Nummer 5, 2013 - Centrum för Näringslivshistoria

EDWARDs Hörna
UDDA FÖREMÅL
Fulla tomtar, lunch och middag
under jorden, fest på Berns i 150 år.
Handsmidda yxor från Gränsfors bruk,
varje exemplar signerat av smeden.
no 5 2013
pris 59 kr
Ryssland
den gigantiska
marknaden
Aseas kapitalistiska
enklav i Stalins Sovjet
Planet som byggdes
trots nazisternas förbud
Agas underjordiska fabrik
Mah-Jongs mönster
lever på Gotland
Ledare | per dahl
Och nu var det 1917
en bekant till mig har några
gamla modemagasin. Om jag minns
rätt gavs de ut något efter november
1917 i en närbelägen världsstad, nämligen den som då hette Petrograd.
För hundra år sedan förväntade sig
läsarna ju inte färgbilder, men modereportagens teckningar i svartvitt
är drivet gjorda.
Damernas hattar
sitter på sned, och
klänningarna är
enligt årets mode.
Från när då,
skrev du? Jo, ni läste rätt, de gavs ut
någon tid efter oktoberrevolutionen.
Sovjeterna hade tagit makten, och
genom dem styrde bolsjevikerna det
som några månader tidigare hade
varit kejsardöme. Men i modemagasinen märks intet – stämningen i dem
är som i en damtidning av i dag.
Antagligen ville läsarna andas ut till eftermiddagsteet
när de kom hem, efter att
ha trasslat sig igenom en
kaotisk stad, som ännu
inte på allvar insett vilka
som tagit makten. Det
skulle nog gå över,
som allt annat.
Så skedde
också,
efter 72
år.
Det
fanns
en
dubbelhet i Rysslandsperspektiven då.
Å ena sidan en jättelik och växande
marknad, en plats att göra pengar och
karriär i. Å andra sidan ett land utan
stabila medborgerliga rättigheter. Vi
kan exempelvis i en av artiklarna i
detta nummer läsa
att privata tryckerier tilläts först 1895.
Vi kan förvånas av Aseas
beslut att bygga
en toppmodern
fabrik i Jaroslavl
efter revolutionen
1917, en historia
som skildras på sid. 14 och framåt.
Företagsledningen kunde nog inte
föreställa sig att Sovjets framtid skulle
bli som den blev. År 1789 hade det
funnits en enda som profeterat om
Frankrike, Burke hette han, och han
blev utskrattad och satt på den engelska politikens kufhylla.
Samma dubbelhet går igen i dag.
Ryssland kan ses som möjligheternas
marknad, landet som blir allt mer
stabilt, en regional partner. Samtidigt
minns vi Anna Politkovskajas,
Michail Chodorkovskis och Nadesjda
Tolokonnikovas öden. Vi kan aldrig
komma undan ansvaret att i relationer
med ryska motparter också främja
rättsstat och medborgarsfär.
Alldeles nyligen möttes svenska och
ryska forskare i Vitterhetsakademiens
lokaler för att gemensamt diskutera
och penetrera det rika källmaterial om
svenska företag i Ryssland som finns
bevarat i ryska arkiv. Kontakter knöts
mellan forskarsamhällen. Må de också
stärka den frihet den akademiska friheten är en del av.
”Vi kan förvånas
av Aseas beslut
att bygga fabrik i
Jaroslavl efter
revolutionen 1917”
Per Dahl, redaktör
2
Rysk reklamaffisch för LUX före 1917.
Privat bild.
Ansvarig utgivare: Alexander ­Husebye,
[email protected],
08-634 99 14
Redaktör: Per Dahl, per.t.h.dahl@­
naringslivshistoria.se, 08-634 99 52
Bildredaktör: Margarita Feldman
Redaktionsråd: ­Per-Ola Karlsson
och Eva Ersson Åbom
Grafisk form och produktion: Matts ­Hildén
och Matthias Grönwall, www.silviamedia.se
Repro & tryck: åtta.45, tel: 08-55 33 48 00
Kontakt: Centrum för Näringslivs­historia
Grindstuvägen 48 – 50, 167 33 Bromma,
tel: 08-634 99 00, www.naringslivshistoria.se
Företagsminnen på Facebook:
www.facebook.com/foretagsminnen
ISSN pappersutgåva: 1101-7473
ISSN digital utgåva: 2001-7332
C E N T RU M F Ö R N Ä R I N G S L I V S H I S T O R I A
CE N T R E F OR BUSI N E S S H I STORY I N S TOCK HOL M
Företagsminnen ges ut av ­Centrum för
Näringslivshistoria, världens största
­näringslivsarkiv. Bli företagsmedlem på
www.naringslivshistoria.se!
prenumerera!
Företagsminnen utkommer med fem nummer per år. Prenumerations­avgiften är 280 kr
inklusive moms. Beställ ditt eget exemplar på
www.naringslivshistoria.se
företagsminnen 2013:5
14
22
De byggde Stalins
elmaskiner.
Lärkan tillverkades i
smyg och smugglades
över sundet.
8
Svenska reklamaffischer i
Ryssland
25
Fabriken låg skyddad
i Lidingös urberg.
UR INNEHÅLLET
alltid i företagsminnen
12
19
28
31
33
36
38
4 Ögonblicket
5 Krönikan
6 Noterat
40 Aktuell forskning
42Recensioner
44 Edwards Hörna
46 Udda föremål
48 Ur arkivet
50Korsord
51 Fråga Företagsminnen
Svensk design till Ryssland
Vaktade skatter i S:t Petersburg
Mah-Jongs mönster varar
Stockholms stadsbud 150 år
Bilprovningen minskade trafikdöden
Tysklands dramatiska industrihistoria
Debatt: Misslyckad historiebeskrivning
företagsminnen 2013:5
3
I dag debatteras det om föräldrar med medföljande
barn under 18 år får köpa varor med 18-årsgräns i
butiker. I något fall har det blivit nej.
Den strikta hållningen gällde uppenbarligen inte
i Västerås år 1969, då tidskriften ICA-Nyheter i nr
4
17 förevigade detta ögonblick. Mellanölet hade
släppts fritt 1965 och drogs sedan tillbaka från
livsmedelshandeln 1977, åtta år efter att detta foto
togs. Mellanölet hade då mellan 3,5 och 4,5 volymprocent alkohol i sig. (Dagens folköl är mellan 2,25
och 3,5 volymprocent starkt.) ICAs historiska arkiv
vid Centrum för Näringslivshistoria.
företagsminnen 2013:5
foto: kalle assbring
Krönika | bengt jangfeldt
En port till vår
mångnationella
grannstad
i början av 1980-talet blev jag bekant med Ingrid
Lidvall, född i S:t Petersburg 1913 och dotter till arkitekten Fredrik Lidvall, en av de främsta företrädarna för jugendstilen i Ryssland. Hans mest kända byggnad är hotell
Astoria, där Hitler planerade att fira segern över Röda
armén. Men historien hade som bekant andra planer.
Historien har ofta det. Den uppburne Petersburgsarkitekten Fredrik Lidvall var när jag blev bekant med
hans dotter en ”operson” både i Sovjetunionen, som han
lämnade 1918, och i Sverige, där han avled 1945. Ingrid
Lidvall hade därför tagit sig före att författa en levnadsteckning över sin far – ett av otaliga offer för den sovjetiska
oviljan att erkänna någon form av utländskt inflytande
över den ryska historien. Det var av den anledningen jag
sökte upp henne.
Att Petersburg var en mångnationell storstad som till
stor del byggts upp med hjälp av utländsk arbetskraft och
utländskt kunnande, kände jag givetvis till: stadens ”holländska historia” och de italienska och franska arkitekternas betydelse. Men det som Ingrid Lidvall berättade var
till stora delar nytt för mig. Jag hade läst Jan Olof Olssons
(Jolos) utmärkta bok Leningrad − S:t Petersburg (1967),
där några sidor ägnas ”petersburgssvenskarna”, men det
var i stort sett allt.
Ingrid Lidvall öppnade mina ögon för denna del av
stadens historia: för sin far arkitekten, men också för
sin farfar, skräddargesällen Jon Petter Lidvall, som på
1850-talet fotvandrat från Liden utanför Sundsvall till S:t
Petersburg, där han slutade sitt liv som ägare till Europas
största skrädderi och som Kejserl. hovskräddare. Liksom
företagsminnen 2013:5
för familjen Nobel, som sydde sina kostymer hos Lidvall
d.ä. och lät Lidvall d.y. rita sina hus …
Människoöden
Jag blev så fascinerad av dessa människoöden att jag beslöt mig för att försöka skildra historien om svenskarna
i Petersburg. Resultatet blev boken Svenska vägar till S:t
Petersburg, som kom 1998. Samtidigt som jag arbetade på
den drev jag med medel från Svenska institutet en serie
seminarier med deltagande av svenska och ryska forskare:
historiker, litteraturhistoriker, arkeologer och en och annan näringslivshistoriker. Den senare kategorin var av naturliga skäl inte alls representerad på rysk sida. Även dessa
seminarier resulterade i en bok: Sjvedy na beregach Nevy
(Svenskarna vid Nevans stränder), som också utkom 1998.
Om jag som humanist kunde röra mig med viss säkerhet i den historiska och kulturhistoriska terrängen var
mina förutsättningar att skildra handel och näringsliv
begränsade. Dessutom befann sig arkivkunskapen ännu på
en mycket elementär nivå.
Det är därför glädjande att kunna konstatera att det i
dag bedrivs aktiv forskning kring rysk-svensk näringslivshistoria, inte minst på Centrum för Näringslivshistoria.
Härom vittnar bl. a. den konferens om arkivresurser som
hölls i Stockholm i november. Mycket har hänt sedan
Ingrid Lidvall för 30 år sedan öppnade mina ögon för ”det
svenska Petersburg” …
bengt jangfeldt är docent i slaviska språk, forskare,
författare och översättare.
5
Bakom utställningskulissen
i S:t Petersburg
nä
ri
ng
sl i
v sh i s
t or i a
I detta nummer skriver Marina Gavrilova om svensk
design som ställdes ut i S:t Petersburg 1908. Nyligen
blev NK:s historiska beställningsliggare för inredning
och möbler tillgänglig på nätet på Nordiska museets
sajt (http://nk-liggaren.nordiskamuseet.se). Här kan
vi se vilka produkter som faktiskt levererades till
utställningen – modeller, material, antal och artikelnummer, från blomsterstället Fuchsia i vitlack till tebordet Svea av
mahogny. Uppenbarligen
var IKEA inte först med
möbelnamn.
nks histor iska a rk i v h
os c
ent
ru m
r
fö
his tor isk a
hedlun ds sti fte lse s ria .
pet rus och aug usta
sto
shi
sliv
ing
när
för
ark iv hos cen tru m
Brödernas park öppnad
Hur många kreativa företagare har inte format Stockholms miljö? Och hur många av
dem minns vi? Nu får i alla fall bröderna
Petrus och Jonathan Hedlund ett nedslag i
Stockholms namnflora. Stålkonstruktioner
från AB Bröderna Hedlund ingår i många
av stadens profilbyggnader; den mest
kända är kanske Katarinahissen och
Citypalatset vid Norrmalmstorg.
Parken finner vi mitt emot
den gamla Lumafabriken i
Hammarby sjöstad.
6
Rättelser
I Företagsminnen 2013/4 nämndes idrottskedjan
Stadiums butiker. De blev emellertid alltför få –
Stadium har i dag över 130 butiker i Sverige och
utlandet. Redaktionen tackar Jonas Cohen, som såg
siffran och mejlade!
I samma nummer av Företagsminnen omnämndes den kända affischen ”En svensk tiger” från
andra världskrigets beredskapsår. Den är
emellertid skapad av Bertil Almqvist (Bertila)
hösten 1941. Tack, Jerk Oldenburg, kusin till
Bertil Almqvists dotter, som uppmärksammade
redaktionen på missen!
företagsminnen 2013:5
Form på japanska
arla foods historiska arkiv hos
centrum för näringslivshistoria
Tidskriften Form ges ut av den ideella
organisationen Svensk form som en kvalificerad arena för nyheter och diskussion
om formgivning. Form finns även i en
internationell/engelsk version, Form
magazine, en portal för skandinavisk
design. Nu har publikationen brutit in
på ännu ett språkområde, i och med en
specialutgåva på japanska i samband
med Tokyo fashion week 1 november.
Tidskriften fanns inte bara vid arrangemangen utan såldes också i Daikanyama
T-Site, där litteratur, musik och filmkonst möts.
Ränderna går aldrig ur
Vad har zebran, Arlas mellanmjölk och Josephine Bakers marmor­
klädda hus gemensamt? Ränderna förstås. På Nordiska museets nyöppnade utställning ”Ränder, rytm och riktning” möter vi de tre randiga exemplen, tillsammans med mängder av andra. Tänk till exempel på gammaldags baddräkter eller dagens spelare från Djurgården.
Under slutet av 1700-talet uppfattades den som bar randig väst ibland
som revolutionär. Vilka stämningar förmedlar dagens ränder, från frisörpelarens rödvita till den randiga klänningen från Gudrun Sjödén?
Lunchteater om Skandia
Det blev inte bara en ny webbsajt om försäkringshistoria skapad
av Centrum för Näringslivshistoria på www.skandiahistoria.se.
Det blev inte bara en utställning kring samma tema som
nu turnerar Sverige runt. Det blev dessutom en veckas
lunchteaterföreställningar
när utställningen invigdes, med skådespelaren
Lennart R. Svensson
som gestaltade händelser
ur Skandias historia. För
vem säger att näringslivs- och företagshistoria
bara ska framställas i en
enda dimension?
företagsminnen 2013:5
skandias historiska
arkiv hos centrum för
näringslivshistoria.
7
En explosion av fart. Branobelaffischen är som annons för den italienske futuristen Marinetti. Den senare sovjetiska
affischkonsten förebådas redan i denna förrevolutionära slagkraft. Branobels samling, Ryska nationalbiblioteket i Moskva.
8
företagsminnen 2013:5
Konstnarsmedverkan
och grafisk pregnans
En våg av reklam och trycksaker från svenska
företag gick över Ryssland åren före revolutionen. I kommunikationen utnyttjades
annonser, affischer, varukataloger, årsredovisningar och jubileumsböcker. Materialet
är en skatt i ryska arkiv, en skatt som nu
upptäcks. | marina chichuga
se närmare på jubileumsskriften Ludvig Nobels mekaniska verkstad: 1862 – 1912 . Illustrationerna är av den
kände landskapsmålaren Andrej Nikolajevitj Schilder
(1861 – 1919). Det är inte överraskande. Schilder fick ofta
beställningar från företag på landskap och bilder med industri och hantverk som teman. Genom panoramor återgav han perspektiv med exakthet och i stor skala. Under
1890-talet fick konstnären en beställning från Branobel på
ett panorama över oljefält. Hans målning ”Svarta staden”,
pannåerna ”Flot” och ”Bibi-Ejbat” visades 1896 i Nizjnij
Novgorod. Schilders förmåga till exakt avbildning gjorde
det möjligt för honom att med penna och kolstift avbilda
maskiner: oljemotorer, separatorer eller dieselmotorer.
Naftabolaget Bröderna Nobel och Ludvig Nobels mekaniska fabrik beställde inte bara av Schilder. Ser man
på signaturer på illustrationer finner man likaså namn
som Aleksandr Nikolajevitj Benua (som senare målade
för Ryska baletten i Paris) och andra då mycket kända
namn. Nu låg Nobelföretagen i en klass för sig, men
även andra större svenska företag gav ut årsberättelser
och jubileumsskrifter som vackert illustrerade prestigeprodukter med guldtryck på fint papper på den ryska
marknaden. Ofta var de tryckta hos Aktiebolaget R.
Golike och A. Vilborg, kejserlig rysk hovleverantör.
Detta tryckeris namn kan man exempelvis finna på
Branobels affischer från 1910-talet.
Slagkraftiga affischer
Därmed kommer vi över till ett reklamens kärnområde:
affischer. I Ryssland hade privata tryckerier tillåtits så
företagsminnen 2013:5
sent som 1895. Men därefter gick utvecklingen snabbt,
färgtekniker introducerades och kvaliteten höjdes.
Företag började ge ut färgglada affischer och reklamvykort. Den ryska reklambranschens uppsving förstärktes
också av den allmänna ekonomiska tillväxten och den
ökande konkurrensen.
