1. No category

Krogshult
Person- och kulturhistoriska anteckningar
Från norra Villand
Gustaf Nilsson
Många av våra skånska herrgårdar ha värdefulla och väl bevarade arkiv, varför dess historia
också kan följas århundraden tillbaka. Även på våra bondgårdar finnas här och var arkiv av
stort kulturhistoriskt värde, och det är ej sällsynt att även här påträffa handlingar ända från
1600-talets början.
Då enskiftet och laga skiftet vid förra århundradets början gick över våra byar, och de flesta
gårdarna flyttades ut från den gamla bytomten förstördes mängder av gårdshandlingar. Man
satte inget värde på de gamla gulnade luntorna, utan de som så mycket annat brändes upp vid
utflyttningen. Vi får ej heller glömma, att de stora av eldfängda gårdar tätt sammangyttrade
byarna ofta härjades av eldsvådor, som förstörde rubb och stubb. Härtill kommer, att de flesta
gårdar under senare årtionden ofta bytt om ägare. Handlingarna från de gamla släktgårdarna
ha förstörts eller skingrats, så att det numera är omöjligt att tillrättaskaffa dem. Skall man
överhuvudtaget finna äldre bevarade släkt- och gårdshandlingar får man leta i gårdarna i
socknarnas utkanter.
Krogshult
När den första bebyggaren slog sig ner vid Krogshult, kan man ej säga. Inga fynd vare sig från
sten-, brons- eller järnåldern äro här funna. Detta innebär dock ingalunda, att bebyggelse då ej
funnits. Gårdens namn tyder emellertid på relativt sen bebyggelse. Den berömde ortnamnsforskaren Hj. Linderoth vill hänföra namnen på hult till tidig medeltid. Hult betyder lövskogsdunge. Förleden, Krog, Krok, torde vara svårt avgöra ifall den skall vara det fornnordiska mansnamnet Króki (Krok) eller króvrå, hörn. Troligast är väl det senare, och namnet
skulle således vara helt naturbetecknande.
Gårdens namn möter oss tidigt i hävderna. Äldsta kända urkunden där den nämnes är från
1336. I Svenskt Diplomatarium del IV finns avtryckt ett på medeltida munklatin avfattat arvsskifte efter ”högborna fru Ingeborg, Peter Nilssons av Eljaryd änka” från ovannämnda år.
Peter Nilsson tillhörde ätten Kyrning. Till denna ätt hörde även en av de medeltida ärkebiskoparna i Lund nämligen Jakob Nielsen Kyrning, vilken av den svenske konungen Erik,
Magnus Erikssons son och medregent, 1359 fängslades på Åhus slott.
Av fru Ingeborgs gårdar tillföllo Krocsholt, Hildehaga, Keldabotha, Filkesbotha m.fl. Nils
Åkesson av Eljaryd. Landborna (arrendatorerna) på gårdarna omnämnas ej.
Under senare medeltiden lydde Krogshult liksom större delen av Vånga socken under
Bäckaskogs kloster. Då klostrets arkiv ej finnes i behåll, är det omöjligt konstatera huru det
kommit i besittning av dessa egendomar. Troligen har någon dansk konung genom affärstransaktion först blivit ägare av dem och sedan donerat dem till klostret. Alltnog, vid klostrets
sekulariserande 1537 indrogs all dess egendom till danska kronan, som ända till 1584 hade
den bortförlänad än till den ene och än den andre adelsmannen i orten.
År 1584 den 8 jan. får riksrådet ”Henrich Ramell hans Echte Liffsarfvinge eller hans broder
Poffuell Ramell Kongl. Maj:st Sköde- och Gaffne Breff paa Becheskow Kloster och thess
tilliggende Godtz”.
I skötebrevet, som finns i Skaanske Register i danska riksarkivet, uppräknas alla under
klostret lydande gårdar, deras brukare och landgillena (arrendeavgifterna). För vår gård ifråga
heter det: ”Krogshult Svend Knutsen iboer skylder aarligen 3 pund smør, 1 th:ne haffre, 2
høns, en daller giesterij, ett fodernød, 1 three 14 allne”. Det var ett säkerligen ej litet tilltaget
arrende.
