1. No category

A lfhild FOTs lin:
Insamling av folkmelodier i Svenskfinland
För ett antal år sedan anmodades jag av vännen Veikko H elasvuo att redogöra för den insamlingsverksamhet av folkmusik, som har förv erkligats i
Svenskfinland. H an fann en sådan ut redning angelägen, och han bad att få
publicera den på svenska i Suomen M usiikin Vuosikirja 1961- 62.
Min undersökning där, betitlad "Om insamling av folkm elodier i Svenskfinland under hundra år " (a.a. , s. 24-35), kom emellert id helt ur sikte för fin landssvenskarna själva. D en t otala okunnigheten om av vem och vad som har
presterats på detta gebit ådagalades särskilt för ett par år sedan i tidningspressen, där smärre politiska vindar blåst e upp ett litet yrväder, som också ruskade
om det "fin landssvenska nonchalerandet av arbetarkulturen".
Å andra sidan har det icke undgått mig, att nutidens självsäkra magnetofoninsaml are av folkmu sik m. m. ofta klandrar forna tiders folkmelodiupptecknare,
som enbart beaktade sak , men inte miljö, funktion o. s. v., "pratkommentarer "
om och kring det insamlade stoffet .
Av dessa orsaker ser jag mig tvungen att här delvis återupprepa, delvis förny a
min ovannämnda uppsats, och jag hoppas att varj e t idsepok härvid kan få sin
legitima belysning inom ramen av den kulturhistoriska utvecklingen i vårt land.
Våren 1843 begav sig några studenter från H elsingfors ut på en vandring
till fots. D eras avsikt var att i inlandet studera finskt folkm ål och allmogeliv.
M en innan de hann utur det svenska språkområdet i Nyland , insjuknade en av
deltagarna i feber och nödgades stanna kvar där några veckor. D en febersjuke
unge mannen, som var J. O s k a r L R a n c k e n (1824-1895), kom härvid att
fästa "någon uppmärksamhet på det svenska allmogespråket", som t a lades i
trakten,1 och förmodligen fi ck han samtidigt här för första gången höra svensk
v isa sjungas av allmoge i vårt land.
R ancken var prästson fr ån Bj ärnå (Perniö) . Hit tills hade han främst konfronterats med finsk a llmoge, och med K alevala och K anteletar var han väl
förtrogen. Intresset för forndikten hade allt id varit levande i hemmet icke minst
därigenom , att hans far, prosten Engelbrekt R ancken, stod i livlig brevkontakt
med sin gamle vän Adolf Ivar Arwidsson i Stockholm. D enne hade som känt
under åren 1834-1842 utgivit Svenska forns ånger i t re band, och av dem hade
ha n översänt ark efter ark t ill ungdomsvännen i Bjärnå allteftersom de ut kom .
.oskar R ancken hade alltså tid igt bringats i kontakt med Arwidssons utgåva. I
52
det tredje bandet, huvudsakligen innehållande "lekar och danser", påträffar
han ett tjugotal "svensk-finska folklekar" men fastslår, att dessa hämtats "från
andra trakter och andra kretsar, än de från hvilka jag ville ösa" (s. 6 f).
Från 1846 finner vi doktor J. O. L Rancken som lärare vid Vasa gymnasium;
1865 blev han skolans rektor. Och i
"denna hufvudort i Österbotten med svensk befolkning inleddes med första
påträffade medlemmar af dess allmoge samspråk, som utom tillfälle till obse rvationer om dess dialekt gaf några upplysningar om dess folksång ... "
berättar Rancken (s. 5). Här var för honom den rätta miljön att förverkliga en
plan, som väckts genom Arwid sson; han nämner härom:
"Hvad folksången angår, hade jag gerna från Finland riktat Afzelii och i
synnerhet Arwidssons samling" (s. 6).
Och så kom den minnesvärda våren 1848, då Rancken i den österbottniska
tidningen Ilmarinen, den 1 april, utfärdade sitt märkliga upprop "Till fosterlandsvänner", där han uppmanar till insamling av folkminnen på svenskt språk
i Finland. Han vädjar till "den Svenska nationaliteten sådan den i Nyland, södra skärgårdsorterna och södra Österbotten bland allmogen visar sig" att insamla
"romanser, ballader, vallvisor, barn- och vaggvisor, skämtsamma qväden,
sånger till lekar och danser".
Särskilt hänvisar han till vad som redan har uträttats på finskt håll och i
Sverige samt understryker, att
"just det bildar en lucka i forskningen öfver såväl Finland som Snnska
språket och dermed sammanhängande omständigheter, att delar af Svenska
folket, som bebo flera trakter på Finska kusterna och i skärgården, ej blifvit
delaktiga af den uppmärksamhet, åtminstone ej i lika hög grad, som i det
egentliga Sverige".
y
Ranckens upprop möttes i första hand a v likgiltighet; det nådde icke fram
till huvudstadens kulturkretsar från den obetydliga staden uppe i norr. Tiden
var ännu icke mogen för aktivitet till fromma för en finlandssvensk allmogekultur, emedan medvetandet om en sådan allmogeklass helt enkelt ännu icke
hade väckts.
Men hur återverkade det Ranckenska uppropet i Österbottens egen bygd,
där tidskr. Ilmarinen ofta berättade om en folksång, som i de svenska socknarna
hördes "tona från loftet, från vallhjonen i skogarna, och framför allt från skjutsgossens läppar" (1851).
