1. No category

2015
Satsa på kvalitet när Stockholm byggs ut!
Områdesplanering som medel
Samfundet S:t Erik
Seminarium 8 oktober 2015
Innehållsförteckning
Inledning och välkomsthälsning Monica Andersson
Områdesplaner - ny inriktning för planeringen av Stockholm, Roger Mogert
Rivningar och påbyggnader, Laila Reppen
Hur kan historien bli en resurs i utvecklingen av framtidens stad? Martin Rörby
Landskaps- och kulturmiljöanalys som underlag för områdesplanering, Jonas Berglund
Personliga reflektioner, Pelle Björklund
Arkitektur Stockholm och utbyggnaden av staden, Karolina Keyzer
Frågor och Diskussion
Avslutning, Monica Andersson
Moderator: Monica Andersson
Seminariet arrangeras av Samfundet S:t Erik
Samfundet S:t Erik
Referat: Andreas Pemer
Layout: Susanna Detthoff
Fotograf framsidans bild: Lisa Härmark
1
Satsa på kvalitet när Stockholm byggs ut!
Områdesplanering som medel
Torsdag den 8 oktober 2015 kl. 13.00 - 17.00. Bryggarsalen, Norrtullsgatan 12 N (Odenplan)
Stockholm stad avser att använda områdesplanering aktivt för att komma ifrån frimärksplaneringen.
Rätt använd ser vi det som en unik möjlighet att se till att kvaliteten i planeringen ökar.
I Stockholms historia finns perioder då man byggde oerhört mycket med kvaliteter som är
världsberömda. Här kan vi hämta inspiration.
Hur återknyter vi till denna stolta tradition
med dagens problem
och utifrån dagens tekniska och ekonomiska förutsättningar?
Välkomna till en viktig eftermiddag!
Samfundet S:t Erik
Om Samfundet S:t Erik
Samfundet S:t Erik är en ideell förening vars uppgift är att väcka intresse för och sprida kunskap om Stockholms
historia och som verkar för att konstnärliga och historiska krav tillgodoses vid Stockholms omdaning och utveckling.
Samfundet stiftades 1901 och blev därmed den första organisationen som målmedvetet verkade för bevarande och
utveckling av historiska och estetiska kvaliteter och naturvärden vid Stockholms omdaning.
www.samfundetsterik.se
2
Inledning och välkomsthälsning
Monica Andersson, ordförande i Samfundet S.t Erik, fil dr i statsvetenskap,
universitetslektor, forskare, f.d. fastighets – och stadsbyggnadsborgarråd
Samfundet S:t Erik är angeläget om att Stockholms kvaliteter vårdas under den pågående
utbyggnaden. Det är lite si och så med satsningen på kvalitet. Under ett antal år har det varit mycket
frimärksplaner. Man har missat att bygga stad.
Man har missat att bygga goda stadsmiljöer och helheter med blandade funktioner med skolor,
förskolor och service av olika slag inplanerade från början.
Nu när Stockholms stad har bestämt sig för att satsa på områdesplanering är vår förhoppning att
den här typen av kvaliteter ska bli uppmärksammade på ett helt annat sätt.
I tidigare epoker i Stockholms historia har man byggt väldigt mycket och med väldigt hög kvalitet.
Exempel på det är P.O. Hallmans planer, trädgårdsstäderna, och områden som Vällingby och Årsta.
Där fanns omtanke och kvalitet från detalj till helhet. Det är viktigt att återknyta till det arvet när vi
nu går in i en period av ökat byggande.
Det gäller att tänka på hur Stockholm ser ut. Många politiker drömmer om att bygga höghus.
Många drömmer om Manhattan. Men Manhattan ligger på samma breddgrad som Rom, medan
Stockholm ligger på samma breddgrad som Sibirien. Om vi bygger höghus i Stockholms rutnät
kommer de att kasta sin slagskugga över den omkringliggande bebyggelsen.
Stockholmarna riskerar att få leva i mörker.
Vi ser också projekt där gårdarna har blivit väldigt mörka. Ett exempel är projektet i kvarteret
Hästen i Stockholms innerstad. Där har man byggt bort gården helt. Det innebär att granntomten får
tillhandahålla med gård. Fortsätter byggandet att ske på det sättet kommer innerstaden att snart inte
vara en trivsam plats att leva och bo på.
Det är viktigt att respektera Stockholms stadsbyggnadstraditioner.
Det har funnits en tendens till tvära kast i synen på hur staden ska se ut. När modernismen slog
igenom på trettiotalet ansåg den dåvarande arkitektgenerationen att det gamla skulle rivas. Nya
modernistiska bestämmelser i 1931 års byggnadsstadga innebar att det inte längre gick att bygga
traditionella städer. Bostadssociala utredningen föreslog att allt byggt före bestämmelsen 1931
skulle rivas, allt utom särskilt kulturellt värdefull bebyggelse. Idag finns en tendens att vilja bygga
rutnät överallt även i modernistiska förorter.
Vi kan inte leva med dessa tvära kast. Politikerna måste se till de kvaliteter som finns i de olika
stadsbyggnadsepokerna. Man måste lära sig att det går att bygga på flera sätt. Rutnätet i Stockholms
innerstad bör respekteras utifrån de stadsbyggnadskvaliteter som det har. Likaså bör kvaliteterna i
de modernistiska förorterna respekteras. En epok före modernismen som det saknas kunskap om
trädgårdsstäderna. Många unga arkitekter kallar dem för villaområden. Man tycker att man kan
bygga hur som helst där, att man kan slänga upp Attefalls-hus. Det finns en risk att man bygger
sönder dessa miljöer. Det saknas en känsla för hur de olika områdena är tillkomna, i vilken anda
och utifrån vilka landskapsförutsättningar. Det saknas en känsla för arkitekturens kvaliteter under
den epoken.
3
Stockholm är en av världens vackraste städer.
Skönheten uppstår i spänningen mellan byggelse från olika epoker. Det är dessa kvaliteter vi
måste vårda, och samtidigt när vi nu bygger till staden, bygga in nya kvaliteter.
Vi behöver en helt annan kvalitetsinriktning, i planeringen, på arkitekturen och i byggandet
av de enskilda byggnaderna.
Vi behöver få tillbaka den stadsplaneringstradition som Sverige har haft och som vi har
kunnat vara stolta över, där vi bygger helheter och där vi bygger stad. En stad bestående av
både bostäder, skolor, arbetsplatser, service och andra funktioner och med en hög kvalitet
och omsorg från helhet till detalj såväl i bostäder som i skolor.
Vi ska inte bygga bostadsområden för sig, arbetsplatsområden för sig och service för sig.
Det har vi gjort under många år och det har lett till en utglesad bebyggelse.
Vi har nu en möjlighet att läka de sår som Stockholm har. Stockholm lider av segregation i
stadsbilden. När Stockholm ska bygga så mycket som planeras, så har vi nu möjlighet läka
den segregering som vi lever med idag.
4
Områdesplanering – ny inriktning för planering av Stockholm
Roger Mogert, Stadsbyggnadsborgarråd Stockholm stad
Byggtakten och trycket på Stockholm har förändrats oerhört sedan jag klev in i Stadshuset för
första gången på 1990-talets mitt. Då fanns det en utbredd uppfattning om att Stockholm var
färdigbyggt. Det är en enorm resa som staden har gjort sedan början av 2000-talet, när vi satte målet
om 20 000 bostäder på fyra år, till det mål vi har nu om 40 000 lägenheter fram till 2020.
Inflyttningen till Stockholm har alstrat ett uppdämt behov av bostäder i Stockholm. Trångboddheten
har kommit tillbaka.
40 000 lägenheter fram till 2020 innebär en tioprocentig ökning av bostadsbeståndet i Stockholm.
Det är rimligt att ställa frågan: Hur kommer detta att gå? Vad innebär det för kvaliteterna i den
befintliga staden? Lyfter man blicken och ser fram till 2030 är stadens ambitionsnivå att växa med
140 000 lägenheter. Det innebär en ökning på strax över trettio procent av det befintliga
bostadsbeståndet inom Stockholms stad. Det är en enorm, närmast revolutionär förändring vi står
inför. Detta innebär risker, men också möjligheter att göra någonting bra i vår stad.
Hur bygger vi då med kvalitet?
Nu finns möjligheten att stärka stadsdelar, att laga sår i stadsbilden, och ge kvaliteter till områden
som saknar kvaliteter. Det är inte bara bostäder som skall byggas. Det är hel del annat som kommer
till i form av skolor, förskolor, platser för idrott och rum för kultur. Omsorg och vård ska också in i
planeringen. Staden är någonting mer än bara ett antal hus och ett antal funktioner. Staden är
någonting socialt. Staden är liv, rörelse och kultur.
Monica Andersson talade om frimärksplanering.
Man kan naturligtvis säga att frimärksplanering bidragit till staden, att den har lagat sår i
stadsbilden, den behöver ju inte alltid vara av ondo. Det är lätt att förlora helheten när man
fokuserar på det lilla. Ett exempel på dålig frimärksplanering är Högdalens centrum. Här fanns en
god möjlighet att ta ett större grepp och göra någonting mycket bättre. Inte bygga kvarterstad
kanske, men man hade kunnat tillföra värden i form av gatuliv och stadsliv. Det finns goda grunder
för att ta större grepp. Det finns goda argument för områdesplanering.
Ett av de återkommande argumenten är dialogen med medborgarna.
