1. No category

Då var allt levande
och lustigt
KE R STI N E KMAN
- 0
Då var allt levande
och lustigt
Om
C LA S BJ E R K AN D E R
Linnélärjunge, präst och naturforskare
i
VÄ STE R GÖTLAN D
- 0
A l b e r t B o n n i e r s Fö r l a g
0 Innehåll Om ömheten för de döda 7
BJÄRKA OCH SKARA
Orationen 13
Varför är du här? 19
Fattig bondson 28
Att hoppa av glädje 37
Den vilda skönheten 40
Mysterium med ärtor 51
En Tidens son 56
UPPSALA
Ad Upsaliensem 71
Väster och öster om ån 72
Hyrde sig en svarter rock 83
I trängseln 91
Hemvändare 98
KINNEKULLE
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-014283-4
© Kerstin Ekman 2015
Formgivning Jan Biberg
Interak Printing House, Polen 2015
En plats bland de märkvärdigaste … 103
Hos överstinnan på Hjelmsäter 110
I skuggrika lundar och på steniga ställen 114
En studiosus blir prästvigd 119
Hos en storhet på fall 124
Mitt bud det kallar nu 129
Om avståndet i tid 134
Lantpräster 139
Början på en vacker vänskap 145
Landsortsforskare 152
När mandelträden i skogen klädes … 159
En forskningsstation i Svenstorp 163
Hwad nytt i landsorterne? 167
Icke som barbarer böja sig 172
De nyttiga konsternas akademi 175
Om daggen på blommor och blad 180
Figurer med en märkvärdig skapnad 189
Om vaxet på fotningarna 193
Det flitiga sjuttiotalet 197
Hvad Gud behövs? Han har sig sjelf 205
Rotmaskarnas höfding 209
Insektskännarna 214
Metod och praktik med flugor … 222
Eftervärldens blick 234
Åskedunder och solringar 240
Ett långsiktigt forskningsarbete 245
Att lämna Kinnekulle och Svenstorp 250
Wargentin är död! Wargentin är död! 257
GREVBÄCK
Jublande till himlen, bedrövad till döds 265
Att byta observationspunkt 275
En ny tid 281
Prostgården i Grefbäck 283
Vi ha haft goda dagar, vi må också … 286
En blommande ö och en liten fjäril 291
Efteråt 300
På Kinnekulle 302
Tack 305
Källförteckning 307
Bildförteckning 317
Personregister 321
0 Om ömheten för de döda När jag var barn sa man om min farmor att hon hade gått
bort. Då såg jag henne för mig, hur hon gick ensam och till
slut försvann. Jag har fortfarande kvar bilden; de som dör
släpper våra händer och går bort från oss.
Nu när jag är gammal kan jag ibland för människor som
varit döda länge känna samma ömhet som för min farmor.
När man åldras tänker man ju på hur vag en människas ge­
stalt blir sedan hon gått bort. Till slut försvinner den.
Ofta gör vi orätt mot de döda. Vi övermannar dem med
våra beskrivningar och omdömen. Ju mer berömd en män­
niska har varit desto mer får hennes minne tåla av eftervärl­
dens hantering. De som inte alls blev berömda försvinner
utan att det görs så mycket våld på dem.
Det har hänt att jag tyckt mig känna en människa som
levde för länge sedan genom det hon lämnat efter sig i hand­
skrift och i tryck, även om det aldrig blivit särskilt uppmärk­
sammat. Så var det med överjägmästaren i Halland, Magnus
Hendric Brummer, som föddes 1735. Jag vandrade med ho­
nom i min essäbok Herrarna i skogen. Det var inte så intimt
att jag höll hans hand, men jag berättade för honom om
de omvandlingar som vårt landskap hade genomgått sedan
hans tid.
Här förvandlade jag honom förstås till en litterär figur,
gjord av mitt språk. Men när boken kommit ut hade jag fort­
farande kvar mitt intresse för honom, vilket jag inte brukar
ha för mina diktade figurer sedan berättelsen om dem blivit
en roman. Brummer hade lämnat efter sig sex gråpappers­
0 7 -
häften med anteckningar och de ligger i det von Döbelnska
släktarkivet på universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala.
När jag läste dem förändrades mycket. Han visade sig skymt­
vis men ofta med stor tydlighet i sin kärvhet, plikttrohet och
stora ensamhet. Han hade tagit sig ur mitt litterära grepp;
det jag läste var skrivet på hans egna villkor. Så noggrann
och redbar som han visat sig i sin ämbetsutövning vågar jag
säga att det han skrev var sant.
När jag tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriks­
son skrev essäboken Se blomman råkade jag åter ut för sam­
ma fascination. När den drabbar en författare finns det för­
stås stora risker för förvanskning och tilldiktning.
Den man som den här boken handlar om råkar vara
född samma år som Brummer, 1735. Han levde ett bort­
skymt liv. Så sa man på hans tid om den som hade en till­
varo bortom ryktbarheten. Vi vet inte hur han såg ut för det
finns inget porträtt bevarat. Inte heller är mycket skrivet om
honom. I Skara stifts herdaminne och i Svenskt biografiskt
lexikon finns levnadsbeskrivningar. Ett par essäer från vår
tid skildrar hans liv och hans livsverk tas några gånger upp i
vetenskaplig litteratur.
Att säga att någon levde ett bortskymt liv var på 1700-­talet
inte helt och hållet förringande. De som levde i offentlighet
och berömmelse kostade ofta på sig ett svärmeri för den som
dragit sig undan, för filosofen i ensligheten. Men min hjälte
hade inte frivilligt dragit sig tillbaka. I vetenskapens värld
ville han gärna vara med på den stora scenen. Den hade han
upplevt som student i Uppsala. Han skulle knappt få stanna
där så länge att det hann gå hål på strumporna som mamma
stickat och lagt ner i kistan med mat och kläder.
Klas Jonsson hette han från början och så skulle han
ha fortsatt att heta om han blivit kvar på gården Stora Tim­
merbacka i Bjärka socken i Västergötland. Men nu blev hans
goda utförsgåvor observerade och sockenstämman såg till att
han fick börja i Skara katedralskola. Den var inställd på att
0 8 -
utbilda prästämnen, men han fick ledning och beskydd av
en framstående lärare, så för honom blev det också en spets­
utbildning i naturalhistoria. När han skrevs in i skolan blev
hans namn Claudius Bierkander. Senare kallade han sig Clas
Bjerkander.
I den här berättelsen om hans liv har händelser inte
blivit påhittade och känslor bara anade, inte tilldiktade.
Huvudpersonen tycktes dra på sig sin samtids alla ringhets­
klichéer; han skulle aldrig ta sig från dunklet av en torftig
hydda till glansen av samhällets äreställen.
Ändå fick han en märkvärdig levnad. Han tycks vara det
goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra
liv, vi människor?
BJÄRKA O CH SKARA
0 1735 –1758 -
•
0 Orationen Den 10 juni 1758 träder Clas Bjerkander fram för att hålla
ett offentligt tal i Skara katedralskola och ämnet är Kinne­
kulle. I den tryckta inbjudningen på vers står det:
Härom tänker wår BIERKANDER
Qvickt, och säkert utan klander,
Sjunga på wår Läro-sal,
I ett bundit Öfnings tal.
Där står han alltså med det hundraåttiotvå strofer långa tal
på vers som han plitat ihop. Mamma och pappa är inte med.
Bara ståndspersoner är inbjudna. Men stolta måste de ha
varit över sin Klas som skulle bli präst och som också blev
det. Men framförallt skulle han bli en framstående natur­
forskare.
Han står framme i den stora sal som upptar hela skol­
husets nedervåning. Lyssnarna har satt sig på skolpojkar­
nas bänkar av ohyvlade träplankor. Men salen är festligt
smyckad. Pojkarna i trivialskolan har samlat lövknippor och
blomster och marscherat in i staden sjungande sången om
den ljuvliga våren, om vintern som dragit sig tillbaka och
svalorna som kommit:
In vernalis temporis
ortu laetabundo,
dum recessum frigoris
nuntiat hirundo.
0 13 -
Med sina bördor har de klätt skolrummet som nu är en dof­
tande lövsal. Det här var ett återkommande evenemang som
från att ha varit en vårfest i maj blivit en examenshögtid.
Orationer hade hållits sedan gymnasiet grundades på
1640-talet och säkert innan dess i Skara katedralskola som
funnits sedan 1200-talet. Av dem som skulle resa till akade­
mien för att bli inskrivna som studenter fick en uppgiften att
hålla ett avskedstal. Det var mycket högtidligt och det kom
inte på fråga att andra än framstående elever skulle tala.