Swend Knutsens fader, Knut i Krogholt jämte Neelz Örn i Grönhult och Matz Olsen i
Karseboe voro enligt tingsvittne från 1578 av Vånga sognestefne (sockenstämma) utsedda att
”gaa Markeskiell” (rågång) mellan Filkesboda och Lilla Nebbeboda.
Ännu 1641 satt samma släkt på gården. Sven Knutsens sonson Sven Truedsen skulle enligt
kyrkoherde Jens Hansen Bruns ”Tiende-Boog” i tertialtionde för året giva 4 skeppor korn, en
skeppa havre, 3 skeppor humle, lin, en ost, en sida fläsk, en kalv och en get. Knappast någon
annan gård inom socknen giver så mycket i tionde, varför gården måste vara en av de mest
betydande då. På slutet av 1650-talet synes den vara delad på två brukare.Sven Truedsson har
antagligen låtit sin svåger Ander Larsson (g.m. Karin Truedsdtr) städja halva hemmanet, så
skedde vid denna tidpunkt på flera gårdar häruppe.
År 1671 finna vi emellertid Niels Trulsson på Sven Truedssons gård. I jordrevningsprotokollet från nåmnda år uppgiver han sig kunna på gården så 15 skeppor råg, 10 skeppor
korn och 5 skeppor havre samt hösta 5 lass hö. Vidare funnos 300 humlestänger.
Det var, som vi finna, inga stora arealer uppodlade. Utsädet var ringa och beräknar man, att
grusjorden här uppe på sin höjd gav fjärde kornet i skörd, så kan man göra sig någon föreställning om, huru stor skörden blev under goda år. I Dyneboda räknade man under 1600talets slut endast med andra och tredje kornet, och den bästa jorden i Vångadalen beräknades i
slutet av 1700-talet endast giva sjätte kornet.
Trots det ringa utsädet och skörden uppgiver sig Nils Trulsson på gården kunna föda 1 par
hors (hästar), 4 kor, 2 stutar jämte ungnöt och 7 får. Huru var detta möjligt? Det var ett ivrigt
skavande efter gräs till vinterfoder på våtängar och mossar samt en utsträckt lövtäkt.
Kreaturens vinterfodring var närmast ett svältfödande, så att man nätt och jämt kunde hålla
djuren vid liv, tills våren kom med grönska och bete. Dröjde våren fick kreaturen nöja sig
med att förtära ljung och späda kvistar. Vidare voro djuren betydligt mindre än nu och korna
gåvo en synnerligen ringa avkastning. En slaktad kokropp vägde endast 5–7 pund (42,5-59,5
kg), en oxkropp 9-10 pund (76,5-85 kg). Den levande vikten taxerades till ungefär 14-18 pund
för en ko och 18-28 pund för en oxe. En slaktad fårkropp vägde omkring 1 pund. Svinen, som
man under ollonår hade stora mängder av, och som huvudsakligen göddes på ollon, voro även
småväxta. En fläsksida vägde omkring 1 ½ pund och en hel kropp 3 ½-4 ½ pund. Man beräknade, att en bra ko i avkastning årligen skulle lämna 1 kalv och 129 kannor (360 l) mjölk.
Anförda summor förefalla oss otroligt små, men de äro hämtade ur kungsgårdarnas räkenskaper, och jag kan ytterligare nämna, att i markegångstaxorna från 1770-talet ingick bl.a.
bestämningen, att en gill skattoxe skulle väga 15 lispund (127,5 kg).
Angående humleodlingen vill jag nämna, att det ända till 1860 var i svensk lag påbjudet, att
”alla hemman böra humlegård hafva, och lägge bonde goda rötter till fyratio stänger hvart åhr
till thes the blifva tuhundrade vid helt hemman”.
I och med Niels Trulsson hade en ny skäkt inkommit på Krogshult. Niels Trulsson var född
år 1634 i Södra Mjönäs och var son av Truls Håkansson, som dog 90-åriing 9 dec 1694. Dennes förfäder hade bevisligen sedan 1500-talets mitt innehaft ett under Karsholm lydande
frälsehemman i S. Mjönäs.
