Anna i Brunsberg

Anna i Brunsberg
Det är annandagjul 1902 och
stormen viner runt den lilla torpstugan i Brunsberg. Anna har
samlat barnaskaran runt sig.
Det är Johan (19), Martina (15),
Carl-Olof (13), Ester (10), Axel (8)
Semmy (5) och Nelly (3). I knät
hos mor sitter minstingen Gunnar som är lite över året. Plötsligt
slår katastrofen till. Taket lyfter i
en orkanby och rasar ner längs
en vägg. Till den skräck som då
infann sig, återvände min farfar
Carl-Olof många gånger under
sitt långa liv. ”Ja´ minns att vi barn
började gråta nä´ moe´ den natten
sa att nu ä´ de´ väens sista ti som
ä´ kommen.”
Hur familjen klarade sig i den halvt nedrasade torpstugan fram till det nya huset på
gården blev färdigbyggt har jag inget svar på.
Det fanns ytterligare en torpstuga på gården
som de kanske kunde flytta in i. Femtio år
efter julastormen föddes jag i det hus som
1902 stod halvfärdigt i Brunsberg. I huset
var spåren efter Anna få. Förutom en stor
hemmasnickrad byrå – ”mossa byrå” – fanns
det en sliten duk och en spinnrock som varit
hennes. Det jag saknade allra mest var ett foto
av Anna, men hon lät aldrig fotografera sig.
Mina frågor till farfar om Anna var många.
De gånger farfar berättade om ”moe” var
det alltid med värme i rösten. Det var ”moe”
som tvekade när Salomon fick för sig att han,
som fattig torpare på Skogatorp, skulle köpa
Brunsberg 1901. ”Ja minns hu´ moe gick av
å an, natt ette natt, å försökte övertyga fae
att slå tankarna ur hågen. Hon fösto´ vecka
bekymme´ de´ skålle föra me´ se”. Och det
var ”moe” som gjorde att han aldrig köpte
den amerikabiljett som han sparat ihop till.
”Moe ba´ me´ stanna hemma, å då jeck ja´
hennes velje´ te´ mötes å stannade i Brönnsbej”. För att något närmare beskriva henne
utgick farfar från sin syster Ester. ”Ester va´
mest lik moe av oss syskon. Moe va´ lika
starke å lika snälle å gohjärtade som Ester”.
Anna var en djupt troende och när hon var
i kyrkan hördes hennes sångröst över alla.
”Ingen sjongde så grant som moe”.
Mot bakgrund av dessa fragmentariska bilder
jag fått av Anna genom farfar, kompletterat
med det som går att läsa ut ur kyrkoböcker,
ska jag försöka teckna en bild av den kvinna
som är min och många andras anmoder.
Annas uppväxt
Anna föddes den 15/2 1862 på ett av de två
torpen i Brunsberg. Dit hade hennes föräldrar Olof (1822) och Catharina (1824) flyttat
från Århult 1851. Hon var yngsta barnet i
syskonskaran. De större syskonen var Ingrid (1848) som alltid kallades Inga, Johan
August (1851) och Salomon (1857). Här
12
bodde hon tills hon blev 18 år. Då flyttade
hon tillsammans med åldriga föräldrar till
Hyltan, där hennes äldste bror Johan August
sedan en tid var torpare.
Hur Annas liv som barn i Brunsberg gestaltade sig kan jag bara fantisera om. Ängarna
ner mot Stensjön var de samma då som när
jag var barn om än något stenigare, smultronställena troligen de samma och kanske
njöt hon som jag av att bada en varm sommardag. Jag utgår ifrån att Anna gick i skolan, åtminstone en kort tid. Sedan 1842 var
samtliga socknar i Sverige skyldiga att ordna
skollokaler och lärare, men det rådde ingen
plikt att som förälder ombesörja att barnen
gick dit. Enligt farfar fanns det en skola vid
Stensjöholm. Troligen var det där Anna fick
lära sig att läsa och skriva. Konfirmerades
gjorde hon som jag i Agunnaryds kyrka. Då
1877 var kyrkan alldeles nybyggd.