Några år efter Bjerkanders skoltid fanns det en elev i
Skara gymnasium som på smidig vers avhånade dem som
hållit orationer och som han kallade usla poeter. Det var en
blond gosse i vit kapprock som brukade rita en åsna med
krita på sin bokpärm. Sedan slog han boken i ryggen på den
som han tyckte var ett pundhuvud så att åsnan fastnade. Han
hette Johan Henric Kellgren. Många år senare gick Thomas
Thorild till angrepp mot honom i En Critik Öfver Critiker.
Han ville att allt skulle dömas efter sin art: ”Den som håller
ett Tal på vers i Skara, menar dermed att fröjda icke Stock­
holm, icke Paris eller Rom, utan Skara.”
Toleransen gentemot den retoriska småskaligheten ver­
kar inte riktigt övertygande när Thorild målar upp en små­
stad där borgmästaren i nattmössa och tofflor, rökande sin
pipa, med värdig förtrogenhet går från den ena änden av sitt
herradöme till den andra. Det är egentligen skrivet i samma
anda som Kellgrens gyckel med gymnasieorationerna. De
hade båda minnen från det västliga Sverige, Thorild från
den tid då han hette Tomas Jönsson och Kellgren just från
Skara som han i årtionden avhånade med sin vassa penna.
Det var något han inte kunde tåla från sin skoltid där. Var
det kanske dialekten, den som han hade varit tvungen att
vänja sig av med i den mondäna Stockholmsvärlden?
När Thorild skriver att ”en Bard i Skara vid en högtid
eldad” griper till sin lyra, kunde det vara vår Bjerkander
som står i katedern för att hålla sitt tal på bredaste väst­
götska. Men han står där inför snällare ögon vill jag tro. Vi
får hoppas att han är prydlig. Det var annars inte så höga
krav på skolpojkarnas klädsel. De gick ”med slokuga hattar,
stripugt hår, dåliga kappor eller jackor, smutsiga skinntröjor
etc.” skrev deras lärare Sven Hof i ett brev till biskopen. Han
var inte nöjd med att de mer besuttna tog efter de fattiga och
inte höll sig tillräckligt snygga. Bondsöner och prästsöner
var i majoritet på skolan.
Nu står Bjerkander i alla fall framför sin publik och bu­
gar. ”Jag träder häpen fram”, börjar han och ber om över­
seende med de svaga toner som han tänker slå på sin harpa:
”Jag aldrig sjungit förr: nu är det första gången.” Blygsam­
heten, humilatio, var den av retorikens formler som borde
manifesteras redan i inledningen. Gymnasisterna undervisa­
des med antika förebilder i talekonsten. I en småstad som
Skara där de flesta borgarna egentligen var bönder och gri­
sar bökade på gatorna skulle det talade ordet vid högtider
genljuda av ekon från Aristoteles och Cicero.
Hans vers stakar sig taktfast fram och för att få det hela
att gå ihop hoppar han ibland över eller lägger till stavelser.
Man anar mycken möda med rimmandet och det jambiska
marscherandet. Det är fråga om ett slags alexandriner, det
versmått som man ända från 1600-talet föredrog i samman­
hang som dessa.
Men här sysslas inte med Bjerkander som diktare. Det
var han aldrig ämnad till. Också när det gäller talets tema
är han blygsam. Han tycker att andra kan få kliva upp och
sväva i det höga. Det finns bara ett tiotal av gymnasiets ora­
tioner bevarade men ämnena är inte okända. Det talades
till exempel om stjärnornas värld, om kungar, naturen, vän­
skapen och våren. Man kunde också med stor patriotism tala
om Borås eller Skara eller om Västergötland i allmänhet. I
den genren hade Bjerkander hittat den verkliga juvelen.
0 14 -
0 15 -
Som hiorten ibland djur sitt stolta hufvud reser,
Och eken ibland trän och vidjebusken gleser,
Sin topp och grenar vidt och högt upphäfver: Så
Kin’kulle i vårt land mig tyckes ypperst stå.
Här fångas mycken fisk båd’ Nors och sköna laxen,
Abborrar, lakar, id, samt hvita breda braxen;
Här fångas giädda, slom, samt goder mört och sik,
Af allahanda slag, ej en den andra lik.
Och då ska man veta att i hans verser har Etna, Vesuvius och
fransosernas höga alper redan rest sig till jämförelse med
Kinnekulle.
Bjerkander har fått god övning i att tala på både vers och
prosa och i att predika. Nu måste han igenom stora mängder
av retorisk och historisk bråte innan han kan komma till
kärnan. Han står inte här för att vara originell och morsk,
vilket i våra dagar skulle ha varit ett plus, utan för att an­
språkslöst redogöra för vad han lärt sig sedan han kom till
Skara skola. I hans tid var det inte ett tecken på fantasilöshet
att använda föregångarnas formler; det tydde på ödmjukhet
och på beläsenhet. När han ger sig ut på diktens hav ankny­
ter han till Ciceros marina metaforer. Det var lämpligt att
låta Aganippens källa sorla och Helicons berg höja sig över
västgötaslätten. Han gör sin plikt mot antiken men är snart
klar med den. Efter tolv strofer är han i Västergötland och
han tänker inte lämna det. Han säger att naturen har gjort
Kinnekulle till en krona i vårt land och berättar att kullen
fått en ”präktig hufvubona” av ekskog. Men det var förr i
världen. Nu har den brunnit upp och ersatts med gran. Ut­
sikten däruppe i mössan är emellertid lika vacker som förr.
Man ser tolv mil åt alla håll, men Bjerkander klarar raskt av
skönheten för att komma till det som intresserar människor
i den tid han lever: nyttan. På Kinnekulle finns rikedomar
som ”inom många hvarf i tysthet stilla lurar”. Det är sand­
sten, kalksten, täljsten och skiffer som ger alun. Han redogör
noga för brytning, utvinnande och användning. Gårdarna
som ligger vid Kinnekulle bär en rikedom av säd, frukt och
bär och Vänern är givmild:
En förtrollad trädgård lockar honom in på ortens folklore
och han kommer så småningom till en problematisk del av
sin tids historievetande. Det handlar om jättar. De har kastat
stora stenblock omkring sig och nött gropar i klipporna med
sina stenkvarnar. Men han tycks inte riktigt tro på sägnerna
och deklarerar: ”Osmakligt jättetal mig tiden alt förnöter.”
Ändå var Bibelns ord om jättarna i forntiden (1 Mos 6:1–4)
en allmänt erkänd historisk kunskap och han uppger att det
finns bilder av dem: ”Med bilder stenar ges hvaruppå jättar
sitta / Med stora svärd i hand och ganska grufligt titta.” Kan­
ske tänker han på hällristningarna med krigare vid Flyhov
på Kinnekulles sydsida.
Hela frågan verkade nog ytterst osäker och Bjerkander
lämnar snabbt den dimmiga och kanske inte riktigt njutbara
forntiden och låter Kullen själv tala. Den säger sig vara på­
litlig när det gäller att spå väder:
0 16 -
0 17 -
Ty när uppå min högd de mörka mulnor fara,
Betyder det stor storm som strax förhanden är,
Men skingras de i sär det vackert blifva plär.
Det personifierade berget tror sig om att kunna ge lika sött
vin som fransosernas om man bara planterade vinträd på
dess soliga sluttningar. Det prisar sin skog som ett kungligt
förbud hindrat allmogen att hugga ner. En stor stund i Kul­
lens tillvaro var då drottning Kristina ”reste rundt omkring
på mina liufva marker”. Hon åt middag i det gröna under
en med kransar och löv smyckad gran, som förstås fick heta
Drottninggranen men som dessvärre har ruttnat ner.
Flera kungliga besök ända bort till Olof den helige be­
rättar Bjerkander om, när han åter tar ordet efter Kullen.
Han beskriver Husaby kyrka och Sankt Sigfrids källa, biskop
Bryngels stora hus och munkarna som bedrev skolunder­
visning, men som ”alla kiördes ut från deras hem och bo”
när den rena lutherska läran infördes.
Historien med dess ära har nu fått sitt och han återvänder till
nuet och Kinnekulles gårdar. Där växer allt som sås och sätts
i jorden mycket fort: ”Ty luften vara tycks här ganska ljuf och
blid.” Lövsprickningen om våren, fruktträdens blomning och
binas surr i träden gör att han tycker sig gå i paradiset.
Vid sidan av Skönheten och Äran finns Nyttan, den som
hade blivit så tungt vägande under Frihetstidehvarfvet. Så
kallade man nu tiden efter enväldets upphävande, då det
sönderslagna och utarmade landet skulle återuppbyggas in­
ifrån.
När han närmar sig gårdarna väller det nyttiga fram till­
sammans med det sköna som ur ett ymnighetshorn: jord­
päron, palsternackor, gurkor, selleri, persilja, rötter, lök och
sockerärter trängs med akvileja, pingstliljor, tusensköna,
vallmo, hyacint och indisk krasse. Frukten tynger grenarna,
bären som växer vilt plockas av pigor och drängar som köper
mössband och tobak för den lilla inkomsten.