Om man ska bygga stora volymer blir dialogen en förutsättning. Det kommer inte alltid att
innebära att medborgarna håller med oss. Eller att det ens tycker att idéerna är någorlunda bra. Men
ska vi möblera om i medborgarnas vardagsrum är dialogen en nödvändig förutsättning. Dialogen
kan bara bli riktigt bra om man lyfter blicken, om man ser till ett större område. Det är i sig inte det
en garanti för att det blir bra, men det ger medborgarna en möjlighet att tycka till om ett större
område. Det ger också politiker, planerare och tjänstemän en större möjlighet till överblick. Ibland
kanske det finns en risk att det tänks för länge. Det finns en fara i detta. Men det ger också
möjligheter.
Områdesplanering är inget nytt i Stockholm.
Vi har haft områdesplanering i områden som Hagastaden och Hammarby Sjöstad. Nu har vi det i
Norra Djurgårdsstaden. Områdesplanering i sig är inget märkvärdigt redskap på så sätt. Det är inte
heller en garanti för att det blir riktigt bra. Vi vet att det har funnits konflikter och problem i
Hagastaden och Hammarby Sjöstad. Täthet och höjd har snarare reglerats av ekonomi och markvärden än av planering och omsorg om staden.
5
Söderstaden-Slakthusområdet är ett exempel på hur vi har försökt koppla om greppet och förskjuta
maktcentrum. Det låg en plan på etablering av ett IKEA-varhus, och en stor extern köpmarknad
styrde planeringen vilket i praktiken innebar att ekonomin styrde stadsplaneringen. De möjligheter
som lösgjordes när vi valde att, gemensamt ihop med IKEA, inte gå vidare med det konceptet, gör
att vi nu kan planera för stad. Vi kan skapa en kvartersstruktur och bygga vidare på den kultur och
struktur som redan finns i området. Vi kan ta ett större grepp och göra en områdesplanering på
riktigt.
Ett problem är att det fortfarande i hög grad är exploateringsintressen som styr planeringen.
I Skärholmen vänder vi nu uppochner på processen. Vi lägger ansvaret och initiativet hos stadsbyggnadskontoret, hos stadsplanerarna och stadsbyggarna. Det är ett område där intresset att bygga
inte riktigt är lika stort som i andra områden. Det gör att vi i högre grad kan planera den stad vi vill
ha utifrån de funktioner vi vill ha. Vi kan göra en områdesanalys och vi kan göra strategiska val.
Vad behöver stadsdelarna, förutom nya bostäder? Var ska bostäderna vara för att hålla ihop stadsdelarna, för att de ska växa och må bra? I områden som Vårberg, Skärholmen, Bredäng och Sätra
finns det stora behov. Där kan en nybyggnation betyda mycket för centrumanläggningar och
boende. Här tar vi möjligheten att börja planeringen med utgångspunkt i behoven. Där känner jag
att områdesplaneringen är ett bra och centralt verktyg.
Jag tänkte avsluta med en annan typ av områdesplanering.
Det är Stockholms city. Där pågår idag en hel del projekt, och en hel del investeringar, till stor del
drivet av att stora banker lämnar city. Detta lösgör fastigheter och skapar stora möjligheter. I ett
antal kvarter från Centralen ner till Kungsträdgården investeras det i storleksordningen 30-50
miljarder kronor. Det ger möjligheter att laga delar av city som aldrig har fungerat, t.ex. Malmskillnadsgatan. Vi kan få ett annat city.
Samtidigt innebär det här stora förändringar, och det innebär stora risker. Detta är vårt
gemensamma vardagsrum, och inte bara stockholmarnas utan också en stor del av svenskarnas
vardagsrum. Här vill vi koppla ett större grepp för att ta ställning till helheten. Vi måste se området
som en helhet, som en stad, och inte från kvarter till kvarter.
Områdesplanering innebär att förskjuta maktförhållandet mellan exploateringsintresse och allmänintresse. Mellan investeringar, kapital och mänskliga intressen, kulturintressen och generella
allmänintressen.
Min ambition i detta är att förskjuta maktpunkten med hjälp av områdesplanering. Jag tror inte att
man kan bortse från motsättningar, men jag tror att man kan förskjuta makten mot en starkare
stadsplanering.
6
Rivningar och påbyggnader
Laila Reppen, arkitekt SAR/MSA samt sekreterare i Samfundet S:t Erik
Vi har väldigt många olika stadsbyggnadskaraktärer i Stockholm. Allt från traditionell stenstad
till områden som Vällingby. Utifrån sina individuella förutsättningar tål de ganska kraftiga förändringar. Och vi har gjort stora förändringar genom åren.
Vi har rivit i stora delar av staden. Utöver Klarakvarteren rev vi mycket av den äldre bebyggelsen
från slutet av 1800-talet. Vanligtvis var det hus som med låg standard – inget avlopp, ingen
centralvärme, enkelglas i fönster och så vidare. Mörka trånga gårdar gjorde att vi rev mycket inne i
kvarteren med önskan att kunna få en del av de kvaliteter som nyproduktionen erbjöd i förorterna.
Vi rev också en hel del gatuhus. Det vi byggde istället var sådant som kunde inrymmas inom
gällande detaljplan – två våningar högre än de rivna husen.
Vi har inte bara rivit och byggt nytt, vi har också byggt på. I korsningen Fleminggatan-Scheelegatan finns ett exempel på ett 1880-tals hus som har byggts på i slutet av 1920-talet i klassicistisk
anda. Fasaden skvallrar om den påbyggnad och de fasadförändringar som är gjorda.
Efter miljonprogrammet kom kritiken mot de storskaliga betonggrå områdena. De utgör inte på
något sätt en majoritet av miljonprogrammet, men det var de som fick utstå spått och spe. Nu blev
man istället intresserad av färg och kulör. En otrolig färgglädje präglade de renoveringar som
genomfördes i Stockholm. Tidstypiskt för 1880-talet var en sandsstensliknande kulör på hela
fastigheten. Nu kunde vi istället få en blandad och kulört färgsättning på samma hus.
Det föranledde Stockholms stad att ta fram ett program för färgsättning av husen på malmarna.
Man hade också möjlighet att avgränsa ett område som särskilt värdefull bebyggelse och då ställa
högre krav i samband med bygglovhanteringen. Det handlade om att höja kunskapsnivån hos byggherrar, och beslutsfattare. Vet man att ett hus från 1880-talet präglas av en viss färgkaraktär, då
kanske man automatiskt väljer den kulören när man färgar om sitt hus.
På motsvarande sätt har staden tidigare skapat riktlinjer för olika byggnadsåtgärder i det befintliga
beståndet. Bland annat riktlinjer för vindsinredningar och hissinstallationer. Jag önskar att man även
i den större skalan såg övergripande på staden och dess behov av samordnad planering.
På senare tid har Stockholms stad ändrat policy vad gäller vindsinredning. Tidigare var det i
huvudsak in mot kvarterets inre som man fick göra stora fönsterpartier, terrasser och altaner. Idag
kan man se fall där man tar bort taklisten på ett hus och tillåter terrasser ut mot det offentliga
rummet.
Vi kan också se mer spektakulära påbyggnader. Det är sådant som präglar mycket av
stadsrummen idag.
Andra exempel på förändringar ändrar inte husens volym, men sättet vi använder dem på. Vi
inreder det som tidigare var butikslokaler, cykelrum eller tvättstugor till bostäder. På Hemnets
bostadsförmedlingssidor kan vi se hur man på olika kreativa sätt trollar om en trerumslägenhet till
en femrumslägenhet. Emellanåt skapar det rum som inte har dagsljus, vilket man skulle kunna tycka
var ett kriterium för ett bostadsrum. Dessa förändringar ser vi i spåren av den stora efterfrågan på
bostäder som råder idag.
Ett annat exempel är Attefallshusen, som Monica Andersson var inne på. De är som företeelse
något staden inte kan styra över, utan det är ett av staten fattat beslut. Man kan fundera över hur det
blir om våra villaområden ska präglas av den här typen av bebyggelse.
Andra förändringar kommer i spåren av att man nu kan hyra ut vad som helst. Ett exempel är en
fastighetsägare som på ett kreativt sätt har skapat ett antal studentrum, väldigt små, i en källarlokal.
Rummen har inte egen toalett, och köket och gemensamhetsrummet har inte direkt något dagsljus
att tala om. Fönstren ser fina ut på planen (ritningen), man ser breda partier av fönster. Men vad
7
man inte ser är att de är placerade längst ner på fasaden, i höjd med trottoarkanten, vilket är högst
upp i rummen. Fönstren är inte heller öppningsbara. När huset planerades på 1960-talet, med den
tidens bostadsstandard, skulle det här aldrig accepteras om bostad, men idag har man både sökt och
fått bygglov.
Vi bygger också på våra hus i staden vilket är en vanlig syn i staden idag. I kvarteret Hästen, där
man som Monica Andersson var inne på, har byggt igen hela kvarteret. Det var helt osannolikt förr i
tiden att ha fönster i tomtgräns mot grannen, men det har man här. Grannen tillhandahåller både
dagsljus och luft. Det är besynnerligt att man här inte har tagit ett helhetsgrepp på hela kvarteret.
Vid Stureplan, kvarteret Sperlingens Backe, diskuteras en väldigt stor omvandling. Det är både
rivning och en påbyggnad på en till fyra våningars höjd. Som alltid kryddar man anrättningen med
ett löfte om fler bostäder, 27 fler än vad som finns idag. Det är ett exempel på upptrappningen och
igenproppningen av stadens kvarter.
