Utbildningsmaterial inför delegering
Riktlinje Utgåva Antal sidor 1 Dokumentets namn Utbildnings material inför delegering Utfärdare/handläggare Irene Johansson Medicinskt ansvarig sjuksköterska Datum 2015-07-28 27 Reviderad Utbildningsmaterial inför delegering av medicinska arbetsuppgifter inom kommunal hälso- och sjukvård Inledning I kommunens hälso- och sjukvård får sjuksköterska, fysioterapeut/sjukgymnast eller arbetsterapeut, genom delegering överlåta åt en annan personal att överlämna (eventuellt iordningställa) läkemedel eller utföra annan sjukvårdsåtgärd. En förutsättning för delegering är att god och säker vård av patienten kan garanteras. Denna skrift riktar sig till dig som står i begrepp att ta emot en delegering. Att ta emot en delegering är att ta över en annan persons yrkesansvar och det är viktigt att delegeringar sker på ett säkert sätt. Här finns de teoretiska fakta du behöver känna till innan du tar emot en delegering. Det handlar om hur delegering ska gå till och vilka regler som gäller. Vidare belyses ansvarsfrågor och olika sätt att ge och inta läkemedel. Här hittar du också praktisk information om vad du måste tänka på då du överlämnar läkemedel. Det finns orienterande information om de vanligaste läkemedlen. Det avsnittet behöver du inte kunna utan det är tänkt som ett avsnitt att läsa bit för bit för att förstå mer om läkemedelsanvändning. Den sista delen handlar om diabetes och insulin och vänder sig till personer som kan komma ifråga för delegering att ge insulin. Innehållet är en sammanställning från olika utbildningsmaterial där sjuksköterskor/chefer från kommunens äldreboenden och tidigare MAS varit delaktiga. norrtalje.se SJUKVÅRDS - OCH OMSORGSKONTORET Allmän- och specifik omvårdnad Syftet med omvårdnad är att stärka hälsa och förebygga sjukdom samt återställa och bevara hälsa utifrån patientens individuella möjligheter och behov. Syftet är även att minska lidandet för patienten och ge möjlighet till en värdig död. Omvårdnad, kan vara dels allmän och dels specifik. Allmän omvårdnad- är oberoende av sjukdom och medicinsk behandling. Specifik omvårdnad- är relaterad till och kräver kunskap inte bara om människans normala funktioner, utan också om den aktuella sjukdomen och dess behandling. En sjuksköterska har en utbildning i specifik omvårdnad. Allmän omvårdnad utförs av all omvårdnadspersonal och specifik omvårdnad kräver speciell utbildning och delegering. Egenvård Egenvård är det som en person utför själv eller med hjälp av någon, efter bedömning av behandlande läkare eller legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. Vad är en delegering? En sjuksköterska eller distriktssköterska får, genom delegering överlåta åt en annan personal (till exempel undersköterska eller vårdbiträde) att iordningställa och administrera läkemedel. En förutsättning för delegering är att en god och säker vård av patienten kan garanteras. Även andra uppgifter kan delegeras. Men läkemedelshantering är vanligast. Även fysioterapeuter/sjukgymnaster och arbetsterapeuter kan delegera vissa arbetsuppgifter till annan personal. Delegering bör ske restriktivt och efter säkerställande av den aktuella personens kompetens, erfarenhet, noggrannhet, omdöme och lämplighet i övrigt. Delegeringar ska vara skriftliga, personliga och tidsbestämda och ska regelbundet omprövas, minst en gång per år. Med delegering menas att någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som är formellt kompetent (=har gått särskild utbildning till t.ex. sjuksköterska, distriktssköterska, fysioterapeut/sjukgymnast- eller arbetsterapeut) för en hälso- och sjukvårdsuppgift, överlåter uppgiften till en annan person som saknar formell kompetens för uppgiften. Du som får uppgiften delegerad till dig måste vara reellt kompetent för att utföra uppgiften. Det innebär att du har fått lära dig teoretiskt och praktiskt hur uppgiften ska utföras och klarar att utföra uppgiften. Vanligen är det den som delegerar uppgiften som också lär ut hur uppgiften ska utföras. Den vanligaste formen av delegering är, när en sjuksköterska till en undersköterska eller ett vårdbiträde delegerar att överlämna en iordningsställd läkemedelsdos till en patient. En iordningställd läkemedelsdos är vanligen läkemedel som sjuksköterskan fördelat i en dosett eller som förpackats av ett dosapotek i APO- dos påsar. Det kan också vara ett eller flera läkemedel som en sjuksköterska lagt i en medicinkopp/medicinpåse. Det finns en mängd regler kring delegering och läkemedelshantering. Du behöver också förstå vad hälsooch sjukvård är, och vem som är hälso- och sjukvårdspersonal. §§ § § 2 Delegering måste vara säker Delegering får göras bara om det är förenligt med en god och säker vård för den enskilde patienten. I hälso- och sjukvårdslagen ställs krav på att hälso- och sjukvården ska uppfylla kraven på en god vård. Det innebär att den bl.a. ska: vara av god kvalitet, ha god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling vara lätt tillgänglig bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet främja goda kontakter mellan patienten och personalen tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet Allt detta innebär att varje delegeringsbeslut ställer stora krav på gott omdöme, goda kunskaper och noggrannhet hos såväl den som delegerar som den som genom delegering tar emot en medicinsk arbetsuppgift. Både den som delegerar och du som tar emot delegeringen måste vara säkra på att du faktiskt förstår vad uppgiften innebär och klarar att utföra uppgiften på ett säkert sätt. Så här ska det gå till vid delegering Du ska få utbildning om läkemedel och läkemedelshantering både praktiskt och teoretiskt. I detta material får du en del av den teoretiska utbildningen Den som delegerar ska visa dig praktiskt hur du ska utföra uppgiften Den som delegerar måste både ha formell utbildning och själv klara att utföra uppgiften (vara både formellt och reellt kompetent) Den arbetsuppgift som ska delegeras ska vara tydligt beskriven Du som tar emot delegeringen måste klara att utföra uppgiften (vara reellt