Nu går han över till de vilda växterna, som så småningom
själva får tala. I femton strofer utvecklar de både sin skönhet
och nytta och i ett par fall sin personlighet innan han börjar
beskriva gårdarna på Kinnekulle. Därefter samlar han sina
krafter till avslutningen där han tackar sina höglärde fäder,
det vill säga lärarna, och sina ”medlärjungar kär”. Han vän­
der sig till Gud, ber för Adolf Fredrik och för Lovisa Ulrika
som han för att vinna en stavelse till en jamb kallar Udalrica.
Han åberopar henne som Sveriges hulda mor, fast moder­
lighet kanske inte var hennes mest framträdande egenskap.
Kronprinsen hälsas med sina syskon innan oratorn vänder
sig till riksrådet och biskopen, önskar frid åt skolan och ber
0 18 -
Kronprins Gustav med Serafimerordens band
att landet ska bevaras från pest, hunger och krigets vassa pi­
lar. Sedan ett år tillbaka pågår ju det pommerska kriget med
ständiga nederlag och förluster. ”Lät frids Olivæ frö snart
åter hos oss gro”, ber han. Och sedan: ”Tantum” – det är allt.
Talet är genomfört och vi får föreställa oss att han bugar
mot biskopen och de övriga åhörarna.
0 Varför är du här? När Klas Jonsson kom till Skara katedralskola för att skri­
vas in såg han orden dic quare hic ovanför porten. Kan­
0 19 -
ske förstod han vad de betydde. Läskunnig var han för­
stås. Men eftersom han togs in i andra klassen måste han
också ha fått lära sig lite latin när han undervisades i hem­
socknen. Nu latiniserades hans namn till Claudius Jonae
Bierkander och detta var för bondsonen det första steget i
en samhällsprocess som ännu inte hade något namn. Det
skulle dröja nästan hundra år innan ordet ståndscirkula­
tion hördes i Sverige. Då kom det från Skara, där greve
Torsten Rudenschöld år 1843 i Hushållningssällskapet höll
ett föredrag om nödvändiga samhällsförändringar. När
bondsonen skrevs in i skolan tycktes den gamla ordningen
ännu vara orubblig.
Orden dic quare hic ovanför ingången till skolhuset
skulle få eleverna att tänka efter: Säg varför [är du] här!
Ända sedan medeltiden hade sentensen prytt ingången till
kyrkor eller setts på kyrkmålningar där de lästes på bande­
roller burna av lieman­
nen. Människan borde
tänka över sitt jordelivs
korthet och veta hur det
ovillkorligen ändade. Man
var här för att dö.
I Skara skola hop­
pas jag att man tänkte
ljusare, kanske på kun­
skapssökandet. Senten­
sen kunde också längre
fram bli ett uppsatsäm­
ne. Men i skolpojkarnas
värld var nog svaret för
det mesta enkelt och
hade alltid varit det: Jag
är här för att bli präst.
De gamla katedralsko­
lorna och de nya gymna­ DIC QUARE HIC på Dödens bandslinga
sierna var teologiska utbildningsanstalter. Till och med lä­
rarkallet var ett genomgångsyrke. Efter ett lämpligt antal år
skulle lektorn i retorik, matematik eller teologi få en präst­
tjänst i stiftet.
dic quare hic var inte den enda mystifikation som mötte
honom. Vad var prubban för något? Hur bar man sig åt för
att gå drum? Pojkarna väste pereat efter en hatad lärare –
men vad betydde det? Orden som virvlade i luften var ofta
djäkneslang på västgötskt latin. Men de sa också fula namn
på ren västgötska åt varandra: risbitare, som betydde bockar,
och korpungar och värst av allt ballar. Det fanns stora gos­
sar som svärtade sig i ansiktet på kvällen och drog huvan
långt ner i pannan när de gav sig ut. Vad gjorde de därute
i gränderna? Och varför hade de en knölpåk under djäkne­
kappan? Tryggare var det nog i nerskolans stora stensal. Ris
och färla var i alla fall förutsägbara.
0 20 -
0 21 -
På sin västgötaresa 1746 hade Linné kommit till Skara, som
han beskrev som en liten stad med träbyggnader och ojäm­
na, krokiga och sumpiga gator. Han la märke till att det bara
fanns tre stenbyggnader bland träkåkarna. En av hans lär­
jungar, Anders Tidström, som själv hade gått i Skara skola,
kom tio år efter hans besök tillbaka till staden som ännu inte
fått ”reguljära gator”. Han beskrev kyrkan av kvadersten och
kyrkogården med vackra lönnar och askar. Torget i Skara
var nu stenlagt och hade en brunn av täljsten och ölandssten.
Katedralskolan låg alldeles intill kyrkogården i ett stenhus
med spåntak. Tvärsöver gatan stod det vackra nya huset som
rymde konsistorium och apotek.
Skolan hade biskop och domprost som högsta överhet.
Där fanns rektor och conrektor, sju lektorer, en gymnasie­
adjunkt, en räknemästare och åskillig annan personal, bland
annat en kantor, en arkivarie och en kapellan. Skolan var så
gott som ett litet ämbetsverk i staden.
Skara var en liten stad med en skola så stor att när ele­
verna invaderade den utgjorde de periodvis från fyrtio upp
till sjuttio procent av den fasta befolkningen. Staden var de­
lad i två världar med borgarna på den ena sidan, domkyrka
och skola på den andra. Djäknarna slogs med hantverkar­
gesällerna och lektorerna i gymnasiet grälade med borger­
skapet. När teologie lektorn Anders Forssenius gav sig på
magistraten skrev han att den var ”så full med ovett, av arg­
het och intriger proppad, att jag för min del ej hade mage
dess konfektyrer smälta”.
Det fanns säkert lika många kor och hästar som djäknar
i Skara, att inte tala om får, svin och höns. Ett trätoämne
genom åren var därför renhållningen av gatorna. Om den
blev eftersatt flöt gödseln i regnväder över till granngatorna.
På kyrkogården behövde man hålla efter får och svin som
gärna ville beta och böka där. Många stadstomter hade egen
jord, flera med stora arealer av åker och äng.
När Tidström kom tillbaka var konjunkturen god och
spannmålspriserna höga, vilket gynnade skolans lärare som
sålde de tunnor råg de hade i lön. Skaraborna handlade
med varandra och med folk i trakten, hyrde ut sängplatser
åt djäknarna och anordnade matlag åt dem. Men då hushål­
lades det med matvaror som de fått hemifrån. Resurserna
räckte inte till för att föda skolpojkarna, som under Bjer­
kanders skoltid utgjorde en femtedel av innevånarna. Sedan
Västgöta regemente hade flyttat sina exercismöten från Egg­
by ängar till Axevalla hed hade en säsongsbetonad inkomst­
källa fallit bort. Av manufakturer fanns det egentligen bara
en liten verkstad som kunde trycka blommor på flanelltyg
och ett tobaksspinneri. Men redan med tobaksodlingen var
man inne i sin tids utvecklingstanke: man ville grunda en
inhemsk produktion.
Om stadens näringsliv var outvecklat så var undervis­
ningen redan en bit på väg in i den nya tiden. Bilden av värl­
den och historien i Skara gymnasium var naturligtvis fort­
farande formad av den antika traditionen med dess retorik
och språket som var latin. Fäderneslandets storhet var trots
krigsnederlaget ett grundläggande element i världsbilden.
Man utgick från Bibeln och tiden efter syndafloden, då Noas
söner och sonsöner spritt sina efterkommande till Norden.
Bland alla folk som utvandrade därifrån och satte skräck i
världen fanns västgoterna. Deras ättlingar levde i Västergöt­
land, som en gång hade varit ett eget mäktigt rike med Rolf
som kung.
Skara skolas historielärare, Martinus Lidgren, hade dis­
puterat på sagokungen Rolf, han som kallats Gånge-Rolf
­eftersom han var så tung att en häst inte kunde bära honom.
Lidgren ville föra i bevis att västgoternas Rolf var samma
person som den historiske Rollo, han som på 900-talet grun­
dade Nordmännens land, det vill säga Normandie i det väst­
frankiska området.
Djäknarna undervisades från början i den sal som var så
stor att den upptog hela nedervåningen. De satt i dåligt ljus
från fönsternischerna på sina bänkar av ohyvlade träplankor
inlagda i stockrader som vilade på stenar eller träklampar. I
trivialskolan, som kallades nederskolan eller helt enkelt ner­
skolan, undervisades alla klasser utom gymnasiets. Det fanns
en upphöjd bänk vid långvägg och södergavel för lärarna
och där skulle också adliga elever sitta om de till äventyrs
skrevs in.
