tidsdimensionerna – nutid, dåtid och framtid – ”ömsesidigt påverkar och samspelar med
varandra”. 38 Vår uppfattning om nutiden formas av våra tidigare erfarenheter och vår bild av
framtiden; sättet på vilket vi uppfattar historien präglas av tillståndet i samtiden samt förväntningarna på framtiden; vad vi tror om framtiden hänger samman med hur vi tolkar historien
och förstår samtiden.
Begreppet anses ha etablerats av den tyske historikern Karl-Ernst Jeismann, som i en artikel i en historiedidaktisk bok i slutet av 1970-talet introducerade ’Geschichtsbewusstsein’.
Orsaken till spretigheten i tolkningar och oenigheten om begreppets egentliga betydelse och
användningsområde, kan spåras tillbaka till denna artikel, som i själva verket ger fyra definitioner eller beskrivningar, vilka enligt somliga dessutom är delvis motstridiga. Den oftast använda definitionen som nämndes ovan, är en av dem. En annan relevant definition, särskilt i
det här sammanhanget, är att det är ”den ständigt närvarande vetskapen om att alla människor
och allt mänskligt samliv existerar i tid, dvs har en bakgrund och en framtid och aldrig är stabilt, oföränderligt eller fristående”.39 Jeismanns övriga två beskrivningar av hur historiemedvetande kan yttra sig lyder: ”historiemedvetande är hur dåtiden är närvarande i föreställning
och uppfattning” samt ”historiemedvetandet vilar på en gemensam förståelse som baseras på
emotionella upplevelser. Den gemensamma förståelsen är en nödvändig beståndsdel i bildandet och upprätthållandet av mänskliga samhällen”. Dessa kommer dock inte att tillämpas eller
kommenteras närmare här.40
Samma år som Jeismanns artikel publicerades utkom också ett betydelsefullt verk av hans
landsman Reinhart Koselleck. Erfarenhet, tid och historia är en filosofiskt präglad genomgång av synen på och användningen av historia i den moderna tidens Europa. Koselleck introducerar här begreppsparet ”erfarenhet och förväntan” och menar att ”de båda delarna är
37
Karl-Ernst Jeismann, citerad i: Jörn Rüsen Berättande och förnuft, Göteborg 2004, s. 155.
Klas-Göran Karlsson, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”, i: Karlsson & Zander (red) 2004, s. 44, 46.
39 Jeismann, citerad i Jensen 1997.
40 Ibid.
38
- 16 -
sammanflätade med varandra så att den ena förutsätter den andra. Ingen erfarenhet utan förväntan, ingen förväntan utan erfarenhet”.41 I kategorierna erfarenhet och förväntan ”påvisa[s]
och [framställs] det inre sammanhanget mellan det förflutna och framtiden i går, i dag eller i
morgon”.42
Fenomenet historiemedvetande hänger nära samman med fenomenet identitet. Som påpekats är ett historiemedvetande en förutsättning för skapande och upplevelse av såväl individuella som kollektiva identiteter. Vår uppfattning om oss själva i nuet formas av våra tolkningar
av våra förflutna erfarenheter och våra förväntningar på det kommande.43 Sättet på vilket vi
uppfattar oss själva och vår roll i den större tillvaron, är beroende av hur vi orienterar oss i tid
och rum och i historien. Vid exempelvis analys av ”föreställda gemenskaper”44 är historiemedvetande ett fruktbart begrepp. Ett annat fenomen eller begrepp som hänger samman med
identitet är – språk. I resonemangen om historiemedvetandets roll för identiteter skulle ’historiemedvetande’ ofta ganska enkelt kunna bytas ut mot ’språk’: språk är också elementärt för
vår uppfattning om vem vi är och en mycket grundläggande faktor i exempelvis en föreställd
gemenskap. Benedict Anderson har beskrivit hur uppkomsten av gemensamma språk (nationalspråk) var en grundläggande förutsättning för nationalismens uppkomst och hur denna föreställda gemenskap utvecklades i takt med den kommunikationstekniska utvecklingen.45
3.1.1.1 Historiemedvetande i läroböcker
Det finns ett flertal samtida studier som rör historiemedvetande i historieläroböcker. Liksom
mycket annan forskning om historiemedvetande skiljer dessa sig dock ofta åt, emedan definitioner och tolkningar av själva grundbegreppet varierar. En som försökt bringa lite reda i den
här saken är läromedelsforskaren Niklas Ammert, som i Det osamtidigas samtidighet (uttrycket kommer från Koselleck) analyserar och identifierar läroböckers manifesteringar av
historiemedvetande utifrån flera olika tolkningar.46
Historiemedvetande innebär som nämnt en medvetenhet om att det existerar ett ömsesidigt
samband mellan hur vi ser på olika tidsnivåer – hur vi tolkar förfluten tid, hur vi föreställer
oss framtid och hur vi förstår nutid. Det är ett samband som ständigt är i rörelse och aldrig
41
Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, Göteborg 2007, s. 169.
Koselleck 2007, s. 170.
43 Koselleck 2007; Ulf Zander, ”Historia och identitetsbildning”, i: Karlegärd & Karlsson (red) 1997, s. 84 ff.
44 Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Göteborg
1993.
45 Anderson 1993.
46 Ammert 2008.
42
- 17 -
statiskt, som är mångbottnat och verkar i alla riktningar. En markör som antyder att det finns
historiemedvetande i t ex en lärobok är att de tre tidsnivåerna förekommer samtidigt. Men det
räcker förstås inte att dåtiden, samtiden och framtiden förekommer. Det måste finnas ett samband mellan nivåerna, uttalat eller outtalat. ”Det får emellertid inte vara ett enkelt och monokausalt samband. Både kontinuitet och förändring bör ges utrymme”.47
3.2 Språkhistoriemedvetande
Med hjälp av begreppet historiemedvetande och teoribildningen runt det kan så gott som all
historisk kunskap och alla studier av historia motiveras. Ergo: språkhistorisk kunskap och
studier i språkhistoria borde kunna motiveras medelst ett språk-historiemedvetande. Pettersson argumenterar på detta vis för att vi, för att motivera språkhistoriska studier i svenskämnet
samt utforma en relevant språkhistoriedidaktik, bör tala om ett specifikt språkorienterat historiemedvetande. Ett dylikt språkhistoriemedvetande skulle således avse tanke- och tolkningssambanden mellan språks och språkbruks historia, nutid och framtid, sambandskedjorna mellan vad man ”vet” om det förflutnas språk och språkbruk och hur man tolkar det, hur man
uppfattar och förstår språket och språkbruket i samtiden samt hur man ser på och tror om
språkets framtid.
Pettersson använder benämningen ’historisk medvetenhet om språket’ och avfärdar ’språkhistoriemedvetande’ som lite konstlat och tillkonstrat.48 I den här framställningen kommer
dock det sistnämnda vara den gängse termen. När ’historisk medvetenhet om språket’ ändå
förekommer skall det betraktas som en synonym. Uttrycket kan dock vara lite förvirrande,
eftersom Bernard Eric Jensen – vars teoribildning om historiemedvetande många historiedidaktiker delvis lutar sig mot – skiljer ’historiskt medvetande’ från ’historiemedvetande’. Jensen beskriver historisk medvetenhet som en särskild form av, men inte en synonym till, historiemedvetande (på ett liknande sätt som historiemedvetande är en form av men inte synonymt
med tidsmedvetande): historiskt medvetande är ”medvetenheten om att man själv är en produkt av historien och att historiska förändringar är oundvikliga utgör det dominerande momentet […]”.49 Det är tänkbart att det språkhistoriska historiemedvetandet ryms inom den här
definitionen – det är åtminstone en stor del av det – men eftersom jag inte är säker anser jag
Per Eliasson, ”Kan ett historiemedvetande fördjupas?”, i: Karlsson & Zander (red) 2004, s. 296.
J. Pettersson 2014, s. 159.
49 Jensen 1997, s. 60.
47
48
- 18 -
språkhistoriemedvetande vara det lämpligaste ordvalet, i en teoretisk framställning. Oavsett
vad man kallar det är det enligt Pettersson detsamma som ”förmåga[n] att förhålla sig till
olika aspekter av språksystemet, språkbruket och språkliga källor utifrån samspelet mellan
dåtidstolkning, samtidsförståelse och framtidsförväntan”.50
Språkhistoriemedvetande kan förstås som en del avgränsad ifrån men samtidigt intimt knutet till, det allmänna historiemedvetandet – på samma sätt som språket är en avgränsad men
samtidigt nära sammanlänkad del av den mänskliga historien och tillvaron över lag. Språkhistoriemedvetenhet förutsätter bland annat en särskild syn på/förståelse för språkförändringar: medvetenhet om att språkförändring ständigt pågår och inte är isolerat till det förflutna, att
språket inte är statiskt utan levande, att det är bruket av språket som är språket samt att språket i nuet och det egna språkbruket, samtidigt är ett resultat av och en del av språkhistorien.51
Vidare förutsätts ett sociolingvistiskt perspektiv, där språket ses som en integrerad del av
samhället, språkhistorien som en integrerad del av den ”stora” historien och samhällelig förändring och språklig förändring som sammanlänkade. I ett sådant perspektiv blir studier om
språkhistoria närmast studier i kommunikationshistoria.
För att låna Ammerts ord är en grundförutsättning för språkhistoriemedvetandet dessutom:
”kronologisk reda, baserad på kunskaper om faktiska förhållanden och sammanhang i
[språk]historien. Utan kunskaper och vetande finns ingen [språk]historia och inga
[språk]processer att ha ett medvetande om”.52 Även Pettersson påpekar vikten av ”kronologisk översiktskunskap och orienteringsförmåga”.53 Andra grundläggande faktakunskaper är
till exempel insikter om samtida ”språkvariation och språksituation” och kunskaper i språksociologi och grammatik.54
3.2.1 Operationalisering av språkhistoriemedvetande
Hur avgör man om en lärobokstext uttrycker eller erbjuder förutsättningar för att utveckla
språkhistoriemedvetande? Utifrån definitionen av begreppet och identifieringen av vilka förmågor/insikter ett sådant måste innefatta, har jag kommit fram till fyra analysområden som är
50
J. Pettersson 2014, s. 159.
Niklas Ammert, ”Finns då (och) nu (och) sedan?”, i: Karlsson & Zander (red) 2004, s. 285.
52 Ammert 2008, s. 280.
53 J. Pettersson 2014, s. 160.
54 J. Pettersson 2014, s. 160.
51
- 19 -
av relevans, när det gäller att utröna grad av eller förutsättningar för språkhistoriemedvetande
i lärobokstexterna:
1. Förekomsten av historisk faktakunskap och möjligheten till kronologisk översikt
2. Hur språkförändringar beskrivs och förklaras
3. Graden av multikronologiska samband
4. Graden av anknytning till den tänkta läsaren/eleven som individ och språkvarelse
Den första faktorn är den mest grundläggande, en basfaktor, eftersom ”kronologisk reda” och
”kunskaper om faktiska förhållanden och sammanhang i [språk]historien” är själva grunden,
utifrån vilken allting utgår och utan vilken hela ämnet faller.55 Det handlar om både fakta
om/koppling till den större historien – samhällelig och i synnerhet kommunikationsteknisk
(övergripande, naturligtvis) – och fakta relaterade till språket som system, det vill säga vad
som skett i språket grammatiskt (nivå och djup i enlighet med den nivå läroboken är skriven
för). Möjligheten till kronologisk översikt är också nödvändig. Även om t ex kronologiska
kategorier är konstruerade och behöver problematiseras är de ofta nödvändiga för att vi skall
kunna överblicka och skapa sammanhang i skeenden över längre tid. Kronologiska kategorier
kan formuleras med hänsyn till olika aspekter beroende på vad som studeras. När det gäller
språket används traditionellt indelningen runsvensk tid (ca 800–1225), klassisk fornsvensk tid
(1225–1375), yngre fornsvensk tid (1375–1526), äldre nysvensk tid (1526–1732) och yngre
nysvensk tid (1732–).
Hur språkförändringar beskrivs och förklaras är av uppenbara skäl centralt. Ett utvecklat
språkhistoriemedvetande förutsätter, som tidigare nämnts, en viss syn på språkförändring som
fenomen. Av betydelse vid analys av lärobokstexterna är vilka orsaker som lyfts fram (varför): hur språkförändringar sker samt vilka de drivande krafterna är. Detta är inte alltid/enbart
uttalat i lärobokstexterna men kan delvis utläsas i bland annat ordval och formuleringar.
Begreppet multikronologi i den tredje faktorn är hämtat från Ammert, och innebär enligt
honom att flera olika tidsdimensioner ”är samtidigt närvarande”. 56 Multikronologi är alltså
själva essensen i historiemedvetandet: det är genom detta som historiemedvetande ”aktiveras”, emedan det tvingar fram ett tänkande i flera tidsdimensioner – ett tänkande som kan vara
mer eller mindre komplext. Saker som konkret vittnar om att flera tidsdimensioner är samtidigt närvarande, är t ex vissa sorters historiebruk samt verb i tempusformen futurum preteriti
(dåets framtid). I en historisk framställning torde förekomsten av en framtidsdimension över
55
56
Ammert 2008, s. 280.
Ammert 2008, s. 124.
- 20 -
huvud taget vara en tämligen pålitlig markör för att det föreligger multikronologi. Att framtid
är närvarande som tidsdimension direkt eller indirekt – åtminstone om det är nuets/läsarens
framtid – skulle i så fall kunna vara ett indicium på historiemedvetande i läroböckernas texter
om språkets historia. Själva konceptet framtid förutsätter nämligen existensen av ett nu, medan dået får antas vara närvarande ”per automatik”, då framställningen som helhet är tänkt att
ha ett historiskt perspektiv. Att de tre tidsdimensionerna förekommer i texten är dock inte
tillräckligt för att man med visshet skall kunna tala om historiemedvetande. Det måste också
finnas, eller uppmanas till formande av, samband mellan dem: multikronologiska samband.
Dessa samband skall vidare inte vara alldeles enkelriktade, ensidiga eller grunda utan bör
framstå som komplexa och dynamiska. Störst potential för detta finns sannolikt i direkta frågor eller uppgifter till läsaren. I historieämnet, där historiemedvetandet är ett uttalat krav, 57
förekommer inte sällan uppgifter som går ut på att göra antaganden eller resonera om en framtida utveckling utifrån läget i samtiden och kunskaper om det förflutna. Sådana arbetsuppgifter uppmanar till och kräver avancerade tankeoperationer i flera tidsdimensioner.
Också framställningens och stoffets anknytning till den tänkta läsaren/eleven ser jag som
en faktor av betydelse. Både historiemedvetande och språk är som nämnt nära kopplat till
identitet. Åtminstone i en undervisningskontext menar jag att det specifika språkhistoriemedvetandet är mer kopplat till den individuella (språk)identiteten än till kollektiva. I en framställning som främjar språkhistoriemedvetande tror jag att det behöver finnas en koppling till
den tänkta läsaren – både som individ och som språkvarelse. Att mäta graden av anknytning
till läsaren som individ och språkvarelse är förstås inte helt självklart. Det som tas i beaktande
är t ex i vilken grad stoffet knyts till det för den tänkta läsaren kända, inlevelsemöjlighet samt
huruvida läsaren uppmanas att koppla ämnet till sitt eget språkbruk eller egna språkerfarenheter.
57
Skolverket, kursplan historia (7–9), Lgr 2011; Skolverket, ämnesplan historia, Lgy 2011.
- 21 -
4 Metod och material
Inom fältet läromedelsforskning brukar man tala om tre övergripande inriktningar: produktorienterade, processorienterade och användarorienterade.58 Som tidigare framgått består den
här undersökningen i själva verket av två undersökningar, som också följer olika metoder.
