1. No category

KRIMINALVÅRDARES
UPPLEVELSER AV ATT ARBETA
MED HÄKTADE UNDER
RESTRIKTIONER
EN KVALITATIV STUDIE
MADELEINE NORDLUND
Examensarbete i kriminologi
61-90 hp
Kriminologiprogrammet
Juni 2015
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
KRIMINALVÅRDARES
UPPLEVELSER AV ATT ARBETA
MED HÄKTADE UNDER
RESTRIKTIONER
EN KVALITATIV STUDIE
MADELEINE NORDLUND
Nordlund, M. Kriminalvårdares upplevelser av att arbeta med häktade under
restriktioner. En kvalitativ studie. Examensarbete i kriminologi 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för kriminologi, 2015.
Under lång tid har det riktats kritik mot restriktionstillämpningen i Sverige
eftersom det finns en risk att den isolering som restriktionerna medför påverkar
klienternas hälsa negativt. Kriminalvårdarna har en viktig uppgift i att försöka
minska de negativa följderna genom att isoleringsbryta individerna. Problemet är
att den höga arbetsbelastningen har lett till att kriminalvårdarna inte kan utföra de
vårdarna uppgifterna i den utsträckning som det finns behov av. Av den
anledningen har fem kriminalvårdare intervjuats i syfte att undersöka hur de
upplever förutsättningarna för att bryta isoleringen för häktade under restriktioner.
Uppsatsen ämnar även studera vilka arbetsuppgifter och egenskaper
kriminalvårdarna anser är viktiga i arbetet. Resultatet visar att kriminalvårdarna
upplevde att deras arbete underlättats de två senaste åren, men att bristande
personalresurser och lokalmässiga hinder påverkade möjligheterna att bryta
isoleringen i den utsträckning de skulle vilja. Vidare visar resultatet att en viktig
arbetsuppgift var att upprätthålla säkerheten på grund av kollusionsfaran, men
viktigare ansågs det vara att vidta de åtgärder som behövs för att förbättra
klienternas hälsa. Till sist kunde uppsatsen finna att kriminalvårdarnas arbete på
restriktionshäkten är känslomässigt påfrestande, och därför var viktiga egenskaper
hos kriminalvårdarna att ha en humanistisk syn, att kunna känna empati samt att
upprätthålla ett professionellt förhållningssätt.
Nyckelord: Egenskaper, isoleringsbrytande åtgärder, kriminalvårdare,
restriktioner, säkerhet, upplevelser.
1
PRISON OFFICERS EXPERIENCE
OF WORKING WITH DETAINEES
UNDER RESTRICTIONS
A QUALITATIVE STUDY
MADELEINE NORDLUND
Nordlund, M. Prison officers experience of working with detainees under
restrictions. A qualitative study. 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of
health and society, Department of Criminology, 2015.
Criticism has been directed towards Sweden because of the use of restrictions in
jails. There is a risk that the isolation, which comes with restrictions, can have a
negative effect on the health of the clients. The prison officers have an important
role in trying to reduce the negative effects by breaking the isolation. The problem
is that the high workload has made the prison officers unable to perform the
tending tasks that are needed. For this reason, five prison officers were
interviewed in order to examine how they perceived the conditions to break the
isolation of the detainees with restrictions. The thesis also aimed to study which
functions and characteristics that the prison officers considered essential in their
work. The result shows that the prison officers felt that their work had become
easier during the last two years, but the lack of human resources and sufficient
facilities have affected the possibilities to break the isolation of the clients.
Further, the result shows that an important task was to maintain security due to the
risk of detainees tampering with evidence. However, to take the measures needed
to improve the health of the clients was considered even more important. Finally,
the essay found that the work of the prisons officers in jails which use restrictions
was emotionally stressful. Therefore it was considered important to have a
humanistic approach, to be able to empathize and to maintain a professional
attitude.
Keywords: Break the isolation, characteristics, experience, prison officers,
restrictions, security.
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ....................................................................................................... 5
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR.............................................................. 5
3. HÄKTAD UNDER RESTRIKTIONER ............................................................. 5
3.1 Grunder för att häkta en individ..................................................................... 6
3.2 Häktad under restriktioner ............................................................................. 6
3.3 Statistik över användningen av restriktioner i Sverige .................................. 6
3.4 Isoleringsbrytande åtgärder............................................................................ 7
3.5 Internationell kritik mot restriktioner ............................................................ 7
3.6 Den psykologiska aspekten av isoleringen .................................................... 7
4. KRIMINALVÅRDARES YRKESROLL – TIDIGARE FORSKNING OCH
TEORI...................................................................................................................... 8
4.2 Vård eller säkerhet? ....................................................................................... 9
4.2 Att hantera känslor i arbetet ......................................................................... 10
4.2 Personalens egenskaper ............................................................................... 10
4.2 Organisationen ............................................................................................. 11
5. METOD ............................................................................................................. 12
5.1 Urval ............................................................................................................ 12
5.2 Telefonintervjuer ......................................................................................... 12
5.3 Intervjutillfället ............................................................................................ 13
5.4 Transkribering.............................................................................................. 14
5.5 Tematisk analys ........................................................................................... 14
5.6 Förförståelse ................................................................................................ 15
5.7 Etiska aspekter ............................................................................................. 16
6. RESULTAT ....................................................................................................... 17
6.1 Upplevelser av arbetet med häktade under restriktioner ............................. 17
6.1.1 Upplever att åklagare ger fler lättnader i restriktionerna ...................... 17
6.1.2 Riktade tjänster underlättar arbetet ....................................................... 18
6.1.3 Lokalmässiga hinder ............................................................................. 18
6.1.4 Bristande personalresurser .................................................................... 19
6.1.5 Känslomässiga upplevelser av arbetet .................................................. 20
6.2 Viktiga arbetsuppgifter ................................................................................ 20
6.2.1 Upprätthålla säkerheten ........................................................................ 20
6.2.2 Informera klienterna om lättnader i restriktionerna .............................. 20
6.2.3 Isoleringsbryta ungdomarna ................................................................. 21
6.2.4 Hålla klienterna sysselsatta ................................................................... 21
6.2.5 Måste vara uppmärksamma på hur klienterna mår ............................... 22
6.2.6 Åtgärder för att försöka förbättra klienternas hälsa .............................. 22
6.3 Egenskaper hos kriminalvårdare .................................................................. 23
6.3.1 Stresstålig och flexibel .......................................................................... 23
6.3.2 Empatisk och lyhörd ............................................................................. 23
6.3.3 Professionell ......................................................................................... 24
7. DISKUSSION.................................................................................................... 24
7.1 Resultatdiskussion ....................................................................................... 24
7.2 Metoddiskussion .......................................................................................... 27
7.2.1 Urvalsdiskussion ................................................................................... 28
7.2.2 Pilotintervju .......................................................................................... 28
3
7.2.3 Validitet och reliabilitet ........................................................................ 28
8. SLUTSATSER .................................................................................................. 29
9. REFERENSER .................................................................................................. 31
10. BILAGOR........................................................................................................ 34
10.1 Statistik över antalet häktade med restriktioner år 2013............................ 34
10.2 Antal dagar personer varit häktade med restriktioner år 2013................... 35
10.3 Intervjuguiden ............................................................................................ 36
4
1. INLEDNING
Klienter häktade med restriktioner är i stort sett isolerade på sina bostadsrum hela
dagarna, och riskerar därför att utveckla allvarlig psykisk ohälsa (Holmgren,
Frisell & Runesson, 2011; Åklagarmyndigheten, 2014). Av den anledningen är en
av häktespersonalens viktigaste arbetsuppgifter att försöka motverka de skadliga
följderna av isoleringen genom olika typer av åtgärder, såsom att ha samtal med
klienterna eller att ge dem möjlighet att motionera (Åklagarmyndigheten, 2014).
Inom Kriminalvården har allt mer fokus riktats mot den isoleringsbrytande
verksamheten, i syfte att personalen ska möjliggöra fler tillfällen för klienterna att
få vistas utanför bostadsrummen (Kriminalvården, 2015a). Problemet är att det till
följd av hög arbetsbelastning på restriktionshäktena har påvisats att
kriminalvårdarna inte har möjlighet att utföra de vårdande uppgifterna i den
utsträckning som det finns behov av (Åklagarmyndigheten, 2014).
Kriminalvårdarnas yrkesroll har i såväl nationella som internationella studier
visats sig vara komplex (Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Sykes,
1958). Detta beror på att arbetet utgörs av motstridiga krav där de både ska arbeta
för att klienterna ska må bra, samtidigt som de ska upprätthålla säkerheten (a.a).
Motstridiga krav har påvisats kunna leda till en stress hos personalen, vilket i sin
tur kan påverka deras inställning till arbetet och deras möjligheter att hjälpa
klienterna till en förändring (Molleman & Leeuw, 2011). Om detta är ett problem
som även föreligger på svenska restriktionshäkten är däremot okänt, vilket beror
på att det finns få genomförda studier om hur kriminalvårdare upplever arbetet
med häktade under restriktioner. Förklaringen till detta kan vara att Sverige är ett
av få länder som tillämpar restriktioner i stor utsträckning på häktade
(Åklagarmyndigheten, 2014). Av denna anledning finns det därför ett behov av att
undersöka kriminalvårdares yrkesroll på restriktionshäkten i Sverige.
2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med denna uppsats är att bidra med djupare förståelse om hur
kriminalvårdare upplever förutsättningarna för att kunna bryta isoleringen för
häktade under restriktioner. Vidare ämnar uppsatsen öka kunskapen om
kriminalvårdares yrkesroll, utifrån vilka arbetsuppgifter och egenskaper de
upplever som viktiga i arbetet med häktade under restriktioner.
Följande frågor kommer att besvaras:
- Hur upplever kriminalvårdare arbetet med häktade under restriktioner?
- Vilka arbetsuppgifter upplever kriminalvårdare som viktiga i arbetet med
häktade under restriktioner?
- Vilka egenskaper anser kriminalvårdare vara viktiga i arbetet med häktade
under restriktioner?
3. HÄKTAD UNDER RESTRIKTIONER
Denna del innehåller en beskrivning av orsakerna till att en individ häktas med
restriktioner, samt vad det innebär att vara häktad under restriktioner. Därefter
finns en redogörelse av vad isoleringsbrytande åtgärder är, och statistik över
5
restriktionsanvändningen i Sverige. Till sist redovisas den kritik som riktats mot
Sverige vad gäller hur restriktionerna tillämpas, samt forskning om den
psykologiska aspekten av att vara häktad under restriktioner.
3.1 Grunder för att häkta en individ
Enligt det svenska rättssystemet kan domstolarna besluta om att häkta en individ i
väntan på rättegång utifrån olika grunder (SOU 2006:17). Det är således inte
Kriminalvården som beslutar om vilka individer som ska häktas (Kriminalvården,
2015b). Häktenas ansvar är att ta emot individer som domstolarna anser ska
frihetsberövas (a.a). För att en häktning ska vara aktuell finns olika
beslutsgrunder, vilka är reglerade i 24 kap. § 1 Rättegångsbalken (1942:740). En
förutsättning enligt denna är att det finns skäl för att misstänka att en individ har
utfört ett brott som kan resultera i åtminstone ett års fängelse (a.a). Därtill kan en
individ i enlighet med 24 kap. § 1 st. 2 RB häktas om det finns ett antagande om
kollusionsfara, vilket innebär att det finns en risk att den misstänkta kan komma
att påverka utredningen negativt genom att till exempel förstöra bevis. Förutom
det kan individer häktas på andra grunder, men det viktiga i denna studie är
kollusionfaran eftersom det är orsaken till att en individ häktas under restriktioner
(SOU, 2006:17).
3.2 Häktad under restriktioner
När en individ häktas misstänkt för ett brott behöver det inte enbart innebära att
friheten begränsas utan domstolarna kan även, utifrån rekommendationer från
åklagarna, besluta om restriktioner (SOU 2006:17). Anledningen till att
restriktioner tillämpas är för att det svenska rättssystemet utgår från
omedelbarhetsprincipen, som regleras i 30 kap. § 2 RB. Denna innebär att
domstolen i största utsträckning ämnar utgå från den information som
framkommer vid rättegången för att kunna döma i ett brottmål (a.a). De
restriktioner som åklagaren får rekommendera, och som domstolen sedan beslutar
om, finns reglerade i Häkteslagen (2010:611). Enligt 6 kap. § 2 HL kan den
häktade undanhållas från nyhetsrapportering och kan även fråntas rätten att
kontakta anhöriga eller att motta besök. Vidare kan restriktionerna även innebära
att den häktade isoleras från att träffa andra klienter, samt tas ifrån möjligheten att
få ta emot eller skicka brev (a.a). Restriktionerna kan dock variera i omfattning,
det vill säga att en del klienter har fullständiga restriktioner medan andra har
restriktioner i mindre utsträckning (SOU 2006:17).
3.3 Statistik över användningen av restriktioner i Sverige
Det faktum att det svenska rättssystemet utgår från omedelbarhetsprincipen gör
landet unikt i en internationell jämförelse (Åklagarmyndigheten, 2014). Detta
eftersom det är få andra länder som tillämpar restriktioner på häktade (a.a). För att
illustrera i vilken utsträckning restriktionerna används finns tabell 1 i bilaga 1 som
har presenterats i en rapport av Åklagarmyndigheten (2014). I tabellen går det att
utläsa att det år 2013 var 9415 personer som häktades i Sverige, och att mer än
hälften, 6558 stycken, blev ålagda restriktioner av något slag under
frihetsberövandet. Även tabell 2 i bilaga 2 är lånad från Åklagarmyndigheten
(2014) och kan påvisa att det inte enbart är ett stort antal häktade som har
restriktioner, utan att majoriteten av dem även kvarstår mellan 21 till 60 dagar.