kompetent). Delegering är personlig och gäller för en namngiven personal Du som fått delegeringen får inte delegera uppgiften vidare till någon annan En delegering får gälla högst ett år, men kan gälla kortare tid eller bara för ett bestämt tillfälle Du som tar emot delegeringen blir hälso- och sjukvårdspersonal då delegeringen träder i kraft. Den som delegerar ska vara tydlig och tala om för dig: Vilken/vilka arbetsuppgifter delegeringen gäller Vilka teoretiska och praktiska kunskaper som krävs för att kunna utföra arbetsuppgiften på ett bra sätt Vad som händer juridiskt vid en delegering (Den som tar emot en delegering blir hälso- och sjukvårdspersonal) Viktiga delar i aktuella författningar och fråga dig: Om du anser dig ha tillräcklig utbildning och erfarenhet för uppgiften och bedöma: Om du som ska ta emot uppgiften kommer att klara uppgiften på ett säkert sätt Den som delegerar överlämnar sitt ansvar för uppgiften till dig att göra den i hennes/hans ställe. 3 Du som tar emot delegeringen: Ska tala om för den som delegerar uppgiften om du själv tycker att du klarar uppgiften som ska delegeras eller ej Om du själv anser du inte har tillräckliga kunskaper och erfarenheter för uppgiften, får den inte delegeras. Huvudregeln är att delegering av en arbetsuppgift inte får göras mot någons vilja. I en akut nödsituation kan det dock bli nödvändigt att beordra utförandet av en viss arbetsuppgift. Detta är inte att betrakta som delegering. Delegeringsbeslutet ska vara skriftligt och det ska framgå: vilken arbetsuppgift som delegeras vem som delegerat uppgiften till vem uppgiften delegeras den tidsperiod som delegeringen gäller datum då beslutet fattades att både den som delegerar och du som mottar en arbetsuppgift har undertecknat delegeringsbeslutet att den är gjord i samråd med ansvarig chef Delegeringen är alltid personlig Du som tar emot en delegering ska få en kopia på delegeringsbeslutet Beslut om ändrade delegeringar och om återkallelser av delegeringsbeslut ska också dokumenteras Om en delegering dokumenteras endast på en pappersblankett ska den sparas i minst tre år sedan delegeringen upphört att gälla Uppföljning Den som delegerat en uppgift ska bevaka att den arbetsuppgift som han eller hon delegerat utförs på ett sätt som är förenligt med en god och säker vård Ett delegeringsbeslut ska omprövas när det behövs och ska omedelbart återkallas, om beslutet inte längre är förenligt med en god och säker vård Då någon slutar sin anställning Då den som delegerat en uppgift slutar, gäller inte delegeringen längre. Efterträdaren ska ta ställning till om delegeringsbeslutet fortfarande ska gälla Delegeringsbeslutet upphör också att gälla då du som tagit emot delegeringen slutar. Delegeringen får inte överföras på efterträdaren 4 Ansvar Den som delegerar en uppgift ansvarar för sin bedömning att uppgiftsmottagaren har tillräcklig kunskap och erfarenhet den uppföljning som kan behövas för att förvissa sig om att den som mottagit delegeringen verkligen klarar uppgiften Du som tar emot delegeringen ansvarar för: hur du fullgör uppgiften vad du sagt till den som delegerar om din förmåga att kunna utföra den aktuella arbetsuppgiften Verksamhetschef för hälso- och sjukvården Varje verksamhetschef ska leda arbetet och att fördela arbetsuppgifterna efter art och svårighetsgrad och med hänsyn till behovet av kompetens och yrkeserfarenhet. Verksamhetschefen har ansvar för att den personal som ska utföra olika arbetsuppgifter har den kompetens som behövs för detta. Medicinskt ansvarig sjuksköterska - MAS Inom den kommunala hälso- och sjukvården ska det finnas en medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS). Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan ska ansvara för att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet samt att beslut att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga med säkerheten för patienterna. MAS kan skriva riktlinjer för vilka uppgifter som får eller inte får delegeras och har ett övergripande ansvar för att delegeringarna sköts på ett säkert sätt. Det är dock varje sjuksköterska, fysioterapeut/sjukgymnast eller arbetsterapeut som ansvarar för sina egna delegeringar. Ansvarsfördelning Verksamhetschef/ Mas- ansvarar för att rutiner för läkemedelshantering är väl fungerande och att delegeringen kan ske på ett säkert sätt. Läkaren- ordinerar läkemedel och behandlingar Sjuksköterska- ansvarar för att patienten får ordinerade läkemedel och behandlingar enligt läkarens ordinationer. Enhetschef- leder och fördelar arbetet och ser till att det finns reellt kompetent personal med delegering Underskötersköterska/ vårdbiträde- ansvarar för hur de utför arbetsuppgiften 5 Vad säger lagen? Innan delegeringen ska den som vill delegera en uppgift till dig ge information om författningar och MAS riktlinjer om delegering, läkemedelshantering och avvikelsehantering för att du ska förstå vad delegeringen innebär för dig. Flera lagar och författningar reglerar vad som gäller. Några av dessa är: Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som brukar förkortas HSL. Patientsäkerhetslagen 2010:659 1§, 2a§, 26d§ och 29-31 §§ Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård. SOSFS 2000:1 Läkemedelshantering i hälso- och sjukvården. SFS 2010:1369 Patientsäkerhetsförordningen Kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, har också skrivit riktlinjer för hälso- och sjukvård som du behöver känna till. Vad är hälso- och sjukvård I Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, står i 1 §: ”Med hälso- och sjukvård avses i denna lag åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till hälso- och sjukvården hör även sjuktransporter samt att ta hand om avlidna.” Att ge någon läkemedel är en behandling och är då hälso- och sjukvård. Vem är hälso- och sjukvårdspersonal? Den som är legitimerad läkare, sjuksköterska, fysioterapeut/sjukgymnast eller arbetsterapeut och den som hjälper dessa i hälso- och sjukvård är hälso- och sjukvårdspersonal. Då man tar emot en delegering blir man hälso- och sjukvårdspersonal. Så här