39 Nyanser – Nille Nilsson

39 NYANSER AV DÖD
Skrönor om världshistoriens märkligaste dödsfall
© Nille Nilsson, 2015
https://nillenilsson.wordpress.com
ISBN 978-91-637-7902-2
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Förord
Jag tänkte hålla det här kort. Eller försöka, i alla fall – jag har en tendens att
babbla på. Hursomhelst skrev jag den här boken under perioden februari – juni
2014, utan någon riktig tanke alls med det hela. Sedan den blev färdig har den
bara legat och skräpat, och det var först i slutet av januari det här året (2015)
som jag kom på att det faktiskt är bra onödigt om den bara ligger och samlar
damm (bildligt talat: elektroniska dokument samlar sällan damm).
Man frågar sig kanske hur man får för sig att skriva en bok med skrönor
om folk som dött på konstiga sätt till att börja med. Det är en befogad fråga.
Följaktligen frågar man sig kanske också: ”Går han runt och tänker på döden
hela dagarna, är det därför?” och ”Behöver du vård, Nille? Är det här ett rop
på hjälp? Försöker du säga oss något?”
Dessa frågor (om än kanske inte fullt lika trevliga) är också befogade.
Och eftersom jag gillar antiklimax är det mitt höga nöje att berätta att jag
faktiskt inte har en aning (vad gäller inspirationen till boken alltså, vad gäller
mentalhälsan skulle jag säga att den är i gott skick). Däremot har jag alltid
gillat listor. Och historia. Och fascinerande levnadsöden. Förmodligen möttes
dessa intressen i något mörkt skrå i mitt inre, pussades och hade sig, och
avlade fram det oheliga kärleksbarn jag döpt till ”39 nyanser av död” (vars
titel anspelar på möjligen populärare ”50 nyanser”-böckerna, och antalet
kapitel i den här, om man nu funderar).
Man undrar kanske också varför jag valt att skildra alla dessa öden med
humor, av alla saker. Humor och döden är ju inte riktigt så där jättebesläktade,
menar jag.
Jag vet inte. Kanske behöver jag hjälp ändå.
2
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
39 NYANSER AV DÖD
Innehållsförteckning
Drakon: Lagskribenten som höll ett alldeles för bra tal ..................................... 5 - 6
Pausanias: Generalen som hittade världens mest kortsiktiga kryphål................ 6 - 8
Aiskylos: Dramatikern som borde stannat inomhus .......................................... 9 - 10
Empedokles: Filosofen som trodde för mycket om sig själv.......................... 11 - 13
Shi Huangdi: Kejsaren som ville bli odödlig, men misslyckades kapitalt ..... 14 - 17
Eleazar Avaran: Soldaten som trodde att hjältemod trumfade tyngdlag ....... 18 - 20
Galba: Kejsaren som folk ljög om att ha dödat............................................... 20 - 24
Arius: Prästen som åt något olämpligt ............................................................ 24 - 28
Attila: Hunnen som tog i lite för mycket ........................................................ 28 - 31
Li Bai: Poeten som ville pussas med månen ................................................... 32 - 36
Sigurd Eysteinsson: Vikingen som högg av ett huvud för mycket ................ 37 - 40
Ismail al-Jawhari: Lexikonskribenten som prövade sina vingar ................... 40 - 42
Ulf Torgilsson: Vikingen som tog sitt schackspel på för stort allvar ............. 42 - 46
Bela av Ungern: Kungen vars tron konspirerade mot honom ........................ 46 - 50
Henrik av Champagne: Greven som föll pladask för sin narr ...................... 50 - 52
Inalchuq: Guvernören som lärde sig att tala inte alltid är silver .................... 52 - 58
Gruffyd ap Llywelyn: Fången som trodde att han levde i en serietidning .... 58 - 60
Al-Musta’sim: Kalifen som mongolerna sopade mattan med ........................ 60 - 65
Johan av Böhmen: Kungen som famlade i blindo ......................................... 65 - 67
Karl av Navarra: Kungen som eldade upp sig över franska troner ............... 67 - 73
3
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Martin av Aragonien: Kungen som hade samma humor som sin narr ......... 73 - 74
George Plantagenet: Hertigen som avrättades som anstod en adelsman....... 74 - 78
György Dózsa: Soldaten som satt lite obekvämt ............................................ 78 - 83
Nicholas Wyborne: Bågskytten som valde världens sämsta sovplats............. 83- 84
Henry Pert: Bågskytten som siktade mot stjärnorna ............................................. 84
Thomas Curteys: Bågskytten som faktiskt får skylla sig själv ...................... 84 - 85
Hans Steininger: Borgmästaren som borde rakat sig ..................................... 85 - 88
Sir Thomas Urquhart: Författaren som skrattade åt kungar ......................... 88 - 91
James Betts: Studenten som blev visad var skåpet skulle stå......................... 91 - 95
Molière: Skådespelaren som levde sig in i sin roll ......................................... 95 - 98
Jean-Baptiste Lully: Dirigenten som var alldeles för distraherad ............... 98 - 100
Henry Hall: Fyrvaktaren som valde fel diet ............................................... 101 - 104
Maria Coventry: Grevinnan som var för mån om sitt yttre ....................... 104 - 107
Sado av Korea: Prinsen som sov lite risigt ................................................ 107 - 108
Johann Schobert: Kompositören som åt vad han ville .............................. 109 - 110
Adolf Fredrik: Kungen som hade en smak för livets goda ........................ 111 - 113
James Otis Jr: Revolutionären som dog precis som han hade lust till ...... 114 - 115
Clement Vallandigham: Advokaten som demonstrerade för bra .............. 116 - 117
Rasputin: Mystikern som var närmast omöjlig att ha ihjäl ....................... 118 – 124
Efterord, slutkommentarer, välgörenhetsinformation: ........................ 125 – 128
4
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Drakon
Lagskribent och livsföraktare
(ca 650 – 600 f. Kr)
Först ut är Drakon, en av de gamla arma grekerna. Drakon var en lagstiftare,
och pysslade (som man kan gissa) med att utforma lagar. Hårda sådana,
dessutom. Är du ute och slirar med triumfvagnen och råkar dra på lite för
snabbt? Dödsstraff. Är du på lyset och bestämmer dig för att pinka vid Zeus
tempel? Dödsstraff. Kallar du domaren för en stinkande jävla medusa när du
döms till döden för att du kissade på templet i fråga? Dubbelt dödsstraff! 1
Jag kan ha tagit i lite granna där. Men faktum kvarstår: Drakon var en
hård jävel, och är känd för eftervärlden just därför. Detta ska visa sig makalöst
ironiskt, då han enligt sägen dog på ett så fruktansvärt töntigt sätt själv.
Scen: Drakon står på en scen. Han har hållit tal, och publiken jublar
(kanske föreslog han dödsstraff på att inte jubla, och det var därför – man vet
inte). För att visa sin uppskattning gör den gamla grekiska publiken vad gamla
grekiska publiker alltid gör när de vill visa sin glädje; de kastar upp hattar,
mantlar, togor och alla möjliga klädesplagg på scenen. Drakon är
inledningsvis säkert väldigt glad; alla gillar att bli uppskattade – även
livsföraktande gamla greker.
Men glädjen blir kortvarig. Drakon finner sig snart nämligen helt
begravd av publikens klädesplagg. Bokstavligt talat. Så till den milda grad att
han kvävs och dör, där på plats.
1
Det är inte bara vi som tycker det här är lite överkurs. Bara århundradet senare har mer eller mindre alla
2
Drakons lagar avskaffats.
2
Av de kanske tre personer som lyckades överleva dem, gissningsvis.
5
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Ett snopet slut (men helt klart ett gott betyg till vad han nu sa där på scenen).
Hursomhelst; stackars Drakon, som verkligen, och högst motvilligt, fick ge
uttrycket ”din kärlek kväver mig” ett ansikte.2
Pausanias
General och paragrafryttare
(d. ca 470 f.Kr.)
Drygt ett sekel efter Drakons begravning (eller begravningar, ska man kanske
säga, då han knappast lär fått ligga kvar där under kläderna), hittar vi
spartanen Pausanias. Pausanias var en general i den spartanska armén, och
brorson till macho-mega-testosteron-krigarkungen Leonidas3, känd från
actionrullen ”300”.
Efter Leonidas död i kampen mot perserna blir Pausanias utsedd till
ledare över de grekiska trupperna. Han blir också verkställande regent över
Sparta tills Leos son är gammal nog att ta över.
Det visar sig vara ett klokt beslut – med Pausanias som befälhavare
vinner de grekiska trupperna strid efter strid, och tar tillbaka mer och mer av
territorierna de blivit av med.
Och i takt med att de grekiska gränserna vidgas så vidgas också
Pausanias skattkammare. Och ego. Snart omger han sig med lyx och överflöd
(och låter sig förmodligen också matas med vindruvor medan exotiska damer
fläktar honom med solfjädrar, men om det kan jag bara spekulera).
Helt klart smaklöst, tycker folk. Och snart börjar det gå rykten om att
3
Vars superkraft är att få alla andra män att känna sig som otillräckliga, lönnfeta pojkspolingar i jämförelse.
6
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Pausanias kanske konspirerar med perserna och Xerxes, deras kung.
"Löjligt!" säger Pausanias när han konfronteras. Fast nej, det säger han
inte, han säger snarare något persiskt modeord som betyder samma sak – vid
det här laget klär han sig inte bara som en perser, utan har också börjat uppföra
sig som en. Lite som hur 17-åriga män med marginellt mer pengar än deras
kamrater ibland får för sig att de måste ha backslick och prata som de tror att
man gör på djupaste och mörkaste Stureplan. Pausanias säger nog alltså
snarare något i stil med: "Eh, skojar ni? Så bara för att man vaskar Dompa och
har fett med rödingar i pluskan så är man tjenis med Kung X:is asså? Är ni
bänga eller?"4
Resten av grekerna är av förklarliga skäl lite småskeptiska. De beslutar
att kalla hem Pausanias till Sparta för att stå till svars mot
förräderianklagelserna.
”Ja det vore ju kul med lite… bevis” – Pausanias
”Bevis och bevis… räcker det inte med magkänsla?” – spartanerna
Eftersom det inte räcker med magkänsla så frias Pausanias från
anklagelserna.
Jag tycker om att spekulera, så jag ska göra det: detta firade Pausanias
troligen genom att dra till sin villa vid Persiska viken, där han la sig ner på sin
persiljefärgade persiska matta och klappade på sin perserkatt, samtidigt som
persiska damer matade honom med persikor5.
Spartanerna låter sig dock inte övertygas om Pausanias oskyldighet.
Han har helt klart något fuffens för sig, det är de övertygade om. Så de kallar
hem honom för lite domstol igen. Och igen så saknar de bevis. Och igen så
4
Eh, ja, fast på persiska, då.
5
Som sagt; jag kan bara spekulera.
7
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
blir Pausanias friad. Och igen och igen och igen.
Men skam den som ger sig; till slut tycker sig spartanerna faktiskt ha
samlat ihop nog med bevis mot Pausanias för att fälla honom. ”Helt klart
ofördelaktigt”, konstaterar Pausanias, som tycker att det är bra mycket roligare
att leva i lyx och överflöd än att bli avrättad som förrädare.
Han bestämmer sig för att fly. Och får en snilleblixt. ”Templet!”
Pausanias är ingen dummer – sedvänjan hindrar nämligen grekerna från
att skada någon som sökt tillflykt till ett tempel – gör man det så retar man upp
de gamla grekgudarna något jävulskt6.
Scen: Pausanias kikar ut genom tempeldörren. ”Haha!” skrattar han.
”Försök att ta mig nu om ni kan!”
En av spartanerna gäspar. ”Så du vill verkligen vara kvar där inne alltså,
Pausanias? Äre det du säger?”
”Det kan du ge dig på! Jag har hittat världens bästa kryphål! Här
kommer ni inte åt mig. Baha ha!”
Spartanen rycker på axlarna. ”Aja, du gör som du vill.”
Grekisk sedvänja tillåter som sagt inte att man skadar någon i ett tempel. Den
säger däremot ingenting alls om att mura igen ingångarna till templet i fråga,
och helt enkelt bara vänta tills personen där inne svälter ihjäl.
Som fallet blev med stackars Pausanias.
6
Vilket sällan är en bra idé. Zeus är den typ av gud som skulle förvandla sig till en tjur och ”förföra” din
mamma, eller kedja fast dig vid ett brinnande hjul, bara du tittar lite knepigt på honom.
8
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Aiskylos
Dramatiker och utomhusmänniska
(ca 525 – 456 f.Kr)
Aiskylos betraktas i många kretsar som teaterkonstens fader. Han är en
storslagen dramatiker, med dryga nittio verk under bältet, och kan hyfsat
rättmätigt också kalla sig själv för ”tragedins upphovsman”7. Passande, helt
klart, då hans död ska visa som tagen ur just en pjäs.
Året är 456 eller 455 f.Kr. Uppgifterna varierar. Aiskylos är i Sicilien
och tar det lugnt. Kanske skriver han på ett nytt drama, kanske sippar han på
en kanna ouzo, kanske skriver han en diktsamling och försöker hitta ett
rumsrent rim på Apollon – man vet inte. Han är i vilket fall utomhus. Aiskylos
gillade nämligen att vara utomhus, om man ska tro historierna. Enligt
författaren Plinius den äldre berodde det här på att Aiskylos blivit spådd att
han skulle dö av ett fallande föremål, och ville försöka undvika detta. Rent
spontant kan jag väl tycka att det finns bättre ställen att hålla till på om man nu
är rädd för fallande föremål. Som t.ex. i en skrubb, eller i en låda. Men så är
jag inte Aiskylos heller. Och tur är väl det.
Scen: Graciöst som bara en örn kan glider Aquilina fram genom de
sicilianska skyarna. Vinden smeker fjädrarna när hon krusar fram, och molnen
skingras vid hennes framfart. Det är en bra dag, och hon är på ett strålande
humör.
”Snälla döda mig inte!”
Aquilina himlar med ögonen. ”Att maten aldrig kan hålla käften”.
”Skona mig!”, fortsätter sköldpaddan. ”Jag har fru och tre ägg!”
7
Tråkiga saker hände givetvis långt innan Aiskylos tid också; med tragedi menar jag historier med olyckliga
slut. Som den här, till exempel.
9
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
”Tsk, tsk. Finn dig i ditt öde, kloakkrypare”, säger Aquilina.
På marken, hundratals meter nedanför henne, tittar konstiga
stenformationer fram mellan hålen i ett molntäcke. Apvarelser, konstaterar
hon. Bara de byggde så konstiga nästen.
”J-ja-jag har f-fortfarande avbetalningar på det här nya skalet”,
fortsätter sköldpaddan. ”Du-du vill väl inte att mina barn ska bli skuldsatta?”
Aquilina suckar. Hon börjar bli trött på sköldpaddan och hans dödfödda
vädjanden. Och hungrig, dessutom. Hon dyker neråt, mot marken.
Sköldpaddan sprattlar av fasa mellan klorna. ”Bra, bra”, tänker hon. ”Skräck
är den bästa marinaden.”
Strax utanför apvarelsernas nästen får hon syn på en blank sten. Den ser
helt perfekt ut. ”Från den här höjden kommer skalet att krossas lätt som en
plätt, och sen är det middag. Nom nom nom.” Sagt och gjort: hon släpper
sköldpaddan.
… Dessvärre är det inte en sten hon fått syn på. Dessvärre, för stackars
Aiskylos, är det hans renrakade hjässa. Och, återigen, dessvärre, för stackars,
stackars Aiskylos, så kraschlandar sköldpaddan rakt i skallen på honom. De
dör på fläcken, bägge två.
Attackörnar – grekiska dramatiker: 1 – 0.
Kommentar: Aiskylos skrev som sagt pjäser. Så kanske är det passande att
han dör på ett sätt som låter så fruktansvärt och totalt påhittat. En klen tröst,
kanske. Men en tröst oavsett.
10
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Empedokles
Filosof och extrembadare
(ca 490 – 430 f.Kr.)
Empedokles var filosof, och spenderade som alla andra filosofer sina dagar
med att fundera över så många existentiella frågor som möjligt. Och som alla
rediga filosofer hade han också sina egna idéer.
”Jord, luft, vatten och eld!” utbrister han en vacker dag. Och med det
menar han att allt i hela världen består av just de sakerna. Till och med din
mamma. Teorin blir en stor succé: så pass att den blir världsstandard i mer än
två tusen år. Inte illa pinkat.
Förutom att tro på elementläran (till vilken han senare också la till
”kärlek” och ”konflikt”, som det lim respektive limborttagningsmedel som får
saker att hålla ihop eller bryta samman) så trodde Empedokles också på
reinkarnation. Reinkarnation är då, för den som inte har koll, tron att själen är
något som hoppar runt och byter plats lite till mans, och Empedokles menade
att när man dör så återföds man antingen som människa, djur eller växt, och så
var det med det. Av den anledningen åt han inte kött (minus kannibaler är det
få som vill råka äta någon gammal släkting eller polare av misstag), och var
stenhård vegetarian. Varför han på de grunderna tillät sig äta växter framgår
inte, men något måste man väl å andra sidan få i sig. Och sand och lera är bara
gångbara alternativ när man är i 3-årsåldern. Kanske tyckte han att apelsiner
och gurkor och annan grönföda var exkluderade från det själsliga lotteriet,
som någon slags vegetarianismens Hitler? Man vet inte. Däremot vet man att
han åt, för han hann bli i sextioårsåldern innan det var hans tur att hoppa ner i
reinkarnationsgrytan igen och hoppas på det bästa.
… Det var bara det att Empedokles inte hade en tanke överhuvudtaget
på att reinkarneras. Enligt honom var vissa nämligen befriade från att
11
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
återfödas när de dog, och slapp ligga och noja hela nätterna över om de skulle
råka dö i sömnen och sedan vakna upp som en maskros/dyngbagge dagen
efteråt eller inte. Och naturligtvis var Empedokles en av dem.
Så vilka var då dessa lyckligt lottade, frågar man sig?
De kloka, så klart.
Vilka krav man måste uppfylla för att betraktas som ”klok”, det vet jag
inte. Jag kan däremot tycka att det är ett rätt taskigt krav för ett reko efterliv,
eftersom det här utspelade sig under en tid då folk inte gjorde särskilt mycket
annat än att dö till höger och vänster. Man hade inte så mycket tid på sig att bli
särskilt klok, menar jag, och sen vips – böldpest – vips, återfördas som en
simpa. Tuffa bud.
I vilket fall – Empedokles skulle inte reinkarneras. Han var en av de
kloka människorna (självklart), och skulle vidare till ett gudomligt paradis när
han dog. De kloka var nämligen bara steget under gudarna, och fick hoppa
runt på rosa moln och regnbågar och duscha under chokladfontäner och [valfri
hippiemumbojumboaktivitet] när de dog. Eller nåt sånt.
