GöteborgsOperan Christina Nilssons Gata 411 04 Göteborg
Tel: 031-10 80 00 Biljettkassa & Restaurang: 031-13 13 00
www.opera.se/danskompani facebook.com/GOdanskompani
GöteborgsOperan 2015
GöteborgsOperans Huvudsponsorer:
Göteborgs Hamn, SKF, Volvo
The almost nearly perfect
Säsongen
2015/2016
Gemensam/
ensam
Mongrel
Regi och koreografi Marina Mascarell
Kompositörer Chris Lancaster och Yamila Ríos
Dramaturgi Bodil Persson
Scenografi och kostymdesign Kristin Torp
Ljusdesign Loes Schakenbos
Ljuddesign Yamila Ríos
GöteborgsOperans Danskompani
soft cell
Världspremiär
17 oktober
2015
Regi och koreografi Constanza Macras
Kompositör Almut Lustig
Dramaturgi Tamara Saphir
Scenografi Kristin Torp
Kostymdesign Daphna Munz
Ljusdesign Sergio Pessanha
Fotodesign Manuel Osterholt
GöteborgsOperans Danskompani
OBS! I soft cell förekommer stroboskop och höga
ljudnivåer. / Strobe lights are used in soft cell, and
periods of high volume also occur in this piece.
Föreställningens längd:
ca 2 tim 50 min inkl paus.
För fullständig medverkandelista,
se sid 7 resp 21.
Innehåll
”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.” 4
Adolphe Binder, konstnärlig ledare Dans
Mongrel
Var dig själv! Var som oss!
11
Intervju med Marina Mascarell
Främlingen bor i oss
15
Bodil Persson, dramaturg
Också i musiken märks temat om jantelagen
18
Chris Lancaster & Yamila Ríos, kompositörer
soft cell
Livet innanför våra väggar 25
Intervju med Constanza Macras
En mikrobild av kollektivet 28
Tamara Saphir, dramaturg
Att skapa musik för dans är som att måla luften 30
Almut Lustig, kompositör
Biografier34
GöteborgsOperans Danskompani 40
Produktionsansvariga 2
The almost nearly perfect
Ekaterina Schushakova
51
The almost nearly perfect
3
”Frihet är alltid de oliktänkandes frihet.”
”Freiheit ist immer die Freiheit des Andersdenkenden.”
-Rosa
Luxemburg
Samstämmighet i åsikter och attityder verkar styra våra liv. Under frihetens och jämlikhetens flaggor finns ett starkt krav på likriktning och bekräftelse av de etablerade
systemen.
Demokratiernas och konsternas roll måste vara att hjälpa de oliktänkande att ifrågasätta och skapa nya arenor. Frihet och demokrati, behovet att leva fritt och uttrycka
mångfald måste bekräftas av de som tänker annorlunda.
Hur närmar en sig förhållandet mellan kollektivism och individualitet? Hur starkt trycker kollektivet ner individualismen – vad är ”för mycket” för styrande maktstrukturer?
Finns det tolerabla nivåer av individualitet, och kan gruppdynamik fungera, absorberas
och assimileras?
Det verkar finnas en uppenbar konfrontation mellan individen och kollektivet i det
skandinaviska samhället speglat i Jantelagens
tio budord och i konst skapad av personer
som Lars von Trier, Ingmar Bergman och Roy
Andersson. Här ryms både förtryck och frihet.
I dessa tider av intolerans har konsten en
skyldighet att ställa obekväma frågor. Frågor
om sociala förhållanden, förväntade sätt att
vara och bete sig. Därför tillägnar jag denna
uppsättning alla oliktänkande, som utvecklar
och förändrar världen vi lever i.
-Adolphe
Binder
Konstnärlig ledare GöteborgsOperans
Danskompani
4
The almost nearly perfect
Jantelagen
“Freedom is always the freedom of dissenters.”
Conformity and convention seem to determine the
course of our lives. Beneath the flags of liberty and
equality there is a strong demand for conformism and
orthodox confirmation of established systems.
Democracies’ role, as well as the arts, must be to help
the non-conformist, the non-normative to question and
create new spaces. Freedom and democracy, the need
to live freely and articulate diversity must be confirmed
by those who think differently.
How does one approach the relationship between collectivity and individuality? How much does the collective
suppress individuality – what is “too much” for normative
power structures? Are there tolerable parts of individuality and can group dynamics work, be absorbed and
assimilated?
There seems to be an apparent confrontation between
Jantelagen består av tio ”budord” präglade av trångsynthet
och avundsjuka. Den formulerades av den dansk-norske
författaren Aksel Sandemose i hans bok
”En flykting korsar sitt spår” (1933). Jantelagen slår ner på
individualitet – man ska inte sticka ut, inte tro att man är
förmer än andra. Det bästa är att vara en i mängden.
Jantelagen innehåller även ett hotfullt, elfte bud, kallat
Jantes strafflag: Tror du inte att jag vet någonting om dig?
the individual and the collective in Scandinavian societies mirrored in the 11 laws of Jante and reflected upon
in art from Lars von Trier to Ingmar Bergman and Roy
Andersson. It seems to encapsulate both. Suppressing
and liberating at once.
Art has a duty, in this time of intolerance, to ask uncomfortable questions. Questions regarding social issues,
established ways of being and acting. This production
is therefore dedicated to all anti conformists, who make
the world evolve and bring change.
-Adolphe
Binder
Artistic Director GöteborgsOperans Danskompani
1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10.Du skall inte tro att du kan lära oss något.
The cultural term “The Jante Law” first appeared
in Danish-Norwegian author Aksel Sandemose’s
book “A fugitive crosses his tracks” (1933). The
law consists of ten rules which, characterized by
village mentality, sums up the mechanisms of envy
and jealousy.
1. You’re not to think you are anything special.
2. You’re not to think you are as good as we are.
3. You’re not to think you are smarter than we are.
4. You’re not to convince yourself that you are better than we are.
5. You’re not to think you know more than we do.
6. You’re not to think you are more important than
we are.
7. You’re not to think you are good at anything.
8. You’re not to laugh at us.
9. You’re not to think anyone cares about you.
10. You’re not to think you can teach us anything.
The Jante Law also has a eleventh rule, called ”the
penal code of Jante”:
11. Perhaps you don’t think we know a few things about you?
The almost nearly perfect
5
Mai Lisa Guinoo
Mongrel
Regi och koreografi Marina Mascarell i samarbete med
team och dansare
Kompositörer Chris Lancaster & Yamila Ríos
Dramaturgi Bodil Persson
Scenografi och kostymdesign Kristin Torp
Ljusdesign Loes Schakenbos
Ljuddesign Yamila Ríos
Koreografassistent James O’Hara
Musiker: Chris Lancaster (cello), Yamila Ríos (sång och
elektronisk musik), Maths Tärneberg (slagverk)
Text Jérôme Delbey, Toby Kassell, Marina Mascarell
På världspremiären dansar: Astrid Boons, Jérôme Delbey,
Toby Kassell, Maxime Lachaume, Fan Luo, Waldean Nelson, Anna Ozerskaia, Dorotea Saykaly, Ekaterina Shushakova, Florian Teatiu, Lee Yuan Tu, Arika Yamada
6
The almost nearly perfect
Längd ca 1 tim 5 min
The almost nearly perfect
7
Den blå mannen
Efter sex år i Madrid lämnade jag staden och flyttade till Nederländerna. Jag var då 24 år gammal. I dag ser jag de åren som år av
sökande, växande, nyfikenhet och kärlek. Jag bodde mitt i Madrid,
i Chueca-området, där det på ett sätt känns som om man bor i en
småstad. Den typen av gemytlighet är vad som gör Madrid så magiskt. Det var under dessa eklektiska år som jag då och då såg en
blå man på gatan. Han var inte målad med blå färg och bar inte blå
kläder, utan han var blå, en mild blå färg. Hans hud, hans skor, hans
hår och hans kläder var täckta av ett tunt, blått lager. Han var blå,
helt enkelt. Han verkade bo på gatan och jag stötte alltid på honom
sent på kvällen, promenerande eller sittande på en bänk. Jag försökte alltid titta på honom så länge det var möjligt utan att verka
obehaglig. En dag såg jag honom inte längre. Jag lyckades aldrig
lösa gåtan, men den blå mannen har etsat sig fast i mitt minne.
Marina Mascarell
The blue man. I left Madrid after six years and moved to The Netherlands. I was then 24 years old. Today, I look
upon those years as years of search, growth, curiosity, love. I lived in the center of Madrid, in Chueca district,
an area with a small-town-feeling. This is also the magic of Madrid, its coziness. During these eclectic years, I
occasionally came across a blue man in the streets. He wasn’t painted in blue nor wearing blue clothes, nevertheless he was blue, a soft blue. His skin, his shoes, his hair, his clothes had a thin layer of blue. He was simply
blue. He seemed to live in the street and I always ran into him late at night. Walking or sitting on a bench. I
always tried to watch him for as long as possible without becoming a nuisance. One day, I didn’t see him anymore. I never got to decipher his gaze. But he is still etched in my memory.
Marina Mascarell
8
The almost nearly perfect
Ekaterina
xxxxxxxxSchushakova, Florian Teatiu
The almost nearly perfect
9
Var dig själv! Var som oss!
Med Mongrel (byracka) vill Marina Mascarell ge ett
annorlunda perspektiv på hur en främling kan närma
sig ett nytt samhälle eller en ny gemenskap. Och hur
identifierar man vem som är en främling?