Några svenska reklamaffischer finns bevarade; de marknadsför sina produkter i starka färger och pregnant design,
och är främst avsedda för stadsmiljöer.
Ett exempel är Branobels affisch för bensin och olja,
typisk för 1900-talets början. Texten är minimal och står
mot starka färger. Betraktaren ser en racertävling. (Sådana
började arrangeras på 1910-talet, och de blev mycket populära.) Röda bilar ilar fram med dånande motorer på den
gula vägen, och lämnar avgaser och stora rökmoln efter
sig. Vägen är på alla håll omgiven av gröna fält. I fjärran
ser man vatten över vilket en motorbåt kryssar. Vattnet
smälter samman med en blå himmel där ett gult flygplan
urskiljs. Hela affischen är fylld av rörelse, en dynamik som
förstärks av den halvt bakåtvända kartläsaren, vägens kurvor och vågen från motorbåtens skrov.
En annan affisch från Branobel, ”Naftatvålen rengör
allt ” (1910-tal), står i stark kontrast med sitt färgschema:
en annan konstnär, en annan stil. Körbanan, arkitekturen,
kvinnorna och barnens kläder är i svenska färger. En motsvarighet från belysningsfirman Lux är lika färgglad. Mot
natthimlen syns en halvklädd flicka med en enorm lykta i
ena handen. Med den andra pekar hon på lyktan och säger
”Se här, firman Lux fotogen- och glödlampor. Köp just
dem. Det finns ju inga bättre!”.
9
Motstående sida: Reklamen för Luxlampor har ett
mer traditionellt bildspråk. Jordgloben med dess
omgivande moln finner vi redan under renässans
och barock. Man kan notera att globens lilla gula
Sverige/Norge markeras som en nation. Lux samling, Ryska nationalbiblioteket i Moskva.
Annonser!
I rysk press från tiden finner vi annonserna. De varierar i
utseende, eftersom de publikationer de var införda i såg ut
på många sätt. Tidstypiskt och gemensamt för många är
viljan till korta, slagkraftiga påståenden: Svenskt material.
Svensk tillverkning. Enkel konstruktion. Liten oljeförbrukning. Jämn drift. Tillförlitlig drift (från reklamen
för oljemotorn Bolinder). Ibland blir det utrop och uppmaningar, som Optiska tillbehör! Termometrar! Nyhet!
Alla som vill skaffa en bra, tillförlitlig, billig motor
köper den världsberömda svenska oljemotorn Bolinder!
Upprepningar av nyckelord är en annan använd teknik.
Det ansågs då att ju större en annons var, desto mer
uppmärksamhet fick den. Men ändå ansågs grafiskt väl
utformad reklam på kvartssidor mer iögonfallande än
halvsidesannonser. Slagkraften berodde mycket på typografin, och även av ”annonsens klänning”, alltså inramningen av texten. I svenska firmors affärsreklam stöter
man dock ytterst sällan på starkt kalligrafiska typsnitt
– sådana annonser sågs som svårlästa.
I branschkataloger
Mycket av den svenska reklamen återfinns i handels- och
branschkataloger samt i illustrerande exportkalendrar. I
katalogerna listades branschaktörer med adresser, ägar­
uppgifter, mallar för affärshandlingar, stadgar och växelstadgar. Här fanns också reklam för enskilda firmor och
annonser för exempelvis filmvisningar, teaterföreställningar och kryssningsfartyg.
Det grafiska utförandet var ofta enkelt. Men som
Handbok för reklammän och annonsörer uttrycker det:
kan annonsen ”i sin skenbara enkelhet […] stå sig bland de
bästa och starkt inverkande affischer med målningar”. En
egendomlighet är värd att nämna – ofta klistrades ”försenad” reklam in i katalogerna, ibland till och med över en
redan tryckt annons.
I annonserna återgavs ofta medaljer från internationella
utställningar, fabriksstämplar och varumärken. Till exempel fanns i reklamen för oljemotorn ”Bolinder” en utförlig
uppräkning av utmärkelser företaget hade fått: 1908 vid
Jordbruksutställningen i Derpt och Rostov-na-Don, vid
Mjölnarutställningen i Sankt Petersburg, vid Utställningen
över de nyaste uppfinningar, vid den Internationella utställningen i Kazan. I reklamen för belysningsföretaget
Lux från 1910 omnämns tilldelningen av sex grand prix
och 20 guldmedaljer. Möjligheterna att ange utmärkelser
från utländska utställningar reglerades strängt av rysk lag10
stiftning. I resolutionerna som antogs vid Pariskongressen
1878 om handelsbeteckning eller varumärke och beskydd
av näringsidkare, underströks att ”varje varumärke som
har registrerats i en stat måste tillåtas i samma form […]
i alla övriga anslutna stater”.
Rekommendationer
I svenska kataloger som var speciellt avsedda för att
locka kunder i Ryssland publicerades grundligt genomarbetade reklamartiklar. Ibland uppgick informationens
längd till 30 rader, med detaljerade uppräkningar av firmans specialiteter.
Argumentationen förstärktes ofta genom förteckningar över den redan existerande kundkretsen: ”E.A.
Rosengrens kassaskåpsfabrik AB har försett Moskovskij
Posjtamt i Moskva, Azov-Dons handelsbank i Petrograd
och Moskva […] bröderna Dzjamgarov i Moskva […]
och många andra med utrustning”. Här finner vi statistik (exempelvis i försäkringsbolagsreklam), och inte
minst utlåtanden om varan, helst av en person med högt
anseende. Så yttrade sig år 1916 under pågående världskrig till exempel Otto Olsson, medlem av Kungliga musikaliska akademin tillsammans med Louis Fjodorovitj
Homilius, professor vid Petrograds konservatorium
(staden hade bytt namn), om de nyaste typerna, den
unika klangen och den utsökta utsmyckningen av musikinstrument från AB C.A.V. Lundholm: ”Härmed
tillkännager jag att Lundholms harmonier utmärker sig
genom en yttersta ömhet och mjukhet i tonen och inte
på något sätt är mindre förtjänstfulla än de amerikanska
motsvarigheterna”.
Låt mig till sist nämna en publikation på ryska, Svensk
industri 1915 – 1916 , som tryckeriet Hasse V. Tullberg AB
gav ut 1916. Förutom att beskriva svenska industriföretag
listades här de företag som arbetade i Ryssland och deras
agenturkontor. Liknande källor är Svensk-ryska exportkalendern 1917 – 1918 och Svenska industriföretag som
arbetar för rysk transport från 1921. Här anges önskat
korrespondensspråk: ”korrespondens på ryska, engelska,
franska och tyska” eller ”på alla europeiska språk”.
Här finner vi exportkontoren, agenturerna och representanterna. Deltagarna i den expansion som blev följden
av att de tyska konkurrenterna föll bort i och med världskriget. En konjunktur som skulle övergå i en revolution.
ph.d. marina chichuga är historiker och knuten till
Ryska statsuniversitetet RGGU IAI i Moskva.
företagsminnen 2013:5
företagsminnen 2013:5
11
Entrén till utställningen i St Petersburg 1908 var onekligen pampig,
med en kvinnlig framstegssymbol krönt av en kejsarkrona ovanför
mittporten. En sentida betraktare kan undra varför vykortet togs när
det nästan bara fanns uniformerade militärer på plats. Foto: privat.
Stilren svensk design
skulle utveckla rysk smak
S:t Petersburg, 12 augusti 1908. Klockan sex på kvällen öppnar
den stora internationella möbelutställningen i Michajlovska
manegen. Det blir 500 besökare den kvällen. Många söker sig
till den svenska avdelningen, utformad av gräddan av svenska
formgivare. | marina gavrilova
att anordna internationella konst- och industriutställningar hade blivit en populär tradition under andra
hälften av 1800-talet. Den tekniska utvecklingen hade
gått snabbt, och landvinningarna på var mans läppar.
Ångmaskiner och mekanik gjorde det inte bara möjligt
att höja livskvaliteten, de ändrade även inställningen till
själva livet, inte minst till dess vardagsmiljö. Denna skulle
vara estetiskt fullödig och genomtänkt, inte bara resultatet
av en tanklös mekanisk upprepning av givna formelement.
Nya stilideal växte fram i land efter land: Arts and crafts,
Jugend, Art nouveau, Sezession . Trenderna och stilförändringarna var internationella. Början av 1900-talet var
12
en period av sökande, som radikalt förändrade den borgerliga vardagsmiljön. Då blev det också helt naturligt att
vilja visa världen resultaten av ens egna idéer och arbete.
De ambitionerna rådde också vid Nevas kajer 1908 i utställningslokalerna i Michajlovska manegen.
Tyskland, Frankrike, England och Sverige var bara några
av deltagarländerna i denna otroligt specialiserade och innehållsrika –­ ja grandiosa – utställning, som var unik i sitt slag i
Ryssland. Utställningen lockade massor av utställare, kritiker
och åskådare. Trots höga priser, och att den var tillgänglig för
allmänheten först efter kl. 18.00, besöktes utställningen efter
den officiella invigningen på öppningsdagen av 500 personer!
företagsminnen 2013:5
Keramik från Gustavsbergsfabriken. Vaser formgivna
av Gunnar Wennerberg, exempel på jugendstilens växt­
ornamentik. Foto: privat.
Förutom den rent estetiska manifestationen hade utställningen även en fostrande roll, vilket också nämndes
i utställningskatalogen. Sådana utställningar som den nu
aktuella ”utvecklar smaken hos publiken, distraherar den från mer gemena utsvävningar och lär
den tänka på den komfort som man kan uppnå
genom arbete och kärleken till sitt boende”.
Svensk mobilisering
Sveriges deltagande i möbelutställningen i Sankt
Petersburg var ett svar på Rysslands deltagande
i konst- och industriutställningen 1897 i
Stockholm, Stockholmsutställningen .
Goda erfarenheter och minnen från
det ryska deltagandet i Stockholm stärkte många svenska presumtiva utställares
vilja att ge rysk publik ett intressant och
kvalitetsmässigt urval. Källorna skriver
att gods från de allra bästa svenska firmorna
valdes ut till utställningen i Sankt Petersburg, och
att antalet företag som ville delta i visningen var mycket
stort. Den svenska utställarorganisationen tvingades
därför att göra ett strängt urval, för att produkterna
skulle rymmas inom manegens väggar.
Det stränga urvalet säkerställde också kvaliteten. De samtida kritikerna var enhälliga om att
den svenska avdelningen utmärkte sig i jämförelse med övriga utställare genom de utvalda
föremålens kvalitet och genomtänkta form.
Utan tvivel hade deltagandet i internationella projekt som detta i S:t Petersburg också
en politisk aspekt. Projektet fick starkt stöd av
den svenska regeringen, som avsatte betydande
medel för den svenska paviljongen. Det bildades också en arbetskommitté där kung Gustaf
V beslöt att en hederspost skulle ges till sonen
prins Wilhelm, som några månader innan utställningen öppnades också gifte sig med storfurstinnan Maria Pavlova.
Kända formgivare
De bästa svenska konstnärliga förmågorna engagerades
för att utforma utställningspaviljongen. Främsta namn var
den kände arkitekten Ferdinand Boberg, som redan hade
viktiga erfarenheter av att skapa utställningspaviljonger
till internationella utställningar. Han hade tidigare ritat
paviljongen till den internationella utställningen i Paris
1908, liksom den i Saint Louis 1904.
Fasaden till den svenska avdelningen nu, 1908, utformades av Boberg som ett slott med en väldig terrass,
omgiven av en välvd, rikt dekorerad balustrad krönt med
företagsminnen 2013:5
kungakronor. I den öppna terrassens fönster, också de
ritade av Boberg, liksom på balustradens räcken, stod
konstföremål av porslin från Gustavsbergs Porslinsfabrik
och glas och kristall från AB Svenska kristallfabriker,
som här i S:t Petersburg visade produkter från Sveriges
olika glasbruk, däribland Kosta. Man ställde bland annat ut vaser i överfångsteknik (skiktat flerfärgat glas) i
den design som blev så populär under jugendepoken och som var dåtidens attraktiva samlaroch investeringsobjekt.
Överfångsvaserna från Émile Gallés verkstad i Nancy – och från bröderna Daum­– var
de främsta uttrycken för den franska varianten
av jugendstil, art nouveau . Många av de svenska vaserna hade formgivits av konstnären
Gunnar Wennerberg, konstnärlig ledare
för Gustavsbergsfabriken mellan 1895
och 1908, och innovatör för glasframställningen på Kosta, där han verkade
mellan 1898 och 1902. Likheten mellan Gustav Wennerbergs arbeten och
produkterna från Nancy kan spåras till
Paris, där Wennerberg hade studerat ny
teknik och specialiserat sig konstnärligt.
Det svenska överfångsglaset skiljer ut sig från
de kontinentala inte minst i motiven av blomsteroch bladdekor.
NK stor utställare
På paviljongens terrass visades också alster från firmor med titeln ”Kunglig
Hovleverantör”. Hovbokbindaren Gustaf
Hedberg visade exempel på bokband,
guldsmedsfirman K. Andersson visade präglat och stämplat silver. Många av utställarna
vid den svenska paviljongen hade tidigare
fått internationella utmärkelser.
Inne i paviljongen visade Nordiska
Kompaniet, också det kunglig hovleverantör,
möbler för hemmiljöer. Fem rum i utställningssviten var uppbyggda som matsal, vardagsrum, sovrum och kök. Den svenska avdelningen var den enda utställaren som visade
besökare ett modernt utrustat kök, här med en
spis av märket Bolinder.
Möblemangens rena former, rikedomen av
textiler på väggarna, mattorna, gardinerna, mjuka divankuddar och fåtöljernas överdrag var grunddrag som gav de
ryska besökarna ett intryck av enkelhet, lätthet och trivsel.
Den svenska delen av Manegeutställningen i S:t Petersburg
1908 blev därmed en del i introduktionen av en modern
västeuropeisk stil i Ryssland, men också en markering av
svensk formgivnings särart.
marina gavrilova är doktorand i designhuistoria och
knuten till Eremitaget i St Petersburg.
13
VÄSTERÅS
I STALINS
Mot slutet av 1920-talet hårdnade Stalins grepp över Sovjetunionen. Den första femårsplanen dikterade produktionen.
Oliktänkande internerades. Landet stängdes för utlänningar.
Men det fanns undantag. I Jaroslavl, trettio mil norr om
Moskva, drev Asea en fabrik med ingenjörer och arbetsledare från Västerås. En kapitalistisk enklav mitt i det
kommunistiska imperiet. | anders lif
14
företagsminnen 2013:5
SARNA
SOVJET
Aseas fabrik i Jaroslavl kunde tillverka
30 000 små elektriska motorer per år.
ABB-arkivet, Västmanlands läns museum.
företagsminnen 2013:5
15
seas märkliga ryska äventyr började under första världskriget. Allmänna Svenska
Elektriska Aktiebolaget hade bildats
1891, men det var under kriget som
bolagets storhet grundlades. Då fick
Asea fritt fram på den ryska marknaden. Konkurrenter som AEG och
Siemens kunde inte längre verka där, eftersom Tyskland
och Ryssland stod på var sin sida i kriget. Verkstäderna i
Västerås var fullbelagda. Marknaden ropade efter elektriska
motorer, turbiner och generatorer.
Affärerna i österled blev så viktiga att Asea bestämde
sig för att bygga en egen fabrik i Ryssland för att tillverka
elektriska motorer. Det ryska dotterbolaget letade fram en
tomt utanför Petrograd, som S:t Petersburg döpts om till.
Ryska regeringen sa nej. Under kriget fick inga utländska
firmor etablera sig närmare Östersjön än den longitud som
gick genom Moskva.
Mot Jaroslavl!
Därför skumpade en hästskjuts med några västeråsare
fram genom staden Jaroslavl några dagar 1916. Den
historiska furstestaden vid Volga låg tillräckligt långt
16
österut. Edvin Lindgren ledde delegationen från Asea
i Västerås. Han kallades bara Petrovitj och var bolagets
Rysslandsexpert. Han var skolad hos familjen Nobel,
talade ryska och hade en utvecklad förmåga att knyta
kontakter med byråkrater och politiker.