Salen hade nyligen fått takmålningar. Man kunde böja
nacken bakåt och se hur Hanna lämnade gossen Samuel åt
översteprästen som skulle undervisa honom och hur björnar­
na slet sönder de pojkar som varit oförskämda mot profeten
Elisa och ropat: Upp med dig, du flintskalle! Runtom mål­
ningarna fanns en taklist med latinska sentenser som också
var tänkvärda för skolpojkar. Till exempel: Timor Domini
initium sapientiae (Gudsfruktan är visdomens begynnelse).
0 22 -
0 23 -
Nu skulle Clas Bjerkander få lära sig latin ordentligt, för
i Skara skola lärde man sig att läsa både det språket och
svenska redan i den första av trivialskolans fyra klasser. I
andra klass skulle man börja med latinsk grammatik och läsa
Ciceros brev. Redan från början undervisades man i retorik,
övade välskrivning och lärde sig sjunga. Men viktigast var
hela tiden evangelierna och Luthers stora katekes. Teologi
var ju huvudämnet.
I tredje klass måste man börja föra samtal på latin också
med kamraterna. Det blev skamstraff om man ertappades
med att tala västgötasvenska under skoltid. Nu fick man lära
känna de grekiska bokstäverna för att kunna börja studiet
av Nya testamentet. Man hade också teoretisk musikunder­
visning och deltog i koralsång.
Den sista klassen före gymnasiet kallades knapeläxan
och där lästes det mycket abstrakta ämnet logik. Under­
visningen i grekiska och latin utökades. Modersmålet var
inget undervisningsämne, men man tolkade latinska texter
till svenska och fick på det sättet övning i att skriva vackert.
Predikokonsten övades inför yngre elever och gymnasister­
na tränades i att skriva tal på vers och prosa och att framföra
dem, som vår Bjerkander gjorde med sin oration om Kinne­
kulle. Det stod faktiskt i skolstadgan att man skulle tillvarata
elevernas poetiska anlag.
Man läste matematik och i kursen ingick en liten dos
astronomi. Det undervisades också i elementär juridik, ”la­
garnas grund”. Ämnet historia hade mest anknytning till de
latinska texterna. Geografi sammanföll ofta med ämnet hi­
storia och där användes kartor. Det fanns en himmelsglob
och en jordglob i skolan. På den himmelska sfären klättrade
Kräftan och Stenbocken och andra figurer i zodiaken.
Från trivialskolan flyttade man upp i gymnasiet på över­
våningen där det fanns två salar, stora och lilla kontoret,
med plankbänkar precis som i salen på bottenvåningen. Sitt­
bänkarna hade samma mått som i nerskolan, så ynglingarna
fick sitta med hakan mot knäna. Det fanns en räknetavla
men till den måste gymnasisterna själva skaffa kritor och en
hartass för att stryka ut det skrivna. Genom att gemensamt
och idogt spotta på en golvbräda fick de vintertid en iskana
att roa sig med.
Häruppe var man inte längre flera hundra i samma rum
och temperaturen var på morgonen densamma som utom­
hus. Väggarna som en gång varit vitmenade hade blivit grå
av den smuts som samlades i skrovligheterna. Fortfarande
lärde man mest ut stoffet med frågor och svar även om un­
dervisningstimmarna kallades föreläsningar. Meningen var
att de skulle ligga på en förakademisk nivå. Det hade stad­
gats redan i stiftelseurkunden från drottning Kristinas tid att
Skara gymnasium skulle vara ”såsom ett medelting emellan
Akademier och Trivialskolor”.
Eleverna skrev så ordagrant som möjligt ner det som
läraren föredrog på latin. På gymnasiet var det regel att man
satt två år i varje klass eftersom repetition ansågs vara läran­
dets grundval. Möjligen hade man gjort en dygd av nödvän­
digheten eftersom lärarna hade två årsklasser på en gång.
Den äldsta hade ju hört alltsammans förut.
En elev kunde lämna skolan först när han var mogen för
det. Han måste för att få sitt testimonium ha suttit tillräck­
ligt många år i sina klasser för att ha goda kunskaper. Det
var i Uppsala, Lund, Greifswald eller Åbo som gymnasisten
examinerades i universitetets konsistoriebyggnad. Att den av
studenterna kallades Kuggis säger väl att det inte alltid gick
så bra. Men blev man student och skötte sina studier kunde
man räkna med att komma tillbaka till sitt stift, få en präst­
tjänst där och kunna avancera. De som misslyckades i Skara
skola kunde med biskop Jesper Svedbergs bistra ord ”ta­
gas och sättas i knekthopen”. Det var länge sedan biskopen
dundrade om detta men risken fanns fortfarande i krigstider.
0 24 -
0 25 -
Skolmyndigheter och regering ville att skolorna skulle bli
allmänna och adeln uppmanades att skicka sina söner dit,
vilket naturligtvis mycket sällan skedde. Ståndspersoner
ville inte att de skulle få ”nedrigt sällskap” och lära sig oar­
ter bland bonddrängar och fattiga prästsöner som var dåligt
klädda och bar håret hängande i stället för att ha det upp­
satt i stångpiska. Prästsöner och bondpojkar hade för övrigt
klippt den sprättiga hårpiskan av en adelsyngling som blivit
sänd till Skara skola.
Gymnasister bodde under vissa tider hemma på grund
av den fattigdom som oftast delades av lärare och elever.
Det var bara de åtråvärda teologie lektoraten som var någor­
lunda välbetalda. Men lärarna kunde ta ut en del sportler
och avgifter. Det kostade att skriva in sig i skolan och att gå
vidare till gymnasiet. Överallt i samhället förekom att os­
tar, smörbyttor och fårbogar lämnades in i köken hos äm­
betsmän i beslutsfattande ställning. Det skedde ända upp i
­bis­kops­huset. Ordet sportler kom av latinets sportula, den
lilla korg som de inte helt frivilliga gåvorna förr hade lagts i.
Gossen Klas från Stora Timmerbacka som blev Claudius
Bierkander var lite äldre än de flesta som skrevs in. Det kun­
de vara en fördel. Mot betalning i mat eller pengar kunde
han längre fram ta sig an yngre elever och hjälpa dem med
läxorna. Det kallades att ha disciplar.
Han hade säkert fått med sig en kista med kläder och
framförallt ett matskrin från Stora Timmerbacka. Djäknarna
måste leva på de förråd av bröd, gryn, ost, ärtor, insaltat kött
och fläsk som de hade med sig hemifrån. All mat kokades
i en gryta och det goda spadet blev gemensamt. Men sina
fläskstycken märkte man med pinnar eller snören för att inte
få sämre bitar när koket delades upp. Om man inte hade
lingonsylt med sig hemifrån eller den helt enkelt tog slut
var risken stor för blödningar i tandköttet och så småning­
om tandlossning. Den bristsjukdom som djäknarna kallade
Skaraskabben kan ha varit skörbjugg.
De fick inackordera sig hos folk som redan hade det
trångt. I ett djäknestall, som rummen kallades, fanns för det
mesta bara en enda stol och ett bord. Man satt på sängarna
eller på kistorna och läste. Om natten sov pojkarna två och
två i bäddarna. Det gav i alla fall lite värme. När man steg
upp för att börja skoldagen med morgonbön klockan fem,
kom man till stenhusens kyla. Varken domkyrkan eller sko­
lan hade någon uppvärmning; djäknarna satt hela vintern i
oeldade salar. Det fanns inte ens skorstenar på Skara skolhus.
De fattiga bondsönerna som skulle lära sig tala latin tål­
de nog en hel del. Men hur klarade de av att följa undervis­
ningen i det ständiga larmet? Hundratalet röster kunde hö­
ras på en gång i den stora ekande stensalen, utantilläsande,
deklamerande och undervisande. Förmodligen lät det när
det var som tystast som ett grovt malande mellan knaggliga
kvarnstenar. Men för det mesta var det bara ett stort oväsen.
”Latin, katekes, glosor och stryk.” Så sammanfattade
Samuel Ödmann undervisningen i sin skolskildring från
1760-talets Växjö. Lektor Sven Hof skrev från Skara skola
att ”ropa på en gång den ene öfver den andre, och gossarne,
några hundrade til antalet, sorla med sin läsning, så att svår­
ligen, åtminstone icke tydeligen, kan höras, hvad som före­
hafves. De förra uttröttas af skrik, de senare fatta icke hvad
de borde.”
0 26 -
0 27 -
•
Den skorstenslösa skolan i Skara
I nerskolan skrek gossarna för full hals för att höras och
lärarna rättade deras läsning med dundrande stämma som
skulle överrösta gråt och skrän. Färlan som var en träspade
smällde mot byxbakarna eller på bara skinnet.
Detta var Clas Bjerkanders värld under skolåren. Kan­
ske frågade han sig ibland: Varför är jag här?