– Jag vill förmedla en kollektiv upplevelse som får var och en att ifrågasätta vår
inställning till främlingar och samhället.
Mongrel utforskar jantelagens system att straffa den vars tankar eller livssyn skiljer
sig från majoritetens.
– Man kan tro att jantelagens trångsynthet och avundsjuka är en skandinavisk företeelse,
men den är universell. Människans rädsla för det främmande, och för att själv bli utesluten.
Marina Mascarells ämnen må vara tunga men precis innan allt går över gränsen bryts
dramatiken av någonting helt annat, något absurt.
– Jag tror att jag har en rätt torr humor. Den där typen av humor där skrattet fastnar i
halsen. Humor som får dig att tänka snarare än att brista ut i skratt.
I Mongrel finns en påtaglig konfrontation mellan individens vilja att vara unik och behov av
att passa in. Och mellan nyfikenheten och rädslan som det nya, det främmande, kan väcka.
– Vi är så rädda för att ifrågasätta och ändra på våra uppfattningar, men det är någonting vi måste göra för att mogna som människor. Främlingen, nykomlingen, kommer med nya tankar som kan förändra och utveckla oss. Så varför straffar vi nykomlingen istället för att omfamna henne?
Mongrel visar också ett kollektiv/ samhälle som inte längre tar ansvar när en individ i
gruppen tar rollen som ledare. Här har Marina Mascarell inspirerats av den tysk-judiska
filosofen Hannah Arendt, främst känd för sin kritik av totalitarismen och den som myntade uttrycket ”den banala ondskan”. Vad får ”vanliga” människor att begå vidriga brott?
Hur kan ett system skilja en människa från hennes förmåga att tänka och reflektera?
10
The almost nearly perfect
Maria Yamada
Arika
Chiara Mezzadri
Be yourself! Be like us!
With Mongrel, Marina Mascarell wants to give a different
perspective on how a stranger can approach a new society
or a new community. And how do you identify a stranger?
“I want to convey a collective experience that encourages each one of us to question our attitude towards
strangers and society.”
Mongrel examines The Jante Law’s system of punishing anyone whose thoughts or perspective on life differs from that of the majority.
“You might think that this is purely a Scandinavian
phenomenon, but it is in fact universal. Peoples’ fear
of the unknown and of being excluded themselves.”
In Mongrel there is a palpable confrontation between
the individual’s desire for uniqueness and the need to
fit in. And also between the curiosity and fear that can
be sparked by the new and strange.
We’re so afraid of questioning things and changing our
perceptions, but it’s something we have to do in order to
grow as people. The stranger, the newcomer, brings new
ideas that can change us and help us develop. So why
do we punish the newcomer instead of embracing her?”
Mongrel also shows a collective/society that relinquishes responsibility when an individual in the group
takes on the role of a leader. For this element Marina
Mascarell has been influenced by the German-Jewish
philosopher Hannah Arendt, chiefly renowned for her
critique of totalitarianism and the person who coined
the phrase “the banality of evil”. What is it that makes
“normal” people carry out heinous crimes? How can a
system separate a person from her capacity to think
and reflect?
“My most significant feature as an artist is my strong
The almost nearly perfect
11
– Det mest signifikanta draget hos mig som konstnär är mitt starka behov av att
ifrågasätta och förändra saker och ting. Att skapa dans är mitt sätt att vara aktivist.
Mina föräldrar diskuterade alltid politik när jag växte upp. Kanske blir det så efter fyra
decennier av diktatur och utrensning av oliktänkande. När du till slut får lov att sätta
ord på dina tankar har du mycket att säga.
Marina Mascarell skapar ett nytt verk per år och skapandeprocessen följer alltid
samma regler:
– Först och främst tillbringar jag lång tid med att komma nära ämnet som jag vill
utforska i verket. Sedan experimenterar jag tillsammans med dansarna, låter stegen
födas ur en idé som motiverar rörelserna, innan det är dags att rädda det som fungerar och utveckla bitarna till en produktion.
Inför Mongrel har Marina Mascarell läst mängder av böcker, forskningsstudier och artiklar om Sverige och Skandinavien, sett filmer av skandinaviska regissörer och lyssnat
till dansarnas personliga erfarenheter av sin tid i Sverige.
– Vi spanjorer har en bild av Skandinavien som vi gärna vill kopiera – allt fungerar så
bra och är så snyggt. Men det finns glapp som inte syns från utsidan. Mellanrum som
ger en mörkare bild av hur saker och ting fungerar.
I våras delade Marina Mascarell ut ett frågeformulär till ett antal personer i Göteborg. Här fanns frågor som ”Känner du din granne?”, ”Gillar du monarkin?”, ”Tycker du
att det finns någon gemensam rädsla i dagens svenska samhälle?” och uppmaningar
som ”Nämn fem framträdande drag i den svenska kulturen”.
– En sak som många svarade var, att i Sverige spelar det ingen roll vem som är chef.
En avsaknad av hierarkiskt tänkande, som ni är stolta över. Men, samtidigt svarade
många också att de gillar monarkin. Ni är så stolta över er jämlikhet – men samtidigt
har ni en kung. Den dubbelheten gör mig nyfiken, säger Marina Mascarell.
Nästan alla medlemmar i GöteborgsOperans Danskompani kommer från andra
länder än Sverige, och Marina Mascarell har samlat in deras personliga berättelser och
intryck av vad som karaktäriserar det typiskt svenska. Här ryms både dråpligheter och
svår utsatthet. Tillsammans har de analyserat och kokat ner intrycken till essenser som
används i Mongrel. Marina ger ett exempel:
– I Sverige, om någon frågar ”Hur mår du?” verkar det korrekta svaret vara ”Bra, bra!”.
Om det är för att ni inte vill vara till besvär, eller på grund av integritet vet jag inte. Men
det är slående. Ni har som is i era känslor, är bra på att dölja vad ni egentligen menar.
Jag brukar säga till dansarna att ”Ni måste hålla det kallt. Om ni känner tio, visa mig sju.”
-
12
Carin Arell
The almost nearly perfect
need to question and change things. Creating dance
is my way of being an activist. Politics was a constant
topic of discussion between my parents when I was
growing up. Perhaps that’s a consequence of forty
years of dictatorship, of trying to eradicate freedom
of thought. When you’re finally allowed to speak what
you think, you have a lot to say.“
Marina Mascarell reads masses of books, research
studies and articles about Sweden and Scandinavia
before starting work on Mongrel. She also watched
films by Scandinavian directors and listened to the
dancers’ personal experiences of their time in Sweden.
“We Spaniards have an image of Scandinavia that
we’re keen to replicate – everything works so well and
is so attractive. But there’s a gap that you can’t see
from the outside; the space in between that offers up
a darker image of how things work.”
In the spring, Marina Mascarell sent out a questionnaire to a small group of people in Gothenburg. The
questionnaire asked things like: “Do you know your
neighbour?”, “Do you like the monarchy?”, “Do you
think that there are any common fears in Swedish society today?” and challenges such as “Name five striking features in Swedish culture”.
“One thing that many people said was that in Sweden it
doesn’t matter who’s the boss. There’s a lack of hierarchical thinking, which many people are proud of. But at the
same time, many also said they like the monarchy. You’re
so proud of your equality, but you have a king. That contradiction got me thinking,” says Marina Mascarell.
Almost all the members of GöteborgsOperans Danskompani come from a country other than Sweden, and
Marina Mascarell has collected their personal stories
and impressions of what characterises the typical
Swede. There’s scope here for both hilarity and deep
vulnerability. Together they have analysed and condensed these impressions to leave the core essentials,
which are used in Mongrel. Marina gives an example:
“In Sweden, if someone asks how you are, it seems the
correct way to respond is “Great!” I don’t know whether it’s because you don’t want to be a burden, or due
to pride. But it’s striking. You’re very cool emotionally,
and you’re good at hiding what you really mean. I usually tell the dancers: “Keep it cool. If you feel ten, show
me seven.”
The almost nearly perfect
13
Lee-Yuan Tu
Främlingen bor i oss
Om man vill begripa vad samhället är, var ska man då
börja? I individen eller i relationerna? I den enskilda
människans handlingar och tankar – eller i de villkor
hon ges av de andra? Hur fria är vi att handla som vi
vill, hur styrda är vi av normer och konventioner, av andras förväntningar och samhällets institutioner?
Vad betyder det i dag att leva med andra i samhället? Ett samhälle som är i förvandling. En värld där 60 miljoner människor är på flykt.
Främlingar för oss själva är titeln på en betydelsefull bok av den franska filosofen och
författaren Julia Kristeva. Hon ger där sitt perspektiv på främlingskapets historiska rötter
i västvärlden. Det vi kallar ”främmande” och ”främlingar” är för henne i hög grad bilder
av ett inre främlingskap som människan känner inför sig själv. Ett främlingskap som
människan inte vill kännas vid – och då placerar hon det utanför sig, hos ”de andra”.
Men Kristeva ser inte det beteendet som naturgivet och evigt. Det finns ett redskap
mot rasism och främlingsfientlighet: att acceptera sin egen ”annanhet”. Hon skriver:
”Underligt nog bebor främlingen oss: han är vår identitets skuggsida, den del av vår
boning som ödelägger resten, tiden i vilken sämja och sympati går under.” Hon menar
att det inte är bara i likheterna mellan människor utan också i skillnaderna som ett
möjligt gemensamt liv finns. Vi måste leva med och erkänna alla slags olikheter – mellan män och kvinnor, mellan religioner, mellan generationer.