Jag föreläser på högskolor och det är intressant att höra vad unga människor tänker. De jag träffar
har relativt nyligen påbörjat sin högskoleutbildning. En del kommer direkt från gymnasiet, andra
har några år på nacken. De har än så länge lite erfarenhet av byggsektorn.
Väldigt många studenter kommer hit på kort varsel. De är glada om de får bo i en klädkammare
utan fönster för 3500 kr i månaden. Då har man i alla fall ett boende och en sängplats. Det kan man
ta med i beaktande när man ser på Stockholms framtida bebyggelse, dessa unga har ett betydligt
större behov än vad många av oss här har.
För fyra år sedan ställde jag en fråga om vad de upplevde som positivt i det offentliga rummet.
Det man upplevde som mest positivt var sådant som grönska och träd och sittplatser och bänkar.
Det var lite överraskande att inte butiker, shopping och sådant stod högst upp på listan. Smuts,
skräp och för mycket folk ansågs vara negativa inslag.
Jag har nu gjort en ny undersökning bland årets cirka 240 studenter. Merparten går på KTH, några
ska bli bygglovhandläggare. Jag frågade hur de ville att Stockholm skulle se ut i framtiden. Var vi
ska bygga? Hur tätt och högt vi ska bygga? Och hur de nya husen ska se ut? Förutom de frågorna
fick de svara på om de kände till Stockholm ganska väl, eller om staden var ny för dem.
Jag sammanställde svaren. Många tyckte att det var viktigt att respektera stadssiluetten samtidigt
som man gärna ville bygga högt. En del ville bygga skyskrapor så högt som möjligt. Det var
intressant att se att av de femton som inte ville respektera stadssiluetten var sex från gruppen av
blivande bygglovshandläggare.
När man summerar den här lilla högst ovetenskapliga undersökningen får man en bild av hur
studenterna har tänkt och tänker. Det var många kommentarer, från att man ville bygga hur högt
som helst till att man tyckte att det var viktigt gröna kilar. Någon skrev: ”Försök att behålla naturen
i så stor utsträckning som möjligt, det är vi kända för i Stockholm, jag är stolt över det som
stockholmare.” En annan: ”Självklart respektera stadssiluetten, men när man börjar bygga ett nytt
projekt på en ny plats kan man bygga höga hus cirka 20 våningar.”, eller ”Husen ska passa in
någorlunda med nytänkande och coolare arkitektur, campus med Arkitekturhuset som sticker ut är
grymt.”
Lite överallt i staden ser vi byggskyltar där vi kan läsa: ”Återställer kulturhistoria. Bygger
framtidens kontor.” Vi får hoppas att det här med återställande och bevarande av kulturhistoria kan
vara ett ledord. Vi pratar väldigt mycket om att bygga nytt och förändra, men vi har också extremt
mycket att förvalta. Där tycker jag att man kan titta på Stadsholmens sätt att resonera i samband
med förvaltning: att man ändrar först vid skada. Vi pratar ju också om långsiktig hållbarhet. Vi kan
vara glada över många av de hus som vi har kvar i staden, oavsett om det handlar om
Münchenbryggeriet, eller om det är parkeringshuset Elefanten.
8
Hur kan historien bli en resurs i utvecklingen av framtidens stad?
Martin Rörby, arkitekturhistoriker och tidigare sekreterare i Skönhetsrådet
Alla städer har särskilda förutsättningar, så också Stockholm. Stockholm hart ett ganska knepigt
skärgårdslandskap som är alla stadsplanerares mardröm att försöka bygga stad i. Men det har också
sina kvaliteter: vattnet, det speciella ljuset. Vi har den dramatiska topografin, som vi på olika sätt
har bemästrat genom århundradena. Och vi har ett stort mått av grönska.
Vi har en tradition av ganska stora förändringar över tid. Till exempel Slottet som ersatte det gamla;
Nationalmuseum som för 150 år sedan trillade ner på Blaiseholmen som på den tiden inte hade så
stora byggnader; Stadshuset som ersatte Eldkvarn; Kungsgatans tillblivelse som var en väldigt stor
och radikal förändring på sin tid; Konserthuset som ersatte PUB:s första byggnader inhysta i 1700tals hus. Och naturligtvis Hötorgscity, Cityomvandlingen. Den representerar på ett sätt en väldigt
hänsynslös syn på den ärvda traditionella staden, men samtidigt gav den, som i fallet med
Sergelgatan, Hötorgsskraporna och Sergels Torg, någonting nytt som är av väldigt hög kvalitet.
Jag tror att det är viktigt att se historien som en resurs i utvecklingen av framtidens stad. Det
arbetssätt som präglade Hötorgscity är naturligtvis inte det som bör gälla idag. Ett avskräckande
exempel på hur man i sen tid har arbetat på det viset är området vid Valhallavägen där den gamla
Musikhögskolan ersätts med en ny. Vid den här typen av stora projekt borde man utgå från den
befintliga strukturen. Det har man absolut inte gjort i det här fallet. Man rev och plansprängde. Man
hade gärna rivit de två ridskolebyggnaderna också men Länsstyrelsen sa nej. Tidigare arkitektur,
som i sig hade höga kvaliteter, togs inte som utgångspunkt för det nya. Det är inte en misskreditering av den nya arkitekturen, men principen att sopa undan allt kan man verkligen fundera
över. Är det verkligen så vi ska göra på 2000-talet?
Mycket av det vi har att hantera idag, inte bara förortsmiljöer utan även innerstad, är ung historia.
Det gäller att tänka sig för innan man ger sig på den, och hur man i så fall ger sig på den.
Ett gott exempel på hur man kan göra stora förändringar, förbättringar och kompletteringar, är
Lincoln Center for Performing Arts i New York. Anläggningen kom till i skiftet av 1950 - 1960talen. Alla stora amerikanska arkitekter var inblandade. Det var en oerhört hög ambitionsnivå. Men
på senare tid har området varit drabbat av stora tillkortakommanden. Det var slitet, och inte den
levande miljö som man önskade att det skulle vara. Men genom en rad förbättringar, med utgångspunkt i den befintliga strukturen, lyckades man göra Lincoln Center for Performing Arts mer
tillgängligt. Anläggningen fick en helt annan kontakt med stadsrummet. Man gjorde också tillägg
till Juilliard school of music. En ny konsertsal skapades med utgångspunkt i den ursprungliga
arkitekturen. Dessutom kompletterade och stärkte man torgbildningens funktionsduglighet. Det hela
blev en plats att vistas och vara på.
Här tycker jag att det finns en hel del Stockholm kan dra lärdom av. Vårt Lincoln Center är
Hötorgscity och Segels Torg. På samma sätt som Lincoln Center kom till med hjälp av dåtidens
bästa arkitekter i USA kom Hötorgscity och Sergels Torg till med den tidens bästa svenska
arkitekter. Platsen har delar som inte är ideala utifrån hur vi lever idag, och som kanske aldrig blev
riktigt rätt från början.
Just nu är diskussionen om kvarteret där SE-Bankhuset ligger aktuell. Byggnaden var en
storsatsning när den kom till på 1960-talet och den är en viktig del i det torgkomplex vi har idag. En
tävling har anordnats och ett antal arkitekter har engagerats. Man har bland annat kommit fram till
att ett av de stora problemen är Malmskillnadsgatans avskiljning från torget. Ett av de lyckosamma
utfallen av tävlingen, är att man har sett att det finns något i strukturen som kan förändras.
Samtidigt blir jag väldigt orolig när jag ser det projekt som nu ligger framme, och hur det i övrigt
tar sig an uppgiften. Man plockar bort den bästa takterrassen i hela city, den som ligger i västläge
med kvällssol mot Sergels Torg. Den skulle vara värd att behålla. Istället vill man bygga ut och
fylla platsen helt och hållet. Projektet är, som det just nu ser ut, långt från det finsnickeri som
9
präglar Lincoln Center. Mer arbete behövs. Det gäller att inte gå in som en elefant i en
porslinsbutik. Det finns någonting starkt i det nya huset och det är bra, men det finns också något i
det befintliga som har värden, och dessa värden ingår i ett helt sammanhang. Detta skulle man
behöva fundera över ett extra varv.
Sergels Torg kom till under en period då man tävlade i vem som hade störst fenor på bilen. Bilens
samhälle skulle främjas. Platsen skulle vara knutpunkten för stora trafikleder. Men de strukturer vi
har behöver inte av nödvändighet ändras i sig bara därför att vi använder dem på ett nytt sätt.
Sergels Torg kunde vara en plats där det förvisso rör sig saker – spårvagnar, cyklar och kanske en
och annan bil – men det kanske inte längre behöver vara ett nav för bilar. Lika fullt kan ändå den
Piet Heinska superellipsen fylla sin funktion. De här gatuutrymmena behövs men för nya
funktioner. Var rädd om de strukturer som finns.
Ändra gärna sådant som inte är bra genom omgestaltning, rivning, eller nybyggnad, men
det får inte ske av smakskäl. Det man gör måste bli bättre än det man tar bort eller ändrar
på. Det är ett minimikrav.
Området Park Hill Estate i Sheffield i England är högt skattat arkitekturhistoriskt och samtidigt
väldigt hårt nedgånget och slitet. Där har antikvarier, arkitekter och byggare samlats i ett samarbete
under namnet Urban Splash. De har tillsammans utvecklat området med väldigt gott resultat. Det är
inte i detalj bevarat så som det en gång var, men vi ser en form av återbruk och omvandling begåvad av hög kvalitet. Värden har tillförts samtidigt som den ursprungliga har strukturen
respekterats. Det är ett gott exempel.