Båda studierna kan benämnas produktinriktade läromedelsanalyser, som studerar läroböckers
faktiska innehåll, men det behöver också förtydligas på vilket sätt de skiljer sig åt. Den första
är en kvantitativt inriktad studie av vissa aspekter av det språkhistoriska innehållet och dess
förändring över tid. Den andra är en hermeneutisk analys av fenomenet språkhistoriemedvetande i böcker från en och samma tid.
4.1 Studie 1: Analys av innehåll över tid
Den första studien är en innehållsligt och kvantitativt inriktad undersökning, där konkret utrymme och språkhistoriskt exemplifierande texter räknas och sammanställs. Med begreppet
kvantitativ avses kvantitativa inslag, vilket åsyftar konkreta jämförande beräkningar (sidutrymme och textförekomst). Det är alltså inte fråga om kvantitativ metod (jag gör inte anspråk
på att använda mig av sådan). Analysen fokuserar på aspekterna utrymme (i sidor) och urval
av texter (språkhistorisk litterär kanon) och inbegriper 44 svenskläroböcker, som sammantaget spänner över 48 år.59 Emedan böcker för gymnasiet varit det primära forskningsobjektet
utgör dessa två tredjedelar av materialet. Böckerna har indelats i grupper efter vilken läroplan
som gällt vid utgivandet: Lgy 65 (tre böcker), Lgy 70 (tio), Lpf 94 (tolv) och Lgy 11 (fyra).
Grundskoleböckerna sträcker sig bara mellan 1972 och 2012: Lgr 69 & Lgr 80 (fyra böcker),
Lpo 94 (åtta) och Lgr 11 (tre). Som framgår är fördelningen mellan de olika grupperna något
ojämn. Materialet speglar till stor del vad som funnits tillgängligt på (eller gått att beställa till)
58
Juhlin Svensson 2000, s. 9 Kategorierna kommer ursprungligen från E. B. Johnsen, Textbooks in the Kaleidoscope. A
Critical Survey of Literature and Research on Educational Texts, Oslo 1993. Johnsen sammanfattar teori och forskning om
läroböcker i ett internationellt perspektiv och talar om ”Process-oriented”, ”Use-oriented” och ”Product-oriented textbook
research”; Boel Englund, Vad har vi lärt oss om läromedel, i: Rapport från Skolverket 2006; Niklas Ammert (red), Att spegla
världen. Läromedelsstudier i teori och praktik, Lund 2011, s. 19–29; Niklas Ammert, ”Ett innehåll förmedlas”, i: Ammert
(red) 2011.
59 För fullständiga uppgifter om böckerna: se litteraturförteckning. För uppgifter om titlar och författare i kronologisk ordning: se tabeller i bilagorna.
- 22 -
universitets- och högskolebibliotek i min närhet, men det är värt att påpeka att den ojämna
fördelningen också kan sägas spegla att utbudet av läroböcker och konkurrensen inom genren
kraftigt ökat de senaste decennierna.
I samtliga böcker har först och främst de språkhistoriska avsnitten lokaliserats.60 Som
språkhistoria har allt räknats, som läroböckerna själva placerat under rubriker som ”språkhistoria”, ”språkförändringar” el dyl. Vidare har också, i enlighet med definitionen av språkhistoria ovan (1.2), alla avsnitt/sidor som handlar om språk och innefattar ett tydligt historiskt
perspektiv inräknats. Därefter har innehåll och upplägg – dvs vad som tas upp och i vilken
ordning – studerats. Huvudfokus i den här undersökningen ligger på vilka texter (i första
hand) och författare (i andra hand) som används för att exemplifiera hur språket sett ut vid
olika tillfällen. En tidsmässig bakre gräns har dragits vid det som anses vara tiden för det
svenska språket uppkomst (800-tal). Texter har sammanställts från och med runsvenskan (enstaka ristningar med den äldre futharken kan emellertid slinka med i sammanställningen. Någon främre tidsgräns har av uppenbara skäl inte dragits, men det bör hållas i åtanke, att samtida texter enbart kommer med i sammanställningen om de presenteras i ett avsnitt om språkhistoria eller i en uttalat historisk kontext. För att identifiera en litterär kanon har samtliga
texter, som varje lärobok använder för att visa hur svenskan sett ut vid olika tider, antecknats.
Det är texter i form av avskrifter, avbildningar/fotografier (främst av runstenar) och utdrag,
som är allt från enstaka satser till flera sidor långa. Utdrag ur längre texter har i möjligaste
mån identifierats. Att fastställa ursprung har dock inte alltid varit enkelt. Icke namngivna texter – främst runtexter och fornsvenska texter – har i de flesta fall identifierats med hjälp av
internetsökning (via sökmotorer) och/eller litteratur. Detsamma gäller författarnamn då sådana saknats. Opreciserade utdrag ur namngivna texter, som varit återkommande i materialet,
har identitetsbestämts genom manuell sökning i källtexterna. Internetdatabasen Fornsvenska
textbanken har varit till stor hjälp för att bestämma sådana ospecificerade utdrag ur Äldre
västgötalagen och Upplandslagen.61
60
Läroböcker som helt saknar språkhistoria har inte inbegripits i undersökningen och därför görs till exempel inga beräkningar rörande hur vanligt det är att böcker över huvud taget tar upp ämnet.
61 Lars-Olof Delsing, http://project2.sol.lu.se/fornsvenska 2015–09–04.
- 23 -
4.2: Studie 2: Hermeneutisk analys
Undersökningen som fokuserar språkhistoriemedvetande och som skall ses som uppsatsen
primära, är en hermeneutisk analys inbegripande fem av de yngre böckerna i studie 1.62 Studie
2 är en kvalitativ textanalys och en hermeneutisk analys, då det är fråga om tolkning, såväl av
texter som av hur det texten förmedlar kan verka i mötet med en läsare. Den hermeneutiska
analysen kan sägas rikta sig ”mot djupare och svårare skikt av en texts mening och läsaren
själv som betydelseskapare”.63 I en hermeneutisk analys finns ett konstant ömsesidigt samspel
mellan detaljer och helhet: nya uppgifter på detaljnivå omformar helhetsförståelsen, som i sin
tur ligger till grund för vilka detaljer som fokuseras och hur de uppfattas. Ammert beskriver
hur denna hermeneutiska cirkel64 i idealfallet också aktualiseras i mötet mellan lärobok och
läsare, vilket innebär att läroböckerna också i sig själva har en hermeneutisk tendens:
Lärobokstexterna kan i sin framställning knyta an till elevernas förförståelse och historiemedvetande
när de presenterar fakta om något, vilket innebär att läsaren inordnar nya aspekter av historiskt kunnande i den befintliga förförståelsen. Därtill erbjuder de ny kunskap som gör att eleverna kan nå en
vidare eller djupare förståelse.65
Den successivt ökade, ”vidare eller djupare förståelse”, som hermeneutikens cirkelprocess
mynnar ut i, kan liknas vid en spiralrörelse. Da Silva skiljer på så vis mellan en hermeneutisk
cirkel och en dito spiral. ”Under tolkningsprocessen pendlar man mellan textens delar och
texten i sin helhet. Detta är egentligen den hermeneutiska cirkeln. Medan man genomgår
denna cirkulära process ökar ens förståelse. Detta kallar jag den hermeneutiska spiralen”.66 På
detta vis har min egen förståelse för hur en analys av språkhistoriemedvetande går till formats
och utvecklats under analysarbetets gång. Den operationella definitionen av språkhistoriemedvetande är på så vis också i själva verket en del av undersökningens resultat.
En viktig förutsättning för tolkningsprocessen är också det som brukar benämnas tolkningshorisont. Tolkningen sker alltid utifrån vissa förutsättningar – som tolkare har man en
viss förförståelse inom ämnet i fråga, ett visst syfte med tolkningen och en viss inriktning –
62
Svante Skoglund & Lennart Waje, Svenska timmar. Språket 2011; Fredrik Harstad & Iben Tanggaard Skoglund, Insikter i
svenska. Svenska 2-3 2013; Leif Eriksson et al, Svenska rum 3 2014; Portal. Grundbok. Svenska 7-9, Malmö 2011; Steven
Ekholm et al, Svenska i dag. Lärobok 9, Stockholm 2011.
63 Hellspong 2010, s. 160.
64 Begreppet ”hermeneutisk cirkel” verkar ha uppkommit med den tyske filologen Friedrich Ast 1808. Ast är enligt Søren
Kjørup den förste att använda ”beteckningen ’cirkel’ om en hermeneutiska grundprincipen”. Begreppets innebörd har sedan
vidgats av efterföljande forskare och filosofer; Søren Kjørup, Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras
vetenskapsteori, Lund 2009, s. 237.
65 Ammert 2008, s. 75.
66 António Barbosa da Silva, ”Analys av texter”, i: Bengt Starrin & Per-Gunnar Svensson (red), Kvalitativa studier i teori och
praktik, Lund 1996, s. 189.
- 24 -
vilka i sin tur kan förändras under och på grund av tolkningens gång.67 Begreppet horisont
används framför allt om historisk hermeneutisk forskning, där idealet enligt Gadamer var en
”horisontsammansmältning”, betraktandet och tolkandet av historien på dess egna villkor,
utifrån förståelse.68 Användningen av begreppet tolkningshorisont understryker också det viktiga faktum att tolkningen alltid i någon mån är subjektiv. ”[H]orisonten har ett centrum: nämligen betraktaren. Vi ser texten utifrån oss själva och kan inte helt byta plats med någon annan, t.ex. dess författare. En mycket viktig egenskap hos en horisont är vidare att den är rörlig. Den förflyttar sig med iakttagaren. Det antyder att vår tolkning alltid kan ändra sig.” 69
Särskilt då det gäller något abstrakt som historiemedvetande och alldeles särskilt då det är
fråga om ett begrepp som jag själv tagit mig friheten att definiera, är det viktigt att betona
tolkningens subjektiva karaktär. I en hermeneutisk analys bör man inte göra anspråk på att
komma fram till någon Sanning i positivistisk bemärkelse. Analysen av språkhistoriemedvetande i läroböcker skall snarare ses som ett försök att diskutera begreppet som sådant och
att i Petterssons efterföljd introducera det och historiedidaktiken i svenskdidaktiken.70
67
Se t ex Lennart Hellspong & Per Ledin, Vägar genom texten. Handbok i brukstextanalys, Lund 2013, s. 226.
Georgia Warnke, Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft, Göteborg 1995, s. 91; Stellan Dahlgren &
Anders Florén, Fråga det förflutna. En introduktion till modern historieforskning, Lund 2010.
69 Hellspong & Ledin 2013 s. 226.
70 J. Pettersson 2014.
68
- 25 -
5 Resultat
5.1 Fråga 1: Språkhistoria i läroböcker
1966–2014
5.1.1 Utrymme
Tabell 1: Sidutrymme för språkhistoria. Böcker för gymnasiet (vänster) och böcker för grundskolans senare år (höger)
GY
n
Antal sidor:
genomsnitt
Antal
sidor:
median
Procent
(snitt)
Lgy65
3
36 s
39 s
17 %
Lgy70
10
21.5 s
19 s
8%
Lpf94
12
28 s
28 s
10 %
Lgy11
4
26 s
26.5 s
7%
n
Antal sidor:
genomsnitt
Antal
sidor:
median
Procent
(snitt)
4
14 s
15 s
8%
Lpo 94
8
14 s
13.5 s
6%
Lgr 11
3
9s
9s
3%
7–9
Lgr 69 &
80
Förmodligen kan ingen jämförelse rörande sidutrymme bli helt rättvisande.71 Procenttal är
inte helt tillförlitliga, eftersom olika bokserier innehåller olika många och långa böcker med
olika upplägg. Dessutom motsvarar en sida i böckerna från 1966 inte en sida i någon av de
senare böckerna. 60-talsböckerna innehåller inga bilder och texten är liten och mycket tät. I
70- och 80-talsböckerna förekommer i de flesta fall bilder och texten är luftigare. En tydlig
trend mot allt luftigare text, mer tomrum och mer utrymme åt bilder och utsmyckningar (rubriker, mönster m m) kan märkas, i synnerhet fr o m 90-talet.72 Resultatet av detta blir att antalet ord per sida över lag minskar drastiskt över tid. (Att text ersatts av bilder måste visserligen inte automatiskt betyda att det förmedlas mindre av innehåll.) Som framgår i Tabell 1 är
det genomsnittliga utrymmet i antal sidor trots detta större i Lgy 65 än i de senare gygrupperna. Även i andel sidor (antal sidor om språkhistoria i relation till bokens totala antal
sidor) ligger den äldsta gruppen högst. Sidutrymmet i grundskolematerialet, som ju inte omDet finns naturligtvis mer pålitliga sätt att beräkna utrymme – t ex att räkna antalet ord och/eller mäta hur många procent
av varje sida som upptas av ord/bilder respektive tomrum – men då frågan om kvantitativt utrymme är perifer i min undersökning har jag valt den minst tidskrävande metoden.
72 Dessa observationer bekräftas också av tidigare forskning. Se t ex Carin Sandqvist, ”Från 50-tal till 80-tal. Om form och
innehåll i historieläroböcker”, i Siv Strömqvist (red), Läroboksspråk, Uppsala 2004; Niklas Ammert (red), Att spegla ett
innehåll, Lund 2011; Selander 1999.
71
- 26 -
fattar 1960-talet, förefaller vara relativt stabilt över tid, både till antal och till andel. Tabell 1
antyder en minskning under perioden Lgy 11, men detta kan vara missvisande, då en av de
endast tre böckerna i denna grupp, Svenska Direkt, kraftigt sticker ut med det lägsta antalet
och den lägsta andelen sidor i hela undersökningen (2 s, 0,5 procent). Liksom i Hultmans observation i början av 1980-talet rör det sig i grundskoleböckerna vanligen om ett tiotal sidor;
genomsnittet för hela perioden (1974–2014) är 13 sidor och medianen 14 sidor.73 (För specifika uppgifter, se Bilaga I och II.)
5.1.2 Urval av ”exempeltexter”
26 av gymnasieböckerna och 12 av grundskoleböckerna (se tabell i Bilaga III resp IV; tredje
kolumnen) använder sig av det som här benämns exempeltexter, dvs textutdrag för att illustrera hur det svenska språket såg ut vid en viss tid eller – i de flesta fall – vid olika tider. Fördelningen av antal texter från olika språkhistoriska epoker förändras över tid, framför allt i
gymnasieböckerna. I grundskoleböckerna (som ju kvantitativt innehåller mindre språkhistoria
än gymnasieböckerna) är kontinuiteten större, då det sällan förekommer mer än ett språkexempel per språkperiod (av bl a detta skäl visas i Tabell 2 enbart statistik över gymnasiegrupperna). Även om man bortser från antal texter från varje språkperiod och i stället betraktar hur
många böcker i varje grupp som över huvud taget har med något exempel, framkommer
samma sak, nämligen att fornsvenska – i synnerhet yngre fornsvenska – exempel minskar,
medan yngre nysvenska exempel ökar. I Tabell 2 framgår hur stor andel av gymnasieläroböcker från de olika läroplansperioderna som har med exempel från respektive språkperiod.
Det skall påpekas att kategoriseringen efter språkperioder är min egen konstruktion (det är
inte alla böcker som själva använder dessa). Tabellen vittnar om en generell trend att fokus i
läroböcker under de senaste decennierna flyttats från äldre till yngre språkskeden.
Tabell 2: Andel böcker som har med exempel från de olika "språkperioderna". Gymnasieböcker.
GY
n
Run.
Kl. fsv
Y. fsv
Ä. nysv
Y. nysv
1700-tal
Lgy 65
Lgy 70
Lpf 94
Lgy 11
3
7
12
4
100 %
100 %
92 %
100 %
100 %
100 %
92 %
75 %
67 %
71 %
42 %
25 %
100 %
100 %
92 %
75 %
0%
100 %
100 %
100 %
0%
43 %
100 %
100 %
73
Hultman talar om ”omkring tio sidor, mycket spatiöst tryckta med många bilder” 1984, s. 55.