Vem kunde väl självmant göra något till saken? D et var inte många bland
allmogen som på den tiden kunde läsa och skriva, och vad skulle man ta sig
till med melodierna?
Rancken hade ingen möjlighet att själv insamla det material han efterlyst,
men i stället stimulerade han sina elever att göra det. Dessa kom t ill skolan
från olika håll i Österbotten, och efter skolgången spriddes de åter som lärare,
präster, läkare, klockare m. m. Med deras tillhjälp växte sålunda J. O. l .
53
Ranckens folkloristiska handskriftssamlingar fram, tillkomna huvudsakligen
mell an slutet av 60-talet och mitten av 70-talet.
D en största svårigheten låg i melodiupptecknandet. Rancken klagar:
"Då musikalisk begåfning och ännu mera musikaliska studier icke äro hvar
mans sak , minst utg.: s (Ranckens), så har äfven i de fall, der uppteckning
a f orden skett efter sång, melodin ändock sällan fåtts i notskrift" (s. 11).
R anckens främsta vissamIare var mag. J a k o b E d var d W e f va r 2 (1840
-1911). Han var en fattig torparpojke hemma i Linnusperä by i Karleby socken,
som under stora umbäranden blev student i Ranckens skola och slutligen
fiLkand. Redan som skolgosse samlade han folklore åt Rancken, som erkännsamt sökte få ihop "små premier" åt den medellöse eleven.
Wefvar var invalid. Han hade bara ett ben och begagnade krycka. Sedermera blev han vandringspredikant och bibelkolportör. "Fader W efvar", som
hade ordet i sin makt och var "alldeles makalös att sjunga", väckte respekt och
tillit överallt. D ärför accepterades gärna hans biintresse, som var att insamla
folklore. W efvar fylld e häfte efter häfte med sådant stoff; mest blev det sagor
och visor.
Musikalisk som Wefvar var lärde han sig lätt melodierna, men han kund e
icke skriva ned dem. M elodierna behöll han i minnet tills han nådde kontakt
med musikutövare av något slag. Bland skolkamraterna från Vasa kände han
fl era sådana , vi nämner kantorerna far och son S p o l a n d e r i Lappfj ärd
och S a l e n i u s i Side by , organisten H a s s e l b I a t t i Vasa, kyrkoherden
D u r c h m a n i Storkyro, sångläraren R u d o I f S j ö g r e n m. fl., som tillhörde "fader Wefvars" musikaliska medarbetare. Ingen av dem kunde dock mäta
sig i notskrivandets svåra konst med kronolänsmannen i Replot O I o f R e i nh o l d S j ö b e r g (1838-1915).
Sjöberg var en synnerligen nitisk melodisamiare. Han förenad e en utpräglad
musikalitet med pedantisk noggrannhet. Ännu på äldre dagar - som pensionerad - renskrev han gång på gång alla de melodier han kände till, ständigt
övervägande vilken tonart, vilken taktart och vilken metronomsiffra (!) varje
melodi skall ha. De kommentarer han tillfogade angående proveniens, frekvens,
å lder m. m. är föredömligt ambitiösa.
Då jag sommaren 1968 som Nordiska kulturfondens stipendiat med magnetofon insamlade folkmusik bl. a. i Gamla Vasa, kom jag i kontakt med O. R.
Sjöbergs yngsta dotter D agmar (L 1890). Hon erinrade sig Wefvar "såsom en
gaml~lal gubbe med basröst och träben, som en enda gång kom och tog mig
i hand ", och hon berättade, att fadern brukade "taga opp tonen på orgeln",
varpå han dikterade för Dagmar "ciss, fiss och sånt där ... och då sku jag
teckna opp det där". Hon berörde även hans iver att alltid "för säkerhets
skull fr åga om jag hade (skrivit) rätt".
Dagmars hädangångn a äldre bröder H u g o och V i I h e I m blev sedermera
54
framstående folkmelodiupptecknare, så länge de kunde skriva noter, innan de
båda - liksom även syster Dagmar - drabbades aven från modern nedärvd
blindhet. D eras verksamhet på 1890-talet kom emellertid Svenska litteratursällskapet till godo (härom, se nedan s. 59).
*
Men icke blott i Österbotten, utan småningom även i södra Finland - främst
inom studentavdelningarna - väckte Lönnrots, Afzelius' och Arwidssons publicerade verk beundran och blev exempel, som manade till efterföljelse. Flera
av R anckens skolelever, bl. a. Wefvar, var nu studenter som studerade i H elsingfors, och slutligen framträdde inom den Nyländska studentavdelningen
språkforskaren A x e I O I o f F r e u d e n t h a I, som hävdade folkm ålets och
folkminnenas nationella värde. Från språkdialekterna var vägen till folkdiktningen icke lång, och eftersom visan uppbars av melodin, så drogs på sätt och
vis även melodistoffet in i den språkvetenskapliga intressesfären.
Sålunda kom impulserna till insamling av visor och melodier samtidigt
från fl era håll, och år 1870 ryckte de första nyländska stipendiaterna T h.
We g e I i u s och A r v. N y b e r g ut i fält. Mot seklets slut blev insamlarna fl er ; T h. R u u t h, K. W. F o r s b lom, A. S u n d m a n, I var
O t h m a n hopbragte större och mindre samlingar av folklore, och - såsom
ovan nämndes - bidrog även "fader Wefvar" med stoff från sina vandringar
i Nyland . Ett anta l av de folkmelodier, som på detta sätt samlades in, publicerades som musikbilagor - stundom försedda med enkla ackompangemang
av Wegelius och Flodin - i de Album, som på 1860- och 1870-talen utgavs
"af Nyländningar".