I en intervju kommenterade hon den skandinaviska modellen för jämställdhet. Hon
sade att den verkade vara mycket tillåtande, men att den vilade på ett missförstånd – ”om den inte räknar med att det är med skillnader som man gör demokrati, inte
genom att nivellera dem. Ställer man bara upp en modell och kräver att alla ska anpassa sig till den, så är det raka motsatsen till demokrati och respekt for den andre.”
14
The almost nearly perfect
Arika Yamada, Waldean Nelson
The stranger lives in us
Where do you start if you want to gain an understanding
of what society is? With the individual, or with relationships? In the actions and thoughts of the individual, or
in the conditions in which others allow her to function?
How free are we to act as we want? To what extent are
we governed by norms and conventions, by the expectations of others and society’s institutions?
What does coexisting with others in society really
mean today? A society in a state of flux. A world in
which 60 million people are displaced.
Strangers to Ourselves is the title of a significant book
by the French philosopher and author Julia Kristeva. In
it she offers her perspective on the historical roots of
alienation in the Western world. What we call “foreign”
and “strangers” are for her largely manifestations of
an inner alienation that people feel about themselves.
An alienation that people want to disown – so they
project it outside themselves, onto “the others”.
But Kristeva doesn’t see this behaviour as a natural,
perpetual characteristic. There is a tool for tackling
racism and xenophobia: to accept your own “otherness”. She writes: “Strangely, the foreigner lives within
us: he is the hidden face of our identity, the space that
wrecks our abode, the time in which understanding
and affinity founder.” Her point is that finding common
ground in life is not only possible through the similarities between people, but also through the differences. We have to live with and acknowledge all kinds
of differences – between men and women, between
religions, between generations.
In an interview, she commented on the Scandinavian
model for equality. She said that on the surface the
The almost nearly perfect
15
Hannah Arendt (1906-1975) var en tysk filosof, vars liv och verk kan ses mot fonden
av förintelsen och andra världskriget. Mest känd är hon för sina studier av ”den banala
ondskan”. I centrum för hennes tankevärld låg föreställningen om att människan aldrig
finns som enskild, utan alltid som ett flertal. Vi finns bara ömsesidigt, tillsammans med
varandra, och inte bara som en grupp av individer.
Politik, hävdar hon, kan inte existera utan mänsklig mångfald.
Men mångfalden förutsätter för henne också ett mått av likhet människor emellan.
Likheten är det som överhuvudtaget gör kommunikation och samvaro möjlig. Men till
likheten kommer ett annat existentiellt villkor – skillnaden, olikheten. Och det är just
det som gör kommunikationen nödvändig.
Att återspegla verkligheten är aldrig så enkelt som det låter, eftersom det alltid
innebär att man också bidrar till skapandet av den. När man talar om ”invandrare”,
”flyktingar” och ”svenskar” som enhetliga grupper utgår man inte från en mångfaldig
verklighet utan från en föreställd gemenskap, från vilken ”svensken” sedan tillskrivs
makten att släppa in – eller inte släppa in - främlingen till det trygga hemlandet.
I själva verket finns varken den välbekanta ”svensken” eller den främmande ”invandraren” – annat än som föreställningar som kan förhindra verkliga möten mellan
människor.
- Bodil Persson, dramaturg inom koreografi och dans.
Undervisar i bl a dramaturgi på Stockholms konstnärliga högskola.
Källor:
”Främlingar för oss själva”, Natur och kultur 1991, översättning Ann Rundqvist-Vinde.
”Främlingskap – intervju med Julia Kristeva”, Ebba Witt-Brattström, Tidskrift för genusvetenskap, nr
3, 1991.
model appeared to be very permissive, but that it was
based on a misunderstanding – “if it fails to recognise
that a democracy is formed through differences, not
by levelling them out. If you simply establish a model
and demand that everyone adapt to it, it’s the exact
opposite of democracy and respect for others.”
Hannah Arendt (1906–1975) was a German philosopher, whose life and work should be taken in the context of the Holocaust and the Second World War. She
is most famous for her studies of “the banality of evil”.
At the core of her philosophy was the idea that a person is never an individual, they are always one of many.
We only exist mutually, together with one another, and
not just as a group of individuals.
Politics, she maintains, cannot exist without human
diversity.
But for her, diversity requires a degree of similarity between people. This similarity is what makes communication and social intercourse possible at all. But with
similarity comes another existential condition – difference, dissimilarity. And it’s this very thing that makes
communication essential.
Reflecting reality is never as simple as it sounds,
because it always means that you are also contributing towards its creation. When we talk about “immigrants”, “refugees” and “Swedes” as homogenous
groups, we are not basing it on a diverse reality but
on a notion of community, from which the “Swede” is
then assigned the power to allow – or refuse – entry to
the stranger into the safe haven.
In actual fact, neither the familiar “Swede” nor the alien “immigrant” are anything other than perceptions
that can hinder genuine encounters between people.
-
Bodil Persson, Dramaturge within choreography
and dance. Teaches dramaturgy and Dance theory at
Stockholm University of the Arts.
Sources:
“Strangers to Ourselves”, Nature and Culture 1991,
translation Ann Rundqvist-Vinde.
“Alienation – interview with Julia Kristeva”, Ebba WittBrattström, Journal of Gender Studies, issue 3, 1991.
16
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
17
Också i musiken märks
temat om jantelagen
Chris Lancaster & Yamila Ríos,
kompositörer och musiker
”Musiken föds ur ett gemensamt utforskande och en fördjupad förståelse för rörelse
tillsammans med Marina Mascarell, dansarna och övriga medverkande. Från början
finns bara koncept och idéer men sakta tar musiken form när alla kommer samman i
replokalen.
Vi har båda arbetat med Marina förut men detta är vårt första försök att komponera
tillsammans. Vi har olika sätt att närma oss skapandet av musiken och diskrepansen
skapar en kreativ spänning som driver oss i nya riktningar. Chris håller sitt instrument
nära kroppen, det blir som en del av honom. Han skapar sin musik ur en känslomässig
kontakt med dansarna och deras rörelser. Yamila använder den dubbla effekten av de
akustiska och elektroniska ljuden. När hon improviserar använder hon det organiska
i sin röst, men hon tycker också om att leka med kontraster och att skapa en kontrapunkt till dansarnas rörelser. Sedan tar hon ett steg tillbaka för att skapa en egen
ljudvärld.
Själva temat om jantelagen, som rör individen kontra gruppen, märks alltså också i
hur vi måste hitta sätt att förena våra olika arbetssätt och instrument. Chris cello och
Maths Tärnebergs slagverk ska tala till Yamilas röst och elektroniska instrument. Det
här utmanar oss att arbeta på nya sätt. Att ibland välja att tillhöra gruppen, men också
att kunna gå undan och vara ifred. På ett sätt är detta en del av livet; vi människor
lever ju i konflikten mellan att vilja vara ensamma och att tillhöra en grupp.
All tre medverkar vi med våra instrument på scenen. Med oss har vi också isblock. Vi
använder det som slagverk, som en istrumma, och tar upp ljud inuti isblocket. En mikrofon är infrusen i blocket och den skickar ut de kalla, subtila ljud som uppstår när isen
smälter. Det är som en metafor för att något som är fast, solitt, också kan sönderfalla,
smälta, gå sönder inifrån.
Vi har inget manus, inga noter. När repetitionsarbetet satte igång visste vi inte hur
historien skulle sluta. Men musiken är en viktig del av verket. Och musik har ju en enastående förmåga att skapa en stämning, en atmosfär och förmedla känslor till publiken. Den har en stor del i att föra berättelsen framåt.”
-
18
The almost nearly perfect
Arika Yamada
Berättat för Lisa Iverstam
“The Jante Law theme is present in the music”
Chris Lancaster & Yamila Ríos, composers and musicians.
“The music is born from a deep research and movement
investigation with Marina Mascarell, the collaborators and
dancers. Beginning with concepts and ideas the score slowly
begins to take shape when everyone comes together in the
rehearsal studio.
We have worked with Marina before but this is our first effort
composing together. We have different ways in approaching
the creation of the music and this discrepancy creates a creative tension that pushes us in new directions. Chris holds his
cello close to his body, it becomes like a part of him. He crafts
his music from an emotional connection with the dancers and
movement. Regarding Yamila, she plays with the dichotomy of
her acoustics- and electronics sounds. When improvising with
the dancers she uses the organic tone in her voice, but she also
plays with contrasts and creates a counterpoint to the dancers’
movements.
The theme of the Jante Law, which concerns the individual versus the group, is thus noticeable in that we must find ways to
unite our different approaches and instruments. This challenges
us to work in new ways. To sometimes choose to belong to the
group, but also to be able to be alone. In a way, this is a part of
life; we humans live in the conflict in wanting to be alone and to
belong to a group.
We also bring an ice block. We use it as a percussion instrument, like an ice-drum, but we also capture the sound inside
the ice block. A microphone is frozen into the block and it
sends out the cold, subtle sound that occurs when ice melts.
We have no scripts, no notes. When rehearsals started we
didn´t know how the story would end. But the music is an
important part of the work. And music has the outstanding
ability to create a mood, an atmosphere and convey emotions to the audience. It has a big part in moving the story
forward.”