Ibland kan det innebära rivning men det nya som kommer i dess ställe bör ge ett eko av det
som en gång fanns. Ett exempel är Hamngatspalatsen vid Hamngatan som ersattes av
Nyréns Sparkbanks-hus.
Vissa hus är inte bra och kan ersättas med nya.
Ett gammalt funkishus på Grev Turegatan har ersatts av ett nytt projekt. Man kan ha funderingar
kring det, men man kan inte säga annat än att det är av hög kvalitet. Jag vill påstå att nya Scandic
Hotel Continental är en arkitektonisk förbättring och inte bara en förändring. Det hotell som kom
dit på 1960-talet var inte något av det moderna citys absoluta höjdare, även om det fanns en
ambitionsnivå i det. Den nya byggnaden är ett exempel på när man har gjort någonting och det
faktiskt blivit bättre.
Vi måste våga göra pregnanta tillägg.
Ett gott exempel är det så kallade tornhuset i Malmö som nu har blivit säte för World Maritime
University. Där har Kim Utzon gjort ett tillägg som är strålande. Det har adderat värde på det
ursprungliga huset, och också skapat ett samspel mellan gammalt och nytt. Tillägget har gjorts med
samma höga kvalitet som urspungshuset har. Man har återställt ursprungshuset till en nivå av
yppersta klass.
Ett annat exempel som jag tror mycket på i Stockholm är tillbyggnaden av Liljevalchs. Den har
väldiga kvaliteter. Gert Wingårdh och Ingegerd Råman står bakom projektet som innebär ett slags
eko av det som en gång fanns på platsen. Buteljbottnar ska ge en blänkande och glänsande effekt i
den vita betongfasaden. Detta ger eko av S:t Eriks Bryggeriaktiebolags paviljong, som Ferdinand
Boberg ritade till Stockholmsutställningen 1897, vars fasad helt och hållet bestod av buteljbottnar.
Här kommer traditionen igen trots att arkitekterna och upphovsmännen till det nya inte hade en
aning om det.
10
Det handlar också om att våga lägga till nytt i känsliga miljöer.
Vi har de nya paviljongerna framför Grand Hotel och serveringspaviljonger framför riksdagshuset
nere på Strömparterren. Vidare är Celsings tillägg på Skogskyrkogården, det nya krematoriet, av
ypperlig klass. Världsarvet Skogskyrkogården har efter tillägget fått ett ännu större värde. ThamVidegårds nya arkitekthögskola på campus är också ett lysande exempel på hur tillägg kan öka
värdet på den befintliga miljön.
Om vi ska se historien som en resurs i utvecklingen av framtidens stad gäller det att också värna de
pregnanta inslag vi har i stadsbilden. Ett sådant är baksidan av Sturegallerian, Freys Hyrverks
byggnad. Ett pregnant inslag är också den inglasning som kom till på 1980-, tidigt 1990-tal. Detta
vill man nu ta bort och istället bygga ett intetsägande kontorshus och göra ett jättestort glastak högt
upp så att det blir som vilken sketen galleria som helst. Det här är ett olyckligt sätt att utveckla
staden, där man uppenbarligen inte tar tillvara på de värden som finns.
Man måste kunna riva, men också återanvända byggnader på ett klokt sätt. Det krävs kompetens
för att matcha befintliga byggnader med nya verksamheter. Man måste fråga sig vad ett visst hus är
bäst lämpat för. Det har man uppenbarligen inte gjort med Ostermans tillbyggnad från trettiotalet.
Det vill man nu plocka ner, man tycker att ett parkeringshus inne i staden är alldeles åt skogen. Man
vill bygga någonting nytt. Men se istället vad det huset skulle kunna vara.
I Tyskland finns exempel på liknande byggnader vilka har omvandlats till en slags bilsalonger.
Här tror jag att man på stadsbyggnadskontoret skulle behöva en ny yrkesgrupp, nämligen
arkitekturhistoriker. Vi skulle behöva fler arkitekturhistoriker som aktivt jobbar med projekt. De
kan hjälpa till att matcha befintlig arkitektur med nya behov, så att vi inte hamnar i lägen där vi
antingen river, eller bygger om hus till oigenkännlighet.
Vi måste stå upp för de arkitektoniska pärlor vi har, och inte låta dem bli brickor i förhandlingsspel.
Vissa saker måste man redan från början säga att, det här är inte förhandlingsbart. Vi måste bli
duktigare på att våga stå upp, och våga diskutera saker! Det gäller till exempel Lennart Thams hus
vid Klarabergsviadukten som faktiskt skulle ha rivits för tre år sedan om inte Skönhetsrådet sagt
stopp och belägg. Det är ett av de allra bästa och finaste husen i hela 1950-talets city.
Om vi låter historien bli en resurs kan den tillföra mervärden i våra nya miljöer. Den kan skapa en
slags resonans i vår stad om den får finnas kvar och spela mot det nya.
Låt det gamla leva kvar som en kontinuitet i samverkan med det nya. Då får vi en intressantare
stad, och på lång sikt också en ekonomiskt inte bara hållbarare stad utan kanske till och med
lönsammare stad.
11
Landskaps- och kulturmiljöanalys som underlag för
områdesplanering
Jonas Berglund, Landskapsarkitekt Nivå landskapsarkitekter AB
Det är i mellanrumsstrukturen som jag upplever stadens kvaliteter. Det är i den jag ser och relaterar
till andra människor, ser årstiderna skifta och har minnen förankrade. Min idé om staden som fysisk
plats och min uppfattning om andra människors livsvillkor formas i det offentliga rummet. Även
min självbild formas delvis i mötet med staden, i allt från oplanerade möten med vänner via småprat
vid busshållplatsen. Min hembygd, det område där jag rör mig i vardagen är Södermalm och
Reimersholme, det är Hammarby sjöstad och Kungsholmen och Gamla stan. De här stadsdelarna
har en komplex avläsbar historia, de erbjuder en väv av tät bebyggelse med anlagda parker,
vattenrum och naturområden. Det skiljer dem från andra stadsdelar. Det kan sammanfattas med
begreppet platsspecifika värden. Min hembygd har platsspecifika värden.
Topografiska kårens karta från 1861visar tydligt Stockholms grundläggande landskapliga kvaliteter.
Stockholm är en gammal stad. Jag kan avläsa hur det varierande landskapet har gett förutsättningar
för bebyggelsens utveckling. I tydliga utbyggnadsetapper ser jag stadens relation till landskapets
terräng, vattenrum och vegetation. Jag uppfattar att landskapet har gjort hårt motstånd under många
århundraden, och att formen på stadens äldre delar ger ett uttryck för detta motstånd. I ett slags
kamp mellan det byggda, och det vi kan sammanfatta som natur, har stadens äldre karaktärsdrag
växt fram. Tillsammans skapar landskap och bebyggelse en grundläggande platsspecifik karaktär
som skiljer hela staden Stockholm från andra städer.
Sedan slutet av 1800-talet har staden kontinuerligt växt och stegvis tagit sitt omland i anspråk.
Villastäder, trädgårdsstäder, smalhus-områden och grannskapsenheter kopplade till tunnelbaneutbyggnaden har succesivt infogats i Stockholms varierade landskap. Hela tiden har nya modeller
för hur staden kan växa utformats.
Ett sammanhållande element är de gröna och de blå strukturerna – vattenrum, grönska och öppna
gångstråk definierar de enskilda stadsdelarna. I Stockholm är själva landskapet, mellanrummen
mellan de byggda områden, med vegetation och topografi, i sig ett stadsbyggnadselement. Efter
hand har transportsystem och andra samhällsfunktioner förlagts till många av mellanrummen och
stadslandskapet innehåller idag en mix av infrastruktur som vägar, trafikleder, friytor, naturmark,
restytor och väl gestaltade modernistiska bostadsområden, där landskap och arkitektur är samkomponerade till en helhet. Vid utbyggnaden av ytterstaden och tunnelbanestaden togs natur- och
kulturlandskapet i anspråk och integrerades i bebyggelsen. Fina exempel på stadsbyggnad från den
här tiden är Hammarbyhöjden, Västertorp och Farsta.
Det stadslandskap som idag utgör råmaterialet för stadsutvecklingen är betydligt mer sammansatt.
Inom detta komplexa urbana nät utvecklas nya bebyggelsestrukturer med målet att skapa en flerkärnig stad genom utvecklingen av tyngdpunkter. För att dessa tyngdpunkter ska bli stad, och inte
bara bostadsområden, måste en sammanhängande mellanrumsstruktur formas, och befintliga
arkitektoniska och landskapliga värden tas till vara. Precis som den befintliga modernistiska
bebyggelsen relaterade till den lokala topografin och vegetationen, måste den nya bebyggelsen
relatera till sin omgivning. En ny sammansatt helhet måste skapas, ett nytt sammankopplat
stadslandskap.
Den rådande planeringsmodellen i staden innebär att stadsutvecklingen dels drivs inom ramen för
samlade stadsutvecklingsområden, där nya stadsdelar har ersatt och ersätter äldre hamn och
industrimiljöer, som till exempel Hammarby Sjöstad, Liljeholmen och Norra Djurgårdsstaden, dels
inom ramen för direkt markanvisning till enskilda aktörer, den så kallade Stockholmsmodellen.
I de större stadsbyggnadsprojekten, studeras och planläggs mellanrumsstrukturen, de offentliga
rummen, och utformningen av arkitektur och landskap styrs av ambitiösa kvalitetsprogram.