Hursomhelst ska vi inte klandra Empa för sina höga tankar om sig själv.
Finns det filosofiska system där man kan sätta sig själv högst upp på
näringskedjan är det nog lätt att man gör det. Att vissa dessutom vördade
honom som en gud för hans medicinska kunskaper gjorde nog också sitt för
egot, för att inte tala om de som trodde att han kunde återuppväcka döda och
kontrollera vindarna (folk trodde lite vadsomhelst förr i tiden).
Det finns många versioner av hur Empedokles dog, men vi kommer
bara att fokusera på en av dem här. Bland de vi skippar hittar vi bland annat
att han ska ha hängt sig själv, att han ska ha trillat överbord och drunknat,
samt att han ska ha ramlat och brutit benet och dött av skadorna. Den här
versionen är lyckligtvis (på sant grekiskt manér) betydligt mer dramatisk.
12
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Hur det möjligen gick till: ”Är du helt säker på det här?” frågar någon
”Är det inte jävligt varmt här?” en annan.
”Tsk, tsk, tsk”, svarar Empedokles. ”Ha förtröstan, ni klentrogna.”
Det var jävligt varmt. Och Empedokles var helt säker på vad han skulle
göra – det vill säga att hoppa ner i vulkanen Etna för att visa sina anhängare
att han skulle tas upp bland gudarna när han dog.
Om han var så full av sig själv att han trodde att han skulle förvandlas till en
gud där och då kan man så klart inte veta, eller om han gjorde det för att han
ville lämna livet lite teatraliskt (eller, om det ens hände överhuvudtaget – det
här är en bok om skrönor, som sagt). Var det alternativ två förtjänar han en
hedersmedalj för sin dedikation. Gäller det första alternativet så var det – och
jag har nog Darwin med mig när jag säger det här – kanske till det bästa.
Hur det möjligen slutade: ”… på det fjärde ska det ske, på det femte gäller
det, på det sjätte SMÄLLER DET!” utbrister Empedokles, och kastar sig ner i
vulkanen.
Hans lärlingar står kvar och väntar, rimligen mer skeptiska för varje
minut som går. Men ingenting händer. Till slut rapar vulkanen till och hostar
upp en av Empedokles bronssandaler.
”Vilken downer”, säger någon.
”Eller hur?” En annan.
”Och jag som tog med popcorn”, en tredje.
13
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Shi Huangdi
Kejsare och ädelmetallsfantast
(259 – 210 f.Kr.)
Qin Shi Huangdi var Kina och Qin-dynastins förste kejsare. Han tillskrivs
Kinesiska muren och är också känd för terrakottaarmén som hittades i hans
mausoleum 1974, ett av 1900-talets största arkeologiska fynd. Tycker ni att
det börjar imponerande redan här så kan jag (för att citera Bachman Turner
Overdrive) bara konstatera att ”You ain’t seen nothin’ yet”.
Kinas förste kejsare, som sagt. Det blir man inte hursomhelst. Shi
föddes i slutet av perioden i Kinas historia som kallas för ”De stridande
staterna”; när sju kungadömen styrda av varsin mäktig ätt slogs med varandra
för överlevnad och makt. Det låter kanske som att jag är för lat för att kolla
upp kinesisk historia och istället läser från baksidan av en Game of ThronesDVD i hopp om att ingen ska märka något, men så är inte fallet8. I vilket fall;
det här var knappast en rolig tid att leva i. Och det tyckte inte Shi heller, för
han visste att när man deltar i spelet om den kinesiska tronen så vinner eller
dör man. Så en efter en börjar han ta över de andra sex domänerna… för som
det ska visa sig så var det här med att dö inget som föll Shi i smaken.
Shi påbörjar denna krigskampanj år 230 f.Kr. Åtta år senare har han
tagit över den sista av de stridande staterna, och kan med all rätt kalla sig själv
för kejsare. Vilket han också gör. Till en början är allt frid och fröjd. Shi
genomför några reformer, ser till att folk börjar bygga en mäktig gravkammare
åt honom (utifall att det värsta skulle hända), inleder projektet med Kinesiska
muren, och mår i största allmänhet nog rätt bra, får man förmoda.
8
Det här är långt ifrån den sista Game of Thrones-referensen.
14
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Men inget varar för evigt. Inte ens Shi, inser Shi en ödesmättad afton.
Och det gör honom brydd.
Shi vill så klart inte dö. Han kan inte klandras, för det är det få som vill.
Det är dock något de flesta av oss accepterat att vi kommer göra en vacker
dag, och något vi inte kan påverka hur mycket vi än vill (för eventuella
framtida läsare av denna bok: notera att detta skrevs långt innan vi uppfann
superdatorerna ni odödliga sölmaskar laddar upp era hjärnor i).
Vi andra har accepterat döden.
Vi andra har kommit att godta vår dödlighet.
Vi andra är inte Shi Huangdi.
Vill man inte dö så finns det så klart allehanda lösningar. Vi kan ta
några kända exempel, så märker vi om ni hittar någon röd tråd här.
Lord Voldemort från Harry Potter-böckerna suktade också efter
odödlighet. I brist på superdatorer splittrade han sin själ i sju delar och
stoppade in dem lite här och var. Det gick lite sådär.
Vi har också Oscar Wildes karaktär Dorian Grey, som lät ett porträtt ta
all skit medan han själv levde loppan och förblev ung, osårbar och vacker.
Man får inte glömma vampyrerna heller. Dracula och grabbarna, alltså – de
från det här årtusendet glömmer jag gärna. Börjar ni se sambandet? Inte det?
Sak samma för mig, jag fortsätter gärna.
År 2006 nådde serien Heroes TV-rutorna och datorskärmarna. En serie
om hjältar, som titeln antyder, och dessutom med superkrafter. Karaktären
Claire Bennet kunde inte dö, och hade i omgångar sällskap av andra som
också var odödliga.
Vad mer? Vi har Davy Jones från Pirates of the Caribbean, Wolverine
från X-men, Ra’s al Ghul från Batman (de facto odödlig i serietidningarna,
metaforiskt så i filmerna), skottarna Duncan och Connor MacLeod från
15
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Highlander, Peter Pan, Tolkiens alver, och Oberon från En
midsommarnattsdröm, om vi ska bli finlitterära en sväng.
Jag känner att det får räcka där. Summa summarum: tänker du bli
odödlig är det en klar fördel om du är påhittad. Shi Huangdi, dessvärre för
honom, levde i vår verklighet.
Så vad gjorde han? Hur tänkte Shi Huangdi besegra mänsklighetens
äldste fiende jämte baksmälla, ansvar och måndagsmorgnar?
Tänkte han måla en tavla? Leta rätt på en välvillig halsbitare? Sälja sin
själ till Satan eller slå den i bitar och stoppa spillrorna i illa gömda Mingvaser?
Mnja, tror man på något av de alternativen är man faktiskt inte helt ute
och cyklar. Shis försök ska (precis som ovanstående) nämligen visa sig som
tagna ur en fantasyroman. Tillåt mig komma med några exempel (och som
bonus: vad man förmodligen döpt Shis stolligheter till om de nu varit just
fantasyromaner).

Shi skickar iväg hundratals personer (vissa säger tusentals) för att leta
rätt på berget Penglai, där den tusenårige trollkarlen Anqi Sheng
tydligen ska bo. Om det är någon som kan det här med odödlighet
måste det ju vara en millenniegammal magiker, resonerar Shi. (Möjlig
boktitel: ”Shi och det resultat man kan vänta sig”. Alternativ titel:
”Vansinnig optimism och konsten att greppa efter halmstrån”).

Shi begraver hundratals lärda herrar levande. Logiken är simpel: Skulle
någon av dem vara odödlig så är det ju bara att denne krafsar sig upp
från sin grav och berättar knepet, så att Shi också kan lära sig. (Möjlig
16
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
boktitel: ”Shi och zombieattacken som uteblev”. Alternativ titel: ”Shi 2:
Shi harder”).9

Shi börjar proppa i sig kvicksilverpiller. Det giftiga, metalliska
grundämnet, alltså. Det ska tydligen vara bra för hälsan. (Möjlig
boktitel: ”Shi – gourmeten”. Alternativ titel: ”Dåliga idéer – The Shi
Story”).
Shis försök misslyckas, bevisligen. Goda nyheter för den som inte vill leva
under oket av en galen och odödlig kinesisk kejsare, men desto sämre för
kejsaren i fråga.
Så hur dog han, då? Vad hände?
Kvicksilverförgiftning hände. Kvicksilver är farligt även om man bara
tar sig en jävel någon gång ibland (och än mer så om man gör det regelbundet
och entusiastiskt).
Sensmoral? I så fall skulle det väl vara: börja inte käka kvicksilver, det
är fruktansvärt giftigt och kommer att ta död på dig, ditt dumskaft.
Ironiskt? Makalöst så. Att vara odödlig och att vara stendöd är raka
motsatser. Shi får dessutom bonuspoäng för att han började gå runt och kalla
sig själv för ”Den odödlige” och sedan dukade under bara två år senare,
knappa femtio år gammal.
Bravo, Shi. Bravooo.
9
Okej, förmodligen begravde han dem bara för att vara ett arsel. Men jag utesluter inte möjligheten.
17
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Eleazar Avaran
Soldat och actionhjälte
(d. 162 f.Kr.)
Eleazar var en judisk soldat som under slaget vid Beth-zechariah fick för sig
att han hade huvudrollen i en actionfilm. Den som tänker ”Nja ojdå, det här
börjar lovande” blir inte besviken. Nu kör vi!
Scen: ”Det här är fan det värsta slaget nånsin”, tänker Eleazar, och
smäller nonchalant in spjutet genom huvudet på en fiende. Blodet sprutar när
han drar ut det, och han springer raskt vidare. Runt sig hör han skrik och
svordomar, trumslag, och trumpetliknande ljud. Han hugger ner en till
motståndare; den här gången med en stöt som går rakt genom magen.
Han stannar upp och ser sig omkring. Fienderna är fruktansvärt många.
”Joru, typ sjutti tusen eller nåt”, hade storebror Judas sagt lite tidigare.
Eleazar tror honom.
Han hinner inte tänka mer – en till soldat är på väg. Han parerar
svärdshugget, stöter tillbaka soldaten, och hugger ner honom. I bakgrunden
hörs trumpetljuden igen. Elefanter, konstaterar han.
”Vi har inte en chans mot dom där bestarna!” skriker en av hans
kamrater. Eleazar förstår hans skräck. Alla kan inte vara actionhjältar.
Men oavsett hur taskiga oddsen är så måste de i alla fall försöka.
Seleukiderna hotar deras kultur och religion, och vill att de ska börja be till de
hedniska grekgudarna istället. Förlorar de så är det kört.
”Åt helvete med seleukiderna och kung Antiochos!” skriker Eleazar.
”Och åt helvete med Zeus och hans jävla pissungar och bröder och sysslingar
och bryllingar och allt! Och åt helvete med dom där jävla elefanterna!
Elefanter är något man tar som partisymbol om man är en amerikansk
18
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
republikan, eller något man gör disneyfilmer om! Inget man tar med sig ut i
krig! Åt helvete med er allesammans!”
Med spjutet i handen fortsätter han framåt, mot fienden och deras
snabelförsedda bestar. ”Jag ska visa dom”, tänker han, ”Jag ska visa dom att
man inte bråkar med mackabéerna och kommer undan med det!”
Krig är blodiga saker. När han når stridens centrum är han röd från topp
till tå. Som en vänsterpartist, eller varför inte en ketchupflaska, om man nu vill
ha en annan snabbt påkommen liknelse.
En av elefanterna fångar hans uppmärksamhet; en hiskelig best, flera
meter hög. Den är ovanligt välutrustad, och verkar bära det kungliga sigillet.
”Antiochos…”
Det här är hans chans. Hans chans att visa vad som händer om man är så
dum så att man ger sig på Eleazar, son till Mattathias!
Snabbjeopardy: ”Denne man beskrivs som Upprorets uppnosige
uppviglare10 av sina fiender, och drog igång det mackabéeiska upproret år 167
före Kristus.” – ”Eh… vem var Mattathias?” – ”Och det är rätt!” – ”Då går jag
vidare och fortsätter på samma tema… Eh, Kända judar, 600 poäng.”
Eleazar springer, tar sats, och kastar sig framåt. Han glider på marken, förbi
fienderna, och in under elefanten. ”FREEEEEEEEEEEEEDOM!” skriker han,
och kör upp spjutet i magen på elefanten.
… Som prompt ramlar ihop och krossar honom under sin imponerande
matchvikt på dryga sju ton.
10
Pröva säg den där sju gånger snabbt.
19
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Eftermäle: Eleazar dog en verklig hjältedöd, och kom garanterat till den
judiska motsvarigheten till Valhall. I övrigt fick mackabéerna dyngpisk vid
slaget, och – pinsamt nog för Eleazar – så var kung Antiochos troligtvis inte
ens där. Och än mindre på en elefant. Så kan det gå.
Servius Galba Caesar Augustus
Kejsare och skrytmånsframkallare
(3 f.Kr – 69 e.Kr.)
Det här avsnittet skiljer sig från de övriga i den här boken, eftersom Galba
faktiskt inte dog på något konstigt sätt alls (han blev ihjälhackad av ett gäng
soldater, vilket tyvärr inte är så där superovanligt ens i modern tid, och i
synnerhet inte förr). Det här avsnittet ska istället handla om hundratjugo andra
snubbar – som dog för att de var äregiriga dumhuvuden. Hur allt det här
hänger ihop? ”Stay tuned”, som de säger i staterna.
Efter Neros död11 bestämmer sig Galba för att det minsann är hans tur
att bli kejsare. Sagt och gjort; han tar sitt pick och pack och marscherar till
Rom, där de (antar jag) sätter en lagerkrans på hans huvud, klär honom i en
toga av guld, och sjunger; ”You’re simply the best, better than aaaaaall the
rest!”, varefter de sedan dansar hela natten, har orgier, och dricker okristliga
mängder vin. I vilken ordning som helst.
11
Extravagant ärketyrann som mördade släktingar till höger och vänster och lyckades med konststycket att
spela fiol när Rom brann, fast dessa inte var uppfunna ännu. Var Nero en tidsresenär? Hade han rest bakåt i
tiden för att stjäla det exemplar av Gray Sports Almanac som den äldre Biff Tannen gett till den yngre Biff
Tannen med förhoppningen att förhindra mordet på sin far och giftermålet mellan sin mor och medelålders
Biff Tannen? Man vet inte. Kanske. Förmodligen inte. Referenser till Tillbaka till framtiden-filmerna är dock
god sed oavsett vilken form av bok man skriver.
20
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Galba visar sig dock vara en rätt pissig kejsare, och illa omtyckt. Det fanns
många anledningar till det här. Bland annat så höjde han skatterna i områden
som var sega att hålla med om att, jo, okejdå, Galba, du är en jättebra kejsare,
dömde folk till döden utan rättegång, tyckte inte att man skulle betala sina
soldater, och gillade varken pompa eller ståt (som det typ är lag på att man
måste göra om man är kejsare). Hans tre kollegor Titus, Cornelius och Icelus
sades också ha för stort inflytande över kejsaren, och det viskades att de var
den riktiga makten bakom tronen. ”Inte bra”, tyckte folket, som föredrog en
ledare som inte lät sig manipuleras till höger och vänster i alla sina beslut.
Så det är väl knappast mycket till överraskning att det till sist blev
upprorsfasoner bland romarna. Det börjar den 1:a januari år 69, med att två
legioner i övre Germanien vrålvägrar svära trohet till Galba, som de tycker är
en grym och elak tönt som inte har i senaten att göra. Dagen efter följer
soldaterna i Nedre Germanien grannarnas exempel, och utser guvernören
Vitellius till ny kejsare (vi återkommer till honom senare, han är en skön typ).
”Aj, aj, aj”, tänker Galba. ”Det här är ju inget vidare.”
I ett försök att stilla den folkliga vreden utser Galba adelsmannen
Lucius Calpurnius Piso Licinianus Tokmånganamnius till sin efterföljare
(Licianius hade en stamtavla fylld till bredden med massa döda romerska
högdjur), och Galba tänkte att; ”När folket ser att en sån ansedd karl som
Licianius står på min sida kommer dom lägga alla dom här stolligheterna åt
sidan, och sen blir det lugna gatan.”
Galbas analys visar sig ungefär lika korrekt som teorin om att Jorden är
platt, eller att ”Steven Seagal gör säkert en Oscarvärdig
skådespelarprestation i den här filmen, den hyr vi”.
Folket blir inte alls imponerade av Galbas idé, utan ser den snarare som
ett tecken på att han är skrajsen, desperat och vek. Och då ska vi inte tala om
21
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
hur Otho, mannen som trodde att det var han som skulle bli Galbas
efterträdare, tar det hela. Eller jo, det måste vi, annars kan jag inte berätta
färdigt. Han tar det inget vidare alls, är vad jag vill ha sagt. Han blir arg!
Den 15:e januari börjar Otho förhandla med Galbas vakter. Pratet går
något i den här stilen:
Otho: Jag skulle minsann ge er lön om jag vore kejsare, så att ni vet.
Vaktchefen: Jasså det sägeru?
Otho: Jajjemen, det kan ni ge er på.
Soldaterna tycker att Otho låter som en betydligt bättre kejsare, och
bestämmer sig för att de hellre har honom på tronen än ”Snål-Galba.”
Galba inser att det är fara å färde, och rider omedelbart ut med sina män
för att ta itu med de här jobbiga rebellerna som ger honom så mycket
huvudvärk. Det går åt helvete och han dör samma dag, ihjälhackad av Othos
trupper. De skär sedan av honom huvudet och rider runt med det, som en
makaber trofé över hur krigiska och barbariska de varit (för ytterligare troféer
gjorda på fallna fienders huvuden, se avsnittet om Sigurd Eysteinsson).
Med Galba död är det nu Otho som är kejsare över Rom. Det blir
togadanser, vin och lagerkransar för hela slanten, och allt är frid och fröjd. För
ett tag, i alla fall. Det är inte utan anledning som år 69 e.Kr. kallas för ”året
med de fyra kejsarna”, och det beror ingalunda på att nämnda kejsare
samsades om makten och kramades och var glada på varandra.
Jag nämnde tidigare guvernören Vitellius, som legionärerna i Nedre
Germanien ville se som kejsare. Jag sa också att vi skulle återkomma till
honom, och eftersom jag är en man av mitt ord (”och karl, ja för hatten, och
stilig som katten”, som Drängarna sjunger) så är det dags för det nu.