The almost nearly perfect
19
soft cell
Regi och koreografi Constanza Macras
Kompositör Almut Lustig
Dramaturgi Tamara Saphir
Scenografi Kristin Torp
Kostymdesign Daphna Munz
Ljusdesign Sergio Pessanha
Fotodesign Manuel Osterholt
Sång Crista Alfaiate
Musiker Almut Lustig (piano & slagverk),
Matthias Breitlow (slagverk)
Koreografassistent Nikoletta Fischer
Instruktörer Emil Bordas och Miki Shoji
Musik även av Benny Andersson, J S Bach,
Guiraut Riquier, The Jody Grind
Texter av Zygmunt Bauman, Ingmar Bergman,
Hanif Kureishi, J L Nancy, Björn Ulvaeus,
Slavoj Zizec
På världspremiären dansar Jim De Block, Simone
Deriu, Jenna Fakhoury, Therese Fredriksson,
Takuya Fujisawa, Mai Lisa Guinoo, Janine
Koertge, Pascal Marty, Maria Chiara Mezzadri,
Jonathan Savage, Michael Munoz, Ján Špotàk,
Oleg Stepanov, Satoko Takahashi, Ingeborg
Zackariassen
Längd ca 1 tim 20 min.
20
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
21
Maria Chiara Mezzadri
”Samhället ges till oss, eller så ges och
överlämnas vi till samhället. Det är en gåva
som måste förnyas och kommuniceras, inte
ett arbete som måste utföras. Det är dock
en uppgift, en annorlunda sådan. Det är en
uppgift utan slut i ett sammanhang där allt
annat är ändligt.”
J L Nancy, ”The Inoperative Community” (1991), University of Minnesota Press, Minneapolis.
”Community is given to us, or we are given and abandoned to the community: a gift to be renewed and communicated, it is not a work to be done or produced. But it’s a task, which is different -an infinite task at the
heart of finitude.”
J.L. Nancy, ”The Inoperative Community” (1991). Minneapolis: University of Minnesota Press.
22
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
23
Janine Koertge
Livet innanför våra väggar
Ett verk av den argentiska Berlin-bon Constanza Macras är
ofta ett energiskt scenkollage fullt av musik, fantasi, besk
humor, melankoli och punkig galenskap – ofta med fokus på
migration, alltid med en politisk underton.
– Dans är ett mäktigt konstnärligt uttryck som har förmåga att väcka och ställa frågor,
säger hon. Jag tycker om att ifrågasätta mig själv och sättet som jag lever mitt liv på
och det märks i mina verk. Jag använder absolut inte pekpinnar, jag säger inte åt folk
hur de ska tänka, men jag ser gärna att de ifrågasätter sig själva.
Uppdraget för GöteborgsOperans Danskompani var att skapa ett verk på säsongens tema Gemensam/ Ensam, om begreppen ”jag” och ”vi”, kollektivet kontra
individen och gärna med Jantelagens budord präglade av småstadsmentalitet och
avundsjuka som inspiration.
– Kollektivet och individualiteten är ett ämne som är ytterst relevant i dagens samhälle,
med stark individualism och skarpa gränser mellan vi och de, säger Constanza Macras.
– Även om ordet ”jantelagen” var nytt för mig var jag väl medveten om innebörden
och nyfiken på att utforska det. Vilken grad av individualism accepteras i vårt västerländska samhälle? Hur ifrågasättande och kritisk tillåts du vara? Varför trycker kollektivet ner dig när du sticker ut alltför mycket? Vad driver oss att ta de beslut vi tar?
I soft cells universum finns en tydlig skillnad mellan vi och de. På ena sidan skandinaviska medelklasshem med designmöbler och stilfullt klädda invånare vars fasad måste
framstå som fantastisk och lycklig. På andra sidan enkla lerhus vars fattiga och utsatta
invånare går klädda i slitna plagg och har mer grundläggande behov än sina grannar.
Men en förskjutning sker, de åtskilda grupperna närmar sig varandra, blandas.
I soft cell har Constanza Macras valt att låta äktenskapet som institution symbolisera
kontrasten och kampen mellan kollektivet och individen. Det lilla samhälle som skapas
inom hemmets väggar speglar samhällets regler.
24
The almost nearly perfect
Mai Lisa Guinoo
Life within our walls
Any piece by the Argentinian Berliner Constanza Macras is generally an energetic stage collage packed with
music, fantasy, wry humour, melancholy and punky madness – often with a focus on migration, and always with
a political undertone.
“Dance is a powerful artistic expression that has the
ability to raise and pose questions,” she says. “I enjoy questioning myself and the way I live my life, and
it shows in my work. I have no intention of lecturing
people or telling them how to think, but I’m keen to
encourage the audience to question themselves.”
The brief for GöteborgsOperans Danskompani was
to create a work based on this season’s theme All together now/A common sense, on the concept of “I” and
“we”, the collective versus the individual, and preferably within the dictates of The jante Law, characterised
by small town mentality and jealousy as inspiration.
“The collective and individuality is a subject that is
highly relevant in today’s society, with its strong individualism and sharp boundaries between us and
them,” says Constanza Macras.
“Although the Swedish word ‘jantelagen’, tall poppy syndrome, was new to me, I was well aware of its meaning
and curious to explore it further. To what extent is individualism acceptable in our Western society? How questioning and critical are you allowed to be? Why does the
collective try to supress you when you stand out too
much? What drives us to take the decisions we do?”
In soft cells universe there is a clear distinction between us and them. On one side we have a middleclass, Scandinavian home, with designer furniture and
stylishly dressed inhabitants, who on the face of it
seem happy. On the other side we have simple mud
The almost nearly perfect
25
– Äktenskapet är det yttersta självständighetsoffret. Det tvingar
människan att kompromissa. Kärlek är som en lockande reklamkampanj för att lura in dig i äktenskapet. Enda sättet att köpa kärleken
är att skriva under på en massa regler. För att inte förlora dig själv
måste du ständigt försvara din rätt att vara en egen individ, men
samtidigt är ni två. Äktenskap är viktigt för mig att analysera, det är
ett utmärkt exempel på kollektiv och en spegling av samhället.
Vid en första anblick kan Constanza Macras koreografi verka rå,
men allt är precist och välplanerat.
– Det är nödvändigt eftersom jag sätter en stor del av koreografin
till text.
Ett av textinslagen är ett brev skickat till en domstol.
– Det är skrivet av en man som vill att domaren dömer hans äkta
hälft till att bli en bättre hustru. I stället för att gå i parterapi vill han
att domaren fixar det. Helt absurt!
Verket har också många referenser till Ingmar Bergman, som för
Constanza Macras är något av en symbol för nordisk kultur.
– Vi älskar Bergman i Argentina! Jag kommer att använda en del
text från hans Scener ur ett äktenskap. Filmens manus beskriver ett
äktenskaps sönderfall på ett extremt genomarbetat sätt. Bergman är
fantastiskt bra på att porträttera det typiskt nordiska på ett sätt som
gör det universellt.
Den kreativa processen med verket påbörjades i slutet av våren 2015.
– Alla var trötta efter en lång och intensiv säsong. Det var perfekt,
för den som är trött är ärlig, närmare sina känslor. Mitt skapande är
beroende av dansarna och artisterna. De använder sin kulturella bakgrund och sina skiftande kunskaper för att ta sig an de frågor som
jag väljer ut.
Kampen mellan gruppen och individen är ständigt pågående, menar Constanza Macras, och frågan om hur en individ kan lyckas bli en
del av gruppen och samtidigt vara lojal mot sitt sanna jag är ständigt
närvarande.
– När allt kommer omkring … när du tänker på äktenskap, relationer, samhället … Vilken känsla hjälper dig att acceptera hur saker och
ting är? Det är det som är ditt livsuppdrag, för du måste ju vara en
del av samhället du lever i.
26
The almost nearly perfect
Therese Fredriksson
-
Carin Arell
huts, whose poverty-stricken and vulnerable inhabitants
are dressed in rags and have more basic needs compared
with their neighbours. But there’s a shift; the separate
groups become closer, and begin to merge.
In soft cell, Constanza Macras has chosen the institution
of marriage as a symbol of the contrast and struggle between the collective and the individual.
“Marriage is the ultimate sacrifice of independence. It
forces people to compromise. Love is like some kind of
seductive advertising campaign that draws you into marriage. The only way to buy love is to sign up to loads of
rules. If you don’t want to lose yourself, you have to constantly defend your right to be an individual, but at the
same time you are two. Marriage is an important institution for me to analyse; it’s an excellent example of the
collective and a reflection of society.”
Constanza Macras’ choreography may appear raw at first
glance, but everything is precise and meticulously planned.
“It’s essential because I put a lot of the choreography to text.”
One of the text elements is a letter sent to a court.
“It’s written by a man who wants the judge to sentence his
other half to to be a better wife. Instead of having marriage guidance, he wants the judge to sort it out. Completely absurd!”
The work also contains several references to Ingmar Bergman,
who is like a symbol of Nordic culture for Constanza Macras.
The creative process began at the end of spring 2015.
“Everyone was tired after a long and intensive season. It
was perfect, because when you’re tired, you’re honest;
your emotions are closer to the surface. My creation is
dependent upon the dancers and artists. They use their
cultural backgrounds and their eclectic knowledge to approach the issues that I’ve identified.
Constanza Macras explains that the struggle between the
group and the individual is constantly ongoing, and the question of how an individual can successfully become part of a
group while remaining loyal to their true selves is ever-present.