12
Mindre stadsutvecklingsprojekt, som drivs och utvecklas av enskilda byggherrar i samarbete med
projektutvecklare på exploateringskontoret och stadsbyggnadskontorets planhandläggare, relaterar
ofta till en begränsad situation och en mindre del av staden. Ambitionerna, kunskaper och resurser
att relatera det enskilda planprojektet till ett större sammanhang varierar starkt. Risken finns att
enskilda projektet skapar framtida låsningar i stadsutvecklingen.
Områdesplanering, som jag har uppfattat det hela, innebär en omorganisation av stadsbyggnadskontoret, exploateringskontoret och trafikkontoret. Där en grupp av planhandläggare under ledning
av en områdesstrateg i samarbete med trafikplanerare och landskapsarkitekter på trafikkontoret och
exploateringskontoret gemensamt utvecklar ett större avgränsat område. Planeringsmodellen kan
skapa goda förutsättningar för ett planeringsmässigt helhetstänkande.
Medlet för att uppnå stad med platsspecifika värden, stad med utgångspunkt i den komplexa urbana
stadsväven, är en sammanhållen landskaps- och kulturmiljöanalys.
Målet är att all områdes-planering ska utgå från en plan för stadslandskapet i sin helhet. I den ska
ingå både landskaps-element och en konkretiserad plan för områdets sammanhängande mellanrumsstruktur, och en struktur för offentliga rum och stråk. Om vi önskar och vill uppnå en platsspecifik och komplex stadsutveckling måste landskaps- och kulturvärdena ges högsta prioritet i
planeringen. Vi har inte råd att misshushålla med den resurs som landskaps- och kulturmiljö
erbjuder. Platsspecifika stadsdelar och attraktiva boendemiljöer kräver generösa offentliga rum för
att locka kompetent och välutbildad arbetskraft. Fungerande offentliga rum behövs för att klara
integration och social hållbarhet.
Framför allt behövs landskaps- och kulturmiljöanalysen för att förstå en plats identitet och för att
kunna nyskapa platser med platsspecifika förtecken.
Jag skulle vilja bjuda er på två av mina favoritprojekt. De är inte svenska. Det ena ligger i Zürich
och det andra i Bordeaux. Det är två projekt som utifrån platsens historia och landskapets
förutsättningar bygger vidare på sin historia och utvecklar helt nya uttryck för två platsbildningar.
Det första är Place de la Bourse i Bordeaux. Det är en vattenanläggning, ett stråk av offentliga
rum och parker, som ligger mitt framför centrala Bordeuax’ historiska kärna. Intill floden Garonne
har en vattenspegel stor som två fotbollsplaner skapats. Den här platsen är en gigantisk
manifestation i en fransk monumental anda men ger också möjligheten att uppleva platsen, med den
tunna vatten-filmen, ungefär som man upplever en promenad på en sandstrand. Här lockar den
monumentala platsbildningen människor att ta av sig skorna, ta av sig strumporna och leka och få
en otroligt sinnlig och taktil upplevelse mitt inne i den historiska kärnan av Bordeaux.
Det andra exemplet på platsspecifik gestaltning med utgångspunkt i landskap- och kulturmiljö är
MFO-Park i Zürich. MFO-Park i Zürich är del av ett stadsutvecklingsprojekt av äldre industriområden där ett helt kvarter har blivit en park. Inom det här kvarteret fanns tidigare en industribyggnad. Byggnadens uttryck i stål och smide och skala är översatt till en gigantisk park i tre plan,
översållad med klätterväxter. Platsens historia är här en utgångspunkt för nyskapande.
Jag vill utmana politikerna i Stockholm att efterfråga stad och inte bara bostäder.
Jag vill understryka att stad är mellanrum och att det gäller att efterfråga mellanrumsstrukturen i
stadsplaneringen. Platsspecifika kvaliteter skapas i mötet mellan historia, landskap och bebyggelse.
Jag tror att det är viktigt att man från politikens håll efterfrågar värdebeskrivningar av landskapsoch kulturmiljö, och att man försöker utnyttja de möjligheter som dessa kvaliteter kan ge.
Områdesplanering är en möjlighet att skapa helheter men det krävs ett planerings-instrument på
mellannivå, ett nerskalat planeringsinstrument, en slags landskapsplan för att klara helheten.
13
Personliga reflektioner
Pelle Björklund, VD Svenska Bostäder och Stadsholmen
Välkomna till Svenska Bostäder! Bryggarsalen, där vi befinner oss just nu, är en av de fastigheter
som Svenska Bostäder förvaltar. För inte så länge sedan renoverade vi byggnaden som har fortlevt
långt efter det att bryggeriverksamheten avvecklades. Jag minns när de stora kopparpannorna stod
här i bryggsalen, det var fantastiskt, men svårt attanvända. Nu är Bryggarsalen renoverad till en
oerhört flexibel lokal som klarar av allt från akademiska övningar till rockkonserter. Det är den
typ av lokaler som behövs i en stad!
Mitt perspektiv är byggherrens. Det är vi som måste hantera de planeringsförutsättningar som finns
för att förverkliga planerna. Jag tänker till och med nämna något så läskigt som pengar. Ska ett hus
bli byggt så måste någon betala för det. Ska någon betala för det så brukar man ofta vilja ha någon
slags avkastning för det. Till och med ett sådant bolag som Svenska Bostäder, som ägs av Stockholms Stad, måste också ha plus på sista raden. Det blir inget byggt om ingen är beredd att satsa
pengar. Det måste man förhålla sig till.
Jag älskar städer och har funderat på: Vad är det som gör att man älskar städer, denna av människan
skapade miljö? Jag tror att det måste finnas ett samspel mellan den byggda miljön och livet mellan
husen. Det måste finnas liv, butiker och kulturella verksamheter. Det måste finnas människor som
befolkar platsen. Det gäller att få samverkan mellan de olika delarna och det är lättare sagt än gjort.
Det finns knappast något bättre exempel i Sverige på områdesplanering än Vällingby. Man började
med ett obefolkat gärde där man hade en vision om att bygga den goda staden, ABC-staden. Man
såg till att skapa infrastruktur, tunnelbana och ett centrum. Högre bostäder markerade centrum med
omgivande bebyggelse karaktäriserad av radhus och villor. När det stod klart invigdes Vällingby av
Kungen och för säkerhets skull flyttade den kommande statsministern, Olof Palme, dit. Det var en
symbol: den nya staden var för en intellektuell medelklass att bo i.
Det som inte fungerade enligt planerna var arbetsdelen. Arbetsplatserna blev aldrig riktigt så
många som man hade tänkt sig. Detta tror jag är en viktig planeringsförutsättning: man bosätter sig
inte där man arbetar. De som arbetar i Vällingby bor någon annanstans, och tvärt om. Det är ett
ganska tydligt mönster som präglar vår stad och gör att pendlingssituationen blir allt mer
komplicerad. Man reser kors och tvärs men bor där skolor, socialt nätverk, barnens lekkamrater osv
finns.
Hur ska man då hantera en så stor anläggning som Vällingby Centrum idag? På 1950-talet hade
Vällingby en ganska stor befolkning vilken sedermera glesats ut, samtidigt som köpmönstren
förändrats. Vällingby centrum höll på att tyna bort, köptrogenheten försvann och omsättningen
dalade. Butiker började stänga och det fanns en stor risk för att köpcentret skulle försvinna. Svenska
Bostäder funderade över olika lösningar, men istället för att dutta och bygga på lite överallt, behöll
vi i stort sätt hela den struktur som fanns från 1950-talet och valde att göra tillägg. Arkitekt Gert
Wingårdh ritade en kompletterande byggnad, i samma anda som befintlig bebyggelse, och nu börjar
investeringen betala sig med en relativt bra tillväxt. Det är vi glada för.
Vi är ännu gladare för är att vi utöver den kommersiella sidan även börjar få tillbaka kulturen till
Vällingby. Vi återöppnar Trappan till årsskiftet med ett nytt koncept och Stockholms Stadsteaters
filial. Trappan har återställts till i princip ursprungsskick, men med ny teknik och tillgänglighet.
Nästa stora planeringsprojekt är miljonprogrammets upprustning. Vi säger miljonprogram lite
slarvigt och så tänker vi på Husby, men Järvafältets bebyggelsetyp utgjorde ungefär en tredjedel av
miljonprogrammet, resten var radhus och trevåningshus runt om i Sverige. Husby är en väldigt
viktig stadsdel för Svenska Bostäder. Det har tidvis varit traumatiskt och knepigt. Där upplevde jag
14
en av de mest absurda situationerna i hela mitt liv i samband med att kravallerna pågick. Dagtid
pågick inga kravaller, allt var lugnt, gatustånden och torghandeln pågick. MEN det fanns en utbränd
bil som gatukontoret inte hade hunnit köra bort, och framför just den bilen stod internationella TVteam och kamerateam på kö för att filma.
Svenska Bostäder började arbeta med Husby för ganska länge sedan, före min tid, och då gjorde
man fel. Då hade man en idé om att förändra stadsdelen genom gentrifiering, det vill säga riva och
bygga nytt med annan hyra och utformning. På det sättet, genom att byta ut halva befolkningen,
skulle stadsbilden bli trevligare och gladare. Effekten blev snarare den motsatta, med upprörda
känslor och bokstavlig tomat- och äggkastning. Man tvingades ta tre steg tillbaka och tänka om och
försöka göra rätt. Utgångspunkten måste vara att betrakta stadsdelens egna invånare som en tillgång
och inte som en belastning. Idag har vi köer till alla våra bostäder i Tensta, Husby och Skärholmen.