- 27 -
1800–
1900-tal
0%
86 %
67 %
100 %
Samtida
texter
0%
14 %
42 %
50 %
I Bilaga V framgår vilka specifika texter, och i många fall avsnitt, som citeras i var och en av
de 12 grundskoleböckerna. Gripsholmsstenen följt av Rökstenen är de vanligaste runsvenska
texterna. I övrigt är det företrädesvis de verk som brukar markera gränser i den traditionella
språkkronologin som citeras: Äldre västgötalagen (Ävgl), Gustav Vasas Bibel (GVB), Then
Swänska Argus (TSA). Överlag återkommer samma texter i böckerna över tid. 1800- och
1900-talstexter förekommer under hela undersökningsperioden, men 1700-talstexter dyker
upp först på 1990-talet. De vanligaste texterna/författarna över hela perioden är, förutom de
nyss nämnda, ordspråk från 1400-talet, ”Sankt Göran och draken”, brev från Gustav Vasa till
sönerna Magnus och Erik, Agneta Horns självbiografi (AH), August Strindberg (Röda rummet eller brev) samt notiser och artiklar ur olika dagstidningar från 1800- och början av 1900talet. AH förekommer första gången i mitten av 1980-talet,74 men börjar vinna mark först under 1990-talet. Därefter blir texten uppenbarligen kanoniserad och, som sagt, en av de vanligaste texterna.
Att samma verk återkommer i bok efter bok är inte så märkligt. Ju längre bakåt i historien
man kommer, desto mindre finns det ju att välja på och dessutom är kännedom om texter som
Ävgl och GVB viktiga bitar i en språkhistorisk bakgrundskunskap. Det är dock ofta samma
avsnitt eller stycken ur verken som återkommer. I Ävgl är Rättlösabalken det vanligaste avsnittet och härur är det så gott som alltid frasen ”Sveær egho konong at taka ok sua vrækæ”
som citeras. Näst vanligast är Lekarerätten. Under 00-talet blir Rättslösabalken mindre vanlig
i läroböckerna och när Ävgl citeras är det ofta lite mindre kända avsnitt som Tjuvabalken och
Urbotamål. Ur GVB är det i gymnasieböckerna nästan alltid Julevangeliet som citeras. Ur
TSA är det anmärkningsvärt ofta en och samma välkända satir om svenska språkets förflackning ur TSA n:o 45 som återkommer, och i de flesta fall några rader ur inledningen (”Jag
känner en Fru, som aldeles skiämmer bort sin Dotter …” eller ”Men Modren förstår sig intet
på naturlig skönhet; Utan vanskapar henne med Smink och Franska Flugor”).
5.2 Fråga 2: Manifestering av språkhistoriemedvetande
Historiemedvetande finns inte med som krav, eller som begrepp i någon form, i svenskämnets
styrdokument. Det är svårt att kräva, att undervisning i språkhistoria skall vittna om medve74
Eriksson et al 1985.
- 28 -
tenhet om detta fenomen och än mindre, att läroböckerna skall framställa det språkhistoriska
stoffet på ett sådant sätt, att det ger läsaren förutsättningar att utveckla ett historiemedvetande
i förhållande till språket. Av detta skäl kan det förstås tyckas meningslöst att granska läroböcker utifrån just detta fenomen. Undersökningen skall dock främst betraktas som ett utforskande av fenomenet språkhistoriemedvetande som sådant och av hur en sådan medvetenhet
kan yttra sig i läroböcker och skulle kunna yttra sig i en undervisningssituation.
I detta avsnitt presenteras analysen av några relativt nyutgivna läroböckers – tre för gymnasiet, två för grundskolan – eventuella manifesteringar av, uttryck för och förutsättningar för
språkhistoriemedvetande eller språkhistoriemedvetet inriktat arbete.75 Ovan presenterades
fyra analysfaktorer för utrönande av graden av språkhistoriemedvetenhet i en lärobok: förklaringar till språkförändringar, multikronologiska samband, elevanknytning samt historisk faktakunskap. Analysen nedan är strukturerad i enlighet med dessa fyra teman.
5.2.1 Språkförändringar: olika förklaringsmodeller
En grundförutsättning för språkhistoriemedvetande är tillgång till en viss bild av språkförändring som fenomen. Hur språkförändringar beskrivs och framför allt hur de förklaras, är därför
tveklöst en viktig faktor. Först och främst förutsätts en insikt om att språkförändringar är något som ständigt pågår – och således inte enbart hör det förflutna till – samt att språk är levande och att det så att säga är bruket av språket som är språket. Utöver detta är sättet på vilket läroböcker förklarar språkförändringar betydelsefullt: för det första att det ges förklaringar
(att orsaker framgår), för det andra att det ges flera förklaringar (språkförändringar beror ju på
en mängd olika, parallella och samverkande ting) och för det tredje att vissa specifika typer av
förklaringar förekommer i framställningen.
Samtliga av de fem böckerna tar upp språkförändringar som fenomen och alla uttalar också
att språkförändringar är något ständigt pågående. ”Språket har inte slutat att förändras. Tvärtom måste ett språk utvecklas hela tiden för att det ska överleva”,76 ”Språket har genomgått
förändringar och ändras hela tiden”,77 ”Ett levande språk förändras hela tiden”.78 Ibland motsäges dock detta uttalande av framställningen i övrigt, genom att det bara berättas om förflutna språkförändringar. De flesta böcker gör dock tydligt att även det samtida språket ge75
Skoglund & Waje 2011; Harstad & Tanggaard Skoglund 2013; Eriksson et al. 2014; Ekholm et al. 2011; Portal 2011.
Harstad & Tanggaard Skoglund 2013, s. 312.
77 Portal 2011, s. 240
78 Ekholm et al., 2011, s. 148.
76
- 29 -
nomgår förändringar. Alla böcker lyfter också fram flera förklaringar till språkförändringar.
Ofta sägs det också uttalat att ”[d]et finns flera anledningar till att språket förändras med tiden”,79 och att det därför är svårt ”att ge förändringen en heltäckande förklaring”.80
Man kan tänka sig en mängd olika sätt att se på orsaker till språkförändringar. På en övergripande nivå kan två skilda indelningar tänkas: indelningen språkinterna–språkexterna förklaringar samt indelningen aktörsinriktade–strukturella förklaringar. Det förstnämnda begreppsparet är hämtat från språkvetenskapen medan aktör–struktur är ett klassiskt begreppspar inom historievetenskapen. Inomspråkliga eller språkinterna förklaringar är förklaringar
som uttrycker att ”krafter till förändring [.] ligger inbyggda i språket självt”. Utomspråkliga
eller språkexterna förklaringar placerar i stället orsakerna till förändring utanför språket.81
Ett strukturperspektiv förklarar förstås språkförändringar strukturellt. När man talar om
aktörer inom historievetenskapen kan kan man skilja mellan individuella aktörer, dvs enskilda
individer, och kollektiva aktörer, dvs grupper av individer.82 Ett individuellt aktörsinriktat
perspektiv placerar makten över förändringar hos enskilda individer (exempelvis Stora Män
som kungar eller kända författare) medan ett kollektivt dito tillskriver olika kollektiv orsakerna (t ex ’svenskarna’, ’språkbrukare’, ’översättare’). Om man vill använda sig av en aktör—
struktur-analys i fråga om språkhistoria blir diskrepansen mellan individuella och kollektiva
aktörer elementär.
I de fem läroböckerna har jag urskilt ett antal (fem–sex) olika tankemodeller om orsaker
till språkförändringar, förklaringsmodeller, vilka i de flesta fall kan kategoriseras enligt båda
perspektivparen ovan och hänger samman med olika sätt att se på språk som fenomen. De rör
sig på mer specificerade nivåer än de nämnda övergripande och samtliga kan i olika grad anas
i de flesta av böckerna. Flera av förklaringsmodellerna går in i varandra, några kompletterar
varandra och somliga kan sägas motsäga varandra. Jag kallar dem: sociolingvistisk förklaringsmodell, (strukturell, språkextern), kontaktlingvistisk förklaringsmodell (strukturell,
språkextern), uppifrånstyrningsmodell, (individuellt aktörsinriktad, språkextern), organisk
förklaringsmodell (språkintern), förenklingsmodell (strukturell eller kollektivt aktörsinriktad,
språkintern och/eller språkextern) och passiv eller icke-förklaringsmodell (språkintern). Vissa
av de här förklaringsmodellerna får ses som förutsättningar för utvecklande av språkhistoriemedvetande, medan andra inte kan sägas stötta en sådan utveckling – och kanske till och med
kan motverka den. Exempel på det sistnämnda kan vara uppifrånstyrningsmodellen som pla79
Harstad & Tanggaard Skoglund 2011, s. 314.
Skoglund & Waje 2011.
81 Gertrud Pettersson, Svenska språket under 700 år. En historia om svenskan och dess utforskande, Lund 1996, s. 39.
82 Stellan Dahlgren & Anders Florén, Fråga det förflutna. En introduktion till modern historieforskning, Lund 2010.
80
- 30 -
cerar makten över språket hos enskilda individer (t ex Stora Män). Aktörer är förstås viktiga
för språkförändring – det är ju till syvende och sist språkbrukarna själva, som kollektiv aktör,
som är den kanske mest grundläggande faktorn. Även enskilda namngivna aktörer kan förstås
utöva inflytande över språket och ha en roll i språkförändringar. Men att tillskriva individen
Gustav Vasa de förändringar som språkforskare i efterhand låtit markera övergången från
fornsvenska till nysvenska eller individen Olof von Dalin de förändringar som ägde rum under 1700-talet och som fått språkforskare att tala om yngre nysvenska från och med 1732,
riskerar att skapa en förenklad och tämligen endimensionell bild av språkförändring. Ett tungt
skäl till att de nyss nämnda ofta direkt eller indirekt framställs som den drivande orsakskraften i läroböcker (och andra texter) är förstås att det är verk knutna till dem (Gustav Vasas bibelöversättning samt Then Swänska Argus) som fått utgöra symboliska gränser mellan de
nämnda epokerna. Precis som indelningar i kronologiska kategorier, är upphängandet av
historien på enskilda individer eller händelser en viktig hjälp för att kunna överblicka vad som
ägt rum i det förflutna och lägga det på minnet – men om det inte kompletteras med problematisering av detsamma och med andra beskrivningar, blir utrymmet för reflekterande och
analys av historien begränsat. Ett annat exempel på en förklaringsmodell, som kanske kan
motverka utvecklande av språkhistoriemedvetande, är den som här benämns organisk. Den
skymtar ofta fram genom val av ord och metaforer. Den bygger på en organisk eller genetisk
språksyn, en föreställning om språket som någonting organiskt, naturbundet eller ontologiskt.
Sannolikt är den inte en medvetet vald språksyn av läroboksförfattare; att den är så vanlig
som den är är nog snarare bl a resultatet av tradition och imitation i läroboksgenren. Modellen
uttrycker en strikt genetisk syn på språket, eller snarare språken, eftersom här läggs särskilt
fokus vid språks förmodade genetiska släktskap. En välkänd och populär metafor som följer
den organiska förklaringsmodellen är språkträdet, som ofta förekommer i form av en tecknad
bild på ett träd, där grenarna representerar olika språk och stammen det s k ”urspråk” från
vilket alla indoeuropeiska språk härrör.83 I linje med förklaringsmodellen är också begrepp
som ’(språk)stam’, ’(språk)gren’, ’rötter’, ’släktskap’ respektive ’steg’, ’utveckling’, ’förädling’ m m. Modellen kan yttra sig via bilden av språket som följande en predestinerad väg
genom födelse–uppgång–nedgång–död (likt en organism). Den stammar från den äldre språkvetenskapen och innefattar den s k ”guldålderstanken, dvs. tanken att de äldre språkskedena
representerar ett bättre och rikare språk och att utvecklingen har inneburit ett språkligt förfall,
t.ex. genom att äldre rikt utvecklade böjningssystem förenklats”.84 Olika förklaringsmodeller
83
84
G. Pettersson 1996; Hultman 1984.
G. Pettersson, s. 20–21.
- 31 -
kan givetvis komplettera varandra och en organisk modell kan kombineras med strukturella
förklaringar. Den förstnämnda står dock i motsättning till den föreställning om historia som
en historiemedvetenhet måste bygga på, varför den inte kan vara dominant eller alltför uttalad
i en text som ger uttryck för språkhistoriemedvetande.
Språkinterna/inomspråkliga förklaringar förekommer alltså i böckerna via tre olika tankemodeller. För det första den nyss nämnda organiska. För det andra avsaknaden av förklaringar
eller passiv förklaringsmodell, där förändringar beskrivs utan att förklaras och språkförändring framställs som ett passivt skeende. Tre av böckerna innehåller i ganska stor utsträckning
förändringar som inte förklaras och många passivverb.85 För det tredje förekommer språkinterna förklaringar via förenklingsmodellen. Svenska timmar anger t ex att ett skäl till språkförändringar är människans strävan efter förenkling och Svenska idag att invandrade språkbrukare förenklat språket. Förenklingsmodellen skall nog ses som ett mellanting mellan inomoch utomspråklig förklaring.
Språkexterna/utomspråkliga förklaringar dominerar i böckerna. Den vanligaste modellen är
den sociolingvistiska, som beskriver språkförändringar som samhörande med samhällets förändringar. Språkets förändringar speglar och följer samhälleliga och kommunikationstekniska
förändringar. Alla böcker lyfter fram den här modellen, vars starka ställning speglar det fokus
på språket som funktion som noterats ovan. Fokuset på samhälls- och kommunikationshistoria
tycks nämligen göra uppgifter om språkets grammatiska förändringar något överflödiga. Ofta
lyfts endast något enstaka exempel på detta, exempel som i många fall tycks ha valts ut för att
passa det specifika sammanhanget. I exempelvis Insikter i svenska beskrivs som nästan enda
formrelaterade förändringar verbreformen och du-reformen, enligt vad det verkar enbart för
att läsaren i frågorna i slutet skall kunna jämföra dessa med hen-reformen i nutiden. Den
andra utomspråkliga förklaringsmodellen är den kontaktlingvistiska. Kultur- och språkmöten
lyfts i samtliga böcker fram som den viktigaste eller en av de viktigaste förklaringarna. En
annan utomspråklig förklaringsmodell är uppifrånstyrningsmodellen, som placerar makten
hos enskilda, stora individer, som författare eller kungar, och förekommer i samtliga böcker.
Den dominerar inte i någon bok men får stort utrymme i t ex Insikter i svenska.
I de flesta böckerna dominerar följaktligen utomspråkliga förklaringsmodeller. Det varierar
från bok till bok om den viktigaste, kraftigast betonade förklaringen är sociohistorisk eller
kontaktlingvistisk. Dessa två lyfts för övrigt fram i alla böcker (också uttalat). Det sociolingvistiska perspektiv som är centralt för att man skall kunna tala om språkhistoriemedvetande
förekommer alltså i samtliga böcker. Språkförändringar får mycket plats och utrymme i de
85
Ekholm et al 2011; Eriksson et al 2014; Skoglund & Waje 2011.
- 32 -
flesta böcker. Vanligt är dock, att även om det står mycket om varför språk förändras berättas
det inte så mycket om vad som faktiskt skett, hur språkförändringar har sett ut.