Ett annat initiativ gick ut på, att det material som influt it tack vare de
nyländska stipendiaternas insatser, skulle publiceras i ett serieverk , benämnt
Ny land (utkom 1884 ff) . Ernst Lagus sammanställde inom denna serie två
volymer "Nyl ändska folkvisor"; den första av dem, innehållande visor, utkom
1877, och den senare - uppdelad i två häften 1893 och 1900 - innehöll landskapets dittills upptecknade danslekar, barnvisor m. m. D essa två nyländska
melodisamlingar har sedan dess varit en ständigt anlitad k älla både för forskare
och musiker.
Inom Vestfinska avdelningen spårar vi likartade tendenser: folkmelodiinsamling och publicering, denna gång i Lännetär VI, som var album för nämnda studentnation. L. W. F a g e r I u n d låter sina musikaliska anförvanter
uppteckna danser och visor i Korpo och Houtskär och publicerar dem 1877 i
ovannämnda album, senare i sin bok Anteckninga7· om Korpo och Houtskärs
socknar (1878). Veterligen utgör F agerlunds melodier de tidigaste uppteckningar
av detta slag, som härstammar från den Aboländska skärgården.
1880-talet var hos oss som känt en period, då förnuftet tog herraväldet över
romantiken, då ideer född es av drift att uträtta något, då studenterna förenade
55
sig i diskussionsklubbar med konst, litteratur och framför allt folkupply sning
på programmet. Det hörde till tiden, att man skulle sprida bildning till alla
och rycka upp "folket", "nationaliteten", "allmogen" till medvetande om sig
själv och till medverkan i samhället. Den svenska allmogen var numera en
realitet i vårt land, och ansvaret för folkminnenas tillvaratagande växte med
förnyad kraft inom studentkretsarna. Bland nylänningarna möter vi unge
E r n s t L a g u s (1859-1923), vid denna tid skildrad såsom glad, varm och
entusiastisk, "ständigt färdig till nya uppslag ... kände ej halvhet eller ljumhet".3 Vi nämner Lagus såsom den främste initiativtagaren vid grundandet
av ett svenskt litteratursällskap (1885), och det var Lagus som föreslog, att en
av Sällskapets viktigaste målsättningar skulle bli att
"taga om händer de dyrbara skatter af germanisk-svensk sång och saga ,
som ännu förefinn aes bland vår svenska allmoge, skatter hvilka år från år
undanträngs a f grannare men smaklösare rivaler från städerna".
D et kan inte ha varit utan betydelse, att Ernst Lagus' far, professor Wilhelm
Lagus, om somrarna i Karislojo idkade ett livligt umgänge med Elias Lönnrot.
Ernst var 25 år vid Lönnrots död. I hans ungdomligt mottagliga sinne lades här
grunden till de talrika ideer som senare utgick från honom, då han und er många
år kom att föra den svenska folkvisans i Finland talan. Musikalisk som han
var - han spelade flöjt och sjöng gärna långa visor - kom denna art av
folklore att ligga hans hj ärta närmast.
Ett av Lagus första initiativ för Svenska litteratursällskapet gick ut på, att
ett upprop skulle utsändas som cirkulär till "landets svenska befolkning i städerna och på landsbygden". Detta verkställdes 1887. Cirkuläret innehåller samma maningar som tidigare det Ranckenska blott i omständigare formul eringar,
och Lagus ger faderliga råd hur insamlandet bör ske, t. ex.:
"Det är bäst att låta försångaren sjunga igenom hela visan, så att melodin
med alla sina detaljer noga inpräglas i örat. Först när orden äro upptecknade, nedskrifves melodin ... " etc.
Slutligen tillägger han som ett viktigt Obs! "En visa bör, om möj ligt, alltid
upptecknas med melodi."4
Ernst Lagus fick sedermera på sin lott att organisera all folkloristisk verksamhet inom Svenska litteratursällskapet. Vi skall möta honom igen i egenskap av sakkunnig, då särskilt vismaterialet började strömma in .
Den första stipendiaten som utsändes av Svenska litteratursällskapet var
fil.kand. I s a k S m e d s, meriterad genom tidigare samarbete med Rancken.
Han insamlade c. 120 visor i Vasa trakten sommaren 1888, men han var ingen
melodiupptecknare. Mag. Karl Flodin erbjöd sig att nedskriva melodierna till
Smeds visor. När detta slutligen skedde är ovisst, ty ett par decennier senare
införlivades en samling orenskrivna melodiuppteckningar i Flodins piktur med
Sällskapets arkiv.
Den första melodisamIingen av betydelse, som inflöt hösten 1889, hade in56
samlats av stud. H e n r i k S t å h l i Kronoby-trakten. Samlingen omfattade
c. 244 melodier, och med dessa hade upptecknaren kämpat hårt. "Med tillhjälp
af ett blåsinstrument, som jag tidigare vant mig att behjälpligt använda, kunde
det dock verkställas", rapporterade han i sin reseberättelse.
M a r t i n We g e l i u s anmodades av Sällskapet att granska Smeds samling. Utöver förslag om några "ortografiska" rättelser i fr åga om ton- och taktarter, uttalade Wegelius åsikten, att alla folkmelodier borde tillvaratagas "föl'
att större tillfälle sålunda måtte gifvas till jämförelse och urval".