Niels Trulsson var gift med Gunnil Eriksdotter från Hemmingslycke och hade troligen på
1660-talet kommit till Krogshult. Under hans tid genomgick hemmanet åter förändring till sin
natur, vilket dock ej torde ha berört brukaren nämnvärt. Fastmer torde de i trakterna pågående
snapphaneoroligheterna ha verkat störande. Ännu så sent som 1845, då den ena gården utflyttades och ombyggdes, funnos i en dörr hål efter kulor, som snapphanarna hade skjutit efter
den svensksinnade bonden.
Då Skåne vid Roskildefreden 1658 avträddes till Sverige, innehade Bäckaskog av Henrik
Ramel d.y:s änka, Margareta Scheel. Hon var bland dem, som svuro den svenska kronan
trohet, men då sonen Ove Ramel övertagit Bäckaskog och Sverige och Danmark 1676 åter
kommo i krig med varandra, övergav han sin nya överhet och flydde till Danmark. Hans gods,
Bäckaskog och Ugerup, indrogos till kronan. Ove Ramel blev emellertid åter tagen till nåder
av Karl XI och t.o.m. lovad landshövdingesysslan i Blekinge. Han ville emellertid ej underkasta sig det svenska herraväldet, varför Bäckaskog år 1680 definitivt indrogs till svenska
kronan.
De forna frälsebönderna under Bäckaskog blevo således kronobönder. Detta innebar visserligen ingen fördel för tillfället, men då1723 och senare 1789 års skatteköpsförordning
utkom, kunde bönderna skatteköpa sina hemman för en ringa summa, vilket de såsom
frälsebönder ej kunnat göra.
År 1716 den 19 dec avled Niels Trulsson. Sonen Niclas, född 1666 och död den 28 okt
1729, hade vid 1600-talets slut övertagit hemmanet. År 1702 ingick han äktenskap med Karna
Olofsdotter från Axeltorp i Hjärsås socken. Han innehade gården under de svåraste tider, som
vårt land väl någonsin genomgått, ständigt i krig i över 20 år, missväxt då och då och så
pesten 1711. Vi ha svårt att föreställa oss, hur utarmad allmogen var. Jag skall för vår gård
och släkt ifråga anföra ett fall, som är talande nog.
Enligt lag var det förbjudet att fälla fruktbärande träd å kronans skogar. Fruktbärande träd
voro ek, bol, apel och oxel. Niclas Nilsson och hans granne, Håkan Nilsson, blevo år 1723 av
kronans hejderidare Mathias Möller anmälda, för att å skogen i krogshult, som ju var tillhörig
kronan, fällt tvenne bokar för beredning av pottaska. Det blev 9 dalers böter för vardera.
Håkan Nilsson betalade sina böter, men Niclas Nilsson fick ”plikta med kroppen”, d.v.s. fick
spö för att slippa utpantning och därmed kanske fullständig ruin. Det var samtidigt ett tiotal
bönder inom socknen, som fingo sina böter förvandlade i prygel. I då gällande lag räknades
”tre daler emot ett par spö, try slag av hvarthera paret”.
Kort före sin död hade Niclas Nilsson överlämnat gården åt sin yngste son, född den 6 nov
1707 och död den 1 dec 1773. Han var sedan1734 gift med Elna Hansdotter från Filkesboda
n:r 1.
Av deras fem efterlevande barn övertog först äldste sonen Hans hemmanet. Från hans tid
finns ett par intressanta handlingar i bevar på gården. År 1781 skiftade Hans Åkesson och
hans granne Jon Persson deras tillhörande egendom ”af Åckrar och Ängar, Humle- och
Frukthagar, Beteshagar och lyckemark, Qvarnfall och Fiskevatten, gärdesgårdar med dylikt,
som under hemmanet lydde”. Den 26 okt 1790 får så Hans Åkesson ”skattebrev på 1/8 mtl n:r
1 Krogshult indelt till rustningsstam under Nr 108 vid Östra Göinge Compagnie och Södra
Skånska Cavalleriregementet”. Köpesumman var ej överväldigande stor, endast Tretton
Riksdaler Tjugotvå skillingar och sex runstycken specie, d.v.s. sex års skuldräntor. Samtidigt
skatteköpte Per Nilsson den andra gården på Krogshult för samma summa.
Hans Åkesson dog barnlös och hemmanet övertogs av hans yngre broder Ored Åkesson.
Denne var född julaftonen 1759 och dog den 30 sept 1835. Han var gift med sin syssling Olu
Oredsdotter från Sandvik, granngården i väster.