5.2.2 Multikronologiska samband
I avsnitt 3.2.1 konstaterades att en god markör för multikronologi i en historisk framställning
är att dimensionen framtid förekommer. Framtid förutsätter nämligen ett nu att utgå ifrån och
närvaron av ett då torde vara förutsatt, eftersom ämnet (språkhistoria/språkförändringar över
tid) är historierelaterat. Sistnämnda förhållande gäller dock inte för alla böcker. Förekomsten
av alla tre tidsdimensionerna, multikronologi, är ganska sällsynt i böckerna och de verkligt
multikronologiska sambanden, där tidsdimensionerna anknyter till varandra på ett annat än
enkelriktat och platt vis, är mycket få. Samband mellan två tidsdimensioner förekommer ofta,
och då nästan alltid mellan nu och då. Att utgå från nuet och via detta titta bakåt på eller
kommentera historien tycks rent av vara norm.
Svenska rum och Svenska idag erbjuder inga alls – och ger heller inga förutsättning för det.
Insikter i svenska, Svenska timmar samt Portal innehåller en del multikronologiska resonemang. Den förstnämnda börjar avsnittet med uttalade multikronologiska tankegångar, som en
inledning och intresseväckare till avsnittet. I slutet av kapitlet inbjuder en av arbetsuppgifterna också, indirekt, till att tänka multikronologiskt och koppla samman tidsdimensionerna.
Svenska timmar erbjuder en faktafylld framställning, som utgår från och ständigt knyter an till
samtiden under den kronologiska översikten. Framtidsdimensionen är frånvarande i det mesta
av texten men dyker upp i slutet, då den moderna svenskan avhandlas. Genom att textens innehåll samtidigt bygger på det som på föregående sidor sagts om språkets då, uppstår multikronologi:
Exempel 1:
Ju närmare vi kommer vår egen tid desto svårare blir det att överblicka och analysera språkutvecklingen. Vad är tillfälliga tendenser och vad är bestående förändringar? Kommer framtidens forskare att
upptäcka andra utvecklingslinjer än dem vi beskriver här?.86
Exempel 2:
Syntaxen och uttalet är numera ganska stabila och väl normerade i svenskan. Några nya stavningsreformer är inte heller att vänta. Däremot förändras ordförrådet i allt snabbare takt.87
Exempel 3:
Är svenskan hotad? [rubrik] ’…som ett allmän intryck kan fastslås att det engelska inflytandet sannolikt ännu ej på länge har nått sin kulmen’, skrev en svensk språkforskare för ungefär hundra år sedan.
86
87
Skoglund & Waje 2011, s. 301.
Ibid, s. 302.
- 33 -
Han fastslog alldeles rätt. […] USA har fått en ledande ställning i världen, och engelska har blivit
världsspråket. Idag har Asien seglat fram som det nya ekonomiska undret. Kommer kinesiskan att
vara världsspråket om 100 år?.88
I de första två exemplen är multikronologin indirekt. Exempel 3 är exempel på direkt multikronologi. Här uppmanas man som läsare att dra slutsatser om framtiden baserade på det man
nyligen läst i läroboken om influenser från andra språk genom historien och på det man vet
om situationen i samtiden och hur denna hänger ihop med det förflutna. Det är inte uttalat
fråga om någon arbets-/diskussionsuppgift, utan är en reflektion inne i texten, men det skulle
kunna användas som detta. Bland de många frågorna i slutet av avsnittet i Svenska timmar
förekommer dock ingenting liknande och över huvud taget ingen multikronologi.
Svenska rum innehåller ingen multikronologi alls och är ett tydligt exempel på att framtidsdimensionens förekomst inte garanterar sådan. I slutet förekommer nämligen en framtidsdimension, i form av en reflektion om vad som kan komma att ske med språket – men här
finns ingen koppling till något då. Svenska rums framställning om språkets historia är full av
nutid och tillhör de böcker som har mest förankring till nuet – men eftersom i sin tur dået är i
princip frånvarande, kan det inte ske någon koppling tillbaka till historien när man talar om
framtiden. Emedan det inte finns möjlighet att i boken tillskansa sig faktakunskaper om eller
kronologisk översikt över det historiska språket, kan heller inga antaganden om framtiden
göras.
Insikter i svenska är ett annat exempel på detta, men än mer utpräglat. Det är den enda
boken av de fem där nutiden som tidsdimension dominerar framställningen över dåtiden (i
alla andra dominerar dåtiden eller dåtid och nutid lika mycket). Trots det innehåller Insikter i
svenska flera avancerade multikronologiska samband. Boken är unik i materialet på så vis att
framtidsdimensionen inte bara är närvarande utan i inledningen till och med dominant. Enbart
valet av rubrik, Språkförändringar i stället för Språkhistoriafungerar framåtpekande och inviterar till framtidsperspektiv. På det första uppslaget upptas nästan en hel sida av en bild på en
serietidningsutgåva av H.G. Wells roman The Time Machine (Tidsmaskinen, 1895) från Classics Illustrated 1956. Bilden är i starka färger och föreställer tidningens förstasida, där en kostymklädd man sitter på vad som ska föreställa en tidsmaskin. Till vänster i sidhuvudet sitter
förlagets logotyp där ’Classics’ och ’Illustrated’ är tecknat i två olika typsnitt: det första för
tankarna till amerikansk western (äldre tid) medan det andra skall likna en ledig, lätt kursiverad handstil (modern tid). Denna bild av ett litterärt verk från 1890-talet, utgivet i en färgsprakande serietidningsupplaga på 1950-talet, med en estetik starkt präglad av den tiden (roma88
Ibid, s. 303.
- 34 -
nens framtid men lärobokens dåtid) och som medvetet applicerar samtidigheten på det förflutna, placerat i en lärobok från 2010-talet, i sin tur i estetik och läroboksdesign präglad av
läsarens samtid, denna bild innehåller i sig själv ett myller av multikronologi, av möten, samband och ömsesidig påverkan mellan tidsdimensioner. Däremot är det oklart om det för en
läsare framgår vad bilden har att göra med språkhistoria. Den förefaller ha placerats där snarare på grund av sin multikronologiska prägel i allmänhet och för att den säger något intressant om tidsdimensionella samband, än för att berätta något om språkhistorien. Förutom
denna bild finns på första uppslaget också flera exempel på avancerad multikronologi i text:
Exempel 1 (ur ingress):
Lek med tanken att du reser i en tidsmaskin. Plötsligt landar du i Sverige för tusen år sedan. Naturligtvis vill du prata med dem du möter. Men förstår du vad de säger? Knappast. Svenskan har förändrats
så mycket att tusen år gammal svenska är helt obegriplig för oss. Inte ens 500 år gammal svenska är
särskilt lätt att förstå. Först mot slutet av 1500-talet börjar den moderna svenskan ta form. Men tro inte
att svenskan är ’färdig’ nu. Språket har inte slutat att förändras. Tvärtom måste ett språk utvecklas
hela tiden för att det ska överleva. Om några hundra år är det din svenska som är gammaldags och
svår att förstå.89
Exempel 2 (uppgiftsruta):
Sök upp någon i din närhet som är äldre än dina föräldrar, kanske din morfar, farmor eller annan äldre
släkting. Vilka ord använder hon eller han som du aldrig skulle använda? Förstår du alla orden? Och
vilka ord använder du som är typiska för din generation?90
Exempel 3:
Du pratar inte likadant som din mormor. Ni kan förstås förstå varandra, men förmodligen använder
hon flera ord som känns främmande för dig – och tvärtom. På samma sätt kommer dina blivande
barnbarn att prata på ett annat sätt än vad du gör. Tänk då vilken skillnad det är om din mormor fick
en chans att träffa dina barnbarn. Det händer mycket med ett språk på ett par generationer 91
Insikter i svenska tycks alltså visa uttryck för språkhistoriemedvetande. Redan i första meningen – och därefter flera gånger på det första uppslaget – uppmanas läsaren att tänka på
språket utifrån en framtidsaspekt samt att länka samman språkets då med dess nu och sedan.
Kopplingen till dået är dock begränsad och de historiska kunskaperna mycket små. Det är
svårt att få någon överblick över språkets historia och historiemedvetna resonemang som de i
inledningen måste stanna vid det övergripande Den redogörelse för svenskans historiska utveckling, som följer efter några inledande sidor om språkförändring som fenomen, är mycket
översiktlig och berättar inte särskilt mycket om hur språket som sådant förändrats. Den innehåller också en mängd små enskilda parentesberättelser och sidospår. Sammantaget gör allt
detta att Insikter i svenska förmodligen förvillar mer än den förklarar. I frågorna i slutet av
avsnittet förekommer en uppgift som är utpräglat multikronologisk, nämligen att jämföra henreformen i nutiden med verb- respektive du-reformen under 1900-talet.
89
Harstadt & Tanggaard Skoglund 2013, s. 312.
Ibid, s. 312.
91 Ibid, s. 313.
90
- 35 -
Portal är annan bok som innehåller en hel del multikronologi, både i direkt och i indirekt
fom:
Exempel 1 (slutet):
Även nu pågår diskussioner om förändringar när det gäller stavning. […] Kanske kommer vi om ett
antal år att alltid skriva dom istället för de och dem.92
Exempel 2–5 (uppgifter i slutet):
Folkskollärarnas förslag röstades ner men kanske kommer delar av deras idéer att förverkligas i framtiden, vad tror ni?
På vilket sätt tror ni att den svenska stavningen kommer att förändras i framtiden?
Tycker ni att det är viktigt att svenska språket finns kvar som språk? Varför? Varför inte?
På 1300-talet pratades det mycket tyska i Sverige, på 1700-talet franska och nu engelska. Hur tror ni
det kommer bli i framtiden? 93
5.2.3 Anknytning till elevens erfarenhetsvärld
Kopplingen till den tänkte läsaren, dvs eleven, som individ och språkvarelse är en av de faktorer jag menar har betydelse för språkhistoriemedvetande i en text. Att koppla stoffet till elevens erfarenheter är knappast unikt för det här ämnet. Det harmonierar med den konstruktivistiska kunskapssynen, med Lev Vygotskijs psykologisk-pedagogiska idéer etc. Samtliga läroböcker anknyter i sina framställningar till den tänkta läsaren, t ex genom ungdomskulturella
referenser, hänvisning till tidigare kunskaper och fokusering på nutiden (det förflutna angrips
med utgångspunkt i och med hjälp av nuet). Möjlighet till inlevelse skapas bl a med små berättelser (Insikter i svenska, Svenska rum). Läsaren ges möjlighet att identifiera sig genom att
direkt tilltal med ’du’ används (i samtligaböcker). Det är också relativt vanligt att läsaren får
vara ’vi’ med författaren. ’Vi’ med hänvisning till föreställda gemenskaper förekommer ofta, t
ex ”vårt kulturarv”, ”vårt språk”, ”vår historia”, ”våra förfäder”. I alla böcker utom Svenska
timmar skrivs läsaren direkt – genom du-tilltalet i kombination med ett vi-omtal – in i en kollektiv språkgemenskap, och i Svenska rum, Svenska idag och Portal är läsaren också ’vi’ med
det förflutnas svensktalare, med alla som någonsin talat svenska. Visserligen är läsaren ’vi’
med författaren också här, men av större betydelse är sannolikt tillfällena då detta sker utan
referens till exempelvis en nationell gemenskap. Kollektiva identiteter hänger nära samman
med historiemedvetande, men är sannolikt inte så viktiga för stärkande av språkhistoriemedvetande. Mitt antagande är att språkhistoriemedvetandet – åtminstone i en skolkontext – är
mer knutet till individuella identiteter än kollektiva. Det är också tveksamt hur ett stärkande
92 Portal 2011, s. 247.
93 Ibid, s. 248.
- 36 -
av den föreställda gemenskap som är nationalismen skulle stärka språkhistoriemedvetande
(oaktat att svenska språket är en sammanhållande faktor och en central byggsten i nationalism). Viktigare än föreställda gemenskaper och kollektiva identiteter är, menar jag, kopplingen till eleven som individ och individuell språkvarelse. För att väcka språkhistoriemedvetande
till liv är det tänkbart att framställningen om språkhistoria behöver knyta an särskilt till läsarens språkerfarenhet. Detta är inte riktigt lika vanligt i läroböckerna.
5.2.4 Faktakunskaper och kronologisk översikt
Flera av böckerna visar uppenbar medvetenhet om betydelsen av att knyta studier av historien
till samtiden och flera innehåller en framtidsdimension åtminstone vid något tillfälle. Renodlad språkhistoriemedvetenhet är inte så vanlig, men baserat på böckernas beskrivningar av
språkförändringar och deras ambitioner att visa på samband över tid kan man anta att det
finns en hel del potential för sådant arbete. Åtminstone tills man kommer fram till faktorn om
historiska faktakunskaper. Som poängterats flera gånger är detta en grundläggande faktor.
Man måste veta något om historien för att ha något att bygga medvetenhet på. Majoriteten av
böckerna kan inte sägas innehålla tillräckliga uppgifter och kunskaper om historien för att det
skall gå att arbeta med språkhistoriemedvetande i någon större utsträckning. Undantaget är
Svenska timmar och Portal. Den sistnämnda innehåller visserligen nästan ingenting om språkets grammatiska förändringar. Det är det endast Svenska timmar som gör. Svenska rum tar
upp mycket lite om det, övriga böcker ingenting. I synnerhet i Svenska rum och Insikter i
svenska är det svårt att få en kronologisk överblick över språkhistorien. De använder heller
inga kronologiska kategorier, ingen indelning någon form av tidsepoker. Det finns en uppenbar risk med kronologiska kategorier: risken att det framstår som att språkförändringar äger
rum vid avgränsade tillfällen, att de sker som över en natt vid vissa tillfällen och att språket
däremellan är stillastående. På ett sätt talar kronologiska indelningar emot den syn som en
språkhistoriemedvetenhet förutsätter. Samtidigt är kronologisk indelning emellertid ofta ett
måste för att man skall kunna överblicka historien och få sammanhang. En framställning utan
”kronologisk reda”, där stoffet exempelvis presenteras tematiskt och helt utifrån nutiden, talar
också emot språkhistoriemedvetenhet. Samband som skapas helt på den ena partens (nutidens
eller framtidens) villkor skapar inte äkta samband.94
94
Jfr Ammert 2008, s. 211.
- 37 -
6 Diskussion
Om sidutrymme för språkhistoria under perioden 1966/1972–2014 kan endast två saker sägas
med (någorlunda) säkerhet. För det första: gymnasieläroböcker som tar upp språkhistoria innehåller normalt fler sidor om ämnet än grundskoleläroböcker (7–9). För det andra: det är en
påtaglig, i det närmaste radikal, skillnad i utrymme mellan gymnasieböcker utgivna före
gymnasiereformen 1970 och böcker utgivna den närmaste tiden efter densamma. Böckerna
som vänder sig till den gamla gymnasieskolan, innehåller betydligt mer text (och betydligt
mer avancerat stoff) än böcker som vänder sig till elever i det nya gymnasiet på 1970- och
1980-talet. Det kan inte enbart förklaras med de olika kursplanerna för tvååriga respektive treoch fyraåriga linjer; den bok med minst antal och lägst andel sidor (12 s, 5 procent) i Lgy 70
är en bok som riktar sig till de tre- och fyraåriga linjerna.95 Dessutom är det angivna innehåll
som rör just språkhistoria i Lgy 70 för alla årskurser detsamma som i Lgy 65.96
Vid genomgången av de 29 gymnasieläroböckerna blir snabbt en annan övergripande
skillnad mellan ”äldre” och ”nyare” böcker tydlig. Medan böckerna i Lgy 65 genom hela
framställningarna har ett mycket utpräglat dåtidsperspektiv, blir ju längre fram i tiden man
kommer nutidsperspektivet allt mer genomgripande. Delvis kan detta förklaras med att böckerna från 1960-talet är producerade för den gamla gymnasieskolans svenskundervisning (trots
att det beskrivna innehållet i momentet ”Språkets liv och utveckling” för alla tre årskurser
alltså är ordagrant detsamma i Lgy 70 som i Lgy 65). Kommande böcker (eller majoriteten av
dem) är visserligen producerade för de teoretiska gymnasielinjerna/-programmen, vilka anses
ha fört vidare traditionerna från det ”högre”, akademiska och bildningsinriktade svenskämnet,97 men idéer om elevcentrerad undervisning var en pedagogisk trend under 70- och 80talet och tycks ha satt sin prägel på läroböcker,98 vilka i allt högre grad försöker koppla stoffet
till eleven och utgå från det för eleven kända – till exempel den egna tiden. I 1960talsböckerna är emellertid det historiska perspektivet också påtagligt närvarande i böckernas
redogörelser för sådant som dialekter, riksspråk och nordiska språk, ämnen som i yngre böcker normalt sett presenteras isolerat från språkhistorien. Detta kan inte enbart förklaras med
95
Bengt Nordling & Sven Östling (red), Allsvenska. Språk. För gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer, Stockholm 1975.