ser det ut: I 1:a kapitlet 4§ Patientsäkerhetslagen står bland annat: ”Med hälso- och sjukvårdspersonal enligt denna lag avses 1. den som har legitimation … för yrke inom hälso- och sjukvården” Läkare, sjuksköterskor, fysioterapeut/sjukgymnaster och arbetsterapeuter är hälso- och sjukvårdspersonal, då de arbetar i sina respektive yrken oavsett var de arbetar. ”2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter.” Ett äldreboende är inte ett sjukhus eller en vårdinrättning. Det är en bostad enligt Socialtjänstlagen. Den som arbetar där är inte hälso- och sjukvårdspersonal. (En undersköterska eller ett vårdbiträde som arbetar på ett sjukhus tillhör däremot alltid ”hälso- och sjukvårdspersonalen” enligt punkt 2 ovan). ”3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare” Om vi stannar här ser vi alltså att den som hjälper en person som har legitimation och som arbetar med hälso- och sjukvård, den blir själv hälso- och sjukvårdspersonal i den uppgiften. Du som tar emot en delegering av en hälso- och sjukvårdsuppgift blir således hälso- och sjukvårdspersonal. 6 Är det viktigt om man är hälso- och sjukvårdspersonal eller inte? Ja, det är faktiskt viktigt. I vanliga fall arbetar vård- och omsorgspersonal i kommunen enligt Socialtjänstlagen och berörs inte av hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Om jag tar emot en delegering blir jag hälso- och sjukvårdspersonal och då lyder jag plötsligt under hälso- och sjukvårdens regelverk. Det har stor betydelse. Om vi fortsätter att titta på lagtexten i Patientsäkerhetslagen står det i 6:e kapitlet som handlar om skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen, att du måste utföra arbetsuppgifterna efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Du måste alltså ställa krav på den som vill delegera en uppgift att den informerar dig om vad som gäller. (6 kap 2 §). Du blir också själv ansvarig för att utföra arbetsuppgiften med ett eget lagstadgat ansvar för hur du utför uppgiften och kan också ställas till svars för om du utför uppgiften på ett felaktigt sätt. (6 Kap. 2 §). Du blir också skyldig att rapportera om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. (6 kap 4 §). Det finns särskilda riktlinjer för hälso- och sjukvård som den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) utfärdar och för hur verksamheten hanterar avvikelser, enligt lokala rutiner Möjligheten att delegera en uppgift I Patientsäkerhetslagen står också att den som är hälso- och sjukvårdspersonal får överlåta en arbetsuppgift till någon annan, men bara om det är förenligt med kravet i Hälso- och sjukvårdslagen, på en god och säker vård. Den som delegerar en uppgift till en annan har ansvar för att den som ska utföra uppgiften har tillräckliga kunskaper för att utföra uppgiften. (6 kap. 3§). Den sjuksköterska, distriktssköterska, fysioterapeut/sjukgymnast eller arbetsterapeut som delegerar en uppgift ska försäkra sig om att den som tar emot delegeringen faktiskt klarar uppgiften. Observera att möjligheten att delegera en uppgift bara gäller den som är formellt kompetent. Du som mottagit en delegering kan inte i din tur delegera uppgiften till någon annan. Det finns många regler kring delegering i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård. Informationen i detta material bygger på de bestämmelser som finns där. Det är ändå bra om du läser igenom hela författningen. Den finns hos den som vill delegera en uppgift till dig. 7 Läkemedel Att ta medicin när man är äldre Det kan bli svårare att använda medicinen på rätt sätt För att en behandling med läkemedel ska fungera bra, är det viktigt att medicinen används på rätt sätt. När man blir äldre kan både åldrandet i sig och andra olika sjukdomar göra att det blir svårare att ta sin medicin. Patienten kan bl.a. bli glömsk eller få problem med att svälja. Fråga alltid om du undrar över något När läkaren ordinerar en medicin ska man som personal inte tveka att ställa frågor om den. Så fungerar läkemedel Läkemedel kan tillföras kroppen på många olika sätt. Det vanligaste är genom munnen, men det kan också vara via lungor, ändtarm, injektion, hud eller slemhinnor. De flesta behöver tas upp i blodet för att kunna fungera. När ett läkemedel tagits upp i blodet förs det till kroppens olika organ. En del läkemedel sprids i hela kroppen, och andra förs till vissa kroppsdelar. Kroppen börjar bryta ner medicinen på en gång. Många mediciner bryts ner i levern och lämnar kroppen genom njurarna via urinen. Hur lång tid det tar innan ett läkemedel börjar verka beror på det verksamma ämnet i läkemedlet, medicinens beredningsform (t.ex. flytande, tabletter, kapslar, droppar, salvor eller injektionslösning) och på vilket sätt det tillförs kroppen (t. ex genom munnen eller ändtarmen, som injektion eller utanpå huden). Olika individer tar också upp och bryter ned läkemedel olika snabbt beroende på hälsa, vikt och ålder. Olika sätt att inta läkemedel Munnen Det vanligaste sättet att ta läkemedel är genom munnen. Oftast sväljs läkemedlet och tas upp i blodet genom tarmväggarna. Intas läkemedlet på ¨fastande mage” kan det verka snabbare än om det tas i samband med en måltid. Exempel på läkemedel som tas genom munnen är tabletter, kapslar och flytande medicin i form av vätska eller droppar. Vissa tabletter är stora och kan därför vara besvärliga att svälja. En del tabletter och kapslar går att dela eller krossa, men det gäller inte alla, en del är till och med olämpliga att krossa. Vissa tabletter behöver lösas upp extra långsamt i magen och tarmarna. Om man delar eller krossar sådana tabletter fungerar de inte som de ska. Man kan alltid fråga sjuksköterskan om vad man kan göra med olika tabletter och kapslar. Resoribletter kallas de ”tabletter” som läggs under tungan för att smälta vid t.ex. kärlkramp. Vid kräkningar och illamående kontakta alltid sjuksköterskan, för ev. en annan beredningsform av läkemedlet. ? Inandning Läkemedel som ska andas in kan ha en lokal effekt i andningsvägarna eller påverka hela kroppen genom att gå ut i blodet via lungorna. Det kan t.ex. vara inandningspulver och -vätskor som andas in med hjälp av en inhalator, ett inandningshjälpmedel, vid astma och kronisk obstruktiv sjukdom (KOL). Injektion Injektion kan ges i en muskel, underhudsfett eller i en blodåder. Läkemedel kan injiceras för att ge en mycket snabb eller lokal effekt. 