0 Fattig bondson Det är svårt att se igenom fattigdomsorden. I en tid med
materiellt överflöd och skarpa färger urskiljer man det för­
flutna som gråhet. Villkoren var ju mycket knappare. Lä­
rarna i Skara skola var i allmänhet mycket fattiga. Det var
inte ovanligt att svenska lärare blev försupna i ren förtviv­
lan över sina villkor. Inte ens universitetsprofessorer kunde
dra sig fram på lönen utan måste ta inackorderingar och
ge privatlektioner. Det Sverige där Klas Jonsson föddes var
fortfarande utarmat efter två årtiondens krig som fått sitt slut
med hårda villkor och stora förluster av territorium. For­
mellt hade landet inte gjort statsbankrutt men i praktiken
var det konkursmässigt.
I västra Götalands jordbruksbygder där Bjärka socken
låg var adeln inte på långt när så rik som sina gelikar på
de stora skånska godsen och säterierna. Nästan hälften av
all jord i Skaraborgs län ägdes av kronan och något mer än
en tredjedel var frälsejord, det vill säga den ägdes av adliga
personer. Det fanns alltså inte mycket över av skattejord som
brukades av självägande bönder. Men bönder kallades ändå
de som hade ett arrendeförhållande till jordägaren. De beta­
lade sin ränta med dagsverken. Arrendatorn var inte valbar
till bondeståndet och hade inte heller rösträtt när riksdags­
man skulle väljas. Hans och hans familjs intressen ansågs
säteriets ägare ta hand om i riksdagen.
Det är svårt att se annat än fattigdomens gråhet i en liten
bondby vid den här tiden. Fähus och spannmålsbodar upp­
murade av sten fanns på många ställen i Bjärka socken.
Gärdesgårdarna hägnade in tegarna med grödan så att inte
kreaturen kom åt den och stängde av fägatan genom byn.
Deras virke grånade med tiden. Grått var också det timrade
boningshuset där Klas föddes, grå var ladugård och stall.
Svinhus, loge, jordkällare, vedbod, dass och badstuga – allt
var omålat. Ofta var det silvrigt av ålder och lavar och täckt
med grästorv. Men det kunde ändå vara ståtliga byggnader,
som den ladugård i skiftesverk som ännu finns kvar på Stora
Timmerbacka där han föddes. Taket bars upp av mittstol­
par och konstruktionen är mycket ålderdomlig och unik för
Skara kommun.
Där fanns kålgården med bärbuskar och trädgårdsland.
Han kan ha sett klockgentiana ute i markerna och kallat den
blå oxöron eller Guds öga. De slåtterängar på torr, frisk mark
som hans far slog, måste ha gett pojken glädje långt innan
0 28 -
0 29 -
Spinna, snickra och läsa fick man göra i ljuset från elden
•
han visste vad botanik var för något. Hårdvallsängen fanns i
stora arealer i socknen och hade utvecklats till de artrikaste
marker som någonsin funnits i vårt land. Här fladdrade fjä­
rilar och surrade humlor över blomhavet av ormrot, tjär­
blomster, johannesört, brudbröd, gökärt, jungfrulin, bockrot
och mycket, mycket mera. Det som samtiden slog fast som
fattigdom var inte alltid grått. Fattigdomsorden las på dem
uppifrån. Pauper skrevs det på obegripligt latin. Men sa de
om sig själva att de var fattiga?
Klas Jonssons far Jon Larsson blev kyrkvärd när sonen
var fyra år. När familjen gick till högmässan om söndagen
slog nog kjolen i moderns sockendräkt ut färggrann mot fa­
derns kyrksvarta kläder. Deras liv var hårt men inte alltid
torftigt. Varför skulle Margareta Klasdotter bara ha vävt den
enkla väv i vilken skaft knyts direkt i vävstolens trampa och
som kallades enträtt. Det kan hända att hon solvade för både
gåsögon och rosengång när det var goda tider och linåkern
blommade blå.
De hade fått Klas den 23 september 1735 och han hade
döpts efter tre dagar. Bjärka socken där han föddes låg i
samma pastorat som Härlunda men hade en egen kyrka från
1100-talet med en medeltida dopfunt av sandsten. Vid stora
högtider kunde prästen klä sig i kyrkans finaste mässhake av
röd sammet. Den hade vitt foder med gula blommor i buket­
ter. När han vänd mot altaret talade med Gud kunde man
stirra på korset av gyllenduk på hans rygg, på guldspetsar
och silvergaloner. Allt detta är borta nu, mässkruden blev
såld på auktion 1781, det år då kyrkan revs.
Jag hade nog hoppats att gossen på Stora Timmerbacka
tidigt skulle sticka upp i husförhörslängderna med tecknen
för läsa i bok, skriva med penna och rabbla ur katekesen.
Men från barnets tid i Bjärka församling finns inga kyrk­
böcker. Kanske hände något med dem när Bjärka kyrka revs
och arkivalierna flyttades till Härlunda.
Men det som ingen minns det har också hänt. När be­
svikelsen över förlorade kyrkböcker går över kan jag känna
glädje över att gossen Klas får springa fri bland fjärilar och
fäflugor på Timmerbacka och se hägern speta på långa ben
nere vid sjön och ta en vimba. Då glömmer han katekesen
till nästa förhör utan att någon skriver upp det. Det flyktiga
kvävs så lätt av det dokumenterades tyngd.
0 30 -
0 31 -
”Bjerkander härstammade från det agtningsvärda Stånd,
hvars armar gifva oss bröd”, skrev Samuel Ödmann i sitt
minnestal över Clas Bjerkander i Vetenskapsakademien. Så
var det naturligtvis. Vare sig ägarna till Dagsnäs säteri hette
Kagg, Dankwardt-Lillieström eller Cronström så försörjdes
de av sina arrendatorer och deras förmögenheter växte.
Ägandet betydde arbetsfrihet.
Jon Larsson brukade Stora Timmerbacka, som var ett
rå- och rörshemman under Dagsnäs säteri. Det innebar vis­
serligen skattefrihet för arrendatorn men å andra sidan hade
han dagsverksskyldighet under säteriet. Gården – eller tor­
pet – betecknades med 1/8 mantal vilket inte säger något
om arealen utan var ett mått på försörjningspotentialen. En
bonde borde kunna försörja sin familj på en gård av den
storleken, kanske också en piga och en dräng. Det var ofta
drängar som fick utföra dagsverksskyldigheten och då an­
vändes arrendatorns redskap och dragare, vilket naturligtvis
innebar en besparing i investeringar för säteriets ägare.
Det var inga lätta dagsverksskyldigheter arrendatorerna
hade. Johan Abraham Gyllenhaal som några år efter Bjer­
kander skrevs in i Skara skola reste i början av 1770-talet i
Härlunda och Bjärka och gjorde en beskrivning av socknar­
nas tillgångar. Han skriver att bönderna under Dagsnäs säte­
ri var skyldiga att göra fyra dagsverken i veckan och fem per
vecka under sommaren. Man förstår också hur svårt det var
att försörja sig, när Gyllenhaal berättar: ”Jämte det nästan
alla bönderna i socknen måste hwart år köpa säd, så är äfven
ängen åtminstone i Bjärka by så knapp, att på helgården ei
kunna födas öfwer men på somliga under 16 kreatur.”
Här hade bönderna säkert levt på samma sätt i århund­
raden. Gyllenhaal beskriver jorden i Bjärka: ”Jord-ytan
var småbackig, öfwerströdd med gråstenskullar i måttelig
mängd; backarna bestå af sand, starkt blandad med grus och
klappur [klappersten].” Den var så full av sten att man inte
kunde använda plog, bara ärjkrok, som är en årder utan den
vändskiva som en plog har. En tredjedel av jorden låg varje
år i träda. När Klas Jonsson växte upp var det ännu långt
kvar till den agrara revolutionen som skulle komma med
växelbruk och effektivare jordbruksredskap.
Närheten till den stora Hornborgasjön måste ha präglat
deras liv. Den svämmade över och drog sig tillbaka, nyck­
fullt och ofta förstörande. Ibland var den givmild och öste
fruktbarhet över markerna. Fiske och växlande vattenstånd,
allt var av Gud givet, och tålamodet stod i skarp kontrast till
den girighet på sjöbottnens potentiella åkerjord som vak­
nade uppe i säteriet när Pehr Tham 1762 blev ägare. Han
hade lagt Dagsnäs till sitt imperium av olika egendomar. I
hans tid började de sjösänkningar som i praktiken inte blev
odlingsbar jord utan träsk. Detta skulle senare komma att
bittert ångras. Men aldrig av Pehr Tham.
Han var en handlingskraftig person ur den halva procent
av Sveriges befolkning som tillhörde adeln. Han lät samla
ihop traktens runstenar och forsla dem till godsets park där
de ställdes upp. På säteriet var allt hans, även historien.