Vitellius hade som sagt utsetts till kejsare av germanerna. Och som
också sagt tog det bara två veckor från detta tills Otho hade ihjäl Galba. Så när
22
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Vitellius väl kommer till Rom med sina upprorsmän så är det alltså Otho de
hittar på tronen, och inte den nu sönderhackade Galba. ”Knasigt värre”, som
det hetat om det filmatiserats och fått en svensk 80-talsöversättning.
”Nåja, när vi ändå är här”, resonerar Vitellius. Det blir fortsatt krig, och
några månader senare är Otho död (efter att ha huggit sig själv i hjärtat med en
dolk, no less), och Vitellius blir ny romersk kejsare.
Jag skrev i början av det här kapitlet att: ”Det här avsnittet ska istället
handla om hundratjugo andra snubbar – som dog för att de var äregiriga
dumhuvuden”. En observant läsare kan konstatera att jag babblat på om tre
kejsare istället, och att det alltså inte är helt obefogat att kalla mig för en
lögnpotta. Det här är givetvis djupt beklagligt eftersom jag rätt nyligen
hävdade mig vara en man av mitt ord, så jag ska försöka gottgöra det nu.
Så vad menade jag då?
Jo, när Galba dog var det en herrejävlarns massa folk som tog åt sig
äran för dådet (det så kallade ”Thomas Quick-draget”). För att, varför inte,
liksom? Som romersk soldat ser det säkert bra ut på CV:et att man haft ihjäl
en lömsk tyrann som ingen gillade, så man får förstå motivationen som ligger
bakom. Framåtanda och smålögner på CV:et i all ära, men i det här fallet ska
det visa sig att ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Och att
det sällan (surprise, surprise) är en bra idé att säga att man mördat någon som
man inte har mördat.
De här 120 presumtiva kejsarmördarna hamnade nämligen på en lista.
En lista som hamnade i Vitellius händer. Jag kan bara spekulera om varför det
gick som det gick, men kanske vill man som kejsare markera att det här med
kejsarmord, det är en ingen bra idé.
23
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Soldaterna var säkert duktiga på att ta tillbaka vad de sagt när det väl
gällde (det så kallade ”Thomas Quick-draget”), men det var till ingen nytta.
Vitellius avrättade hela bunten. Varenda en. Hundratjugo människor.
Så går det, liksom.
Sensmoral: Det är ingen vidare idé att gå runt och skryta om att man
haft ihjäl folk man inte haft ihjäl, för när man minst anar det kan dyka upp en
arg romersk kejsare som hatar skrytmånsar.
Don’t try this at home, kids.
Arius
Präst och ifrågasättare
(f. ca 250 - 256, d. 336 e.Kr.)
Arius var en präst i Alexandria i Egypten som inte hade det särskilt lätt. Alls.
Till att börja med svalde han inte idén att Jesus var Gud. Och dessutom så
trodde han att Den helige anden antingen var en helt vanlig snubbe eller en
bossängel av något slag. Inte alls okej, tycker resten av kristendomens
höghöns, som då som nu inte ansåg att det var någon skillnad överhuvudtaget
på Jesus, far hans, eller Den helige anden – de var alla Gud, men olika
aspekter av honom, och så var det med det. Treenigheten, o.s.v.
”Ja men vadårå?” undrar någon. ”Man får väl tycka som man vill? Vad
är grejen?”
Pröva själv, svarar jag. Pröva att tycka som du vill. Pröva att till
exempel börja jobba för Världsnaturfonden, och sen när någon frågar: ”Visst
är djur fina?” så svarar du; ”Joru, det kan du ge dig fanken på. Alla djur är lika
mycket värda och förtjänar att överleva. Förutom pandorna då, så klart. För
dom är fan sämst, och fanns det någon jävla rättvisa i den här förbannade jävla
24
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
skitvärlden12 så skulle det vara skottpengar på varenda en av dom där
stinkande jävla kinesbjörnarna.”
Typ. Eh. Vad jag vill ha sagt är att det lätt blir knepig stämning på
arbetsplatsen om man inte håller med sina chefer om hur man ska sköta sitt
jobb. Och dessutom pratar högt om ”hur det egentligen ligger till” och ”hur
det egentligen ska vara” hela tiden.
Arius var en sån typ. Han var en man av övertygelse. En man av tro. En
man som sa vad han tyckte och stod för det. Och en man som därför, föga
otippat, inte var särskilt populär bland sina chefer i prästerskapet.
Överhuvudtaget.
”Nu får du skärpa till dig, Arius!” ryter de. ”Det fattar du väl att du inte
kan gå runt och predika om massa sånt där när det går emot
företagsstadgarna? Hört på maken till dumheter!”
”Det ska vi nog bli två om”, säger Arius. Och skrattar lurigt.
Han fortsätter, med andra ord. Och hans lära sprider sig. Det går så
långt att romerske kejsaren Konstantin den store till slut lägger sig i. Han
samlar ihop en drös präster från romarrikets alla hörn och säger (med barsk
stämma) att ”nu får ni fan ta och reda ut hur det här ligger till egentligen”.
De samlas i Nicaea, kring trehundra utsända från de kristna
högborgarna världen över. De präster som kommer dit och tror att det ska bli
som nåt slappt lunchmöte blir besvikna – ”Det första konciliet i Nicaea”,
världens första världsomspännande kyrkomöte – blir en långdragen process.
12
Mitt rättstavningsprogram vill ändra det här ordet till ”skidvärlden”. Skitsamma för de allra flesta, absolut.
Men inte för Gunde Svan. Hos honom gror plötsligt ett frö av hopp. Och tankar om världsherravälde.
25
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Prästerna tjatas och kivas. De citerar bibeln, de för långa diskussioner, de
debatterar, och enligt vissa källor uppstår det till och med handgemäng vid
något tillfälle. Tsk, tsk, tsk.
Det tar två månader innan rådet och Konstantin kommer fram till ett
utslag. Tyvärr för Arius är det inte hans version de enas om, utan versionen
om Treenigheten; den kyrkan står fast vid än idag.
”Dra åt skogen, din infernaliske hädare!” säger de till Arius, och dömer
honom och hans polare till bannlysning. De bestämmer också att alla arianska
böcker och skrifter ska brännas, glömmas bort, och fördömas. Det är alltså,
som jag skrev i inledningen, inte särskilt lätt att vara Arius alla gånger. Och
värre ska det bli.
Men först blir det bättre. Trots kyrkans utfall i frågan fortsätter Arius
läror ha ett starkt fäste bland många av världens kyrkor; lite som att det
knappast är konstigt att folk skulle fortsätta tycka att blå är en helt okej färg
även om någon färgkommitté kom fram till att det är en jättepissig färg. Inga
konstigheter, med andra ord – det är så världen funkar. Kejsar Konstantin
inser så mycket, och tycker ju faktiskt att det egentligen är fasligt onödigt att
folk kivas – det vore ju bättre om treenighetsanhängarna och arianerna kunde
samsas och kramas istället, som hyggligt folk. Gradvis blir han mer och mer
slapp med arianerna, och låter till slut Arius återvända hem.
”Men först blir det bättre”, som jag skrev alldeles nyss. Och jag lovade
också att det skulle bli sämre. Mycket, mycket sämre. Skitmycket sämre, till
och med.
Scen: Arius är ute och promenixar. Han har precis lämnat det kejserliga
palatset bakom sig och är omgiven av vänner och beundrare. ”Ack, vilken
fantastisk dag”, tänker han. Men plötsligt bubblar det till i magen.
26
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
”Åh, ojdå”, konstaterar Arius. Han inser att det är fara å färde; inser att
det är något som vill komma ut, och det snabbt. Och att detta något inte går att
förhandla med.
”Ehm, finns det möjligen någon klosett här i närheten?” frågar han. ”En
bajamaja eller vadsomhelst, jag är inte kräsen och det är rätt brådis.”
Vi har alla varit i samma läge, en eller annan gång. Vi kan alla relatera
till paniken.
Han blir hänvisad till ett torg i närheten, och skyndar sig som vore han
Shi Huangdi när det är rea i kvicksilvertablettsbutiken, eller en Li Bai som är
jagad av nykterhetsförbundet (mer om honom senare).
Paniken blir större och större. Svetten lyser i pannan, och magen låter
som om någon försöker rekonstruera slaget vid Stalingrad där inne. En redig
barackrensare är på gång, och Arius lägger i högsta växeln. Men det är till
ingen nytta.
Det som måste ut, det måste ut. Det är en av naturens äldsta lagar, och
inget man kan påverka.
Den dramatiska versionen: Likt en vildsint brun tsunami lämnar Arius
avföring sina hemman i tarmkanalernas mörka ängder. Med blixtars hastighet
rusar de mot marken (som vore de exkrementets motsvarighet till Usain Bolt)
och som hade de bara två mål i livet: att färga hela världen i nyanser av brunt,
brunt och åter brunt. Och att inte lämna några överlevare.
Den norrländska versionen: ”Jo, he va som nä en ba ha levt på hojt å
risgryna und’ na vecka – tjoff så måst’ne ut barra, å hä ä int vackert å titt’ på,
dä kan ja säj däj.”
Den barnvänliga versionen: Arius bajar på sig. Whoopsiedoo.
Dessvärre är det inte bara bajs som kommer. Snart följer också inälvor,
delar av mjälten, och till och med bitar av levern.
27
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Arius dör närmast omedelbart. ”Ett gudomligt straff för sina hädelser
gentemot kyrkan”, menar hans meningsmotståndare. ”Förmodligen blev han
nog snarare förgiftad av sina fiender”, menar andra, möjligen rationellare
röster. ”Rimligen hade han väl kanske bara käkat lite mer än han borde”,
menar alla som någonsin har ätit mexikanskt, och vet hur det kan vara.
Ett något ovärdigt avslut för vår rebelliske prost, det tål att sägas. Men
ett avslut oavsett. Och så slutar då alltså berättelsen om Arius – prästen som
bajsade ihjäl sig på öppen gata.
Attila
Erövrare och hustrusamlare
(d. 453)
Attila spred död, krig och allmänt elände över Europa under 400-talet. Han har
gestaltats på TV av Gerard Butler, blivit besjungen av så sanslöst genreskilda
musiker som operakompositören Giuseppe Verdi, norska black metal-bandet
Dimmu Borgir, och rapparen Eminem, och var så allmänjävlig att självaste
greve Dracula i boken av Bram Stoker skröt om att de var släkt. Han kallades
för ”Guds gissel” under sin samtid, och var så blodtörstig att senare skrönor sa
att han fått sitt svärd från självaste Mars, den romerske krigsguden (vilket i
och för sig är som att säga att någon är bra på att sjunga för att han fått sin
mikrofon av Elvis, eller är duktig på att bygga hus för att hon har fått sin
hammare från Arga Snickarn)13.
Attila var boss över hunnerna, ett folkslag som bodde väldigt, väldigt
långt bort ifrån européerna. Så när hunnerna plötsligt väller in över Europa
13
Och som sexspalterna lärt oss sedan urminnes tider så är det ju faktiskt inte vad man har som spelar roll –
”utan hur man använder det”.
28
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
som överförtjusta tyska turister in i en älgskyltsbutik (eller som svenskar i en
tysk alkoholdito) så blir européerna givetvis väldigt förvånade.
När Attila blir myndig har farbröderna Octar och Rugila byggt upp
hunnerväldet till ett imperium som är lika mäktigt som fruktat. Miljoner har
flytt för deras framfart, och lika många erövrats eller dödats14. Det är sin tids
största rike.
År 434 dör Rugila. Brorsönerna Attila och Bleda ärver bossvantarna
och härskar över det väldiga hunnerriket tillsammans. De börjar sina karriärer
som dubbelkungar med att styra upp ett fredsavtal med Bysantinska riket15
(som de bråkat med ett bra tag), och beger sig nöjda tillbaka hem till slätterna
(fasligt nöjda; bysantinerna gav dem massor med guld för att sluta bråka).
Nu när de slipper oroa sig för bysantinerna vänder de istället blickarna
mot Sasanidiska riket (nuvarande Iran, typ), och tänker att ”Jamen dom här
tjommarna kan vi ju slåss med ett tag. Omväxling förnöjer.” Sagt blir gjort,
krigstankar blir krigsförklaringar, ord blir handling, och oblodiga hunnervapen
blir blodiga hunnervapen.
Att slåss med sasaniderna går dock inte som en dans på rosor
(”mördardans på dödsrosor”, som hunnerna skulle uttryckt det hela), och
Attila och Bleda åker på stordäng.
”Huvvaligen”, säger Bleda. ”Att sprida jämmer och elände i Europa var
bra mycket roligare än den här skiten, tycker du inte?”
Attila instämmer. Hunnerna vänder prompt tillbaka till Europa, bryter
fredsavtalet, och befinner sig återigen i krig mot bysantinerna. Och så
fortsätter det. Några år senare sluts ett nytt fredsavtal, och romarna måste
14
Alla som har sett Disneyfilmen Mulán vet vilka bråkstakar hunnerna kan vara när de vill.
15
Östromerska riket.
29
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
langa över flera tusentals kilo guld för att inte bli fortsatt piskade av den
hunniska horden. De gör som de blir tillsagda, och hunnerna drar sig tillbaka
till slätterna för en andra gång.
Strax därpå dör Bleda (mördad av Attila, enligt legenderna), och Attila
är nu ensam herre över hunnerväldet. Han firar detta genom att fortsätta den
hunniska traditionen att sprida död och jämmer, och ger sig ut på en
krigskampanj som tar honom ända in i norra Italien. Den här gången har han
ögonen på självaste Rom. Folk blir som vanligt väldigt brydda, och Attila
sitter snart i fredsförhandlingar igen. Till och med påven Leo bestämmer sig
för att försöka snacka vett med honom. Det lyder något i stil med: ”Snälla,
snälla, snälla Attila, kan du inte bara snälla, snälla låta oss vara i fred ett
tag? Snälla? Jättesnälla? Supersnälla?”
Attila bestämmer sig för att ta det lugnt. Han är inte en omöjlig man.
Även om anledningarna troligen är A) Det har varit ett pissigt skördeår i
Italien, och därav B) Han har inte resurser nog att föda armén under tiden det
tar till Rom därför att C) Man tyvärr inte kan överleva på luft, vatten och sina
fienders skrik, hur mycket man än vill.
Så Attila drar sig tillbaka. Han sätter sig ner i sitt tält, försjunken i djupa
tankar. ”Jaha, och nu då?” tänker han. ”Hmm. Jag skulle ju kunna invadera
Konstantinopel, det låter ju kul. Men det tar ju ett tag att förbereda en
krigskampanj, och jag är ju uttråkad nu. Hmm.”
”Du kanske ska gifta dig?” föreslår någon.
”Är du full, karl? Jag har ju redan ett dussin fruar. Varför skulle jag
möjligtvis behöva en till?”
”Tja, ju fler ju roligare, säger man inte så?”
30
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Helt klart en poäng, tycker Attila. Har man elva fruar, så vad spelar då
egentligen en tolfte för roll? Kort därpå gifter han sig med den gotiska
skönheten Ildico. Och detta ska givetvis firas.
Det dricks och det skrålas, dagen till ära. Dyngfylla är en viktig del i de
hunnerska vigselritualerna, på samma sätt som att ”skräna och uppföra sig
som en bevingad djävulsråtta från helvetets djupaste och mörkaste vråer” är en
viktig sak om man råkar vara en mås. Vi har alla våra grejer.
Till slut får till och med Attila nog av festligheterna, och beslutar sig för
bröllopsnatt. Full som ett ägg kryper han ner tillsammans med fru nummer
tolv, med ett annat svärd än vanligt draget. Morgonen därpå är han död.
Förklaring: Attila var som sagt full när det var dags att ta itu med de
äktenskapliga plikterna. Och äktenskapliga plikter kan ibland vara utmattande
saker, i synnerhet om man festat och haft sig hela dagen. För Attilas del blev
det ovanligt jobbigt. Svetten lackade, han tog i så pass att han började blöda
näsblod, och föll sedan ihop fullkomligt slutkörd. Tyvärr för Attila (men
grattis till ett sant sexuellt expertarbete, i alla fall), så är det ingen jättebra idé
att blöda näsblod om man är så full att man däckar. Man tenderar mest ligga
still och inte märka av sin omgivning, menar jag. Som att man, i Attilas fall,
håller på att kvävas av allt blod som rinner ner i halsen på en.
Ett rätt dråpligt sätt för Europas skräck att dö på, helt klart. Om än
blodigt, och det var ju i alla fall passande. I vilket fall: Tack och Adjö, Attila –
mördarmaskinen som dog av lite näsblod.
31
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Li Bai
Poet och levnadsnjutare
(701 – 762 e.Kr.)
Det här är historien om Li Bai, ibland också kallad Li Po (jag var osäker på
vilket alternativ jag tyckte var roligast, men beslutade mig för att köra på Li
Bai, för att ha en given slutkläm).
Li Bai var verksam under Tangdynastins Kina, och var en sann
mångsysslare. Han var en omtalad vandringsman, en beryktad filosof, en
duellant, en romantiker, en välgörare, en naturälskare, en hovfavorit, en
rådgivare – listan tycks knappt ta slut. Men först och främst var han poet. Och
så duktig att han än idag är ett av diktvärldens tunga namn. Inte illa pinkat, om
jag får säga det själv. Vilket jag får, eftersom det här är min bok och jag
skriver exakt hur och vad jag vill16.
Poet, alltså. Jag tänkte i det här avsnittet ta och belysa en annan del av
hans karaktär, i hopp om att förmänskliga denne kinesiske nationalklenod och
stöpa om honom till en människotyp de flesta av oss kan relatera till.
Poet, alltså. Och som många andra fria själar hade Li Bai sina demoner.
Det är en närmast uråldrig stereotyp att konstnärliga och kreativa
personer gillar att ta till flaskan. ”De är känsliga”, brukar det heta. Li Bai,
denne poesins Lemmy Kilmister17, ska även han visa sig leva upp till klichén.
Något som återspeglas klart och tydligt i hans texter.
16
Tjolahipp tjolahapp.
17
Sångare i Motörhead som druckit så mycket att hans blodsystem tvingats bygga om sig självt efter hans
livsstil för att överhuvudtaget kunna fungera. En modern Li Bai, det vill säga.
32
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Den kinesiske juristen, författaren och grundlagshopknåparen John C. H. Wu
observerade en gång att; ”somliga kan ha druckit mer vin än Li, men ingen
annan har skrivit fler dikter om det.”
Vi tar ett litet urval av Li Bais dikter som exempel, så att ni förstår vad
vi menar: ”Alone And Drinking Under The Moon” - ”Before The Cask of
Wine” - ”Bringing the Wine” – ”Drinking in the Mountains” - ”Mountain
Drinking Song” - ”Parting at a Wine-shop in Nan-King” - ”Waking from
Drunkenness on a Spring Day”, och, kort och gott - ”Wine”.