8 Underlivet – ändtarm eller slida Läkemedel som stolpiller (suppositorier) förs in i ändtarmen och verkar i hela kroppen genom att tas upp i blodet via tarmväggarna. Stolpiller kan vara lämpliga för personer som har svårt att ta läkemedel genom munnen. Salvor och vätskor kan också användas i ändtarmen för att ge en lokal effekt som t.ex. laxermedel som då ges i klysma. För underlivsbesvär hos kvinnor finns så kallade vagitorier, slidpiller, som förs upp i slidan. De har lokal effekt. Lokal behandling på utsidan av kroppen Lokala besvär kan många gånger behandlas just på den plats problemet finns. Vid tillförsel av läkemedel direkt på den plats där det ska verka är ofta effekten lätt att reglera och biverkningarna få. Läkemedel som verkar lokalt kan exempelvis vara krämer, lösningar, salvor, sprayer och droppar. Plåster kan användas vid t. ex smärta och till andra symtom och sjukdomar. Plåstren har en mer långtidsverkande effekt. De sätts på ryggen/bröstet eller överarmen. Det är viktigt att byta område vid de olika tillfällena och att det inte blir luftbubblor under plåstret. Ögondroppar och -salvor ges vid t.ex. torra ögon, starr eller infektioner. Öron droppar ges vid infektion, eksem och vaxpropp. 9 Många läkemedel som tas samtidigt kan orsaka problem Risken för att få biverkningar av läkemedel ökar när man blir äldre. Det beror inte bara på åldersförändringar, utan också på att man som äldre ofta använder flera olika mediciner. Många olika mediciner ökar risken för biverkningar och för så kallade interaktioner. Interaktion betyder att vissa läkemedel påverkar varandra och ökar eller minskar varandras effekt. En vanlig orsak till inläggning på sjukhus av äldre personer beror delvis på biverkningar av mediciner. Därför bör man alltid följa upp hur patienterna påverkas av sitt läkemedel. Aktuella administreringssystem Dosett Hjälpmedel i form av en liten ask med fack för olika dagar och tider för att dela upp ordinerade läkemedelsdoser för en veckas bruk. Sjuksköterskan delar läkemedel i dosetten för en vecka i taget. På baksidan ska det finnas antecknat vilka läkemedel som ska överlämnas vid vilken tidpunkt. Dosetten ska också vara märkt med patientens namn och personnummer. Apodos Vissa läkemedel kommer färdigfördelade i små påsar, en förpackning för varje klockslag och dag. Läkemedlen kommer i rullar med påsar för vanligen 2 veckors förbrukning. På varje engångsförpackning t.ex. påse, framgår tydligt patientens namn och personnummer, administreringstillfälle, vilka läkemedel som påsen innehåller, vilken läkare som har ordinerat läkemedlet, och när iordningsställandet har skett. Direkt ur förpackning De vanligaste läkemedlen som tas direkt ur förpackning är olika salvor, droppar och laxermedel. Det finns också läkemedel som inte får tas ur sin förpackning förrän de ska användas. De förlorar sin effekt annars. De läkemedlen kan inte läggas i en dosett i förväg. Det kan t.ex. vara Nitromex som ges vid behov vid kärlkramp. Kombination av Dosett och APO dos Ibland kan man behöva sätta in ett nytt läkemedel snabbt, och om patienten redan har APO dos delar sjuksköterskan det nya läkemedlet i en dosett innan det hinner komma in i APO dossystemet. För de som har APO dos och samtidigt behöver det blodförtunnande läkemedlet Waran bestäms doseringen efter regelbunden provtagning och då måste Waran delas i en dosett så att man kan ändra dosen då det behövs. Waran ligger i en separat dosett. Flytande medicin kan inte heller delas i dosett eller i APO dos. I medicinkopp eller påse för vid-behovs-läkemedel En del personer som har läkemedel vid behov kan få dem i en lös medicinkopp då sjuksköterskan tar fram dem endast då de behövs. På enheter där det inte finns sjuksköterska dygnet runt kan det finnas en påse eller en medicinkopp med läkemedel som får överlämnas efter kontakt med sjuksköterska. Flytande läkemedel brukar också finnas i en medicinkopp. 10 Överlämnande av läkemedel Förberedelser De flesta läkemedel ska intas i samband med måltid, men inte alla. Det ska klart och tydligt framgå från ordinationsunderlaget, signeringslista och sjuksköterska hur läkemedlet ska intas. Det är viktigt att läkemedel som intas genom munnen intas med riklig mängd vätska både före och efter överlämnandet. Huvudregel: Krossa inte läkemedel En del tabletter och kapslar går att dela eller krossa. En del är till och med direkt olämpliga att krossa. Vissa tabletter behöver lösas upp extra långsamt i magen och tarmarna. Om man delar eller krossar sådana tabletter fungerar de inte som de ska. Fråga alltid sjuksköterska om något är oklart och otydligt! Vissa tabletter och kapslar måste sväljas hela, eftersom de får förändrad effekt om de krossas. Andra kan smaka illa eller utlösa kontaktallergier i till exempel munhåla och svalg om de krossas. Apotekets broschyr ”Sväljes hela” finns tillgängligt på apotekets hemsida. Den uppdateras kontinuerligt. Den bör skrivas ut minst varje halvår och finnas på arbetsplatsen. Tala med sjuksköterskan om du märker att patient har svårt att svälja ett visst läkemedel. Om patienten har svårt att svälja hela tabletter/kapslar bör en annan beredningsform ordineras. När får jag krossa tabletter? Om läkaren eller sjuksköterskan bedömer att en tablett kan krossas, ska detta göras med hjälp av en tablettkross, inte i en mortel. Tablettkrossen måste diskas mellan varje läkemedel som krossats. 