Annas make, Salomon Nilsson född 1857
kom som dräng till Brunsberg och träffade
där sin blivande hustru.
igen och nu till Skogatorp under Ugglansryd.
I näst intill väglöst land levde familjen här sitt
liv, med långa dagsverken för Salomon på
Ugglansryd. På Skogatorp utökas barnaskaran ytterligare med Axel (1894), Semmy
(1897), Nelly (1899) och Gunnar (1901). Det
kunde hända att ”fröken” (Fröken Raab på
Ugglansryd) kom ridande till Skogatorp. Vid
ett sådant tillfälle uppmärksammade hon att
Johans ena fot var missbildad vilket gjorde
att han hade svårt att gå. ”Fröken” bekostade
en operation i Ljungby för den lille torparpojken, en insats som ingen skulle glömma.
Dottern Ester var den som, både till sätt och
utseende, var mest lik Anna.
Giftemål och barn
När Anna fortfarande bodde kvar i Brunsberg kom det ett syskonpar från Vislanda
dit som dräng och piga. De båda syskonen
Anna Maria (1854) och Salomon (1857) var
uppvuxna under synnerligen knappa förhållanden. Efter att deras mor gått bort och far
flytt till Tyskland hade de mer eller mindre
varit hänvisade till varandra. Anna gifter sig
med Salomon Nilsson den 10/11 1883. För
en tid flyttade nu Anna tillbaka till Brunsberg
och där föds Johan vid jultid samma år.
Året efter flyttade familjen till Sjöbacken
under Grythults Storegård och Salomon blev
torpare istället för dräng. Här föds Per Olof
1885, men han blir endast en dag gammal.
1886 är det åter dags för flytt och nu till
Plangatan under Fåglasång. Här föds Martina
(1887), Carl-Olof (1889) och Ester (1892).
Samma år som Ester föds flyttar familjen
Flytten tillbaka till Brunsberg
Det är 1900 som Fröken Raab på Ugglansryd
misslyckas med ett stort dikningsprojekt
och delar av Ugglandsryd måste avyttras.
Eftersom Brunsberg hade ett eget registernummer och låg i gårdens utkant blev det
den gården som bjuds ut till försäljning för
7000 kr. Vad är det som gör att en torpare
i det läget bestämmer sig för att köpa gården? Var fick han pengar ifrån? Vem gick i
borgen? Tyvärr frågade jag aldrig farfar hur
det gick till, jag vet bara att Anna var orolig
och försökte avstyra projektet. Den 12/11
1901 blir torparen Salomon hemmansägare
i Brunsberg. Strävsamma år följer med husoch ladugårdsbygge. Semmy kunde berätta
om hur märkvärdigt det var när de flyttade
in i det nybyggda huset. Rummen på nedre
våningen fick namn efter färgen på tapeterna
– röda rummet, gröna rummet - däremot
inreddes aldrig övervåningen under Annas
tid i Brunsberg.
Anna och hennes starka
familjeband
Av farfar kunde jag förstå att det för Anna var
viktigt att ha en nära kontakt med syskonen
och deras familjer. Deras liv var sammanflätade och av kyrkoböckerna framgår att
kusinerna på olika sätt stödde varandra på
väg ut i livet.
Ingas liv var kantat av bekymmer för både
henne, släkten och inte minst för Anna. Efter
att hon varit piga på några gårdar återvände
hon till föräldrarna i Brunsberg och födde där
(enligt husförhörslängden) tre barn utanför
äktenskapet (Karin 1872, Syster 1874 och
Bror 1878). Barnens far var Nils Öfverbeck
som kommit till Ugglandsryds herrgårdsbyggnad från Ystad som kakelugnsmakare.
Föräldrar och syskonen försöket övertala
Inga att inte gifta sig med honom, men utan
framgång. År 1878 gifter de sig och hon flyttar till det lilla torpet Viken under Deranäs.