Tranorna sträcker över Dagsnäs marker. Som så mycket an­
nat i vår tid är det fråga om en massförekomst när de dan­
sar i träskmarkerna kring Hornborgasjön: femton-, kanske
tjugo­femtusen tranor rör sig där och i tusental kommer bi­
larna med folk som vill titta på dem. Tranorna vande sig vid
platsen sedan Dagsnäs stora brännvinsbränneri – i slutet av
1800-talet det största i Sverige – med sina väldiga potatis­
odlingar om våren försåg dem med överbliven frusen potatis.
Men tranor sökte spillsäd på tegarna i Bjärka redan när
Klas Jonsson var barn. De sträckte vaksamt på halsarna, de
trumpetade skarpt. Där låg den stora sjön som ännu inte
viss­te av sin katastrofala förminskning och som gav bönder­
na fisk att salta in, inte minst karpfisken vimba.
Orörlighet, kanske vintrig gråhet. Långt till agrarrevolu­
tion, ännu längre till rösträtt. Visserligen hade man i denna
tid börjat inrikta sig på att förbättra förhållandena i jorde­
livet i stället för att hoppas på det som skulle komma efter.
Oeconomien eller hushållningsläran var den nya mode­
vetenskapen. Dess profet Anders Berch hade 1741 blivit pro­
fessor vid Uppsala universitet. Han utredde hur det som vi i
dag kallar planhushållning skulle göra landet rikt.
Merkantilismens effektivitet kom efter Berchs recept till
uttryck i statliga regleringar av allt ekonomiskt utbyte. En
störtflod av litteratur i hushållningsläran trycktes och såldes.
Men trots att boktryckerier och bokhandlar på allvar kom­
mit igång köpte bildat folk fortfarande mest andaktsböcker.
De tycks inte ha litat på att det jordiska lyckoriket skulle
förverkligas så snart.
Man kan undra för vilka det egentligen skulle bli till.
En detalj som silkesproduktionen säger något om den sa­
ken. Man skaffade ägg från silkesmasken, anlade odlingar
av mullbärsträd vars blad den levde på, och drottning Lo­
visa Ulrika blev så småningom denna näringsgrens höga be­
skyddarinna. Mot alla naturliga förutsättningar i klimat och
jordmån skulle silkesmaskar odlas fram. Sidentyger och an­
nan lyx var samhällsnyttiga. Det hävdade många debattörer
och ekonomer. Mest berömt i ämnet blev det tal som Anders
Johan von Höpken höll i Vetenskapsakademien 1740. Det
hette ”Om yppighets nytta”.
Sprätthökar som inte kunde vara utan puder och silkes­
näsdukar var samhällsnyttiga i den meningen att de gav för­
sörjning åt en hel rad hantverkare. Och inte bara på den
nivån var yppigheten värdefull. Ståtliga byggen gav arbete
0 32 -
0 33 -
åt många. Samtidigt som det fördes en livlig diskussion om
det extravaganta överflödets samhällsnytta tillsattes 1745 en
sparsamhetskommission och en överflödsförordning inför­
des året därpå, lustigt nog rekommenderad av Höpken själv.
Man var nämligen överens om att lyxen inte fick spridas
neråt i samhället för där kunde begären inte kontrolleras.
Carl von Linné skrev om all den onödiga grannlåt i form
av utensilier av silver, målat porslin och lackerade bord som
hörde ihop med kaffedrickandet. Sådant gjorde Sverige be­
roende av import från utlandet. Men ingen har heller som
Linné kunnat beskriva trivsamheten vid kaffebordet och hur
tacksamt vi hemfaller åt utländska seder:
… när wi äre hemma, lefwa wi som Turkar: en lång och wid
nattråck, lösa tofflor, stor och hwit myssa, röke wår tobak och
dricka wårt coffe, aldeles som turkar; så at Turkarne lärdt oss
kläda oss hemma och dricka coffe.
I Skara gymnasium studerade man tidigt naturvetenskap
För silkesmaskodling ivrade han också. Men vilka skulle
bära kläder av sidentyg? I alla fall inte bönderna med sina
okontrollerbara begär.
Enligt Anders Berch kunde det rymmas tjugofyra mil­
joner bönder på Sveriges yta som skulle kunna arbeta ihop
landets välstånd. Detta var inte olikt den romerska antikens
syn på proletariatet, vars namn kommer av det latinska ordet
för avkomma, proles. Bönderna utgjorde den barnproduce­
rande klassen; de var avlare av arbetskraft.
Men inte ens Berch var så kallhamrad i sin merkantilism
att han ansåg att den stora delen av befolkningen skulle leva
på existensminimum för att staten skulle bli rik. De borde
ha skälig lön för sitt arbete. Och bönderna var alldeles för
kloka för att bli tjugofyra miljoner. De tillämpade den enkla
födelsekontroll som de beskrev som att tröska i ladan men
tömma påsen utanför. De fick därför sällan mer än tre eller
fyra barn när de tidigt döda räknats bort.
Det viktigaste av allt för en förändring av deras villkor
hade slagits fast redan i skolstadgan från slutet av 1600-talet.
Svenska folket skulle undervisas till läskunnighet och resul­
tatet kontrolleras i husförhör. När Claudius Bierkander gick
sitt sista år i trivialskolan var svenska folket till största de­
len läskunnigt. Det anser i alla fall den sentida forskningen.
Meningen var att folket skulle läsa katekesen där man lärde
att frukta och älska Gud, att inte förtörna sina föräldrar och
herrar utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska
dem och ha dem för ögonen. Men en läskunnig befolkning
tar så småningom in annat än lydnad i sitt medvetande.
I ett sockenprotokoll från Bjärka 1751 står att det ”taltes
om barns nödwändiga underwisning at läsa i bok och hördes
att Hr Herenström dem lärer, därjämte Gunnar Jonsson i
Hallagård”.
Herenström var en Bengt Hernström som var född i Här­
lunda socken och hade studerat i Lund. Han blev komminis­
0 34 -
0 35 -
ter i Härlunda och adjunkt från 1744. Det var inte ovanligt
att prästerna i en församling hade hand om undervisningen.
Hans hjälpare Gunnar Jonsson var gästgivare och, som det
hette, barnalärare. Men han var också far till en gosse som
under knappa villkor knagglade sig fram till universitets­
utbildning och disputation i Greifswald, vars universitet då
ännu tillhörde svenska Pommern. Pehr Gunnarsson var ute
tio år tidigare än Klas Jonsson men fick ofta gå tillbaka till
försörjning som informator för att klara livhanken. Han blev
en av Linnés favoriter i Uppsala och sändes som stipendiat
till Paris för att studera den vetenskapsgren som blev hans
berömmelse, veterinärmedicinen. Peter Hernquist var det
namn under vilket han skrevs in i Skara skola.
Klas Jonsson som undervisats av hans pappa skrevs in
som Claudius Bierkander Rustici fil. in Herrlunda, det vill
säga bondson från Härlunda församling. Det skedde enligt
skolans matrikel i november 1747. Han var då tolv år. Det
brukar annars uppges att han skrevs in redan året innan,
men i matrikeln för 1746 förekommer inte hans namn. Den
tidigaste tryckta uppgiften att han skulle ha börjat skolan
1746 finns i Skara Stifts-Tidningar för den 24 september
1795. I sitt minnestal över Bjerkander som trycktes 1798
skriver Samuel Ödmann:
I sällskap med fattigdomen, som, oftare än öfverflödet, uppam­
mar dugeliga män, begaf han sig til Skara lärohus b), skild från
sina förfäders plog men arftagare af deras arbetsamhet.
b)
1746
”Biographien” i Skara Stifts-Tidningar att Klas sändes till
skolan ”på fleras inrådan”.
Bredvid hans namn i skolmatrikeln står det paup. för
pauper, fattig.
0 Att hoppa av glädje Var han något mer än fattig? Bakom den återanvända reto­
riken och vördnaden för kungahus, rikets råd, biskop och
stiftets ståndspersoner fanns det en individ. Men kan man
hitta honom? 1700-talets litteratur var fylld av roll­figurer
som representerade sidor av tidsandan. Också i det verkliga
livet var det viktigt att man spelade sin roll när man fram­
trädde offentligt. Bjerkander representerade den duktigt på­
läste abiturienten i Skara gymnasium när han talade.
Om jag läser med de trollögon man får i en annan tid
ser jag att skolynglingen lydigt härmar förebilder och att han
redovisar kunskap som redan är föråldrad. Olof von Dalins
Svea rikes historia hade redan kommit ut i två delar, men
antagligen fick man inte lära ut att fäderneslandet från bör­
jan skulle ha stått under vatten och att det inte gick att härle­
da vår konungalängd från Jafet och Magog i Första Mosebok.
Domkapitlet var emot sådana hädiska nymodigheter. Talet
var skrivet efter fasta formler också när det gällde vetande.
Är det intill förväxling likt alla andra gymnasieorationer el­
ler finns det någonting som är personligt i det och som kan
ge en aning om vem bondpojken-gymnasisten med vadmals­
byxorna var?