Det går det även att tolka att 1156 häktade haft restriktioner i över två månader
(a.a). Det är dock viktigt att poängtera att det kan finnas felaktigheter i statistiken
(a.a). Trots det anses det ändå kunna ge en bild av restriktionstillämpningen i
Sverige.
6
3.4 Isoleringsbrytande åtgärder
Med utgångspunkt i att ett stort antal av de häktade individerna åläggs
restriktioner under lång tid, är ett av Kriminalvårdens viktigaste, men även
svåraste uppdrag, att bryta klienternas isolering (Kriminalvården, 2015a;
Åklagarmyndigheten, 2014). Under de senaste åren har det skett flera satsningar
på att utöka resurserna för att möjliggöra fler tillfällen för klienterna att få vistas
utanför bostadsrummen (Kriminalvården, 2015a). Kriminalvården har bland annat
uttryckt en målsättning om att klienterna ska kunna ha möjlighet till
isoleringsbrytande åtgärder två timmar om dagen (a.a). Exempel på åtgärder som
kan bryta isoleringen är att kriminalvårdare ägnar tid till enskilda klienter genom
att tillfråga om det finns lust att exempelvis spela spel eller att motionera
(Åklagarmyndigheten, 2014). Andra åtgärder kan vara att klienten får träffa
frivilligorganisationer eller nämnden för andlig vård (NAV), samt att klienterna
kan få möjlighet till samsittning med andra som är häktade med restriktioner (a.a).
Samtliga insatser för att bryta isoleringen bygger på ett frivilligt deltagande från
klienterna, men för att få möjlighet till samsittning behövs ett godkännande av
åklagaren (a.a).
3.5 Internationell kritik mot restriktioner
Det svenska rättssystemet har under många år fått utstå kritik från internationella
organ på grund av att restriktionerna tillämpas i större proportion än vad som
anses vara nödvändigt (CAT, 2013; CPT, 2009). Kritiken baseras framförallt på
information från Europarådets tortyrkonvention samt FN:s kommitté mot tortyr,
vilka besökte Sverige för att bland annat undersöka hur väl omständigheterna för
häktade under restriktioner överensstämde med de mänskliga rättigheterna (CAT,
2008; CPT, 2009). Efter besöken har de uttryckt en oro över att ungdomar är
föremål för restriktioner, vilket de har ställt sig väldigt kritiska till (CPT, 2009).
Vidare har de även betonat att Kriminalvården bör tillsätta mer resurser för att
underlätta omständigheterna kring kriminalvårdarna och klienterna (a.a). Detta
genom att till exempel fokusera på att personalen ska kunna vidta fler
isoleringsbrytande åtgärder såsom att sysselsätta klienterna med aktiviteter inne
på bostadsrummen (a.a). Anledningen till att förändringarna behövdes var för att
det i längden upplevdes kunna leda till att klienterna skulle behandlas på ett mer
humant sätt, och att det därmed kunde bidra till att eventuella negativa följder av
häktningen minskade (a.a).
3.6 Den psykologiska aspekten av isoleringen
Under lång tid har ett väldebatterat ämne, såväl nationellt som internationellt,
varit om den stora tillämpningen av isoleringen kan bidra med negativa följder för
den frihetsberövade (Andersen, Gabrielsen, Hemmingsen, Kramp, Lillebeak &
Sestoft, 2000; Holmgren et al, 2011; Scharff Smith, 2006). Få studier har
emellertid undersökt detta (a.a). Utifrån en longitudinell studie utförd på svenska
häkten under 1,5 års tid kunde Holmgren et al (2011) visa på signifikanta
skillnader i klienternas psykiska välmående beroende på om de hade restriktioner
eller inte. Detta resultat kom Holmgren et al (2011) fram till genom att analysera
förändringar i klienternas psykiska hälsa med hjälp av ett instrument benämnt som
GHQ-28. Instrumentet innebar att klienterna själva fick uppge hur deras hälsa
varit den senaste tiden och mäter exempelvis olika symptom på ångest och
depressioner (a.a). Redan tidigt av häktningen kunde skillnader mellan
individerna som hade restriktioner eller inte uppvisas då det var 27 procent av
häktade under restriktioner som hade någon form av psykiskt lidande (a.a). Detta i
jämförelse med 21 procent av individerna som inte var ålagda några restriktioner
7
(Holmgren et al, 2011). Dessa skillnader antas i studien bero på isoleringen,
eftersom det har utförts en kontroll mot bakgrundsvariabler som kunde tänkas
påverka klienternas hälsa, såsom tidigare missbruk och kontakt till psykiatrin
(a.a). Utöver det kunde studien även peka på att häktade som har restriktioner mår
som sämst under den första tiden (a.a). Anledningen till detta var bland annat att
möjligheten till att kontakta anhöriga såsom sina barn begränsas med restriktioner
(a.a).
I likhet med detta resultat kunde Andersen et al (2000) i en longitudinell studie
genomförd under fyra månader på danska häkten finna tecken på att isolering
kunde ha en inverkan på det psykiska välbefinnandet. Under tidpunkten för
studien tillämpade Danmark, likt Sverige, restriktioner för häktade i stor
utsträckning på grund av kollusionsfara (Scharff Smith, 2006). Detta resultat
kunde Andersen et al (2000) finna genom att utföra semistrukturerade intervjuer
med klienterna vid ett flertal tillfällen för att analysera skillnader i klienternas
mående över tid. Förutom detta användes bland annat det tidigare nämnda
instrumentet GHQ-28 för att klienterna själva skulle få uppskatta deras psykiska
mående (a.a). Studien kunde uppvisa liknande resultat som Holmgren et al (2011)
då isoleringen haft en inverkan på den psykiska hälsan för 28 procent av
klienterna med restriktioner (Andersen et al, 2000). Detta till skillnad från de som
inte haft restriktioner, där andelen som uppvisade psykiska problem var 15
procent (a.a). Gemensamt för de båda studierna var att de psykologiska besvären
huvudsakligen uttrycktes genom depressioner, ångest samt ledsamhet (Andersen
et al, 2000; Holmgren et al, 2011)
Motsatta resultat fann Zinger, Andrews & Wichmann (2001) i en longitudinell
studie utförd under åtta månader i kanadensisk anstaltsmiljö. Studien visade att
isolering av klienterna på lång sikt inte signifikant ledde till att den mentala hälsan
försämrades (a.a). Detta resultat kom Zinger et al (2001) fram till genom att med
hjälp av intervjuer och instrument mäta om huruvida isolering lett till förändringar
i klienternas hälsa. I likhet med Andersen et al (2000) och Holmgren et al (2011)
kunde Zinger et al (2001) dock påvisa att tiden under isoleringen tenderade att
leda till att klienterna kände olika symptom, till exempel depressioner och ångest.
Däremot är det viktigt att poängtera att isolering på anstalter inte är detsamma
som på ett häkte, även om det även finns likheter i att klienterna tenderar att vara
instängda en stor del av dygnet (Scharff Smith, 2006). Av den anledningen bör
man iaktta försiktighet när det gäller att dra paralleller till den isolering som
tillämpas på häkten (a.a).
4. KRIMINALVÅRDARES YRKESROLL –
TIDIGARE FORSKNING OCH TEORI
Eftersom det finns forskning som påtalar att det kan föreligga en risk för att
klienterna mår psykiskt dåligt av att vara häktade under restriktioner är det viktigt
att studera hur kriminalvårdarna förhåller sig i arbetet med dem (Scharff Smith,
2006). Kriminalvårdarna har en central uppgift eftersom de utgör den sociala
kontakten för klienterna (Beijersbergen, Dirkzwager, Molleman, Nieuwbeerta &
Van, 2015; Cook & Lane, 2014; Molleman & Leeuw, 2011; Scharff Smith, 2006;
Tewksbury & Mustaine, 2008). De är på så sätt en viktig del i behandlingsarbetet
(a.a). Trots detta är forskningen kring kriminalvårdarnas yrkesroll på
8
restriktionshäkten mycket begränsad (Scharff Smith, 2006). Forskningen som
berör kriminalvårdares yrkesroll är istället till stor del utförda i anstaltsmiljöer,
och i mindre utsträckning på häkten (a.a). Av denna anledning kommer såväl
studier genomförda på anstalter som på häkten att presenteras nedan. Det är dock
viktigt att poängtera att det finns en medvetenhet kring att förutsättningarna att
interagera med klienterna ser annorlunda ut på anstalter jämfört med häkten.
Framförallt eftersom restriktionshäkten är en betydligt mer sluten miljö än
anstalter.
4.1 Vård eller säkerhet?
Forskningen om kriminalvårdares yrkesroll har under lång tid fokuserat på om
personalen anser att vård eller säkerhet är viktigt i arbetet (Kifer, Hemmens &
Stohr, 2003; Lambert, Barton-Bellessa & Hogan, 2011; Robinson, Porporino &
Simourd, 1997; Tewksbury & Mustaine, 2008). I studierna har de framförallt
undersökt om huruvida olika demografiska variabler har någon inverkan på
inställningen i arbetet (a.a). Resultaten av studierna är tudelade (a.a). Lambert et
al (2011) kunde i en enkätstudie utförd på en anstalt i USA finna skillnader i
kriminalvårdarnas förhållningssätt utifrån deras ålder. Studien påvisade att ju
äldre kriminalvårdaren var desto mer positiv var inställningen till att klienterna
måste behandlas (a.a). Detta får inget stöd av Lambert, Barton-Bellessa & Hogans
(2007) enkätstudie genomförd i USA, vilka hävdar att ålder inte är en relevant
faktor för att kunna förklara skillnader i hur kriminalvårdarna bemöter klienterna.
I många studier finns det även en föreställning om att högre utbildningsnivå kan
leda till att personalen behandlar intagna på ett mer humant sätt, bland annat
genom att vara mer toleranta (Beijersbergen et al, 2015; Tewksbury & Mustaine,
2008). Till exempel fann Tewksbury & Mustaine (2008) i en enkätstudie med
personal på anstalter i USA att utbildningsnivån var viktig för hur professionell
kriminalvårdaren var i sin yrkesroll, samt att högre utbildning innebar att de
förespråkade behandling i större utsträckning. Beijersbergen et al (2015) kunde
dock inte finna något stöd för att kriminalvårdares utbildning påverkade attityden
i arbetet. I denna studie fick klienterna uppge hur de blivit bemötta av personalen
(a.a). Utifrån detta påvisades att klienterna ansåg att de blivit behandlade på ett
lika respektfullt och humant sätt oavsett utbildningsnivå (a.a).
En annan faktor som är omdiskuterad när det gäller kriminalvårdares bemötande
mot klienter är hur länge de arbetat inom Kriminalvården. Även i detta fall
tenderar forskningen att vara splittrad. I Kifer et als (2003) undersökning på
häkten och anstalter i USA påtalades att personal som varit anställda under mindre
än ett år var mer inställda på att behandla klienter än de som arbetat en längre tid.
Motsatta resultat kunde Antonio & Young (2011) påvisa utifrån deras enkätstudie
i USA som undersökte betydelsen av hur länge personalen hade arbetat i relation
till förhållningssätt gentemot intagna. Resultaten från studien tyder på att ju längre
personalen arbetat med intagna, desto större var även sannolikheten för att de
skulle förespråka behandling (a.a).
Många studier som berör kriminalvårdares yrkesroll har även belyst Sykes (1958)
teori som central inom området (Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, Bruhn &
Lindberg, 2008; Nylander, Bruhn & Lindberg, 2011). Teorin utvecklades under
1950-talet utifrån anstaltsförhållanden, och utgår bland annat från att klienterna
ställs inför en kris när de blir frihetsberövade eftersom deras kontakt till
omvärlden försvåras (Sykes, 1958). Av den anledningen beskriver Sykes (1958)
9
att kriminalvårdarna utstår en del motstridiga krav i arbetet när de både ska verka
för att klienterna ska må bra, samtidigt som de ska bevara säkerheten (Sykes,
1958). Detta medför enligt Sykes (1958) att många kriminalvårdare får svårt att
veta hur de ska förhålla sig till klienterna och benämner den sociala distansen som
viktig. Framförallt eftersom kriminalvårdarna är de som interagerar med
klienterna varje dag (Sykes, 1958). Detta får även stöd i en enkätstudie utförd av
Cook & Lane (2014) på häkten i USA. Forskarna fann att personalen försökte att
upprätthålla en social distans bland annat genom att inte ha så långvariga samtal
med klienterna (a.a). Vidare beskrev forskarna att det kunde vara lättare att hålla
en social distans på häkten i jämförelser med anstalter, eftersom de träffar
klienterna i mindre utsträckning (a.a). Trots detta betonas samtidigt vikten av den
rehabiliterande aspekten, eftersom häktespersonalen fortfarande kommer i kontakt
med individer som har olika psykiska problem (a.a).