Ored Åkesson och Jöns Håkansson i Krogshult förde under 1820-talet en långvarig process
med greve C. Piper på Karsholm angående rågången mellan den senares frälsehemman
Byröna och Krogshult. Det var en rymd av ej mindre än 100 tunnland innefattande bl.a. torpet
Offraboda som greve Piper ville frånhända Krogshult. Allt, som vanns till Byröna, var emellertid endast några famnars bredd på ett par ställen utmed sydvästra gränsen.
På 1830-talet överlät Ored Åkesson gården på sin son Sven, född den 7 mars 1804 och gift
med Anna Nilsdotter från Kasseboda. Under hans tid genomgick gården stora förändringar
och utflyttades från den gamla sumpiga gårdstomten.
Det skifte, som1781 företogs å Krogshult, var väl närmast ett storskifte, och år 1842 begärde Sven Oredsson att få laga skifte å Krogshult. Inägorna voro då ”tegblandade” och utägorna samfällta. Gårdarna, som lågo endast 6 alnar från varandra, bestodo vardera av fyra
längor förutom bränneri och källare. Sven Oredssons byggnader befunnos vara bäst. De 29
alnarna av den 13 ½ alnbreda boningslängan voro nybyggda och inredda till förstuga, fyra
kamrar och kök. Den äldre 16 alnar långa delen var inredd till förstuga samt ett större och ett
mindre rum. Även de övriga längorna, uppförda av ”ekestolpar och furubohler”, voro i
fullgott skick. Enligt lag var således Sven Oredsson berättigad till kvarboende och grannen
Jöns Håkansson skyldig att utflytta. Efter långa överläggningar enades man om kvarboende
för båda. Sven Oredsson klagade emellertid vid ägodelningsrätten och begärde utflyttning för
någondera gården. Nya sammanträden höllos, och till sist beslöt man att genom lottkastning
avgöra, vilken av jordägarna som skulle utflytta. Sven Oredsson som arbetat för Jöns
Håkanssons utflyttning, blev nu själv genom lottkastningen dömd att emottaga det östra
skiftet och utflytta men erhöll av sin granne 500 riksdaler Riksgäld i utflyttningshjälp.
Nya tvistigheter uppstodo så vid skogsjämkningen. Sven Oredsson klagade åter vid ägodelningsrätten. Jöns Håkansson bemötte honom i en längre skrivelse, där det bl.a. heter: ”En
beklagligen dyrköpt erfarenhet har lärt mig, att denne man i förlitande på ärfda medel och en
gammal beskedlig men enfaldigt envis svärfaders råd ingen uppoffring skyr, som kan hafva
till följd kostnader och bekymmer för mig”.
Hårda ord växlades, och grannsämjan blev ingalunda bättre för det. Jöns Håkansssons
ekonomi var allt annat än god, och Sven Oredsson arbetade på att ytterligare undergräva den
och så komma åt att köpa hans hemman och bli allenarådande på Krogshult. Han lär också ha
yttrat: ”Har jag fått oxen på knä, skall jag väl också få den omkull”. Jöns Håkanssons son
Håkan lyckades emellertid som brännmästare på några år skrapa ihop så mycket pengar, att
han genom att köpa gården kunde rädda den åt släkten ännu en tid.
Den gård, som Sven Oredsson uppförde på det nya skiftet kvarstår ännu i någorlunda ursprungligt skick och visar, att han både hade råd och blick för att bygga en gård, som kunde fylla tidens krav i mer än både en och två generationer.
För kommunala uppdrag var Sven Oredsson också anlitad. Då församlingen 1842 hade att
välja skoldirektion, som det då hette, blev S. O. en av dess sex första ledamöter och kvarstod
som sådan i många år. Även i kommunalnämnden var han ledamot.
År 1872 sålde han gården till sin son Ored, som var född den 17 nov 1841. Denne blev gift
med Anna Håkansdotter från granngården, vilket vittnar om att grannsämjan då var återställd.
Ored Svensson nedlade ej obetydligt arbete på jordbrukets förbättring. Liksom fadern blev
han ledamot av såväl skolråd som kommunalnämnd.