Det är märkligt att Wegelius genom detta uttalande visade, att en veten skaplig jämförelseprincip föresvävade honom, på samma gång som han en av sångfeströrelsens mest aktiva pioniärer - hade öga för "de vackra "
melodierna, sådana som kunde lämpa sig för bearbetningar och arrangemang.
Ernst Lagus hade visserligen varit den förste hos oss, som i folkmelodierna
såg ett vetenskapligt stoff. Men på denna tid insåg man ännu icke vari anternas
betydelse för en jämförande traditionsforskning. Lagus' målsättning gick ut
på att fastställa vilka visor respektive melodier, som överhuvudtaget fanns i
Svenskfinland. Samlarens viktigaste uppgift blev sålunda att uppteckna endast de nya fynd en; all "iteration" skulle undvikas.
Dessa Lagus'ka aspekter på insamlingsarb etet kom tydligen i dagen, då han
våren 1890 framlade ett nytt utlåtande om Smeds melodisamling fr ån föregående år. (Hade alltså Wegelius' utsago icke varit till fyllest ?). Lagus kriti serade visornas värde "ur folklorisk synpunkt" och framhöll tvärsäkert, att en
del av dem "äro travesteringar af sånger, som genom skolsalarna och på andra
vägar sökt sig ut till bygderna".
Härefter trodde man helt på Lagus som expert på folklori stiskt-musika liskt
stoff, och hans auktoritet på detta område blev bestående under tre decennier
fram åt. I denna egenskap kan Lagus icke frånkännas det stimulerand e inflytande han utövade på all insamlingsverksamhet, de t ändande impulser han
gav sina insamlare, eftersom stipendieansökningarna i början av 90-talet av sevärt ökade.
Vi fä ster oss vid, att det särskilt var österbottniska folkskollärare, som
förkl arade sig villiga att insamla visor och melodier i sina hemtrakter. R a nckens
verksamhet på detta gebit hade säkert uppmärksamgj ort dem på dessa ting,
men förmodligen hade de även mottagit dylika impulser av sin musiklärare i
Nykarleby seminarium F . V. Illberg. Denne hade nämligen redan år 1866 som
Finska litteratursällskapets stipendiat insamlat folkmelodier i södra Savolaks,
delvis utgivna i tryck följande år. Han hade dessutom levererat Finske Folkesange og Melodier till A. P. Berggreen i Köpenhamn för att ingå i dennes under
åren 1842-1871 utgivna stora folkvi santalogi i elva band.
M. T h o r s och J . A. S t r a n d b e r g i ö sterbotten samt K. P. P c t t c r ss o n i N agu 5 tillhör den generation av folkskollärare, som ådagalade såvä l hän given flit som kunnighet i sitt insamlingsarbete. Melodiskördarna för dem blev
57
större eller mindre, men de framlad es ofta med en viss ängslan. Lagus var ju
känd för sin stränga bedömning; hans temperament tillät inga moderationer.
D å man ännu i samlingarna läser hans kruxar i marginalen sådana som "helt
värdelösa", "åtskilligt skräp" o. dyl. , så tycker man, att han gick väl hårt
fram med sina ambitiösa fältforskare. De krav som Lagus ställde på melodiuppteckningarna föreföll mången intresserad samlare ouppnåeliga, och man
und ar inte på, att ursäkter framfördes för att bortförklara avsaknaden av melodier till visor man insamlat. Åtminstone fritog man gärna sig sj älv från ansvaret för "osäkra " melodinoteringar; vi läser t. ex.:
"D å jag ej
melodierna
person har
äro riktiga,
är begåfvad med musikaliskt öra, har jag ej kunnat uppteckn a
till visorna, hvarför de fl esta sakna sådana . Genom beredvillig
jag likväl fått melodier till några och trettio. Huruvida dessa
kan jag ej ansvara för" (S e l i m P e r k l e n 1892).
Folkskolläraren J o h n F i n n ä s har tillämpat en annan metod , då han i Esse
och Larsmo har noterat 21 melodier.
"Melodierna har j ag erhållit på ' så sätt, att j ag instämt med, när un gdomen sjungit, och sedan på mellanstunder gnolat på desamma samt vid hemkomsten uttagit dem från orgelharmonium" (1893).
P å Åland hade stud. J o h a n A l e x. S j ö b lom, den första vissamiaren
som besökte Föglö, funnit sig ha varit föremål för ortsbornas misstanke att han
kommit dit för att "göra spektakel" med dem. M en då han lyckades bryta
motståndet och visorna börj ade komma fram, vållade melodierna svårigheter:
"Beträffand e själfva upptecknandet af melodierna får jag erkänn a, att jag
dervid förfarit så samvetsgrant som jag kunnat; men då jag ej är van vid
dylikt arbete samt jag dessutom saknar t eoretisk musikalisk utbildning, är
jag den första att medgifva det många fel kunna finn as, (1895).
En och annan melodi upptecknare vann Lagus' något reserverade erkännande. "H err Stad ii samling" (stud. U n o S t a d i u s) från Lojo intresserade granskaren sannolikt främ st därför, att denne alltsedan barndomen själv hade vistats
i dessa trakter. Lagus fann samlingen, omfattande 80 visor, 65 av dem med
melodier, vara "nog så rikhn,ltig" i betraktande av, att den var gjord i en till
största delen finskspråkig kommun. Han tycker sig i dessa visor skönj a "en
blandning af svensk och finsk karaktär" ehuru "i allmänhet utan högre värde" (1890).