Notera också att det där bara var dikter där alkohol förekom i namnet.
Tro inte att avsaknaden av desamma stoppade den gode Li Bai från att
krampaktigt hålla fast vid sin röda tråd som hängde hans fortsatta berusning på
det. En dikt med det tillsynes oskuldsfulla namnet ”Hänförelse”, till exempel,
lyder så här:
”Vänd mot mitt vin märker jag inte att det mörknat,
Fallna blommor är strödda över mina kläder.
Jag reser mig berusad och dansar med månen i bäcken,
Fåglarna har återvänt och människorna är också få.”
Man anar som sagt en röd tråd. Man anar också att inte ens allt guld i
Guldland hade kunnat få Li Bai att släppa greppet om den. Ett till exempel?
Tja, varför inte. ”Övernattning tillsammans med en vän” ser ut så här:
”För att rena oss från årtusendets sorger
Håller vi fast vid hundra kannor vin
Den goda natten som gjord för stilla samtal,
Under den klarvita månen finner vi ingen sömn.
33
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
När ruset kommer
Lägger vi oss på det ensliga berget,
Himmel och jord vår kudde, vårt hägn.”
Det går till och med så långt så att andra samtida poeter börjar skriva dikter
om Li Bai och hans kärlek till vin. Säga vad man vill om sådan
överkonsumtion, men då har man gjort det bra. Lite som att Lasse Berghagen
skulle skriva en låt som hette: ”Huga vad du super, Ledin”, eller som att
Selma Lagerlöf skulle spendera åtskilliga kapitel i Nils Holgersson med att
förklara vilken fylltratt August Strindberg var.
”Li Bai, utmanar andra att dricka,
skapar hundra verser,
Sovandes i barerna i Chang-an,
Kallar sig vinets store odödlige.”
- Poeten Du Fu
Han var alltså en vän av drickat, denne Li Bai. Så mycket är konstaterat.
Det händer att man bultar ihop författare och poeter och allt där
emellan; att man sätter dem i fack efter hur de skriver eller när de var
verksamma; att man ger dem samlingsnamn. Så också med Li Bai, som föga
otippat kommit att räknas till en grupp lärda som kallas ”Vinbägarens åtta
odödliga”.
En annan samtida skara kallade sig själva för ”Bambubäckens sex
dagdrivare.” Deras intressen var litteratur, vin, vin, vin, och åter vin. Var Li
Bai medlem även där? Tillåt mig att besvara min egen retoriska fråga med
ytterligare en: ”Har jag grundligt och måhända till överdrift beskrivit Li Bais
34
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
kärlek till alkohol vid det här laget?” – Ja. Och jag känner mig nöjd nu, och
mogen att gå vidare till nästa del i det här kapitlet; det vill säga slutet.
Poet, alltså. Alternativa beteckningar skulle som synes också kunna
vara ”vandrande vinkanna” eller ”biologiskt systembolag”. Med de
vitsigheterna ur vägen går jag vidare till den slutgiltiga frågan. Alltså: ”Vilket
öde väntar då denne vår vän av drickat?”
Ett passande sådant. Ett som verkligen sammanfattar Li Bai, och den
han var. Ett poetiskt sådant. Jag skulle nästan också vilja kalla det för ett
vackert sådant.
Scen: Li Bai är ute och driver på Yangtzefloden i sin lilla båt. Det är
natt, och månen lyser stor och fin på himmeln. ”Jisses vad vackert”, tänker Li
Bai, poet och romantiker som han är.
”Hade han inte nån dikt som hette nåt om att vara ensam och dricka
under månen?” undrar en uppmärksam läsare. Och jo, visst hade han det. Li
Bai gillade som sagt att dricka. Och som det ska visa sig så är det inte det enda
i den dikten han fattat tycke för.
”Du är bra vacker ikväll du, månen”, säger Li Bai, den ena handen om
relingen, den andra om en vinflaska. Det sista skriver jag med en övertygelse
värdig både paradnummer och guldmedaljer.
Månen svarar inte. Hade hon så skulle hon förmodligen sagt något i stil
med: ”Alltså det räcker nu, Li. Du är fin och snäll och dina dikter är
jättevackra och så där, men det kan aldrig bli något mellan oss. Jag är en
himlakropp och du är en kinesisk kulturskatt. Det skulle aldrig funka. Det är
inte du, det är jag. Kan vi inte bara vara vänner istället?”
”Kom igen nu, månen, ge mig en chans”, svarar Li Bai, för han är full
och fattar inte att månes respons bara är ett påhittat svar. Månar kan inte prata.
35
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
”Nej betyder nej”, svarar månen. Hon hade tidigare lekt med tanken att
kanske ge Li en chans ändå, men mest för att göra Jupiter som inte svarat på
hennes sms på senaste lite svartsjuk. Men sedan ryktet i rymden nu sa att
Jupiter hade nåt på gång med Venus hade hon lagt de idéerna åt sidan. Ville
hon vinna Jupiters intresse fanns det betydligt större fiskar än Li Bai att fånga
om hon ville imponera. Saturnus, till exempel, var visst singel nu. Även om
ringen antydde något annat.
”Bara en liten puss”, insisterar Li Bai.
Månen himlar med ögonen.
Men Li Bai är inte den som tar ett nej i första taget. Han ser sig omkring
i sitt rus, stirrar ut över floden, och noterar månens spegelbild i vattnet. ”Här
ska det pussas! Om det så blir det sista jag gör!”
Sagt och gjort. Li Bai böjer sig ut över relingen, sänker huvudet, plutar
med läpparna, bereder sig på en kyss han skulle kunna skriva tusen dikter om
(ifall han inte bara skrev om vin), och trillar i.
… och drunknar.
Kanske var det inte exakt så här det gick till. Kanske lurade månen ner
honom i vattnet för att hon var trött på honom. Kanske sa månen ingenting
alls, och han misstog vätan för ömsesidigt intresse och sexuell förväntan.
Kanske hade han glömt bort att han inte kunde simma. Kanske var han bara
väldigt full. Troligen var han bara väldigt full.
I vilket fall – Bye, bye, Li Bai.
36
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Sigurd Eysteinsson
Viking och troféhamstrare
(d. ca 892 e.Kr)
Sigge, också känd som ”Sigurd den mäktige”, var jarl av Orkney (en skvätt
öar vid den skotska nordostkusten) under slutet av 800-talet. Han var i övrigt
också beryktad vikingakrigare och norrman.
Det har sällan varit särskilt kul att bo vid de här breddgraderna, med
hungersnöd, undermålig teknologi, trista skördar, sjöodjur och frostjättar och
allt annat vi i norr historiskt och väldokumenterat alltid haft problem med. Så
redan nu går mitt hjärta ut till stackars Sigurd, som i likhet med sina andra
tidsfränder inte hade det lätt alla gånger. Sigge var dock inte som alla andra:
han var jarl, och hade därav en något bättre levnadsstandard än de flesta
nordmän under den här tidsepoken. Men inget gott som inte har något ont med
sig: som jarl var Sigge också tvungen att slåss då och då.
Enligt Orknöjarlarnas saga (isländska berättelser nedtecknade under
1200-talet) utmanade Sigge en hövding vid namn Máel Brigte, under slutet av
sitt styre. Fyrtio mot fyrtio skulle de vara, beslutades det. Redan på 800-talet
var matematik ett fruktansvärt tråkigt ämne, men vi får ana att anledningen till
att Sigge tog med sig åttio man istället för fyrtio snarare låg i att han var en
lurifax, än något annat. Alla gillar ju en underdog, och hade det här varit ett
skönlitterärt verk med budskap om att fusk inte lönar sig eller annan ”ajjabajja”-moral hade striden kanske slutat annorlunda. Men icket. Det här är en
bok med skrönor om människor som dött på konstiga sätt – något vi strax ska
påminnas om.
Máel och hans kompisar får i vilket fall däng av Sigge och hans dubbelt
så många (Historia struntar nämligen fullständigt i om man är en underdog
eller inte).
37
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Att bara hugga svärdet eller yxan eller vad han nu hade i herr Brigte var
inte nog för Sigge. Han levde under devisen att ”har man haft ihjäl nån så ska
folk fan veta att man haft ihjäl nån också”, varpå han, som alla barbarer värda
sitt namn, högg skallen av sin slagne fiende.
”Vid Odens spjut! Det här blev en grym jävla trofé!” sa han säkert, och
red sedan iväg hemåt med Máels huvud hängandes från sadeln, som någon
slags vikingatidens motsvarighet till OS-medalj i dråp.
Historia må ge blanka fan i underdogs, men ibland har det dock ett visst
sinne för humor (en väldigt svart humor, kanske, men humor oavsett). Det
visar sig nämligen att Sigge inte var ensam av de två att ha ett extranamn. När
asagudarna av fordom delade ut smeknamn och lät Sigge kallas för ”den
mäktige” hade Máel betydligt mer otur, och kom att bli känd under det
betydligt mindre smickrande namnet ”Máel Brigte med de utstående
tänderna”. Notera alltså att jag skrev ”utstående” och inte ”enastående” där.
Som nämnt utspelade sig det här som sagt under 800-talet. Och som
nämnt saknade folk på den här tiden saker som vi idag tar helt för givet. På
samma sätt som folk som läser den här boken på 3000-talet bara kliar sig i
huvudet när jag berättar att jag skrivit det här för hand på min dator, och inte
anlitat en alfacentaurisk telepat eller en xorgoblaffisk skrivträl för jobbet (som
alla skribenter värda sin zyndro-tjoff gör i framtiden, om de inte vill anklagas
för att vara en smaklös Umgah).
Men nog med sidospår. Det här utspelades sig som sagt förr i tiden.
Långt innan den vardagslyx vi är vana vid i dag, långt innan hygieniska
bekvämligheter såsom desinfektionsmedel, tandpetare och munskölj…
… och i synnerhet långt innan Colgate total Multiprotection (för en
dokumenterad effekt mot bakterieläggningar). Så det är nog få historiker som
38
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
skulle säga emot när jag säger att folks munhygien var rätt undermålig på
Sigge och Malles tid.
Berusad av segerns sötma och med en fin, ny trofé hängandes från
sadeln så börjar då alltså Sigge rida hemåt. Tycker han att Máels huvud skaver
lite väl mot benet medan han rider så struntar han i det; vad bryr sig väl han –
han har ju mördat en mäktig fiende och har dessutom också ett sprojlans nytt
huvud att stoltsera med. Det är det inte alla som kan skryta med.
Ett ödesdigert misstag. Och ett som kostade honom livet.
Tänk er själva: Ni rider där, med er fiendes avhuggna huvud hängandes
och slängandes från sadeln. Det stöter i benet, gång på gång. You know the
drill. ”Vad spelar det för roll?” tänker ni. ”Det är ju inte som att just den här
fienden hade ovanligt utstående tänder, eller som att han inte hört talats om
tandborste, listerine eller ens tandtråd förut? Antyder du att just den här
mannen, vars tänder skaver upp sår på mitt ben, skulle ha en usel tandhygien?
Och att jag därför borde vara försiktig så att jag inte får nån infektion? I tider
där typiska doktorsutlåtanden landar nånstans mellan ’det går över’ och
’spring tio varv runt huset under fullmåne, insmord i honung och grisinälvor,
och veva en kyckling motsols över huvudet samtidigt som du hoar som en
uggla och vickar sensuellt på höfterna?’ Dumheter!”
Inflammationer och elände är inget att leka med ens på 2000-talet.
Máels tänder skavde och skavde, och Sigges ben blev inflammerat, infekterat
och alldeles åt skogen dåligt. Så illa att Sigge, som ett sista ”dra åt helvette,
din jävla fuskis!” från Máel, faktiskt dog av det.
Historia kan som sagt ha ett sinne för humor ibland. Att Sigurd blev
dräpt av den man han själv dräpt är sannerligen poetisk rättvisa – nästan någon
slags karma – om man nu tror på sånt. Men mest är det nog bara pinsamt – att
39
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
bli långsamt ihjälbiten av en man som inte bara är död, utan som man
dessutom dödat själv.
Man kan ana att Sigge inte fick en plats i Valhall efter den här fadäsen.
Man kan ana att andra döda fortfarande skrattar åt honom, än idag. Och att
Máel ”Zombievikingen” Bigte, är en av de som skrattar allra högst.
Ismail ibn Hammad al-Jawhari
Uppfinnare och visionär
(d. 1002 eller 1008 e.Kr.)
Ismail hade två stora sorger i sitt liv. Den första var att Gud (eller Allah,
snarare) hade gjort honom till en människa, och inte till en fågel. Den andra
var att han inte levde i en tecknad serie från 90-talet. Det första var något han
tvingades leva med tills han dog.
Det andra var orsaken till att han gjorde det.
Nu låter det kanske som att Ismail var någon slags stolle, men så var det
inte. Innan de icke-Looney Tuneska reglerna om vad som är en bra idé eller
inte fick död på honom var han en framstående medborgare av staden Otrar.
Inte hört talats om Otrar? Misströsta ej; om bara några kapitel ska en
annan klantskalle från det förflutna lyckas få staden invaderad av en hord
mongoler, så vi återkommer till den då.
Som nämnt en framstående medborgare, denne Ismail. Man brukar säga
att hjältedåd var Stålmannens grej, att elektricitet var Nikola Teslas grej, och
att slåss med elefantkungen Babar var noshörningskungen Rataxes grej. Nu
brukar man ju förvisso inte säga att lexikon var Ismail ibn Hammad alJawharis grej, men – för sjutton hakar – det borde man. För det var det.
Hans lexikon över det arabiska språket, ”Taj al-Lugha wa Sihah alArabiya”, med dess 40 000 fraser, blev en stor framgång, och räknades till ett
40
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
av de bästa av sitt slag under hela medeltiden. Helt klart bra jobbat, och det är
uppenbart att vi har med en man med stora drömmar och stor hängivenhet att
göra (det tar fasligt lång tid att knopa ihop ett lexikon).
Och som nästan alla stora män var Ismail också en risktagare. Man
måste våga för att vinna, och så vidare. Jag inledde det här kapitlet med att
antyda att en av Ismails stora sorger var att han inte kunde flyga. Man anade
kanske att jag skulle återkomma till det lite senare, när man läste det. Och man
anade rätt, minsann.
Scen: Ismail står på taket till en moské i Nishapur. Han är
förväntansfull. Stolt. Fylld av mod. Och varför inte? Hans maskin kommer att
revolutionera världen. Efter den här dagen kommer människan aldrig behöva
leva under tyngdlagens förtryck igen (spoiler: det dröjde något längre).
Han vrider sig och kollar in högerarmen. ”Höger trävinge. Check.”
Han upprepar proceduren åt andra hållet. ”Vänster trävinge. Check.”
Han gör en verklighetscheck, kommer fram till att han befinner sig i ett
universum som styrs av lagarna som gäller för tecknade figurer, och ger
projektet grönt ljus.
Ismail springer ut från taket och flaxar för glatta livet. Ungefär fem
sekunder senare stannar han upp och blir ståendes mitt i luften. Han står still
några sekunder och ser sig omkring. Sedan tittar han neråt mot marken, och
sedan rakt fram igen. Sedan vänder han sig mot kameran och ser tittarna i
ögonen med ett ansiktsuttryck som säger ”Ojdå, det här gick ju inte så bra”.
Sedan faller han neråt. Huvudet hänger kvar i bildrutan ett tag. När han
kraschar uppstår ett enormt rökmoln som täcker hela Nishapur. När det lagt
sig sitter Ismail bland bråtet av de trasiga trävingarna. Han sträcker ut
armarna, rycker på axlarna och säger ”Oops”, samtidigt som han ser lite
bortkommen ut.
41
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Eller? Tyvärr levde Ismail inte i en tecknad värld, så det var inte fullt så
där det gick till. Istället hände vad man kan vänta sig när man kastar sig från
ett tak med ett par vingar av trä som det enda som ska hindra tyngdlagen från
att göra sin plikt. Man faller mot gatorna och krossas med ett högljutt splatter.
Förmodligen hysteriskt viftandes med armarna och vildsint skrikandes.
Tyngdlagen – Ismail : 1 – 0.
Ulf Torgilsson
Viking och bordsspelsfantast
(d. 1026 e.Kr.)
Ulf är son till Torgil Sprakalägg (vilket jag väljer tro är en forntida stavning på
”sprakskägg”, alltså ett skägg som det slår gnistor och smäller om, och
troligen brinner), som i sin tur sades vara son till Styrbjörn Starke, som i sin
tur var brorson till Erik Segersäll och svärson till Harald Blåtand. Jag har för
övrigt ingen annan anledning att fördjupa mig i Ulfs släktträd än för
möjligheten att poängtera hur fruktansvärt mycket bättre namn folk hade förr i
tiden jämfört med nu.
Ulf är en jarl av Skåne, och en nära man till Knut den store, som på den
tiden var kung av England, Danmark och Norge (vi återkommer till
multikungar senare, i avsnittet om Martin av Aragonien).
Om jag kan berätta vilka vrålmanliga namn Knut har i sitt släktträd?
Mitt höga nöje. Knut var son till Sven Tveskägg, som i sin tur var son till
Harald Blåtand (Knut och Ulf är alltså ingifta), som i sin tur var son till en
man med det makalöst fräna namnet Gorm den gamle.
Som varje viking värd sitt skägg och namn gillar Ulf att kriga. Under
Knuts befäl hjälper han till att plundra England och lägga allt större
42
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
landmassor under skandinavisk fana, samt med att slåss med en jävla massa
britter (inklusive kung Edmund Järnsida, som trots att det sägs att han dog av
att han blev huggen i arslet av en viking medan han sket ändå inte får vara
med i den här boken18).
År 1015 gifter sig Ulf med Knuts syster, och utses till jarl av Danmark,
så att han kan styra landet å Knuts vägnar när denne är ute och plundrar och
har sig. Han blir också fosterfar åt Knuts äldste son, Hardeknut.
Knut reser fram och tillbaka mellan Danmark och England tills mitten
av 1020-talet (det är ett regelrätt helvete att hålla på att erövra England och
samtidigt försöka behålla det man erövrat också). I den här vevan utser han
också sonen Hardeknut till vicekung medan han själv förbereder ett anfall mot
Norge och vikingakungen Olav Haraldsson, som trilskas och vill slåss och ha
sig. Olav är i övrigt mer känd som Olav den helige, Nordens första helgon.
1026 landstiger Olov i Danmark med en redig samling norrmän i
ryggen. Här ska det krigas! Samtidigt böjar Anund Jakob, den svenske kungen
tillika Olovs svåger (samt son till Olof Skötkonung), att härja och ha sig kring
de skånska kusterna (det här var på den gamla goda tiden, när Skåne
fortfarande tillhörde Danmark).