“In the end, when you think about marriage, relationships,
society, what feeling helps you accept the way things are?
That’s your mission in life, because you have to engage
with the society in which you live.”
The almost nearly perfect
27
Ingeborg Zackariassen, Matthias Breitlow
En mikrobild av kollektivet
”Hur gör man en cirkel fyrkantig? Att både äta kakan och ha
den kvar, att njuta de söta frukterna av en relation och strunta i
de svåra bitarna ...”
Zygmunt Bauman, ”Liquid Love” (2003), Polity.
soft cell utforskar samhällsutopin och vissa dystopiska figurer kopplade till dess sammanbrott.
Genom att låta Ingmar Bergmans film Scener ur ett äktenskap fungera som utgångspunkt för andra berättelser letar Constanza Macras efter en universell dynamik inom
de specifika skandinaviska sociala koderna. Den minsta möjliga gemenskapen, ”paret”,
fungerar som en mikrobild av kollektivets sociala, känslomässiga och maktrelaterade
kamper. Parets löften, frustration, förhandlingar, harmonier, disharmonier och fullständiga sammanbrott representerar en problematik som kan förstoras och appliceras på
det stora kollektivet.
Enligt den senaste forskningen inom evolutionär neurovetenskap* är människan
programmerad att fästa sig vid andra människor. Vårt limbiska system är en öppen
krets som behöver stabil och kontinuerlig interaktion med andra limbiska system för
att fungera normalt och vara i balans. Med andra ord är vi neurologiskt konstruerade
att skapa band till andra människor. Ändå fokuserar vi på kulturella, sociala och ekonomiska processer som gång på gång ändrar tillhörighetens paradigm och ramarna inom
vilka de eviga spänningarna och kompromisserna mellan individualitet och gemenskap
förhandlas.
28
The almost nearly perfect
A micro approach to the collective
How to square the circle? : to eat the cake and have
it, to cream off the sweet delights of relationship while
omitting its bitter and tougher bits…’
Zygmunt Bauman, ’Liquid Love’ (2003). Ed. Polity
soft cell explores the utopia of community, and some
dystopian figures of its breakdown.
Taking a loose inspiration in Ingmar Bergman’s film
”Scenes of a Marriage” as a starting point to trigger
other narratives, Constanza Macras looks for universal
dynamics within the specificity of Scandinavian social
codes. The smallest possible community, the ”couple”,
becomes a micro approach to the social, affective and
power struggles of collectiveness. The couple’s commitments and frustrations, negotiations, harmonies, disharmonies and eventual breakdowns set some of the problems that might be transposed to the collective scale.
According to recent theories in evolutionary neuroscience*, human beings are wired to attach to other human
Dagens enorma informationsutbyte gör det svårt att beskriva världen i form av binära
koncept som till exempel inne/ ute, vi/ de, tillsammans/ åtskilda. Det vill säga den
typ av motsatspar som en gång i tiden hjälpte oss att fastställa gränserna för vad
vi betraktade som ”vårt samhälle”. Den senaste tidens tekniska utveckling har även
förändrat vårt sätt att förhålla oss till begrepp som avstånd och närhet: ”Avstånd är
inget hinder mot kontakt, men att ha kontakt är inget hinder mot att hålla avstånd.”
Relationer tenderar att ersättas av ”förbindelser”, och gemenskaper av ”nätverk”.**
Nya kommunikationstekniker är dock knappast den enda förklaringen till den allmänna
rörelsen bort från livslånga engagemang, åtaganden och löften om att ”finnas där för
dig när du behöver mig” i dagens västerländska samhällen. Vad Pierre Bourdieu pekar
på när han beskriver den allmänna känslan av ”ovisshet” som kännetecknar vår tid kan
även appliceras på känslomässiga omorganisationer av andra aspekter av våra sociala
och emotionella liv. Här spelar även den metodiska destruktionen av gemenskapen
genom kampen om arbete, pengar och makt en viktig roll.****
Borde vi tyda tecknen på kommande sociala sammanbrott i vår strävan efter perfekt
gemenskap, där mångfalden inordnas och/ eller upplöses i fåfänga fantasier om en
ouppnåelig homogenitet?
Tio hus (ett rumsligt uttryck för jantelagens tio ”budord”) utgör scenen där Constanza Macras närmar sig dessa frågor fysiskt och känslomässigt och skapar rörliga bilder av samhörighetens vackra ideal, rädslan för instängdhet och de bittra, dystopiska
mekanismerna bakom deras nedbrytning.
Tamara Saphir, dramaturg, har samarbetat med Constanza Macras sedan 2008.
Hon skapar även egna verk och är verksam som koreografisk rådgivare vid teaterproduktioner.
-
*Thomas Lewis, Fari Amini, Richard Lannon, ”A general theory of Love” (2001), Vintage.
**Zygmunt Bauman, ”Community: seeking safety in an insecure world” (2001), Polity.
***Pierre Bourdieu, ”Contre-feux” (1997), Liber Raisons d’agir, Grenoble.
****Zygmunt Bauman, ”Liquid Love” (2003), Polity.
beings. Our limbic brain is an open circuit that needs stable and continuous interaction with other limbic brains
to regulate and balance. We are structured to bond. Yet
again, we are predominantly immersed in cultural, social
and economic processes that are shifting the paradigms
of attachment structures; and the frames where the never-ending tensions and compromises between individuality and collectiveness are negotiated.
A massive extent of information exchange makes it nowadays hard to draw a landscape of binary concepts such
as in/out, us/them, together/apart, etc., that might have
once helped setting the limits of what was perceived as
’our community’. The latest technological revolution has
also changed our way of relating to notions such as distance and closeness: ’Distance is no obstacle to getting
in touch -but getting in touch is no obstacle to staying
apart.’ Relationships tend to be replaced by ’connections’, and communities by ’networks’.** But new communication technologies alone can hardly explain the
general withdrawing in western societies from life-long
engagements, commitment and the obligation of ’being there for you whenever you need me’. What Pierre
Bourdieu points out while describing the general feeling
of ”precariousness” characteristic of our times -entailing the conditions of a methodical destruction of collectiveness in terms of work and socio-economic power
struggles- might also be translating into affective re-organizations of other aspects of our social and emotional
lives.***
Ten houses, as a spatial resonance of the Jante Law’s ten
’commandments’, set the stage where Constanza Macras develops a physical and affective approach to these
issues, building up the moving images of togetherness
sweet ideals, the anxieties of enclosure and the bitter,
dystopian figures of its breakdowns.
– Tamara Saphir, dramaturge, has worked with Constanza Macras since 2008. She creates her own pieces as
well, and is active as choreographic adviser for theatre
pieces.
The almost nearly perfect
29
”Att skapa musik för dans är
som att måla luften.”
Almut Lustig, kompositör och musiker
”Med min musik skapar jag olika atmosfärer. Processen börjar med ett kort möte om
verkets tema. I samma ögonblick sätter tankarna igång. Vilka möjligheter har jag?
Vilken slags musik kan fungera? I det här fallet visste att jag skulle ha slagverkaren
Matthias Breitlow vid min sida och jag visste vad han kan göra och vad jag kan göra.
Trummor har en särskild förmåga att förstärka dansen. Och slagen känns i både dansares och publikens kroppar.
Jag samplar ljud som jag tar med mig till Constanza Macras. Till exempel spelar jag in
instrument som jag inte har möjlighet att ta med mig på scenen, bland annat ljud från en
tamtam som rymmer alla frekvenser. Och inga. De samplade ljuden kan jag sedan ändra
elektroniskt – det ger mig ett universum av ljud, både naturliga och märkliga.
Men allt börjar egentligen med improvisation. För det är tillsammans med dansarna
som musiken skapas. Jag reagerar på hur dansarna rör sig, på deras impulser och på hur
deras rörelser påverkar atmosfären. Dansarna ger mig röst, intensitet och vändpunkter.
När de byter inriktning ändrar jag musiken. De ger mig en signal – och tvärtom.
Jag är inspirerad av själva temat. Kopplingen mellan körmusik och jantelagen känns
självklar. Körens form tillåter inte att någon sticker ut, alla är likadana, alla tillhör gruppen. Men Constanza lyfter gärna fram dansarnas olika kompetenser. Kanske kan någon
spela cello eller sjunga? Då försöker vi få in det i ett sammanhang.
Att skapa musik för dans är som att måla luften. Det handlar om att stötta dansarna,
koreografen, verket. Jag försöker att hitta kontrapunkter; dansen och musiken behöver
fungera som två stämmor, bli varandras motrörelser, för att kunna uttrycka något. Är
de för lika blir det ointressant. Eftersom dansarnas kreativa process är öppen under
repetitionsperioden behöver också musiken vara det. Och jag föredrar att titta på
dansarna framför att titta på noter. Jag vill skapa kontakt, sammanhang, och leka fram
musiken tillsammans med dem.”
-
30
“Creating music for dance is like painting air.”
“The process begins with a brief meeting about the
theme of the work. The ideas start flowing straight away.
In this case, I knew I’d have percussionist Matthias Breitlow at my side and I knew what he’s capable of and
where my skills lie. Drums have a particular ability to reinforce dance. And the beats are felt in the bodies of
both the dancers and the audience.
“I sample sounds, which I bring to Constanza Macras. For
example, I record an instrument that I’m unable to take
with me to the stage. I can then manipulate the sampled
sounds electronically – it gives me a whole universe of
sounds, both natural and unusual.