Ödmann kände Bjerkander och hade kanske uppgiften från
honom. Det är ju inte uteslutet att Klas Jonsson hade prövat
på att gå i Skara skola redan 1746 men inte blivit inskriven.
Att skicka iväg en son till skolan just när han började bli
arbetsför bör fadern ha övervägt mycket noga. Men trycket
kan ha varit så starkt att han 1747 gav med sig. Det står i
Ämnena för orationerna känner vi och även många av in­
bjudningarna till högtiden. Men manuskripten har för det
mesta gått förlorade. Också Bjerkanders tal var länge borta
tills det återfanns i en avskrift i Skara stiftsbibliotek. Nu har
ytterligare några tal hittats och ett av dem är skrivet av en
0 36 -
0 37 -
fem år äldre skolkamrat, Johan Falck. Det hölls år 1751.
De var inte bara skolkamrater, de hade växt upp i sam­
ma trakt på varsin sida om Hornborgasjön, Bjerkander i
Bjärka socken, Falck i Broddetorp. Och de hade haft samma
lärare, den naturalhistoriskt kunnige Sven Hof och histori­
kern Martinus Lidgren.
Det första som slår en när man lägger Johan Falcks tal
bredvid Bjerkanders är hur storstilat Falck börjar. Han åkal­
lar den romerska döds- och begravningsgudinnan Libitina.
I tacksamhet ska han sjunga, det vill säga tala, tills hon tar
hand om hans kallnade kropp. Det finns ingen avsiktlig ko­
mik i detta och när man tänker framåt på Falcks öde är hans
anrop till dödsgudinnan allt annat än lustigt. Som fram­
gångsrik botanist sändes han av Linné till Ryssland och i
Kazan i Sibirien tog han i djup förtvivlan sitt liv bara ett par
och fyrtio år gammal. Kanske hade han redan från ungdo­
men haft djupa depressioner.
Bjerkander däremot börjar sin oration lugnare och när
han återbrukar den sjöfararmetafor som både Falck och
and­ra före honom använt tvekar han inte att alldeles öppet
framställa sig själv som komisk.
De styra stora skepp, jag styr en liten julle,
De gå på öpen siö, jag ror omkring en kulle…
Varken Falck eller Bjerkanders andra föregångare bland
gymnasietalarna hade kavat omkring i roddbåt. Det hörde
till att talaren med Cicero som förebild satte segel och när
talet närmade sig slutet sänkte dem. Den lilla kulle som
Bjerkander ror omkring är förstås berget Kinnekulle och det
verkar som om han vore nöjd med skämtet. Enligt retorikens
lagar skulle talets inledning, dess exordium, väcka lyssnarnas
uppmärksamhet och välvilja. Men hans excusatio propter infirmitatem, som det ödmjuka och högtidliga självförringan­
det hette, relativiseras av skojet.
0 38 -
Den lilla kullen kallar han för ”ett naturens mäster­
stycke”. Där är han allvarlig och kärleksfull rakt igenom.
Man kan faktiskt ana vad Kinnekulle skulle komma att be­
tyda för honom i hans liv.
När Falck ska göra sina självförringande krumbukter
meddelar han att hans Clio, musan som hade hand om hi­
storia och berömmelse, är ”mager”. Bjerkanders är ”svag”.
Men den yngre talaren verkar ha funnit nöje i att uppfinna
egna bilder för sin valhänthet med versen. Bjerkanders har­
pa skorrar när han närmar sig slutet.
Mig börjar rösten hes och pipan sträfvig bli,
Och vill sin förra ton ej längre hålla i.
Dock som min skaldemö än några ord meddelar,
Tillåter att jag på skorrad harpa spelar,
Och stammar fram få ord med tunga matt och svag…
Det vore underligt om inte hans kamrater på de borters­ta
bänkarna hade öra för hans muntra överdrifter och svårt att
hålla sig för skratt mitt i högtiden. I talet finns flera ställen
där han gör en liten utvikning i det vardagliga och humoris­
tiska, som när han redogör för milstolparna av kalksten som
sattes upp efter vägarna. Bonden far förbi dem på väg in till
Skara för att göra affärer. ”Så framt på krogen ej han lämnar
somt och alt…” Trädgårdarnas överflöd inspirerar honom
till ett uppsluppet rim:
I trädgård ser man här de röda vinbärstoppar,
Som fägna ögon så, at man af glädje hoppar …
Kvinnorna, som för en gångs skull har fått tillträde till Ska­
ra skola, kallar han i Falcks efterföljd för ”täcka Nymphers
flock”. Det tog man säkert muntert på de bakre bänkarna där
man nog mest hade stadiga matronors ryggar framför sig.
0 39 -
Det är något praktiskt och rättframt över Bjerkanders
sätt att ta sig an sitt ämne. Det lokalpatriotiska krigsbraket
i Falcks tal tar han inte efter. När Falck går in i krigsbedrif­
terna och ”Giöthers mandom, som all världen kunde tukta”
håller sig Bjerkander till nyttan och skönheten. Det äldre
talet, framfört bara sju år tidigare, tycks mer höra hemma i
1600-talets lokalpatriotiska och storvulna historieskrivning.
Man kan hos Bjerkander ana en praktiskt inriktad be­
gåvning, en blygsamhet som ironin på sätt och vis upphäver
och en humor som i alla fall skolpojkarna på de bakre bän­
karna måste ha uppskattat och under årens lopp fått en del
prov på. Men när man kommer till de femton stroferna om
de vilda växterna på Kinnekulle kan man läsa ut något helt
annat än det pliktskyldiga efterbildandet och den formella
redogörelsen för ett kunskapsstoff. Här är det fråga om kär­
lek.
0 Den vilda skönheten Nyttan fick tidens studerande tugga som dagligt rågbröd lik­
som äran som i denna krigstid skrämde dem. Men så bond­
son han är lämnar Bjerkander snabbt det nyttiga åkerbru­
ket och hänvisar till ”Mästarn Maro”, det vill säga Vergilius
i hans Georgica. Det finns annat som lockar honom mer.
I hans oration, formaliserad efter retorikundervisningens
krav, lyser kärleken och glädjen igenom när han kommer
till det som växer vilt i markerna på Kinnekulle.
All skiönhet dock ej ses här innom trägårds parker,
Nog mycke mera fins utpå de vilda marker,
Ty Kinnekulle är en vacker blomster äng,
Där Flora hafver fått sin hemvist och sin säng.
0 40 -
De femton stroferna där han samlat de vilda växterna är ing­
enting annat än en vacker oreda. Gymnasisten som år efter år
i sina almanackor systematiskt antecknat väderlek och blom­
ningstid för olika växter sprider nu ut sina fynd nyckfullt och
i uppenbar förtjusning. Han börjar med murgrönan. Kanske
var den hans första överväldigande intryck från utflykter på
Kinnekulle. Om han klivit och klättrat i branterna ner mot
Vänern där bäckarna forsar nerför stupen hade han sett den
breda ut sig på klippor och block i fukten, nästla in träden
och krypa på marken där den bildade snärjen och mattor.
Johan Falck kom ganska snart in på vad örterna gjorde
för nytta, framförallt som medicinalväxter. Bjerkander näm­
ner trettiotvå växter och han gör det i en rufsig anhopning
där nyttan ofta nämns men inte alltid är huvudsaken. Där
sticker murk­lor upp bland ärenpris, kungsljus och kabbe­
leka, vilket inte är troligt annat än på vers.
Här får man ährenpris (Veronica), som til godt thé kan brukas,
För morklor plägar ock mång stora bord updukas,
I kiärren Caltha väx, på backar kongsljus stå,
Ängbollar, käringtand, de pryda i hvar vrå.
Falck håller sig till uppräkningar och alla blomster är lika
sköna och har ”ögon-förnöglig färg” eller ”kåstlig dräkt”.
Hos Bjerkander kan det bli rent skräpigt när han skriver om
en överblommad växt. Här är det backsippan:
En Pulsatilla (Anemone) skön, som först går up om våren,
Förlorar snart sin glants sen står med bara håren
Pulsatillan måste ju vara backsippa eftersom den kommer
bland de första om våren. Den kan blomma redan i april. Det
finns en svårighet för oss sentida läsare i anhopningen av allt
grönt och blommande i dessa strofer. Linné hade ännu inte
använt sin binära namngivning i den första ut­gåvan av Flora
0 41 -
Kungsljus
Gökblomster
Kabbeleka
Backsippa
Gulsippa
0 42 -
0 43 Tjärblomster
Suecica, som han gav ut 1745. Det var nog den som Bjer­
kander blivit van vid genom lektor Hofs undervisning och
kanske ibland haft tillgång till. I 1755 års upplaga fick varje
växt både släktnamn och artepitet. Här i talet får vi gissa en
del eftersom det vi ser som släktnamnen står för arten. Att
Veronica är ärenpris skriver han ut och Caltha är kanske inte
så svår att identifiera eftersom han säger att den växer i kärr.