Knut slåss med Olov och Anund, men anar föga att något är ruttet i
staten Danmark, och att intrigerna hopar sig som triangeldramerna i en 90talssåpa. Ulf har nämligen tagit Knuts frånvaro i akt för att övertyga de danska
vikingapamparna att utse Hardeknut till deras kung istället. Detta är makalöst
lurigt av Ulf: som Hardeknuts fosterfar och beskyddare innebär det här att
makten i Danmark nu i själva verket tillhör honom, snarare än Hardeknut. Till
och med ärkeslugisen Lex Luthor hade nog nickat gillande åt det här upptåget.
18
Andra kungar som dött på toaletten: Elvis Presley.
43
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Knut, däremot, gillar det inte alls. Redigt förbaskad återvänder han till
Danmark för att ta itu med dumheterna. Han inser dock att det kanske är lite
överdrivet att ha ihjäl sin egen son, även fast han stulit tronen, och beslutar sig
för att förlåta honom. ”Det är lugnt Hardeknut, gossen min, du är ju bara
barnet”, säger han. Rätt och korrekt, dessutom: Hardeknut är faktiskt inte ens
tio. Kanske anar Knut att det är få tioåringar som är sluga nog att fiffla till sig
en krona, och att det kanske är andra kockar involverade i den här
troninkräktarsoppan?
Nåväl. Allt har sin tid. Och nu är det svenskarna och norrbaggarna som
ligger längst upp på Knuts ”ta-i-tu-med-lista”. Han samlar ihop sina trupper
och beslutar sig för att visa Olov och Anund att historiekrönikorna inte ger ut
smeknamnet ”den store” till vemsomhelst. Vid Slaget vid Helgeån visar han
just det, och krossar de svensk-norska flottorna till atomer. Mycket tack vare
Ulfs hjälp, som säkert passade på att vara extra duktig för att visa Knut att det
där med Hardeknut; ”hehe, ja, det var väl inte hela världen heller?”
Något senare befinner sig svågrarna hemma hos Ulf i Roskilde, där det
är gästabud och julfirande. Ulf känner sig nog rätt nöjd. Han har inte bara
hjälpt till att vinna en storslagen seger vid Helgeån, utan har nu också fått
Knut att komma över och dricka, käka och umgås (en inbjudan man oftast
tackar nej till om den kommer från någon man ogillar). Någonstans under
festligheterna bestämmer sig Ulf och Knut för att spela ett parti schack (det
här utspelade sig som sagt på vikingatiden, långt innan Kalle Ankas jul och
Kan du vissla Johanna, och man var ju tvungen att fördriva tiden på nåt sätt).
De har inledningsvis väldigt trevligt. Tills Knut råkar göra ett felaktigt
drag, och Ulf kniper hans springare. Möjligen utspelade sig resten så här:
”Jamen jag flyttade ju fel ju”, säger Knut. ”Vi gör om det där. Så, nu
står min gubbe där den stod tidigare. Ge tillbaka springaren nu.”
44
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Ulfs värld blir rödare och rödare. Kan Knut ge sig nån gång? När ska
han släppa det där med Hardeknut och Danmark? ”Kristus och alla hans
apostlar”, tänker Ulf, ”jag vann ju för fan nästan hela jävla slaget vid Helgeån
själv, och han är ju här och käkar och allt! Och likt förbannat tycker han
fortfarande att han kan köra med mig?” Ulfs näsborrar vidgas.
”Flyttat är flyttat”, säger Ulf.
”Jag är din kung”, säger Knut. ”Ge tillbaka springaren nu.”
Nog är nog. Ulf reser sig upp och välter schackbrädet i ilska. Möjligen
bugar han också ironiskt innan han vänder sig om för att lämna rummet.
”Ulf, din ynkrygg”, säger Knut. ”Tar du till flykt?”
Ulf vänder sig om. ”Du hade tagit en längre flykt vid Helgeån, om jag
inte hade kommit till din undsättning när svenskarna slog dig som en hund –
du kallade mig inte för Ulf Ynkryggen då.”
Sa Ulf verkligen så? Ja, han sa tydligen just så. Knut blev ”ägd”, som man sa i
början av 2000-talet.
Man får förstå att det är lite ont blod mellan Knut och Ulf vid det här
laget, efter allt. Och alla som spelat monopol någon gång vet att brädspel
knappast lockar fram det bästa i oss. Kanske hade det hänt senare om inte
annat – kanske var det ofrånkomligt. Man vet inte. Kanske väntade Knut bara
på rätt tillfälle, och kanske tyckte han att Ulfs ragnaröksmäktiga diss nu gav
honom ursäkt nog?
Man kan så klart inte veta, men man kan däremot gissa, att hade Ulf
behärskat sig vid brädet så hade han i alla fall inte blivit känd för eftervärlden
som ”Ulf Torgilsson – vikingen som blev mördad på Knut den stores order för
att han vägrade lämna tillbaka hans springare.”
45
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Schack matt, Ulf.
Andra schackrelaterade dödsfall: Ivan den förskräcklige, även han en karl
med ett fräsigt smeknamn, fick ett slaganfall och dog mitt under ett parti. Det
är, som synes, en farlig sport vi har att göra med här.
Bela I av Ungern
(ca 1020 – 1063 e.Kr.)
Efter att pappa Vazul avrättats genom att få ögonen utstuckna och öronen
fyllda med flytande bly känner Bela och hans två bröder Levente och Andreas
att det kanske är dags att lämna Ungern ett tag. Någon föreslår att Böhmen är
ett förträffligt ställe för unga adelsmän som vill ligga lågt, och sagt blir gjort.
Böhmen visar sig dock vara en rätt tarvlig plats, och bröderna beslutar
sig snart för att dra vidare.
Polen visar sig desto trevligare, och de blir varmt mottagna av den
polske kungen Mieszko. Goda nyheter för de otursdrabbade bröderna, och än
mer så för Bela, som snabbt blir en favorit vid det polska hovet. Under en
krigskampanj mot ett gäng hedniska pomrare (folk från Pommern, ej att
blanda ihop med hundrasen) dräper Bela deras hertig man mot man, och blir
hyllad som en storslagen krigare. Ett imponerande stordåd, tycker kung
Mieszko, och ger Bela ena dottern och en god bit land i belöning för sin
gärning. Som hämtat ur nån gammal saga, typ.
År 1034, tre år efter att de ungerska bröderna flydde hemlandet, dör
Mieszko ”under mystiska omständigheter”. Exakt vad som hände de följande
åren är förlorat i historians dimmor, men Bela blev i alla fall kvar vid det
polska hovet medan bröderna begav sig tillbaka hem till Ungern.
46
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
1048 får Bela glada nyheter i posten. Det är brodern Andreas som ber
honom komma över till Ungern igen, där han efter lite krigande gått och blivit
kung. Den andre brodern, Levente, har dött, och eftersom han inte har några
barn själv tycker Andreas att det kan vara trevligt med en släkting i närheten.
Låter trevligt, tycker Bela. Han återvänder hem och får en tredjedel av
riket i present av Andreas, såväl som en hertigtitel. Och blir dessutom utsedd
till arvinge.
Allt är alltså väl i kungariket Ungern. Bröderna för ett nära samarbete,
slåss med tyskar, inviger kloster, och har det allmänt gott. År 1053 föder
Andreas fru sonen Solomon, och familjen växer ytterligare. Samarbetet
fortsätter och allt är frid och fröjd. För stunden… (dramatisk musik)
Året är 1057 eller 1058. Och det är nu det brakar loss. Det är nu idyllen
ska rivas, den häck som är familjeglädjen ska ansas och brännas, och den
drake som går under namnet brödrakonflikt ska visa sitt fula gap för bröderna.
Det är nu bajset träffar fläkten, som amerikanerna säger.
Andreas vill smida fred med Tyskromerska riket. Krig är ju inte särskilt
trevligt egentligen, resonerar han. Han erbjuder sonen Solomon som make till
tyskromerske kejsaren Henrik IV:s syster, för att försegla alliansen. Henke
tycker att det låter helt okej – men inte utan men. ”Du borde kanske kröna din
son till kung?” föreslår han. ”Min syster kan ju inte gifta sig med
vemsomhelst, det fattar du väl?”
Andreas nickar och instämmer. Henrik har en poäng. Sagt blir gjort, och
sonen Solomon kröns till ny kung av Ungern. Han anar dock att Bela, som
egentligen var lovad kronan, kanske inte tycker kröningen är fullt lika lattjo.
Andreas har helt rätt. ”What the fuck, bro?” tänker Bela. Det var ju för
helvette han som skulle bli kung, inte hans osnutne brorson. ”Inte okej!”
47
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Bajset har träffat fläkten. Andreas bjuder in Bela till sin herrgård i
Tiszavárkony, där han låter honom välja mellan ”kronan” eller ”svärdet”;
symbolerna för kunglig och hertiglig makt, och säger att Bela får välja hur han
vill. Vill han verkligen ha kronan så är det okej, ett löfte är ju ett löfte, och så
vidare. Bela går dock inte på den lätte. Han har nämligen hört att Andreas
tänker mörda honom för att vidhålla relationen med Tyskromerska riket, om
han skulle välja kronan. (Andreas är med andra ord en så kallad ”lurifax”)
”Jag tar svärdet, det är lugnt”, säger Bela till Andreas. ”Vatten under
bron, brorsan. Sätt Solomon på tronen, det är helt okej för mig. No hard
feelings.” (Lurifaxandet går tydligen i familjen; Bela tycker faktiskt inte alls
att det är helt okej).
Bela tar svärdet och lämnar Andreas fäste bakom sig. ”Sicken tur att jag
är gift med en polsk prinsessa och på god fot med det polska hovet”,
konstaterar han rätt och korrekt. Nästa anhalt: Polen.
Hösten 1060 återvänder Bela till Ungern. Ingalunda ensam; i ryggen har
han en hel drös med polska trupper som gärna ser polskvänlige krigshjälten
Bela på Ungerns tron istället för Andreas. Andreas får dock hjälp:
tyskromerske kejsaren Henrik är väldigt förtjust i idén att ha en systerson som
ungersk kung, och skickar trupper för att hjälpa honom i kriget. Slaget om den
ungerska tronen har börjat.
Det blir ett kort krig. Efter två segerrika slag har Bela besegrat Andreas
och fått brorsonen Solomon att fly till säkerheten i Tyskromerska riket.
”Så går det.” – Bela
Bela kröner sig till kung i december samma år. Han gör några
ekonomiska reformer, och krossar året därpå ett uppror från några undersåtar
som vill återgå till hedendomen (Bela var kristen). Allt flyter på, och efter ett
48
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
tag glider han in i samma tankebanor som Andreas; att ett fredsavtal med
tyskromarna kanske vore soft ändå.
”Men hur?” undrar han. Han masserar hakspetsen, drar fingrarna
genom skägget och fäster fundersamt blicken mot horisonten och intet.
”Huuuuuuur?”
Efter allt käbbel får man hålla med om att han är i en rätt dålig sits, rent
diplomatiskt. Men skam den som ger sig, och Bela är inte den som ger upp i
första taget. Han kommer ihåg att han har ett gäng tyska officerare fängslade
sedan inbördeskriget, och dem har han ju ingen nytta av. Kanske ska han
släppa dem? De kan ju inte gärna stå på Andreas sida nu när han är död,
tänker han. Och det vore ju onekligen en fin gest gentemot Kejsaren.
Så blir det. Bela släpper tyskarna och låter dem återvända till Kejsaren.
Kejsaren låter sig dock inte imponeras. ”Jasså nu passar det?” tänker
han. ”Ja se det kan han glömma.”
Inget fredssnack, alltså. År 1063 inleder tyskromarna ytterligare en
militärkampanj mot Ungern, och det blir krig igen. Kejsar Henke tänker inte
ge sig förrän Solomon sitter på tronen, kosta vad det kosta vill.
Hur det förmodligen inte gick till, men vad som möjligen hände:
Bela sitter på sin tron och tar det lugnt. En rådgivare kliver in.
”Ers majestät”, säger rådgivaren. ”Tyskromarna ger sig inte. Dom vill
ha Solomon på tronen, och så är det med det. Tjurskalliga jävlar om jag får
säga det själv, Ers majestät.”
Bela sätter händerna mot armstöden och reser sig upp. Lika ilsken som
less säger han: ”Men för i helvette! Ja ja, om det ska vara ett sånt förbannat
jävla gnäll om saken så kan han väl få sin jävla kron-”
Pang, pang, boom, boom, krash. Tronen kollapsar under Bela.
49
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Fuskbygge? Var Bela en frekvent besökare av 1000-talets motsvarighet till
McDonalds? Hade han outsourcat tronbygget till den billigaste hantverkaren
på marknaden och fick nu betala priset för sin snikenhet? Frågorna, deras vana
trogna, hopar sig.
Tronen kollapsar i vilket fall under Bela, och han drar på sig allvarliga
skador. Så allvarliga att han avlider av sviterna. Ett snopet slut, om än ett
ganska poetiskt sådant; att dö av det man så länge längtat efter.
Eventuell sensmoral skulle vara något om att man ska akta vad man
önskar sig, särskilt om det man önskar sig är en blodsuktande mördartron
tillverkad av den som var villig att göra det billigast.
Goda nyheter om man höll på Solomon: Med tyskromarnas hjälp tar
Solomon över den ungerska kronan efter farbror Belas död. Grattis, Solomon!
Goda nyheter om man höll på Bela: Elva år efter pappa Belas död tar
förstfödde sonen Géza över den endera lagade men förhoppningsvis utbytta
tronen, efter att Solomon avlägsnats från den. Grattis, Géza!
Andra mördartroner: Järntronen i Västerås, som också haft ihjäl folk
lite till höger och vänster.
Andra järntroner: Belas landsbroder György Dózsa råkar ut för just
en sådan i ett lite senare kapitel. Den visar sig inte heller vara särskilt trevlig.
Henrik II
Greve och dvärgvän
(1166 – 1197 e.Kr.)
Om någon i modern tid pratar om ”greven av Champagne” så gissar man nog
att han syftar på nån finlirare med fruktansvärda alkoholproblem. Så var inte
fallet om man sa det under 1100-talet, då man istället syftade på herrarna som
bossade över grevskapet med samma namn (som förvisso också kanske hade
50
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
alkoholproblem, det ena utesluter ju inte det andra). Säger man det mellan
1181 och 1197 syftar man emellertid på Henrik II, provinsens dåvarande
härskare. Och en man som ska visa sig dö på ett minst sagt ovanligt sätt.
Eftersom jag känner mig osedvanligt givmild så tänker jag bjuda på
hela tre versioner av hur stackars Henrik kom att få påhälsning av
liemannen19.
Version 1: Henrik och frugan befinner sig i Henriks slott i staden Akko,
där de står och väntar på en grupp italienare som är på väg förbi. Plötsligt hör
Henrik hur någon ropar på honom. Han vänder sig om och ser en filur från sitt
följe, en dvärg som kallas för ”Scharlakansröd”, komma gående mot honom.
”Men tjenare!”, säger Henrik. ”Kommer du här och- wääääääh-”
Fönstergallret som Henrik lutar sig mot ger plötsligt vika. Den
scharlakansröde dvärgen grabbar tag i honom och försöker dra rätt på honom,
men det är till ingen nytta – Henrik väger betydligt mer än sin kortvuxne vän,
och den sistnämnde följer med ut genom fönstret av bara farten, mot marken
och mot hjältedöden. Förmodligen hysteriskt viftandes med armarna och
vildsint skrikandes. Tyngdlagen – Henrik: 1 – 0
Version 2: ”Vafalls? Vad gör – wääääääh-”
Stackars Scharlakansröd har ramlat ut genom fönstret och greppar
panikartat tag i kung Henriks ärm. Gimli från Sagan om Ringen var en stark
dvärg, och tydligen också hans scharlakansröde jordversion. Så pass stark att
han sliter med sig den arme Henrik i fallet, och de bägge rasar mot döden.
Tyngdlagen – Henrik: 2 – 0
Version 3: De italienska besökarna har kommit! Lycka! Henrik vänder
sig för att möta dem, och till noll och ingens förvåning den här gången så
19
Med att vara givmild menar jag då alltså att jag har hittat tre olika versioner, att jag inte har en aning om
vilken (eller om någon av dem) stämmer, och att det är därför.
51
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
kollapsar hela balkongen under honom. ”Fan, fan, fan, fan”, tänker Henrik
medan han ramlar mot döden. Han slår ner i gatan med ett brak.
”Men det heter väl tredje gången gillt?” undrar någon. ”Den här
gången måste han väl ha överlevt? Du menar väl inte på fullaste allvar att du
tänker ge oss tre närmast identiska versioner, din %#&@## tråkmåns?”
Jag skulle väl aldrig. Och mycket riktigt: Henrik överlever fallet. Guld
och gröna skogar! Prisa Gud! Han börjar resa sig upp, lite yr och omtöcknad
förvisso, men utan livshotande skador. Härliga tider!
Dessvärre är han inte den ende som föll från balkongen. Så vem
kommer då efter, fallande i full kareta? Ni vet mycket väl vem. Den
scharlakansröde dvärgen. Och var landar han? Ovanpå stackars Henrik,
givetvis, som dör av träffen.
Tyngdlagen – Henrik: 3 – 0
Inalchuq
Guvernör och leka-med-döden-expert
(d. 1219 e.Kr.)
Snabbt! Du befinner dig i början av 1200-talets Europa! Vilken person skulle
du minst av alla vilja bråka med (och befinner dig allra helst minst en
kontinent borta ifrån)?
Svarar du: ”AaaaaaheeeeeehjagvetinteöhmehmöhmDjinghisKhan?” så
svarar du helt rätt, och kan med lite tur överleva den här tidsåldern.
Och du är tydligen inte Inalchuq.
Inalchuq var guvernör i staden Otrar i dåvarande Khwarezemediska
imperiet (nuvarande Kazakstan). Har man inte hört talats om Otrar så är det
inget märkligt med det. Det var nämligen rätt vanligt förr i tiden att hela städer
jämnades med marken om man fick för sig att det var en bra idé att bråka med
52
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Djinghis ”maddafakking jävla” Khan eller hans mongoler. Inalchuq, dessvärre
för honom, fick för sig just detta.
Fun Fact #1: Djinghis armé hade kring 300 000 man, och var vad man
utan nämnvärd överdrift skulle kunna kalla ”en obeveklig ångvält driven av
slakt, blodbad, plundring och våldtäkt”. Hans imperium skulle komma att bli,
med landyta mätt, det största världen någonsin skådat.
Året är 1218. Den mongoliska horden plöjer fram genom världen som en
maskbeklädd seriemördare genom tonårsbrudar i en 90-tals-skräckis. Djinghis
har nu tagit över så många länder att han plötsligt blivit granne med det
Khwarezemediska imperiet (det här är ungefär som att Sverige erövrar så
många länder att vi plötsligt börjar se italienare när vi tittar över häcken, eller
som att man blir så förvånad att man tappar hakan, bara det att hakan inte
stannar upp förrän den passerat bröstkorgen).