4.2 Att hantera känslor i arbetet
I arbetet med klienterna kan det uppkomma olika känslor som kan påverka
kriminalvårdarnas förhållningssätt (Crawley, 2004; Nylander, 2006; Nylander et
al, 2008; Nylander et al, 2011). Anledningen till detta är att kriminalvårdarna har
till uppgift att interagera med klienter som befinner sig i en krissituation under
tiden de är frihetsberövade (Crawley, 2004). Tre studier utförda på anstalter i
Sverige tar bland annat utgångspunkt i Hochschilds (1983) teori i syfte att kunna
öka förståelsen om hur kriminalvårdarna hanterar emotionerna i arbetet
(Nylander, 2006; Nylander et al, 2008; Nylander et al, 2011). Till en början
utvecklade Hochschild (1983) teorin i syfte att kunna förklara hur exempelvis
vårdpersonal hanterar olika känslor som kan framkomma i arbetet. Utifrån detta
delades teorin i tre delar, där den första innebär att känslorna måste framkomma i
ett arbete som innebär att personalen har direktkontakt med andra individer (a.a).
Nästa del är att denna kontakt ska generera känslouttryck hos personalen (a.a).
Till sist ska det även utifrån personalledningen finnas förväntningar och regler för
hur personalen väntas agera i emotionella situationer (a.a).
Med utgångspunkt i detta kunde såväl Nylander (2006), Nylander et al (2008)
som Nylander et al (2011) konstatera att teorin var tillämpbar på kriminalvårdares
yrkesroll. Studierna fann att personalen i många fall ville upprätthålla det
professionella förhållningssättet och gav därför sällan uttryck för olika känslor
som kunde uppkomma (a.a). Vidare belyste Nylander (2006) och Nylander et al
(2008) att en del personal påverkades som mest emotionellt när klienterna gav
uttryck för aggressivitet. Medan andra upplevde att det berörde mer när klienterna
uppvisade ledsamhet för olika omständigheter utanför anstalten (a.a). Förutom det
förväntades kriminalvårdarna hantera klienternas känslor, samtidigt som de själva
inte skulle bli för emotionellt delaktiga (Nylander, 2006; Nylander et al, 2011).
Utöver det diskuterade Nylander et al (2011) även att kriminalvårdarna hanterade
emotionerna genom att prata med kollegor och att huvudregeln var att inte låta
klienterna ta del av dem.
4.3 Personalens egenskaper
Personalens bemötande har i flertalet studier belysts som viktig eftersom de har
möjlighet att förändra klienterna (Beijersbergen et al, 2015; Cook & Lane, 2014;
Molleman & Leeuw, 2011; Tewksbury & Mustaine, 2008). Cook & Lane (2014)
beskriver i sin studie att kriminalvårdarna ansåg att det var viktigt att bemöta
klienterna på ett professionellt och respektfullt sätt. Däremot visade resultatet att
personalen inte ansåg att de behövde känna medlidande för klienternas olika
10
situationer (Cook & Lane, 2014). Å andra sidan kunde en enkätstudie utförd av
Beijersbergen et al (2015) med klienter på tyska anstalter belysa att klienterna
upplevde bemötandet som mer humant i de fall där personalen visade empati för
dem. Dessutom betonades även att relationen mellan klienterna och personalen
var bättre när kriminalvårdarnas inställning var att hjälpa klienterna till en
förändring (a.a). Personal som är tillmötesgående och som ser klienternas behov
är således viktiga för att underlätta klienternas tid under frihetsberövandet
(Beijersbergen et al, 2015; Molleman & Leeuw, 2011; Tewksbury & Mustaine,
2008).
4.4 Organisationen
Förutom personalens egenskaper har studier även identifierat att organisationens
utformning kan påverka kriminalvårdarnas arbete (Beijersbergen et al, 2015;
Castle & Martin, 2006; Lambert et al, 2004; Lambert et al, 2007; Molleman &
Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Owen, 2006; Robinson, 1997). I Beijersbergen et
als (2015) studie påvisades att klienternas uppfattning om personalens bemötande
till stor del påverkades av personalresurserna. Detta eftersom större personalstyrka
resulterade i mer tid för social kontakt med klienterna, vilket i sin tur medförde att
de upplevde bemötandet som mer humant (Beijersbergen et al, 2015).
Utöver det har flertalet studier även kunnat visa att kriminalvårdares
förhållningssätt kan påverkas av stress (Castle & Martin, 2006; Lambert, 2004;
Molleman & Leeuw, 2011; Nylander, 2006; Robinson et al, 1997). Detta kan leda
till att kriminalvårdarna upplever arbetet som mindre tillfredsställande (Lambert,
2004; Nylander, 2006; Owen, 2006; Robinson et al, 1997). Kriminalvårdare kan
även känna stress över motsättningen som finns mellan att de både ska bevara
säkerheten, parallellt med att de även ska förbättra klienternas mående (Molleman
& Leeuw, 2011). Ytterligare en anledning till att stress uppkommer fann Nylander
(2006) i sin intervjustudie med svenska kriminalvårdare var att de inte hade
tillräckligt med tid till att utföra alla arbetsuppgifter. Vidare fann forskaren att
stress kunde leda till att kriminalvårdarna var frustrerade över att det inte fanns
utrymme att tillgodose klienternas alla behov (a.a). Nylander (2006) fann även att
stressen kan framkomma när personalen hanterar olika situationer med klienterna,
vilket även Owen (2006) konstaterade i sin studie.
Slutligen är varierande arbetsuppgifter en faktor som har visats kunna påverka hur
kriminalvårdarna upplever arbetet (Lambert et al, 2004; Lambert et al, 2007).
Lambert (2004) fann utifrån en enkätstudie genomförd i USA, med personal på
anstalter, ett samband mellan att kriminalvårdare rapporterade arbetet som mer
tillfredsställande om de hade varierande arbetsuppgifter. Liknande resultat
påvisade Lambert et al (2007) i deras enkätstudie i USA, men de belyste även att
kriminalvårdare som hade flera olika arbetsuppgifter samtidigt hade högre nivå av
organisatoriskt åtagande. Med detta menades att kriminalvårdarna upplevde att det
var viktigt att uppfylla organisationens värderingar och att variationen ledde till
att arbetet var mer stimulerande (a.a).
11
5. METOD
Den här uppsatsen bygger på en kvalitativ ansats och syftar till att bidra med
djupare förståelse om ämnet (Malterud, 2009). Detta genom att kriminalvårdare
har intervjuats om deras upplevelser av att arbeta med häktade under restriktioner.
5.1 Urval
I urvalet inför denna uppsats ingick fem kriminalvårdare som arbetade på tre olika
häkten. Urvalet kan betraktas som ett bekvämlighetsurval (Bryman, 2002). Detta
innebär att respondenterna har valts ut utifrån om de funnits tillgängliga för
studien när den skulle genomföras (a.a). En förutsättning för att kunna utföra
uppsatsen var att få kontakt med kriminalvårdare som kunde tänka sig att delta i
en intervju. Den ursprungliga inställningen var dock att detta kunde bli svårt
eftersom Kriminalvården är en myndighet som behandlar konfidentiella uppgifter.
För att öka möjligheten kontaktades därför samtliga svenska häkten som arbetar
med klienter som har restriktioner via mail. Tanken med mailet var att försöka få
kontakt med berörda chefer för att därefter kunna få lämna en förfrågan om att få
intervjua personal på häktet. I mailet fanns det information om mig som student,
uppsatsens syfte samt att deltagarna skulle vara anonyma. Utifrån detta mail fick
jag kontakt med några kriminalvårdsinspektörer vilka tillfrågade sin personal om
de ville delta i en intervju. Detta resulterade i att kriminalvårdsinspektörerna
antingen gav mig kontaktuppgifter till personer som uppgett att de var
intresserade av att delta, alternativt att de som ville delta kontaktade mig via mail.
I urvalsprocessen eftersöktes kriminalvårdare som arbetade på ett svenskt häkte
med intagna som har restriktioner. Målet var att respondenterna skulle arbeta på
olika häkten, samt att det skulle finnas en variation i deras egenskaper utifrån
ålder, kön och antalet yrkesverksamma år inom Kriminalvården. Anledningen till
detta var framförallt att tidigare forskning om kriminalvårdares yrkesroll visar att
det kan finnas skillnader i inställningen till arbetet utifrån dessa variabler (Kifer et
al, 2003; Lambert et al, 2011; Robinson et al, 1997; Tewksbury & Mustaine,
2008). Denna målsättning kunde uppfyllas då fem kriminalvårdare deltar i studien
vilka arbetar på tre olika svenska häkten. Utöver det är deltagarna mellan 30-63
år, har varit verksamma inom Kriminalvården mellan 2,5 - 15 år samt inkluderar
båda könen. Vidare har kriminalvårdarna olika arbetsuppgifter och arbetar på
olika nivåer inom myndigheten. Fördelen med detta urval är att det kan ge en
nyanserad bild av hur kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under
restriktioner. Å andra sidan kan en nackdel vara att det inte går att generalisera
resultatet (Bryman, 2002). Däremot är inte avsikten med studien att kunna uttala
något om samtliga kriminalvårdare, utan snarare att kunna bidra med en djupare
förståelse för deras yrkesroll i arbetet med häktade under restriktioner.
5.2 Telefonintervjuer
Intervjuerna har utförts via telefon vilket beror på att kriminalvårdarna som har
deltagit i intervjuerna arbetar på tre olika häkten som är utspridda runt om i
Sverige. På grund av det långa avståndet ansågs telefonintervjuer vara det bästa
tillvägagångsättet eftersom det kunde spara såväl tid som ekonomiska utgifter
(Bryman, 2002). Att utföra dem per telefon underlättade även inbokningen av när
intervjuerna skulle genomföras, eftersom det önskvärda var att deltagarna själva
skulle få ange när tid fanns för att utföra dem. Eftersom häktesverksamheten
tenderar att kunna förändras snabbt, underlättade detta möjligheten att kunna
12
omboka intervjutillfället med kort varsel om hinder uppstod. En annan fördel med
att utföra intervjuerna per telefon var att respondenterna i mindre utsträckning
kunde påverkas av olika egenskaper hos mig som intervjuare (Bryman, 2002). Till
skillnad från direkta intervjuer där deltagarens svar kan influeras av intervjuarens
fysiska närvaro (a.a). Samtidigt som en nackdel är att det under en telefonintervju
inte är möjligt att kunna ta del av eventuella känslor eller ansiktsuttryck hos
individen som intervjuas (a.a). Å andra sidan anses detta vara mindre
problematiskt i denna studie eftersom intervjuerna inte innehåller några frågor om
individens privatliv utan istället om kriminalvårdarens yrkesroll. Av den
anledningen bör frågorna inte kunna väcka olika känslouttryck som hade varit
viktiga att ha i beaktandet när intervjuerna sedan skulle analyseras.
5.3 Intervjutillfället
För att vara väl förberedd inför intervjuerna hade kunskap om ämnet samlats in
som sedan resulterade i en intervjuguide. Syftet med detta var att tydliggöra varför
intervjuerna skulle utföras, samt att det som efterfrågades skulle vara relevant i
förhållande till frågeställningarna (Kvale, 1997). Intervjuerna var av
semistrukturerad karaktär och innehöll bakgrundsinformation om respondenten,
allmänt om hur häktet arbetar med häktade under restriktioner, samt den enskilde
kriminalvårdarens yrkesroll i arbetet med häktade under restriktioner (Se bilaga
3). Tanken med intervjuerna var att utforska ämnet. Tidigare forskning om
kriminalvårdares yrkesroll användes därför som hjälpmedel när intervjuguiden
skulle utformas. För att få allmän kunskap om första frågeställningen fick
respondenterna frågor om hur de allmänt upplevde arbetet med häktade under
restriktioner. Därutöver tillfrågades de även om huruvida de upplevde att det
fanns några hinder som försvårade utförandet av arbetsuppgifterna. Den andra
frågeställningen besvarades genom att intervjuguiden exempelvis innehöll en
fråga om vilka arbetsuppgifter respondenterna ansåg var extra viktiga i arbetet
med häktade under restriktioner. Information om den tredje frågeställningen
inhämtades genom att respondenterna fick besvara frågor om vilka egenskaper
hos kriminalvårdare de ansåg var viktiga i arbetet med häktade under restriktioner.
Förutom det tillfrågades de även om vad som utmärker en bra kriminalvårdare.
Denna guide användes som en riktlinje under intervjuerna, men det var
respondenternas svar som till största del avgjorde i vilken ordning frågorna
berördes. Anledningen till detta var att skapa ett så naturligt samtal som möjligt
och att därmed ställa frågorna där det för tillfället passade in (Bryman, 2002).
Trots det användes intervjuguiden i stor utsträckning för att försöka undvika att
ställa några ledande frågor. Därutöver ställdes följdfrågor såsom ”hur menar du
då?” för att försöka få respondenterna att i vissa fall utvidga sina svar. Vidare
användes även frågor likt ”har jag förstått dig rätt om?” för att bekräfta det som
sades och på så sätt minska risken för att det sedan vid hanteringen av materialet
skulle uppstå tveksamheter om vad respondenterna egentligen menade.
Intervjuerna avslutades sedan med att samtliga deltagare erhöll frågan om ”Finns
det något du känner att jag har missat att fråga om?” samt ”Har du något mer du
vill tillägga?” för att på så sätt få möjlighet att ta del av aspekter av ämnet som
respondenten kanske hade men som inte framkommit utifrån intervjuguiden.