11 Att kontrollera vid överlämnande av läkemedel I samband med att ett läkemedel överlämnas ska patientens identitet kontrolleras så att rätt läkemedel ges till rätt patient vid rätt tidpunkt. Du signerar på signeringslistan sedan du sett att patienten kunnat svälja sina läkemedel. Innan du överlämnar ett läkemedel till en patient behöver du kontrollera ett antal saker. För överlämnande av läkemedel ska du som delegerats denna uppgift kontrollera patientens identitet, att det är rätt dag och tidpunkt, räkna antalet läkemedel och jämföra läkemedlen med ordinationshandlingen. Samt, övervaka intaget och därefter signera på signeringslista. Vid behovs läkemedel som ges efter kontakt med sjuksköterska ska alltid dokumenteras i särskild vid behovs lista och observationerna i datajournalen. Här följer en checklista över de kontroller du behöver göra varje gång: 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) Kontrollera alltid signeringslista innan du ger Rätt patient Rätt tid och datum Rätt administreringssätt Rätt antal tabletter/ mängd flytande läkemedel Kontrollera att patienten har svalt medicinerna Signera givet läkemedel EFTER att patienten har svalt läkemedlet Vänd dig alltid till sjuksköterska om det är problem eller om du upptäcker att något är fel eller om du har frågor. Avvikelser gällande läkemedelshantering ska genast rapporteras muntligt till ansvarig sjuksköterska. Därefter ska DU skriva en avvikelserapport. Det som är viktigt att rapportera till sjuksköterskan är t. ex om patienten inte intar sin medicin, när patienten kräks, en läkemedelsdos inte har blivit överlämnad, eller när det har skett en förväxling med läkemedelsdoser, man misstänker biverkningar, eller om patientens hälso- tillstånd är påverkad 12 Att tänka på då du ska ge ögondroppar och ögonsalva: Tvätta händerna innan du ger droppar eller salva. Märk förpackningen med namn och datum då du öppnade förpackningen första gången. En öppnad ögondroppsflaska som används till en person är hållbar 1 månad. Skriv alltid öppningsdatum på flaskan/tuben. Se till att personen håller huvudet lätt bakåtlutat och tittar uppåt och dra sedan försiktigt ner det undre ögonlocket. Droppa en droppe av det ordinerade läkemedlet på ett sådant sätt att tubens eller flaskans spets inte vidrör ögat. Om detta ändå skulle inträffa får läkemedlet inte användas igen. Ögondroppar ska vara rumstempererade när de ges. Om patienten ska lära sig själv att droppa i sina ögondroppar bör dropparna dock förvaras i kylskåp. En kall droppe känns nämligen tydligare när den träffar ögat. Be patienten blunda sedan du droppat eller lagt salva i ögat. Om olika sorters ögondroppar ska ges väntar du minst fem minuter mellan indroppningarna. Annars finns det risk för att den avsedda effekten inte uppnås. När du ska ge salva, lägg en cirka 1 cm lång salvsträng i ögat. Om både droppar och salva ska ges i samma öga ska salva ges sist. Läkemedel vid behov Det är alltid en sjuksköterska som ska bedöma om ett vid-behovs läkemedel ska ges eller inte. Sjuksköterskan nås på utlämnade telefonnummer på enheten. Överblivna läkemedel Överblivna läkemedel, tomma insulinpennor, inhalationsflaskor, ögondroppsflaskor och använda läkemedelsplåster ska kasseras i en särskild behållare, som ska vara märkt med ”Kasserade läkemedel”. Kasserade läkemedel sänds till apoteket för destruktion. 13 De vanligaste läkemedlen De vanligaste läkemedlen hos äldre är vätskedrivande läkemedel och andra mediciner som används mot hjärt- och kärlsjukdomar. Det är också vanligt med medel som påverkar nervsystemet, som smärtlindrande medel och psykofarmaka, samt mag- och tarmläkemedel, framförallt laxermedel. Vanliga läkemedelsformer Tabletter, munsönderfallande tabletter, brustabletter, Resoribletter, entero-, depottabletter och spray. Inhalationsbredningar Mixturer/Flytande Suppositorier Vagitorier/ Vaginalkräm Klysma Ögon-, öron-, näsdroppar och nässpray Salvor, Kräm och gel Injektioner Depotplåster Tarmreglerande medel i påse Tabletter Många patienter har svårt att ta tabletter och tabletter får inte krossas innan kontakt har tagits med sjuksköterska. Det kan vara så att vissa tabletter kan vara s.k. entero/depottabletter som är gjorda för att verka först när de har kommit till tarmen, om en sådan tablett krossas/delas blir doseringen fel. Munsönderfallande tabletter- läggs på tungan där den smälter och sväljes därefter utan vatten. Brustabletter- löses upp i ca 1 dl vatten, vänta tills tabletten är helt upplöst och sedan ska patienten dricka upp vätskan. Resoribletter -stoppas under tungan eller läppen. Detta görs för att på dessa ställen finns många små blodkärl som tar upp läkemedelet snabbt och ger då en snabb effekt. Kapslar -ska sväljas hela, då de har ett hölje som gör att de inte ska lösas upp för tidigt. Spray- används under tungan, medan patienten håller andan. Spray ges om patienten är ordinerad detta vid kärlkrampsanfall. Inhalationsberedningar Läkemedel som ska andas in finns i pulver, vätska och i gasform. Viktigt att läsa bruskansvisningen till preparatet. Tänk på att skölja munnen efter inhalationen, det föreligger risk för svamp. Mixturer/ Flytande Mixturer/ flytande läkemedel ska mätas upp ur originalförpackning och tas via munnen. Viktigt med rätt styrka med rätt dosering! 14 Suppositorier Suppositorier ska ges via ändtarmen. Kom ihåg att personer med stomier inte ska ta suppositorier! Tänk på att föra in den trubbiga sidan först Vagitorier/ Vaginalkräm Vagitorier/vaginaltabletter ges i slidan. Vagitorier/ Vaginalkräm kan vara känsligt för patienten att ta emot hjälp kring, tänk på etiken. Klysma Klysma ges i ändtarmen. Det är viktigt att tänka på tekniken hur man ger rektallösningen. Läs bruksanvisningen. Ska inte ges till personer med stomier! Salvor, kräm och gel Kom ihåg att smörja på rätt ställe och finns det ett schema var mycket noga med att följa det. Använd handskar för att inte komma i kontakt med läkemedlet. Injektioner Se vidare på insulin 15 Depotplåster Placeras på överkroppen inte på trasig hud, det får inte vara luft mellan huden o plåstret. Tänk på att variera plats på plåstret vid byte. Använd handskar för att inte komma i kontakt med läkemedlet. Viktigt att plåstren kasseras i avsedd behållare. När behållaren är full lämnas den till sjuksköterska för kassering. Ögon-, öron-, näsdroppar och nässpray Om patienten har mer än en sort är det viktigt att vänta 5 minuter mellan preparaten. Kom ihåg god handhygien, för att minska risken för infektioner. Viktigt att se till att man ger i rätt öga! Tarmreglerande medel Tarmreglerande läkemedel i påse var noga med att följa ordinationen och administreringsråden. Gör alltid en rimlighetsbedömning före överlämning! 