”Nya grannar! Spännande!”, tänker Djinghis. Han drar sig i
mustascherna, spanar ut över khwarezemiderna, och kommer fram till att de
verkar vara ett skönt gäng. Kanske kan de till och med bli kompisar? Värt att
undersöka.
Sagt blir gjort, och Djinghis skickar över en grupp på 450 pers inklusive
ambassadör till Otrar, och frågar Inalchuq om de kanske ska ta och bli
handelspartners? Djinghis har plundrat och plöjt sig fram genom världen som
en maskbeklädd seriemördare genom tonårsbrudar i en 90-tals-skräckis, och
har dragit på sig massor av prylar han vill bli av med.
Inalchuq bestämmer sig för att ”nåt sånt ska vi inte ha”, och fängslar
hela högen. Hans anledningar var ”dom är säkert spioner” och ”ja men dom
konspirerar mot oss, fattar ni väl”.
53
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Men det är en sak att arrestera massa folk, och en helt annan att ha ihjäl
dem, så mycket är till och med Inalchuq med på. Så innan han går vidare hör
han av sig till sultanen Muhammed II, khwarezemidernas högste höns, och
berättar läget. Det vill säga: ”Jag har en massa mongoliska spioner här som jag
misstänker konspirerar mot oss! Jag har inga belägg, men däremot en god
magkänsla. Kan jag få ha ihjäl dom?”
Som sultan måste man stå för sitt ord, annars börjar folk säga att man är
ombytlig. Något som kanske inte är så kul när det visar sig att man plötsligt
måste stå för att en av ens undersåtar plötsligt kastat ett halvt tusen mongoler i
finkan utan att fråga först. Så man får nästan förstå stackars Muhammed II när
han säger; ”Ja ja, Inalchuq, kör i vind. Inte så mycket att göra åt saken nu
riktigt. Och du har säkert rätt om spiongrejen.”
Djinghis muttrar och grymtar när han får höra vad som hänt. Ögonen
smalnar och världen tycks plötsligt röd. Som de miljarder liter blod han och
hans mannar har spillt. Men han sansar sig. ”Djupa andetag, Djinghis”,
repeterar han som ett mantra. ”Djupa andetag.”
Hey, misstag händer, eller hur? Det är väl ingen mening att förstöra vad
som kan bli en fin vänskap bara för nåt sånt här? Djinghis beslutar att ge
khwarezemiderna en andra chans, förstående och duktig på att räkna till tio
som han är.
Så han skickar ut nya utsända. Den här gången direkt till sultanen. Och
den här gången bara tre, för säkerhets skull. Ambassadören förklarar för
Muhammed att Djinghis är en förstående man, och att han kan tänka sig dra
ett streck över alla de här tråkigheterna. Det vore ju dock bra om sultanen
kanske kunde bestraffa Inalchuq för sin olydnad. Det hela var ju bara ett
misstag, var det inte? Sultanen skulle väl aldrig arrestera och ha ihjäl fredligt
folk som bara vill byteshandla? ”Handla bör man, annars dör man”, liksom.
54
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Som sultan måste man dock stå för sitt ord. Muhammed förklarar att det
ingalunda var ett misstag. Och för att ytterligare sälja in poängen tvångsrakar
han två av Djinghis utsända och hugger huvudet av den tredje.
Tror man att Djinghis tog det med ro även den här gången så har man
tyvärr fel. Man är ute och cyklar. Man är ute och cyklar på hal is, till och med.
Tror man däremot att Djinghis motreaktion är anledningen till att inga
resebyråer gjort reklamer för solsemestrar i ”det härliga Khwarezemenien” på
åtta hundra år är man däremot något på spåren. Khwarezemiderna ska nu lära
sig, the hard way, att om det fanns en bok som listade de sämsta beslut en
politisk ledare kan fatta så skulle ”att bråka med Djinghis Khan” hamna i
sällskap med ”invadera Ryssland”, ”mucka med den brittiska flottan” och
”fråga USA om de kan demokratisera en”.
Djinghis samlar ihop sina generaler och sitt folk, och förklarar att det är
dags att visa khwarezemiderna vem det är som är chef i de här krokarna. Och
att man inte bråkar med den chefen ostraffat. Mongolerna instämmer. Vad
som följer är en massaker så blodig att den saknar motstycke tills Andra
Världskriget.
Relevant liknelse på samma tema: Hade Djinghis invasion av
Khwarezemenien varit porr så hade det varit tyskt, det enda exemplaret hade
varit en blodig VHS, och det hade varit begravt under Hitlerbunkern, inbundet
i pandaskinn och åtknutet med taggtråd. Och bara Hitler hade fått ut något av
att kolla på det. Och till och med han hade tyckt att det var lite olustigt.
Otrar belägras i fem månader. Bakom murarna sitter Inalchuq och gömmer
sig, tämligen nervös får vi förmoda. Det finns en anledning till att folk vet
vem Djinghis Khan var än idag, och det beror inte på att han gulligullade med
55
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
sina fiender och vann fred- och barmhärtighetspris på löpande band som en
död Heath Ledger vinner priser för The Dark Knight.
Huruvida hans spiksäkra och antågande död var vad som tog upp
merparten av Inalchuqs tankar kan man bara gissa. Eller om det var ångesten
över att det var han som dragit igång allting. Eller om det var vetskapen om
vad Djinghis och hans polare garanterat skulle göra med Inalchuqs eventuella
fruar, systrar, döttrar, fastrar, mostrar och mor- och farmödrar, om de tog sig
igenom förskansningarna.
Fun Fact #2: Djinghis var vad man skulle kunna kalla för en
”vrålknullare”. Är du av hankön så är det 1 på 200 att du ärvt hans Ykromosom. Imponerande, hur man än ser på saken.
Fun Fact #3: Om tusen år säger de samma sak om Charlie Sheen.
Det tar fem månader innan Djinghis och hans män tar sig förbi Otrars murar.
Inalchuq barrikaderar sig i stadens fästning i ett sista försök att skjuta upp det
oundvikliga, och spenderar förmodligen sina dagar med ömsom förnekelse,
ömsom desperata böner, ömsom hejdlöst drickande. Det går bra inledningsvis.
Tyvärr för Inalchuq så vill Djinghis ha tag i honom levande, så de kan inte
riktigt bombardera byggnaden med allt de har. Tyvärr för Inalchuq.
Han håller ut i drygt en månad innan Djinghis och hans män tar sig in i
fästningen. Inalchuq har vid det här laget flytt upp till taket, där han med
överlevnadsinstinktens sista dödsryckningar sitter och kastar tegelstenar mot
mongolerna i hopp om att fördröja sin död någon sekund till. Det är till ingen
nytta, då man som sagt inte bråkar ostraffat med Djinghis Khan.
Mongolerna har nu fångat Inalchuq. De ville ha honom levande, för att
folk ska få se vad som händer om man bråkar med den mongoliska horden…
och inte har vett nog att dö innan de får tag i en.
56
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Hypotetiskt avrättningsscenario: Inalchuq ligger fastspänd på någon
form av stenbord. Vi säger att det är blodigt sedan tidigare avrättningar, för
ytterligare visuell effekt. Runt omkring honom står en drös mongoler. Bakom
honom står tusentals och tusentals tillfångatagna khwarezemener och
mongoliska krigare, där för att bevittna hans kommande död.
En av mongolerna böjer sig fram över honom. Han ler hånfullt, fångar
Inalchuqs blick, och säger: ”Vilka fina ögon du har. Det vore ju synd om
något… skulle hända dom.”
Hans kamrater skrattar. Framför sig hör Inalchuq hur en av mongolerna
grymtar till av ansträngning. Det låter som att han lyfter något. Tunga fotsteg
hörs. Fotsteg som kommer närmre.
Djinghis Khan uppenbarar sig framför honom, i all sin fasliga höghet. I
händerna håller han en glödande kittel. Blicken är hämndlysten. Leendet är
fyllt av hån. De rosa grytvantarna tar dock bort lite av effekten.
”Don’t fuck with Khan”, säger han. Och börjar hälla. Det sista Inalchuq
ser innan han och hans ögon bränns bort är hur en flod av flytande silver
forsar ner mot honom.
Innan det här kapitlet anser jag att ungrarkungen Bela, som blev mördad av sin
tron, dog på det hårdrockigaste sättet. Att göra Djinghis Khan så pass
förbannad att han plundrar din stad och häller silver i ögonen på dig är
däremot kanske snäppet vassare.
Eftermäle: Som hämnd för hur pissigt behandlad han blev av Inalchuq
och Muhammed II så ger Djinghis inte upp sin slaktolympiad förrän han totalt
raderat det Khwarezemediska imperiet från kartan. ”Inte ens hundar och katter
undsparades”, och han ska tydligen till och med ha dämt upp/omdirigerat hela
57
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
floder för att utrota sultanens födelseplats, som ytterligare ”så går det”-grädde
på det mongoliska mördarmoset.
Så vad har vi lärt oss av den här historien? Jo, att befinner man sig i
1200-talets Europa så gör man bäst i att hålla sig så långt, långt borta från
Djinghis Khan som man är kapabel till.
Eller så ger man helt enkelt bara fan i att avrätta hans ambassadörer.
Gruffyd ap Llywelyn
Olyckskorp och tygimprovisatör
(ca 1198 – 1244 e.Kr.)
Gruffyd hade det verkligen inte lätt. Inte bara hette han något så sanslöst fult
som ”Gruffyd ap Llywelyn” – han spenderade dessutom många år av livet
som frihetsberövad.
”Jaaaa, men det var väl för att han var en skurk eller nåt? Eller?”
Icke så. Gruffyd var son till Llywelyn den store, prinsen av Gwynned;
ett område i norra Wales. Prins Llywelyn fick pisk av den engelske kungen
John när Gruffyd var i tioårsåldern, och gav bort honom som gisslan till
engelsmännen för att slippa fortsatt bråk20.
Kung Johns hobbys enligt känd film från 1973: 1) Att missbedöma hur
stora kronor han behöver. 2) Prata med ormar. 3) Sova med guld. 4) Lacka ur
på luriga rävar. 5) Vara en ”låtsaskung”.
20
Nej, han fick knappast någon pallplats under 1211:s ”årets pappa”-kamp.
58
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
För att slippa fortsatt bråk, var det ja. Psch. Sånt pysslar inte prins Llywelyn
med. Bara något år senare allierar han sig med en fransk kung och några
baroner som är i uppror mot John, och lyckas tillsammans med sina kompisar
tvinga honom att skriva under Magna Carta, ”det stora fördraget”, en massa
lagar som begränsade den engelska kungamakten och gav mer av den till
adeln. Gruffyd blir frigiven i samma veva, efter drygt fyra år som fängslad.
”Gud, vad skönt!”, tänker Gruffyd. ”Nu kan mitt liv bara bli bättre!”
Hahaha. Nej. Skärp dig, Gruffyd. År 1228 är det dags igen, och efter
tretton år som fri fängslar pappa Llywelyn honom igen. Llywelyn har
nämligen bonkat kung Johns oäkta dotter, Joan av Wales, och fått sonen
Daffyd tillsammans med henne. Llywelyn, som knappast har en ”Världens
bästa pappa”-mugg vid frukosten, tycker betydligt bättre om Daffyd, och ser
hellre att det är han som ärver hans prylar när han dör, än stackars Gruffyd. Så
därför fängslar han honom, med någon skev logik. Tough luck, Gruffyd.
Efter att ha hållit sonen fängslad i sex år inser Llywelyn dock att han
kanske varit lite väl hård. Han släpper ut Gruffyd och ger honom lite mark att
härska över.
”Ja… det var ju snällt. Tack, Pappa, det här gottgör verkligen för när
du slängde bort mig till Engelsmännen eller den där gången du fängslade mig
i sex år. Bussigt. Du är helt klart världens bästa pappa. Allvarligt.” – Gruffyd
Några år senare tar Gruffyds bror Daffyd över som Gwynneds härskare.
Har man hängt med kan man gissa vad det här innebär för stackars Gruffyd21.
21
Den som gissar: ”Han blev givetvis fängslad, för tredje jävla gången” har helt rätt. Det är liksom ett
återkommande tema. Som att Bamse löser problem via honungsinducerad råstyrka, eller som att det alltid
regnar när man har semester.
59
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Scen: Året är 1244. Gruffyd är fortfarande fängslad, och börjar bli
redigt trött på det. ”Nu får det för fan vara noooog!”, utbrister han en vacker
dag. ”Jag ska ut härifrån, om det så är det sista jag gör!”22
Gruffyd är en driftig kille. Snart har han knåpat ihop det mesta klassiska
rymningsverktyget någonsin. Yes, you guessed it; han har gjort ett
improviserat rep genom att knyta ihop massa lakan, och är nu på väg ut genom
fönstret.23
Hur det går? Tja, hur har det gått hittills för Gruffyd? Slår han oss som
en kille med tur, en kille som de gamla brittgudarna gillar?
Antingen är lakanen alldeles för klena, eller så är det Gruffyd som
borde bantat innan han bestämde sig för att fly. Oavsett så brister det, och
stackars Gruffyd faller mot marken. Förmodligen hysteriskt viftandes med
armarna och vildsint skrikandes.
Tyngdlagen – Gruffyd: 1 - 0
Al-Musta’sim
Kalif och travbana
(1213 – 1258 e.Kr.)
Ett par kapitel bak fick vi lära oss att det är dumt att bråka med Djinghis
Khan. I det här avsnittet ska vi lära oss att det är minst lika dumt att bråka med
hans sonson, Hulagu Khan (det blir däremot inget tredje avsnitt där vi
behandlar hur dumt det är att bråka med Djinghis bryllingbarn från landet,
Hans-Bertil Khan).
22
Spoiler.
23
Jag vill förtydliga att Gruffyd alltså är en riktig person, och inte en serietidningsskurk.
60
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Året är 1258. Hulagu Khan plöjer fram genom världen som din
alkoholiserade farbror genom ett barskåp24, och närmar sig nu Bagdad. Men
för att ta över Bagdad måste han först kuva Al-Musta’sim, stadens kalif och
högste boss.
Hulagu har order från sin brorsa, Möngke, att undvika slagsmål om det
går. Ifall Al-Musta’sim kapitulerar och fyller på deras arméer med soldater
från sina egna led kan han och Bagdad gott få slippa undan, menar Möngke.
Och likt Inalchuq innan honom har Al-Musta’sim inte en blekaste aning
om hur man hanterar khaner.
Han vägrar, det vill säga.
Många historiker har grubblat över vad som drev Al-Musta’sim till att
begå en sådan tabbe. De flesta verkar eniga om att det i mångt och mycket
berodde på hans visir Ibn-al-Alkami25, och dennes urusla råd. För enkelhetens
skull har jag valt att summera alla dessa råd till en enda mening, nämligen:
”Det är lugnt, det kommer nog gå bra ska du se.” Som synes något som
lämpar sig bättre att säga till en kompis som är lite orolig inför ett
tandläkarbesök än till den man som är ansvarig för att skydda sin stad mot en
hord mongoler som plöjt fram genom världen som din alkoholiserade farbror
genom ett barskåp24.
”Aja, skitsamma”, säger Hulagu, och gör det mongoler gör bäst.
Det vill säga att kriga och slåss.
Erövringen av Bagdad går som på räls för Hulagu. Och det har han Ibn”Vi tar det som det kommer”-Alkami att tacka för. Tillåt mig utveckla det där:
24
Hur jag vet att du har en alkoholiserad farbror? Jag vet allt. Jag har ett intimt samarbete med
underrättelsetjänsten. Det där du och din kusin gjorde? Jag känner till det också. Usch.
25
Med visir menas då alltså ”rådgivare”, inte det riddare drar ner när de vill slippa lansar i ögonen, eller det
hockeyspelare använder för att undvika illvilliga puckar.
61
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Ungefärliga citat av Ibn-al-Alkami: ”Nejdå Al-Musta’sim, inte
behöver du kalla på förstärkning. Trupperna vi har här i Bagdad räcker väl
gott och väl? Det går bra ska du se.”
”Förstärka murarna så att dom håller när mongolerna börjar använda
katapulter mot oss? Inte då. Det går bra ska du se.”
”Psch. Och skulle vi nu få nåt problem så kommer resten av den
muslimska världen att komma ridande till vårt försvar, jag garanterar dig.
Oroa dig inte. Det går bra ska du se.”
Den 29:e januari påbörjar mongolerna belägringen av Bagdad.
Den 5:e februari har de tagit över en god portion av stadens
försvarsmurar. Någonstans här börjar Al-Musta’sim förstå att han, likt
Inalchuq före honom, kanske agerat lite fel i hur han hanterat den mongoliska
horden. Han säger till Hulagu att ”Hehe, ja men jag skojade ju bara. Dom där
fredsförhandlingarna du pratade om, ska vi gå igenom dom en gång till
kanske? Inte det? Nähä.”
Den 10:e februari inser Al-Musta’sim att han är helkörd. Han ger upp
och kapitulerar Bagdad.
Den 11:e februari sätter sig mongolerna ner och tar det lugnt, äter god
mat, pratar, dricker lite vin, och spelar något sällskapsspel kanske.
Den 12:e februari fortsätter de med trevligheterna. Kanske anordnar
någon en fotbollsturnering och de delar in sig i lag, och vinnarlaget blir bjudna
på grillkväll av förlorarna? Jag kan bara spekulera.
Den 13:e februari ger sig mongolerna in i Bagdad och inleder en vecka
av total och fullständig slakt. Uppgifterna om just hur många de hade ihjäl
innan de var nöjda varierar, men siffran landar mellan ungefär hundra tusen
62
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
och två miljoner. Väldigt många, tycker kanske du och jag. ”Nja det var väl
som vilken plundring som helst”, menar mongolerna. ”Lite seg, faktiskt”.
Och Al-Musta’sim då, hur gick det för honom?
Mongolerna fångade in den stackars kalifen så fort de intagit staden. För
att han inte skulle ”missa allt det roliga” lät de honom titta på när de mördade
hans folk och plundrade hans skattkammare, borstade tänderna med hans
tandborste, och satt på hans stol vid matbordet. Taskigt, kan tyckas. Men å
andra sidan kanske rätt åt herr Al-Musta’sim, som i det här läget faktiskt bara
har sig själv att skylla. Behöver jag påminna om hur det gick när sultanen i
Aladdin lyssnade på sin storvisir? För det gick inget vidare. Al-Musta’sim
borde vetat bättre, helt klart.
Hur det gick till: Mongolerna har lite problem med hur de ska ha ihjäl
Al-Musta’sim. Deras sedvänjor säger nämligen att jorden inte får dricka
kungligt blod, att det betyder otur och sånt. Lyckligtvis för mongolerna (men
mindre så för Al-Musta’sim) är de dock kreativa när det kommer till mord.