Svenskarna hittade en bra plats för sin fabrik i utkanten
av Jaroslavl, nära järnvägen och Volga. Marken ägdes gemensamt av fyrtio bönder. Edvin Petrovitj övertalade dem
att sälja och lär ha fått kyssa var och en av de skäggiga
bönderna för att besegla affären. Sommaren 1917 började
Asea bygga sin fabrik. Ritningarna var kopierade efter
verkstäder i Västerås. Här skulle Asea tillverka och linda
motorer, bygga ett gjuteri och ett snickeri, uppföra ett
kraftverk med svenska ångturbiner, och här skulle det bli
ett stort huvudkontor. Allt skulle bli som det var i Sverige.
Men revolutionen kom emellan. Bygget han knappt
komma igång förrän bolsjevikerna gjorde sin kupp i
Petrograd i oktober 1917 (i november om man följer den
västliga kalendern). Sedan kom inbördeskriget. De utländska företagen lämnade Ryssland. Familjen Nobel flydde
från Petrograd. Asea tog hem all personal, utom några
nyckelpersoner som blev kvar i Jaroslavl trots att staden 1918
hamnade i stridslinjen mellan bolsjeviker och kontrarevo-
företagsminnen 2013:5
lutionärer. Breven hem till Västerås berättar om hur stora
delar av Jaroslavl förstördes, men hur Aseas fabriksbygge av
en lycklig slump räddades undan granaterna.
På sommaren 1918 gick det inte längre. Fabriken lades i
malpåse, men förblev i svensk ägo. Åren gick. På 1920-talet
återupptog Asea affärerna med Sovjetunionen och levererade
turbiner och generatorer till stora kraftverksbyggen, bland
annat i floden Volchov väster om Leningrad, som staden nu
hette. Lenin sa ju att ”kommunism är sovjetstat plus elektrifiering”, och Asea tryckte på för att den svenska regeringen
skulle återuppta diplomatiska förbindelser med den nya sovjetstaten. Det skedde också 1924, samma år som Lenin dog.
Nystart med sovjetiskt tillstånd
Tre år senare, 1927, skrev Asea ett koncessionsavtal
och fick sovjetiskt tillstånd att bygga färdigt fabriken i
Jaroslavl och driva den i 35 år, med svensk ledning, med
svenska ingenjörer och förmän och med rysk arbetskraft.
Arbetet satte igång direkt.
Den ena gruppen efter den andra gav sig iväg österut
från Västerås. Med båt och tåg och med Edvin Petrovitj
Lindgren i spetsen. De flesta som ”reste ut” var ungkarlar,
men där fanns också gifta män som tog med sina familjer.
Ungefär samtidigt gav Stalin order om den första
femårsplanen. Den svenska fabriken blev ett kapitalistiskt undantag mitt i ett alltmer kollektiviserat sovjetiskt
samhälle. Asea byggde ett eget modernt bostadshus i tre
våningar. Det ritades av arkitekten Charles Lindholm
som var svåger till Edvin Petrovitj. Huset fick femtio
lägenheter med el, vatten och toaletter, modellerade efter
de arbetarbostäder som Asea byggt i Västerås. Varje
bostad fick kök in mot gården så att mor i huset kunde
ha uppsikt över de lekande barnen. Även ryska arbetare
fick hyra lägenheter i det moderna bostadshuset, som
står kvar och än i dag anses som ett av de bästa i staden.
Svenskarna fick en egen flygel.
Efter en tid levde närmare hundra västeråsare i en
värld för sig själva i Jaroslavl. Män, kvinnor och barn.
Fabriksledningen bodde i ett rödtimrat hus som köpts in redan under världskriget. Även det står kvar än i dag och kallas
Svenska gården. På innergården fanns en jordkällare där en
anställd ryss lagrade livsmedel som han skaffade på vägar som
ingen vanlig invånare i staden hade tillgång till. Där anlades
också en tennisbana, som antagligen var den första i Jaroslavl.
Här, i sin enklav, firade västeråsarna jul och midsommar, här hade de sina egna fester, här träffade flera av
Asea byggde sin fabrik i Jaroslavl i
Sovjetunionen 1927 och drev den i fem år
som en kapitalistisk enklav. ABB-arkivet,
Västmanlands läns museum.
företagsminnen 2013:5
17
Ryska arbetare i matsalen i Aseas fabrik. På banderollerna i taket
finns citat av Lenin. ABB-arkivet, Västmanlands läns museum.
ungkarlarna ryska flickor som följde med tillbaka till
Västerås. Och här skrev de sina brev hem där de berättade
om hur det blev mer och mer ont om mat och förnödenheter i det ryska samhället och om hur de på nätterna
kunde höra det dystra trampet av fångar som fördes till
järnvägsstationen för transport till något okänt läger.
Fabriksledningen bodde på somrarna i en by på andra
sidan Volga. Där fick de efter ett par år uppleva hur byn
kollektiviserades och hur den bonde de hyrde av fördes
bort till Solovetskijöarna utanför Archangelsk. De visste
ännu inte att det var början till Gulag.
Modernast i världen!
Fabriken tog två år att bygga. Tillverkningen av elektriska
motorer började dock direkt 1927 med halvfabrikat från
Västerås. När fabriken var färdig, och all tillverkning
sköttes där, ansågs den som den modernaste i världen i
sitt slag. Där tillverkades 30 000 små växelströmsmotorer
per år. Fabriken hade omkring 1 000 anställda, 50 – 60 av
dem var förmän, verkmästare och ingenjörer från Västerås.
Förhållandena mellan chefer och arbetare var i stort sett
bra. Lönerna var jämförelsevis goda, och Asea hade ett
gott rykte i stadens administration.
Det förekom dock kontroverser på fabriken. Fackföreningen och partiets organisation på fabriken hade en
väggtidning där man uppmanade de ryska arbetarna att
jobba extra i samhällets tjänst på ledig tid, och där man
också kritiserade de arbetare som fraterniserade för öppet
med de svenska kapitalisterna.
Det finns inga rapporter om strejker eller oroligheter.
Tillverkningen flöt på bra, men koncessionen skulle
inte vara i trettiofem år. Redan vintern 1931 – 32 insåg
18
svenskarna att de ryska myndigheterna ville ta över.
Omsättningen av personal blev allt högre. Asea misstänkte att ryssarna använde den svenska fabriken som
utbildningsplats. När en arbetare kunde sitt jobb ersattes han av en ny.
Ingen socialisering
Fabriksledningen fick också allt svårare att skaffa fram råvaror. Det sovjetiska samhället var nu hårt reglerat i femårsplanen. En dag inledde myndigheterna förhandlingar med Asea
om ett övertagande. I maj 1932 var den uppgörelsen klar. Det
blev ingen påtvingad socialisering, utan en ren affärsuppgörelse. Asea fick bra betalt när Folkkommissariatet för den
tunga industrin tog över fabriken.
De svenska ingenjörerna och arbetsledarna reste hem.
Köpeskillingen, som slutbetalades 1936, användes bland
annat till att bygga upp semesteranläggningar för Aseas
anställda i Sverige.
Två av svenskarna stannade kvar ett år extra. En av dem
var gjutarmästaren Gunnar Bokvist som hjälpte den nya
ryska ledningen att ställa om fabriken för att även klara
tillverkning av traktorkolvar. Just då behövdes traktorkolvar i Sovjetunionen. Gunnar Bokvist hyllades för sin
insats i tidningen Den nordlige arbetaren som ett mönster
för övriga arbetare i Jaroslavl.
Aseas fabrik finns ännu kvar i Jaroslavl. Den drivs
numera av företaget Eldin, och i de svenskbyggda verkstäderna tillverkas fortfarande små elektriska motorer.
anders lif är journalist och författare. Han har bland
annat skrivit boken 1917, om Sig frid Edström, Asea,
Västerås och revolutionen.
företagsminnen 2013:5
Till S:t Petersburgs
väl vaktade skatter
Tanken var att föra en levande dagbok med korta video- och bildreportage från S:t Petersburg
där jag skulle inventera historiskt arkivmaterial
från svenska företag som hade etablerat sig i
1800-talets Ryssland. | vadim azbel
tanken var lika god som den trådlösa uppkopplingen
till hotellets wifi-system var undermålig. Som många goda
idéer fick den stryka på foten inför den hårda verkligheten.
Men visst gav arkivprojektet mellan Centrum för
Näringslivshistoria och de statliga arkiven i Ryssland
minnesvärda erfarenheter!
Arkivbranschen är en trög värld. Likt ekar växer arkiven långsamt i det tysta och blommar sparsamt. Men de
härbärgerar desto fler spännande arter och hemligheter.
Forskaren kan liknas vid den enträgne trägnagaren eller
envetna hackspetten, men obestridligt är att det är tack vare
dem som vi lärt känna arkivens innehåll. Och under tre
veckors tid fick jag agera gästforskare i staden vid Neva.
Av andra forskare som jobbat på de ryska arkiven har
jag förstås fått höra många skrämmande historier om de
ointagliga byråkratfort som dessa institutioner utgör. Men
inget är så berikande som egen erfarenhet, som rövaren sa
på väg till galgbacken. Här ska det forskas, tänkte jag när
jag kom till ett litet men trevligt hotell på Bolsjaja konjusjennaja (Stora stallgatan) 10 ett stenkast från svenska
generalkonsulatet på Lilla stallgatan.
Från Ivan den förskräcklige
Enligt officiell historieskrivning räknar det ryska arkiv­väsendet sina dagar från Ivan den förskräckliges regeringstid, från år 1573, när den första ”opis” – det vill säga arkivförteckningen – sammanställdes av någon nu glömd
skrivare. Själva benämningen ”arkiv” introducerades under
Peter den stores tid genom ett kejserligt dekret den 16 juli
1712 som lade grunden för Senatsarkivet, där de viktigaste
statliga administrativa handlingarna skulle förvaras enligt en
västeuropeisk modell. Under 1800-talet växte institutionen
och förgrenade sig samt fick en tydlig författningsbas.
företagsminnen 2013:5
Efter oktoberrevolutionen förde arkiven under det första
året en något osäker tillvaro, men redan 1918 inlemmades
de genom ett dekret från Folkkommissarierådet i den statliga sovjetiska förvaltningen. Indelning och ansvarsområden olika arkiv emellan förblev dock oklara fram till 1936,
då Stalin skrev under en reorganisation av arkivinstitutionerna, en ny ordning som med få undantag har bestått
fram till i dag. År 1936 gjordes exempelvis den fortfarande
aktuella indelningen i två typer av arkiv: de historiska, sådana som bevarar material från tiden före 1917, och de nutidshistoriska som har handlingar från perioden därefter.
Målet för min resa var i första hand två regionala arkiv:
det historiska stadsarkivet i S:t Petersburg och det nutidshistoriska stadsarkivet i S:t Petersburg. Båda är av stort
intresse för en svensk näringslivsforskare med tanke på
att S:t Petersburg ända fram till oktoberrevolutionen var
Rysslands huvudstad och landets obestridda administrativa centrum där många kända svenska företag hade sina
kontor. För Ryssland sågs under 1800-talet fram till revolutionen som den stora vida marknaden att expandera på.
Politiska liberaliseringar, juridiska reformer, urbanisering
och penningekonomins utbredande skapade grogrund för
tillväxt och förhoppningar liknande dem som vi ser i Kina
i dag. Företagsnamn som Nobel, LM Ericsson, NK, Asea,
Aga, SKF, Skandia och Bolinder bekräftar den bilden.
Stalin nyordnade
Det ryska arkivväsendet har inte bara fått sin struktur i
arv från Stalintiden utan även det smått paranoida behovet
av kontroll över varje besökare och varje papperslapp som
hamnat inne i lokalerna. Från högste arkivchefen ned till
det lägst avlönade arkivbiträdet har ingen tid och inga medel
skytts för att dagligdags, månadsvis, kvartalsvis och årsvis
19
Tystnad råder i denna forskarflitens sal, men datorpipen kan inte helt undkommas. Vid väggen ser vi mikroficheläsarna.
Foto: Vadim Azbel.
kontrollera, räkna om och jämföra förvarade akter med
listor och förteckningar. Varje arkivhandling som inte är
alltför stor eller otymplig sys ihop med andra i lagom tjocka
buntar med bibehållen proveniens (ursprungsprincipen) och
i kronologisk ordning, sidnumreras och monteras mellan
pärmar vars stämplar anger en nummerserie individuell för
just den volymen.
På främre pärmens insida fästs en lista på vilken varje
forskare och användare är tvungen att skriva sitt namn, sitt
forskningssyfte samt redovisa hur materialet har använts:
till excerpter, för kopiering eller för genomgång (då noteras
om hela volymen gåtts igenom eller bara delar av den). På
den bakre pärmen fästs ett annat blad där arkivtjänstemannen noterar kontroller och datum, och om antalet blad i
volymen fortfarande överensstämmer med noteringen på
första pärmen. Ett fel här blir en
mindre katastrof som sätter igång
en komplicerad process där flera
anställda på olika nivåer kontrollerar och signerar en rättelse.
Att göra egna kopior eller fotografera av innehåll är strängeligen
förbjudet. Vill man ha kopior ska
man göra en beställning på en
särskild beställningslapp som
naturligtvis kontrolleras och
fylls i på ett kompletterande sätt
”Ärende nr 33” står det noterat på framsidan av denna
arkivakt. Foto: Vadim Azbel.
20
av den därtill speciellt avdelade vakthavande i forskarsalen,
som i sin tur lämnar över beställningen till nästa tjänsteman,
vilken hämtar volymen till kopieringsavdelningen. När de
beställda kopiorna är klara upprepas hela processen i omvänd ordning. Först kontrolleras samstämmigheten med beställningslappen av vakthavande och sist av beställaren själv
som då kan påpeka upptäckta fel eller missar. Varpå det hela
i värsta fall tar en ny vända för korrigering och omkopiering.
Arkivhistorien dokumenteras
Det låter onekligen lite omständligt och byråkratiskt,
men det goda i det hela är att man har en dokumenterad
historik över minsta lilla volym på arkivet, och man kan
nyfiket upptäcka vilka andra forskare som gått igenom
och gjort avskrifter ur den volym som man själv sitter
böjd över. Det kan vara rätt roligt med de lite
mindre populära samlingarna,
såsom var fallet med det material
som jag forskade i. Om antalet
användare är få, byts inte listan ut
förrän den är åtminstone halvfull.
Det innebär att man till exempel
kan se att 1949 gjorde forskare A tre
kopior, och 1957 hade en annan forskare B volymen under två omgångar
och gjorde några avskrifter, varpå
det dröjde till 1990 innan ytterligare
en forskare C ville titta på handlingarna. Ibland, om man har tur, kan
listan vara helt tom – ingen annan
forskare före mig har alltså någonsin
företagsminnen 2013:5
hållit volymen i sin ivriga hand. Det händer till och med att
sidorna i volymen fortfarande är onumrerade, vilket innebär
att den inte får lämnas ut. Högtidligt dras den då in för att,
efter att en liten lapp har fyllts i, försvinna till en särskild avdelning där någon tar en halv dag på sig att paginera.
Varje besökare underkastas naturligtvis samma rigorösa
kontroll, även om detta i dag sker under betydligt lindrigare
och mänskligare former än på sovjettiden. Först ska man
anmälas och id-uppgifterna registreras, sedan ska passerkortet utfärdas för en viss bestämd tid, exempelvis en månad, därefter får man ta av sig i garderoben och lämna ifrån
sig väskor och kassar. Sedan får man ytterligare en lapp för
dagen som man vid utgången får lämna över till en särskild
uniformerad vakt som bara är till för att kontrollera alla
in- och utpasserande; lämnar man inte tillbaka den 4x5 cm
stora papperslappen så riskerar man att inte bli utsläppt.
Ta med dig lappen när du går
Vill man gå från den ena forskarsalen till den andra eller
besöka någon tjänsteman på kontoret, ska en särskild
lapp skrivas ut och telefonkontakt tas med den avdelning
som man ska till. Lapparna som man fick med sig för att
besöka låt oss säga datorrummet med det digitala registret,
rekvireras av vakthavande på avdelningen. Inte någonstans
kan man gå utan att det registreras och noteras.
Lapparna skrivs ut på löpande band, men för att spara
på pappret görs de lika små som halva visitkort, och ve
den som tappar bort en sådan. Folk stoppar de små papperslapparna i bröstfickor, i glasögonfodral, sätter fast dem
med gem på sina anteckningsböcker och stoppar dem i
plånböcker och bakom en gummisnodd som man sätter
runt sin mobiltelefon. Lapparna samlas, kontrolleras, bokförs, räknas och förs in i liggare. Som tur är arkiverar man
inte dem utan makulerar och slänger. Det är lite kafka­
mässigt och tar sin tid. Men alla vet att arkivbesökare är
som arbetslösa, de har all tid i världen, och får man inte
sin handling i dag så kan man lika gärna komma tillbaka i
morgon och börja om med allt från början.