Svenska Litteratursällskapet ådagalade en ständig strävan att sända stipendiater t ill språkgränsområden. Sastmola (Merikarvia) och H vittisbofj ärd
(Ahlainen) ingick ofta i önskemålen, men jag vet av egen erfarenhet, då min
första stipendieresa 1928 bl. a. omfattade skärgården söder om Nystad, att resultatet i sådana t rakter brukade bli magert.
"Västfin ska skärgården" (Åboiand ) fick omsider en länge eftertraktad melodiupptecknare i den begåvade musikstuderanden K a r l E k m a n, kantorson
från Åbo. Tack vare sitt perfekta (absoluta?) gehör var han en skicklig me58
lodiupptecknare, som väckte Lagus' spontana beundran. Alla uttalanden om
Ekmans insamlingsresultat från de tre somrar 1890-1892 han var ute i fält,
är mycket berömmande. Lagus tar gärna till superlativer:
"Det är i få andra arter af den nordiska folkvisan, som det germaniska
gemytet träder så friskt och ogrumladt fram, som i dessa från släkte till
släkte nedärfda, ofta alldeles utmärkta vackra visor" (1891).
Från Ekmans resor i P argas, Kimito, Hitis och Åland härstammar många av
de visor han omedelbart arrangerade för kör, och som sedermera utkom i otaliga sättningar och editioner. Ekmans vackra arrangemang av balladerna "Skön
Anna" och "Där gingo två flickor i rosendeiund" m. fl. har införlivats med den
folkmusikrepertoar, som synbarligen aldrig kommer att förtona i vårt land.
Och Ekmans på Åland 1892 upptecknade "En sjöman älskar havets våg" är
snart sagt en outplånlig visstump, som sjungs vid vänskapliga avskedstaganden i hela N orden. 6
Vi bör i detta sammanhang icke förbise att även folkskolläraren N i l s
O s k a r J a n s s o n i Kimito torde ha varit en ambitiös tillvaratagare av folkmusiken i nämnda socken. I ett brev till Otto Andersson (dat. 13.3.1904) för::oäkral' han:
"Jo ser du folkd anserna äro ju liksom allt etnogra fiskt för tillfället mitt
högsta intresse. J ag har upptecknat över 100 melodier på folkdanser och
ringl ekar här och fl ere finnas där".
Av vilken orsak Janssons melodier icke kom fosterlandet till godo utan
införlivades med Nordiska museets handskriftssamling i Stockholm,7 kan icke
förklaras.
H ela 90-talet präglas av, att visor sjungs och visor tecknas upp . Vi kompletterar listan på insamlare med namnen V i k t o r A Il a r d t, - han var den
förste som 1889-1890 upptecknade dansmelodier i östra Nyland - We r n e r
K a r s t e n i Kimitotrakten , A l f o n s T a k o l a n d e r i Åboiand och Åland.
D e främsta insatserna gjordes dock av de tre R eplot-S j ö b e r g a r n a, som
nästan årligen berikade Sällskapets samlingar med folklore av alla slag härstammande från öarna i Kvarkens skärgård. Vi noterar sammanlagt 29 Sjöbergsamlingar med stoff, daterat mellan 1859 och 1924. D e melodiuppteckningar,
som ingår här, bedömdes av Lagus såsom "utmärkta och mönstergilla".
D etta mot seklets slut intensifierade tillvaratagande av sång och dikt bör
ses dels mot bakgrunden av de politiska orosmoln, som började torna upp sig
över vårt land, dels som en följd av den stora sångfeströrelsen, som organiserades just under detta decennium, och som avsåg att såsom ett led i folkbildningssträvandena dra in även allmogen bland de aktiva sångarna och spelmännen. Folkvisan kunde här bli föreningsbandet mellan hög och låg, mellan
stad och landsbygd.
Vid det nya seklets början stöter man ofta i protokollen på uttalanden om,
att Sällskapet redan ägde betydande samlingar av folkvi sor, däremot icke av
59
dansmelodier. Hittills hade insamlarna i regel själva fått välja sina orter och
det slag av folklore som de ägde förutsättningar att uppteckna . Men hädanefter blev det angeläget att mer planmässigt organisera insamlingsarbetet. Redan före sekelskiftet hade därför en folkloristisk kommitte av fem sakkunniga
ålagts dessa uppgifter.
För folkmusikens vidkommande betydde denna nyorganisation , att insamlarna hädanefter i främsta rummet borde insamla dansmelodier (fiollåtar) .
Följden av dessa bestämmelser blev omedelbart märkbar. T y vilken vanlig
fältforskare vågade nu ge sig i kast med notering t . ex. av spelmanslåtar i
Österbotten , dessa virtuosa, elastiskt levande polskor och menuetter, som knap past örat än mindre pennan hann fånga? Amatörern as t id var förbi. Och sålunda tar en ny epok vid , då intresset för spelmanslåtarna träder i förgrunden.
Men dessförinnan vill jag inskjuta en för Lagus och "kommi tten" hedrande åtgärd. Hösten 1902 inlämnad e magister Wefva r en samling folkvisor, som han
insamlat "på 1870-talet och efter åt" under sina predikofärder i det vidsträckta
skärgårdsdistrikt, som sträcker sig från Snappertuna i öster t ill Sottunga och
Kökar i väster. Wefv ar belönades av Sällskapet med 500 mk "för hans långvariga verksamh et som samlare". H an hade alltså oberoende av all a konjunkt ursynpunkter upptecknat de visor, som kommit i hans väg , och han hade därmed väckt beundran för sin rakryggade, äkta samlarvurm.