“But really it all starts with improvisation. Because the
music is created in partnership with the dancers. I respond to the way they move, to their impulses and how
their movements affect the atmosphere.
“It feels like there’s a clear link between choral music and
tall poppy syndrome. The choral form does not allow for
individuality; everyone is the same, everyone belongs to
the group.
“Creating music for dance is like painting air. It is all about
supporting the dancers, the choreography, the piece. I
try to find counterpoints; the dance and the music need
to function like two parts, become each other’s countermovements, in order to be able to express something. If
they’re too similar, it becomes dull. The music needs to
respond to the fact that the dancers’ creative process
remains open during the rehearsal period.”
Berättat för Lisa Iverstam
The almost nearly perfect
Arika Yamada
The almost nearly perfect
31
Michael Munoz
”Uppfattningen om särskildhet [...]
är grunden till vår gemensamma och
individuella identitet. Den för med
sig en irrationell, mordlysten rädsla,
stark avsky och ett metafysiskt raseri
mot allt som ligger i ’hybridzonen’.”
Pierre Bourdieu, ”Distinction, a social critique of the Judgement of taste” (1984), Harvard
”The sense of distinction (…) is the basis of collective and individual
identity. It responds with visceral, murderous horror, absolute disgust, metaphysical fury, to everything that lies in the ”hybrid zone”.
Pierre Bourdieu, ’Distinction, a social critique of the Judgement of taste’ (1984),
Harvard University Press.
32
The almost nearly perfect
Crista
Maxime
Alfaiate,
Lachaume,
Mai Lisa
Maria
Guinoo
Chiara Mezzadri, Fan Luo, Ján Spoták, Janine Koertge
The almost nearly perfect
33
Mongrel
Marina
Mascarell
Regi & koreografi/
Direction & Choreography
Spanska Marina Mascarell läste
pedagogik inom dans och tog sin
mastersexamen vid Rey Juan Carlosuniversitetet i Madrid. Som dansare
har hon arbetat med Nederlands Dans
Theater (I och II) och Cedar Lake Contemporary Ballet. Sedan 2011 frilansar hon som koreograf. Marina Mascarell har skapat verk för bland
annat Nederlands Dans Theater I i Haag, Scapino Ballet Rotterdam,
Dance Forum Taipei, Ballet Junior de Genève och Skånes Dansteater,
och är knuten till Korzo Theatre i Haag.
År 2012 blev hon utvald att delta i Choreoroam 2012, ett forskningsprojekt inom koreografi med stöd från EU. Hon har hållit i workshops
på internationella festivaler (t ex Utah University, Northwest Dance
Project i Portland, Open Look i Sankt Petersburg, DAF i Rom, Codarts
i Rotterdam och Palucca School i Dresden).
Kommande uppdrag inkluderar ett forskningsprojekt för Strut Dance i
Perth och ett nytt verk för Skånes Dansteater. I februari 2015 belönades Marina Mascarell med det nederländska priset BNG Bank Excellent Talent Dance Award.
Spanish Marina Mascarell studied Pedagogy applied to Dance at
the Rey Juan Carlos University in Madrid. Later she was awarded
her Master’s Degree in Performing Arts from the same University.
As a dancer she worked with the Nederlands Dans Theater II, Cedar
Lake Contemporary Ballet, and Nederlands Dans Theater I. Since
2011 she has worked as a freelance choreographer. Marina Mascarell has created works for Nederlands Dans Theater I in Hague,
34
The almost nearly perfect
Scapino Ballet Rotterdam, Dance Forum Taipei, Ballet Junior of
Geneve, and Skånes Dansteater among others. She is resident
choreographer at Korzo Theater in Hague. Marina was selected to
be part of Choreoroam 2012, a research project on choreography
with the support of the European Union Culture Programme. She
has taught at International Festivals and schools such as Utah
University, Northwest Dance Project in Portland, Open Look in
St. Petersburg, DAF in Rome, Codarts in Rotterdam and Palucca
School in Dresden. Future commissions include a research process
at Strut Dance in Australia and new work for Skånes Dansteater in
Malmo among others. In February 2015, she was awarded with the
BNG Bank Excellent Talent Dance Award in The Netherlands.
Chris
Lancaster
Kompositör & musiker/
Composer & Musician
Chris Lancaster, elektroakustisk cellist
och kompositör, är utbildad klassisk
cellist. Han strävar efter att utvidga
tanken om vad en cello kan vara, och
vilka ljud instrumentet kan skapa.
Hans kompositioner spelas live tillsammans med ett brett spektrum av
ljudeffekter för att skapa omfamnande, filmiska och överjordiska ljud.
Yamila
Ríos
Kristin
Torp
Yamila Ríos är en spansk kompositör,
scenartist och ljudkonstnär baserad i
Belgien. Hennes konstnärliga arbete kretsar kring skapandet av ljudrum. Hennes verk består av flera strukturer och ljudmassor som var och
en rymmer en egen intern och komplex aktivitet. Yamila Ríos skapar
också musik för audiovisuella projekt, teaterföreställningar och dansverk där hon experimenterar med liveelektronik i kombination med
traditionella instrument och röster. Yamila Ríos har en kandidat- och en
masterexamen i ljudvetenskap från Koninklijk Conservatorium i Haag.
Genom sitt företag graa hverdag
arbetar den norska konstnären Kristin
Torp arbetar med skulptur, bildkonst,
scenografi och kostymdesign. Hennes
konst har bland annat ställts ut på
gallerier, museer och offentliga utställningar. Sedan flera år tillbaka
arbetar hon med danskompanier som Carte Blanche, Cullbergbaletten, Staatstheater, Oldenburg, Les Ballets de Monte Carlo,
CCDC i Hong Kong och Zero Visibility Corp. Under 2014 skapade
hon scenografi och kostym till två dansverk på GöteborgsOperan:
Wasteland och A’s adventures.
Yamila Ríos is a Spanish composer, performer and sound artist based
in Belgium. Her artistic practice deals with the creation of aural spaces.
Yamila Ríos’ pieces consist of multiple textures and masses of sounds,
each of them with their own internal and complex activity. She has also
done music for audiovisual projects, theatre, and dance performances,
exploring the use of live electronics mixed with the sonic exploration
of traditional instruments and voices. Yamila holds a Bachelors and a
Masters in Sonology form the Royal Conservatory of The Hague.
Through her company graa hverdag, the norwegian visual artist
Kristin Torp creates sculptures, visual art, set and costume design.
Her art can be found in Scandinavian galleries, museums and
public exhibitions. She has created designs for dance companies
such as Carte Blanche, Cullbergbaletten, Staatstheater, Oldenburg,
Les Ballets de Monte Carlo, CCDC in Hong Kong and Zero Visibility
Corp. During 2014 she created the set and costume design for two
creations at The Göteborg Opera: Wasteland och A’s adventures.
Kompositör, ljuddesign &
musiker/
Composer, Sound Design &
Musician
Scenografi & kostymdesign /
Set & Costume Design
Christopher Lancaster, electro-acoustic cellist and composer, is
trained as a classical cellist. He endeavours to expand the ideas of
what a cello can be, and what sounds it can create. His solo compositions are performed live using a wide array of effects to create
encompassing, cinematic and otherworldly sounds.
The almost nearly perfect
35
soft cell
Loes
Schakenbos
Constanza
Macras
In 2008 Macras received the Goethe-Institut Award for her piece Hell
On Earth. In 2010 she was awarded with the Arts at MIT (Massachusetts Institute of Technology) William L. Abramowitz Residency. In the
same year Macras was awarded the prize DER FAUST for best choreography for the piece Megalopolis. In 2013 she was invited to direct
the prestigious international theatre master class L’Ecole des Maîtres.
Loes Schakenbos har arbetat i hela
världen som regissör, turnétekniker
och ljusdesigner. I dag arbetar hon
med ljusdesign och teknisk produktion för moderna dansproduktioner.
Den argentinska koreografen Constanza Macras är utbildad inom
modedesign och dans i Buenos Aires,
Amsterdam och New York. 1995 flyttade hon till Berlin och två år sedan
startade hon sitt första danskompani, TAMAGOTCHI Y2K. År 2003
grundade hon och dramaturgen Carmen Mehnert Constanza Macras
| DorkyPark som till dags dato skapat över 20 verk som turnerat i
Europa, Asien, Nord- och Sydamerika och Afrika. Constanza Macras
har också skapat verk samt lett workshops och master classes på
uppdrag av internationella institutioner i bl a Argentina, Brasilien,
Storbritannien, Sydafrika och Kina.
År 2008 mottog Macras ”Goethe-Institut Award” för verket Hell on
Earth. Två år senare erhöll hon ”Arts at MIT William L. Abramowitz
Residency” samt tyska teaterpriset Der Faust för sitt verk Megalopolis. År 2013 blev Macras utvald att leda prestigefyllda L’Ecole des
Maîtres, en internationell master class för europeiska skådespelare.
Almut
Lustig
Constanza Macras was born in Buenos Aires, where she studied
dance and fashion design. She continued her dance studies in
Amsterdam and New York. In 1995, Macras moved to Berlin. In 1997,
she founded her own first company TAMAGOTCHI Y2K. In 2003,
Constanza Macras | DorkyPark was created by Macras and dramaturg Carmen Mehnert, creating to date over twenty productions
that toured widely to Europe, Asia, Africa and Americas. Macras
also created commissioned works for venues worldwide like Argentina, Brazil, UK, South Africa and China, and taught workshops and
master classes in several international institutions.