Vid intervjutillfället informerades respondenterna om de olika etiska aspekterna,
det vill säga informationskravet, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet och
samtyckeskravet (Ivert & Mellgren, 2014). Detta var information som tidigare
hade framgått via mail, men som ändå ansågs vara viktigt att nämna vid
13
intervjutillfällena. Förutom detta hade respondenterna i mail tillfrågats om ett
godkännande om att få spela in intervjuerna, något som sedan bekräftades när
intervjuerna skulle utföras. Respondenterna erhöll information om att syftet med
inspelningen var att underlätta hanteringen av materialet efteråt, samt att fokus i
sådana fall kunde vara på samtalet istället för på att anteckna det som sades
(Malterud, 2009). Det fanns dock en medvetenhet om att det ibland kan vara
riskabelt att spela in intervjuer eftersom det på grund av tekniska problem kan bli
ett oanvändbart material (Kvale, 1997; Malterud, 2009). Trots det spelades
intervjuerna in eftersom samtliga respondenter gav sitt medgivande. Längden på
dessa var mellan 42 minuter till 104 minuter.
5.4 Transkribering
Efter att varje intervju var slutförd transkriberades det inspelade materialet. Det
huvudsakliga syftet med att omvandla materialet till textform var att underlätta
tolkningen av den information som framkommit (Malterud, 2009). Detta trots att
det endast ger en indirekt bild av intervjutillfället (a.a). Innan transkriberingen
påbörjades utarbetades riktlinjer för hur processen skulle gå till för att styrka
enhetligheten i arbetet (a.a). Bland annat bestämdes att respondenternas svar till
stor del skulle återges ordagrant, men att det om det skulle behövas var bättre att
ändra meningar så att de blev mer sammanhängande, vilket kallas ”slightly
modified verbatim mode” (a.a). Det är dock viktigt att poängtera att det inte var
ändringar i till exempel respondenternas ordval, utan istället att meningar
tydliggjordes, såsom att upprepande ord togs bort. Förutom det antecknades även
till exempel skratt och pauser eftersom de kunde vara viktiga när materialet sedan
skulle analyseras (Kvale, 1997). Riktlinjen var att det inte skulle gå att härleda det
transkriberade materialet till en specifik individ eller häkte i syfte att under hela
arbetets gång överensstämma med konfidentialitetskravet (Ivert & Mellgren,
2014). Detta medförde att de enskilda intervjuerna döptes till exempelvis
”Respondent 1” samt att namn på häkten eller annan information som kom fram
under intervjuerna, och som skulle kunna förknippas med någon av
respondenterna, omkodades.
Transkriberingarna utfördes enbart av mig och i nära anslutning till
intervjutillfället, i samtliga fall innan nästa intervju skulle ske. Anledningen till
detta var att kunna uppmärksamma om det exempelvis kunde behövas ytterligare
följdfrågor för att således få ett bättre material vid nästkommande intervju. Detta
ledde även till att det i de fyra sista intervjuerna var mer förekommande med
frågor såsom ”hur menar du då?” än i den första intervjun. Förutom det var syftet
med att utföra transkriberingen i ett tidigt skede att eventuella oklarheter skulle
kunna tydliggöras eftersom intervjun då fanns färskt i minnet (Malterud, 2009).
Detta var särskilt viktigt om det kunde vara så att det i någon del var svårt att i det
inspelade materialet höra vad respondenten säger (a.a). Utifrån denna aspekt var
det även betydelsefullt att det var jag som såväl genomförde intervjuerna som
sedan transkriberade materialet. Även om en nackdel kan vara att det inte är
någon utomstående person som har kontrollerat hur transkriberingen gått till
(Kvale, 1997). Trots detta har det skriftliga materialet skickats till en av
respondenterna för att bekräfta att det som sades är återgett på ett korrekt sätt,
vilket kan styrka tillförlitligheten i processen.
5.5 Tematisk analys
När samtliga intervjuer hade transkriberats var nästa steg att analysera materialet.
I detta fall valdes den Giorgis fenomenologiska analys, vilken är lämplig när
14
kunskap eftersöks om respondenternas erfarenheter (Malterud, 2009). Materialet
har analyserats i förhållande till frågeställningarna. Det första steget var därför att
utifrån det skriftliga materialet skapa en helhetsbild av den kunskap som
framkommit (a.a). Det fanns en avsikt att i detta steg, i den mån det var möjligt,
bortse från den förförståelse som fanns kring kriminalvårdares yrkesroll, det vill
säga att försöka se på materialet objektivt. Utan systematik valdes sedan teman ut,
vilka kunde kopplas till kriminalvårdarnas upplevelser av att arbeta med häktade
under restriktioner, viktiga arbetsuppgifter samt egenskaper i arbetet. Med
utgångspunkt i dessa teman genomlästes det transkriberade materialet i syfte att
identifiera meningsbärande enheter (a.a). Detta innebar således att det med
systematik endast söktes efter kunskap som kunde vara viktig i förhållande till
frågeställningarna (a.a). För att göra denna process mer överskådlig kopierades
det transkriberade materialet i ytterligare exemplar och sedan märktes samtliga
meningsbärande enheter med en färg. Detta utfördes för att underlätta
sammankopplingen till de utvalda temana, en så kallad dekontexualisering (a.a).
Därefter har analysen illustrerats i en matris, då det fungerade som ett hjälpmedel
när olika delar skulle hållas isär, samtidigt som det tydligt skulle framgå vilken
respondent som sagt vad (a.a). Av den anledningen finns det i matrisen olika
nummer vilka återger på vilken rad i det transkriberade materialet som det går att
återfinna den meningsbärande enheten, eller ordet som använts (a.a).
Nästa steg var att skapa en innebörd i det som kodats, vilket gjorde att det endast
var det dekontextualiserade materialet som användes (Malterud, 2009). I detta fall
studerades varje tema för sig, utifrån vad informationen kunde generera i
förhållande till frågeställningarna (a.a). Därefter var det viktigt att kontrollera så
att informationen var återberättat på rätt sätt genom att rekontextualisera de
meningsbärande enheterna (a.a). För att utföra denna del kom matrisen till nytta,
eftersom det då på ett enkelt sätt var möjligt att se vilken meningsbärande enhet
som hörde till vilken informant, och sedan kunde detta kontrolleras mot det
ursprungliga materialet. Hela denna process gjordes om ett antal gånger på grund
av att ursprungliga teman togs bort och nya skapades. Genom att bearbeta
materialet på detta sätt blir analysen genomarbetad vilket kan öka det
vetenskapliga värdet i arbetet (a.a).
5.6 Förförståelse
Anledningen till att detta ämne valdes till uppsatsen var för att jag har arbetat
inom Kriminalvården och har en viss erfarenhet av att arbeta med häktade under
restriktioner. Detta medför att det finns en förförståelse av ämnet, vilket är något
som måste beaktas under hela studien (Kvale, 1997). Till viss del kan
förförståelsen vara positiv eftersom det finns en förkunskap om, och en insyn i,
Kriminalvårdens verksamhet som kunde vara till nytta vid intervjuerna. I
synnerhet eftersom det till exempel finns en förståelse för den konfidentialitet
kriminalvårdare måste förhålla sig till, något som jag har tagit hänsyn till vid
utformandet av intervjufrågorna. Däremot kan förförståelsen även betraktas som
negativ då risken finns att den präglar tolkningar och analyser i arbetet (a.a). En
av anledningarna till att jag valde att skriva om häktade under restriktioner var
bland annat att jag under min tid inom Kriminalvården upplevde att det fanns
begränsade möjligheter att tillgodose intagna med isoleringsbrytande åtgärder.
Under hela arbetet har det funnits en medvetenhet om denna förförståelse, och
avsikten har därför varit att under intervjuerna ställa öppna frågor för att få en
nyanserad bild av hur kriminalvårdarna upplever arbetet, samt vilka
arbetsuppgifter och egenskaper som de anser är viktiga i arbetet. Utöver det fanns
15
förförståelsens eventuella inverkan i åtanke vid den tematiska analysen för att i
sådan liten utsträckning som möjligt låta det prägla analysfasen. Detta har
resulterat i att en del av mina förväntningar inför studien har motsagts, medan
andra överensstämmer med min ursprungliga uppfattning. I slutändan behöver en
förförståelse inte innebära något negativt under förutsättning att det redan från
början finns en insikt om att den till viss del kan komma att påverka resultatet
(Kvale, 1997).
5.7 Etiska aspekter
I arbetets samtliga faser har det varit viktigt att förhålla sig till olika etiska regler
(Ivert & Mellgren, 2014). Efter samråd med min handledare Zoran Vasiljevic har
studien inte lämnats in för etikprövning. Detta beror på att studien avser att
undersöka häktesverksamheten i Sverige på organisatorisk nivå. Kriminalvården
är en myndighet som behandlar konfidentiella uppgifter då det råder sekretess
kring intagna, men i detta fall efterfrågas kunskap om kriminalvårdarens yrkesroll
och arbetsuppgifter. Det finns således inget intresse av konfidentiella uppgifter.
Trots att ingen etikprövning har genomförts har det ändå varit av stor vikt att ta
hänsyn till de etiska aspekterna (a.a). Som ett första steg skickades ett mail ut till
svenska häkten i förhoppning om att få kontakt med berörda chefer för att kunna
fråga dem om möjlighet att få intervjua deras personal. I enlighet med
informationskravet (a.a) fanns det i mailet uppgifter om mig som student samt
uppsatsens syfte. Därutöver framgick även information om att deltagarna skulle
behandlas anonymt i studien, för att på så sätt kunna uppfylla
konfidentialitetskravet (a.a). För att motsvara samtyckeskravet (a.a) har ett
skriftligt godkännande via mail erhållits från samtliga chefer till den personal som
har deltagit i studien.
Efter detta upprättades en mailkontakt med alla respondenter, antingen genom att
jag hade fått kontaktuppgifter till dem eller att de kontaktade mig. Respondenterna
har sedan, såväl i mail som vid intervjutillfället, fått ta del av de etiska aspekterna.
För att uppfylla informationskravet har alla respondenter erhållit information om
att medverkan sker på frivillig basis och att de har rätt till att avbryta deltagandet
om de vill (Ivert & Mellgren, 2014). Deltagarna har även fått information om att
deltagandet kommer att vara anonymt och att det inte kommer gå att identifiera att
hen har intervjuats i denna studie, för att på så sätt överensstämma med
konfidentialitetskravet (a.a). Vid mailkontakten samt vid intervjutillfällena har
respondenterna gett samtycke till att medverka i studien, och således är
samtyckeskravet uppfyllt (a.a). Samtycke inhämtades även genom att deltagarna
tillfrågades om ett godkännande för att spela in intervjuerna. I samband med detta
framgick även information om att det endast var jag som skulle ha tillgång till det
inspelade materialet, samt att det skulle förvaras på ett otillgängligt ställe för
andra personer. Därutöver förklarades även att det inspelade materialet skulle
raderas när uppsatsen var slutförd. På så sätt tydliggjordes att underlaget inte
skulle användas till annat än studien, i enlighet med nyttjandekravet (a.a).
Vid studier som denna är det även viktigt att fundera över om undersökningen kan
leda till negativa konsekvenser för respondenterna (Ivert & Mellgren, 2014). Det
etiska beaktandet måste därför genomsyra hela arbetsgången (a.a). Denna studie
inkluderar inte en grupp människor som kan betraktas som särskilt utsatta. Studien
avser att undersöka kriminalvårdares yrkesroll och därmed utelämnas deras
privatliv eftersom det inte är intressant i förhållande till studien. De enda frågorna
som handlar om den enskilda individen är ålder, utbildningsnivå samt antal år
16
inom Kriminalvården. Deltagarna har självmant uppgett till deras chefer att de vill
delta i studien, vilket kan bero på att det finns ett underliggande engagemang av
den aktuella frågan, det vill säga att bryta isoleringen för häktade under
restriktioner. Publiceringen av materialet bör således inte kunna bidra med några
negativa konsekvenser för den enskilda individen, i synnerhet inte eftersom det är
flera häkten som deltar och det inte går att veta vilken respondent som har sagt
vad. Trots detta kan studiens ämne ändå betraktas som känsligt för
respondenterna. Sammantaget är det därför viktigt att ha ett etiskt förhållningssätt
genom uppsatsens olika faser (Ivert & Mellgren, 2014).
6. RESULTAT
I denna del kommer resultatet att presenteras för att kunna besvara uppsatsens
frågeställningar. Uppsatsen ämnar besvara tre frågeställningar och för att
tydliggöra vilka teman som tillhör vilken frågeställning består avsnittet av tre
delar. Tabell 3 nedan är en sammanfattning av resultatavsnittet som innehåller
viktiga teman som identifierades till respektive frågeställning, vilka sedan
kommer att utvecklas mer utförligt i de olika delarna.
Tabell 3. Sammanfattning av viktiga teman för att besvara frågeställningarna.
Frågeställningar.
1. Upplevelser av Åklagare ger fler
Lokalmässiga
Arbetet med
att arbeta med
lättnader i
hinder
häktade under
häktade under
restriktionerna
restriktioner kan
restriktioner
väcka känslor hos
Kriminalvården
Bristande
personalen
har tillsatt riktade personalresurser
tjänster
2. Viktiga
Upprätthålla
Informera om
Vara uppmärksam
arbetsuppgifter
säkerheten
lättnader i
på klienternas
restriktioner
mående
3. Viktiga
egenskaper hos
kriminalvårdare
Sysselsätta
klienterna
Isoleringsbryta
ungdomarna
Stresstålig
Empatisk
Flexibel
Lyhörd
Vidta åtgärder för
att förbättra
klienternas
mående
Professionell
6.1 Upplevelser av arbetet med häktade under restriktioner
Nedan följer fem teman som kan besvara den första frågeställningen utifrån hur
kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under restriktioner. De två första
visar på vilka positiva upplevelser kriminalvårdarna har av arbetet, medan de två
kommande påvisar negativa upplevelser. Det sista temat åskådliggör att arbetet
även kan framkalla känslomässiga reaktioner hos kriminalvårdarna.