Våren 1902 söker eleven vid musikinstit utet O t t o A n d e r s s o n ett stipendium som anslås av Svenska li tteratursällskapet för insamling av dansmelodier, lekar, spel, gåtor och ordspråk i några socknar kring Vasa. MelodisamIaren Andersson föl' med sig en smittande entusiasm och väcker int resse överallt där han rör sig bland österbottniska spelmän och sångare. Årligen är han
ute i fältforskning mellan 1902 och 1907 t urvis besökande a lla de fyra landskapen med svensk bosättning. H an sjunger eller spelar upp på fiol det som
hans penna nyss har fångat på papperet; under de senare åren har han en
fonograf som hj älpmedel.
Otto Andersson var en oförglömligt charmerande melodiupptecknare. Hans
minne lever kvar i alla de bygder han besökte, och resultatet - c. 1520 spelmanslåtar och c. 250 danslekar - väckte berättigat uppseende i Sällskapet.
D en rätte mannen i rättan t id , ansåg man. Som en följd av Otto Anderssons
insats anslogs fr ån och med år 1903 ett stipendium uteslutande föl' folkmusikinsamling.
D et bör nämnas, att Otto Andersson även har upptecknat ett stort anta l visor,
vilka han upp bevarade i sitt hem. Efter hans död 1969 t illföll vissamiingen
Instit utet för folkdiktsforsknin g vid Åbo Akademi.
Otto Anderssons målmedvetenhet och säkra sinne för visans och låtens traditionsvärde gör sig gällande, då han icke synes gilla Lagus som musika lisk
bedömare. D å Andersson inlämnade sin sista melodisamling 1907, utsäger han
60
klart och tydligt, "att Svenska litteratursällskapet icke kan anses äga kompetens nog för att afgifva ett sakligt ut låtande öfver densamma". H an föreslår att en fackmusiker, förslagsvis Flodin eller N ova<;ek , måtte få verkställa
granskningen.
Emellertid var Lagus' auktoritet ännu så bergfast, att styrelsen "utan att
fästa något avseende vid herr Anderssons åsikt om folkloristiska kommittens
kompetens" lämnade samlingen till sedvanlig kommittegranskning. Vi får inte
förbise, att Martin Wegelius hade inkallats i styrelsen 1904 och att han ett
år senare hade invalts i den folkloristiska kommitten. Men han avled som
känt i mars 1906 innan han överhuvudtaget hade hunnit ta befattning med
de musikproblem, vilka man hade hoppats, att han skulle lösa.
Otto Andersson blev sedermera självfallet den auktoritet för alla folkmusikaliska frågor i Svenskfinland, som man så länge hade saknat. Men ännu på
denna tid var han en ung musiker, en upptecknare som andra.
Österbotten har alltid varit en outtömlig k älla för upptecknare av spelmansIåtar. En genuin tradition, helt opåverkad i fr åga om ålderdomligt spelsätt
och en förnämlig nedärvd repertoar vittnar om, att fiol en där har varit det
domin erande folkinstrumentet i generationer. Men som sagt, menuetten och
polskan - alltjämt levande i dessa nejder - fann sällan sina upptecknare på
denna tid. Vi kan dock nämna två österbottniska kantorer, som 1906-1907
fi ck tillfälle att insamla åtminstone något av denna tonskatt: P. A. F r e dr i k s s o n i Kristinestad-trakten, och H e n r i k S u n d b l a d i några nordligare socknar kring Gamlakarleby.
Av större omfattning och betydelse blev sånglärarens i Helsingfors E d v .
H e d m a n s insamlingsfärder 1908-1909 i västra Nyland. I sina reseberättelser omtalar han, att han haft att kämpa mot dragharmonikan, att äldre
dansformer förekom ytterst sparsamt, emedan dessa "för de lefvande spelmännen" (han har besökt inalles c. 127 spelmän) utgör "en död musik". I en av
de västnyländska socknarna berättas för H edman, att en präst något decennium tidigare "med lock och pock sökt tillhandla sig fiol er" i affärssyfte !
Lagus vitsordade H edmans insats som "en av de på sitt område ged ignaste
och värderikaste, som Sällskapet någonsin varit i t illfälle att förv ärva".
År 1906 grundades på Otto Anderssons initiativ och med honom som ledande
kraft föreningen Brage "för vård och främjand e af svensk folkdiktn ing, -musik
och -dans i Finland". D ess målsättning blev från börj an att genom förenin gens
kör och danslag levandegöra vår folkliga sångskatt. Ett par år senare bildades
i Vasa en filialförenin g t ill Brage i Helsingfors.
Utan att i detta sammanhang gå närmare in på Brage-fören ingarnas interna
verksamhet, vill jag ej förb igå några folkmelodi samlingar, som under de första
åren inflöt t ill dem. Märkligast är H a n s A u f r i c h t i g s samling, som på
uppdrag av Vasa Brage insamlades i Österbotten och innehåller 164 visor, 108
dansmelodier och 42 dan slekar. E I n a F o n t e II i J akobstad och kantor P. A.
61
F r e d r i k s s o n bidrog även med varsin österbottnisk samling. Helsingfors
Brage mottog visor av H a n n a H a g b o m från östra Nyland, F r i d o l f
A n d e r s s o n (53 mel. från Vårdö och H elsinge) samt spelmannen K. J.
F a g e r s t r ö m sände in sin repertoar: 65 polskor m. m. från Lojo. Alla dessa
Brage-samlingar var tidigare deponerade i INE. Förmodligen returnerades
dessa samlingar, då INE upplöstes c. 1958.