Här födde Inga ytterligare sex barn (Olga
1880, Nils 1881, Nelly 1883, Frans 1885,
Bror Nils 1888 och Carl 1891). Endast fem
av barnen nådde vuxen ålder Berättelserna
är många om hur Öfverbeck styrde såväl
Inga som barnen med järnhand. Mot alla
odds kom barnen väl ut i livet. Karin kom
till Helsingborg, Bror blev militär vid Svea
Livgarde i Stockholm, Nelly reste till NordAmerika, Bror Nils anställdes vid järnvägen
och Carl kom till Västerås och blev ingenjör.
Johan August och hans Catharina bodde
först i Hyltan och sedan i Södra Björkerås.
De fick barnen Johannes (1873 dör 1885),
Magni (1874), Hanna (1877), Carl (1879),
Jon (1879), Salomon (1884 som dör vid
födelsen) och Jenny (1888). När föräldrarna
dog med ett års mellanrum skingrades familjen 1900. Magni som tog namnet Rydén
och Jon som bytte till Johan Lindqvist, blev
båda stamanställda vid järnvägen, den förre
i Göteborg och den senare i Åmål. Bröderna
Magni och Johan beredde väg för kusin Bror
Nils i Deranäs så att också han kom in vid
järnvägen. Hanna och Jenny emigrerade
i början av 1900-talet till Nord-Amerika,
troligen tillsammans med kusin Nelly. Det
mest häpnadsväckande livsödet för en småländsk torparson stod Carl för. Han blir 1905
missionär i Kina och stannar där i över 40 år.
Förutom sin missionärsgärning för Helgelseförbundet var han fredsmäklare i Nord-Kina
under det blodiga inbördeskriget.
Salomon gifte sig med Eva i Nockarps Östergård och blev arrendator där. De fick döttrarna Emma (1880) och Jenny (1883). Emma
emigrerar till Nord Amerika vid samma tid
som kusin Nelly i Deranäs och kusinerna
Hanna och Jenny i Södra Björkerås. Emma
kom dock tillbaka efter några år till skillnad
från kusinerna. Salomons familjesituation
var inte enkel. Hans hustru Eva blev (enligt
husförhörslängden) sinnessjuk och döttrarna
Brunsberg omkring 1920 där Annas och Salomons son Karl-Ola (min farfar) med maka Gerda
(min farmor) har tagit över gården. Här med barnen Solvej och Artur.
kom aldrig att bilda familj. Salomon blev en
högt aktad och from man som kombinerade
sitt jordbrukarliv med att vara bygdens ”vedkastarpräst”. Det innebar att han sjöng och
höll andaktstunder i hemmen och då särskilt
i samband med dödsfall.
I fem-sexårsåldern upptäckte jag, till min
stora besvikelse, att jag inte hade något
släktnamn. Maj hade jag fått från min födelsemånad, Lena för att min faster tyckte det
var fint och ett prinsessnamn skulle alla ha
vid den tiden så det fick bli Birgitta. Då ryckte
farfar in och räddade situationen. ”Du hete´
Lena ette min moe. Hon hette Anna Helena.”
Kanske var det då min nyfikenhet på Anna
väcktes. Jag är stolt över att bära namnet efter
en sådan klok och strävsam kvinna som Anna
Helena i Brunsberg.
Lena ”i Brunsberg” Fritzén
Anna dog 54 år gammal. Dödsannonsen
skickades till släkt och vänner tillsammans
med en inbjudan till begravningen som
började med utfärdsbön på morgonen i
sorgehemmet.
Anna i Brunsberg - en
värdig förebild
Anna födde nio barn varav åtta nådde
vuxen ålder. Hon skulle så småningom få
23 barnbarn som nådde vuxen ålder, men
hon fick endast uppleva 2 av dessa. Ester
hann få döttrarna Anna (1913) och Sanny
(1916) innan Anna gick bort. När Anna på
vårvintern 1916 höll Sanny till dopet var
hon hjärtsjuk. Hon dog 54 år gammal på
yngste sonen Gunnars konfirmationsdag
den 24/4 1916, eller som farfar uttryckte
det ”Moe döe den dan Gunnar geck till
skreft”.
13