”Don’t fuck with Khan”, säger Hulagu, och beordrar sina män att rulla
en stor matta runt Al-Musta’sim så att han blir som en tunnbrödsrulle, ungefär.
De lägger honom sedan mitt i gatan. Jag vill tro att fortsättningen utspelade sig
ungefär så här:
Mongolisk kommentator 1: Ja vad tror vi om det här loppet egentligen?
Mongolisk kommentator 2: Ja det är väldigt svårt att säga. Temur är ju en
klar tittarfavorit, men har å andra sidan lagt på sig lite sedan Rida-överkalifen-loppet – 56, när han var med sist, så det är svårt att säga var vi har
honom i dagsläget. Gansükh däremot gjorde väldigt bra ifrån sig vid
Emirvarvet i våras, men är allmänt ojämn, svår att få nåt grepp om riktigt.
MK1: Det är nån nykomling med också? Qorchi?
63
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
MK2: Ja det stämmer. En riktigt snackhäst, ska bli intressant att ske hur han
sköter sig nu när han är med och leker med dom tunga namnen i branschen.
MK1: Mycket spännande. Kanske kommer han att impon- OCH DÄR GÅR
STARTSKOTTET!
MK2: Gansükh tar ledningen, tätt följd av Temur. Här går det undan. Qorchi
lunkar på i bakgrunden.
MK1: Ja Qorchi får nog rycka upp sig om han vill ha chans på en bra tid.
MK2: Ja men än är det inte över. Mycket kan hända i såna här tävlingar.
MK1: Så sant. Jag minns Kalifracet – 41… kommer du ihåg den gången?
MK2: Haha, oja. Speedy Khan visade var skåpet ska stå, kan man väl säga?
MK1: Aldrig sett nåt liknande i alla mina år. Från sista placering till att vara
först att rida över kalifen, på bara några sekunder. Magiskt. Magiskt.
MK2: Ja det var ingen lågoddsare det där inte. Var nog många som- OCH
DÄR går Temur om Gansükh! Här är det snabba vändningar.
MK1: Ja det gäller att hänga med. Men titta här? Qorchi verkar kappa in!
MK2: Nja, jag tror inte han tar ikapp det här. Qorchi är mycket, men han är
ingen Speedy Khan. Och Temur och Gansükh har fortfarande stor marginal.
MK1: Nej du har kanske… men vad händer nu? Qorchi har dragit en pilbåge!
MK2: Och Temur verkar ha saktat in! Än är det här loppet inte över.
MK1: Han laddar den, han laddar den. Han siktar! Han siktar! Oj oj oj, kom
igen nu Qorchi! Han skjuter! Han skjuter! Oj oj oj!
MK2: Och DÄR går Gansükh ner för räkning. Aj aj aj! Det här tar han nog
inte igen, en pil i bakhuvudet är ju vad som kostade Ogdobad segern -48.
MK1: Nu är det spännande. Qorchi verkar kappa in och Temur verkar inte
kunna hålla det tidigare tempot. Än kan vadsomhelst hända.
MK2: Ja jag var nog lite tidig i att räkna ut Qorchi. Med Gansükh nedskjuten
har vi en helt annan spelplan att röra oss med nu. Spännande, spännande.
64
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
MK1: Temur fortsätter sacka efter.
MK2: Ja det är tråkigt att se. Här ser ni vad för mycket plundring och för lite
hästskötsel kan resultera i.
MK1: Och DÄR lägger Qorchi i spurten! Det är nära nu, så nära!
MK2: Dom är jämsides! DOM ÄR JÄMSIDES! Och Al-Musta’sim är bara
hundra meter bort. Nu är det spännande, nu är det spännande!
MK1: KOM IGEN, QORCHI! KOM IGEN!
MK2: KOM IGEN TEMUR! HÅLL UT! HÅLL UT!
MK1: OJ OJ OJ! AL-MUSTA’SIM ÄR BARA NÅN METER BORT NU!
KOM IGEN QORCHI! KOM IGENMK2: Och DÄR har dom ridit över honom.
MK1: Vilket lopp! Otroligt spännande. Det verkar bli målfoto på det här?
MK2: Domarna ser brydda ut, kliar sig i huvudet. Dom signalerar… Japp, där
har vi tecknet. Det blir målfoto på det här.
MK1: Jag satsar mitt byte på Qorchi. Satsar du emot?
MK2: Det är taget. Må bäste mongoliske kommentator vinna.
Så vad har vi då lärt oss av Inalchuq och Al-Musta’sim? Jo, att förargar man
den mongoliska horden så kan man räkna med endera 1) Avrättning genom att
få flytande silver hällt över ögonen, eller 2) Att bli inrullad i en matta och
sedan ihjältrampad av hästar. Inget är särskilt fördelaktigt.
Johan av Böhmen
Kung och extremsportsutövare
(1296 – 1346)
Året är 1346. Platsen är Crécy, i norra Frankrike, och Det hundraåriga kriget
rasar på för fullt. Men varför kriga när man kan kramas? Jo, det ska jag
65
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
förklara. Det är nämligen så att engelsmännen, under ledning av Edvard III
(mer om honom i nästa kapitel) och hans son Edvard26, ”Den svarte prinsen”27,
anser att de har mer rätt till de franska territorierna än vad fransmännen har.
Och givetvis håller fransoserna inte med. Så därför slåss de.
Frankrike har många allierade, precis som britterna, och dessa dras
också in i stridigheterna. En av dem är kung Johan av Böhmen.
Scen: Kung Johan rider in på slagfältet med ett par riddare bredvid sig,
nästan som limmade mot honom. ”Hur går det?” frågar han rakt ut i luften.
”Svårt att säga, Ers majestät”, svarar någon. ”Men vi är jävligt många
fler, så det borde vara lugnt.”
”Psch. Dumma britter, komma här och tro att dom är nåt”, fnyser Johan.
”Sannerligen, Ers majestät.”
Johan drar handen genom skägget och funderar en stund. Han drar
sedan sitt svärd, och skär nästan skallen av riddarna när det far upp ur skidan.
”Jag skulle vilja hugga ihjäl någon”, konstaterar han. ”Kom, låt oss rida iväg
ut i stridigheterna! En kung av Böhmen flyr aldrig ett tillfälle för strid!”
Männen kastar några osäkra blickar på varandra. Tystnaden hänger tung
över sällskapet innan en av dem talar. ”Men… Ers majestät…”, börjar han,
lite försynt. ”Ni… ni har ju varit blind i tio år?”.
Något så världsligt som tio år av blindhet stoppar dock inte Johan av
Böhmen, som inte alls ser problemet med den begränsningen28. Han rider ut
med sina riddare, som förbundit sina hästar med hans för att kunna hålla i alla
fall någorlunda koll på den helblinde (och, som det förefaller, helgalne)
26
Att döpa sin son efter sig själv = ”makalöst fantasifullt”.
27
Att bli känd som ”Edvard, den svarte prinsen” = väldigt hårdrock.
28
”För att han är blind, hö, hö”. Han seeeer inte problemet. Fattar ni? Eh, skitsamma. Allt kan inte vara
vinnarmaterial.
66
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
böhmiske kungen, och rimligen också för att se till att det inte är hans egna
män den mordgalne monarken börjar hugga ner till höger och vänster.
Hur det gick för den hjältemodige och likaledes dumdristige Johan:
Åt skogen, givetvis. Kungar överhuvudtaget var väldigt attraktiva måltavlor
under krig. Att ha ihjäl en kung var ungefär som att vinna guldmedalj i, typ,
allt, samtidigt. Dessutom var det väldigt bra för den egna moralen (för att inte
tala om hur förödande det var för moralen hos de som blev av med kungen
ifråga). Kung Johan, 50 år och blind, var nog alltså en ovanligt attraktiv
måltavla där han kom ridandes, vilt viftandes med sitt svärd mot ingenting,
och säkert lika vilt gormandes. För att dra en jaktliknelse är det ungefär som
att springa ihop med en 148-taggare ute i skogen, som sedan vänligt traskar
fram till dig och ber dig att skjuta honom. Han ger dig till och med kulorna
och geväret själv, så ivrig att dö är han.
Fun fact: Efter Johans död blev uttrycket ”att slåss som kung Johan av
Böhmen” ett populärt uttryck bland spelevinkar och skojare Europa runt. Det
vill säga ”att slåss som ett blindstyre”.
Karl II av Navarra
Lurpelle och intrigmakare
(1332 – 1387)
Som nästan alla kungar förr och nu var Karl en karl som hette Karl. I motsats
till de flesta kungar förr och nu var han kung av Navarra, en provins som
upptog delar av nuvarande norra Spanien och södra Frankrike, och som förr i
tiden var ett eget kungarike.
Att vara kung är inte dåligt, och inte alla förunnat. Men mycket vill ha
mer, fan vill ha fler, och helvetet blir aldrig fullt, som uttrycket lyder. Att vara
kung över Navarra räcker inte alls för Karl – han har ögonen mot horisonten
67
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
och blicken på betydligt pampigare domäner än så; närmare bestämt
Frankrike. Så hur löser man då detta, om ens hävd till franska tronen är lite
”nja” som bäst, och man varken har soldater eller stöd nog för att bara
invadera denna baguetternas högborg och ta vad man vill ha? Är man Karl II
så väljer man att bli en så kallad ”lurpelle”29.
Det kommer gå lite ”så där” med lurifaxandet för Karl, men det
återkommer vi till senare.
Lite bakgrundshistoria först. Så varför tyckte då Karl att Frankrike
minsann borde vara hans, och inte den nuvarande kungens? Först och främst
berodde det på att hans morsa var enda överlevande barn till Ludvig X (när
Ludvig dog tog hans bror Filip V över rodret). Sedermera berodde det också
på att Karls far, Filip III, minsann var kusin till kung Filip VI. Jag önskar
innerligt att jag kunde säga att det är nog med Filips (Filipar? Filipéer?) för det
här avsnittet nu, men så lyckligt lottade är vi inte. Att Karl är sondotterson till
gamle döde kungen Filip IV gör också sitt till för drömmarna om kronan.
Den kombinationen (tycker Karl, och bara Karl), innebär ju att om det
är någon som har rätt till den franska tronen så är det ju faktiskt han (till Karls
försvar är det många som tycker sig ha rätt till Frankrike vid den här tiden –
kanske är han bara en missförstånd ung man som bara vill vara en i gänget?).
År 1352 gifter han sig med kusinen Johanna (som hette samma sak som
hans mamma, för att krångla till saker ännu mer), en dotter till för tillfället
styrande franske monarken Johan II (vars mamma också hette Johanna).
Rimligen gnuggar Karl händerna mot varandra, säger; ”Oui, oui… allt går
29
Ett lite finare ord för ”intrigmakare” eller ”ränksmidare”. Används uteslutande bara i de mest förnäma och
bildade av kretsar. Jämför med ”snorstor” som är ett finare ord för ”ansenligt voluminös”, eller ”blaskpackad”
som är ett finare ord för ”påtagligt och måhända till överdrift berusad”.
68
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
enligt planerna”, bara ögonblicken efter bröllopet. Rimligen åskar och blixtrar
det i bakgrunden också.
Men ack så fel han har, arme Karl. Allt går nämligen inte alls enligt
planerna. Det visar sig i samma veva att den franske överbefälhavaren,
Charles de la Cerda, har fått några områden i Frankrike som Karl inte alls vill
att han ska ha (för att Karl så klart vill ha dem själv, för att hans morsa en
gång haft dem men sålt dem till franska staten, och Karl inte begriper sig på
begreppet ”köpt är köpt”). Så hur löser man då detta, om man är Karl II? Man
anlitar givetvis sin bror, som likaledes givetvis heter Filip, och ber denne ha
ihjäl dumsnuten Charles åt en (”Charles” är för övrigt franska för ”Karl”).
Karl II var som sagt en lurpelle och intrigmakare. Han har inte stuckit
under stolen med att det är han som ligger bakom mordet på överbefälhavaren,
och börjar nu överlägga med brittkungen Edvard III om att göra en gemensam
invasion av Frankrike (som vi gick in på i kapitlet om Johan av Böhmen så
rullar Hundraåriga kriget på för full rulle vid den här tidpunkten). Kungen av
Frankrike, Johan II, är av naturliga skäl inte fullt lika belåten med de här
planerna. Han har noll och åter noll intresse av ett tvåfrontskrig med både
England och Navarra.
”Jag har ingen större lust att slåss med massa engelsmän”, säger Johan.
”Det går säkert att lösa”, säger Karl.
”Fredsavtal?”
”Tja, jag är väl inte helt omöjlig.”
”Men du vill ha något för det?”
”Du läser mig som en öppen bok, käre Johan.”
Johan och Karl sluter fred. Karl får mer land och ägor i utbyte (i Normandie),
och Johan får sinnesfriden att veta att han har Navarra på sin sida om britterna
69
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
skulle börja bråka. Tror Johan, i alla fall; Karl är en dokumenterad lurpelle,
och fortsätter givetvis smida ränker med engelsmännen ändå. Och ränker
överhuvudtaget, för den delen. Lurpelle, som sagt.
1356 är Karl på middag hos den franske kronprinsen, Karl V (ja,
självklart heter han också Karl), och har det allmänt gemytligt. Karl och
kronprinsen har blivit bra kompisar de senaste åren, även om det från Karls
sida självfallet beror på hans obotliga lurighet mer än något annat. Att vara
kompis med den blivande franske kungen, och kanske till och med lyckas
vända honom mot den nuvarande, är ju inte alls dåligt, resonerar han.
Dörren till matsalen smäller plötsligt upp. In kommer ingen annan än
kung Johan, med ett stort följe soldater i släptåg. ”Nu får det fan vara nog,
Karl!”, säger han. ”Sorry, pappa”, säger kronprins Karl. ”Vad är det nu då?”
säger Karl av Navarra. Hade fransk historia varit en dålig komedi hade det
sedan blivit allsköns missförstånd i en dryg halvtimme innan de förstår vilken
Karl det är Johan menar. Fransk historia är dock ingen dålig komedi, och det
är självklart Karl av Navarra som Johan syftar på. De är ju, som bekant, lite
purkna på varandra.
Sagt och gjort – Johan anklagar Karl för förräderi, slänger in honom i
finkan, och har ihjäl hans närmsta anhängare. ”Bå hå hå, så går det när man
konspirerar mot kronan!” – Johan.
Eftersom jag sålt in rätt hårt att Karl är en lurpelle väljer jag att låtsas att
det här också är en del av hans diaboliska mästerplan. Som vi ska se i
kommande stycken börjar saker faktiskt se rätt lovande ut för honom nu.
Karl sitter som sagt i finkan. ”Skandal!” tycker hans kompisar. Strax
blir det inbördeskrig i Normandie, med Karl-kompisar på ena sidan och Johangillare på den andra. Någon månad senare blir kung Johan tillfångatagen av
engelsmännen (som tagit tillfället i akt att invadera), och kronprinsen tar över
70
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
de franska spakarna. Inom kort är han närmast översvämmad av krav från
Karlkompisarna om att släppa ut honom ur fängelset.
Så långt går det dock inte. Eller så långt hinner det inte gå, snarare.
Karl, denne 1300-talets Dr. Doom, lyckas nämligen fly från fängelset i
november 1357, efter ett och ett halvt års fångenskap.
Och han flyr i rättan tid. Inbördeskriget i Normandie är inte de enda
stridigheterna som plågar Frankrike (förutom tidigare nämnda strider med
England), utan Paris har nu också fullt sjå med en revolution mot överklassen
ledd av en gentleman med det fruktansvärt franska namnet Ètienne Marcel.
Karl slår sig snabbt i lag med Étienne, och hyllas nu som hjälte av
underklassen, lite med logiken att ”han måste ju vara en skön typ om han blev
kastad i finkan av dumme kung Johan”, samt ”vår fiendes fiende är vår
bästaste, bästaste vän”, och även en god dos av ”ja, vi ser ju hellre honom på
tronen än kung Johan eller nån jävla engelsman, i alla fall – och eftersom
kronprinsen uppenbarligen inte klarar av att ta itu med engelsmännen kanske
den här karln kan göra ett bättre jobb”.
Kronprinsen inser att han ligger pyrt till. Och Karl inser att nu jävlar har
han äntligen ett riktigt bra läge på tronen. Men, precis som förr, så är det dags
för turen att vända igen. Bråda nyheter når nu Paris.
Hade det funnits tidningar på den här tiden så hade ett tidningsurklipp
sett ut ungefär så här: ”SUPERFRED! Läs om hur Edvard III och Johan II
SMIDER ÅRHUNDRADETS FRED! För att läsa om HUR DÅLIGT DET HÄR
ÄR FÖR KARL AV NAVARRA, logga in med vår PLUS-tjänst. Har du inte
PLUS? Köp här för 999 :- francs i månaden. SUPERBILLIGT!
MEGABILLIGT! RAAAARGH!”
Karl sväljer illa, inser att en fransk fred med England vore katastrofalt
för hans planer, och lämnar prompt Paris bakom sig. Han spenderar de
71
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
följande åren med att hyra trupper, smida ännu mer ränker med engelsmännen,
utkämpa slag, ingå fredsavtal, bryta fredstavatal, och ingå och bryta dem lika
snabbt igen. Ena stunden är han kompis med Johan II, nästa är de bittra
fiender, nästa är han kompis med engelsmännen, och nästa inte. Och så där
fortsätter det. Tyvärr för Karl går det dock aldrig riktigt bra för honom igen,
och han tappar mer och mer anseende, pengar och inflytande för varje år som
går. 1379 har han förlorat all mark han vunnit genom åren, och hans eget rike
är mer eller mindre bankrutt av de många och långa åren av krig.
Så hur dör han då? Irrar han in sig i det tunnlandsstora lagerutrymme
där han förvarar sina listiga planer och hittar inte ut därifrån? Smyger han in i
franska palatset mitt i natten, sätter sig på tronen med högernäven redo, och
sedan kollapsar den under honom? Nja…
Scen: Året är 1387. Karl är 54 år gammal (och har nu haft planer på
franska kronan i nära imponerande fyrtio år av dessa). Han är sängliggande,
och mår ruskigt dåligt. Och det beror inte på att det är dagen efter nyårsafton.
Han är nämligen sjuk. Fruktansvärt sjuk. Och värre ska det bli.
In kommer en av tjänarinnorna. Hon möts av en lite annorlunda syn.
Det vill säga en Karl som är helt inlindad i tyg, från topp till tå. ”Vi lindar in
dig i tyg och dränker tyget i konjak, så blir du nog bättre”, hade en läkare sagt
till honom. För självklart hade han det, för det här var förr i tiden, och då fick
man bara bli läkare om man var galen och/eller hade märkliga idéer för sig.