Otto Anderssons stimulerande insatser räckte till överallt. Han höll tändande
föredrag om visor och låtar, bl. a. hösten 1903
"i stora salen i de vetenskapliga föreningarnas hus . . . om sin senaste forskningsfärd till Österbotten för upptecknande af dansmelodier och sånglekar.
Föredragaren karakteriserade särskilt de olika slag af polskor och andra
dansmelodier, som ännu förekommo vid bondbröllop, samt illustrerade sitt
föredrag genom att på fiol utföra några af de mest egendomliga dan smelodierna ".
Professor Anderssons egen kommentar härtill (1962) må citeras : "hade jag
icke hållit detta föredrag , så hade jag icke fått stipendium att under julen fara
till Vormsö, och hade jag icke farit till Vormsö, så hade jag aldrig skrivit min
doktorsavhandling om stråkharpan, så jag anser, att det där föredraget (1903)
blev avgörande för hela min framtid."
I framtiden kom i stort sett all folkmelodiinsamling i Svenskfinland att
länkas vid Otto Anderssons verksamhet. Han blev nämligen omsider den självskrivne efterträdaren till Lagus' auktoriserade maktbefogenhet inom den folkloristiska kommitten. Detta skedde efter det första världskriget i samband med,
att Svenska litteratursällskapets sedan 1917 utkommande stora serieverk Finlands svenska folkdiktning skulle inrymma även folkmusiken. Och folkmu siken krävde sin fackman .
Lagus avgick från sina uppdrag i Svenska litteratursällskapet 1918. Han
efterträddes som ledare för dess folkloristiska verksamhet av den kunskaprike
amanuensen och medarbetaren, fiLmag. K. R o b V. W i k m a n, som samtidigt härmed blev huvudutgivare av Finlands svenska folkdiktning.
En av Wikmans första åtgärder var att knyta magister Otto Andersson vid
nämnda serieverk. Denne anmodades att planera en systematisering av folkmusiken för publicering. 8 Och den 22 februari 1919 fastslogs, att Andersson
anförtrotts utgivningen av visor och folkmusik inom serien Finlands svenska
folkdiktning. Hittills har härav utkommit "Den äldre folkvisan " (medeltidsballaderna) med melodier, vol. V: 1 (1934), "Folkdans (Instrumentalmusik:
menuetter, polskor, polonäser) ", vol. VI Al (1963), "Folkdans (Bröllopsmusik) ",
vol. VI A 3 (1964) och "Sång lekar", vol. V 3 (1967).
Fältarbetet hade i stort sett legat nere under krigsåren. Endast magister
V. E. V. We s s m a n hade under sommaren 1917 trotsat svårigheterna, och
han framlade det häpnadsväckande resultatet av bl. a. "en samling äldre och
62
nyare visor, sjungna av folket och av honom upptecknade med ord och melodier".
Wessman blev därefter en flitig melodiupptecknare. Även om han häri var
amatör och gjorde "diverse misstag", så låter sig dessa lätt korrigeras av sakkunnighet. vVessmans sinne för varianternas värde bör så mycket mer uppskattas.
B e r t e l M a l m, S u IoS a lon e n och E m i l J o h n s o n är musikinstitutselever, som på Otto Anderssons tillskyndan var ute i uppteckningsarbete
1920-1921. Wikman och Andersson hade nämligen funnit "vita fläckar" på
kartan, som icke alls eller blott svagt representerades i fråga om folkmusik.
Den Åboländska skärgården hörde till dem. Malm besökte 1920 Korpo och
Houtskär men klagade över, att han endast påträffade sångare "illa utrustade
i fråga om gehör och andra musikaliska betingelser". Man tog härmed för
givet, att tiden nu vore ute för kompletterande insamlingsverksamhet av folkmusik. Men en tillfällighet kom inom kort att leda till en motsatt uppfattning.
Tillfälligheten bestod däri, att sånglärarinnan G r e t a S t e n b ä c k
(D a h l s t r ö m) sommaren 1922 tillbringade några veckor på ett pensionat
i Åbo yttre skärgård (Lohm) . Hon råkade där få höra en och annan visa
sjungas, som väckte hennes intresse, och då hon utan möda kunde uppteckna
melodier, började hon skriva upp vad hon hörde och fråga efter mer.
Följande sommar - och därefter ännu både 1924 och 1925 - fortsatte hon
att i egenskap av Svenska litteratursällskapets stipendiat teckna upp visor
i Åboiand. Hon besökte alla även isolerade öar med ett fåtal "boare" i HitisNagu-Korpo-Houtskär mycket vidsträckta arkipelag, detta på en tid då
ännu motorbåten var sällsynt, då rodd- eller segelbåt var det vanligaste fortskaffningsmedlet. Ingen vissamiare hade tidigare nått ut till dessa öar, de hade
knappast lämnat "land under fot" i de centralare socknarna. 9
Skärgårdsbon är glättig och omedelbart tillgänglig. Greta Dahlström möttes
ej blott aven spontan sångarglädje, utan även aven häpnadsväckande uråldrig
balladtradition. Jag inskränker mig till att blott erinra om hennes balladskörd
efter Eva Jansson (f. 1842) på Nötö, som sjöng sin mormors visor, samma visor
som 1957 i dotterdottern Sveas återgivning har tillvaratagits av Sveriges Radio,
inspelade på LP-skivor. Samma repertoar av "mormorsmormors visor" har tillerkänt Svea Jansson hedersomnämnandet att vara Nordens främsta nulevande
traditionsbärare så framt det gäller medeltidsballader i primärtradition.