Skolöverstyrelsen 1967; Skolöverstyrelsen 1970.
97 Malmgren 2011.
98 Malmgren 2011 menar att Lgy 70 utgör ett brytningspunkt ”[…] och i läroplanen finns tydliga markeringar om att den
gamla katederundervisningen skall bytas ut mot moderna elevaktiva arbetsformer, betingstudier m.m.”, s. 102–103.
96
- 38 -
erfarenhetspedagogiska och ”elevcentristiska” trender; det vittnar om en förändrad syn på det
historiska perspektivets roll i språkstudier samt vad som är språkhistoria. Det tydliga dåtidsfokuset i de äldre böckerna yttrar sig också genom att tonvikten i den kronologiska epokvisa
redogörelsen – ty alla 60-talsböckerna har en sådan – ligger på de äldre språkperioderna.
Fornsvenska och äldre nysvenska får det mesta av utrymmet, medan ingenting eller mycket
litet sägs om svenskan efter 1700, och inga exempel ges på texter från yngre nysvensk tid.
Någon fortsättning av den kronologiska redogörelsen in i samtiden sker så gott som aldrig.
Både vad gäller stoffets innehåll och till största del vad gäller hur det framställs saknas alltså
en koppling till läsarens samtid. Intrycket blir förstås lätt att språkhistoria och språklig förändring hör det förflutna till – det mycket avlägsna förflutna dessutom.
I böckerna från 1970-talet är språkhistorien plötsligt radikalt torftigare. Både till utrymme
och till innehåll har ämnet krympt och flera bokserier tar inte upp det alls. Detta kan med
största sannolikhet knytas till den förändrade gymnasieskola som inträdde med Lgy 70. På
1960-talet var gymnasieskolan den högsta av tre skilda skolformer på sekundärnivå och jämfört med realskolan/fackskolan och yrkesskolan var dess undervisning mer bildnings- och
akademiskt inriktad. När skolformerna slogs ihop till det nya gymnasiet 1970 skulle de tidigare skilda skolformerna i viss utsträckning motsvaras av de olika linjerna på gymnasiet.
Malmgren konstaterar att det i praktiken uppstod tre olika svenskämnen: för de tre- och fyraåriga linjerna ett avancerat, akademiskt, bildningsinriktat, som bevarade traditionerna från den
gamla gymnasieskolans svenska; för de yrkesinriktade ett-åriga linjerna ett lägre färdighetsfixerat, utformat enligt idéer om att eleverna måste motiveras att vilja lära sig genom att innehållet anpassas för dem och görs roligt; för två-åriga linjer ”ett slags mellanting”, där färdighetsträning dominerar över traditionell bildning.99
Det är vanligt att böckerna använder den traditionella kronologiska indelningen och de
etablerade s k språkperioderna. Majoriteten av böckerna nämner åtminstone runsvenska, fornsvenska och nysvenska. Att göra åtskillnad mellan klassisk och yngre fornsvenska tycks bli
ovanligare över tid, i takt med att uppgifterna om och utrymmet för de äldre perioderna minskar. (När det gäller grundskoleböckerna verkar det bli något mindre vanligt över tid att språkperioderna nämns.) I yngre böcker kan andra kategorier än de etablerade förekomma. Många
av böckerna från 00-talet och framåt ordnar kronologin efter teman knutna till samhällshistorien i stort, efter samhälleliga, kommunikationstekniska eller kulturella trender. I de yngsta
böckerna kan också kronologiska genomgångar saknas helt. Trenden verkar vara att de vedertagna, traditionella benämningarna runsvenska, fornsvenska och nysvenska – som ju är kon99
Malmgren 2011, s. 95–106 (citat s. 95).
- 39 -
struktioner – får mindre betydelse. Termen nusvenska blir vanligare under periodens senare
del – och får också allt större del av utrymmet. I synnerhet från andra hälften av 00-talet läggs
ett starkt fokus på denna period, dvs det samtida språket. Inte sällan presenteras den dock i ett
eget avsnitt, skilt från de tidigare perioderna – ibland till och med i ett annat kapitel – något
som skapar intrycket att den moderna svenskan inte riktigt hänger ihop med språkhistorien.
Ibland finns ”nusvenska” med i avsnittet eller kapitlet om språkhistoria men efterföljs av ett
särskilt kapitel om ”dagens svenska”, som är helt utan anknytning till språkhistorien.100
Grammatiska förändringar får över tid minskat utrymme i framställningarna. I böckerna
från 60-talet ägnas många sidor åt både morfologiska, syntaktiska, lexikaliska och inte minst
fonetiska aspekter. I 80-talsböckerna har fonetiken nästan fullständigt försvunnit och syntaxen
och morfologin får betydligt mindre utrymme. Det framstår sedan som om denna utveckling
stadigt fortsätter. Med undantag för lexikologi får formsidan av språket mycket lite uppmärksamhet i de yngre böckerna. Trenden förefaller vara att allt mindre fokus läggs på språkets
formsida – och mer i stället riktas mot språket som funktion och språksociologi.
6.1 Språkhistorisk litterär kanon 1960-tal–
2010-tal
Även om antalet texter som citeras från olika tider inte säger något definitivt, speglar det, åtminstone i gymnasieböckerna, ändå den tyngdförskjutning som sker under perioden från de
äldre språkperioderna till de yngre. Yngre fornsvenska texter förekommer främst i de två
äldsta grupperna (Lgy 65 och 70) och får därefter sällan någon uppmärksamhet. Samtidigt
ökar över tid förekomsten av moderna texter. Yngre nysvenska nämns i Lgy 65-böckerna men
exemplifieras aldrig. Det börjar de göra i 80-talsböckerna och då, precis som i Hultmans resultat från 1984, primärt med texter från slutet av 1800-talet.101 Under undersökningsperiodens gång blir de yngre texterna allt vanligare. Runsvensk tid fortsätter att få relativt
mycket utrymme genom hela perioden, men fornsvenska och äldre nysvenska hamnar alltmer
i skymundan.
Hultman konstaterar 1984 att läroböckers språkhistorieavsnitt vanligen innehåller bl a ett
exempel på runskrift, ”påfallande ofta Gripsholmsstenen”, ett utdrag ur Äldre Västgötalagen,
100
Ex. Lundahl & Sjöstedt 2009; Markstedt & Eriksson 2013.
101 Hultman 1984.
- 40 -
en text från yngre fornsvenska, ett kortare utdrag ur Gustav Vasas bibel, en text från yngre
nysvenska, ”ofta från slutet av 1800-talet” och ”[n]ågra ord om tendenser i modern
svenska”.102 Han ser också att ”[s]törre delen av utrymmet ägnas åt runsvensk och fornsvensk
tid, medan framför allt 1700- och 1800-talen är dåligt företrädda”.103 Vidare hävdar Hultman
att läroböckernas språkhistoriska avsnitt ser likadana ut över tid pga traditionens kraft och
svårigheterna att tänka nytt inom språkhistoria.104 Man kan konstatera att en del av det ovan
nämnda stämmer också på läroböckerna i den här undersökningen: Gripsholmsstenen, Ävgl
(Rättlösabalken) och GVB (Julevangeliet) återkommer genom alla perioder. Gripsholmsstenen är den vanligaste runtexten i 7–9-böcker medan Rökstenen är vanligast i gy-böcker. En
annan uppenbar ”kanontext” i sammanhanget är Upplandslagen. När yngre nysvenska börjat
få mer utrymme har TSA och Strindberg blivit fasta inslag. När TSA citeras under 1990-talet
tycks en ny språkhistorisk kanontext ha kommit in: den satiriska texten om svenska språket i
nr 45 av TSA. Det samma gäller Agneta Horns självbiografi, åtminstone i gy-böckerna, som
citeras redan på 1980-talet,105 men tycks få fäste först i slutet av 1990-talet. Utöver dessa
verk skiljer sig valet av texter i princip åt över tidsperioden, men ordspråk från 1400-talet och
S:t Göran och draken är vanligt förekommande under en stor del av undersökningsperioden,
liksom bl a Columbus (Måål-Roo eller Roo-Mål) och Stiernhielm (Gambla Svea och Göta
Måles fatebur). Att använda texter som i sig själva rör språkhistoria, språkvetenskap eller
åsikter om språket är f ö vanligt under hela perioden. De två nyss nämnda är exempel på det,
liksom texten ur TSA.
Den största förändringen över tid verkar vara det ökade antalet yngre och samtida texter
och det samtidigt minskade fokuset på fornsvenska. ”Inte bara 1900-talets utan också 1700och 1800-talens språkutveckling är nästan groteskt underrepresenterad”, skriver Hultman
1984.106 Den yngre språkhistorien har fått plats i läroböcker och språkhistorien har börjat innefatta och knytas till det samtida språket. Pettersson konstaterar att ”en språkhistoriedidaktik
inte alls bara angår det förflutna, utan den handlar om språksystem och språkbruk i variation
och förändring och alla dess olika uttryck genom tiden in i nuet och framtiden”. 107 Vid en
första anblick tycks det som om läroböckerna tagit hänsyn till betydelsen av att koppla historien till samtiden och framtiden. Men samtidigt som den moderna språkhistorien blivit vikti-
102
Hultman 1984, s. 55.
Hultman 1984, s. 56.
104 Hultman 1984, s. 68.
105 Eriksson et al 1985.
106 Hultman 1984, s. 67.
107 J. Pettersson 2014, s. 161.
103
- 41 -
gare har uppmärksamheten på den äldre språkhistorien minskat kraftigt – som om fokus i stället för att jämnas ut tippat över.
6.2 Språkhistoriemedvetande i läroböcker
efter 2011
Många läroboksförfattare utgår från begreppet ’språkförändring’ snarare än ’språkhistoria’
eller ’historisk utveckling’ (som är vanligt förekommande i läroböckerna från 60-talet). Några
av böckerna använder enbart ’språkförändring’ och liknande och nämner inte ens ordet ’historia’/’historisk’ i någon form eller sammansättning.108 Samtliga fem böcker uttalar att språkförändringar är något ständigt pågående. I vissa av böckerna motsäges dock detta uttalande av
framställningen i övrigt, genom att det enbart berättas om förflutna språkförändringar.109 Det
sammantagna budskapet om språkförändringar är ibland mångtydigt och motsägelsefullt.
Multikronologiska samband är sällsynta; i flera böcker förekommer det inte alls. I många
fall finns det dock ändå god potential för att arbeta med språkhistoriemedvetande, om man t
ex tillför en tydligare framtidsdimension och uppgifter/frågor, som uppmanar till ett sammankopplande av de tre tidsdimensionerna och resonemang om språkets framtid, utifrån kunskaper och tolkningar av det förflutna. Insikter i svenska är den bok som har mest av framtidsperspektiv. Denna och Portal är ensamma om att innehålla språkhistoriemedvetna frågor, dvs
frågor där läsaren uppmanas resonera om språkets framtid utifrån kunskaper om språkets förflutna och språksituationen i nutiden. Pga att Portal också ger rikligt med fakta om vad som
skett i språket och varför samt möjlighet till kronologisk översikt, är det förmodligen den bok
i materialet som, som enskild bok, har störst potential för arbete med språkhistoriemedvetenhet. Insikter i svenska å sin sida saknar de faktakunskaper, det historiska perspektiv och den
kronologiska överblick som är förutsättningar för detta, vilket gör den – som enskild produkt
– tämligen meningslös för studier i språkhistoria och för arbete med språkhistoriemedvetande.
Goda förutsättningar för ett sådant arbete så skulle man dock kunna få genom att kombinera
de tidskomplexa, språkhistoriemedvetna frågorna i denna bok med Svenska timmar, som innehåller utförlig historisk grundkunskap och kronologisk beskrivning men saknar språkhisto-
108
109
Harstad & Tanggaard Skoglund 2013.
Skoglund & Waje 2011.
- 42 -
riemedvetenhet. En enda lärobok är ju sällan tillräcklig för att ge elever en komplett undervisning i ett ämne (och det gäller i synnerhet svenskämnet).
När framtidsdimensionen förekommer i läroböckerna är det oftast i form av nuets framtid
och samtliga inslag eller frågor som stimulerar ett avancerat tänkande i tre tidsdimensioner
utgår från detta. Något som också skulle kunna användas för att arbeta för språkhistoriemedvetande är kontrafaktiska resonemang om språket. Kontrafaktisk historia har historiemedvetandet som sin förutsättning, eftersom den går ut på att resonera om en alternativ framtid,
som kan ligga i dåtiden eller i ett alternativt nu. Det krävs historiemedvetande för att kunna
göra det: man måste resonera om olika framtider (på olika tidsnivåer) utifrån sina kunskaper
om historien och nuet.110 Kontrafaktisk språkhistoria framstår kanske som mindre självklar
som pedagogisk metod än kontrafaktisk historia – då det ju är sällsynt att enskilda händelser
eller personer orsakar plötsliga stora förändringar i språket – men de kan ändå ha sin plats.
I nästan alla böcker dominerar ett sociolingvistiskt perspektiv och språkets historia presenteras integrerat med samhällshistorien och kommunikationshistorien. Det finns ett starkt fokus
på samtiden och framställningarna knyter hela tiden an till läsarens nu. Ibland leder samtidsfokuset dock till att dåtidsdimensionen hamnar väl mycket i skymundan eller rent av försvinner.
Sammanfattningsvis kan man säga att många svenskläroböcker som tar upp språkhistoria
tycks ha ganska goda förutsättningar för arbete för att utveckla språkhistoriemedvetande. Det
krävs förstås att läraren själv besitter språkhistorisk och sociolingvistisk kunskap samt insikt i
fenomenet språkhistoriemedvetande (oavsett vad man kallar det) och kan komplettera böckerna. Ett problem, som inte har berörts i den här studien, är att många böcker inte alls tar upp
språkhistoria och att ämnen som borde knytas till språkhistorisk kontext/kunskap inte gör det
utan ofta helt saknar historiskt perspektiv. Detta hänger nog i sin tur samman med problemet
att styrdokumenten inte uppmärksammar svenskämnets tunga historiska innehåll och vikten
av ett närvarande historiskt perspektiv. Trots att det inte existerar något språkhistoriedidaktiskt perspektiv i ämnes-/kursplanerna har många svenskläroboksförfattare – må vara omedvetet – implementerat en del historiedidaktiska principer. De utgår i hög grad från samtiden,
sannolikt eftersom den pedagogiska trenden är att skapa elevanknytning och utgå från elevernas erfarenheter (konstruktivistisk kunskapssyn och Lev Vygotskijs idéer). Att exempelvis
ämnesplanen i Lgy 11 talar om språkförändring samtidigt som stoffet skall vara elevnära och
framställas erfarenhetspedagogiskt, gör att det blir naturligt att väva in framtidsresonemang.
Detta skapar god potential för språkhistoriemedvetande. Vad som dock samtidigt tycks hända
110
Se t ex Jensen 1997.
- 43 -
är att dået försvinner ur fokus och den historiska och kronologiska bakgrundskunskapen –
som är en självklar grundförutsättning för historiemedvetande – glöms bort.