De stadsdelar som kusinen från landet har hört ska vara alldeles förskräckliga är faktiskt stadsdelar
med långa köer. Inte minst Husby har en väldigt stark självkänsla. De boende brinner för sin
stadsdel. Vi tänkte om och sa: Vi måste arbeta tillsammans med våra boende och inte emot dem.
Nu har vi byggt om över hälften av alla hus i Husby. Det krävs att vi kommer överens med alla
boende och vi gör det i ”99,2 procent” av alla fallen, jag tror det är 4 av 1000 som vi inte har
kommit överens med och det är en god stämning. Sedan ska jag inte vara överdrivet positiv, det
finns problem där också. Det finns droger och andra bekymmer, men vi är överlag ganska bra
överens med våra boende. Det är en grund.
Nästa steg var att renovera och lyfta Husby centrum. Hur skulle vi göra då? Vi skulle ha kunnat
anlita arkitekter som ritade något storstilat och flott, men det gjorde vi inte. Vi ville ha en dialog
med handlarna och de boende och öppnade ett litet ritkontor på torget i Husby. En del projektering
pågick där och det gick att komma dit och prata med dem som jobbade med det. Vår ambition var
att göra ett bra centrum för de boende, men inte konkurrera med Kista. Vi vill ha närservicen, och
bygga ett nytt bostadshus som troligen blir rätt högt. Ett högt hus kan ge självkänsla åt Husby
centrum. Det säger att det finns något här också, inte bara i Kista.
När ett stort fastighetsbolag som Svenska Bostäder nu ska bygga över tusen lägenheter om året
gäller det att inte bli fartblind utan att bygga sådant som blir omtyckt även i framtiden. Då är det bra
att ha erfarenheter ifrån Stadsholmen med sig.
Stadsholmen är ett ganska litet bolag, men med 1700-tals hus i fastighetsbeståndet ges perspektiv
på långsiktig fastighetsförvaltning. Stadsholmens uppdrag är dubbelt. Vårt kulturhistoriska uppdrag
är att se till att husen förvaltas på ett bra sätt för framtiden, men de skall även fungera för bostadsändamål, olika verksamheter, butiker, kontor och träfflokaler. Då dessa två mål ska förenas innebär
det att huset måste förändra, men lösningarna skall ske med stor hänsyn till husens befintliga
förutsättningar. Det går igen från de små röda husen i Vitabergsparken till stadspalatsen.
Det är spännande att se hur de gamla husen har klarat förändrade användningssätt genom
århundradena och nu lever vidare. Det är en bra erfarenhet att ta med sig, även i nyproduktion och i
förvaltningen av det stora bestånd av vanliga bostäder som vi har.
15
Arkitektur Stockholm och utbyggnaden av staden
Karolina Keyzer, stadsarkitekt Stockholms stad
Jag har varit stadsarkitekt i Stockholm i fem år. Under de fem åren har diskussionen om byggande i
staden förändrats. Nu är det inte längre en fråga Om vi ska bygga, utan frågan är Hur?
Stadsbyggnadskontoret har skiftat fokus från Arkitektur Stockholm och Promenadstaden till att nu
prata om Helhet. I Arkitektur Stockholm sågs arkitekturen som ett verktyg för att bygga det man
ville ha. Fokus flyttade från form och färg till vilka funktioner som faktiskt behövdes. Hur ska en
byggnad tillföra en funktion till en plats? I Promenadstaden låg fokus inte längre på stadsbild utan
stadsliv. Nu pratar vi om helhet. Hur ska staden hänga ihop? Vad är det för stad vi ska bygga? Vad
är då Stockholm? Det är i dessa funderingar kring identitet vi måste börja. Vad är det för stad vi
har? Vad är det för stad vi vill ha? Vad behöver vi för att den ska fungera?
Vi fick lära oss av Roger Mogert att vi står inför en trettioprocentig ökning av byggandet på femton
års sikt. Femton år är inte lång tid. Då är det just mellanrummet, de offentliga rummen som vi får
fokusera på. Vad är en stad? Man kan säga att det är en konfliktyta, men det är också en friktionsyta, det är en plats som vi ska dela på. Jag skulle vilja prata mycket mer om aktivitets-driven
stadsplanering. Vad som får plats och vad vill vi ha. Är det ett problem att det är lite trångt, eller är
det faktiskt också trevligt? Vi har inte oändligt mycket plats längre. Vi får samsas och
dubbelutnyttja alla ytor.
Vi växer med femtio personer om dagen. En tredjedel är våra barn och barnbarn, det vill säga
familjer som växer, som redan bor här. En tredjedel flyttar hit från övriga landet. Och den sista
tredjedelen kommer någon annanstans ifrån. Just nu kommer det femtio personer extra till staden
varje dag. Det är de ensamkommande flyktingbarnen.
140 000 nya bostäder ska byggas fram till år 2030. Om målet är 40 000 fram till 2020. Frågan är
då om vi ska bygga hus eller bygga stad? Och för vem ska vi bygga? Miljonprogrammet var inte
bara dåligt, delar av det var jättebra. Vi byggde faktiskt hus. Folk fick någonstans att bo. Men det
som var dåligt får inte upprepas. Detta kräver kunskap och diskussion. Mina Danska kollegor talar
om ”Mending Modernist Mistakes” – de misstag som gjordes under modernismen ska inte
upprepas, de ska lagas.
Vision 2030, med namnet Ett Sockholm i Världsklass, kom 2007. Den var en beställning till oss
tjänstemän. Den följdes av översiktsplanen Promenadstaden som var vårt svar och berättade hur vi
ska gå till väga. Nu tas det fram en ny vision. Den kommer inte att bli helt ny, den kommer snarare
att bli en förändring. Vad vet jag, kanske blir mindre tal världsklass och lite mer fokus på
människor? Den stora nyheten med Promenadsstaden var att den utgick från människorna och
behoven. Översiktsplanen innan var mer som ett kunskapsdokument, där låg fokus på byggnader
och topografi. Tillskottet med människan är väldigt viktigt.
Visionen är den politiska bedömningen och översiktsplanen beskriver för staden hur vi ska samla
våra resurser. Genom åren har översiktsplanen dessutom fått ett antal tematiska tillägg. Till exempel
Framkomlighetstrategin som skiftar fokus från bilen till människan. Dessa tematiska tillägg har
betytt oerhört mycket för planeringen i Stockholm. Förhoppningsvis samlas de nu ihop i den nya
översynen översiktsplanen. Jag hoppas att den inte blir omgjord från början utan att vi fortsätter på
det vi har, det vi stolt kallar ”rullande stadsplanering”.
Ny infrastruktur innebär inte bara att Stockholms delar sammanlänkas utan också att staden
kopplas ihop med grannkommunerna. När vi arbetar kring en infrastruktur måste vi utgå från
helheten och ta ett helhetsgrepp. Detta definierar om Stockholm och översiktsplanens tyngdpunkter.
Det kräver att alla platser som byggs ut utifrån sina egna förutsättningar och sin egen identitet.
16
I översiktsplanen ingår olika strategier för stadens utveckling. De kan sammanfattas i fyra punkter:
Vi stärker centrala Stockholm, satsar på de attraktiva tyngdpunkterna, kopplar samman stadens
olika delar, och främjar en levande stadsmiljö – allt det här handlar om helheten. Det här jobbar vi
aktivt med. Det finns många exempel på aktuella projekt:
 Norra Djurgårdsstaden blir en ny tät stadsdel, det blir det nya Stockholm på något vis. Det
ligger vid vattnet och definierar om staden. De projekt som vi har sett där har frimärkat sig
fram tills nu men de kommer så småningom att bilda en helhet, där helheten är själva
utgångspunkten och där mellanrummen styr. Det är platsens identitet som styr vad som
byggs. Det är den man utgår ifrån. Det är viktigt att man kan röra sig lätt mellan områdets
olika delar. Biltrafiken får inte fungera som barriär.
 Hagastaden är en annan ny, tät stadsdel som börjar byggas nu på det infrastrukturella locket
som ska koppla ihop Stockholm med Solna. Det är ett tydligt exempel på sammankoppling
av en kommun med en annan. Från att ha varit en trafikinfarkt blir det här nu en värdefull
del av staden. Man kan diskutera om det här blir bra eller dåligt eller så kan man engagera
sig för att det ska bli så bra som möjligt. Det är det vi försöker göra nu när området
förverkligas bit för bit. De höga tornen har förändrats oerhört under planeringens gång. De
har gått från att vara någonting som skulle se ut som något, till att faktiskt bära funktionen
bostäder. Det är en otroligt stor kvalitetsskillnad i det. Här är det funktionen som har fått
styra arkitekturen.
 Söderstaden har en enorm potential. Det går att bygga tillsammans med det som redan finns,
det är nyckeln. Då har man ledtrådar från alla tider och krav på det nya. Att riva historien
här och bygga så högt som möjligt är inte utgångspunkten, det är precis tvärtom.
 Hammarby Sjöstad är ett fantastiskt projekt som är byggt med helhetstänkande. Vad gjorde
vi rätt där? Vad gjorde vi fel där? Tog vi kanske bort lite för mycket av identiteten som
fanns?