I Sverige är forskaren kung och arkivpersonalen trogna
tjänare. Man behöver inte registrera och anmäla sig, i bästa fall nedlåter man sig till att sätta en oläslig kråka i en
gästliggare. Man går själv och rotar i förteckningar eller
letar på dator, och man får hjälp med att fylla i en beställning (om man inte redan gjort det hemifrån via nätet),
och en halvtimme senare sitter man och bläddrar i de beställda volymerna. Finns materialet inskannat så behöver
man inte ens bege sig till arkivet utan kan få tillgång till
materialet via datorn hemifrån.
Har man lust att fotografera av eller på annat sätt kopiera utan att det skadar handlingarna, får man göra det och
det kostar som regel inte en krona. Även svenska arkiv har
olika sätt för att kontrollera att blad inte försvinner och att
materialet inte lämnar forskarsalen, men de är långt ifrån
så sofistikerade, och ingen bemödar sig så mycket som att
numrera varje blad i volymerna. Både hopbuntade och lösa
blad lämnas utan vidare ut.
företagsminnen 2013:5
Humanistens arbetsplats i går, i dag i morgon, i Uppsala
och i St Petersburg. Vissa förhållanden ändrar sig endast
långsamt. Foto: Vadim Azbel.
I Ryssland upprättas förteckningarna separat över
varje delbestånd som stammar från samma avdelning,
vilket leder till att det kan finnas hundratalet delförteckningar över material inom ett och samma arkivbestånd. Sedan buntar man ihop alla handlingar i kronologisk ordning, och förteckningen kompletteras med
en kortfattad beskrivning av varje volyms innehåll, en
”annotation”. I Sverige sorterar man handlingarna efter
handlingstyp och förtecknar dem under olika serier.
Förteckningskommentarerna är oftast lakoniska eller
rent av intetsägande. Däremot behöver inte forskaren
här i Sverige tillbringa tid med att söka efter en vis typ
av dokument. Vill man ha protokoll, är de samlade för
sig; vill man ta del av korrespondens, finns den ordnad
för sig. Alla system har för- och nackdelar. Att jag föredrar det svenska behöver inte bevisa annat än att jag nog
är lite partisk.
Kanske nästa gång
Det blev som sagt ingen rolig youtubedagbok från S:t
Petersburg, och tur var väl det. Att se mig ståuppa framför
en trist, rappad fasad och berätta om vad jag fått se under
dagen hade nog inte varit så roligt. Så den gamla hederliga
reportageformen vann. Men nästa gång … vem vet?
vadim azbel är arkivarie vid Centrum för Näringslivshistoria.
21
Viggo Kramme och Karl Gustav
Zeuthen bredvid en modell av
en KZ IV. Foto: privat.
Lärkan smuggla
Mitt under kaotiska tider i Europa lades grunden för en flygindustri i Danmark, en tillverkning som sedan kom att få betydelse för
danskarna under den tyska ockupationen under andra världskriget. | anna zeuthen
i vårt grannland Danmark började, åren före andra
världskrigets utbrott, en flygindustri i liten skala växa
fram. Flygteknikern Viggo Kramme startade en liten
privatplansverkstad 1935 efter att han lämnat sin utbildning på Marinens Flyvevæsen. Verkstaden låg i Kastrup
på ön Amager utanför Köpenhamn. Kramme fick en beställning på den kände franske flygkonstruktören Henri
Mignets flygplansmodell ”den flygande loppan” (”pou
du ciel”, i efterföljd av det franska populära namnet på
T-forden, ”pou de la route”.)
22
Provflygningarna av loppan skedde på Kastrups flygplats. Den nyutbildade civilingenjören och sedermera flyg­
ingenjören Karl Gustav Zeuthen, som just då genomgick
flygutbildning, besökte ofta Krammes verkstad. Zeuthen
såg flygplanet under en av provflygningarna och erbjöd
sig därefter att konstruera en ny och bättre modell. K.G.
Zeuthen levererade konstruktionsritningarna till Kramme
och därefter började de, tillsammans med några vänner,
att tillverka KZ I. De arbetade på fritiden och betalade
allt material ur egna fickor. De hade stora problem med att
företagsminnen 2013:5
Titta vi flyger! Underst en KZ IV
(ambulansmodellen) med kabindörren
på glänt och en dansk flagga fladdrande.
Över den en KZ III. Foto: privat.
ades över sundet
skaffa en motor i och med att dessa var så dyra. Men till
deras räddning kom en flygintresserad direktör Gunnar
Larsen, som arbetade vid F.L. Smidth, ett betongingenjörsföretag. Han finansierade motorn åt Kramme och
Zeuthen. Resultatet blev ett ensitsigt sportflygplan.
Hantverket
Flygplansmodellen fick namnet KZ I , ”K” för Kramme
och ”Z” för Zeuthen. Flygplanet flög enligt källorna första
gången i februari 1937. Direktören Gunnar Larsen var
mycket nöjd med resultatet. Med finansiell hjälp från företaget F.L. Smidth kunde Kramme, Zeuthen och Gunnar
Larsen nu grunda Skandinavisk Aero industri A/S .
Aktiebolaget var en realitet 1 augusti 1937. Bolaget skulle
ägna sig åt att både konstruera, tillverka och sälja flygplan.
Zeuthen och Kramme satt i ledningen för verksamheten.
Händelseförloppet skildras i medlemstidningen Veteranfly
Klubben , årgången 1994.
företagsminnen 2013:5
Arbetet med modellen KZ II påbörjades samma år, 1937.
Flygplanet tillverkades i tre olika versioner. KZ II Kupé, vilken lanserades i slutet av det året, KZ II Sport, som stod färdig 1938, och KZ II Trainer. Kramme och Zeuthen tillverkade sina plan med traditionella hantverksmetoder. Vingarna
konstruerades av trä och fick därefter yta och finish i form
av målarduk eller ett lager träfanér. Flygplanets kropp var
uppbyggd kring en stomme av stålrör. Den danska Veteranfly
Klubben berättar att flygplanen blev dyra produkter då ett
plan krävde 2 200 arbetstimmar. Produktionen var planerad
för export då marknaden i Danmark inte var tillräckligt stor.
Marknadsföringen genomfördes genom demonstrationsflygningar över hela Europa. De möttes av entusiasm.
Nödlösningen: filmprojektorer
Den 9 april 1940 ockuperades Danmark av Nazityskland.
Krammes och Zeuthens flygplanstillverkning förbjöds, och
företaget var tvunget att avskeda många av de anställda.
23
Gradvis blir de flygande loppornas glesa
fackverk av stålrör till flygplanskroppar
med hjälp av duk och fanér. Foto: privat.
Det blev nödvändigt för SAI att bredda sin produktion och
tillverka annat än flygplan. Startskottet gick därför för konstruktion och tillverkning av elbilar och 16 mm stumfilmsprojektorer. K.G. Zeuthen var konstruktör även för dessa.
Den nazistiska ockupationen skulle inte få ta kål på
företaget. Trots stora risker konstruerade och tillverkade
Skandinavisk Aero Industri KZIII Lärkan i smyg. För att
undvika att bli upptäckta undvek bolaget att montera flygplanet. Ett gyllne tillfälle dök upp 1944 när Skandinavisk
Aero Industri fick exportlicens för några exemplar av KZ
II. I leveransen smugglade man nämligen med delarna till
KZ III. Lärkan såg ljuset några månader senare i svenskt
luftrum då den provflögs. I april 1945 skrevs planet in i
det svenska luftfartygsregistret. 22 år senare såldes planet
tillbaka till Danmark, där det numera finns att beskåda på
Danmarks Flymuseum beläget i Stauning Lufthavn.
SAI fick däremot tillstånd av den tyska ockupationsmakten att kunna arbeta med konstruktion av ambulansflygplan och segelflygplan. Zone-Reddningskorpset gjorde en beställning på ett ambulansflygplan av SAI. De ville
ha ett specialbyggt flygplan för att kunna transportera
två patienter, en sjuksköterska och två piloter. I maj 1944
provflögs ambulansflygplanet, KZ VI för första gången.
Freden
En serietillverkning av KZ III inleddes när freden kom.
Under 1946 tillverkades 63 flygplan. Planet vidareutvecklades till en fyrsitsig större variant, och fick namnet KZ
VII. Det var tänkt att en hel familj med bagage skulle
få plats i flygplanet. Kramme och Zeuthen ansåg att de
moderna tiderna beredde plats för flygplansproduktion i
större serier. Flygplanet sålde bra, och stora beställningar
kom in från den intresserade allmänheten.
24
Men en tidig vintermorgon 1947 bröt så en stor brand
ut. Den stora monteringshallen tillsammans med den påbörjade serien på 50 flygplan totalförstördes.
Produktionen återupptogs i en annan fabrik, men vid
det laget hade företaget förlorat fem månader. I flera delar
av Europa hade det under den tiden införts importrestriktioner och det ledde till svårigheter att sälja flygplanen.
Efter kriget blev det dessutom ett överskott av flygplan
på flygplansmarknaden. F.L. Smidth beslutade sig för att
lämna flygplansbranschen och SAI.
Kramme och Zeuthen köpte F.L. Smidths del i företaget, och 1949 tillverkade de bl.a. ett konstflygningsplan,
KZ VIII , åt Sylvest Jensens Luftcirkus. De kämpade på i
några år till med hård konkurrens från bl. a. amerikanska
flygplanstillverkare. Några av de senare flygplanen råkade
ut för haverier; några konstruktionsfel kunde dock inte påvisas, trots noggranna utredningar, konstaterar Veteranfly
Klubben 1994.
Men med de problemen kom också flygplansproduktionen i stort till sitt slut. Kramme och Zeuthen avslutar
satsningen på KZ-plan i mitten av 1950-talet. Efter fem
årtionden kommer historien om KZ-flyg emellertid bli
film. Peter Zeuthen (son till Karl Gustav Zeuthen) planerar en dokumentär om denna spännande näringslivshistoriska berättelse genom crowdfunding. Han framhåller
”Her kan læserne støtte tilblivelsen af en dokumentarfilm
om de to konstruktører og deres drøm om at bygge fly.”
Nog förtjänar de danska flygdrömmarna att åter få luft
under vingarna!
anna zeuthen är arkivarie vid Centrum för Näringslivshistoria och KG Zeuthens brorsbarnbarn.
företagsminnen 2013:5
Genom en utfartstunnel under Södra kungsvägen kan man nå AGAs fabriker ovan jord.
Utanför de stötsäkra tryckvågsdörrarna
möter vi bara råa bergväggar. Foto: Johan
Strindberg.
Här skapades flyginstrument
i bergets innandöme
Är det dvärgkungadömets tunga västra port vi passerat? Liksom i
sagan är gången närmast klippväggen grovt huggen och förfallen.
Ju längre in i berget vi kommer, desto mer välbevarade blir salarna. Men som i sagan så också i svenska bergrumsanläggningar. Vi
befinner oss på Lidingö, i Agas skyddade gamla fabriksanläggning
under jord.
företagsminnen 2013:5
25
de 6 000 kvadratmeter stora fabrikslokalerna sprängdes fram 1943, när det stod klart hur förödande bombangrepp kunde bli för ett lands krigsproduktion; de var i
bruk fram till 1987. Med eget färskvatten och egen kraftförsörjning skulle anläggningen också kunna fungera som
skyddsrum för 3 000 personer. Därefter har den varit plats
för mer tillfälliga verksamheter och som lager.
Inne i berget tillverkades tidigare precisionsinstrument för
krigsbruk: ubåtsperiskop, sikten, gyroskop till stridsflygplan,
fartyg och stridsvagnar samt vingbalkar till jaktplanet J22.
Därefter har Aga även förlagt processande av gasprodukter
här inne, något den stora duschanläggningen och de många
ögonskyddsduscharna vittnar om. Tillverkning av tuber och
andningsutrustning för exempelvis rökdykare eller medicinskt bruk bedrevs av det från Aga avknoppade Interspiro,
vars semesterregler från 1987 fortfarande sitter anslagna.
I dag ägs anläggningen av fastighetsbolaget Diligentia
och är möjlig att hyra om någon är i behov av 6 000 atom-,
gas-, spräng- och brandskyddade kvadratmeter golvyta.
Kalla kriget är sannerligen över.
I maskinverkstadshallens ena ände låg svetsverkstaden,
avgränsad med tillfälliga men täta väggar.
Vid väggen till svetsverkstaden sitter en station för
ögondusch monterad.
I den väldiga maskinverkstaden fanns utrymme för vanlig maskinutrustning och för den avancerade gyroinstrumenttillverkningen. Kraven på ljus, renhet och reglerad luftfuktighet var mycket höga; de anställda bar skyddsrockar och hårhuvor.
26
företagsminnen 2013:5
Vänster: Vid dörren mellan maskin- och svetsverkstäderna. Frågan är hur man gjorde för att missbruka
dörröppnaren.
Nedan: Den tidigare monteringsverkstaden och rummen intill har använts som rekreationsutrymme. I ett
finns ett pentry, i ett annat står ett biljardbord med
köer och bollar kvar. Själva monteringssalen har gjorts
hemtrevlig med tygdraperier längs väggarna och tapeter i sjuttiotalsfärger.
Samtliga foton: Johan Strindberg.
Bergrumsfabriken hade sin egen färskvattenbrunn
och ett gediget fläktsystem. Samt naturligtvis sitt eget
reservkraftaggregat, från vilket det interna elsystemet
sträckte sig.
företagsminnen 2013:5
Ovanför en oansenlig trappa ligger avdelningen för
anläggningens stora fläktsystem. Här finner vi även ett
litet kontor för vaktmästaren, med kvarliggande ritningar
och tryckmätare för gassystem.
27
Från Mah-Jong
till Vamlingbolaget
Hos Kristina Torsson finns krea­
tivitet, entreprenörskap och
ideologisk övertygelse i lycklig
förening. Att mode som kulturuttryck ofta speglar nya samhällsföreteelser är i dag ett erkänt
faktum. Inte sällan har mode
dessutom blivit tolk för politiska
uppfattningar och ställningstaganden. | ingrid giertz-mårtenson
för ett halvsekel sedan hade vi i vårt land ett tydligt
exempel på detta. När den s.k. 68-rörelsen med sin vänsterideologi spreds i Sverige blev företaget Mah-Jong dess
företrädare då det gällde mode. Eller snarare anti-mode.
Tre starka individer, Helena Henschen, Veronica Nygren
och Kristina Torsson grundade ett företag med en klar
filosofi, formulerad i ett manifest med tydliga mål: samma
modell skulle finnas år från år, naturliga material, vackra
färgglada kläder för alla åldrar och storlekar. Allt skulle
tillverkas i Sverige för att på så sätt stödja den inhemska
tekoindustrin och inte utnyttja billig produktion i tredje
världen. I företagets ideologi fanns också en stark reaktion
mot snabba modeväxlingar och mot den perfekta kroppen
med det perfekta modeplagget.
I dag finns bara Kristina Torsson kvar av den berömda
trion. Hon ser tillbaka på Mah-Jongtiden:
– Vi var tre när vi startade 1967, helt överens om allt,
både formgivning och målsättning. Men det var jag som
till stor del ansvarade för det administrativa, formulerade
och skrev ihop värdegrunder .
Olika omständigheter gjorde att företaget efter tio år
lades ner 1977. Tekokrisen och höga tillverkningskostnader i Sverige bidrog. Helena Henschen hade redan lämnat
verksamheten efter två år, och Veronica Nygren fortsatte
som framgångsrik textilkonstnär. Kristina Torsson var den
enda som ville gå vidare.
28
Kristina Torsson. Foto: Vamlingbolaget.
Från DN till Gotland
Att återigen komma igång som designer och företagare
tog några år. Efter en bok och flera år som konsumentreporter i DN, kunde Kristina Torsson realisera sin dröm
och starta ett eget företag, Vamlingbolaget. Hon reste runt
i Sverige och tittade på lokaler. År 1983 kom möjligheten:
ett vackert gammalt mejeri på södra Gotland, dit Kristina
flyttade med man och två barn. ”Gotland lockade. Jag
hade tillbringat alla mina somrar där hos mina farföräldrar sedan barndomen.”
I dag finns allt från verkstad och färgeri till syateljé,
postorderrum och en butik i det gamla mejeriet. 7 anställda och delar av familjen finns med i verksamheten.