Kabbelekan är dessutom den enda Caltha vi har i Sverige.
Hvitsippa gol och hvit därefter kommer fram,
Sen blodrot, oxelägg, från däras förra stam.
Han skiljer inte som Linné på gulsippa och vitsippa. Blod­
rot, prästkrage och oxelägg, som är gullviva, får behålla sina
folkliga namn, liksom kungsljus, ängbollar (trollius) och kä­
ringtand. Gullviva, blodrot och sippor kommer upp ur sin
förra stam skriver han och menar väl att de är perenner.
Prästkraga hviter är, men Lychnis åter röder,
En tistel växer sielf, Cuscuta sig upstöder,
Adoxa har god lukt, Johannis ört ger färg,
En Thymus växer mäst på backar, höga bärg.
Efter fyra strofer går han i stort sett över till de latinska
namnen. Då blir det svårare. Linné låter göken ropa i själva
blomnamnet Lychnis flos-cuculi, men släktnamnet Lychnis kan ju i de här trakterna vara både gökblomster och
tjärblomster. Cuscuta finns som nässelsnärja, linsnärja och
ljungsnärja beroende på vad den charmfulla växten med
små grårosa blombollar helst slingrar sin trådtunna stjälk
kring. Thymus är säkert backtimjan, för man behöver inte
göra saker krångligare än de är och Bjerkander har inte ex­
cellerat i ovanliga arter.
0 44 -
Bitterpilört
Linsnärja
Rhinanthus visar ut när lian man skal bära,
Det samma vill också oss Scabiosa lära,
Melampyrum vår miölck gör ganska gol och fet,
Fin hy ger bitterblad, fast hon är ganska het.
Rhinanthus är ängsskallra eller höskallra vars fröställning­
ar börjar rassla när det är dags att slå ängarna. Scabiosa är
väddklint, Centaurea scabiosa, för här dyker det nu­varande
artepitetet upp. Den är mer storvuxen är rödklinten.
Det står om Melampyrum att den ”vår miölck gör ganska
gol och fet”. Linné har en hel utredning om den växten i
sin Flora lapponica och säger sig aldrig ha sett så gult smör
som det som salufördes vid Lycksele kyrka. Korna hade be­
tat ängskovall som ger ett intensivt höggult smör. Men den
effekten kände säkert också västgötabönderna till. Det finns
överhuvudtaget inte mycket som tyder på att Bjerkander
0 45 -
inspirerats direkt av Linnés floror. Det var alltför dyrbara
böcker för att han skulle ha ägt dem som gymnasist. Han
hade säkert det mesta av sin botaniska kunskap från lektor
Sven Hof som meddelat den muntligt i larmet från latin­
mässandet i salen. Inte ens ”fin hy ger bitterblad” har han
från Linnés flora. Där nämns visserligen jungfrutvål som ett
alternativt namn på bitterpilörten, Persicaria hydropiper,
men det står ingenting om att dess pepparstarka saft utspädd
med vatten tog bort solbränna och fräknar.
Personifierandet var en viktig del av retoriken. Det drö­
jer inte länge förrän växterna hos Bjerkander tar komman­
dot och börjar yttra sig och till och med falla varandra i talet.
•
Också på porträttet i samedräkt håller Linné sin logotyp linnean
Linnæa, som här står, hon säger: kom och titta,
Hur ganska skön jag är, hur vackert bladen sitta.
Galenus vår mig har för andra hållit kär,
Ty han ock i sin hand, mig på Portraitet bär.
Til Thé min gröna blad plä smaka väl och lagas,
När de i rättan tid om sommartiden tagas,
Hvar enda tycker om min alt förnäma lukt,
Min största skada är, jag kan ej bära frukt.
Strax fölt i talet in Parnassen ganska ljufva,
Som står och växer upp, utur en gröner tufva,
Mån jag föraktad är, at jag så nedrigt står?
Fast jag afslagen blir, i harm jag dock upgår.
Änskiönt Gudinnan mig så nedrigt velat flytta,
Dock äger jag hos mig en ganska storer nytta,
Min skiönhet låckat mång gå hit med trötter kropp,
Sjelf Pallas i sitt håf mig flyttat bättre opp.
Linnea har små klibbiga frukter, men Bjerkander förestäl­
ler sig att om växten hade bär skulle de smaka lika ljuvligt
som blommorna luktar. Här får han nu anledning att hylla
professor Linné som han kallar ”Galenus vår” efter den gre­
kiske läkaren i andra århundradet efter Kristus som fortfa­
rande lästes vid de medicinska fakulteterna i Europa. Det
var ju som professor i medicin Linné verkade i Uppsala. Att
linnean redan slagit igenom som hans kännemärke är tydligt
i versen: ”Ty han ock i sin hand, mig på Portraitet bär.”
Växterna känner harm, de skryter och yvs om de haft
bättre tur med växtplats än den ”nedriga” (låga) som en av
dem fått nöja sig med.
Parnassen är slåtterblomma, Parnassia palustris, som växer
på kalkrik mark, på stränder och betade fuktiga ängar. Hon
står alltså lågt i förhållande till det upphöjda Parnassos där
muserna bodde och Apollo tog emot just slåtterblomman av
Pallas Athena. Andra källor säger att den växte ymnigt just på
Pindens bergssluttningar och att boskapen där med förtjus­
ning betade den förnäma växten. Det är klart att blomman
känner harm över sin placering i Västergötland. Överhuvud­
taget är det ett blomster med humör för hon växer upp igen
i rena ilskan när hon blir avslagen med lie. Slåtterblomman
är ju flerårig och det visste Bjerkander.
0 46 -
0 47 -
Det var viktigt och naturligt för gymnasisten att anknyta
till antika författares dikter och berättelser. De levde inom
honom och skulle också redovisas. Men tiden krävde att
man också tänkte på annat än gudinnor och blomster i de
pindiska bergen. Botanisten måste se till landets försörjning.
När slåtterblomman skryter blir hon avbruten av en riktig
nyttoväxt:
Vid denna stod och skröt, samt yfdes af sin lycka,
Hof Bomullsgräset upp sin röst, jag kunde tycka.
Och talte öfverliudt; förtog den andras tal,
Hon måste tystna af, uti sin djupa dal.
Strax börjar det uppå, at häfvas af sin nytta,
Som giörs i Konga Hof och bondens låga hytta,
Hon sade: utaf mig kan hvita bomuln fås,
Om jag rätt brukad blir, och flitigare sås.
Numera kallar vi växten för mjölke eller rallarros. Pehr Kalm
nämner den som bomullsgräs i sin bok om resan till Bohus­
län och Västergötland som han gjorde 1742. Det var välkänt
att folk använde fröhåren som sprang ut ur de långsmala
fröskidorna till fyllning i kuddar och täcken, precis som man
gjorde med jolster och ängsull. Med olika inblandningar av
ull och hår försökte man spinna tråd av fröhåren. Fysikern
Sven Benjamin Ljungqvist skriver i Påfund til den Svenska
Bomullens ränsning och redande: ”Ullen blifver ren och hvit
som en snö, samt len som det finaste silke.”
Tyg gjorda av bomullsgräsmaterialet filtade dess­värre
ihop sig i regn, ändå fanns det stora förhoppningar om
denna spånadsväxt. Under ekonomiprofessorn Anders Berch
disputerade Gustav Westbeck 1745 om bomullsersättningar
och om lavar och mossor som kunde användas på ett förut
okänt sätt. Tanken slog an och som spånadsväxt fick Epilobium angustifolium, vår mjölke, ge namn åt ett material som
0 48 -
kallades Westbecks bomull.
Ljungquist blev ledamot
av Kungliga Vetenskaps­
akademien i vars Handling­
ar hans utredning om bom­
ullsgräset hade publicerats,
och han blev sedermera ad­
lad som Ljungenstjerna. Det
säger mycket om tidens för­
hoppningar. De inhemska
resurserna skulle tillvaratas
och männen som upptäckte
dem belönas. Bjerkander
var insatt i sin tids nytto­
växtbotanik och i orationen
skriver han att man ska så
bomullsgräset och bruka
jorden där det växer för att
få större skördar.
Praktduna kallades den
förr, och himmelsgräs. Lin­
né såg den blomma i skogs­
landet kring samernas kåtor
”så att man kunde tro dem
vara gudars och gudinnors
palatser”. För oss breder de
rosenröda haven av blommande mjölke ut sig på kalhyg­
gena. Växten har överlevt med sin skönhet och till ingen
världens nytta.
Det kommer nu en oförklarlig strof i orationen:
Omkring min låga stam de unga barnen springa,
I toppar foglar hörs, sin toner liufligt klinga,
Jag tienar allestäds til vacker majestång,
Där barnen ha sin ro och foglar ha sin sång.
0 49 -