 De nya paviljongerna framför Grand Hotel är en fantastisk pärla. De visar att liten
arkitektur också kan vara fantastisk. De två plåtslagarna bakom de nya paviljongerna har
gjort ett mästerstycke, det är helt fantastiskt. Det visar vad man kan göra om man vågar
förändra en sådan svår miljö som en hamn. Att ge sig på det allra bästa och bygga någonting
där, det är en utmaning.
 Rinkeby är bland de mest inspirerande miljöer man kan åka till och vara i nu. Nu har de som
bor där börjat stanna, man vill inte flytta, man börjar istället engagera sig i områdets
utformning som till exempel i hur Rinkebystråket ska fungera.
 Vi får se var Nobelpriset delas ut om några år, om det blir ett Nobelcenter eller inte. Folk
tycker olika om det. Jag tycker det är ett rätt bra projekt som passar bra på sin plats, men vi
tycker olika.
17
Alla planer blir inte förverkligade.
Planerna har sett olika ut i staden. 1861 fanns en idé om att städa upp i Gamla Stan, en stadsdel vi
absolut inte rör idag. Aspudden, PO Hallmans fantastiska planer, hur skulle de ha sett ut om de
blivit byggda och förverkligade? Österleden, hur skulle det ha varit om vi hade fått den som den
planerades 1948? Det är viktigt att se på historien och fundera på hur man tänkte och hur det hänger
ihop med hur vi har det idag. Trafikplan 1960 är också fascinerande. Där fanns tanken att staden var
i vägen och att vägarna skulle fram. Så tänker vi inte nu. Jag tycker att det är ganska mycket som
har blivit bättre. Cityplanen 1967 förändrade helt vår syn på planering och har säkert ställt till en
massa, men den har också lärt oss en massa. Att jämföra den med de nya stora projekten i City, är
för mig oerhört intressant.
Det mesta av det som byggs idag har ändå en hög ambitionsnivå. Och mycket av det som har byggts
har prisats. Ibland kan jag tycka att vi är dåliga på att berätta och lyfta fram det vi gör som faktiskt
är bra.
 Sienapriset gick till Vassparken i Hammarby sjöstad. Det är en fantastisk plats, där man
känner naturen mitt inne i stan.
 Vasaparken och dess hoppberg är ett exempel på hur en liten stadspark kan ta emot alla. Den
delar inte upp besökarna, där är alla överallt, precis så som det ska vara.
 Rosenlundsparken fick solstolar och de används vinter, vår, sommar och höst. Här sitter det
folk jämt. Det är otroligt enkelt. Ställer man ut en stol i vårt offentliga rum, då blir den
använd. Jag tycker att vi skulle kunna ha tusen Stockholmsstolar på stan, och försvann dom
får vi ställa ut tusen till.
 Hornsbergs strandpark har blivit en favoritplats för tusentals stockholmare.
 Kasper Salin-priset 2013 gick till det fantastiska krematoriet på Skogskyrkogården.
 Den nya Arkitekturskolan som nu invigs är ett tillägg i den gamla miljön som både lyfter
och förändrar användningsområdet av hela KTH.
Jag hoppas att nästa gång ha ännu fler exempel på hur vi har jobbat, inte bara med hus, utan med
helheten.
18
Frågor
Publik – Ni tyckte att det nya Continental var finare än det gamla. Jag kan med tvekan hålla med.
Det nya huset är så överdimensionerat att man förlorar ljus mitt i centrala Stockholm. Det sägs att
all offentlig makt utgår från medborgarna. Men 20 000 namnteckningar har lämnats in som protest
mot utbyggnad i Hammarbyskogen, och ändå ska det byggas. Är det i verkligheten så att all makt i
Stockholms byggande utgår från byggbolagen, handelskammaren och tjänstemännen?
Karolina Keyzer– Det finns bara en sanning om vilka som bestämmer i Stockholm och det är
politiken. Det är mitt svar till dig. Vi jobbar med beslutsunderlag. Vi tjänstemän på stadsbyggnadskontoret bygger inte husen och vi driver inte byggprojekten. Vad vi gör är att hjälpa till med att få
fram beslutsunderlag och vi försöker få ihop det ena projektet med det andra. Men de som
bestämmer i Stockholm det är politikerna.
Martin Rörby – En kommentar till det här med Continental: visst är huset högre än tidigare, men
det har fasader i ljus sten och glas, vilket innebär att ljus reflekteras på ett sätt som också ger liv åt
norrsidan, något det gamla hotellet inte gjorde.
Publik – Varje plan jag ser är dålig för barnen. Vad tänker ni göra för att barnen ska komma i
fokus? Det är viktigt att de får röra på sig fysiskt och se olika omgivningar. Och den dialog det
talas om är totalt meningslös så länge man delar ut markanvisningar till olika byggherrar innan
dialogen kommer igång. Det måste ändras. De som bor i området känner vad som är dåligt och vad
som är bra. Gör en omvänd ordning. Inte markanvisning först, utan analys och dialog först. Vad
säger ni om det?
Karolina Keyzer – Vi ser att planeringen för barnen inte har stått i centrum. Vad vi kan göra är att
se till deras behov vid stadsplaneringens start. Var ska förskolan vara, hur ska vi kring den? Jag
kanske inte har något bra exempel än, men om några år hoppas jag att vi har det.
Det är vår utmaning just nu.
Monica Andersson – I tidigare epoker i Stockholms historia byggde man skolor av hög kvalitet
ritade av de främsta arkitekterna.
Pelle Björklund – Tittar man på sifforna över hur mycket vi måste bygga i Stockholm, så är det
stora bekymret att det går för långsamt. Svenska Bostäder har flera planer som har fått fira 10årsjubileum innan vi har fått spaden i backen. Det är ett bekymmer. Om det tar så lång tid från det
att man börjar ett projekt tills dess att man börjar bygga hinner planeringsförutsättningarna ändras
tre gånger under resans gång. Det i sin tur gör att det blir dyrare att bygga. Ska vi klara av det här
måste vi ha ett högre tempo. Nu menar jag inte att man ska skippa allt vad inflytande och samråd
handlar om, jag är en varm vän av det, men det behöver inte ta tio år. Jag tror att vi måste slakta en
del heliga kor. Jag tycker att vi har för mycket citynära granskog i Stockholm. Jag tror att vi mycket
väl kan bygga ut delar av den och skapa mer stadsmiljö och mer parklikt istället för stora skogar. Ett
av de dummaste beslut man har gjort i Stockholm var när man gjorde naturskyddsområde av Sätraskogen. Vi närmar oss en punkt då vi måste fundera på hur man gör det, för annars bygger man på
varenda snutt i vartenda bostadsområde som finns, och då blir det inga kvadratmeter kvar till några
barn.
Publik (Björn Ljung) – Jag är gruppledare för Folkpartiet i stadsdelsnämnden. Trots Folkpartiets
tjat så har vi inte fått fram den sammanhållna planen för utvecklingen av city, Vision City, som
kommunfullmäktige har beslutat om. Det är obegripligt att vi ser projekt på projekt där
fastighetsägarna styr det som ska byggas ut i city. Stadsplaneringen i Stockholm ska skötas av
19
staden, inte av fastighetsägarna. Hur ska vi få fram den här visionen för city, när det har tagit så
lång tid och det fortfarande inte är gjort?
Karolina Keyzer – Man borde göra city till ett område. Och planera det området så vi äntligen får gå
in och prata om analyser om vad som passar var. En helhetsplanering där, det finns ingenting jag
hellre skulle vilja bidra till, men då behöver vi få planera det som ett område och inte bit för bit.
Gör det till ett område och ett projekt. Skicka in det som en beställning till oss så finns vi där.
Publik (Björn Ljung) – Jag uppfattade att Vision City var en sådan beställning…
Martin Rörby – Jag instämmer med det som Karolina säger och tiden är nu mogen. I Skönhetsrådet
tjatar vi om att man måste ha den här övergripande bilden av vad man vill. Inför det som är på gång
att hända, vid Sergels Torg, direkt i kärnan, är det helt enkelt så att nu måste man sätta ner foten. Ta
det principiella varvet först innan man går vidare med de enskilda fallen.
Publik – Varför lyfter man fram Hammarby Sjöstad som ett gott exempel? Så vitt jag begriper är
det utifrån barnsynpunkt en katastrof. Alla barn i Hammarby Sjöstad är i Hammarbyskogen som nu
planeras att bebyggas. Jag är förvånad över att ingen har nämnt ordet ”Klimat”. Det som behövs i
Stockholm är mindre hårdgjord yta och inte mer. Hur ser ni på klimatförändringarna? Ingen har
nämnt någonting om skyfall, eller grönområden som ska ta upp vatten och sådana saker.
Pelle Björklund – När det gäller klimatfrågorna står det väldigt högt upp i all planering, det är en av
de viktigaste frågorna vi har. Stockholm stad har en av de hårdaste energiförbrukningsnormerna
som finns. Det gäller även ombyggnader. Vi har en och en halv hektar på Järva som vi bygger om
nu, som är en av de största solcellsparkerna i norra Europa. Där är Stockholm väldigt långt framme.
Jag måste vända mig mot åsikten att det är för mycket hårdgjord yta i Stockholm. Stockholm är ur
ett internationell perspektiv en synnerligen glest bebyggd stad. Jag har mitt kontor i Vällingby och
jag ser Globen från mitt kontor. Det kan inte finnas någon plats i Sverige som är mer tätbebyggt än
den mellan Vällingby och Globen, och ändå är det bara träd mellan Globen och Vällingby. Kom
inte och säg att Stockholm är en tätbebyggd stad. För att vara en storstad är det en synnerligen gles
stad.