Värdegrunderna från Mah-Jong finns kvar: vackra vardagskläder som håller i flera år utan att följa modetrender;
naturmaterial, tillverkning i Sverige och goda arbetsförhållanden. Flera idéer och mönster från Mah-Jong finns
kvar i dagens kollektioner. Vissa av Helena Henschens
företagsminnen 2013:5
Sjuttiotalets markerade konturer präglar
denna familjekollektion i
blått. Foto: Vamlingbolaget.
företagsminnen 2013:5
29
Höstkollektion från Vamlingbolaget 2013. Tidens
utvecklig har påverkat mönstren, men grunden är
den samma som för Mah-Jongs tidigare formgivning. Foto: Vamlingbolaget.
och Veronica Nygrens mönster säljs fortfarande, och den
berömda Mah-Jongblomman lever vidare. Den designades
av Kristina Torsson och hör till de omkring 25 mönster
hon ritat. Många av dessa är klassiker som följer med år
efter år.
Nya projekt lockar Kristina Torsson. En stickad kollektion i samarbete med formgivaren Erica Laurell har varit
framgångsrik. Försäljningen sker dels via postorder, dels
i egen butik både på Gotland och i Stockholm samt på
ett kooperativ i Visby. Hemslöjden är en ny och värderad
kund där man hittar Vamlingbolagets produkter. ”Och
vi har tentakler ute för att sälja både i USA och Japan”.
En begränsad kapacitet i Sverige och på Gotland har dock
tvingat fram samarbete med andra länder. Vid försäljningstoppar förläggs viss plaggproduktion till Estland,
manchester tas från Kina och silketrikå från Turkiet.
Företagandets kreativa kärna
Hur ser Kristina Torsson på idén att driva ett företag i
dag, hur kan man kombinera entreprenörskap och kreativitet?
­– Jag är ganska ambivalent till företagsidén, men det
finns ju inget annat sätt att få fram sina produkter och föra
ut sin kreativitet, svarar hon. Vamlingbolaget är beroende
av sin kreativa kärna, det våra kunder förväntar sig och
tycker om. Det måste vi upprätthålla och föra ut.
Till detta tänkande hör honnörsord som tidlöshet och
hållbarhet. Kristina Torsson ser en förutsättning för hållbarhet i det faktum att företaget tillverkar i Sverige och
helst också i svenska material.
30
– Jag försöker jobba med gotländsk ull och strävar
efter bästa möjliga råvaror. Ser vad som händer på matsidan som inspiration. Men jag anser att alla textila
råvaror, t.ex. bomull, bör förädlas så långt det går i sitt
ursprungsland, av miljöskäl och för att ge jobb och inkomster där. Samma idé som när det gäller närproducerad mat.
Att dokumentera företagets kreativa uttryck och dess
produkter för framtiden är ett annat stort intresse hos
Kristina Torsson.
– Det förstod vi redan på Mah-Jongtiden, vi visste att
vi var annorlunda, älskade det vi gjorde och sparade både
plagg och skisser.
Historien dokumenterad
Mycket av detta finns i dag deponerat på Nordiska Museet,
Borås Textilmuseum och Centrum för Näringslivshistoria.
Men inte bara kollektioner bör dokumenteras och sparas.
Kristina Torsson vill också dokumentera vardagslivet inom
företaget, något som inte gjordes på Mah-Jongtiden.
– Hur vi jobbar i dag, hur arbetet görs bakom kulisserna
– det vill jag bevara för framtiden och låta omvärlden och
forskare ta del av avslutar hon.
Ett yttrande som ligger helt i tiden och en filosofi man
önskar att fler företag, inte bara inom modeindustrin, borde
göra verklighet av.
ingrid giertz-mårtenson är vd för Swedish Vision AB
och Senior Advisor vid Centrum för Näringslivshistoria
företagsminnen 2013:5
Stockholms stadsbud har inte
kunnat märkesskydda själva
beteckningen ”stadsbud”.
Men bara de som kommer från
de två föreningarna kan bära
den karaktäristiska mössan
med sin numrerade skylt. Foto:
Stadsbud i StorStockholm AB.
150 år av trapphus,
kassaskåp och konsertflyglar
”Till Eder tjänst ärade allmänhet, Herr och Fröken Stockholm”.
Så inleder Sixten Engzelius Stadsbudskårens krönika från början
av 1900-talet. Bärandets historia har pendlat mellan statistroller,
hundpassning och kassaskåpförflyttningar. I år fyller Stockholms
stadsbud 150 år. | marcus ridung
på en av bilderna vid Stadsbudens servicekontor i Årsta
sitter en man med benen i kors med en hund i famnen.
Han har hjälpt en dam att rasta hunden. Det var heller
inte helt ovanligt att man förr i tiden hjälpte damer och
herrar i rullstol runt kvarteret. Tiderna förändras. I dag är
det ofta företags- och privatflyttar, möbelmontering och
magasinering som står på agendan.
Bostäder byggs, företag byter ut inredningar och
människor flyttar ihop eller skiljer sig, och det är inte sällan man får inta rollen som terapeut samtidigt som man
bär. Människor har behov av att flytta. Och att prata,
säger Krister Nordström som började som stadsbud 1977.
– En av de stora fördelarna med arbetet är att man träffar
så många trevliga människor, ytterst sällan det omvända.
företagsminnen 2013:5
Det är en stor glädje när man utfört ett bra jobb och kunderna är nöjda och glada.
Han lyfter fram en speciell stadsbudsanda som fortfarande lever kvar. Det är den som fått honom att fortsätta
arbeta trots många tunga lyft med mycket trappbärning.
I dag har han arbetat med att bära i snart 40 år.
– Det blev lite av en tillfällighet, som för många andra.
Och jag blev kvar, också det som så många andra. Det blir
som en livsstil att jobba så mycket man vill en period för
att sen ta det lite lugnare. Allt efter behov och lust.
Två ekonomiska föreningar
I dag lever stadsbudsrörelsen vidare genom de två ekonomiska föreningarna Stadsbudens Service och Stadsbud i
31
Krister Nordström, bild tagen av Keta Gräsman.
Foto: Stadsbud i StorStockholm AB.
Storstockholm. Föreningarna uppstod 1961, då stadsbudskåren omorganiserade sig på begäran av myndigheterna.
Men moderniseringen av yrket började redan i mitten
av 1860-talet. År 1863 startade skådespelaren och sceninstruktören Christian Åbjörnson, med inspiration från den
köpenhamnska bybudsinstitutionen, Stockholms första
moderna stadsbudskår. Iklädda uniform av brunt mollskinn
och med en svart metallplåt över mösskärmen med inskrift
i gult: Åbjörnsons stadsbudskår. Buden var placerade i
strategiska hörn i Stockholms innerstad för att ta emot uppdrag från allmänheten. Järnvägsstyrelsen blev 1871 en stor
arbetsgivare då man inrättade ett avtal parterna emellan.
– Många stockholmare minns ännu ”stadsbud till
spår 11”, som man förr kunde höra i högtalarna på
Centralstationen. Men tiderna förändrades och utan
SJ:s stöd var det inte längre lönsamt att vara stadsbud på
Centralen. Därför lades verksamheten ner och flyttade till
kontoret på Skeppsbron, konstaterar Krister Nordström.
Ett männens yrke
Cykel, häst och vagn var de redskap som stod till förfogande innan lättare lastbilar gjorde entré i början på
1900-talet. Man tog byrån på ryggen och kofferten i
handen och cyklade iväg. Man budade nyhetsmaterial
till tidningar, piskade mattor och transporterade strömmingstrummor åt skärgårdsbåtarna. Men även inom filmen spelade man en stor roll vid hjälp av kulissbygge och
statistuppdrag. I dag är uppdragen inte lika spektakulära
även om det dyker upp ett och annat utöver det vanliga.
– Som när vi skulle bära upp ett helt hus, förvisso isär­
plockat, genom en skog långt ute i skärgården minns
Krister Nordström.
– Eller när vi fick hyra in en kranbil för att få in ett piano
på andra våningen i en villa.
32
Vid frågan om det har varit några kvinnor som arbetat
som stadsbud blir han osäker. Men han kan inte erinra
sig om det har funnits några. Stadsbudens historia verkar
vara männens. Vid vidare läsning ur Sixten Engzelius
Stadsbudskårens krönika kan man läsa om bland annat
Fjållan, Bråttom, Prästen och Mammas pojke. Om
okända och ökända män som började bära för att tjäna en
slant. Att det kunde uppstå osämja mellan de olika manskapen, men att det alltid har funnits god kamratskap inom
stadsbudskåren. Förr i tiden var det vanligt att stadsbud
ställde upp i olika evenemang, som bland annat gång- och
cykeltävlingar. I potten låg äran och en dosa snus skänkt av
cigaretthandlaren Hasselqvist.
Ett stadsbud är ett stadsbud
Under 150 år har det hänt en del vad det gäller verktyg,
redskap och uppdragsgivare. I dag använder man magasinskärror, bärhandtag och krysselar som gör arbetet
mer ergonomiskt. Samtidigt är mycket av arbetet sig likt.
Och kanske är det där tjusningen ligger. I en förändringens tid då alltmer går att effektivisera och digitalisera,
är stadsbud alltid ett stadsbud med uppdrag att bära och
förflytta, ett tidlöst yrke när det mesta andra förändras.
Och ett yrke som skrivit in sig både i Stockholms historia och i allmänhetens minne.
– Uttrycket ”Ett Stadsbud kan man lita på” är något som
är välkänt hos Stockholmarna, och det märker man när man
är ute på företag och institutioner, men också på flyttuppdrag hemma hos privatpersoner. De flesta slänger glatt åt en
sina nycklar och beger sig till jobbet och ber en slå en signal
om det uppstår frågetecken, avslutar Krister Nordström.
marcus ridung är utbildad litteraturvetare och verk-
sam som frilansjournalist.
företagsminnen 2013:5
Bländar bilens strålkastare? En kontroll av ljuskäglans fördelning i höjd- och sidled ger svaret. Bilden visar – som synes –
Odd Björnström, vid bilprovningsanläggningen i Kiruna under 1960-1970 tal. AB Svensk Bilprovnings historiska arkiv hos
Centrum för Näringslivshistoria.
Bilprovningen
minskade trafikdöden
På 1960-talet dödades över ett tusen personer varje år i den
svenska trafiken. Som ett motdrag grundades Bilprovningen. Nu
firar Bilprovningen sitt 50-årsjubileum i en tid av förändring. Det
gamla monopolet har ersatts av fri konkurrens på en omreglerad
marknad. | nils johan tjärnlund
sedan starten har långt över 200 miljoner personbilar
passerat besiktningen. Det är få svenskar som inte någon
gång har kommit i kontakt med Bilprovningen.
Idén till en obligatorisk fordonskontroll i Sverige föddes
egentligen redan före första världskriget, och under en period
fanns krav på besiktning av bilar i enskild trafik åtminstone
vart tredje år. Men reglerna slopades 1923. Åren efter andra
världskriget växte bilismen sedan snabbt, särskilt när bilimporten släpptes fri i början av 1950-talet: bilen sågs som en
företagsminnen 2013:5
frihetssymbol. Vägnätet rustades upp, och i innerstäderna ersattes äldre bebyggelse av parkeringsplatser och breddade gator. Men de nya vanorna orsakade också en dramatisk ökning
av trafikolyckorna. År 1951 var antalet dödade och skadade
nära 12 000, tio år senare hade siffran stigit till nära 23 000.
Det var alarmerande. Från politiskt håll kom flera förslag om en regelbunden fordonskontroll, som exempelvis
i Belgien. En av de främsta pådrivarna var kommunikationsminister Gösta Skoglund. Men det var en het potatis.
33
Allmänheten och pressen såg på reformen med missnöje.
Och statsminister Tage Erlander kände oro inför väljarnas
dom i det kommande valet.
Beslutet fattades så av riksdagen hösten 1963. Ett aktiebolag, AB Svensk Bilprovning, bildades med staten som huvudägare och med motorbranschen, motororganisationer, organisationer inom yrkesmässig trafik och bilförsäkringsföretag
som delägare. Verksamheten skulle drivas utan vinstsyfte och
bekostas av avgifter. Ett aktiebolag med myndighetsuppgifter
var en nyhet i svensk statsförvaltning. Det var uteslutet att
ge själva företaget myndighetsansvar. Lösningen blev att de
enskilda besiktningsmännen utövade myndighetsfunktionen,
som exempelvis att besluta om körförbud och ombesiktning.
Kris i starten
Redan nästa sommar skulle en provverksamhet vara igång.
Den utnämnde vd:n anlitade dyra konsulter, men veckor
och månader gick. I februari 1964 slog revisorerna larm.
Två tredjedelar av aktiekapitalet på en miljon var redan
förbrukat och Bilprovningen nära likvidation.
En ny vd utsågs, Alexej Pellijeff, som stod inför en
gigantisk uppgift att reda upp det ekonomiska haveriet. Han och personalen lyckades på mindre än ett år
bygga upp en landsomfattande verksamhet med över
100 stationer. Redan den 1 juli 1964 kom prov igång på
sju orter: Stockholm, Kalmar, Oskarshamn, Västervik,
Helsingborg, Arvika och Söderhamn.
Lokalbehoven var skriande, och ingenjörer sändes ut
över landet för att leta. I Sjöbo förvärvades en syltkällare! Det var en före detta bilverkstad som ägarinnan hade
byggt om till förråd. Kommunalingenjören i Falkenberg
föreslog en lokal som till och med hade färdig skylt:
”Köttbesiktningen” − det var bara att måla över ”Kött”.
I Avesta fanns en tänkbar lokal som saknade toaletter.
Kommunalrådet hade lösningen: ”den långa längan på salutorget” – 20 utedass i rad! I stället hyrdes en flyttbar toalett
med två avdelningar, en för personal och en för kunder.
Som tandläkarbesök
Att inställa sig hos Bilprovningen blev lika allvarligt, kanske allvarligare, än att gå till doktorn. Det finns berättelser
om bilägare som inte kunde sova natten innan.
­– Många kom med en oro inombords, förklarar Benny
Örnerfors, anställd i Bilprovningen sedan 2001 och företagets vd sedan 2012.
Historiskt var det ungefär som att göra ett tandläkarbesök. Man insåg att det var nödvändigt att besiktiga
bilen, och man gjorde det med frustration och skräckblandad förtjusning. Talande är att över 100 000 fler bilar
än normalt skrotades just åren 1964 och 1965. Samtidigt
skedde en rekordförsäljning av nya bilar. Goda tider?
Förklaringen är snarare bilägare som oroade sig för besöket och skrotade sin gamla kärra i förväg.
Tillkomsten av Bilprovningen medförde alltså en förnyelse
av bilparken. Och 1964 blev det dittills svartaste trafikolycksfallsåret. Därefter skedde ett trendbrott trots växande bilism.
34
Den till synes primitiva rosthammaren är ett centralt
redskap när ytterhöljets kondition ska bedömas. Årsta
våren 1965: bromsprovare Bosch. AB Svensk Bilprovnings
historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
– Bilprovningens främsta insats har utan tvekan varit
den förbättrade trafiksäkerheten, konstaterar Magnus
Ehrenstråhle, företagets vd åren 2001–2012.
Man kan lätt förstå vilken skillnad det blir när fordon
med påtagliga brister helt försvinner från vägarna.
Rostskador var det nästan vanligaste problemet. Bara
strålkastare och färdbroms hade högre underkännandefrekvens. Det ställde krav på kunskap och erfarenhet att
upptäcka dolda skador med den lilla rosthammaren.
Gradvis tillkom fler moment i besiktningsprotokollet.
Redan i slutet av 1960-talet infördes de första miljökraven.
Erfarenheter från USA visade på ökade hälsoproblem och
smog. Bilprovningen började kontrollera koldioxidhalten i
avgaserna vid tomgång.
– År 1989 införde Sverige som första land i Europa
krav på katalysatorer, och miljötänkandet är något som
Bilprovningen medvetet har fört ut till andra länder, säger
Magnus Ehrenstråhle.
– Inom den internationella samarbetsorganisationen
CITA har jag personligen drivit miljöfrågor i flera år.
Omvärlden är över huvud taget mycket intresserad av hur
Bilprovningen driver verksamheten med effektivitet och
hög standard.