6.1.1 Upplever att åklagare ger fler lättnader i restriktionerna
Den generella upplevelsen var att arbetet med häktade under restriktioner har
underlättats de två senaste åren. Flertalet berättade att anledningen till detta var att
det skett förändringar i hur åklagare tillämpar restriktioner. Två respondenter
17
beskrev en känsla av att det inte är lika vanligt att häktade har restriktioner under
så långa perioder som tidigare. Förutom detta förklarade en respondent att han när
han började arbeta inom Kriminalvården upplevde att det var mer en regel än ett
undantag att häktade fick restriktioner. Förändringen betonades som positiv
eftersom det upplevdes kunna underlätta möjligheterna för klienterna att få vara i
gemensamhet.
”... Att de sitter långa tider, så det har faktiskt ändrats... Och det har skett nu på
senare tid. Och det är tur för det underlättar vårt arbete...” (R2)
”... Det som eller det verkar ju som att åklagarmyndigheten har tagit till sig av
den här kritiken som förs just när det gäller restriktioner... Det blir fler lättnader i
restriktioner det har jag märkt det senaste året...” (R4)
Den allmänna uppfattningen var även att åklagarna i större utsträckning beviljar
samsittningar nu än tidigare. Förändringen betonades som positiv då det
underlättar kriminalvårdarnas isoleringsbrytande arbete eftersom klienterna då
kan få social kontakt med en annan person som inte är kriminalvårdare. En
respondent beskrev att de skapat ett rum där de som har fått samsittning beviljat
kan vistas utan personal närvarande. Sådana åtgärder var enligt respondenten
viktiga eftersom de resulterat i att det isoleringsbrytande arbetet blivit lättare då
personalen inte behöver närvara under tiden. Enligt en respondent skickade
kriminalvårdarna förfrågningar i lika stor omfattning tidigare, men att det då var
mer förekommande att åklagarna nekade ansökningarna.
”...Sedan kan man alltid få tillstånd av åklagare att få samsitta med någon
specifik person... Men det är en ganska ny företeelse... Ehm, jag tror inte att vi
har hållit på med det för restriktioner mer än ett, ett och ett halvt år... Ne alltså
tidigare var det ju liksom inte möjligt överhuvudtaget... Det är inte ofta vi får nej
längre men det gör vårt arbete lättare...” (R5)
6.1.2 Riktade tjänster underlättar arbetet
De senaste två åren upplevde tre respondenter att deras arbete med häktade under
restriktioner blivit lättare på grund av att det framkommit riktade tjänster som
endast arbetar isoleringsbrytande. De belyste förändringen som positiv eftersom
de personer som har dessa tjänster kan ägna extra tid till klienterna som är i stort
behov av att komma utanför bostadsrummen. De beskrev att deras
isoleringsbrytande verksamhet var svårare innan tjänsterna tillkom eftersom
ansvaret då var fördelat på samtliga kriminalvårdare.
”... Häktade under restriktioner, ja det är en svår målgrupp om man säger så och
det som vi jobbar hårdast mot är bryta isoleringen då...” (R1)
6.1.3 Lokalmässiga hinder
Flera nämnde lokalerna som ett hinder i deras arbete med häktade under
restriktioner. De uttryckte en önskan om att förändra lokalerna genom att bland
annat utöka antalet promenadgårdar, motionsrum och videorum. Detta upplevdes
kunna leda till att kriminalvårdarnas arbete skulle underlättas. Framförallt
eftersom klienterna då skulle kunna erbjudas möjlighet att lämna bostadsrummet
varje dag för att till exempel träna eller se på film. Upplevelsen var att det är svårt
att hitta på nya lösningar för att bryta isoleringen, om det inte finns utrymmen
som är planerade för gemensamhet. Vidare beskrev en respondent att många
18
häkten är byggda utifrån en syn som Kriminalvården hade för mer än tjugo år
sedan, men att det i och med en ändrad inställning även kommer att behövas
ombyggnationer för att underlätta isoleringsbrytandet för kriminalvårdarna.
”...Förbättringar, det är ju lokalmässigt. Vi skulle behöva fler motionsrum, fler
videorum, fler promenadgårdar...” (R1)
”...Utan de (häktena) är ju byggda utifrån den syn man hade på 80-90 talet där
det i princip bara var celler, ett kontor för personalen och på sin höjd kanske det
ett rum som man kunde göra om till ett gym. Det finns helt enkelt inget utrymme
som är tänkt för det och då blir det väldigt vilket gör att det blir svårt att hitta nya
lösningar för att ha den här isoleringsbrytande verksamheten...” (R3)
6.1.4 Bristande personalresurser
Ett återkommande hinder var att de upplevde att det inte finns tillräckligt med
personal för att tillgodose klienter med isoleringsbrytande åtgärder i den
utsträckning som det finns behov av. En respondent beskrev att det i många fall
finns en vilja hos kriminalvårdarna att sätta sig ner och prata med klienterna, men
att den begränsade personalstyrkan hindrar dem från det. Utökade
personalresurser betonades enligt en respondent kunna leda till ett mindre stressigt
arbete för kriminalvårdarna. Detta eftersom mer personal antogs kunna bidra till
att de inte bara skulle ägna tid till att dela ut frukost, utan att även bryta
isoleringen vilket upplevdes vara deras viktigaste arbetsuppgift. Flera berättade att
de kämpar kollektivt för att få mer tid med klienterna, men att förutsättningarna
upplevdes gå åt fel håll då det blir tajtare schema och därmed mindre tid till att
isoleringsbryta klienterna.
”...Tidsbrist helt enkelt för att kunna bryta isoleringen… För att prata med dem
tillräckligt ofta om de skulle behöva eller om man själv skulle vilja för den delen...
Det är många gånger man har jättelust att sätta sig ner och prata...” (R2)
”...Det kan till exempel bli en akutsituation på häktet och då är det svårjobbat
alltså, vi skulle framförallt behöva ha mer personal men så är det väl inom
sjukhus och allting. Hindret är att vi behöver mer personal för att hinna göra det
vi borde göra och kanske inte bara se till att de får frukost utan även hinna bryta
isoleringen och göra allting som vi ska göra utan stress...” (R1)
Det fanns en samstämmig syn kring att det största hindret i kriminalvårdarnas
arbete är omställningar i verksamheten. Omställningarna upplevdes i många fall
vara förknippade med att personal var tvungna att åka på transporter. Flera
nämnde att detta är problematiskt eftersom andra aktiviteter prioriteras före den
isoleringsbrytande verksamheten. Gemensamt var att respondenterna sa att deras
skyldighet är att ta klienterna till rättegångar, och att problem kan uppstå om det
är flera rättegångar samma dag. Det fanns en överensstämmande uppfattning om
att huvudproblemet med detta är att det i första hand är den isoleringsbrytande
personalen som i sådana fall åker på transporterna. Samtliga betonade detta som
något negativt eftersom klienter som då är i behov av att lämna bostadsrummet
inte kan tillgodoses detta i den utsträckning som respondenterna önskar.
”...Vi har en skyldighet att ta alla klienter till rättegångar... Har vi 10 stycken
klienter som åker går det åt minst 20 stycken personal och då blir den andra
verksamheten lidande... Ehm alltså kontaktpersonerna är på transport...” (R1)
19
6.1.5 Känslomässiga upplevelser av arbetet
Många var överens om att det kan vara känslomässigt påfrestande att arbeta med
häktade under restriktioner eftersom klienterna befinner sig i en krissituation. Två
respondenter berättade att det är viktigt som kriminalvårdare att lyssna och ge råd,
men att samtidigt försöka att inte bli för påverkad av de känslor som kan
uppkomma hos klienterna. En faktor som kan påverka hur respondenterna
hanterar känslor i arbetet är erfarenhet från Kriminalvården. Flera uppgav att mer
erfarenhet har lett till att det blivit lättare att ta itu med vardagliga situationer,
vilket kunde bero på att de blivit luttrade. En beskrev att omständigheterna kring
klienterna kan beröra, men att de har varit med om så mycket och upplevt så
många saker att det inte längre känns unikt. Medan en annan uttryckte att
kriminalvårdarna måste hålla känslorna ifrån sig, eftersom de hör historier om de
svåraste händelserna som sker i samhället dagligen. För att hantera känslorna
berättade respondenterna att de söker stöd hos kollegor, då de var överens om att
det är viktigt att få ur sig känslorna för att inte ta med arbetet hem.
”...Känslomässigt är det att många klienter befinner sig i en kris och det är väl
just att inte ta på sig för mycket av andras känslor... Ehm att kunna lyssna och ge
råd utan att bli alltför påverkad själv...” (R4)
”...Sen lär man sig att på nått sätt att man inte kan bryta ihop för varje grej
liksom jag tror att man i viss mån blir avtrubbad för att hålla det ifrån sig...” (R5)
6.2 Viktiga arbetsuppgifter
Denna del består av sex teman som kan besvara den andra frågeställningen och
omfattar vilka arbetsuppgifter kriminalvårdarna upplever som viktiga i arbetet
med häktade under restriktioner. De behandlar både arbetsuppgifter som
kriminalvårdarna anser är viktiga ur säkerhetssynpunkt, samt vilka insatser som
de vidtar för att bryta isoleringen och för att kunna förbättra klienternas mående.
6.2.1 Upprätthålla säkerheten
Det som var viktigt att tänka på i arbetet med häktade under restriktioner var att
klienterna inte får komma i kontakt med andra klienter, särskilt inte målskamrater.
För att kunna upprätthålla denna säkerhet var det enligt två respondenter
grundläggande att kriminalvårdarna har kunskap om vilka rutiner som gäller på
häktet samt vilka regler de måste förhålla sig till. De berättade att syftet med
restriktionerna är att klienterna inte får ha någon samvaro med andra klienter för
att inte kunna förstöra utredningen. Den allmänna inställningen till detta var att
respondenterna förklarade att det ställer krav på kriminalvårdarna i form av att de
måste bryta deras isolering på annat sätt.
”...Eh, ja det är väl att upprätthålla säkerheten absolut, att de inte får träffa
andra klienter, framförallt inte målskamrater, förmedla alltså förstöra
utredningen, det är bland det viktigaste i arbete med klienter som har
restriktioner...” (R1)
6.2.2 Informera klienterna om lättnader i restriktionerna
En betydelsefull arbetsuppgift var att informera klienterna om hur de kan få
lättnader i restriktionerna eftersom klienterna själva måste ansöka om dem. Med
detta menades att klienterna behöver tillfråga åklagare om tillstånd till att
exempelvis ringa familjen. Problematiken kring detta betonade två respondenter
var att kriminalvårdarna i många fall måste pusha klienterna till att utföra
20
ansökningarna. Anledningen till detta var att klienterna behöver skriva under ett
papper, skicka in till åklagaren och därefter vänta på besked. En respondent
upplevde problematik kring det faktum att systemet bygger på att klienterna
enskilt måste ansöka om restriktionslättnader, eftersom många klienter är i behov
av att prata med anhöriga på utsidan. Problemet var att de befinner sig i en
krissituation som gör att det känns för omständigt att genomföra ansökningarna.
”... Det blir liksom... när man är i en krissituation är det dumt att systemet bygger
kring att du själv måste aktivt söka om lättnader i din situation... Att jag tycker att
det här arbetet med att informera intagna om hur de kan få lättnader är väldigt
viktigt eftersom det sker på initiativ av oss...” (R3)
6.2.3 Isoleringsbryta ungdomarna
Det var särskilt viktigt att bryta isoleringen för ungdomarna. Respondenterna
betonade det som värdefullt att ungdomarna kommit att bli en prioriterad
målgrupp i samband med de nya isoleringsbrytande tjänsterna. Den allmänna
inställningen var att ungdomar inte bör sitta isolerade på bostadsrummet praktiskt
taget hela dagarna. Respondenterna betonade att det utarbetats en målsättning där
ungdomarna ska få två timmar per dag utanför bostadsrummet. Den gemensamma
uppfattningen var att det var särskilt betydande att Kriminalvården ägnar resurser
åt att underlätta tiden i häktet för ungdomarna, eftersom de ansåg att det var
viktigt att förbättra deras välmående.
”...Ungdomar med restriktioner där är målet att de ska isoleringsbrytas två
timmar per dag... Ja alltså målet är såklart att de ska komma ut så mycket som
möjligt från bostadsrummen... Jag menar är man 16 år då ska man inte sitta
isolerad 23 timmar per dygn...” (R1)
6.2.4 Hålla klienterna sysselsatta
Respondenterna upplevde att det var viktigt med aktiviteter där klienterna var
sysselsatta utan kriminalvårdare närvarande. Möjligheten till sysselsättning i form
av arbete och utbildning varierade dock mellan olika häkten. Tre respondenter
beskrev att det finns möjlighet för klienterna att cellarbeta. Cellarbetet innebar att
klienterna kunde få ett mindre jobb på rummet för att ha något att göra, samtidigt
som de fick ekonomisk ersättning för det. Andra uppgav att de inte längre har
möjlighet att erbjuda cellarbete. Cellarbete har tagits bort då det förelåg en för stor
risk för självskadande beteende hos klienterna. Detta sågs som något negativt då
det var bra att kunna sysselsätta individerna utan att personalen behövde närvara, i
synnerhet eftersom det finns brist på personal. Däremot var utbildning en
sysselsättning som samtliga häkten kunde erbjuda. Fyra respondenter uppgav att
läraren finns tillgänglig för alla klienter, medan en berättade att läraren endast
fokuserar på ungdomarna.