The basis for multi-awarded Almut Lustig’s varied musical works
was founded at the Hochschule für Musik, Theater und Medien
in Hannover, Germany, where she today is working as assistant
professor. As an instrumentalist and composer, she’s worked in
countries all over the world, both as soloist and together with
orchestras, ensembles and bands. Her collaborations with Constanza Macras has brought her to numerous festivals for dance and
theatre.
Ljusdesigner/
Light Designer
Loes Schakenbos has travelled around the world both as a stage
manager and as a tour technician and light designer. Today she
works with light design and technical production for modern dance
productions.
Maths
Tärneberg
Slagverk/ Percussion
Maths Tärneberg är frilansande slagverkare. Under de senaste 15 åren
har han turnerat i både USA och
Europa. Maths Tärneberg har arbetat
tillsammans med många svenska
orkestrar och kammarorkestrar.
Maths Tärneberg is a freelance percussionist. During the last 15
years, he has toured around the United States as well as Europe.
Maths Tärneberg has worked with several Swedish orchestras and
chamber ensembles.
36
The almost nearly perfect
Regi & koreografi/
Direction & Choreography
Kompositör & musiker/
Composer & Musician
Grunden till mångfaldigt prisbelönade Almut Lustigs varierande musik
lades under utbildningen i orkester
och slagverk vid Högskolan för
musik, teater och media i tyska Hannover, där hon i dag arbetar som
lektor. Som instrumentalist och kompositör har hon arbetat över hela
världen, både som solist och tillsammans med orkestrar, ensembler
och band. Hennes samarbete med Constanza Macras och Dorky Park
har fört henne till många dans- och teaterfestivaler.
Daphna
Munz
Daphna Munz arbetar i gränslandet
mellan kostym, konst och mode. Hon
växte upp på Manhattan och i Tel-Aviv
och är för närvarande bosatt i Berlin.
Hon har studerat vid Bezalel konsthögskola i Jerusalem och arbetade en tid på Circle1 Gallery i Berlin.
Daphna Munz har skapat scenografi och kostym för dans, teater,
film, musikvideor och modevisningar. År 2015 började Daphna Munz
arbeta med e-textilier, som integrerar elektronik i kläder och andra
textilier. I sitt arbete söker hon efter den perfekta balansen mellan
konceptuell vision, nyskapande former och hantverk. Detta är hennes
tredje samarbete med Constanza Macras.
Kostymdesign/
Costume Design
Daphna Munz is a designer working at the intersection of costume, art and fashion. She grew up in Manhattan and Tel-Aviv and
is currently based in Berlin. Daphna Munz has created sets and
costumes for dance, theater, film, music videos and fashion stories.
She gained knowledge and experience in art during her studies at
the Bezalel Art Academy in Jerusalem, and while working at Circle1
Gallery, Berlin.
In 2015 Daphna entered the world of E-textiles and created her first
wearable tech piece. In her work, she seeks the perfect balance
between conceptual vision, innovative forms, and craftsmanship.
This is her third creation with Constanza Macras.
The almost nearly perfect
37
Sergio
Pessanha
Ljusdesign/ Light Design
Sergio Pessanha är född i Rio de
Janeiro, Brasilien, och har en universitetsexamen i arkitektur och urbanism.
Han har arbetat med regissörer och
koreografer från olika länder och har
deltagit i fler än 350 internationella
festivaler med olika dans- och teaterproduktioner. År 1991 tilldelades
Sergio Pessanha pris för Årets bästa ljusdesign i New York av The
New York Times.
Sergio Pessanha is born in Rio de Janeiro, Brazil, and graduated in
Architecture and Urbanism at the University of Brasilia. Pessanha
has worked together with several directors and choreographers
from different countries, and has taken part in more than 350
international festivals with different dance and theatre productions
around the world. In 1991 he was awarded The Best Lighting Design
of The Year in New York by The New York Times.
Manuel
Osterholt
Fotodesign/ Photo Design
Som konstnär baserad i Berlin arbetar Manuel Osterholt med måleri,
grafisk design och fotografi. Hans
arbeten har visats ibland annat
Berlin, Barcelona, Moskva, Buenos
38
The almost nearly perfect
Aires, Sao Paulo, Chongqing och New York. Han är ansvarig för
Constanza Macras/Dorky Parks företagsprofil och hans dokumentära fotografier och videofilmer har använts i scenografin för flera
av kompaniets produktioner.
Manuel Osterholt is an artist based in Berlin. He works in the fields
of painting, graphic design and photography. His work has been
shown from Berlin and Barcelona to Moscow, Buenos Aires to Sao
Paulo, and from Chongqing to New York. Besides being in charge
of the corporate design of Constanza Macras / Dorky Park, he has
distributed his documentary photography and video to the stage
design for several productions.
Crista
Alfaiate
Sång/ Song
Crista Alfaiate har studerat vid Lissabons högskola för teater och film,
och Stella Adler School of Acting i
New York. År 2013 anslöt hon sig till
École des Maitres, en ambulerande
internationell teaterskola ledd av
Constanza Macras.
Crista Alfaiate har arbetat med flera regissörer och teatergrupper,
haft roller i tv-serier och är engagerad som sångerska i musikaliska
projekt. I den Oscarsnominerade filmen 1001 nights, regisserad av
Miguel Gomes, gjorde Alfaiate rollen som Xerazade.
Crista Alfaiate has worked with several directors and theatre companies, and has parts in TV-series. She is also involved in musical
projects as a singer. In the Oscar-nominated movie 1001 nights,
directed by Miguel Gomes, Alfaiate played Xerazade.
Matthias
Breitlow
Slagverk/ Percussion
Matthias Breitlow har arbetat med
tonsättaren och polarpristagaren Karlheinz Stockhausen. Med
slagverksensemblen Anthos har
han vunnit första pris tre gånger i
International Stockhausen Courses
Kürten. I dag är han verksam som musiker i Tyskland och Sverige.
Matthias Breitlow has worked with the composer and the Polar
Prize winner Karlheinz Stockhausen. Along with the percussion
ensemble Anthos, he has won first price three times in the International Stockhausen Courses Kürten. Today, he works as a musician
in Germany and Sweden.
Crista Alfaiate graduated from Lisbon Theatre and Film school.
She completed her studies at The Stella Adler School of Acting in
New York. In 2013, she joined École des Maitres, an itinerant international theatre training school lead by Constanza Macras.
The almost nearly perfect
39
Pascal Marty, Jim De Block
GöteborgsOperans Danskompani är Nordens största moderna danskompani med
38 dansare. Produktioner på GöteborgsOperans scener varvas med turnéer runt
om i världen. GöteborgsOperans Danskompani sammanför koreografer och artister från ett brett spektrum för att forma nya kreativa uttryckssätt.
* Dansare som medverkar i The almost nearly perfect
Angelina Allen
USA
Astrid Boons*
Delphine Boutet
Belgien
Frankrike
Micol Mantini
Italien
Pascal Marty*
Frankrike
Kyoko Matsumoto
Japan
Maria Chiara Mezzadri*
Italien
Michel Munoz*
Italien
Waldaen Nelson*
USA
Anna Ozerskaia*
Ryssland
Satoko Takahashi*
Japan
Florian Teatiu*
Frankrike/ Tahiti
Jim De Block*
Belgien
Jérôme Delbey*
Frankrike
Simone Deriu*
Italien
Jenna Fakhoury*
USA
Therese Fredriksson*
Sverige Takuya Fujisawa*
Japan
Andrzej Glosniak
Polen
Jonathan Savage*
England
Dorotea Saykaly*
Kanada
Ekaterina Schushakova*
Ryssland
Ján Spoták*
Slovakien
Oleg Stepanov*
Ryssland
Mai Lisa Guinoo*
Norge
Aviad Herman
Israel
Toby Kassell*
England
Janine Koertge*
Tyskland
Maxime Lachaume*
Frankrike
Chen-Wei Lee
Taiwan
Fan Luo*
Kina
Heather Telford
Kanada
Spenser Theberge
USA
Lee-Yuan Tu*
Taiwan
Arika Yamada*
USA
Ingeborg Zackariassen*
Norge
40
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect 41
Välkommen till bords!
Förgyll ditt föreställningsbesök lite extra med något smakrikt från GöteborgsOperans Restaurang, Café och Bar. GöteborgsOperans Restaurang serverar
menyer och à la carte med start två timmar före föreställning.
Vi erbjuder även lättare förtäring i samband med paus. I GöteborgsOperans
Café finner du varma och kalla drycker, vin/öl samt sandwichs och sötsaker.
Våra två barer har ett rikt och varierat utbud. Välkomna upp till vår OperaBar!
Vardagar serverar vi goda luncher inklusive sallad, bröd, kaffe, chokladbit och
frukt. På måndagar bjuder vi dessutom på dessert till kaffet.
För menyer se www.opera.se/restaurang
Mer information och bordsbeställning (även grupper): Tel 031-13 13 00
eller boka via vår hemsida. Beställningar för pausförtäring till restaurangen
tas upp av hovmästaren en timme före föreställningens början.
Fax 031-10 82 10. E-post: [email protected]
Hos oss kan du äta med gott samvete. Hösten 2011 erhöll
GöteborgsOperans Restaurang miljömärkningen Svanen.