Politisk dimension
Prästsonen Alexej Pellijeff var Bilprovningens ansikte
utåt som vd i mer än 20 år, fram till sin pensionering
1985. Som tidigare vd för Svenska Omnibusägarförbundet
hade han kontakter inom transportvärlden, och med en
företagsminnen 2013:5
Att åka till bilprovningen var som att åka till tandläkaren. Dessutom kunde det bli långa köer. Så se till att
boka tid i tid! 1978 AB Svensk Bilprovnings historiska
arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
bakgrund inom statliga utredningar kände han sig
även hemma inom departement och förvaltning.
Ännu närmare band till den politiska sfären fick
Bilprovningen från 1980-talets mitt och fram till
millennieskiftet. Bland vd:ar märks förre justitieministern Ove Rainer, socialdemokraten
Kurt Hugosson och kristdemokraten Per Egon
Johansson, och bland styrelseordförande moderaten
Görel Bohlin, LO-ordföranden Stig Malm och
förre centerledaren Olof Johansson.
På våren 2001 tillsattes Magnus Ehrenstråhle
som ny vd. Han kom från en rad uppdrag inom
industrin. På bara några år hade Bilprovningens
goda ekonomi nämligen urholkats för att täcka
olika framtidsprojekt och upplupna förluster.
– Kassan var så skral att jag måste börja med
att låna till de anställdas löner, berättar Magnus
Ehrenstråhle. Dessutom fanns ett jättelikt behov
av att rusta upp våra testanläggningar.
Ehrenstråhle reste runt i landet och besökte
medarbetare; de flesta hade aldrig mött en vd
tidigare. Organisationen sågs över, antalet distrikt minskades och ledningsgruppen byttes
ut. Inom företaget fanns 1 500 olika arbetsscheman. Om en person blev sjuk, kunde ingen
annan hoppa in.
– Jag bestämde att vi skulle införa tre, där
varje station var tvungen att komma överens om
ett. Dessutom gick vi från 2 400 anställda till omkring
1 300. Det var oerhört tufft, men öppen och ärlig kommunikation skapade förståelse och en väg framåt. Det hade
aldrig gått utan en lojal personal.
Samtidigt rustades Bilprovningen för nya tider.
– Intresset har varit stort kring våra it-lösningar med
många studiebesök från omvärlden beroende på att vi har
varit så tidigt ute, berättar Benny Örnerfors. Vi har också
alltid haft en företagsledning som varit beredd att satsa på
processeffektiviseringar för att skapa en bättre lönsamhet.
Under tio år kunde vi hålla konstanta besiktningspriser,
till stor del tack vare satsningarna på it.
Monopolet bort
Nu blåser förändringens vindar igen. Den 1 juli 2010 skrotades Bilprovningens monopol. Men efter ett år fanns bara
13 privata stationer mot Bilprovningens 210.
Ägarna beslöt därför att 2012 dela upp företaget geografiskt i tre lika stora delar. 70 stationer i Mälardalen och
norra Sverige köptes av Opus Group. Den andra delen
har i år tagits över av branschorganisationer och försäkringsbolag. Investmentbolaget Volati har fått i uppdrag att
driva de 56 stationerna.
företagsminnen 2013:5
Den återstående tredjedelen med 89 stationer, två mobila anläggningar och 650 anställda är numera ett helstatligt
bolag, AB Svensk Bilprovning.
− Vi ser det litet som en ny pionjärtid, 50 år efter den
förra starten. Nu har vi fri och full konkurrens, och det
finns en framåtanda som bygger på ett stort eget ansvar i
en plattare organisation, säger Benny Örnerfors.
− Vi är fortfarande långt från nollvisionen, men det är
en avsevärd skillnad mot förr. I dag har kunderna en djupare förståelse för nyttan med Bilprovningen, och medarbetarna har blivit bättre pedagoger, fortsätter han.
– Vi är skickligare på att informera hur vi jobbar för
att dels öka trafiksäkerheten, dels minska miljöpåverkan.
Vi kan också ge råd till bilägarna om hur de ska hålla sitt
fordon i gott skick, och numera blir många tacksamma
för de nedslag och påpekanden som de får. Det har skett
en avsevärd mental omställning under de 50 år som gått,
avslutar Benny Örnerfors.
nils johan tjärnlund är författare och vetenskapsjournalist.
35
I Berlin blir tysk
industrihistoria gripbar
Den tyske industrimannen Friedrich Flick (1883 – 1972) förkroppsligade Tysklands dramatiska industrihistoria. Den både geniale
och skrupelfrie Flicks hela karriär var förknippad med storpolitiken
– under första världskriget, under Weimarrepubliken, under åren
med nationalsocialism och till sist under förbundsrepubliken.
Nu ger arkiven insyn. | björn berghausen
han var en av de anklagade i Nürnbergprocessen,
och kring honom växte myter efter domen. I DDRpropagandan ansågs Friedrich Flick vara den viktigaste
”exponenten i en avskydd kapitalism”. I förbundsrepubliken hyllades han på 60-talet däremot som genial företagare. Bilden av Flick fick emellertid en slutgiltig fläck när
hans omfattande dolda donationer till de politiska partierna
i Västtyskland blev offentliga på 80-talet.
År 2004 blev diskussioner kring en utställning av
Friedrich Flicks barnbarn Friedrich Christians konstsamling startpunkten till tre stora studier om industrimannen
Flick i näringslivshistoriskt perspektiv. Vad innebar hans
agerande? Vilka följder fick det?
Forskningsarkivet Flick, som nu byggts upp i staden
Berlins näringslivsarkiv, växte sedan fram ur projektet
”Flick i 1900-talet”. Det blev verklighet inte minst på
grund av Dagmar Ottman, ett annat barnbarn till Friedrich
Flick, och förverkligades av en professor Norbert Frei
och hans medarbetare. Frei, historiker i Jena, gjorde den
unika arkivsamlingen tillgänglig för Berlins näringslivsarkiv, eftersom Flickkoncernens huvudkontor fanns där
fram till 1945. Med arkivmaterialet som grund gavs också
boken Flick: der Koncern, die Familie, die Macht (Flick.
Koncernen, familjen, makten) ut 2009 av Norbert Frei,
Ralf Ahrens, Jörg Osterloh och Tim Schanetzky.
100 meter dokument
Forskningsarkivet omfattar i dag omkring 100 löpmeter
arkivdokument. En stor del är kopior från mer än sjuttio
36
andra tyska och europeiska arkiv, och finns tillgängliga i
Berlin för forskare. En del är originaldokument från dotterbolag i Flickkoncernen, t. ex. Maximilianshütte i Bayern
och Friedrich Flick KG i Berlin. Till detta kommer material
från privatpersoner inom Flickföretagen och från familjen
Flick, bland annat privata fotoalbum som efterlämnades av
en som varit sekreterare vid Flick KG 1945.
I arkivet ingår även den samling som den amerikanske
åklagaren Benjamin B. Ferencz givit upphov till under
Nürnbergprocesserna, skadeståndsförhandlingar och
tvångsarbetarkäromål med mikrofichekopior av originalen från United States Holocaust Memorial Museum
i Washington, liksom kopior på rullfilm av dokument
och protokoll från Flickprocessen i Nürnberg och filmupptagningar av originalakter som beslagtogs av USA.
Handlingarna från finansmannen Rudolf Münemanns
insatser innehåller dessutom information om det tyska
industriundret efter andra världskriget.
Nürnbergfotoalbumet
Av särskilt stort historiskt intresse är ett fotoalbum i skinnband med inskriptionen ”Military Tribunal – Case V”.
Det sammanställdes av Odilo Burkart, chefen för Maxhütte,
i början av 50-talet som ett personligt minnesalbum och
gavs i några få exemplar till de medåtalade i Flickprocessen
som också hade avtjänat straff i krigsförbrytarfängelset i
Landsberg. Det fotoalbum som ligger i arkivet härstammar
från familjen Flick och tillhörde sonen Otto-Ernst. Det finns
endast ett övrigt allmänt tillgängligt album i tyska arkiv.
företagsminnen 2013:5
Vänster: Björn Berghausen, chef för Berlin-Brandenburgisches Wirtschaftsarchiv, med det minnesalbum som sammanställdes åt dem i Flickkoncernens ledning som funnits med under Nürnbergprocessen. Foto: Björn Berghausen.
Höger: ”Icke skyldig!” Friedrich Flick i vittnesbåset i Nürnberg 1945 – 46. Ur minnespärmen.
Albumet skildrar Flicks del i Nürnbergprocessen
ur de anklagades synvinkel och hur dessa uppfattade
processen som orättvis ”segrarrättvisa”. Bland de korta,
delvis sarkastiska, kommentarerna under de många
bilderna förekommer relativt ofta hatiska vändningar
om åklagarsidans personligheter och om åklagarvittnena. Huvudåklagaren Telford Taylor nämns i hårda
revanschordalag: ”Vägen från Nürnberg till Korea
innebär galgen för Taylor och helgongloria för enskilda
gravar i Landsberg.”
Den tidigare riksbanksordföranden Hjalmar Schacht
betraktades av de övriga anklagade som opportunist och
betecknades som ”råtta”, medan en av Flicks medanklagade företagsledare karaktäriseras som ”ordförande för
pessimisternas riksorganisation”.
Flickkoncernens ledning kände ingen skam för det
som kom fram utan gick enligt egen uppfattning moraliskt stärkt ur Nürnbergprocesserna, och det var även det
man förmedlade utåt. Fotoalbumet är därför inte minst
ett vittnesmål i den skulddebatt som materialet från
Nürnberg givit upphov till.
Händelser ...
Arkivet omfattar tiden från 1916 till 2005 och sträcker
sig därmed fram till nutid. Materialet återspeglar därmed de flesta händelser och förlopp av näringspolitisk
betydelse i tysk 1900-talshistoria. Några nyckelord
räcker för att ge en uppfattning om alla ämnen som
berörs i dokumenten: skadestånd till tvångsarbetare,
företagsminnen 2013:5
hyperinflation, global ekonomisk kris, ”förpolskningen” av Schlesien, Heinrich Himmlers umgängeskrets,
rustningssamtal, råvaruersättningsekonomi, ”arifiering”, tvångsarbete, Nürnbergprocess, uppdelning av
ägande av Tysklands tunga industri, försäljningen av
Daimler, och de skandaler som blev följden av avslöjandena av Flicks stora dolda donationer till västtyska
politiska partier.
... och personer
Namnen som dyker upp i handlingarna fungerar som
en ”Vem-är-vem” för tyska företagare och politiker.
Från Konrad Adenauer via Eberhard von Brauchitsch,
Odilo Burkart, Ernst Buskühl, Thomas Dehler,
Hermann Dietrich, Hermann Göring, Otto Andreas
Friedrich, Konrad Kaletsch, Wilhelm Keppler, Rudolf
Münemann, Paul Pleiger, Wolfgang Pohle, Günther
Quandt, Hermann Röchling, Walter Scheel, Hanns
Martin Schleyer, Willy Schlieker, Paul Silverberg,
Otto Steinbrinck, Franz Josef Strauß och Robert
Tillmanns till Albert Vögler.
Forskningsarkivet Flick i Berlin-Brandenburgs näringslivsarkiv har samlat handlingar från fler än 60 olika
arkiv världen över och gjort dem tillgängliga för allmänheten på en plats. En guldgruva för näringslivshistorisk
och tidshistorisk forskning!
björn berghausen är chef för Berlin-Brandenbur-
gisches Wirtschaftsarchiv. Översättning: Semantix.
37
Näringslivshistoria
med vänster hand
I år har det mycket omfattande projektet om Sveriges
historia avslutats. Under ledning av Dick Harrison har ett åttabandsverk utkommit på Norstedts, en tv-serie har sänts på TV4,
och en stor utställning har satts upp på Historiska museet i
Stockholm. Bokverket skulle bygga på den mest aktuella
forskningen om svensk historia. | anders johnson
debatt:
det står nu klart att projektet har misslyckats då det
gäller att skildra näringslivets historia. I tv-serien uppträder
Dick Harrison tillsammans med hobbysnickaren Martin
Timell. Bokverkets två sista band har historieprofessorerna
Yvonne Hirdman och Kjell Östberg som huvudförfattare.
Resultatet blir detsamma: en näringslivshistoria som, i dubbel bemärkelse, är skriven med vänster hand.
Jag har i Företagsminnen 4/2010 recenserat utställningen på Historiska museet. De övergripande texterna är
skrivna av Harrison, och han har inte ett gott ord att säga
om industrialiseringen.
Tv-serien är lika undermålig. I 1800-talsavsnittet omnämns kortfattat några viktiga uppfinningar och reformer,
till exempel ångmaskinen och laga skiftet. Men det enda
som sägs om företagare är i stort sett att ångsågsrevolutionen i Norrland innebar att ett fåtal industriägare blev
enormt rika medan flertalet av befolkningen levde på
svältgränsen. I 1900-talsavsnittet påstås att nya uppfinningar kom i början av seklet: kullager, separatorer och
dynamit. Att de två sista exemplen är feldaterade med
flera årtionden får man väl leva med. Vidare sägs att underklassen vid sekelskiftet trälar fram i fattigdom.
Ökat välstånd
Förvisso fanns mycket av fattigdom och elände för
hundra år sedan. Men halvseklet före första världskriget upplevde Sverige en snabbare välståndsökning
än under påföljande halvsekel. Åren 1870 – 1913 ökade
industriarbetarnas reallöner med 2,9 procent per år.
BNP per capita fördubblades mellan 1850 och 1900.
38
Spädbarnsdödligheten minskade från 15 till 9 procent,
och medellivslängden ökade med över tio år. Den enda
företagare som nämns i 1900-talsavsnittet är storskurken
Ivar Kreuger. Någon som blir förvånad?
Hur är det då med historieprojektets huvudprodukt,
Norstedts åttabandsverk Sveriges historia ? Allmänt kan
sägas att böckerna kännetecknas av undermåliga register
och en svåröverskådlig redigering, vilket avsevärt minskar
deras användbarhet som referenslitteratur.
Varje band har en eller två huvudförfattare och därtill
ett antal experter som skriver kortare temaartiklar. För att
få denna uppläggning att fungera fordras att man väljer
huvudförfattare som kan och vill ge en allsidig bild av sin
period. Alternativt att man ger ett sådant utrymme åt specialartiklar att luckorna i huvudtexten täcks in.
Jag har granskat hur näringslivets utveckling skildas i
de tre sista banden. I Företagsminnen 5/2012 recenseras
band 6 och 7. Det sjätte bandet är författat av Bo Stråth,
historieprofessor i Helsingfors. Han har på ett skickligt
sätt behandlat näringslivets utveckling under perioden
1830 – 1920. Det sjunde bandet, som behandlar perioden
1920–1965, är däremot en skandal vad gäller näringslivshistoria. Yvonne Hirdman ansvarar för tiden fram till andra världskriget och Urban Lundberg för efterkrigstiden.
Båda är verksamma vid Stockholms universitet.
Okunnigt
Även det åttonde bandet är en katastrof. Här behandlas
historien efter 1965. Huvudförfattare är Kjell Östberg,
professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola, och
företagsminnen 2013:5
ekonomhistorikern Jenny Andersson, verksam i Paris.
Det finns ett par godtagbara avsnitt om näringslivet i
detta band, bland annat en översikt av näringslivet vid
mitten av 1960-talet och en temaartikel av konstvetaren Sara Kristoffersson om IKEA i ett design- och
Sverigebildsperspektiv. I övrigt präglas texten starkt av
författarnas okunskap om modernt näringsliv. Östbergs
marxistiska bockfot sätter också tydliga spår i framställningen.
H&M och IKEA sägs vara ickeinnovativa företag.
Författarna har över huvud taget svårt att hitta några
exempel på innovativa företag under efterkrigstiden. De
enda de kan komma på är perstorpsplattan från Perstorp
AB, Tetra Pak och Gambro. Läkemedelsindustrin förbigås med största möjliga tystnad, trots att Astra tog fram
världens mest sålda läkemedel, Losec, och Leo världens
mest sålda icke receptbelagda läkemedel, Nicorette.
Hur är det då med ett av periodens allra mest innovativa företag, Ericsson? Detta företag lyckades ju dels klara
övergången från elektromekanik till elektronik, dels från
fast till mobil telefoni. Ericsson är det enda telekomföretag av betydelse i världen som har överlevt från den elektromekaniska eran fram till i dag.