Var Svea och hennes mormor duktiga vissångerskor, så var också fru Dahlström en duktig samlare. Hon torde ha uppnått rekordet av melodiuppteckningar: c. 3000. Hon har slutligen under senare år (1960 ff) gjort nya insamlingsfärder i Nyland och Österbotten, denna gång med magnetofon. En värdefull österbottnisk spelmanstradition har bl. a. tillvaratagits på hennes band.
Under en av Greta Dahlströms skärgårdsresor på 20-talet medföljde A l fh i l d A d o l f s s o n (F o r s l i n) dels som assistent, dels som "volontär",
63
tillägnande sig både metod och teknik i vissamlandets värv. Senare - under
studieåren och som Otto Anderssons elev - insamlade hon c. 2 500 melodier å
anvisade "vita fl äckar" i de fyra landskapen. Ett par andra av Anderssons
elever, nämligen E r l a L u n d och J o h n R o s a s, har även på 30-talet bidragit med mindre samlingar från Österbotten respektive Nyland.
Ungefär ett kvart sekel senare - höst en 1957 - anmodades Alfhild Forslin
att medfölja Sveriges R adio på en inspelningsresa i Svenskfinland. Intendent
M a t t s A r n b e r g ville pröva på den finl andssvenska vistraditionens livskraft , som han trodde på. Fru Forslin delade icke hans trosvisshet ; vi hade
ju ha ft förödande svåra t ider och krig här. Men det visade sig, att man sjöng
och spelade i bygderna nästan som förr. R esultatet blev 280 kva litetsupptagningar efter 39 sagesmän under en två veckors snabb resa "i triangel" med
hörnen i Abo, Lovisa och Jakobstad. Sveriges R adio besökte senare Aland.1 °
Med denna "maskinella" snabbresa önskar jag sätta punkt för det drygt
hundraåriga handskrivna folkm elodi-insaml and et inom vår svenskspråkiga minoritet i Finland. I själva verket är hundra år en kort tidsperiod av folktraditionens ärevördiga ålder. M änniskor och generationer dör, men det t raditionsstoff av visor och låtar, som i förgången t id har t agits till vara och arkiverats,
är ett a llt jämt levande stoff. M å vi hoppas, att den jämförande t radit ionsforskningen icke i framtiden stannar av och banaliseras, t y den rät ta lyhördheten och den rätta slagrutan krävs även här, liksom överhuvudtaget i all vetenskaplig forskning.
G4
NOTER
l Rancken-ci taten h ä r och i det följande iiI' h ä mtade ur Rancken, Fört ecknillg öfver folksång er,
melodier, sagor och iifve ntyr fnt ... det svenska Osterbotten I (Nikolaistad 1874), s. 3- 18.
• Om Wefvars insamlingsverksamhet i österbotten, Nyland och den "västfinska skärgården" se
närmare Forslin, Jakob Edv al'd Wefv ar (Sv. Folksl,- kalender 1971, s. 33- 40) och Vissantlande predikan t gick pet träb en Svenskfinland runt (AU 20.2. 1971); jfr Då Wefvar l,l tnkade
i skäre bygden (AU 18,9. 1971); jfr F or slin, En erinmn aln forna tiders -vissång i Å boiand
(Å boiands sång- och musikförbunds festskrift 1922-1972), om W efvar se s, 162 f. 3 G unna r
L andtm an: Ernst Lagus i Förhandl, o tt/Jpsatser (FoU) 37, s , 33, • Cirkuläret är pub!. i Fo U
3, s, 101- 106, .All a cita t o, a" som i det fö lj ande gäller Svenska li tteratursällskapets verksamhet , är h ä mtade ur de i FoU publicerade protokollen från r espektive å r, 6 Om P ettersson se
Forslin, En e>·inmn., , (jfr fotnot 2) s, 165-167 och Någt'a sjömansvisor ft'ån Nagu (Tusen öar,
_ bo 1938) s, 85- 94. 6 Om visans härkomst se Forslin, En sjöman älskar ... i Hbl 20.6, 1968,
7 D å det finlandssvenska dansleksma terialet inventerades för att publiceras i vol. Sångleka!'
(Fsd V 3, pub!. 1967), p åpekade jag för u tgivaren O . .A" att jag c. 1944 i nämnda arkiv h ade
uppd agat ett a v N. O, J a nsson hand skrivet häfte inneh ållande sånglekar från Kimito . Men
O . .A. tog ej notis om mitt fynd, och av denna orsak ingår Kimitodansl ekarna ej i F svf V 3.
" Se Otto .Andersson, En ny här d för svensk folklivs- och folkdiktsforskning (Budkavlen 7
1928, s. 1- 6). 9 Gret a Stenbäck-Dahlströms dagboksanteckningar från 8 juli till 8 sept. 1923
och från den 6 till den 24 juni 1924 jämte utdrag ur brev 8- 9 aug. 1939 ingår i .A. Forslin,
al'eta Dahlstl'öm som fältfonkal'e i S vens kfinland (Budkavlen 45- 46 1968, s. 51- 114. 10 Flera
av de 1957- 1958 in spelade finlandssvenska visorna ingår i Sveriges Radios skivserie D e ll
Ill edeltida balla(len med k omm entarer av Matts .Arnberg i den bok, som med samma titel medfiJljer sk i \'ser ien (Stockholm 1962, s. 32-67) , och av .A. Forslin i B1Idkavlen 1958, s . 74- 111.
65