- 44 -
7 Avslutning
7.1 Kritisk reflektion
En påtaglig avgränsning som gjorts i den här läromedelsstudien är avgränsningen som gjorts
gentemot andra sorters läromedel än läroböcker. Det vore tänkbart, förmodligen lämpligt, att
inbegripa också andra läromedelstyper (eller med Selanders ord pedagogiska texter111). I båda
delstudierna hade exempelvis audiovisuella och digitala läromedel kunnat ingå. Fokuseringen
på enbart läroböcker härrör främst från en föreställning om att det är lämpligast att fokusera
på en och samma medietyp, i synnerhet vid en så subjektiv och icke-beprövad analys som den
i studie 2.
Två problem med den här undersökningen är (1) att den i själva verket består av två undersökningar, som möjligen inte är helt logiskt sammanbundna, och (2) att delstudien om språkhistoriemedvetande stundom kanske kan framstå som lite vag då det är en kvalitativ och
oprövad analys, som dessutom utgår från min egen definition. En mer logisk koppling mellan
de två studierna hade det måhända blivit om också språkhistoriemedvetandeanalysen varit
diakron och läroböcker från olika tider jämförts i detta avseende. Då kunde eventuellt framträdande tidsrelaterade mönster, ifråga om multikronologi och hur språkförändringar förklaras, ha utforskats. Att detta inte gjorts beror helt på behovet av avgränsningar. Då ett av syftena varit att säga något om språkhistoriens potentiella roll i svenskämnet och ambitionen är
att studien också i någon mån skall vara till nytta i den praktiska verksamheten, framstår begränsningen till böcker anpassade efter den kursplan som är aktuell just nu som logisk.
Delstudie 1 genomfördes ursprungligen inom ramen för ett annat arbete och att den över huvud taget är med i den här framställningen beror främst på, att det är en möjlighet att för andra
tillgängliggöra den stora mängd data jag samlat in om språkhistoria i läroböcker.
Ett perspektiv som inte rymts i studien är andraspråksperspektivet. En titt på kursplanerna i
Lgy 11 visar, att medan i svenska det uttalade historiska perspektivet kommer in först i kurs 3,
som ingår endast på de teoretiska programmen, finns det i svenska som andraspråk med redan
i kurs 2, som läses även inom yrkesprogrammen. ”Språklig variation i Sverige och i det
111
Selander 1999, s. 18.
- 45 -
svenska språket. Språksläktskap och språkförändringar” är en del av det centrala innehållet i
SVA2.112 I Lgr 11 däremot är en av de tämligen få saker som skiljer svenska som andraspråk
7–9 från svenska 7–9 att den förstnämnda kursplanen saknar ett i texten uttalat historiskt perspektiv på språket. ”Nya ord i språket, till exempel lånord” förekommer i båda, men ordinariesvenskans ”[s]pråkbruk genom tiderna” återfinns inte i sva (det gör heller inte nordiska
språk). Svenskans kunskapskrav att kunna resonera ”om svenska språkets historia, ursprung
och särdrag samt jämföra med närliggande språk” motsvaras i sva av att kunna resonera ”om
språkliga varianter inom svenskan samt […] skillnader och likheter mellan svenskan och
andra språk”.113 Som historiker, svenskdidaktiker och lärare, vägrar jag att tro på att ett historiskt perspektiv på språket är något som enbart angår förstaspråkstalare. Det språkliga arvet
finns nämligen inte i människors gener utan i språket och språkbruket självt. Svenska språkets
historia – dess dåtida, nutida och framtida förhållanden och förändringar – är lika mycket andraspråkstalares ensak som förstaspråkstalares och den tillhör alla som brukar språket. Alla
som lever, existerar och kommunicerar i det svenska samhället behöver kunskaper om och en
relation till det svenska språket och språkhistoria ur ett historiedidaktiskt perspektiv kan vara
en basal aspekt i detta.
En mycket vanlig uppfattning hos den mer oreflekterade språkbrukaren är [.] att språklig förändring är
något negativt. […] När vi möter språkliga nyheter reagerar vi ofta med olika grad av fördömanden.
Men om man vet hur det svenska språket har sett ut under gångna tider och vilka stora förändringar
som det har undergått, så kan man få ett nytt förhållningssätt till det språk som vi har omkring oss i
dag och undvika att automatiskt inta en negativ attityd till de nya tendenser som där håller på att bryta
fram.114
Precis som kunskaper om språkets förflutna och perspektiv på det samtida språket kan öka
möjligheten till förståelse och tolerans för språklig variation 115 (t ex dialekter, etnolekter, sociolekter och brytning), som Pettersson antyder i citatet ovan, skulle studier i språkets förflutna, utifrån framför allt ett kontaktlingvistiskt perspektiv, potentiellt kunna öka andraspråkstalares upplevelse av samhörighet med och ägande av majoritetsspråket. Trots frånvaron av
ord som historia och språkförändring, ryms ett sådant kontaktlingvistiskt språkhistoriestudium
inom Lgr 11:s sva-kursplan, genom skrivningen om lånord.
112
Skolverket, ämnesplan svenska som andraspråk (svenska som andraspråk 2), Lgy 2011.
Skolverket, kursplan svenska (7–9) & kursplan svenska som andraspråk (7–9), Lgr 2011.
114 G. Pettersson 1996, s. 11–12.
115 Ibid; Teleman (red) 1984.
113
- 46 -
7.2 Vidare forskning
En lämplig fortsättning på den här studien vore för det första att fortsätta utforska språkhistoriemedvetande som fenomen och begrepp, för det andra att, om så är nödvändigt (vilket det
väl är), bearbeta, kritisera, justera och vidare utveckla den operationella definition som jag
presenterat och för det tredje att vidare utröna sambanden och relationen mellan historiemedvetande och språk samt dessas koppling till identitet. Som tidigare påpekats är både historiemedvetande och språk centrala för såväl skapande som bevarande av identiteter. Intressant
vore att undersöka vilken betydelse ett utvecklat språkhistoriemedvetande eventuellt har/kan
ha för individers identitetsuppfattning och syn på sig själva som språkvarelser. Alltså: språkets och historiemedvetandets relation till varandra och ömsesidiga samband samt språkhistoriemedvetandets roll och potentiella betydelse för identitetsuppfattning, -skapande och stärkande.
- 47 -
Litteraturförteckning
Ammert, Niklas (red.). Att spegla världen. Läromedelsstudier i teori och praktik. Studentlitteratur: Lund. 2011.
Ammert, Niklas. Det osamtidigas samtidighet. Historiemedvetande i svenska historieläroböcker under hundra år. Uppsala: Sisyfos förlag. 2008.
Ammert, Niklas. ”Finns då (och) nu (och) sedan?”. I: Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf
(red.). Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken. Lund: Studentlitteratur.
2004.
Anderson, Benedict. Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 1993 [1983]. [Svensk översättning Sven-Erik Thorell.]
Andersson, Bo. Vad är historiedidaktik? Några begreppsliga och teoretiska utgångspunkter
för ämnesdidaktisk vetenskap, skolnära forskning och lärande i skolan. Göteborgs universitet, Institutionen för pedagogik och didaktik. 2004.
Andersson, Håkan. ”Läroböcker och läromedel i ett historiskt perspektiv”. I: Remgård, Arne
& Wengström, Karl Axel (red.). Problem och metoder i utbildningshistorisk forskning.
Lund 1985.
Barbosa da Silva, António. ”Analys av texter”. I: Starrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar.
Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. 1996.
Bergöö, Kerstin. Vilket svenskämne? Grundskolans svenskämnen i ett lärarutbildningsperspektiv. Malmö högskola. 2005.
Dahlgren, Stellan & Florén, Anders. Fråga det förflutna. En introduktion till modern historieforskning. Lund: Studentlitteratur. 2010 [1996].
Danielsson, Sylvia. Läroboksspråk. En undersökning av språket i vissa läroböcker för högstadium och gymnasium. Umeå universitet. 1975.
Englund, Boel. ”Lärobokskunskap, styrning och elevinflytande”. I: Pedagogisk forskning i
Sverige. No 4. 1999 (s. 327-348).
Englund, Boel. ”Vad har vi lärt oss om läromedel? En översikt över nyare forskning”. I:
Skolverket. Läromedlens roll i undervisningen. Grundskollärares val, användning och bedömning av läromedel i bild, engelska och samhällskunskap. Stockholm. 2006.
- 48 -
Ewald, Annette. Läskulturer. Lärare, elever och litteraturläsning i grundskolans mellanår.
Malmö högskola. 2007.
Fornsvenska textbanken. Lars-Olof Delsing. http://project2.sol.lu.se/fornsvenska. Hämtad
2015–09–04.
Hagel, AnnChristin. Lärobokens roll i svenskundervisningen: om svensklärares förhållningssätt till läroböcker. Examensarbete. Luleå universitet. 2014.
Hellspong, Lennart. Metoder för brukstextanalys. Lund: Studentlitteratur. 2010 [2001].
Hellspong, Lennart & Ledin, Per. Vägar genom texten. Handbok i brukstextanalys. Lund:
Studentlitteratur. 2013 [1997].
Hultman, Tor G. ”Språkhistoria i skolan – vad den är och vad den skulle kunna vara”. I: Ulf
Teleman (red.). Språkhistoriens mening. Rapport från det andra ämnesdidaktiska seminariet i nordiska språk, Lund 1984. Lund. 1984.
Jensen, Bernard Eric. ”Historiemedvetande – begreppsanalys, samhällsteori, didaktik”. I: Karlegärd, Christer & Karlsson, Klas-Göran (red.). Historiedidaktik. Lund: Studentlitteratur.
1997.
Jonsson Harrie, Anna. ”Sponsrade läromedel i samhällskunskap”. I: Anna Jonsson Harrie &
Hans Albin Larsson (red.) Samhällsdidaktik – sju aspekter på samhällsundervisning i skola
och lärarutbildning. Linköpings universitet. 2012.
Juhlin Svensson, Ann-Christine. Nya redskap för lärande. Studier av lärarens val och användning av läromedel i gymnasieskolan. Stockholm: HLS Förlag. 2000.
Karlegärd, Christer & Karlsson, Klas-Göran (red.). Historiedidaktik. Lund: Studentlitteraturr.
1997.
Karlsson, Klas-Göran. ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”. I: Karlsson, Klas-Göran
& Zander, Ulf (red.). Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken. Lund: Studentlitteratur. 2004.
Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.). Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken. Lund: Studentlitteratur. 2006 [2004].
Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.). Historien är närvarande. Historiedidaktik som
teori och tillämpning. Lund: Studentlitteratur. 2014.
Kinnwall, Emelie & Wendt, Tobias. Men läroboken är inte död … En kvalitativ studie om
lärobokens roll i svenskundervisningen i gymnasieskolan. Examensarbete. Kristianstad
högskola. 2013.
Kjørup, Søren. Människovetenskaperna. Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur. 2009 [1999].
- 49 -
Koselleck, Reinhart. Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik. Göteborg:
Bokförlaget Daidalos. 2007 [1979]. [Svensk översättning Joachim Retzlaff.]
Kungl. Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Kungl. Skolöverstyrelsens skriftserie 60.
1962. (Kursplan svenska s. 125–164.)
Larsson, Hans Albin (red.). Historiedidaktiska utmaningar. Jönköping: Jönköping University
Press. 1998.
Levén, Sören. Lärares attityder till läromedel. Svenska Läromedelsproducenter. 2003.
Lilja Waltå, Katrin. Läroböcker i svenska? En studie av ett läromedel för yrkesförberedande
gymnasieprogram och dess modelläsare. Malmö högskola. 2011.
Lindqvist, Gunilla (red.). Vygotskij och skolan. Texter ur Lev Vygotskijs Pedagogisk psykologi kommenterade som historia och aktualitet. Lund: Studentlitteratur. 1999.
Långström, Sture. Författarröst och lärobokstradition. En historiedidaktisk studie. Umeå universitet. 1997.
Långström, Sture. ”Läroböcker och historiemedvetande. Sveriges historia efter 1945 i några
gymnasieläroböcker”. I: Ahonen, Sirkka (red.). Historiedidaktik i Norden 6. Historiemedvetandet – teori og praksis. Nordisk konferens om historiedidaktik, Tammerfors 1996. Köpenhamn. 1997.
”Läromedelslotteriet. 8 av 10 lärare hinner inte granska sina egna läromedel”. I: Skolvärlden.
Nr 9. 2014 (s 29–34).
Malmgren, Gun. ”Svenskämnets identitetskriser – moderniseringar och motstånd”. I: Jan
Thavenius (red.). Svenskämnets historia. Lund: Studentlitteratur. 2011 [1999].
Malmgren, Lars-Göran. Svenskundervisningen i grundskolan. Lund: Studentlitteratur. 2009
[1988].
Nygård Larsson, Pia. Biologiämnets texter. Text, språk och lärande i en språkligt heterogen
gymnasieklass. Malmö högskola. 2011.
Pettersson, Gertrud. Svenska språket under sjuhundra år. En historia om svenskan och dess
utforskande. Lund: Studentlitteratur. 1996.
Pettersson, Jonatan. ”Den språkhistoriska kunskapens värden. Språkhistoria i ett historiedidaktiskt perspektiv”. I: Bylin, Maria, Falk, Cecilia & Riad, Tomas (red.). Studier i svensk
språkhistoria 12. Variation och förändring. Stockholms universitet. 2014.
Reichenberg, Monica. Predicting Teachers’ Choice of Teaching and Learning Materials. A
Survey Study with Swedish Teachers. Göteborgs universitet. 2014.
Ricoeur, Paul. Time and Narrative. Chicago: The University of Chicago Press. 1988.
- 50 -
Rüsen, Jörn. Berättande och förnuft. Historieteoretiska texter. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB. 2004. [Svensk översättning Joachim Retzlaff.]
Rüsen, Jörn. History. Narration, Interpretation, Orientation. New York: Berghahn Books.
2005.
Rüsen, Jörn (red.). Meaning and Representation in History. New York: Berghahn Books.
2006.
Sandqvist, Carin. ”Från 50-tal till 80-tal. Om form och innehåll i historieläroböcker”. I: Siv
Strömquist (red.). Läroboksspråk. Om språk och layout i svenska läroböcker. Uppsala:
Hallgren och Fallgren. 2004 [1995].
Selander, Staffan. ”Gymnasiets texter”. I: Staffan Selander (red.). Bilden av arbetsliv och näringsliv i skolans läroböcker. Stockholm: Publica. 1992.
Selander, Staffan. Lärobokskunskap. Pedagogisk textanalys med exempel från läroböcker i
historia 1841–1985. Lund: Studentlitteratur. 1999 [1988].
Selander, Staffan (red.). Textbooks and Educational Media. Collected papers 1991-1995. Paris: The International Associations for Research on Textbooks and Educational Media.
1997.
Selander, Staffan. Textrum Institutionis: Den pedagogiska väven. En studie av texttraduktion
utifrån exemplet Freire och dialogpedagogiken i Sverige. Stockholms universitet. 1984.
Skolverket. 1994 Års Läroplan för de Frivilliga Skolformerna, Lpf 94, Särskilda Programmål
för Gymnasieskolans Nationella Program, Kursplaner i Kärnämnen för Gymnasieskolan
och den Gymnasiala Vuxenutbildningen. Utbildningsdepartementet, 1994. (Kursplan
svenska s. 35–37.)
Skolverket. Grundskolan. Kursplaner. Betygskriterier. Stockholm: Skolverket. 1996. (Kursplan svenska s. 75-79.)
Skolverket. Kursplaner och betygskriterier 2000. Grundskolan. Stockholm: Skolverket. 2000.
(Kursplan svenska s. 96-101.)