Titta, lyssna
och läs mer om
hela säsongen
på opera.se
SÄSONGEN 2015/2016
OPERA
NOTORIOUS
spelas t o m 1 november 2015
Nyskriven opera baserad på Hitchcocks spionthriller.
Opera av Hans Gefors med libretto av Kerstin Perski.
FALLET MAKROPULOS
Som ombud på GöteborgsOperan får du en personlig kontakt och erbjuds att förhandsboka biljetter, se
genrep, få specialerbjudanden och fri ombudsbiljett vid gruppbokningar. Du får information om våra föreställningar som du kan sprida till vänner, kollegor och andra intresserade.
Läs mer på www.opera.se/ombud. För mer information tel 031-13 13 00
e-post: [email protected]
dansintresserad? Gå med i danskompaniets Vänner.
Danskompaniets Vänner är till för alla och verkar i samarbete med GöteborgsOperans Danskompani för att öka kunskaperna om och intresset för dans hos publiken. Genom att bli medlem stödjer du GöteborgsOperans Danskompani
och får samtidigt trevliga erbjudanden om föredrag, resor och fester. Men framför allt får du tid och tillfälle att träffa
andra med samma intresse som du och prata om det bästa som finns: dans.
MEDLEMSAVGIFT: 175 kr per person, upp t o m 22 år kostar medlemskapet 100 kr/år, 120 kr för studerande och
pensionärer, eller 250 kr för hela familjen. Du kan betala avgiften direkt till pg 45 00 98-9.
FÖR MER INFORMATION: Skicka e-post till [email protected] eller skriv till: Danskompaniets Vänner
GöteborgsOperan, Christina Nilssons Gata, 411 04 Göteborg.
CRAZY FOR YOU
spelas t o m 10 mars 2016
En feelgood-musikal av George och Ira Gershwin.
Manus av Ken Ludwig.
JULTRAD-I-TRION
21 november 2015 – 5 februari 2016
16 – 20 december 2015
Vad är meningen med livet om det aldrig tar slut?
Opera i tre akter av Leoš Janáček.
En julshow för hela familjen!
FIGAROS BRÖLLOP
KONSERT
17 januari – 14 februari 2016
Vill du sprida uppleVelser?
bli ombud på GöteborGsoperan!
MUSIKAL
Kärlek, intriger och total förvirring.
Opera av Wolfgang Amadeus Mozart.
ORKESTERKONSERT
MADAME BUTTERFLY
Med bland annat Planeterna av Gustav Holst.
GöteborgsOperans Orkester, Damkör, Diskantkör och solist.
13 februari– 18 maj 2016
23 oktober 2015
Visst fäster man fjärilar på nålar?
Opera av Giacomo Puccini.
TRETTONDAGSKONSERT MED BAL
HAMLET
Välkommen till Wien!
9 april – 21 maj 2016
Verklighet/illusion/vanföreställning
Opera av Ambroise Thomas.
MACBETH
30 april – 22 maj 2016
Blodet på händerna vill inte gå bort.
Opera av Giuseppe Verdi.
5 januari 2016
SHAKESPEARE-KONSERT
26 februari 2016
En hyllning till världens främste dramatiker.
Köp biljetter och boka bord på
GöteborgsOperans Restaurang 031-13 13 00
The almost nearly perfect
43
Passion, tröst
och instinkt.
2015
2016
Tre dansfavoriter.
TESHIGAWARA
12 mars – 14 april 2016
Dans bortom rörelse och kropp.
Dansprogram av Saburo Teshigawara.
NORTHERN (DE)LIGHTS 2016
26 februari – 15 mars 2016
Ljussken av modern danskonst.
Adolphe Binder, Cristina Caprioli, Marcos Morau & Tilman O´Donnell
ROMEO OCH JULIA
Gästspel från Semperoper Ballett.
2 – 4 juni 2016
Klassiskt Shakespeare-verk i modern tolkning.
Dansverk av Stijn Celis.
TURNÉ
Dansprogram av Hiroaki Umeda,
Stijn Celis & Sidi Larbi Cherkaoui.
Med GöteborgsOperans Orkester.
Under 2015/2016 besöker GöteborgsOperans Danskompani
bland annat Tyskland, Österrike, Spanien och Frankrike.
Nypremiär
11 december 2015
Biljetter och mer information www.opera.se 031-13 13 00
www.opera.se/danskompani facebook.com/GOdanskompani
spelas t o m 27 januari 2016
Biljettpris 175–320 kr.
44
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
Foto: Marlous van der Sloot
45
www.vgregion.se
GÖTEBORGSOPERAN HAR NÖJET ATT PRESENTERA
SÄSONGENS SPONSORER OCH SAMARBETSPARTNERS
HUVUDSPONSORER
O PE R A S P O N S O R E R +
SPONSORER
AstraZeneca, Saab AB
AkzoNobel, Borås Bil, Dunross & Co,
Göteborgstryckeriet, HandCenter,
Pulsen, Schenker, SEB, Semcon,
Setterwalls Advokatbyrå, Ten Points
O PE R A S P O N S O R E R
Bostadsbolaget, Ericsson,
Handelsbanken, Hertz Sverige,
KPMG, Nordstan, Swedbank
SA M A R B E T S PA RT N E R
Göteborg & Co
H Ä R H I T TA R V Ä R L D S A R T I S T E R N A S I N A A R E N O R
I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Västra Götalandsregionens uppgift är både hälso- och sjukvård och hållbar regional
utveckling. Men också att öppna dörrar. För 14 000 år sedan kom de första invandrarna. Idag lockar Västra Götaland världsartister,
internationellt näringsliv och en stor andel av turisterna i Sverige. Och gränslösheten blir allt viktigare. Därför stödjer vi insatser för såväl
besöksnäringen som för kulturens mångfald, infrastruktur och miljö. Allt samverkar för att forma det goda livet.
46
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
47
Stående innovationer
Varje år kommer 900 000 containrar med kaffe, papper
och andra varor till Göteborgs Hamn. Vilken tur.
Att öka energieffektiviteten har varit vår uppgift i över hundra år.
Nu mer än någonsin hänger en hållbar utveckling inom industrin
och samhället på våra innovationer. Vi på SKF är stolta över att
kunna erbjuda nya innovationer som står emot tidens tand.
The Power of Knowledge Engineering
Stolt huvudsponsor av GöteborgsOperan.
48
The almost nearly perfect
The almost nearly perfect
SKF_GSO_245x170.indd 1
49
2012-08-23 11:
MADE BY SWEDEN
OPERA
MUSI KAL
DANS
PREMIÄR FÖR NYA VOLVO V60 CROSS COUNTRY
Upplev Sverige med nya Volvo V60 Cross Country. En bil byggd för våra förhållanden. Med 65 mm ökad
markfrigång och rejäla hjul tar den dig tryggt till dagens fiskeplats, eller vart du än vill. Dessutom är väghållningen minst lika vass som hos systermodellen Volvo V60. Resultatet är en bil som fungerar precis
lika bra på sommartorra kurviga vägar som den gör på en gropig grusväg full av snö.
G ÖT E B O RG S O P E R A N – O P E R A , M U S I K A L & DA N S
Volvo V60 Cross Country. Pris från ca: 320 000:– Läs mer och bygg din bil på volvocars.se
Volvo V60
Country
kostarperfect
ord pris från ca 320 000:– exkl. lokal utrustning. Bränsleförbrukning vid blandad körning (D3–T5 Aut) 4,2– 6,6 liter/100 km. Koldioxid utsläpp CO 2 (D3–T5 Aut)111–153 g/km.
50
TheCross
almost
nearly
Miljöklass Euro 6b. Bilen på bilden är extrautrustad. När du köper en ny Volvo ingår alltid Volvo Assistans samt vagnskade- och rostskyddsgaranti. Läs mer på volvocars.se.
Huvudsponsor av kultur i världsklass
– i mer än tre decennier.
The almost nearly perfect
51
Vd Ronnie Hallgren
Konstnärlig ledare GöteborgsOperans Danskompani Adolphe Binder
Produktionsansvariga
Repetitionsledare Stephan Laks, Pascale Mosselmans Inspicient Eva Dahlberg Carter Scenmästare Fredrik Engler Scentekniker Sonny
Koroschetz, Johan Berg Belysningsmästare Niklas Ankarhem, Kent Hellberg Ljusprogrammering David Stokholm Ljudtekniker Andreas
Renhorn B-ljud Isobel Nyström Måleri Benjamin Griffiths Smedja Johan Wikström Snickeri Markus Rehn Tapetseri Leif Holdnes
Konstruktör Olof Marzelius Rekvisita Leif Robertsson Samordnare kostym & mask Monica Nordin Herrkostym Monica Nordin
Damkostym Marie Rödström Patinering Sofia Yvell Maskör Ilona Andreasson Modist Frida Pettersson Lädermakeri Malin Jonson
Påklädare Helena Avander, Jane Dotevall Marknadskoordinator Sandra Nordström Press Marco Arvidsson, Niklas Fahlén, Lisa Iverstam
Projektassistent Kristoffer Påhlman Projektledare Stina Berggren
Program
Ansvarig utgivare Ronnie Hallgren, vd Redaktör Carin Arell Text Carin Arell, Lisa Iverstam Grafisk form Camilla Simonson
Föreställningsfoto Mats Bäcker Omslagsbild Marlous van der Sloot Tryck och repro Billes Tryckeri
Dekorelementen i Mongrel kommer från molo design.
52
The almost nearly perfect