16 Läkemedel mot hjärt- och kärlsjukdomar Den vanligaste sorten av hjärt- och kärlläkemedel är vätskedrivande läkemedel. Vätskedrivande läkemedel används ofta om man har hjärtsvikt eftersom det då lätt samlas vatten i kroppen, vilket kan ge svullna ben och ökad andfåddhet. Vätskedrivande läkemedel, diuretika, verkar genom att njurarna gör sig av med vatten och salt. När blodcirkulationen fungerar sämre i njurarna samlas salt och vatten i kroppen. Om effekten blir för kraftig kan det leda till vätskebrist i kroppen, vilket ger symtom som trötthet och förstoppning. De s.k. ACE- hämmarna, är vanliga vid behandling av hjärtsvikt och används vid högt blodtryck. ACE- hämmare vidgar blodkärlen och det leder till att hjärtat avlastas och blodtrycket sänks. Betareceptorblockerare, fungerar som skyddande ”broms” på hjärtat. Om personen får kärlkramp, använder man oftast mediciner som innehåller Nitroglycerin, som används vid akuta kärlkrampsanfall, eller mer långverkande mediciner som innehåller nitroglycerin. Digitalis innehåller hjärtstimulerande medel från digitalisväxten, fingerborgsblomman. Digitalis kan ha stärkande effekt på hjärtats pumpförmåga. Kan också användas för att bromsa upp hjärtrytmen, så att den blir lagom snabb, vid förmaksflimmer. Symtom på för hög dosering av digitalis är trötthet, ibland aptitlöshet och illamående. Är man äldre kan man också drabbas förvirring, som ibland kan vara det första tecknet på överdos av digitalis. Smärtstillande läkemedel Många smärtstillande mediciner kan innehålla Paracetamol. Paracetamol ger sällan biverkningar, men om man får i sig en för hög dos kan man få allvarliga leverskador. Därför är det viktigt att aldrig ta mer än vad som är ordinerat. NSAID-preparat t.ex. Voltaren och Ipren är mediciner som dämpar även inflammationer och är febernedsättande. Hos äldre används de främst vid ledsjukdomar och förslitningar. Acetylsalicylsyra är nära besläktat med övriga anti-inflammatoriska läkemedel. De motverkar också inflammationer, men används främst i låg dos i blodförtunnade syfte (Trombyl). Morfin ges som läkemedelsbehandling vid svåra smärtor och vid livets slutskede. En vanlig biverkan vid morfinbehandling är förstoppning. Smärtstillande läkemedel finns som tabletter, mixtur, suppositorier, plåster och gel/salva. Psykofarmaka Bland psykofarmaka är det mest sömnmedel och lugnande medel som används hos äldre, även om fler och fler använder medel mot depression. Medel mot depressioner, så kallade antidepressiva användas. De vanligaste biverkningarna är magbesvär av olika slag, viktförändring, trötthet, yrsel, huvudvärk och sömnbesvär. Medel mot psykos, så kallade neuroleptika, verkar genom att blockera effekten av signalsubstansen Dopamin i delar av hjärnan. Dopamin spelar en viktig roll för styrning av muskelrörelserna. Därför kan behandling med neuroleptika leda till att man får symtom som liknar Parkinsons symtom, framförallt stelhet men även förvirring och blodtrycksfall. Läkemedel mot mag- och tarmbesvär Eftersom det är vanligt att man får förstoppning när man blir äldre är det vanligt att man behöver använda laxermedel. Det ger oftast inte så besvärliga biverkningar, men man kan få problem med magknip och diarré. Rapsolja (15 ml) varje morgon kan vara ett förstahandsmedel för att förhindra förstoppning. Andra medel är bulkmedel i flytande form eller pulver i dospåsar som löses i vatten 17 Antibiotika Antibiotika är ett samlingsbegrepp för de läkemedel som används för att behandla infektioner som beror på bakterier. Man kan också drabbas av infektioner som beror på andra mikroorganismer, som virus eller svampar och då används inte antibiotika. I dagligt tal så kallas antibiotika ofta för penicillin, men penicillin är bara en av flera olika grupper av antibiotika. Även om det är den viktigaste och mest använda gruppen. Antibiotika och biverkningar Antibiotika kan precis som andra läkemedel ge oönskade bieffekter. Risken för biverkningar och typen för biverkningar är mycket olika för olika typer av antibiotika. En typ av biverkning som bara förekommer hos antibiotika är påverkan på den normala bakteriefloran, som alla har på huden, i tarmen och på slemhinnorna. När dessa harmlösa, eller till och med nyttiga, bakterier slås ut av antibiotika kan sjukdomsframkallande bakterier och svampar få fäste. En mycket vanlig biverkning vid antibiotikabehandling är diarré, beror också ofta på att de normala bakterierna i tarmen påverkas. Medicin vid Parkinson Orsaken till Parkinsons sjukdom är brist på dopamin i vissa delar av hjärnan. Dopamin är ett ämne som överför nervsignaler. Parkinsons sjukdom är en livslång sjukdom och behandlingen måste pågå hela livet. Dopamin kan inte nå in i hjärnan från övriga delar av kroppen, men det kan däremot levodopa som i hjärncellerna omvandlas till dopamin. Medicinerna lindrar många av de besvär som är utmärkande för Parkinsons sjukdom: skakningar, muskelstelhet, långsamma rörelser och svårighet att påbörja rörelser, sväljsvårigheter, svårigheter att hålla balansen, onormalt stor salivutsöndring. Det är väldigt viktigt att ta medicin mot Parkinson vid exakta klockslag för att slippa de besvärande symtomen. Blodförtunnande Waran Waran används när man har ökad risk för blodpropp. Medicinen tillhör läkemedelsgruppen antikoagulantia och det verksamma ämnet är warfarin. Med antikoagulantia menas läkemedel som hämmar blodets förmåga att koagulera - levra sig. Ibland används begreppet ”blodförtunnande” medel. Det verksamma ämnet warfarin motverkar att det bildas blodproppar genom att påverka vissa ämnen i blodet som behövs för att blodet ska levra sig. När rätt dos är inställd, ska man ta medicinen regelbundet, varje dag. Det är mycket viktigt att följa doseringsschemat, dels för att undvika proppbildning, dels för att effekten av läkemedlet inte ska bli för kraftigt. Blir effekten för kraftig riskerar man blödningar. Dosen behöver tas regelbundet vid samma tidpunkt varje dag. OBS! Var uppmärksam på lättblödande tandkött, blod i urinen lätt får blåmärken. Rapportera detta omedelbart till sjuksköterskan. 