Skolverket. Läromedlens roll i undervisningen. Grundskollärares val, användning och bedömning av läromedel i bild, engelska och samhällskunskap. Rapport 284. 2006.
Skolverket. Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet Lgr 11. 2011.
Skolverket. Läroplan för gymnasieskolan Lgy 11. 2011.
Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Allmän del. Svenska Utbildningsförlaget Liber.
1969. (Kursplan svenska s. 128–136.)
- 51 -
Skolöverstyrelsen. Läroplan för grundskolan. Allmän del: Mål och riktlinjer, Kursplaner,
Timplaner. Stockholm: Skolöverstyrelsen & Utbildningsförlaget. 1980. (Kursplan svenska
s. 133–141.)
Skolöverstyrelsen. Läroplan för gymnasiet. Skolöverstyrelsens skriftserie 80. SÖ-förlaget.
1967. (Kursplan svenska s. 81–111.)
Skolöverstyrelsen. Läroplan för gymnasiet. Skolöverstyrelsens skriftserie 80. Utbildningsförlaget. 1970. (Kursplan svenska s. 81–111.)
Strömquist, Siv (red.). Läroboksspråk. Om språk och layout i svenska läroböcker. Uppsala:
Hallgren och Fallgren. 2004 [1995].
Starrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar (red.). Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund:
Studentlitteratur. 1996.
Teleman, Ulf. Lära svenska. Om språkbruk och modersmålsundervisning. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1997 [1991].
Teleman, Ulf. ”Meningen med språkhistoria. Prolegomena till en fortsatt analys av språkhistoriens didaktik”. I: Ulf Teleman (red.). Språkhistoriens mening. Rapport från det andra
ämnesdidaktiska seminariet i nordiska språk, Lund 1984. Lund. 1984.
Teleman, Ulf. ”Historien och språkhistorien”. I: Scandia. Nr 2 1993.
Thavenius, Jan. ”Modersmålet – redskap eller bildningsmedel”. I: Thavenius, Jan (red.).
Svenskämnets historia. Lund: Studentlitteratur. 2011 [1999].
Thavenius, Jan. ”Traditioner och förändringar”. I: Thavenius, Jan (red.). Svenskämnets historia. Lund: Studentlitteratur. 2011 [1999].
Ullström, Sten-Olof. Läroboken som lärare. Uppgiftskulturer i läromedel för gymnasieskolan.
I: Sigrell, Anders (red.). Fjärde nationella konferensen i svenska med didaktisk inriktning.
Tala, lyssna, skriva, läsa, lära – modersmålsundervisning i ett nordiskt perspektiv. Umeå.
2006.
Warnke, Georgia. Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 1995 [1993].
Källmaterial (läroböcker)
Bengtson, Arne. Svenska språket. Lärobok för gymnasiet. Årskurs 1. Stockholm: Bonnier.
1966.
- 52 -
Bergman, Gösta. Språket och litteraturen. Vårt språk. Stockholm: Svenska bokförlaget. 1966.
Bergman, Lars & Sjöholm, Ingvar. Svensk BAS. Lärobok. Stockholm: Esselte Studium. 1983.
Bergman, Lars & Sjöholm, Ingvar. Svensk BAS 2. Lärobok. 3:e uppl. Stockholm: Esselte Studium. 1989.
Bergman , Lars & Sjöholm, Ingvar. Svenska block. Läroboken. Stockholm: Esselte Studium
AB. 1986.
Bergsten, Tomas. Arena Faktaboken. Svenska för grundskolans senare del. Stockholm: Natur
och Kultur. 2006.
Bergström, Börje & Brodow, Bengt. Nya Språket och vi. Svenska för gymnasieskolans kurs A
och B. Malmö: Gleerups Förlag. 1994.
Bernerson, Anders & Håkansson, Peter. Vägval 1. Svenska för årskurs 7. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1994.
Bernerson, Anders & Håkansson, Peter. Vägval 3. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1995.
Brodow, Bengt. Magasinet språkligheter. Malmö: Gleerups. 1997.
Brodow, Bengt. Svenska för gymnasiet. Årskurs 1. Lärobok. Stockholm: Biblioteksförlaget.
1966.
Carlstrand-Skoog, EwaLisa et al. Ess i svenska. Lärobok 9. Stockholm: Natur och Kultur.
2005.
Cederholm, Pia. Guldspår i språket. Svenska 1, 2 och 3. Lund: Studentlitteratur. 2014.
Ekengren, Hans Eric & Lorentzson-Ekengren, Brita. Ekengrens svenska. Språkbok A & B.
Stockholm: Natur och Kultur. 2004.
Ekengren, Hans-Eric & Lorentzson-Ekengren, Brita. Språkbok för gymnasieskolan A & B.
Stockholm: Natur och Kultur. 1998.
Ekholm, Steven, Lyberg Mogensen, Annika & Nordberg, Malin. Svenska i dag. Lärobok 9.
Stockholm: Natur och Kultur. 2011.
Eklundh, My, Nygren, Boel & Strömsten, Inger. Studio Svenska 3. Stockholm: Almqvist &
Wiksell, Liber. 2005.
Eriksson, Dixie et al. Dialog Röd 2. Lärobok i svenska för gymnasieskolans tvååriga linjer.
Stockholm: Natur och Kultur. 1985.
Eriksson, Dixie et al. ESS i svenska. Lärobok 3. Högstadiet. Stockholm: Natur och Kultur.
1989.
Eriksson, Leif, Heijdenberg, Helena & Lundfall, Christer. Svenska Rum 2. Stockholm: Liber.
2013.
- 53 -
Eriksson, Leif, Heijdenberg, Helena & Lundfall, Christer. Svenska rum 3. Stockholm: Liber.
2014.
Erlandsson-Svevar, Kerstin & Thornbjörnsson, Hans. Svenska Plus. Svenska för grundskolans
senare del. Grundbok 3. Stockholm: Bonnier. 1998.
Falkenland, Rolf. Allt i svenska. Lärobok för årskurs 9. Stockholm: Natur och Kultur. 1995.
Falkenland, Lilian & Falkenland, Rolf. Svenska, Högstadiet 3. Studiebok. Årskurs 9. Stockholm: Biblioteksförlaget. 1975.
Falkenland, Lilian & Falkenland, Rolf. Ung svenska 3. Lärobok för årskurs 9. Stockholm:
Biblioteksförlaget. 1984.
Fröroth, Rune & Starrsjö, Stig. Svenskserien. Lärobok del 3. Åk 9. Häfte A:2. Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1972.
Harstad, Fredrik & Tanggaard Skoglund, Iben. Insikter i svenska. Svenska 2-3. Malmö:
Gleerups. 2013.
Hedencrona, Eva & Smed-Gerdin, Karin. Kontext. Svenska 1 för barn- och fritidsprogrammet. Lund: Studentlitteratur. 2014.
Johansson, Hans et al. Källan. Svenska för gymnasieskolan, kurs A och B. Språkbok. Stockholm: Bonnier Utbildning AB. 2001.
Johansson, Lars et al. Svensk Blandning. Fakta och färdigheter. 3. uppl. Akademiförlaget.
1991.
Johansson, Stig, Karlsson, Ola & Nettervik, Ingrid. Möt språket. Malmö: Gleerups Utbildning
AB. 2002.
Johansson, Stig, Karlsson, Ola & Nettervik, Ingrid. Möt språket. Malmö: Gleerups Utbildning
AB. 2009.
Ljungmark, Eje et al. ABC. Svenska för gymnasieskolan. Handbok. Akademiförlaget AB.
1996.
Lundahl, Bo & Sjöstedt, Bengt. Svenska språket. Malmö: Corona. 1992.
Lundahl, Bo & Sjöstedt, Bengt. Nya svenska språket. Malmö: Corona. 2009.
Markstedt, Carl-Johan & Eriksson, Sven. Svenska impulser 3. Stockholm: Sanoma Utbildning. 2013.
Nordling, Bengt & Östling, Sven (red). Allsvenska. Språk. För gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer. Stockholm: Esselte Studium. 1975.
Peña, Cecilia, Eriksson, Lisa & Guvå, Laila. Svenska Direkt. Grundbok. 9. Stockholm: Sanoma Utbildning. 2012.
- 54 -
Perme, Lilian. Prolog. Språk och litteratur A+B. Malmö: Gleerups Utbildningscentrum AB.
2000.
Portal. Grundbok. Svenska 7-9. Malmö: Gleerups. 2011.
Skoglund, Svante. Texter & tankar. Språk i tid och rum. Malmö: Gleerups. 2000.
Skoglund, Svante & Waje, Lennart. Svenska Timmar. Språket. Malmö: Gleerups. 1992.
Skoglund, Svante & Waje, Lennart. Svenska Timmar. Språket. Malmö: Gleerups Utbildning
AB. 2011.
Skoglund, Svante & Waje, Lennart. Svenska uppslag. Lärobok i svenska språket. Malmö:
Gleerups Utbildningscentrum AB. 1996.
Skoglund, Svante & Waje, Lennart. Svenska uppslag. Svenska språket A + B. Malmö:
Gleerups Utbildning. 2. uppl. 2008.
Språkbrukarna. Språk och kommunikation. Svenska för gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Stockholm: Liber Läromedel. 1979.
Stalfelt, Sven Olov & Ehlin, Lars. Språket är ditt. Örebro: Samspråk. 1990.
- 55 -
BILAGA I
Tabell I: Sidutrymme, läroböcker gymnasiet 1966–2014
Totalt antal sidor
Antal sidor om språkhistoria
Andel sidor om språkhistoria
Svenska språket (Bengtson
1966)
148 s
41 s
28 %
Språket och litteraturen
(Bergman 1966)
284 s
39 s
14 %
Svenska för gymnasiet (Brodow 1966)
324 s
28 s
9%
Allsvenska (red Nordling &
Ostling 1974)
223 s
12 s
5%
Språk och kommunikation
(Liber 1979)
240 s
25 s
10 %
Svensk bas (Bergman &
Sjöholm 1983)
233 s
19 s
8%
Dialog röd 2 (Eriksson et al
1985)
272 s
15 s
6%
Svenska block (Bergman &
Sjöholm 1986)
191 s
18.5 s
10 %
Svensk bas 2 (Bergman &
Sjöholm 1989)
244 s
25 s
10 %
Språket är ditt (Stalfelt &
Ehlin 1990)
270 s
13 s
5%
Svensk blandning. Fakta och
färdigheter (Johansson et al
1991)
325 s
27.5 s
8%
Svenska språket (Lundahl &
Sjöstedt 1992)
391 s
32 s
8%
Svenska Timmar. Språket
(Skoglund & Waje 1992)
261 s
29 s
11 %
388 s
37 s
10 %
LGY 65:
LGY 70:
LPF 94:
Nya språket och vi (Bergström & Brodow 1994)
- 56 -
ABC. Svenska för gymnasieskolan (Ljungmark et al
1996)
397 s
38 s
10 %
Svenska uppslag. Lärobok i
svenska språket (Skoglund &
Waje 1996)
356 s
38 s
11 %
Språkbok för gymnasieskolan (Ekengren & LorentzsonEkengren 1998)
328 s
19 s
6%
Prolog. Språk och litteratur
(Perme 2000)
352 s
14 s
4%
Texter & tankar. Språk i tid
och rum (Skoglund 2000)
79 s
19.5 s
25 %
Källan. Svenska för gymnasieskolan (Johansson et al
2001)
382 s
28.5 s
7%
Möt språket (Johansson et al
2002)
256 s
22 s
9%
Ekengrens svenska (Ekengren & Lorentzson-Ekengren
2004)
318 s
35 s
11 %
Svenska uppslag (Skoglund
& Waje 2008)
272 s
24 s
9%
Möt språket (Johansson et al
2009)
304 s
36 s
12 %
Nya svenska språket (Lundahl & Sjöstedt 2009)
351 s
27 s
8%
Svenska Timmar. Språket
(Skoglund & Waje 2011)
379 s
27 s
7%
Svenska impulser 3 (Markstedt & Eriksson 2013)
348 s
26
7%
Insikter i svenska (Harstad &
Tanggaard Skoglund 2013)
344 s
17 s
5%
Svenska rum 3 (Eriksson et al
2014)
336 s
34 s
10 %
LGY 11:
- 57 -
BILAGA II
Tabell II: Sidutrymme, läroböcker grundskolans senare år 1972–2012
Totalt antal sidor
Antal sidor om språkhistoria
Andel sidor om språkhistoria
Svenskserien (Fröroth & Starrsjö)
1972
127
17 s
13 %
Svenska högstadiet 3 (Falkenland & Falkenland 1975)
209
9s
4%
Ung svenska 3 (Falkenland &
Falkenland 1984)
176
16 s
9%
Ess i svenska (Eriksson et al 1989)
192
14 s
7%
Vägval 1 (Bernerson & Håkansson 1994)
279
14 s
5%
Vägval 3 (Bernerson & Håkansson 1995)
264
19 s
7%
Allt i svenska (Falkenland 1995)
239
8s
3%
Magasinet språkligheter (Brodow 1997)
128
24 s
14 %
Svenska Plus (Erlandsson-Svevar
& Thornbjörnsson 1998)
240
13 s
5%
Studio svenska 3 (Eklund et al
2005)
189
7s
4%
Ess i svenska (Carlstrand-Skoog
et al 2005)
192
13 s
7%
Arena Faktaboken (Bergsten
2006)
239
17 s
7%
Svenska i dag (Ekholm et al
2011)
191
17 s
9%
Portal (2011)
287
9s
3%
Svenska Direkt (Peña et al 2012)
429
2s
0.5 %
LGR 69:
LGR 80:
LPO 94:
LGR 11:
- 58 -
BILAGA III
Tabell III: Språkhistoriskt innehåll/upplägg, läroböcker gymnasiet
1966–2014
Använder el nämner
språkperioderna116
Exempelord i tabell över
fornsvensk böjning117
Använder
exempeltexter118
Svenska språket (Bengtson
1966)
Ja
fisk, färÞ, land
Ja
Språket och litteraturen (Bergman 1966)
Ja
man, konung
Ja
Svenska för gymnasiet (Brodow
1966)
Ja
–
Ja
Allsvenska (red Nordling &
Ostling 1974)
–
–
–
Språk och kommunikation
(Liber 1979)
Ja
fisk, gata
–
Svensk bas (Bergman & Sjöholm
1983)
Ja
–
Ja
Dialog röd 2 (Eriksson et al 1985)
–
–
Ja
Svenska block (Bergman &
Sjöholm 1986)
Ja
barn
Ja
Svensk bas 2 (Bergman & Sjöholm 1989)
Ja
–
Ja
Språket är ditt (Stalfelt & Ehlin
1990)
Ja
fisk, jag
–
Svensk blandning. Fakta och
färdigheter (Johansson et al
1991)
Ja
vika, han, hon
Ja
Svenska språket (Lundahl &
Sjöstedt 1992)
Ja
–
Ja
Svenska Timmar. Språket (Skoglund & Waje 1992)
Ja
–
Ja
LGY 65:
LGY 70:
LPF 94:
116
Användande eller omnämnande av de traditionella s k språkperioderna (runsvenska, klassisk och yngre fornsvenska samt
äldre och yngre nysvenska).
117 Ord som används som exempel för att illustrera fornsvensk morfologi i eventuell grammatisk tabell.
118 Användning av texter från olika tider för att illustrera hur svenska språket kunde se ut eller låta vid olika tillfällen.