Författarna säger visserligen att Ericsson klarat sig bra
och att det producerar ”avancerade telefonväxlar”. Men
därutöver fokuseras intresset på fackliga konflikter i företagets anläggning i Colombia, vilda strejker i Sverige
och Göran Palms reportagebok från LM. Inget sägs
heller om andra framgångsrika telekomföretag i
Sverige. Däremot en hel del om företag som misslyckades när it-bubblan sprack efter millennieskiftet.
I boken omnämns en hel del finansiella företagare. Men
de framställs framför allt som spekulanter som har berikat
sig själva utan att göra någon samhällsnytta. En av de internationellt sett främsta finansiella entreprenörerna under
senare decennier, Olof Stenhammar, nämns inte. Skulle
detta bygga på aktuell svensk forskning om finansiellt entreprenörskap? Pyttsan heller.
Den företagare som beskrivs mest utförligt i band 8 är
storskurken Refaat El-Sayed. Någon
som blir förvånad?
anders johnson är
skriftställare och publicerade nyligen biografin
Gustaf de Laval:
ett rastlöst snille på
Atlantis förlag.
Anders Johnson.
Foto: Margarita Feldman,
Centrum för Näringslivshistoria.
Bara skattesmitare?
Om KappAhls grundare Per-Olof Ahl sägs bara att han
ansågs betala för lite i skatt. Gustaf Douglas betecknas
som en passiv storägare, trots att han är en av huvudpersonerna bakom Securitas utveckling till ett av världens
största säkerhetsföretag och Sveriges största företag, mätt i
antal anställda i världen. Han har också medverkat till att
Assa Abloy är världens största låsföretag.
företagsminnen 2013:5
39
mats larsson är professor i ekonomisk
historia i Uppsala.
Före de platta paketens tid
sverker jonsson, Den svenska
möbeltillverkningen 1850 – 1950: en
småindustris framväxt. Gidlunds
Förlag, 2013.
När man i dag talar om svensk
möbelindustri går tankarna mot
Älmhult och IKEA. Det finns
emellertid en intressant förhistoria som hittills varit försummad.
Ekonomhistorikern professor Sverker
Jonsson från Göteborg har i ett viktigt arbete belyst hur möbelindustrin
växte fram från 1850-talet.
Ursprunget till möbelindustrin kan
spåras i det som brukar kallas protoindustrin, där hemslöjden i det agrara
samhället blev en av flera bisysslor.
Den tidiga lokaliseringen med tillgång
till råvaror visade sig blir viktig även
framöver. Tillgången till vattenkraft
blev mindre viktig som lokaliseringsfaktor i takt med att elektrifieringen
spred sig över landet. De tidiga småindustrierna inom möbelindustrin blev i
allt högre utsträckning lokaliserade till
de framväxande stationssamhällena i
takt med järnvägens utbyggnad.
Det krävdes inte så stora investeringar för att starta egen möbeltillverkning,
vilket var en viktig faktor för det fram-
40
växande småföretagandet inom möbelindustrin. Det blev dessutom vanligt att
starta eget bland de arbetare som var
verksamma vid litet större möbelfabriker. De relativt sett lägre lönekostnaderna i de mindre stationssamhällena
och den närliggande landsbygden, var
också en viktig faktor. Jonsson belyser
också hur Lindome under lång tid,
alltsedan 1600-talet, var en viktig faktor
i möbeltillverkningen med framför allt
stolar som framgångsrika produkter.
Men det hantverk som bedrevs där
kunde inte stå emot mer industriellt
inriktade produktionsmetoder som
präglade flera företag i Småland, som
efter sekelskiftet 1900 blev centrum för
flera möbeltillverkningsföretag.
Pinn- eller Wienerstol?
Författaren visar på ett fascinerande
sätt hur villkoren såg ut i de tidiga
fabrikerna, där flera av företagen
på allvar gick mot en industriell fas
genom tillverkningen av pinnstolar. Pinnstolarna mötte emellertid konkurrens från de så kallade
Wienerstolarna, men när patentet
gick ut tog flera svenska tillverkare
upp en sådan tillverkning. Det kan-
ske mest kända exemplet utgjordes
av Gemla , beläget i Diö norr om
Älmhult i södra Småland. En framgångsfaktor i fallet med Gemla var
närheten till goda järnvägsförbindelser, först i och med att Liatorp fick
järnväg, sedermera, från 1916, med
tillkomsten av stationen i Diö.
Under mellankrigstiden börjar på
allvar industrialiseringen av möbelindustrin. Den geografiska koncentrationen till Tibro och Småland förstärks ytterligare. Små elektriska motorer, elektrifieringen av landsbygden
och ett ökat levebrödsföretagande efter
mellankrigstidens ekonomiska kriser
kan nämnas i detta sammanhang.
Genom några tydliga exempel illustreras hur mekaniseringen medförde
stora produktivitetsförbättringar.
De gamla maskinerna existerade
emellertid fortfarande i produktionen. Den nya maskinparken infördes
därmed stegvis under mellankrigstiden. Flera av de tidiga bilderna – där
bokens praktfulla bildmaterial av Ewa
Hamberg förhöjer berättelsen – illustrerar en i huvudsak manligt dominerad arbetskraft, men Jonsson lyfter på
ett förtjänstfullt sätt fram den viktiga
företagsminnen 2013:5
roll som kvinnor och barn spelade i
möbelindustrin. Motsvarigheten till
dagens ”frisörstolar” där man hyr in
sig som egen företagare fanns även
i möbelindustrin; det var känt som
Tibrosystemet, eller ”bänkskutteriet”.
Villkoren var emellertid så pass undermåliga att flera av de som hyrde in
sig i möbelfabrikerna snart försökte bli
egna företagare i egen lokal eller återgick till att bli arbetare.
Funkis eller ornament?
Mellankrigstidens ökade välstånd i
Sverige ledde till en ökad efterfrågan på nya möbler till hushållen.
Funktionalismens genombrott och
andra preferenser spelade en stor
roll i sammanhanget. Det skulle
emellertid dröja ytterligare en tid
innan tillräckligt stora serier medförde en prispress. Dessutom ändrades konsumenternas preferenser
inte lika snabbt som de nya funktionalistiska idealen. Det så kallade
garnityrmöblemanget var fortfarande viktigt. I orter med möbelindustrier som Edsbyn, Bjärnum och
Virserum, präglades tillverkningen i
högre grad av masstillverkning.
företagsminnen 2013:5
Samtidigt fanns det betydande
inslag av hantverkskicklighet i NK:
möbelfabriker med en exklusiv inriktning. Dessutom började möbeltillverkningen till den ökande kontoriseringen att bli allt viktigare. AB
Åtvidabergs förenade industrier var
dominerande, och Jonsson belyser den
ryska marknadens kollaps i samband
med revolutionsåren. Efterföljaren
Nya Åtvidabergs industrier fick ny
fart under mellankrigstiden, tidigare
skildrat av professor Kersti Ullenhag.
Utvecklingen i samband med
krigsslutet 1945 illustrerar en ny tid
då folkhemmet på allvar växer fram
och ett nytt synsätt på planering och
standardisering avseende bostädernas
utformning blir mer utbrett. Även
möblernas roll i denna process blir
belyst av författaren.
Nykterhet och järnvägar
Vilka faktorer låg då bakom möbelindustrins utveckling, där småföretagandet präglade industristrukturen
under så lång tid, och varför koncentrerades industrierna till vissa platser
i landet? Naturligtvis blir ekonomiska
faktorer viktiga; kapital, naturresur-
ser och järnvägens roll blir belysta,
men professor Jonsson stannar emellertid inte vid enbart klassiska ekonomiska förklaringsfaktorer. Genom att
diskutera möbelindustrin i relation
till nyare teorier om kluster, stigberoende och nätverk, belyser han ytterligare tänkbara förklaringar bakom
lokalisering och entreprenörskap.
En sådan är de mindre företagarnas
engagemang i nykterhetsrörelsen och
frikyrkoförsamlingar, men Jonsson belyser även exempelvis professor Anna
Götlinds forskning, som snarare tonar
ned frikyrkornas betydelse i Dalarna.
Jonsson noterar exempelvis företagarföreningarnas lokala betydelse.
Professor Jonsson har i denna bok
genomfört ett stort och välskrivet arbete som ger viktiga kunskapsbidrag
kring småföretagandets villkor i en
bransch som strax efter undersökningsperioden skulle omvandlas och
internationaliseras på ett dramatiskt
vis. Låt oss hoppas att det kommer en
fortsättning. Dessutom får läsaren flera
intressanta exempel på hur mekaniseringen och industrialiseringen påverkade en hel bransch. Jag hade uppskattat
om det även hade funnits ett index.
41
börje isakson är journalist och författare och har bl. a. medverkat i
tidningar som Teknikens Värld, Månadsjournalen och Dagens Industri. Han har skrivit flera böcker om historia, den senast utgivna
heter Två dygn som förändrade Sverige. 1809 års revolution.
I naturens sköte
rose-marie dietrichson: Hargs bruk, del I och II, bokförlaget arena.
Hargs bruk ligger i nordöstra Uppland,
söder om Östhammar, och hör inte
till de mer kända bruksorterna. Nu är
emellertid dess historia skriven, i tre
band. De två första, som nu finns utgivna, behandlar 1600- och 1700-talet
samt 1800-talet. Och det är inte vilka
band som helst, de är gedigna, förnämligt formgivna och rikt illustrerade.
De berättar en lång historia. Bruket
grundades 1638, som säteri, efter en
bytesaffär mellan översten Hans Kyle
och drottning Kristina. År 1756 blev
det fideikommiss och har sedan dess
ägts av samma släkt. Hargs bruk anses
också vara det mest välbevarade av de
uppländska bruken. Men böckernas
främsta värde ligger inte i att de be-
42
handlar just Hargs bruk, utan i att de
mer närgånget än vanliga historiska
skildringar berättar om livet och arbetet på ett bruk och hur det har förändrats genom århundraden.
Författaren porträtterar naturligtvis brukets ägare, adelsmän och
adelskvinnor, ofta med tjänst vid
hovet eller den statliga förvaltningen.
Men hon lyfter också fram de olika
befattningshavarna, tjänstefolket,
smederna, bönderna med flera, och
deras uppgifter. Läsaren får veta hur
gruvbrytningen gått till och förändrats, hur man kolar, hur övergången
från vattenkraft som drivmedel
till ångmaskiner genomfördes, hur
brandskyddet anordnades, hur lant-
bruk och skogsbruk har utvecklats
och mycket annat.
Som till exempel hur transporterna ordnades, vad man åt, hur det
festades – både på herrgården och i
vagnshuset, hur de ekonomiska uppoch nedgångarna påverkade bruket
och dess människor, hur barnen levde
och utbildades. Och hur fattigvården
organiserades. Det mesta finns med,
från gruvdrängens arbetsuppgifter och
de anställdas löner till besöket av kung
Oscar II och prins Eugen (1887).
Hargs bruk I och II är ett förstklassigt ”gräv-där-du-står-projekt”
– Rose-Marie Dietrichson är historielärare, bosatt i Harg – som är värt
både beundran och begrundan.
företagsminnen 2013:5
En omstridd familj
bernt hermele: Firman: Sveriges mäktigaste mediesläkt Bonnier, leopard förlag.
björn af kleen: Lucke och Lull: arvet efter en Bonnier, weyler.
I december 2012 förklarade Stockholms
tingsrätt att Anna Toss, utomäktenskaplig dotter till Lukas (Lucke)
Bonnier och Margareta (Lull) Toss
inte hade rätt till bolagsandelar i
Bonnierkoncernen. Det kan vara en
anledning till att två av höstens böcker
granskar Bonnierimperiet. En annan
kan vara att koncernens vd, Jonas
Bonnier, överraskande avgick under
våren. Under hans vd-tid, alltså sedan
2007, har resultatet sjunkit från 1 533
miljoner kr (2008) till 644 miljoner
(2011).
Både Bernt Hermeles Firman
och af Kleens Lucke och Lull tar
avstamp i tingsrättens dom. Inom
Bonnierfamiljen har de inomäktenskapliga barnen genom åren fått
andelar i företaget som gåvor, andelar
som ger en ganska rejäl utdelning
varje år. Den totala utdelningen 2011
var 141 miljoner kronor som fördelades på 76 delägare.
Men sådana gåvor får alltså inte
Anna Toss eller andra ”bastarder”. De
ingår, enligt juristerna, inte i den kulturella gemenskap som odlas inom familjen. I Bernt Hermeles Firman är detta
emellertid bara ett sidospår. Han riktar
främst in sig på Bonnierkoncernens historia, ekonomi och makt. Förlagen och
tidningarna känner de flesta till, men
Bonniers stora inflytande över tv (TV4
och C More), film (SF Bio tills våren
2013) och kanalerna för bokdistribution
(bl.a. Adlibris och Pocketshop) är mer
okända. Bernt Hermele lyfter fram
detta och diskuterar den obefintliga
svenska mediepolitiken.
Men han har mer att berätta, bland
annat om Albert Bonnier Jr:s nej till
företagsminnen 2013:5
att starta McDonald’s i Sverige (Albert
gillade inte malet kött), framgångsrika
klipp, tveksamma skatteaffärer, ledningsproblem och rättsliga tvister med
utomäktenskapliga barn. Samt, inte
minst om dagens digitala utmaning
som tvingar tidningar att lägga ner
världen över. Klarar Bonniers omställningen? Hittills har de satsningar som
gjorts visat sig misslyckade.
Hermele blandar högt och lågt, fakta
med anekdoter. Resultatet är en underhållande berättelse om en familj/
koncern vars historia och framtid påverkat och påverkar de flesta svenskar.
Vem är med i familjen?
Björn af Kleens bok kretsar mer kring
den frågeställning som utesluter Anna
Toss som andelsägare i Bonniers:
Finns det inom familjen ett kulturellt
kapital som utomstående – som utomäktenskapliga barn – saknar?
För att få svar på det skildrar han
bland annat Albert Bonnier Jr:s och
Lukas Bonniers framgångar som ledare
för en tidningskoncern, analyserar hur
veckotidningarnas upplagor påverkats
av samhällsutvecklingen och intervjuar
familjemedlemmar, både de få som
arbetar aktivt inom Bonniers och de
många som får del av utdelning utan
att arbeta för den. Det ger intressanta
inblickar i såväl veckotidningshistorien
som Bonnierfamiljen och det interna
maktspelet i ett familjeimperium, men
något tydligt svar på frågan om dagens
Bonnierfamilj besitter något speciellt
kulturellt kapital ger det inte.
af Kleens bok är resonerande och
analyserande, den ställer få hårda
frågor. Och den ger inte något svar
w e y l er
Lucke
& Lull
arvet efter en
bonnier
björn af kleen
på frågan som också Bernt Hermele
ställer: Hur ska det gå för mediesläkten och vem ska nu leda Bonniers?
Men båda författarna tycks ense om
att vem det än blir så kommer hen att
få ta i med hårdhandskarna.
43
hörna
e de
nr e
d sw
e de
n ab
Edward Blom är en välkänd tv- och
radiopersonlighet, engagerad i allt som rör
mat, dryck och historia. Han är knuten till
Centrum för Näringslivshistoria, där han har
ett långt förflutet bl.a. som Företagsminnens
chefredaktör i tio år.
rikskupongerna 40 år
fulla tomtar
Det jag saknar mest från mina 16 år som anställd på
Centrum för Näringslivshistoria (i dag är jag bara knuten
till centret som fellow writer) är, förutom de fantastiska
arbetskamraterna, de inte mindre fantastiska små häften
som berättigade till läckra restaurangbesök var lunch. Vi
talar om rikskuponger.
Rikskuponger infördes i Sverige 1973 av företaget
Eurocard Nord AB och firar alltså sitt 40-årsjubileum.
Avsikten var att fler yrkesverksamma skulle
äta riktig lagad mat till lunch och därmed
arbeta bättre. Staten fann idén samhällsnyttig, och länge var skattereglerna därför
förmånliga. På 1970-talet hade man
dock ännu inte reglerat vad som
fick köpas för kupongerna,
och många struntade i
lunchen under veckan och använde
i stället häftet
till en helkväll
på krogen till
helgen. I dag är
Rikskuponger uppköpt av den franska
motsvarigheten Ticket
och del av en internationell
koncern.
Flasketiketter började på 1870-talet ersätta
de korkstämplar som tidigare varit ölets
enda igenkänningsmärke. Hos Centrum
för Näringslivshistoria finns det en fantastisk samling av julölsetiketter, och
de allra flesta pryds av tomtar.