Med undantag av en liten avsöndring äges nu hela Krogshult, som upptager en ägovidd av
över 500 tunnland av Ored Svenssons son, Nils Oredsson. Han är född 1876 och vistades vid
sekelskiftet några år i ”det stora landet i väster”. År 1913 inköpte han fädernegården och
några år därefter blev han även i tillfälle att inköpa den andra Krogshultsgården. Han är en
intresserad skogsman och har under senare år även inköpt en skogsegendom i Örsnäs. Timret
förädlar han vid eget sågverk. Endast den mogna skogen får falla för yxan och skogens
återväxt sörjer han noggrant för.
Om vi till sist skulle göra ett sammandrag av den nuvarande Krogshultsägarens förfäder,
som innehaft gården, skulle det få följande utseende med angivande av respektive ägares
födelse- och dödsår:
Niels Trulsson 1634-1716
Niclas Nielsson 1666-1729
Åke Niclasson 1707-1773
Ored Åkesson 1759-1836
Sven Oredsson 1804-1875
Ored Svensson 1841-1913
Granngården har under ungefär lika lång tid gått i arv inom samma släkt fast ofta på
kvinnolinjerna. Ägarelängden för denna gård får följande utseende:
Håkan Nilsson 1677-1738
Nils Håkansson 1718-1780
Per Nilsson 1752-1808
Jöns Håkansson 1811-1880
Håkan Jönsson 1811-1880
Nils Håkansson 1856I omkring 270 år har således Krogshult brukats och ägts av samma släkt, och torde det inom
Villands härad vara en av de äldsta släktgårdarna, som ännu befinna sig inom släkten.
Götho
Gustaf Nilssons artikel har varit publicerad i Kristianstadsbladet 13 april 1929
Hur gick det sedan med släktgården Krogshult?
Solvig Oredsson
Nils Oredsson 1876-1957
Liksom sina förfäder var Nils Oredsson en mångsysslare. Skogsgården Krogshult har aldrig
kunnat föda sina ägare, utan binäringar har varit en nödvändighet. Nils Oredsson var ende
sonen men kom i gengäld att själv skaffa sig en stor familj. När hans första hustru, Anna, blev
allvarligt sjuk i hjärntumör kom Agda, från korgmakarfamiljen Nilsson i Norra Mjönäs, till
gården för att hjälpa till med barn, hushåll och skötseln av den sjuka. När Anna dog var den
yngste sonen endast ett år. Agda stannade kvar och tog hand om barnen och gifte sig senare
med Nils. Barnaskaran växte.
Många barn betyder glädje, men också ökad försörjningsbörda. Både Nils och Agda var
framsynta och inställda på hårt arbete. Mjölk, smör, ost, kött, ägg och säd till bröd fick de från
gården. Jakt och fiske fyllde på skafferiet.
Skogen stod för en del av försörjningen. Nils utvecklade sågverket, där både eget och andras
timmer förvandlades till brädor och plank. Ekparkett sågades och såldes.
När gengasaggregatet kom till användning för att driva bilar var Nils väl förberedd och var
en av de första i Sverige att köra bil med gengaskol. Under kriget kolades det i tre milor på
Krogshult och den bättre veden sågades upp till gengasved och såldes. Nils var en av de första
i trakten som köpte såväl personbil som lastbil, och under kriget kunde de rulla fastän ingen
bensin fanns. Torvbrytningen kom också igång på gården.
Nils Oredsson var intresserad av den tekniska utvecklingen och bland de första i orten som
lät installera telefon. Han köpte även en batteridriven radio.
Liksom sina förfäder var Nils Oredsson engagerad i kommunalt arbete och satt i en rad
styrelser. Inte sällan ställdes det till med rejäla kalas på gården, för Nils och Agda tyckte om
att se många människor omkring sig!
Hans Oredsson, f 1927
Hans Oredsson övertog gården 1949 och följde på många sätt i förfädernas spår. Liksom de
brukade han gården i över 40 år. Djurhållningen förändrades, skogsbruket utvecklades och
maskinparken växte. Att jaga och fiska har för honom, liksom för tidigare generationer, varit
ett sätt att leva. Han är också intresserad av bygdens utveckling och har innehaft en rad
förtroendeuppdrag i föreningsrörelser inom jordbruk, skogsbruk, bank, fiske och idrott.
Nils Oredsson, f 1965
1991 överlämnade Hans ansvaret för släktgården till yngste sonen Nils.