- 59 -
Nya språket och vi (Bergström
& Brodow 1994)
Ja
–
Ja
ABC. Svenska för gymnasieskolan (Ljungmark et al 1996)
Ja
fisk, färÞ, skip, vara
Ja
Svenska uppslag. Lärobok i
svenska språket (Skoglund &
Waje 1996)
Ja
–
Ja
Språkbok för gymnasieskolan
(Ekengren & LorentzsonEkengren 1998)
Ja
fisk, vara
Ja
–
–
Ja
Texter & tankar. Språk i tid och
rum (Skoglund 2000)
Ja
–
Ja
Källan. Svenska för gymnasieskolan (Johansson et al 2001)
Ja
–
Ja
Möt språket (Johansson et al
2002)
Ja
–
Ja
Ekengrens svenska (Ekengren &
Lorentzson-Ekengren 2004)
Ja
fisk, vara
Ja
Svenska uppslag (Skoglund &
Waje 2008)
Ja
–
Ja
Möt språket (Johansson et al
2009)
Ja
–
Ja
Nya svenska språket (Lundahl &
Sjöstedt 2009)
Ja
–
Ja
Ja
–
Ja
(Ja)
–
Ja
Insikter i svenska (Harstad &
Tanggaard Skoglund 2013)
–
–
Ja
Svenska rum 3 (Eriksson et al
2014)
–
–
Ja
Prolog. Språk och litteratur
(Perme 2000)
LGY 11:
Svenska Timmar. Språket (Skoglund & Waje 2011)
Svenska impulser 3 (Markstedt
& Eriksson 2013)
- 60 -
BILAGA IV
Tabell IV: Språkhistoriskt innehåll/upplägg, läroböcker grundskolans
senare år1972–2012
Använder el nämner
språkperioderna119
Exempelord i tabell över
fornsvensk böjning120
Använder exempeltexter121
–
–
Ja
Ja
fisk
Ja
Ung svenska 3 (Falkenland &
Falkenland 1984)
Ja
fisk,
gråta, låta, gå
Ja
Ess i svenska (Eriksson et al
1989)
Ja
–
Ja
Vägval 1 (Bernerson & Håkansson 1994)
–
–
Ja
Vägval 3 (Bernerson & Håkansson 1995)
–
–
Ja
Allt i svenska (Falkenland 1995)
–
–
Ja
Magasinet språkligheter (Brodow 1997)
–
–
Ja
Svenska Plus (ErlandssonSvevar & Thornbjörnsson 1998)
Ja
–
Ja
Studio svenska 3 (Eklund et al
2005)
–
–
–
Ja
–
Ja
–
–
Ja
Ja
fisk, bok, skip
Ja
LGR 69:
Svenskserien (Fröroth & Starrsjö)
1972
Svenska högstadiet 3 (Falkenland & Falkenland 1975)
LGR 80:
LPO 94:
Ess i svenska (Carlstrand-Skoog
et al 2005)
Arena Faktaboken (Bergsten
2006)
LGR 11:
Svenska i dag (Ekholm et al
2011)
119
Användande eller omnämnande av de traditionella s k språkperioderna (runsvenska, klassisk och yngre fornsvenska samt äldre och yngre
nysvenska).
120
Ord som används som exempel för att illustrera fornsvensk morfologi i eventuell grammatisk tabell. Denna kategori skall inte läsas som
ett direkt mått på vilka böcker som tar upp morfologiska förändringar. Exempelvis innehåller Ess i svenska (2005), som inte har någon sådan
här ruta, mer morfologisk (och övrig grammatisk) information än någon av de andra böckerna i tabellen.
121
Användning av texter från olika tider för att illustrera hur svenska språket kunde se ut el. låta vid olika tillfällen.
- 61 -
Portal (2011)
Svenska Direkt (Peña et al
2012)
Ja
–
–
–
–
–
- 62 -
BILAGA V
Tabell V: Sammanställning ”exempeltexter”, läroböcker gymnasiet
1966–2014
Runsvenska
Klassisk fornsvenska
Yngre fornsvenska
Äldre nysvenska
1700-tal
(1732–1799)
1800- och
1900-tal
Samtida texter122
Svenska
språket
(1966)
Rök
Ävgl: Rättlösabalken
–
GVB: Jul
–
–
–
Språket
och
litteraturen
(1966)
Jarlabankesten
● Hednalagen
● Erikskrönikan
● GVB: Matt 13
–
–
–
● Upplandslagen: Konungabalken
● Helgonlegend (Katarina)
● Samuel Columbus: Målroo eller Roomål
–
–
–
–
Rydberg:
Singoalla
–
Amerikabrev
(privatperson)
Vykort (privatperson)
● Gustav II
Adolf: tal
● Georg Stiernhielm:
Gambla Swea
Svenska
för gymnasiet
(1966)
Grips
Ävgl: Lekarerätten
Diplom
Vadstena
(1467)
● GVB: Matt 13
● GV: brev till
Magnus
● Columbus:
Mål-roo eller
Roo-mål
● Stiernhielm:
Gambla Swea
Svensk
BAS
(1983)
Nybblestenen
Ävgl: Rättlösabalken
● Själens tröst:
S:t Göran och
draken
● 1400-tals
ordspråk
Dialog
Röd
(1985)
Grips
Ävgl: Sære
malum
–
● Stiernhielm:
Gambla Swea
● GVB: 2 Mos
20
● Lasse
Lucidor: Samtal
mellan döden
och en säker
människa
● GV: brev
● AH
● Stockholm
stads tänkebok
(1544)
● Karl XII: brev
(1701)
122
Samtida texter = texter producerade högst 30 före lärobokens utgivning
- 63 -
Svenska
block
(1986)
Nybblestenen
Svensk
BAS 2
(1989)
Nybblestenen
Ävgl : Rättlösabalken
S:t Göran och
draken
Stiernhielm:
Gambla Swea
–
● Div. tidningsnotiser
–
● Hjalmar Gullberg: dikt
Ävgl: Lekarerätten
● S:t Göran
och draken
● Stiernhielm:
Gambla Swea
● 1400talsordspråk
● Lars Wallius:
dikt
–
● Läsebok för
folkskolan
–
● Div. tidningsnotiser
● Hjalmar Gullberg: dikt
Svensk
blandning
(1991)
Grips
Svenska
språket
(1992)
Styrlaug-Holmstenen
Hednalagen
Fornsvensk
läsebok
Johan Ekeblad: brev
(1653)
● Svenska
Akademiens
Stadga 1786
–
–
● Div. tidningsnotiser
–
● Olof von
Dalin: TSA (nr
”Afwund,
Afwund, om
jag nu …”)
Upplandslagen: Manhælghisbalken
1400talsordspråk
● GVB: Julevangeliet
● GV: brev till
Erik
Dalin: TSA (nr
45, ”Wårt Söte
Modersmål
…”)
● AH
● Fridtjuv Berg:
”Bort med hv
och dt” (1906)
● Julevangeliet
● SAOL
(1889, 1923,
1950, 1986)
Svenska
Timmar
(1992)
● Sten i Nöbbele
Ävgl: Rättlösabalken
Helgonlegend
GV: brev till
Magnus
● Sten i Ulunda
● Dalin: TSA (nr
45)
Strindberg:
brev (1876)
–
● SAOL utdrag
1874
–
● C. von Linné
● Sten i Lödöse
Nya
språket
och vi
(1994)
● Rök
● MEL
● Jarlabankesten
● Upplandslagen
● En järteckensbok
● Henrik Harpesträngs
läkebok
● 1400talsordspråk
● GVB: 1 Mos 2
● Dalin: TSA
● GV: brev
● 1734 års lag
● Folkvisor
(1600-tal)
● C. von Linné
● Nils Matson
Kiöping: reseskildring
(1674)
● Columbus:
Mål-roo eller
Roo-mål
● C. M. Bellman
● Adolf Törneros dagbok
(1820-tal)
● Samuel Ödman: Hågkomster från
hemb och
skolan (1801)
● Rydberg:
Singoalla
● Strindberg:
Hemsöborna
● Johan Nordling: dikt
● Adolf
Noreen: Rättskrivningens
grunder
● Div. tidningsartiklar
- 64 -
ABC
(1996)
Nävelsjöstenen
Ävgl: Rättlösabalken
–
–
Dalin: TSA (nr
45, ”Hon är
Skiön; Men
Modren …”)
–
–
Svenska
uppslag
(1996)
Bällastenarna
Dalalagen
–
GVB: Jul
● Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”
● ”lundensisk
professor i
kemi”
SAOL 1986
● Carl Tersmeden: anteckning
● Strindberg:
Röda Rummet
● Notis DN 1869
● Notis Expressen
● SAOL 1874,
1930
Språkbok
för gymnasieskolan
(1998)
● Grips
Prolog
(2000)
–
Ävgl: Rättlösabalken
–
Texter &
tankar
(2000)
Bällastenarna
Dalalagen
–
● Rök
Ävgl: Lekarerätten
–
● GVB: Jul
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
–
–
GV: brev till
Magnus
Carl Christoffer
Gjörwell: brev
(1791)
Strindberg:
Röda rummet
–
GVB: Jul
Dagboksanteckning
● ”lundensisk
professor i
kemi”
–
● GV: brev
● AH
● Strindberg:
brev
Källan
(2001)
● Husbystenen
● Olsbrostenen
Ävgl: Rättlösabalken
1400talsordspråk
● Olaus Petri
● 1734 års lag
● GVB: 1 Kor.
13
● Dalin: TSA (nr
45, ”Hon är
Skiön; Men
Modren …”)
● Karl XI: dagbok
● Karl XII: brev
Möt
språket
(2002)
Askebystenen
Ävgl: Dråpbalken
Dagvisan
● GVB: Luk 23
● AH
–
Kåseri DN 1995
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
Pär Lagerkvist:
brev 1910
–
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
–
–
Dalin: TSA (nr
45, ”Det är Lent
och likwäl
Starkt…”)
● ”lundensisk
professor i
kemi”
● Bibeln 1981
● Stockholmsposten (1784)
● Columbus:
Mål-roo eller
Roo-mål
Ekengren
s svenska
(2004)
● Grips
● Rök
Ävgl: Lekarerätten
1400talsordspråk
● GV: brev
● Sigurdsristningen
Svenska
uppslag
(2008)
Bällastenarna
● GVB: Julevangeliet
● AH
–
–
● GVB: Julevangeliet
● GVB
● Bibeln 1703
● Bibeln 1917
● Nyhetsartikel
1899
- 65 -
● Annons för
biluthyrning
Möt
språket
(2009)
Rök
Ävgl: Urbotamål
Erikskrönikan
● GVB: Höga
visan
● AH
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
● Okänd text
(om ”krångelsvenska”)
Ett öga rött
(2003)
● Lagerkvist:
brev 1910
Nya
svenska
språket
(2009)
Styrlaug-Holmstenen
Upplandslagen: Manhælghisbalken
1400talsordspråk
● GV: brev till
Erik
● AH
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
● GVB: Julevangeliet
● Div. tidningsnotiser
Julevangeliet
1996
● Julevangeliet
1883, 1917
● Fridtjuv Berg:
”Bort med hv
och dt!”
● SAOL
Svenska
Timmar
(2011)
● Bällastenarna
Dalalagen
–
● Rök
GVB: Julevangeliet
● Dalin: TSA (nr
45, ”Jag känner en Fru …”)
● Carl Tersmeden: dagbok
● Strindberg:
Röda rummet
–
● Nyhetsartikel
1899
Insikter i
svenska
(2013)
Rök
–
–
–
Cajsa Wargs
kokbok: förord
Lagerlöf: Nils
Holgerssons
underbara resa
genom Sverige
–
Svenska
impulser
(2013)
● Stenen i
Kvibille kyrka
Ävgl: Tjuvabalken
S:t Göran och
draken
GVB: 1 Mos 2 &
Luk 20
Dalin: TSA (nr
45, ” Wårt Söta
Modersmål …”
& ”Jag wet
intet hwad
rasande Dårskap …”)
Strindberg:
Röda rummet
Snabba cash
(2006)
● Östgötalagen
1400talsordspråk
● AH
Bellman: epistel 33
● Notis Aftonbladet (1830)
Mejlkonversation
● Västra Strömonumentet
● Anundsstenen
● Sigurdsristningen
Svenska
rum 3
(2014)
Jarlabankestenen
● Bibeln 1703
● Ävgl: Lekarerätten & Urbotamål
● Citat av
Heidenstam,
Almqvist, Tegnér, Geijer
● Text DN
(1864)
Förkortningar:
AH = Agneta Horns självbiografi
Grips = Gripsholmsstenen
GV = Gustav Vasa
GVB = Gustav Vasas Bibel
Jul = Julevangeliet
MEL = Magnus Erikssons landslag
Rök = Rökstenen
TSA = Then Swänska Argus
Ävgl = Äldre västgötalagen
- 66 -
BILAGA VI
Tabell VI: Sammanställning ”exempeltexter”, läroböcker grundskolans senare år 1972–2012
Runsvenska
Svenskserien
(1972)
Sten i Våla
(bild)
Klassisk fornsvenska
–
Yngre fornsvenska
–
Äldre nysvenska
–
1700-tal
(1732–1799)
–
1800- och
1900-tal
● C J L Almqvist:
Rättstafningslära
Samtida texter123
–
● Adolf
Noreen: Rättskrivningens
grunder
Svenska
Högstadiet 3
(1975)
Grips
Ävgl: Rättlösabalken)
Sju vise mästare
GVB: Matt 5
–
Tidningsnotis:
”Lefnadstrött”
(1890)
–
Ung
svenska
(1984)
Grips
Ävgl: Rättlösabalken)
Sju vise mästare
GVB: Matt 5
–
Tidningsnotis:
”Lefnadstrött”
–
Ess i
svenska
(1989)
Svinegarnsstenen
Ävgl: Lekarerätten
Erikskrönikan
(om Nyköpings gästabud)
GVB: 2 Mos 20
–
Läsebok för
folkskolan
(”Thora Borgarhjort och
lindormen”)
–
Vägval 1
(1994)
Rök
–
–
GVB: Jul
–
–
SAOL
Vägval 3
(1995)
–
–
–
–
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag
känner en Fru
…”)
–
Dikt om kalksten
Allt i
svenska
(1995)
● Grips
Ävgl: Tjuvabalken
–
GVB: Matt 5
–
Tidningsnotis:
”Lefnadstrött”
Bibeln: Matt 5
Magasinet
språkligheter
(1997)
Grips
Ävgl: Urbotamål
Hyllningsdikt
till Engelbrekt
(1440)
● GVB: 1 Kor 13
–
Tidningstexter:
”Att halshugggas och steglas” (1825) &
”Bödelstjänst
ledig” (1817)
–
● Rök (bild)
123
● AH
Samtida texter = texter producerade högst 30 före lärobokens utgivning
- 67 -
Svenska
Plus
(1998)
● Rök
● Sten i
Rimbo
Ävgl: Dråpbalken
● Hyllningsdikt till Engelbrekt
Stockholm stads
tänkebok (1593)
Dalin: TSA (nr
45, ”Jag
känner en Fru
…”)
Tidningsnotis:
nyårsfirande
Skansen (1900)
–
Erikskrönikan
(om Nyköpings gästabud)
GVB: 2 Mos 20
–
Läsebok för
folkskolan
(”Thora Borgarhjort och
lindormen”)
–
● 1400taltsordspråk
Ess i
svenska
(2005)
Svinnegarnsstenen
Arena
(2006)
Rodfos minnessten
–
Gotlandsvisan
–
–
–
–
Svenska i
dag
(2011)
Grips
Ävgl: Rättlösabalken
1400talsordspråk
GVB: budorden
(tre st)
Dalin: TSA (nr
45, ”Mig
tyckes, Mina
Landzmän
…”)
Strindberg:
Röda rummet
–
Portal
(2011)
Grips (bild)
–
–
–
–
–
–
● Ävgl: Lekarerätten
● MEL
Förkortningar:
AH = Agneta Horns självbiografi
Grips = Gripsholmsstenen
GV = Gustav Vasa
GVB = Gustav Vasas Bibel
Jul = Julevangeliet
MEL = Magnus Erikssons landslag
Rök = Rökstenen
TSA = Then Swänska Argus
Ävgl = Äldre västgötalagen
- 68 -