18 Diabetes Diabetes är ett samlingsnamn för flera sjukdomar som har olika orsaker. Gemensamt för alla former av diabetes är att den som drabbas har för mycket socker, glukos i blodet. Därför har diabetes tidigare kallats för sockersjuka. Tre av hundra personer i Sverige, har diabetes. Av dessa har flesta typ- 2 diabetes, som även kallas för åldersdiabetes. Typ 1- diabetes är en form av sjukdomen som också går under namnet barn- och ungdomsdiabetes. Olika typer av diabetes Typ 1-diabetes Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom som utvecklas för att bukspottkörteln slutar att producera insulin. De Langerhanska öarna har förstörts av kroppens eget immunförsvar (autoimmun sjukdom). Hos barn och ungdomar sker insjuknandet vanligtvis smygande och sjukdomen kan utvecklas under flera månader, upp till ett år. Det höga blodsockret behöver inte ge några direkta symtom i början. Typ 1diabetes är en sjukdom som, vad vi vet idag, inte går att förebygga. Typ 2-diabetes Typ 2-diabetes är den vanligaste formen av diabetes. Det är en ärftlig sjukdom. Övervikt, fysisk inaktivitet, stress och vissa läkemedel kan bidra till att den uppkommer. Cirka 85-90% av alla som har diabetes har denna typ av sjukdomen. Cirka hälften av dessa är över 65 år. Insjuknandet sker under en längre tidsperiod. Det kan gå flera år innan symptomen blir märkbara. Kroppens känslighet för insulin är nedsatt vid typ 2-diabetes. Bukspottkörtelns produktion av insulin är normal men däremot har insulinet minskad effekt på vävnaderna i kroppen och därför blir blodsockerhalten hög. Typ 2diabetes behandlas i första hand med ändrade kostvanor och motion. Om man inte svarar på denna behandling så sätts tabletter in. Efter flera år med typ 2-diabetes behövs ofta insulinbehandling. För att förebygga typ 2-diabetes är det viktigt att motionera och ha normalvikt. Sekundär diabetes Sekundär diabetes orsakas av annan sjukdom, som inflammation i bukspottkörteln eller i samband med vissa medicinska behandlingar, till exempel kortisonbehandling. Sekundär diabetes kan försvinna om huvudsjukdomen behandlas. 19 Blodets halt av socker (glukos) stiger om: • Kroppen har brist på eller saknar insulin. • Kroppen har ett större insulinbehov än vad bukspottkörteln kan producera. • Kroppens känslighet för insulin är nedsatt så att det tillgängliga insulinet inte kan tas upp av vävnaderna. Hos personer som inte har diabetes är ett faste plasmasocker mellan 4-7 mmol/l normalt. Symtom - vanliga • Törst • Stora urinmängder • Högt blodtryck och höga blodfetter • Trötthet • Nedsatt aptit eller viktminskning • Klåda • Återkommande infektioner • Impotens • Dålig blodcirkulation (kalla händer eller fötter) • Sämre känsel • Kramper 20 Komplikationer Komplikationer vid diabetes kan mildras eller undvikas genom att man försöker ha ett så bra och jämt blodsocker som möjligt. Det krävs god balans mellan sund mat, motion och medicin. All form av fysisk aktivitet är positiv och sänker blodsockret. Hjärta och kärl Diabetes ökar risken för åderförkalkning. Risken att få blodpropp i hjärta eller hjärna ökar. Nedsatt cirkulation i fötter och ben ökar risken för svårläkta sår. Njurar ”Kroppens reningsverk” Vid diabetes blir kärlväggarna i njurarna tjocka, vilket gör att bland annat avfallsprodukter från blodet till urinen får svårare att transporteras igenom. Efter många år med diabetes kan njurfunktionen påverkas, vilket kan leda till högt blodtryck, dåligt hjärta och njursvikt. Ögon Diabetes kan orsaka förändringar på näthinnan. Det är viktigt med regelbundna ögonkontroller. Fötter Nedsatt cirkulation och känsel ökar risken för att få svårläkta sår. Fötterna bör kontrolleras regelbundet. Tänder Tandlossning är vanligare hos patienter med diabetes på grund av försämrad genomblödning i munslemhinnan. Detta medför också ökad infektionsbenägenhet i munnen. Mag- och tarmproblem Långvarig diabetes kan påverka nerverna i mage och tarm så att födan passerar långsammare. Man kan då uppleva för tidig mättnadskänsla när man äter, uppkördhet eller illamående. Besvär från leder, nacke, axlar och händer Efter många års diabetes kan besvär uppkomma i leder, axlar, nacke och händer på grund av att bindväven runt leder och senor påverkas av socker. Detta kan göra att ledkapslar och senor styvnar, vilket leder till smärta och minskad rörelseförmåga. 21 Hypoglykemi, insulinkänning (lågt blodsocker) Orsaker • För mycket insulin. • För lite mat eller försenad måltid. • För mycket motion. • För mycket alkohol. Symtom • Hjärtklappning. • Blek och kallsvettig. • Hunger. • Darrighet. • Retlighet eller aggressivitet. • Huvudvärk. • Yrsel. • Problem eller störningar med synen. • Talsvårigheter. • Negativism. • Nedsatt koncentrationsförmåga. • Dåsighet. Åtgärder • • • • Vid lätta känningar ge 3-4 sockerbitar, druvsocker, juice, mjölk, söt saft eller honung. Observera, ingen vätska om patienten inte kan svälja. Kontakta sjuksköterska. Vid svårare känning, eller om känningen kvarstår efter 10-15 minuter, upprepas föregående punkt och ge därefter en smörgås och ett glas mjölk eller ordinarie måltid inom 30 minuter. Vid kramper eller medvetslöshet (insulinkoma) kontakta omedelbart sjuksköterska eller läkare, eller ring 112. Patienten behöver sjukhusvård. 22 Hyperglykemi (högt blodsocker) Orsaker • Infektion eller feber • För lite insulin • Felaktig kost Symtom • Trötthet eller slöhet • Hunger • Kraftigt ökad törst • Stora eller ökade urinmängder • Muntorrhet • Kramp i vader • Dimsyn • Irritation eller aggressivitet • Genital klåda, till exempel svamp i underlivet hos kvinnor • Torr hud • Syror och socker i urinen (söt- eller acetonluktande urin) • Aptitförlust • Illamående eller kräkningar • Magsmärtor • Andedräkten luktar aceton eller päron • Djupandning Åtgärder Kontakta sjuksköterska Sänka blodsockervärdet med snabbinsulin efter kontakt med sjuksköterska(vid behovs-insulin) Kost Syftet med goda matvanor är att må bra och undvika svängande blodsocker. Man får ett jämnare blodsocker om man äter mindre portioner ofta, frukost, lunch, middag och mellanmål på förmiddag, eftermiddag och kväll. Använd tallriksmodellen. 