Diskussion
Monica Andersson – Många frågor har berört mellanrummen och grönstrukturen. Hur ser ni på
utvecklingen av Stockholms landskap, mellanrummen mellan husen och strukturen? Hur ska vi
förvalta den i den utbyggnad som Stockholm står inför?
Jonas Berglund – Jag kanske ska gå i polemik mot Pelle Björklund, för jag tycker att du är lite
gammaldags i ditt tänkande. Just att peka på Sätraskogen så polemiskt. Mitt förslag är att man gör
en noggrann analys av hur staden kan utvecklas. Att man försöker tänka i ett helhetsperspektiv. Det
innebär att man då och då kommer att ta både natur och park i anspråk, men att man likaså tar
trafikytor, mellanrum och lågkvalitativa utrymmen i anspråk för att bygga staden. Det går inte att
säga att vi inte ska ta park och natur, eller att vi absolut ska göra det. Poängen med områdesplanering är att utgå från en lokal analys som kan identifiera potentialen i det lokala landskapet,
vilket ger mycket bättre kvalitet. Det finns inte en lösning eller en princip som kan leda fram till en
stadsutveckling, utan den måste vara noggrant lokalt studerad och analyserad. Det är min poäng.
Karolina Keyzer – Jag håller med om det. Man kan inte planera en helhet i staden utan att ta
hänsyn till de förutsättningar som finns. Jag menar att vi har lämnat situationen där vi hade en
expert-lösning som från ett håll sa – det här är rätt och det här är fel. En arkitekt som inte jobbar
20
med en landskapsarkitekt kommer inte hela vägen fram. Hammarby Sjöstad tycker jag är ett bra
exempel. Där har vi byggt mycket tätt, med hög ambitionsnivå och ett helhetsperspektiv. Men vi
har inte gjort allting rätt. Vi måste ta reda på vad det var som inte blev rätt och vad som inte passar
den beställning vi har idag. Inte för att peka på det som är fel, utan för att ta med det som är bra och
arbeta vidare med det. Barnperspektivet är ett exempel. Man måste också planera för det oväntade.
Det kan hända saker i världen, både regn, och förändrade förutsättningar. Då ska arkitekturen jobba
med en struktur som kan ta emot det.
Martin Rörby – Den konfliktsituation vi har i Stockholm idag har att göra med att vi är väldigt
sent urbaniserade i Sverige. Om man jämför med kontinentala Europa och andra delar av världen
har vi blivit stadsbor ganska sent. Vi har en vurm och längtan efter det gröna. Det finns en
förklaring till att vi har den här konfliktsituationen. Men det är lyckligt att den stora ytterliga
utvecklingen av Stockholm kommer nu och att den inte kom för 25 år sedan. Idag är de här
klimatfrågorna på bordet. Det finns en kunskap om dem och man kan inte ignorera dem. Vi har nu
möjligheten att bygga och samtidigt ta vara på och tillföra ny grönstruktur. Det handlar inte om att
vissa ställen absolut inte får röras, tvärtom tror jag att det handlar om att planera med det gröna i
staden. Det är gynnsamt att vi har det här läget nu, därför att kunskapen finns och medvetenheten
finns.
En kommentar om det här med barn och stad: Det är lätt att tolka det som att barn och stad inte
går ihop, att barn älskar land. Det gör de också, men jag har själv en kille som precis har fyllt 6 år
och det finns ingenting han älskar mer än parkour; att hoppa omkring på murar och på annat som är
stadens element. Vi ska inte vara så himla rädda och tro att en delvis hårdgjord stad är en dålig
miljö för barn. Det finns någonting lockande i den också, precis som i det gröna.
Monica Andersson – Laila Reppen lyfte fram både goda och dåliga exempel på tillägg och tog upp
Attefallshus. Vad får det för konsekvenser om man oplanerat, släpper ner sådana här hus i trädgårdsstäderna? Det är ju en sammanhållen kulturmiljö. Vad riskerar vi att få för framtid med en
sådan utveckling?
Laila Reppen – De tomter vi har i trädgårdsstadsområdena är förhållandevis små. Risken kan vara
att det inte är familjer som bor där som bygger husen utan att det är någon som köper upp en tomt
för att lägga till Attefallshus, för att sedan bilda en bostadsrättsförening. Det är konsekvenser som
vare sig planerare, politiker eller de boende har någon möjlighet att styra över.
Monica Andersson – Det blir raka motsatsen till områdesplanering.
Martin Rörby – Under mina år på Skönhetsrådet uppmärksammade vi hur de gamla planerna för
många av trädgårdsstäderna är grovt formulerade. De möjliggör en typ av exploatering som de som
skrev planerna en gång i tiden aldrig avsåg. Vi har sett en del avskräckande exempel där man har
köpt villor vilka rivits och ersatts med så kallade parhus. Där måste staden ta initiativ och se över
planerna. Nu kommer man inte åt Attefallshusen den vägen, men annat. Man måste uppdatera
planerna så att man omöjliggör denna typ av exploatering. Så som det ser ut idag är det här fullt
möjligt.
Monica Andersson – Pelle Björklund, du pratade om miljonprogramsområdena. Segregationen är
ett väldigt tungt arv i stadsbyggandet. Hur ska vi tillvarata den här nya situationen till att läka
staden och komma bort från segregationen?
Pelle Björklund – Det är sådant som tar åtta timmar att diskutera. Det är kanske en av de största
utmaningarna vi har i staden. Det är inte bara att bygga nytt. Det handlar om att få staden att bli En
och inte en uppdelad stad. Vi har en stark segregation på Järvafältet och andra ställen, men segregationen är ännu större där vi är nu, alltså i innerstadsreservaten av övre medelklass. Vi har
21
många vattentäta skott mellan de olika stadsdelarna, men det händer saker. Nu läker vi ihop Solna
och Stockholm. Vi har också exempel som Annedal och Sundbyberg. Jag tror att det kommer att
hända på fler ställen. Sen tror jag inte att man får blunda för att vi har en slags integrationsmyt, att
alla ska bli som jag till exempel, som kommer från Katrineholm. Men alla kommer inte bli som jag,
vi kommer att få en befolkning i Sverige som är svensk men med sina rötter på andra ställen. Jag
tror inte att Rinkeby kommer att bli som Katrineholm någonsin, eller ens som Farsta. Men Rinkeby
har sina kvaliteter, goda kvaliteter, men på ett annorlunda sätt. Det tror jag att man måste bejaka.
Martin Rörby – Vi lever i en situation, där vi är kvar i ett gammalt tänkande, när vi försöker ta
hand om de här utsatta stadsdelarna. Jag längtar efter den dagen när det mångkulturella samhället
också avspeglar sig i en slags cross-cooking i vår stadsplanering och arkitektur. Där är vi inte riktigt
än, men vi kommer att komma dit. Den dagen vi kan släppa fram det, kommer att leda till en enorm
injektion inte bara åt de här nya stadsdelarna utan åt staden som helhet. Det kommer att vända upp
och ner på vad som är attraktivt och inte attraktivt. Det finns en potential här som vi ännu bara anar,
men som vi förhoppningsvis kan få se resultat av.
Jonas Berglund – Jag vill verkligen säga att jag instämmer med föregående talare. I översiktplanen
Promenadstadens tyngdpunkter finns det en möjlighet att utveckla stad med nya förtecken, men
också att acceptera att befolkningen varierar mellan stadsdelarna. Om vi har sociala förutsättningar
eller hälsotal som varierar, då är det inte acceptabelt, men det är en annan sak om det finns en form
av segregation där man bor med dem man gillar och känner sig samhörig med. Då tycker jag att det
kan bidra till att staden blir en mer attraktiv miljö, att det blir roligare att röra sig mellan olika stadsdelar. Som du säger Martin Rörby, kunde detta ge avtryck i utformningen både av utemiljö och
arkitektur så vore det fantastiskt.
Karolina Keyzer – Det där är det enskilt viktigaste vi har att göra just nu i Stockholm. Man kan
fråga sig om man bygga mot segregation? Då blir det viktigt med en mänsklig skala, hur man kan
gå från ett ställe till ett annat, hur man kopplar ihop staden så att det inte finns osynliga gränser där
man känner sig ovälkommen. Att man bygger bort dem rent fysiskt. Det tror jag att man kan göra,
det finns goda exempel på det. Och vet vi att det går, då måste vi göra det. Det är den enskilt största
utmaningen vi har. Och det här handlar inte om framtid. Vi lever redan i en stad som är mångkulturell. Vi har den här situationen nu. Då är det offentliga rummet helt enkelt nyckeln. Får vi plats
att vara? Om du får göra ditt och jag får göra mitt och vi kan ha både konfliktytor och friktionsytor
men ändå vara trygga – Då har vi kommit någon vart.
Monica Andersson tackar deltagarna och avslutar med orden:
Det gäller att alla kan mötas i det offentliga rummet.
Folk har alltid bott uppdelat men i stenstaden var husen sammanlänkande. De fattiga bodde i
gårdshusen och de rika i gathusen, men man möttes på gatan. Nu är bebyggelsen uppdelad.
Bebyggelsen ligger som på öar och det handlar om att sammanlänka dem. Det finns exempel där
man har försökt bygga mötesplatser. Det har man gjort i Malmö mellan Rosengård och den gamla
staden, men de används inte så som planerarna har tänkt. Det ställer väldigt stora krav på att
bygga offentliga rum av hög kvalitet där alla vill mötas.
Kvaliteten är en oerhört viktig aspekt.
22