”...Så det vi kan erbjuda är ju cellarbete om man säger så... De kan få små
pysseljobb på rummet för att tänka på annat då som de får betalt för...” (R1)
”...Cellarbete har blivit allt mindre eftersom det ur säkerhetssynpunkt har de
försvunnit... Tyvärr för det var ju jättebra med jobb för de tjänade både pengar
och sen hade de en sysselsättning...” (R5)
21
6.2.5 Måste vara uppmärksamma på hur klienterna mår
En viktig arbetsuppgift för kriminalvårdarna var att vara uppmärksamma på hur
klienterna mår. De uppgav att många klienter mår psykiskt dåligt av att vara
häktade under restriktioner. Många var till exempel bekymrade och frustrerade
över att inte kunna kontakta anhöriga. Förutom det berättade respondenterna att
klienterna kan få sömnsvårigheter och bli deprimerade. En upplevde att
Kriminalvården ändrat inställningen till klienterna då de kommit att bli mer
intresserade av hur klienterna kan påverkas av att vara häktade under restriktioner.
Andra respondenter uppgav att en central del när klienterna ankommer till häktet
är att undersöka hur de mår genom att ställa frågor om till exempel klienternas
familjesituation och alkoholvanor. Denna arbetsuppgift beskrev flera som
grundläggande eftersom det tidigt är viktigt att identifiera olika åtgärdsbehov hos
klienterna.
”...Väldigt ofta uttrycker de en frustration över att de inte får prata med frun,
flickvännen, mannen, barnen... Ehm eller att de är oroliga över att de ska torska
jobbet de kan inte prata med arbetsgivare...” (R3)
”... Vi efterhör hur de mår psykiskt och fysiskt om deras utbildning,
skolutbildning, har de arbete eller inte, har de haft, vad har hänt isåfall, deras
alkohol och drogvanor. Sen görs en bedömning om det föreligger ett
åtgärdsbehov... (R2)
En grundläggande del i arbetet var att redan vid inledningen av häktningen prata
med klienter som är häktade för första gången, då upplevelsen var att de påverkas
sämst av isoleringen. En beskrev att klienterna kunde känna en rädsla över vad
som ska hända dem. I likhet med det beskrev en annan att klienterna kommer till
häktet i en krissituation och att de inte förstår hur rättssystemet är utformat
eftersom de inte har någon tidigare erfarenhet av det. Denna faktor kunde enligt
två respondenter leda till att klienterna utvecklar självskadande tankar.
”...Många är rädda och har aldrig varit häktade förut... De har ingen aning om
vad som ska hända dem... Eller ja det som är viktigt är att man pratar med dem
första dagarna för att förbättra deras mående redan tidigt...” (R2)
6.2.6 Åtgärder för att försöka förbättra klienternas hälsa
Alla upplevde att verktygen de har för att förbättra klienternas mående är
begränsade. Samtidigt som de även berättade att en viktig del i deras arbete är att
vidta åtgärder för att förbättra klienternas psykiska hälsa. En respondent beskrev
att Kriminalvården på senare tid arbetat för att minska möjligheterna till
självskadande handlingar, bland annat genom att förändra utformningen av
bostadsrummen för att på så sätt upprätthålla säkerheten. Vidare uppgav fyra
respondenter att klienterna kan få kontakt med en psykolog som besöker häktet,
även om de upplevde att det var alltför oregelbundet. Psykologkontakten
betonades som viktig eftersom kriminalvårdarnas egna samtal i många fall inte
uppfattades som tillräckliga för att uppnå förändringar i klienternas hälsa. En
respondent berättade att psykologkontakt inte finns på häktet, vilket betonades
som en brist, eftersom många klienter har ett behov av det.
22
”...Vi har ju inte tillgång till psykologer utan det är sjukhuset och psykiatrin där...
Dessvärre är det nog en brist måste jag säga det tycker jag nog för att många
eller de som mår dåligt skulle vara i behov av psykologkontakt... Det kan vi inte
erbjuda...” (R2)
Respondenterna beskrev även att det finns en grupp individer som inte påverkas
nämnvärt av att vara häktade under restriktioner. Trots det betonade flera att det är
viktigt att kriminalvårdarna försöker hjälpa dessa klienter att bryta mönster,
genom att till exempel motivera och ge tips på olika åtgärdsprogram inför en
eventuell anstaltsvistelse. Många beskrev att dessa klienter mår bra av att vara
häktade eftersom de får rutiner och tider som de inte har haft tidigare. De
förklarade att det är en grupp som har erfarenhet av häkten och som har en
kriminell identitet. De beskrev att individerna har lärt sig att hantera
restriktionerna på ett helt annat sätt. Flertalet sa att genom att försöka motivera
klienterna till en förändring kan det i längden leda till att deras synsätt förändras,
vilket i sin tur förhoppningsvis kan bidra till att klienterna inte återkommer till
Kriminalvården.
”...Vissa är inte påverkade i någon större omfattning... För många är det en fröjd
att vara häktade eftersom de får lära sig våra rutiner, ja alltså de får tider som de
aldrig har haft tidigare... Men de är ju erfarna de kan våra rutiner...” (R5)
”...Exempelvis någon som har varit häktad för femte gången så kan man försöka
så lite frön och hjälpa genom att ge lite tips på anstalter som jag vet har bra
program och som kanske har bra hjälp helt enkelt...” (R4)
6.3 Egenskaper hos kriminalvårdare
Denna del består av tre teman som ämnar besvara den tredje frågeställningen,
utifrån vilka egenskaper kriminalvårdarna uppfattade som viktiga i arbetet med
häktade under restriktioner.
6.3.1 Stresstålig och flexibel
Kriminalvårdare behöver vara stresståliga eftersom häktesverksamheten kan
förändras under kort tid, vilket innebär att det plötsligt finns lite tid till att utföra
arbetsuppgifterna. En återkommande egenskap var även att kriminalvårdare bör
vara flexibla eftersom det finns en variation i deras arbetsuppgifter. Arbetet
innebar inte enbart att vara vårdare på golvet, utan även att åka på transporter till
bland annat sjukhus och rättegångar. En respondent sa att det plötsligt kan bli tre
sjukhusresor. Trots att de då är inställda på att vara på en avdelning så måste de
åka. De förklarade att det inom häktesverksamheten handlar mycket om att vara
till hands där det behövs.
”...Från lugnt till kaos kan hända på en sekund så stresstålig är ett bra verktyg
inom Kriminalvården...” (R1)
6.3.2 Empatisk och lyhörd
Den allmänna åsikten var att kriminalvårdare behöver ha en humanistisk syn och
en förståelse för människors olika situationer. Av den anledningen ansåg samtliga
att kriminalvårdare måste kunna känna empati. En respondent beskrev detta som
att empatinivån kan vara större eller mindre, men att det som kriminalvårdare nog
inte går att vara utan den. En annan förklarade att det är viktigt att hålla empatin
på en rimlig nivå, eftersom det annars kan bli svårt att hantera intagna på grund av
23
att de kommer i kontakt med tunga samtal i det vardagliga arbetet.
Respondenterna beskrev att de i många fall kan hantera intagnas frustrationer och
undvika konflikter genom att endast lyssna till vad klienten känner. Genom att
vara lyhörd och se till klienternas behov beskrev respondenterna att de både kunde
hantera problem som uppstår för klienterna, som för personalen själva.
”...En humanistisk syn och ett ganska stort mått av empati... För det måste man
ha oavsett vem det är man möter...” (R2)
”...Sen kan man ofta inte göra sådär jättemycket åt situationen men man kan
kanske hjälpa i det lilla... Det är väldigt ofta man löser det genom att låta
personen prata och få berätta vad det är som gör att det är att den är arg,
frustrerad eller ledsen eller så...” (R3)
6.3.3 Professionell
Genomgående upplevde respondenterna att arbetet med häktade under
restriktioner handlar om ett professionellt bemötande. En respondent förklarade
att det professionella förhållningssättet kan underlättas genom att undvika att ta
reda på vilket brott klienten är misstänkt för, något som enligt respondenten blivit
lättare med tiden. Många nyanställda kan känna en nyfikenhet, vilket kan resultera
i att det är svårt att bemöta klienterna på grund av eventuella känslor som kan
uppkomma. I likhet med det beskrev en annan respondent professionalitet, men
betonade vikten av att kriminalvårdare inte får visa de känslor som uppkommer i
samband med att de får kännedom om brottsmisstanken. Anledningen till detta var
enligt respondenten att häktade endast är misstänkta och inte dömda vilket
belystes som en stor skillnad.
”...Man ska alltså förhålla sig professionell men inte för privat för det är tragiska
livsöden vi möter...” (R1)
”...Ja alltså vara professionell... Just att bemöta klienten både på ett korrekt och
ett mänskligt sätt. Att inte vare sig med kroppsspråk, beteende eller ord för den
delen visa att man faktiskt avskyr brottet, för de är häktade, de är bara misstänkta
och de är inte dömda och det är en väldig skillnad...” (R2)
7. DISKUSSION
Syftet med uppsatsen var att beskriva kriminalvårdares upplevelser av att arbeta
med häktade under restriktioner, samt att belysa vilka arbetsuppgifter och
egenskaper de anser är viktiga i arbetet. Nedan följer en diskussion kring
resultatet som framkommit, samt vilka metodologiska begränsningar uppsatsen
har.
7.1 Resultatdiskussion
Uppsatsens resultat visar att kriminalvårdarna upplevde att arbetet med häktade
under restriktioner har underlättats de två senaste åren. Detta baserades på en
uppfattning om att åklagarna förändrat inställningen till att såväl tillämpa
restriktioner som att bevilja fler klienter möjlighet att ha samvaro med andra
klienter. Denna förändring skulle kunna vara ett resultat av att
Åklagarmyndigheten har tagit till sig av den kritik som Europarådet och FN vid
ett flertal tillfällen har riktat mot restriktionstillämpningen i Sverige (CAT, 2008;
24
CPT, 2009). Utifrån resultatet framgår även att Kriminalvården har vidtagit
åtgärder för att underlätta den isoleringsbrytande verksamheten genom att tillsätta
riktade tjänster. Dessa riktade tjänster hade framförallt ungdomarna som
prioriterad målgrupp. Även detta skulle kunna vara ett resultat av att Europarådet
vid det senaste besöket uttryckte att ungdomarna bör få vistas mer i gemensamhet
(CPT, 2009). Av resultatet går det att tolka att samtliga av dessa förändringar
upplevdes som positiva, eftersom det underlättade kriminalvårdarnas arbete med
häktade under restriktioner.
Sykes (1958) beskriver i sin teori att kriminalvårdare kan ställas inför roller där de
å ena sidan ska bidra till att säkerheten upprätthålls, samtidigt som de å andra
sidan ska verka för att klienternas hälsa förbättras. Denna teori utvecklades utifrån
anstaltsförhållanden, men resultatet i denna studie tyder på att detta är en
problematik som även föreligger på restriktionshäkten. I likhet med hur Sykes
(1958) beskriver att klienterna har begränsad kontakt till omvärlden på en anstalt,
har klienterna på ett restriktionshäkte också begränsningar, vilka dessutom är mer
omfattande än på en anstalt. Möjligheterna att kontakta anhöriga är mycket få,
vilket i många fall medför att klienterna hamnar i kris. Vidare tyder resultatet i
denna studie på att det finns en motsättning mellan vård och säkerhet. En av
kriminalvårdarnas viktigaste uppgifter i arbetet med häktade under restriktioner
var att upprätthålla säkerheten. Detta då klienterna i grunden inte får ha någon
samvaro med andra än kriminalvårdspersonal och sin advokat på grund av
kollusionsfaran. Samtidigt visar resultatet att det kommer allt högre krav på att
kriminalvårdarna ska bryta klienternas isolering för att kunna minska de skadliga
konsekvenserna som isoleringen kan medföra. Problematiken kring detta
upplevdes vara att det var kriminalvårdarna enskilt som måste bryta isoleringen,
då det på grund av de bristande personalresurser inte var möjligt att utföra detta i
den utsträckning som det fanns behov av. Detta ledde till att kriminalvårdarna
kände en frustration samt upplevde verksamheten som mycket stressande, vilket
går i linje med vad tidigare studier har visat om hur kriminalvårdare upplever
motsättningen (Molleman & Leeuw, 2011; Nylander et al, 2011).