23 Läkemedel vid diabetes Så här fungerar diabetesmedicinen För att kroppen ska fungera behövs bränsle- energi. Energin transporteras i blodet framförallt i form av druvsocker, glukos. Insulin är ett hormon som bildas i bukspottkörteln. Hormonet behövs för att sockret som finns i blodet ska kunna tas upp av kroppens celler. När kroppens egen tillverkning av insulin minskat kraftigt eller upphört helt får man högt blodsocker, eftersom sockret inte kan tas upp i cellerna när insulin saknas i blodet Socker i blodet kallas vanligtvis blodsocker. Ett vanligt symtom på typ 2- diabetes är att man blir törstigare och kissar mer. Det beror på att socker läcker över i urinen när det når en viss mängd i blodet. Socker suger upp vatten från kroppen och mängden urin ökar, vilket även ökar törsten. Andra symtom kan vara klåda i underlivet och dimsyn. När man får behandling för typ 2-diabetes är målet att man ska bli fri från symtom och att risken för komplikationer ska minska. Det gäller att hålla blodsockervärdet så bra som möjligt och samtidigt vidta andra åtgärder som gör att åderförfettningen går långsammare, som t. ex motion och kost. 24 Insulin För de flesta med typ 2- diabetes blir behandling med insulin förr eller senare nödvändig för att ha ett bra blodsockervärde. Ibland behövs behandling redan när en sjukdom upptäcks, men oftast dröjer det många år. Om man behandlas med insulin eller tabletter som gör att frisättningen av insulin från bukspottkörteln ökar kan blodsockervärdet ibland bli för lågt. Det kallas insulinkänning eller hypoglykemi. Tecken på att blodsockret blivit lågt kan t. ex vara att känna, hunger, matthet, svettningar, trötthet, oro eller få darrningar, huvudvärk och bli blek. Dessa symtom kallas känningar och försvinner i de flesta fall ganska snabbt, efter att ha ätit något sött, t. ex druvsocker eller sockerbitar eller något annat med mycket socker i. Även ett glas mjölk kan hjälpa. Insulin delas in i tre grupper: 1) Korttidsverkande insulin 2) Medellångtidsverkande insulin och 3) Långtidsverkande insulin Fotvård vid diabetes Daglig tillsyn av fötter avseende hud, naglar, behåring, svullnad och felställning är viktigt. Det är av största vikt att även inspektera patientens skor, tofflor och strumpor. Håll patientens fötter rena och mjuka och smörj gärna med mjukgörande, men inte mellan tårna för att undvika svampbildning. Rapportera alltid förändringar till sjuksköterska. Att injicera rätt Vad är under ytan? Det vi kallar huden består egentligen av två lager: Första lager som är tunt och som du faktiskt kan se, heter hudlager. Tjockleken är mellan 1,5 - 3 mm oavsett hur man ser ut. Under hudlagret finns ett lager med fett även kallad subkutan vävnad. Sedan kommer det muskler och finns precis under den subkutana vävnaden. När du injicerar, är det i den subkutana vävnaden du ska injicera och inte muskellagret eller hudlagret. Vi vet alla att olika material absorberar saker i olika takt och det är samma för de olika hudlagren. Kroppen måste absorbera insulinet på ett jämnt sätt och för att det ska fungera korrekt är det i den subkutana vävnaden som är det bästa lagret. Det säkerställer att insulinet tas upp i kroppen på ett smidigt sätt och hjälper till att reglera dina blodsockernivåer jämnt. Om nålen går djupare hamnar injektion i en muskel. Till skillnad från subkutan vävnad absorberar muskeln insulin snabbare, vilket kan orsaka en insulinkänning och därför ska du inte injicera i muskellager. 25 Hur ska insulinet hamna rätt? Vi vet att insulinet måste hamna i den subkutana vävnaden. För alla människor räcker det med en kort nål (5mm pennkanyl) för att säkerställa att nålen inte når muskellagret. Kom ihåg att lämna kanylen i huden under minst 10 sekunder efter att du har tryckt på kolven för att se till att du får allt insulin du behöver. Injektionsteknik Här får du en påminnelse på hur du ska göra: Greppa ett lämpligt hudveck mellan tummen, pek- och långfingret. Ta bara tag i huden – INTE muskeln under. När din insulinpenna är klar att användas för injektion, tryck in kanylen hela vägen in genom huden vid toppen på vecket. Slutför injektionen. Greppet om huden ska bibehållas under hela injektionen. Dra ut kanylen långsamt och släpp därefter taget om huden 26 Hur ska du testa blodsocker? Detta krävs för att genomföra ett test: Förbered din provtagning genom att samla ihop allt du behöver på ett torrt och rent underlag innan du sätter igång. Blodprovtagare Oanvänd lancett Blodsockermätare Blodsockersticka eller sensor För att ta ett tillförlitligt blodprov bör följande procedur följas: Tvätta händerna med ljummet vatten och tvål, skölj och torka dem. Välj ett finger (inte tumme eller pekfinger) för att ta ett blodprov. Massera det lite. Det ökar blodflödet. Använd en lancett och stick i sidan på fingret, det gör mindre ont än på själva fingertoppen. Kläm försiktigt fram en droppe blod och applicera den på testremsan. Läs av värdet på mätaren och skriv in det i din dagbok. Släng lancetten och testremsan i en burk för stickande/skärande avfall. Några rekommendationer Undvik att beröra den reaktiva delen på blodsockerstickan eller sensorn. Kontrollera utgångsdatum på förpackningen till blodsockerstickorna. Kontrollera alltid att koden på blodsockerstickorna stämmer överens med koden på blodsockermätaren. Håll alltid blodsockerstickorna torra genom att alltid återförsluta behållaren. Följ avläsningstiden för mätaren noga. Rengör blodsockermätaren regelbundet. Tänkbara orsaker om du får fram för lite blod Om du är kall om händerna kan det vara bra att hålla dem under ljummet vatten eller att massera fingertoppen en stund för att få igång cirkulationen. Vänta några sekunder efter själva sticket så blir det lättare att trycka fram bloddroppen. 27
© Copyright 2024