Under hela 1800-talet var tomtar
omåttligt populära och kunde ge
namn åt allt från skurpulver till
mineralvatten. En del av julölstomtarna tycks dock ha tittat lite väl
långt ner i öltunnan själva. En av de
populäraste etiketterna som användes
av flera olika bryggerier föreställer en
tomte som måste
hänga över julölsskylten för att
förbli stående. Lustigt
nog var etikett-tomtarna
som mest berusade under
starkölsförbudets tid
1917 – 1955. I dag skulle
Systembolaget inte
tillåta förpackningar
som på det viset uppmanar till berusning ...
44
carlsberg sveriges historiska arkiv
hos centrum för näringslivshistoria.
företagsminnen 2013:5
delikatesser halvväg till hades
berns jubilerar
fors gr ens pr
od uk tions
hist or isk a ar
ki v ho s ce nt
ru m för nä ri
ng sl iv sh ist or
ia .
Skybarer i all ära, men visste ni att det även finns
krogar i underjorden? I fjället Kiirunavaara har
LKAB brutit järnmalm sedan början av 1900-talet,
och gruvan är i dag världens största underjordsgruva. Den första s.k. huvudnivån anlades på 345
meters djup. Där skapades för ett drygt halvsekel
sedan ett litet underjordiskt samhälle med tåg, personalutrymmen, verkstäder – och restaurang!
Under åren har nya huvudnivåer tillkommit och
dagens ligger mer än en kilometer under jordskorpan. Restaurangen ligger dock kvar på 1977 års
nivå, på 775 meters djup. Följdriktigt heter den
också KUJ 775, där bokstavskombinationen står
för ”Kiruna under jord”.
KUJ775 serverar både lunch och middag och
erbjuder även takeaway för de som arbetar längre
ner i berget. År 1997 fick restaurangen finbesök
i form av den ständigt förfriskade, engelske
tv-kocken Keith Floyd, som glad i hågen stod
och svängde ihop kulinariska läckerheter halvvägs till Hades. Naturligtvis använde han sig
av Kirunagruvans egen delikatess, den från
Nobelfesten berömda shiitakesvamp som odlas
i en av gruvans övergivna styrcentraler 540
meter under jorden.
Tyvärr är KUJ775 en ren personalmatsal dit
vanlig allmänhet inte äger tillträde, men vem
vet om inte snart en stjärnkock tar över och
öppnar ett nytt Fäviken med lavar, svampar,
slemmögel och alger odlade i själva gruvan.
tr
h o s ce n u m f ör n
är
is
sh
rn
li
vs
ri
a.
be
gs
to
företagsminnen 2013:5
H. Berns faktiskt grundat sitt första
schweizeri, och 1854 flyttade han till
h
den då nyanlagda Berzelii park.
Så rörelsen Berns är 170 år.
Ett schweizeri var en fantastisk blandning av konditori och bar. Här åt man
bakverk, lyssnade på musik,
rökte cigarr, drack kaffe, te,
likör, toddy – och framför allt
punsch. I samband med jubileet har Berns därför tagit fram
en jubileumspunsch vid namn
”Hålligångpunsch” som Steffo
Törnqvist, jag och ett par andra spritexperter fick vara med och välja ut. Lite
mindre söt än vanlig punsch, och med en fin
efterbeska – kan rekommenderas.
in
is
v
rki
Stockolmsklenoden Berns salonger har firat
aa
k
s
ri
150-årsjubileum med två rungande fester:
to
en för personalen och en för inbjudna.
Själv fick jag delta i båda två, fast
uppifrån lilla scenen, där jag iklädd
frack och hög hatt satt och åt och
drack i min ensamhet – då och
då avbruten för att inför gästerna
berätta om etablissemangets
historia. Något jag gjorde
för Företagsminnens läsare
redan för femton år sedan, i
nummer 1998:3.
Som vanligt beror dock allt på
hur man räknar. År 1863 blev Berns
Stockholms största nöjesetablissemang
med invigningen av den första salongen, och
det är det som nu firas. Men redan 1843 hade Robert
45
UDDA FÖREMÅL
Vad bör finnas i varje väl förvaltat näringslivsarkiv? Det
självklara svaret är naturligtvis en rejäl uppsättning
yxor, avpassade för skilda
uppgifter. Eftersom Centrum
för Näringslivshistoria är väl
förvaltat kan vi här se några av våra arkivyxor. Dessa
är nyligen deponerade från
Gränsfors bruk i Nordanstig lite
söder om Gnarp.
Bruket är unikt inte bara genom sin ålder
yxtillverkningen startade 1902 – uan också genom
att tillverka handsmidda yxor, signerade av respektive smed. Till arkivet kom en liten klyvyxa,
smidd av Mikael Sundberg, en vildmarksyxa
av Mattias Mattsson och en ”utomhusyxa” av
Lennart Pettersson.
Det sägs ibland att de sista i sin bransch oftast
går en ljus framtid till mötes. Den siste hästskosmeden möter exempelvis en långt större, men
delvis förändrad efterfrågan än vad han eller
hon kan täcka. Förhoppningsvis gäller detta
även yxsmeder. Centrum för Näringslivshistoria
står i alla fall berett närhelst vindfällen, knäckta telefonstolpar eller ur Ulvsundasjön uppfiskade slipers kommer i dess väg. Gränsfors
bruks historiska arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria.
46
företagsminnen 2013:5
smartPhoNe
nR r
t 8k
et r 3
Fö
Läs Företagsminnen på din
eller läsPlatta
LADDA NER VÅR APP IDAG!
Vem vårdar
dra nytta
aV din
historia
företagets historia?
Låt experter ta hand om käll­materialet
och skapa affärsnytta ur er historia.
Varje företags historia är unik och en viktig del i
varumärket. Historien hjälper dig att tolka samtiden
och bättre förstå framtiden, och ger värdefull kunskap om såväl näringsliv som samhällsutveckling.
Centrum för Näringslivshistoria hjälper svenska
och internationella företag att använda sin historia
till nytta för sig själva, journalister, forskare och
alla andra som är nyfikna på det som varit. Vi ger
aktuella skeenden ett historiskt sammanhang i allt
från föredrag och seminarier till böcker, utställningar och webbplatser.
Vi har världens största näringslivsarkiv. Här
finns material från fler än 7 000 företag – dokument och böcker, fyra miljoner fotografier, filmer,
hundratusentals ritningar och tiotusentals föremål,
reklamprodukter och designmaterial.
Låt våra experter ta hand om ditt företags historia. Bli medlem redan i dag i den ideella föreningen Centrum för Näringslivshistoria och stöd
bevarande och berättande av den svenska näringslivshistorien.
Vi är en affärsdrivande ideell förening med
uppdrag att bevara och presentera näringslivets historia i världens största näringslivshistoriska arkiv. www.naringslivshistoria.se 47
BesÖk Gärna WWW.narinGsLiVshistoria.se
företagsminnen 2013:5
UR ARKIVET
År 1959 kunde den nya yrkeskvinnan få denna
broschyr om en ”Eva-försäkring” i sin hand,
formgiven i sobert Skandiablått med eleganta
teckningar från den moderna kvinnans liv. Den
ger en föraning om ett kommande samhälle där
både män och kvinnor arbetar på samma villkor.
Samtidigt ger den också inblick i värderingarna i ett Sverige där de offentliga socialförsäkringssystemen ännu inte byggts ut. Den
nittonåriga studentskan i broschyrens ena exempel erbjuds i 2013 års penningvärde att för
2 800 kronor om året om tio år ta ut 23 500
48
vid exempelvis bosättning, dessutom få 58 900
på 60-årsdagen, samt ett livskydd till anhörig
på 118 000 om hon avlider dessförinnan.
Då förutsattes att premien skulle betalas
till 55 års ålder, och eftersom det inte anges
om premien höjdes med prisindex är det svårt
att säga vilken förräntningen egentligen blev,
i den mån försäkringen skulle ses som sparande. Den stora förmånen var onekligen livskyddet, till exempelvis barn, om det skulle hända
den nya yrkeskvinnan något. Skandias historiska
arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
företagsminnen 2013:5
Nya medlemmar i centrum december
för näringslivshistoria 2013
Medevi Brunn AB förvaltar Sveriges äldsta
hälsobrunn, norr om Motala invid Vätterns östra
strand. Läkaren Urban Hjärne upptäckte 1678
platsens källa och öppnade en hälsobrunn. Kurerna blev kända, och det ordnades till och med
friplatser för mindre bemedlade. Bland brunnsgästerna blommade sällskapslivet; ett minne av
det är den grötlunk till musik som fortfarande
sker, som traditionsladdad motion.
Medevi Brunn AB
är ett familjeföretag.
Anläggningen är i dag
i första hand plats
för konferenser, men
brunnskällan är fortfarande öppen och det
hälsosamma vattnet
tillgängligt för varje
besökande.
Candyking säljer och distribuerar godis och
snacks till dagligvaruhandeln, i Sverige under
gamla namnet Karamellkungen. Karamellkungen startade 1984 som Karamellgrossisten och
köptes 1997 av Fazerkoncernen. Elva år senare
övergick det i Accent Equitys ägo. Snart börsnoterade Candyking säljer nu helhetslösningar
för lösgodis i dagligvaruhandeln i Sverige,
Finland, Norge och Storbritannien, och har
dessutom verksamhet på Irland och i Baltikum.
I dag har företaget omkring 800 anställda,
en omsättning på 130 miljoner euro, och har
förutom lösgodiset också natursnacksmärket
Parrots och konfektyrsortimentet Premiyum.
Misa AB (metodutveckling, individuellt stöd,
samhällsdeltagande och arbetsdeltagande)
startade 1994 och har omkring 180 anställda.
Uppgiften är att stödja människor med bl.a.
funktionshinder i arbetslivet; uppdragen kommer från kommuner. − Vi vet att personer med
funktionsnedsättning kan delta i arbetslivet
med rätt stöd, konstaterar företagets ägare
Lennart Jönsson. Arbete är en viktig del av det
”normala livet”. De sociala aspekterna är minst
lika viktiga som arbetsinsatsen: att åka till ett
arbete, att inordna sig i arbetsförhållanden,
att delta i arbetsuppgifternas rytm och att få
socialt umgänge med arbetskamrater.
Genom medlemskapet visar företag och organisationer sitt stöd för näringslivets historia. Många är både medlemmar och använder våra tjänster.
Alla våra medlemmar hittar du på: www.naringslivshistoria.se/Om-oss/Foreningen/Vara-medlemmar
Full fart i vänföreningen
den 11 september möttes Sällskapet Näringslivshistoriens
vänner – en lyckad kväll i Sveriges äldsta affärsbanks gömmor!
Sällskapet är Centrum för Näringslivshistorias vänförening. Föreningens första arrangemang blev ett besök
i Enskilda bankens lokaler på Kungsträdgårdsgatan 8 i
Stockholm. Martin Joanson, facility manager på SEB,
guidade genom bankens historia med hjälp av anekdoter
om såväl Wallenbergarna som de många vaktmästare och
springpojkar som jobbat i lokalerna. Joanson berättade också om själva husets historia och dess arkitektur. Han förklarade till exempel varför banken aldrig prytts av någon stor
skylt eller flagga på utsidan. Enligt gamle Marcus ”Dodde”
Wallenberg, som huserade i byggnaden fram till sin död
1982, behövdes det inte: ”Kungliga slottet har ingen skylt
men människor hittar ju dit ändå.”
I fortsättningen planerar vänföreningen fyra arrangemang
per år. Syftet är att medlemmarna ska få tillfälle att uppleva
företagshistoriskt intressanta miljöer, bekanta sig med unikt
arkivmaterial och unika föremål, utbyta tankar om historiska
företagarprofiler och även träffa näringslivsprofiler av i dag.
Och inte minst, under trevliga former träffa varandra.
företagsminnen 2013:5
Taklagsfest. Axel Wenner Gren ackompanjeras på gitarr.
Fotograf: Gösta Nordin.
Vill du gå med i vänföreningen eller veta mer om kommande arrangemang, mejla till [email protected]!
Och läs mer på www.naringslivshistoria.se/vanforeningen
49
Av Hans G. Svensson
Lös korsordet och vinn en bok!
Skicka in korsordet till: [email protected] eller Företagsminnen/korsord,
Centrum för Näringslivshistoria, Grindstuvägen 48 – 50, 167 33 Bromma. Glöm inte
att bifoga ditt namn och din adress. Dragning bland rätta svaren sker 13 januari 2014.
Vinnaren får senaste rapporten i skriftserien Näringslivshistoria: Näringsfrihetens
tid – Reformer, industriutveckling, kulturklimat av Göran Ahlström med flera,
Centrum för Näringslivshistoria 2013.
Förra numrets vinnare och rätta svar hittar du på www.naringslivshistoria.se/korsord
50
företagsminnen 2013:5
Fråga Företagsminnen
ic as hist or isk
a ar ki v ho s ce
nt ru m för nä
ri ng sl iv sh
ist or ia .
Vem var egentligen
den där Earl Grey
som nämns på
tepåsarna?
Malin Liljequist
sorten ”earl grey” är internationell, uppkallad efter
Charles Grey, andre earl Grey, som levde 1764 – 1845,
och bland annat var brittisk premiärminister. Historien
säger att han fick te smaksatt med bergamottolja i gåva
från Kina. Teet ska ha varit speciellt lämpat att användas tillsammans med det hårda vattnet på earlens gods i
Northumberland. Firman Jacksons ska 1830 ha fått överta
receptet till smaksättningen.
Hur fast bakgrunden är till dessa uppgifter är osäkert.
Säkert är i alla fall att Earl Grey-varianten i dag är en
av Sveriges populäraste tesmaker. Vi finner grundvarianten och exempelvis ryskt och persiskt Earl Grey hos
firman Twinings, som nu också köpt upp den tidigare
nämnda Jacksons of Piccadilly. Liptons har sitt Earl Grey,
och det var med Liptons tedrickandet satte fart: se
www.unileverhistoria.se/Lipton
Det har inte alltid varit så. I etnologen Birgitta
Conradsons och Nordiska museets lilla Tekult och tekultur från 1994 citeras både positiva och starkt negativa
omdömen. Materialet kommer från en undersökning om
svenska dryckesvanor gjord på 1960-talet.
Ser vi till den svenska tebranschen har det skett uppköp
och sammanslagningar som inverkat på perspektiven bakåt. Kobbs ägs numera av familjeföretaget Löfbergs. Kahls,
också det ett familjeföretag, drivs vidare, men har inriktat
sig på egna butiker för både kaffe och te.
I dag saluförs en mängd varianter av Earl Grey.
Michael Peduru-Aratchi vid Lanka te- och kryddimport i
Stockholm konstaterar att bas-tesorten både kan vara svart
och grön, och komma från Kina, Indien eller Sri Lanka.
Sammantaget står de olika Earl Grey-varianterna för en
betydande del av försäljningen.
Beredningen kan emellertid ske på många sätt.
Använder man naturlig bergamottolja får man en renare
smak, men aromen dunstar och försvagas ganska snabbt;
den håller i sig på sin höjd ett år. Använder man däremot
ett bergamottgranulat kan smaken förbli konstant i upp
till två årtionden, men det innebär också att artificiella
smakförstärkare finns med i det te man köper.
Enligt Michael Peduru-Aratchi är smaksatta teer ett traditionellt inslag i kinesisk kultur. Det gäller inte bara enkla beredningar, som exempelvis med jasminblommor, utan också
mer sammansatta, som kombinationer av bergamottkryddad
Earl Grey, röksmakande lapsang souchong och jasminte.
Så smaksatt te är tydligen ingen nyhet, konstaterar
Företagsminnenredaktören och tar ännu en kopp starkt
assam-te, utan andra mersmaker än lite mjölk. Och tackar
alla Facebookvänner som hjälpte till med svaret.
Per Dahl, redaktör
STÄLL EN FRÅGA: Har du en fråga om näringslivets historia, om personer,
företag eller produkter. Mejla den till [email protected] så får du
svar från Centrum för Näringslivshistorias team av arkivarier och historiker.
51
företagsminnen 2013:1
52 hanen – allmänna råd mot brandfara, cirkulär
Framsidan för Röde
från Svenska brandskyddsföreningen, no 16. 1926. Liljeholmens
Stearinfabriks arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
företagsminnen 2013:5
Magasinet Företagsminnen utges
av Centrum
för Näringslivshistoria, www.naringslivshistoria.se