Utifrån detta framkom ett behov av organisatoriska förändringar för att kunna
vidta isoleringsbrytande åtgärder för klienterna. Fler motionsrum, videorum och
promenadgårdar upplevdes kunna leda till att klienterna skulle kunna få lämna
bostadsrummet varje dag istället för varannan. Däremot visar resultatet att det
största hindret var de bristande personalresurserna för att kunna samtala med
klienterna i den utsträckning de skulle vilja. Resultatet visar att kriminalvårdarna
upplevde att det behövs mer resurser för att kunna genomföra alla arbetsuppgifter
och för att kunna bidra till att verksamheten blir mindre stressande. Resultatet är i
likhet med Nylander (2006) studie som påvisade att kriminalvårdarna kan bli
stressade när de inte har möjlighet att utföra alla uppgifter som de borde göra, i
synnerhet för att kunna uppfylla klienternas behov. Däremot är en skillnad att
denna studie är utförd på en anstalt, och att restriktionshäkten är en mycket mer
sluten miljö. På restriktionshäkten betonas den sociala kontakten från
kriminalvårdarna som ännu viktigare än på anstalter, framförallt eftersom
klienterna på ett häkte befinner sig i en initial kris där kontakten till omvärlden
avbryts abrupt (Scharff Smith, 2006). Problemet kring detta är att stressen kan
leda till att personalen förespråkar säkerheten istället för behandlingen (Lambert
et al, 2011).
25
Av resultatet framgår även en problematik kring att det kan vara känslomässigt
påfrestande att arbeta med häktade under restriktioner eftersom klienterna hamnar
i en krissituation. Detta får även stöd av tidigare studier om kriminalvårdares
yrkesroll, även om de är utförda i anstaltsmiljöer (Crawley, 2004; Nylander, 2006;
Nylander et al, 2008; Nylander et al, 2011). Känslorna kunde uppkomma såväl
genom att ha samtal med klienterna som att få kännedom om vilket brott de är
misstänkta för. För att hantera känslorna var en viktig egenskap att vara
professionell i bemötandet. Detta genom att inte visa känslorna för klienterna,
utan att istället använda kollegorna som stöd om det behövdes. Resultatet går i
linje med vad tidigare forskning har visat om hur kriminalvårdare hanterar känslor
i sin yrkesroll (Nylander, 2006; Nylander et al, 2008; Nylander, 2011). Vidare
tyder resultaten på att det i studien är möjligt att applicera Hochschilds (1983)
teori på kriminalvårdarnas yrkesroll. Detta eftersom känslorna har uppkommit
genom att interagera med klienterna, samt att de på grund av sin yrkesroll inte vill
visa emotionerna för andra än till exempel kollegorna. Det som inte går att
konstatera är huruvida kriminalvårdarna måste agera på ett visst sätt på
uppmaning från personalen högre upp i organisationen, vilket är en del i
Hochschilds (1983) teori. Å andra sidan är en av Kriminalvårdens visioner att
personalen ska ha ett professionellt bemötande (Kriminalvården, 2015c) och
därför kan det antas finnas olika regler för hur kriminalvårdarna ska agera i
känslomässiga situationer. Problematiken kring detta är att det kan leda till
emotionell utmattning (Nylander et al, 2011). Framförallt i form av en känsla av
otillräcklighet, vilket kan upplevas som väldigt stressande i yrkesrollen (a.a).
Eftersom kriminalvårdarnas yrke var emotionellt påvisar resultatet att viktiga
egenskaper i arbetet var att ha en humanistisk syn och att vara empatisk, samtidigt
som medlidandet skulle hållas på en rimlig nivå för att de inte skulle påverkas för
mycket själva. Resultatet i den aktuella studien är dock i motsats till Cook & Lane
(2014) studie som påvisade att kriminalvårdarna på häkten i USA inte ansåg att
det var viktigt att kunna känna medlidande för klienterna, även om de skulle
behandlas med respekt. Vidare fann Robinson et al (1997) att personalen upplevde
att det blev lättare att ta itu med olika situationer med åldern. I den föreliggande
studien tyder resultatet snarare på att kriminalvårdarna ansåg att det var erfarenhet
från Kriminalvården som medfört att det blivit lättare att hantera känslomässiga
situationer i arbetet. Detta kan tyckas vara rimligt, eftersom varje händelse kan
skapa en praktisk erfarenhet som gör nästa situation mer lätthanterlig, istället för
att åldern är en relevant faktor. Däremot är detta något som måste studeras vidare
för att kunna säkerställas, det vill säga för att avgöra om det är åldern eller
erfarenheten som bidrar till detta. Framförallt eftersom ökad erfarenhet även
innebär ökad ålder.
Under lång tid har forskningen även diskuterat om kriminalvårdspersonalen
förespråkar behandling eller säkerhet (Kifer et al, 2003; Lambert et al, 2011;
Robinson et al, 1997; Tewksbury & Mustaine, 2008). Resultatet i denna studie
tyder på en inställning där behandlingen var en central del i arbetet med häktade
under restriktioner. Det framkom att kriminalvårdarna vidtar alla åtgärder de kan
för att kunna förbättra klienternas mående. Till exempel genom att försöka
motivera de klienter som är mer erfarna av rättsystemet till att genomgå ett
åtgärdsprogram mot riskbeteendet. Vidare visar resultatet att åtgärderna var
särskilt betydelsefulla under den inledande fasen av häktningen, eftersom det var
då klienterna mådde som sämst, vilket går i linje med vad tidigare studier visat
(Andersen et al, 2000; Holmgren et al, 2011). Att gå in med tidiga insatser och att
26
vara uppmärksam på förändringar i klienternas hälsa var därför en av deras
viktigaste uppgifter i arbetet med häktade under restriktioner. Problematiken var
att resultatet även påvisade en upplevelse av att insatserna som de kunde vidta är
begränsade. Uppfattningen var att det fanns ett stort behov av psykologstöd
eftersom kriminalvårdarnas hjälp, enligt dem själva, i många fall inte upplevdes
vara tillräcklig. Detta är inget resultat som betraktas som förvånande eftersom
kriminalvårdarna i de allra flesta fall inte är utbildade i att hantera individer som
exempelvis är deprimerade eller har självskadande tankar. Av den anledningen
kan det anses värdefullt att Kriminalvården investerar i att anställa psykologer
som regelbundet arbetar på häktena. Framförallt eftersom detta skulle kunna bidra
till att klienterna mår bättre, vilket indirekt även kan leda till att kriminalvårdarnas
arbete blir lättare. Detta kan även medföra att arbetet blir mindre känslosamt,
eftersom resultatet visar att kriminalvårdarna upplevde att känslorna i många fall
uppkom utifrån tunga samtal om klienternas mående.
Insatser som kunde riktas till klienterna utan att personalen var närvarande
belystes som viktiga, framförallt på grund av de begränsade personalresurserna.
Ungdomarna kunde få fortsätta sin utbildning under häktningen, vilket kan anses
som väldigt viktigt ur den aspekten att klienterna inte helt avskärmas från världen
utanför. Denna utbildning kommer att vara särskilt betydelsefull när individen
sedan ska återanpassas till samhället igen. Förutom detta var en intressant aspekt
att det framkom att cellarbete försvunnit på vissa häkten på grund av
säkerhetsskäl. Även detta kan vara ett tecken på ett motsatsförhållande där vård
och säkerhet står emot varandra. Å ena sidan kan det anses rimligt att
Kriminalvården vidtar åtgärder i syfte att minska möjligheterna till självskadande
beteende. I synnerhet eftersom Kriminalvården själva har uttalat att det finns en
risk för självmord för häktade individer (Kriminalvården, 2015d). Å andra sidan
går det att ställa sig frågande till om det inte borde finnas andra
sysselsättningsmöjligheter som inte är farliga ur säkerhetssynpunkt. Att hålla
klienterna sysselsatta på bostadsrummen skulle kunna leda till att
kriminalvårdarnas arbete underlättas, eftersom behovet av att de bryter deras
isolering då inte blir lika stor. Förutom det visar resultatet att klienterna även fick
ekonomisk ersättning av cellarbetet, vilket kan antas vara särskilt viktigt under
tiden för frihetsberövandet. Utöver detta skulle utökade möjligheter till en
meningsfull sysselsättning kunna bidra till att kriminalvårdarna upplever arbetet
som mindre stressande. Mindre stress har påvisats kunna leda till att
kriminalvårdarna upplever arbetsmiljön som bättre (Owen, 2006).
7.2 Metoddiskussion
I denna uppsats finns det metodologiska begränsningar. Med hjälp av kvalitativa
intervjuer har det varit möjligt att ta del av kriminalvårdarnas perspektiv utifrån
hur de upplever arbetet med häktade under restriktioner. En kritik som i många
fall riktas mot den kvalitativa metoden är att den betraktas som subjektiv,
eftersom det sker en tolkning av respondenternas verklighet (Bryman, 2002).
Avsikten under studien har därför varit att vara så neutral som möjligt även om
det trots det inte är möjligt att uppnå objektivitet. Det går därför inte att undvika
att mina värderingar kan ha påverkat olika faser i uppsatsen. Därutöver har
inställningen varit att respondenterna angett sanningsenliga svar under
intervjuerna. Däremot är det viktigt att tänka på att det i denna uppsats endast har
framkommit information om hur kriminalvårdarna berättat att de agerar, och
därmed inte hur de egentligen hanterar situationer i sin yrkesroll.
27
7.2.1 Urvalsdiskussion
En förutsättning för att kunna utföra studien var att få kontakt med
kriminalvårdare som arbetade med häktade under restriktioner, och som kunde
tänka sig att delta i en intervju. Eftersom Kriminalvården är en myndighet som är
svår att få insyn i resulterade det i att den mest lämpade urvalsmetoden ansågs
vara ett bekvämlighetsurval. Denna urvalsmetod är vanlig vid studier inom en
organisation (Bryman, 2002). Nackdelen med urvalsmetoden är att
representativiteten kan minska (a.a). I studien föreligger en risk att urvalet är
snedfördelat, eftersom de fem kriminalvårdarna som deltagit kan ha ett
underliggande engagemang av den isoleringsbrytande verksamheten. Detta kan
medföra att kriminalvårdarna till exempel har uppgett att de upplever
isoleringsbrytande åtgärder som viktigare än kriminalvårdare i allmänhet.
Däremot fanns det, som nämnt tidigare, ingen ambition att kunna generalisera
resultatet till samtliga kriminalvårdare, utan istället att få en djupare förståelse för
hur kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under restriktioner. Trots detta
anses variationerna i respondenternas egenskaper kunna öka representativiteten,
eftersom det finns studier som visar att arbetsuppgifterna som kriminalvårdarna
anser är viktiga varierar utifrån till exempel ålder, kön, utbildningsnivå samt
yrkesverksamma år (Kifer et al, 2003; Lambert et al, 2011; Robinson et al, 1997;
Tewksbury & Mustaine, 2008). En fördel anses därför vara att studien inkluderar
både män och kvinnor, de är av olika åldrar, har genomgått olika utbildningar,
arbetat under olika lång tid inom myndigheten, samt har skilda arbetsuppgifter.
För att kunna få en bättre uppsats och ett större material hade det varit nödvändigt
att inkludera fler respondenter i urvalet. De fem kriminalvårdarna som ingår
representerar endast ett litet antal av all personal som arbetar runt om på de olika
restriktionshäktena. Anledningen till att fler kriminalvårdare inte intervjuades var
begränsningar i såväl tid som respondenter.
7.2.2 Pilotintervju
I denna studie utfördes ingen pilotintervju vilket i många fall rekommenderas för
att kunna pröva frågorna som ingår i intervjuguiden (Bryman, 2002). Anledningen
till detta var att den begränsade tillgången till respondenter medförde att det inte
var möjligt att genomföra en intervju som enligt Bryman (2002) sedan inte bör
inkluderas i urvalet. En pilotstudie hade dock varit önskvärt då det efter de två
första intervjuerna fanns en insikt i att respondenterna bland annat uppfattade en
fråga som otydlig. Fördelen i detta fall var att det i intervjun var möjligt att
förtydliga innebörden i frågan (a.a). Vidare hade en pilotstudie kunnat leda till en
större säkerhet vid intervjutillfällena (a.a). I synnerhet eftersom jag aldrig hade
utfört några intervjuer tidigare, vilket bidrog till en nervositet över att till exempel
ställa för ledande frågor. Denna nervositet ledde till kvalitén på den första
intervjun var låg, då det efter att intervjun var transkriberad fanns en insikt i att
det hade behövts ytterligare följdfrågor. Framförallt eftersom fler följdfrågor hade
kunnat medföra fler aspekter av kriminalvårdarens yrkesroll. Fördelen i detta fall
var att transkriberingarna skedde direkt efter varje enskild intervju, vilket ledde
till att det vid det nästkommande intervjuer fanns i åtanke att ställa frågor såsom
”Hur menar du då?” i större utsträckning.
7.2.3 Validitet och reliabilitet
Under studien har det varit viktigt att fundera över hur validiteten och
reliabiliteten skulle bli så hög som möjligt (Kvale, 1997). Till att börja med var
syftet med studien att få kunskap om hur kriminalvårdare arbetar med häktade
28
under restriktioner. Eftersom respondenterna var kriminalvårdare och att
intervjuguiden behandlar frågor om kriminalvårdarnas yrkesroll med häktade
under restriktioner, bör validiteten kunna anses vara god. Vidare har det varit
viktigt att under intervjuerna i största mån försöka undvika eventuella
missförstånd. Av denna anledning tillfrågades respondenterna om exempelvis
”Har jag förstått dig rätt om?” för att på så sätt öka validiteten i studien (Bryman,
2002; Kvale 1997). Förutom det skickades även det transkriberade materialet till
en av respondenterna i syfte att bekräfta att det som sades var återgett på rätt sätt,
och att det således inte fanns några misstolkningar (a.a).
Vid kvalitativa studier är det även svårt att kunna generalisera resultatet (Kvale,
1997; Malterud, 2009). I den aktuella studien medför det begränsade urvalet att
detta inte är möjligt. Däremot var syftet med studien, som nämnt tidigare, inte att
kunna uttala något om samtliga kriminalvårdare, utan istället att utforska
kriminalvårdares yrkesroll på restriktionshäkten. Trots detta bör
generaliserbarheten ändå kunna öka eftersom kriminalvårdarna som deltagit
arbetar på olika häkten, är olika gamla och har dessutom olika arbetsuppgifter.
Förutom det kan pålitligheten i studien öka i och med att den tematiska analysen
har använts och att samtliga steg i processen har presenterats (Bryman, 2002;
Malterud, 2009). Därutöver finns det även en redogörelse för hur respondenterna
har valts ut, vilket enligt Bryman (2002) kan öka studiens pålitlighet. En nackdel
med uppsatsen är dock att det inte är någon utomstående som har kontrollerat hur
till exempel teman har valts ut i analysfasen. Därtill har ingen dubbelkollat så att
transkriberingen gått till på rätt sätt. Med facit i hand hade detta varit önskvärt
eftersom att ingen tematisk analys eller transkribering genomförts av mig tidigare.
Om detta hade utförts hade det kunnat öka uppsatsens tillförlitlighet (Bryman,
2002; Malterud, 2009). Anledningen till att detta inte genomfördes var på grund
av tidsbrist, men trots det finns en redogörelse över de olika stegen i uppsatsens
samtliga faser. Dessutom innehåller uppsatsen ett avsnitt där förförståelsen finns
beskriven vilken, som nämnts tidigare, i den mån det varit möjligt har beaktats
under hela arbetet.
8. SLUTSATSER
Uppsatsens syfte var att öka kunskapen om vilka arbetsuppgifter och egenskaper
kriminalvårdarna anser är viktiga i arbetet med häktade under restriktioner.
Resultatet visar att kriminalvårdarna belyste att en viktig arbetsuppgift var att se
till att klienterna inte kommer i kontakt med andra individer. Trots det var det
viktigaste i arbetet att behandla klienterna, genom att vidta åtgärder så att
klienternas hälsa kunde förbättras. Därutöver tyder resultatet på att arbetet med
häktade under restriktioner kan vara känslomässigt påfrestande eftersom
klienterna befinner sig i en kris. Av denna anledning var viktiga egenskaper i
arbetet att ha en humanistisk syn, att kunna känna empati samt att ha ett
professionellt förhållningssätt.
Vidare var syftet att bidra med djupare förståelse om hur kriminalvårdarna
upplever förutsättningarna för att bryta isoleringen för häktade under restriktioner.
Resultatet tyder på att kriminalvårdarnas yrkesroll är komplex. Å ena sidan
upplevdes arbetet ha underlättats de två senaste åren, vilket såväl berodde på att
färre klienter har restriktioner, som att Kriminalvården har satsat på riktade
29
tjänster som endast avser att bryta isoleringen. Å andra sidan tycks det även
behövas organisatoriska förändringar så att kriminalvårdarna kan vidta
isoleringsbrytande åtgärder i större utsträckning. Framförallt eftersom det skulle
kunna resultera i att kriminalvårdarnas arbete blir mindre stressfyllt. Av den
anledningen bör Kriminalvården utöka personalresurserna så att personalen kan
känna att de hinner utföra alla arbetsuppgifter som de anser är viktiga i
verksamheten. Kriminalvården bör även satsa på ombyggnationer för att skapa
fler gemensamma utrymmen där både personal och klienter kan vistas
tillsammans. Detta kan vara nödvändigt för att underlätta samsittningarna som
tenderade att ha blivit en allt mer förekommande företeelse på restriktionshäktena.
Därutöver skulle det även behövas psykologer som regelbundet arbetar på
häktena, då det skulle kunna leda till att det känslomässiga arbetet blir lättare för
kriminalvårdarna när de ska interagera med klienterna.
Uppsatsens resultat bidrar med kunskap om kriminalvårdarnas yrkesroll där en del
resultat får stöd i tidigare forskning, även om det framförallt varit jämförelser med
studier utförda i anstaltsmiljö. Trots detta finns ett behov av ytterligare studier om
kriminalvårdarnas arbete på restriktionshäkten. Anledningen till detta är för att
undersöka om resultaten i denna uppsats kan styrkas eller inte. Framtida studier
bör inkludera ett större urval av kriminalvårdare, där en triangulerad metod kan
användas. Detta eftersom en kvalitativ studie kan vara mer djupgående för att få
kunskap om hur kriminalvårdarna upplever arbetet med häktade under
restriktioner. Medan den kvantitativa metoden möjliggör en studie med fler
kriminalvårdare som kan väljas ut på ett mer slumpmässigt sätt. Därefter går det
att studera om sambanden utifrån de olika metoderna överensstämmer med
varandra, vilket i sådana fall kan innebära att det är möjligt att uttala sig om en
större population (Bryman, 2002). I slutändan är studier som dessa viktiga för att
generera kunskap om hur arbetet, utifrån kriminalvårdarnas perspektiv, kan
effektiviseras i framtiden.
30
9. REFERENSER
Andersen H S, Gabrielsen G, Hemmingsen R, Kramp P, Lillebeak T, Sestoft D,
(2000) A longitudinal study of prisoners on remand: psychiatric prevalence,
incidence and psychopathology in solitary vs. non-solitary confinement. Acta
Psychiatrica Scandinavica, 102, (1), 19-25.
Antonio M E, Young J L, (2011) The effects of tenure on staff apathy and
treatment orientation: A comparison of respondent characteristics and
environmental factors, American Journal of Criminal Justice, 36, (1), 1-16.
Beijersbergen K A, Dirkzwager A J E, Molleman T, Nieuwbeerta P, Van D L,
(2015) Procedural justice in prison: The importance of staff
characteristics, International Journal of Offender Therapy and Comparative
Criminology, 59, (4), 337-358.
Bryman A, (2002) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.
Castle T L, Martin J S, (2006) Occupational hazard: Predictors of stress among
jail correctional officers, American Journal of Criminal Justice, 31, (1), 65-80.
CAT, (2008) Report on the visit of the subcommitte on prevention of torture and
other cruel, inhuman or degradng treatment or punishment to Sweden. New York:
United Nations.
CAT, (2013) Consideration of reports submitted by States parties under article 19
of the Convention, pursuant to the optional reporting procedure: Combined sixth
and seventh periodic reports of States parties due in 2012: Sweden. New York:
United Nations.
Cook C L, Lane J, (2014) Professional Orientation and Pluralistic Ignorance
Among Jail Correctional Officers. International Journal of Offender Therapy and
Comparative Criminology, 58, (6), 735-757.
CPT, (2009) Report to the Swedish Government. Strasbourg: Council of Europe.
Crawley E M, (2004) Emotion and performance: Prison officers and the
presentation of self in prisons, Punishment & Society, 6, (4), 411-427.
Hochschild A R, (1983) The Management Heart: Commercialization of Human
Feeling. USA: University of California Press.
Holmgren B, Frisell T, Runesson B, (2011) Psykisk hälsa hos häktade med
restriktioner. Norrköping: Kriminalvården.
Häkteslagen, (2010:611).
Ivert A-K, Mellgren C, (2014) Student, forskning och etik. I: Mellgren C, Tiby E
(Ed), Kriminologi – en studiehandbok. Lund: Studentlitteratur.
31
Kifer M, Hemmens, Stohr M K, (2003) The Goals of Corrections: Perspectives
from the Line, Criminal Justice Review, 28, (1), 47-69.
Kriminalvården, (2015a) Budgetunderlag 2016. Norrköping: Kriminalvården.
Kriminalvården, (2015b) Häkte. >https://www.kriminalvarden.se/fangelsefrivard-och-hakte/hakte< 2015-04-14.
Kriminalvården, (2015c) Klienten ska vara ”Bättre ut”.
>https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/kriminalvardensuppdrag/kriminalvardens-vision< 2015-05-15.
Kriminalvården, (2015d) Säkerhet för intagna
>https://www.kriminalvarden.se/fangelse-frivard-och-hakte/hakte/sakerhet-ochtillsyn< 2015-05-15.
Kvale S, (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lambert E G, (2004) The Impact of Job Characteristics on Correctional Staff
Members, The Prison Journal, 84, (2), 208-227.
Lambert E G, Barton-Bellessa S M, Hogan N L, (2007) The impact of Punishment
and Rehabilitation views on organizational commitment among correctional staff:
a preliminary study. American Journal of Criminal Justice, 33, (1), 85-98.
Lambert E G, Barton-Bellessa S M, Hogan N L, (2011) The Association Between
Perceptions of Distributive Justice and Procedural Justice With Support of
Treatment and Support of Punishment Among Correctional Staff, Journal of
Offender Rehabilitation, 50, (4), 202-220.
Malterud K, (2009) Kvalitativa metoder i medicinsk forskning: en introduktion.
Lund: Studentlitteratur.
Molleman T, Leeuw F L, (2011) The Influence of Prison Staff on Inmate
Conditions: A Multilevel Approach to Staff and Inmate Surveys, European
Journal on Criminal Policy and Research, 18, (2), 217-233.
Nylander P Å, (2006) Kriminalvårdares vardagsarbete – handlingar, emotioner
och föreställningar. En intervjustudie med vårdare vid svenska anstalter.
Norrköping: Kriminalvården.
Nylander, P Å, Bruhn A, Lindberg O, (2008) Säkerhet eller rehabilitering? Om
subkulturell differentiering bland kriminalvårdare, Arbetsmarknad & Arbetsliv,
14, (3), 45-62.
Nylander P Å, Bruhn A, Lindberg O, (2011) Emotional labour and emotional
strain among Swedish prison officers, European Journal of Criminology, 8, (6),
469-483.
Owen S S, (2006) Occupational Stress Among Correctional Supervisors, The
Prison Journal, 86, (2), 164-181.
32
Robinson D, Porporino F J, Simourd L, (1997) The Influence of Educational
Attainment on the Attitudes and Job Performance of Correctional Officers, Crime
& Delinquency, 43, (1), 60-77.
Rättegångsbalken, (1942:740).
Scharff Smith P, (2006) The effects of solitary confinement on prison inmates: A
brief history and review of the literature. I: Michael Tonny (ed.), Crime and
Justice, 34, (1), 441-528.
SOU, (2006:17) Ny häkteslag.
Sykes G, (1958) The society of captives. Princeton, NJ: Princeton University
Press.
Tewksbury R, Mustaine E E, (2008) Correctional Orientations of Prison Staff, The
Prison Journal, 88, (2), 207-233.
Zinger I, Andrews D A, Wichmann C, (2001) The psychological effects of 60
days in administrative segregation, Canadian Journal of Criminology, 43, (1), 4783.
Åklagarmyndigheten, (2014) Häktningstider och restriktioner. Stockholm:
Åklagarmyndigheten.
33
10.
BILAGOR
10.1 Bilaga 1.
Tabell 1. Totalt antal häktade varav med restriktioner år 2013 per åldersgrupp.
(Källa: Åklagarmyndigheten, 2014 s. 91).
34
10.2 Bilaga 2.
Tabell 2. Antal dagar personerna har varit häktade med restriktioner 2013 per
åldersgrupp.
(Källa: Åklagarmyndigheten, 2014 s. 92)
35
10.3 Bilaga 3.
Intervjuguide
Till att börja med är ditt deltagande frivilligt. Du är anonym vilket innebär att
ingen annan än intervjuaren kommer att få kännedom om ditt deltagande i denna
studie. Du får när som helst avbryta till deltagande. Säg till om det är någon fråga
du känner att du inte vill svara på.
Bakgrund
- Kön?
- Ålder?
- Antal år i tjänst?
- Kriminalvårdens grundutbildning?
- Annan utbildning?
Allmänt om hur häktet arbetar med häktade under restriktioner
1. Hur arbetar ni på ert häkte med häktade under restriktioner?
2. På vilket sätt skiljer det sig att arbeta med häktade under restriktioner i
jämförelse med andra klienter?
3. Vilka rättigheter till isoleringsbrytande åtgärder har häktade under
restriktioner?
4. Hur arbetar ni på ert häkte med isoleringsbrytande åtgärder?
5. Berätta kort om en vanlig arbetsdag?
Arbetsuppgifterna och yrkesrollen
6. Vilka anser du vara dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
7. Hur mycket tid lägger du ner på var och en av de huvudsakliga
arbetsuppgifterna?
8. Vilka arbetsuppgifter anser du vara mest respektive minst intressanta och
varför?
9. Finns det några arbetsuppgifter som du anser är extra viktiga i arbetet med
häktade under restriktioner?
10. Har du utifrån din erfarenhet någon uppfattning om hur klienterna
påverkas av att vara häktade under restriktioner?
11. Vilka arbetsuppgifter ställer högst krav på dig?
- Kunskapsmässigt?
- Känslomässigt?
12. Vilka egenskaper anser du vara viktiga i ditt arbete?
13. Vad anser du utmärker en bra kriminalvårdare?
14. Vilka hinder upplever du i ditt arbete med häktade under restriktioner?
15. Anser du att det finns något som hindrar dig från att genomföra
arbetsuppgifterna på ett tillfredsställande sätt, och i så fall vad?
16. Har du några förslag till förbättringar i den dagliga verksamheten?
17. Finns det något du känner att jag har missat att fråga om? Har du något du
vill tillägga?
36