Tjänarinnan går fram till Karl, tar fram nål och tråd, och börjar sy ihop
tyget så att det sitter fast under natten. När hon kommer till nacken avslutar
hon sömmen och gör en liten knut. Tyvärr blir det massor av tråd kvar, och så
kan det ju inte se ut, tycker hon.
”Vafan, har jag glömt saxen?” undrar hon, och ser sig omkring. Och
visst verkar det så. Som tur var står det ett ljus i närheten, och bekvämlighet är
72
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
bekvämlighet. Fullständigt glömsk eller omedveten om att Karls bandage är
dränkt i alkohol för hon ljuset till tråden för att bränna bort den sista delen.
Hur det luktade i Karls kammare efter det? Det luktade kung. Död,
sönderuppbränd kung, förvisso, men kung oavsett. Grillkung. Frasig
konjaksflamberad grillkung.
Fun fact: Trots att ”Karl den lurige” eller ”Karl den välstekte” hade
varit ett bättre smeknamn så blev Karl II av Navarra känd som ”Karl den
dålige”. Förmodligen för att man vinner få popularitetstävlingar om man ger
blanka fan i sitt folk och drömmer om franska kronor istället.
Fun fact: Brittkungen Edvard III är sonson till Edvard I, bättre känd
som ”den där onde kungen i Braveheart”.
Martin av Aragonien
Tokätare och narruppskattare
(1356 – 1410 e.Kr.)
Martin (med det trevliga smeknamnet ”Humanisten”) var kung av Aragonien,
Valencia, Sardinien och Korsika, såväl som greve av Barcelona. Sitt sista år i
livet var han också kung av Sicilien. En så kallad ”multikung”, med andra ord.
Och så finns det folk som säger att män saknar simultanförmåga. Tsk, tsk, tsk.
Multikungar – Kvinnor: 1 – 0.
Martin dör år 1410, i endera Valdonzella eller Barcelona. Det är väl
dock saksamma. Som många kungar före och efter honom (spoiler!) gillade
Martin också att äta som en kung. Den här dagen hade han tydligen dragit i sig
en hel gås alldeles själv, och kände sig (fullt förståeligt) lite dåsig.
Scen: Martin ligger i sängen och har ont i magen. Rimligen ligger han
och åmar sig, och lovar gång på gång, innerligt och heligt, att han aldrig ska
73
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
äta en hel gås igen. Lite som när folk om söndagsmorgnar lovar sig själva att
de aldrig ska dricka alkohol igen, kosta vad det kosta vill.
Martins hovnarr, Borra, kommer plötsligt in i sängkammaren.
”Vars haru vare?” undrar Martin.
”Ute i vingårn backa hörne, dä ja såg nå hjort som liksom hängde i
svansen frå na trä, som had’ nån straffe ’an f’att ’an hade stöle nå fikon”,
svarar narren. Jag har i övrigt ingen aning om varför jag gestaltar dem som att
de talar dålig stereotypiserad norrländska med varandra. Det bara kom.
Narren hävdar alltså att han varit i en vingård, där han ska ha sett en
hjort som hängde i svansen från ett träd. Den ska också ha hängt på det manér
man tydligen hänger på när man stulit fikon, blivit påkommen, och sedan
bestraffats för saken. Detta tycker Martin är så roligt att han, no joke, tydligen
skrattar ihjäl sig.
Kommentar: Den som höjer på ögonbrynet är i gott sällskap. Jag fattar
inte heller ett smack.
Fun fact: Det finns en skröna som säger att grekiske filosofen
Krysippos skrattade ihjäl sig åt en åsna som åt fikon, och jag förstod å andra
sidan inte vad som var så roligt med det heller. Eller vad som är så roligt med
fikon överhuvudtaget, för den delen. Det är en rätt alldaglig frukt.
George Plantagenet
(1449 – 1478 e.Kr.)
Konspiratör och finsmakare
George var son till Rikard av York, som redan ett bra tag innan Georges
födsel bestämt sig för att hans familj skulle göra sig bättre på den engelska
tronen än vad Henrik VI någonsin skulle göra. Några år senare beslutar han
sig för att undersöka saken, och resultatet är vad historieböckerna pratar om
74
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
som ”Rosornas krig”, efter blommorna på deras släkters respektive
vapensköldar.
1461, då George är 12 år gammal, har man avlägsnat Henrik från tronen
och krönt storebrorsan Edvard IV till kung istället. Rikard av Yorks planer
gick alltså alldeles utmärkt (förutom att han själv dog året innan, vilket han
knappast är särskilt nöjd med30). Nykrönte Edvard utser George till hertig av
Clarence, och för ett tag så är allt frid och fröjd för den nya kungafamiljen.
Man har tornerspel, anordnar baler och maskerader, snackar lite högtravande,
skaffar sig båtlaster med älskarinnor, gnäller på tjänare, höjer skatter, och allt
vad nu fjortonhundratalskungafamiljer pysslade med. Jag har ingen
tidsmaskin, så jag kan bara gissa.
”Kan du inte bara läsa på om det, istället?” undrar någon. ”Istället för
att bara gissa hejvilt? Då behöver du ju ingen tidsmaskin, utan bara lite
böcker och länkar.”
”Nej”, svarar jag. ”Fuck you.”
1469 gifter sig George med Isabel Neville, dottern till adelsmannen
Richard av Warwick. Och Richard visar sig, likt Karl den välstekte, vara en
intrigmakare han också. Han lindar snabbt den unge George runt sitt finger.
Intrigmakare var det, ja. Året efter giftermålet är det uppror i norra
England. Och de hemliga upprorsmakarna visar sig inte vara några andra än
*trumvirvel* Richard av Warwick! Och George! (många känner väl kanske
behovet att impa på svärfarsan, men startar man väpnade uppror och börjar
konspirera mot sin storebror har man nog passerat någon slags gräns).
Så varför slår man sig då i lag med sin svärfar och börjar smida ränker
mot sin bror kungen? Tja, varför startar man som adelsman uppror
30
Han känns som den typ av karl som skulle spöka efter döden. Och att spöka är knappast lika skoj som att
sitta på moln och sörpla paraplydrinkar. Eller som att vara kung av England, för den delen.
75
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
överhuvudtaget? George hade förmodligen span på kronan (som så många
andra i den här boken), och trodde väl att hans chanser att få den skulle öka
om han fick bort brorsan från tronen. Jag vet inte hur uppmärksam George var
som person, men en snabb blick runt axeln borde också ha avslöjat att han
befann sig i 1400-talets Europa, och att folk alltså dör till höger och vänster
nästan hela tiden31. Man får alltså förstå om han (som så många andra i den
här boken) bedömde sina chanser till tronen som ”ganska hyfsade”.
Dessvärre för George och Richard fattar Edvard att de har något fuffens
för sig. Goda råd är dyra, och svärson och svärfar flyr snabbt som attan över
till Frankrike, där de har allierade.
”Ha ha! Så går det!” – Edvard, när brorsan och Richard tvingas fly.
”Skrattar bäst som skrattar sist!” – Richard, när han och George
återvänder ett halvår senare med sina franska polare.
Med sig har de Henrik VI; den tidigare avlägsnade kungen. Edvard
tvingas fly, och Richard av Warwick sätter prompt tillbaka Henrik på tronen.
Och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Givetvis inte. Ett halvår senare kommer Edvard tillbaka, och den här
gången för att stanna. Han hittar snabbt anhängare och allierade, inklusive
brodern George, som insett att det kanske är bättre att vara brorsa till en kung
än att vara… svärson till en gubbe som är kompis med en kung (rätt uppenbart
kan tyckas, men så är ingen av oss George Plantagenet heller). Tillsammans
krossar de Richard av Warwicks trupper vid slaget om Barnet32, bara drygt en
månad efter att Edvard landstigit. Och månaden därpå dör också Henrik VI, nu
31
Man skulle kunna säga att döendet var lite av en internationell nationalsport på den här tiden, lite som hur
det under 2000-talet är poppis att ta bilder på mat, eller att berätta att man ska besöka ett gym.
32
De slogs inte om nån unge. Stället hette så.
76
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
fängslad i Towern (av sorg över sonen Edvard av Westminsters död33 hävdar
vissa, men troligen på Edvard IV:s order). Edvard sätter sig prompt på tronen,
och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Givetvis inte. George är bara marginellt nöjdare nu än när han polade
med döde Richard av Warwick. Sedan frugan dött har han fått span på
dödspinglan och hertiginnan Maria av Burgund (nuvarande Nederländerna,
typ), dotter och arvinge till Karl den djärve, kungen av samma ställe. Så han
frågar brorsan om det går bra om han gängar sig med henne.
”Icket sa nicket”, säger Edvard. Det går inte alls för sig. George blir
givetvis putt, och snart går ryktet att han konspirerar mot kronan igen. Och,
som nästan alltid när man konspirerar och har sig, så får kungen snart reda på
det, och slänger prompt in lillebrorsan i Towern.
Brottet: Förräderi. Straffet: Döden.
Som adelsman har George rätt att dö via halshuggning (det trendiga
sättet att dö på) istället för att låta sig hängas som någon simpel bondtölp. Så
blir dock inte fallet, om man ska tro ryktena (som till och med Shakespeare
backar). Nej, nej, nej, när det kommer till George Plantagenet – hertig av
Clearance, earl av Salisbury, riddare av Strumpebandsorden, samt earl av
Warwick – så är bara det trendigaste av det trendigaste gott nog. Här ska det
inte vara några svärd, här ska det inte vara några giljotiner eller lyxbödlar!
George är en man av välstånd och smak – och ska givetvis också dö
som en sådan. Det vill säga genom att låta sig dränkas i en tunna rödvin.
Tips från coachen: 1: Köp en flaska vin tillverkad på malvasiadruvor.
2: Svida om till frack. 3: Gå på tillställning. 4: Häll upp ett glas, för det till
33
Ja, precis som att varenda jävel hette antingen Filip eller Karl i Frankrike på den här tiden så hette mer eller
mindre alla Henrik, Richard eller Edvard på andra sidan kanalen – och nej, fantasi var som synes inte
uppfunnet än.
77
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
näsan, inhalera, ta en sipp. 5: Säg: ”Ah… så gott att man kan… DÖ för det.”
6: Känn dig marginellt mer bildad än dina kamrater medan de tittar
konfunderat på dig med höjda ögonbryn. 7: Upprepa steg 4 – 5 tills du blir
utslängd och kan gå hem och göra något vettigare.
”Dränkas i en tunna vin?” ifrågasätter någon. ”Är du säker på att det inte
bara är en massa rykten som började spridas bara för att han var ett fyllo
eller nåt då?”
”Givetvis är jag inte säker”, svarar jag. ”Det är en skröna, som de flesta
dödsfallen i den här boken. Men kan man dö av att bli krossad av en fallande
dvärg, av ett zombievikingahuvud, av att man får en sköldpadda i skallen, av
att man vägrar lämna tillbaka en schackpjäs, av att man blir inlindad i en matta
och ihjältrampad av mongoler eller av att man så innerligt önskar bli träffad av
blixten så att man faktiskt blir det34, så, tja, varför inte en vintunna?”
”Du har en poäng.”
”Tack så mycket. Nu vidare till ett betydligt jävligare sätt att dö på.”
György Dózsa
Soldat och upprorsmakare
(1470 – 1514 e.Kr.)
Det är väl lika bra att säga på en gång att det här kapitlet är det värsta i hela
boken, så att folk är med på det redan från start. Vi kommer inte läsa om
någon gladlynt stolle som skrattar ihjäl sig, eller om någon uttråkad visionär
34
Spoiler!
78
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
som tror att plankor på armarna och en gandhisk optimism är allt som behövs
för att flyga. Györgys levnadsöde är av ett betydligt brutalare virke.
Eller vad säger du, George?
George R.R. Martin: ”Vad menar du? Är inte det här ett fullständigt
normalt sätt att dö på?”35
Jisses. Ja vi går vidare.
György föddes år 1470 i Transsylvanien (redan här börjar det bra), som
på den tiden var en del av det ungerska kungadömet.
Andra samtida transsylvanier: Vlad III, som kring Györgys födsel
har fullt sjå med att halshugga och spetsa folk till höger och vänster. Vlad III
är mer känd för eftervärlden under sina smeknamn, det vill säga Vlad Tepes
eller Vlad pålspetsaren. Alltså Dracula.
År 1514 har György stridit i flertalet krig mot Det osmanska riket och vunnit
rykte och hävd som en tapper krigare. ”Fan du är ju grym på det här du”,
tycker Tamás Bakócz, den ungerske kardinalen, som med påvens tillåtelse nu
utser György till att organisera nästa korståg mot osmanerna.
Och visst fanken har Tamás rätt. Bara några veckor senare har György
dragit ihop en armé på 100 000 man till kronans förfogande. De börjar genast
träna (det var inga soldater György hade tagit rätt på, utan mestadels bönder,
vandrande studenter och småpräster – folk från samhällets ekonomiska
bottenskikt som inte hade någon vapenträning överhuvudtaget att tala om, och
35
För den som missat det: George är en blodtörstig författare som ligger bakom succébokserien som ligger
bakom succé-tv-serien Game of Thrones, där folk dör på jävliga sätt till höger och vänster mest hela tiden.
79
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
som hade det så pissigt att soldatlivet lät som ett lockande alternativ till den
tidigare tillvaron36).
”Fan, György”, säger någon. ”Det är hemskt att ha det så illa som vi har
det. Adeln suger musten ur oss och vi och våra barn svälter. Bara häromdagen
såg jag en snubbe som försökte steka upp sin egen hand över lägerelden. Lite
extremt kan jag tycka, varför äter han inte navelludd och gamla sårskorpor
som oss andra?”
Ja huga. Livet under medeltiden var ingen dans på tulpaner. Man får
förstå att den ungerska underklassen söker sig till armélivet; där kommer de ju
som minst få både mat och kläder. Och vad mer kan man egentligen begära?
Men nejdå. Trots att de frivilligarbetar och är villiga att riskera
allehanda kroppsdelar och puls för att ge osmanerna på käften så får de inte ett
smack. Zip. Noll. Nada. Ilskan växer.
Tiden går, soldaterna tränar och har sig, och vips så är det skördetid.
”Vi skiter i erat jävla korståg”, säger adeln. ”Släpp bollen och kom in i
matchen nu, det är fullt med fält som måste skördas. Fixa det här nu! Leka
krig kan ni göra nån annan gång. Skärp er nu vafan!”
”Njääe, men asså har vi ju tränat och haft oss jättelänge nu. Vi ska ju på
korståg och grejer…”
”Inga men! Tillbaka till fälten nu och vet er plats!”
Om det är de nyvunna militära färdigheterna som ger dem
självförtroendet att neka deras godsherrar kan man bara gissa. Eller om det är
för att de plötsligt är 100 000 man, och organiserade. Hursomhelst vägrar
Györgys armé (vänligt men bestämt) att återvända till deras tidigare liv.
36
Har man det så pissigt så att man är villig att riskera liv och lem i krig bara för att få det snäppet bättre har
man det riktigt risigt ställt. Eller så har man en väldigt naiv bild av hur medeltidskrig går till.
80
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Adeln grymtar. För att visa att de menar allvar skickar de ut sina män
för att trakassera soldaternas familjer. ”Och det här är bara en försmak på vad
som händer om ni inte skärper er!” – Adeln
Upproret är ett faktum, och sprider sig som löpeld till rikets alla hörn.
Bönderna är arga, och adeln ska nu få smaka på deras vrede. Inom kort har de
bränt ner hundratals herrgårdar och slott, och slaktat tusentals av deras forna
godsherrar (genom att bland annat spetsa dem på pålar, som modet var på den
här tiden, och att korsfästa dem). Den ungerske kungen, Vladislav II, säger att
”nu får det fan vara nog”, och ger upprorsmakarna två val – återvänd hem,
eller dö. György och hans armé vägrar, och fortsätter ta över borg efter borg
och stad efter stad. Upproret har förvandlats till en revolution. Adeln
mobiliserar de trupper de kan (de som inte anslutit sig till György redan, det
vill säga), och kung Vladislav, som också insett allvaret i situationen, börjar
hyra in legoknektar från grannländerna för att förstärka trupperna inför den
oundvikliga slutstriden.
Den oundvikliga slutstriden: Trupperna möts i närheten av staden
Timisoara. Bland Györgys motståndare hittar vi bland andra befälhavarna
János Zápolya och Stefan Bathory (den förstnämnde skulle sedermera bli kung
av Ungern, den andre var släkting till Elizabeth ”blodsgrevinnan” Bathory,
ihågkommen i historieböckerna som den blodtörstigaste och mest
framgångsrika kvinnliga seriemördaren genom tiderna – det är alltså inga
blåbär György ska möta).
Vi tar det igen, hur de olika arméerna såg ut:
På den ena sidan: ett hopkok otränade och illa utrustade bönder.
På den andra sidan: den ungerska adelns kombinerade vrede och
manskraft, utrustade till tänderna.
81
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Det slutar som man kan förvänta sig. Györgys trupper får stryk, och han
själv blir infångad av adelstrupperna innan han hinner fly fältet.
”Bondekungens” bestraffning: Den ungerska adeln tar inte lätt på att
György lett den ungerska pöbeln i uppror mot sina herrar. Och precis som
många andra i den här boken så har de fantasi med sina bestraffningar.
György spänns fast på en tron, som ett hån mot hans ambition att störta
kung Vladislav och adelsmännen. Nämnde jag förresten att det var en
järntron? Och att den hettats upp så mycket att den glödde?
George R. R. Martin: ”En järntron? Berätta mer.”
För dig gör jag vadsomhelst, George.
En glödande tron är inte straff nog för att släcka adelns vrede; när de
fått fast György tar de en lika glödande krona och sätter på hans huvud, och
stoppar en lika het spira i hans hand.
In kommer nio stycken av Györgys fängslade upprorsmän, med
Györgys yngre bror Gergely i täten. De ser alla utsvultna ut, som om de inte
käkat på år och dar. Bödlarna går fram och hugger Gergely i bitar framför
Györgys ögon. De kör sedan in glödande tänger i Györgys skinn och tvingar
resten av upprorsmännen att äta från där de bränt honom, och ber dem sedan
lite mammigt att tugga maten i lugn och ro (minst tjugo gånger), så att de inte
sväljer för stora bitar. Okej, det sista var kanske inte sant. Däremot är det sant
att rebellerna som vägrade mördades, vilket ledde till att resten fick ökad aptit
och gjorde som de blev tillsagda. ( … Längre bak i salen sitter George R.R.
Martin. Och antecknar.)
När upprorsmakarna ätit upp (och György var död) blev de friade och fick gå.
Förmodligen för att det är bestraffning nog att behöva leva med att man ätit
82
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
upp ledaren man trodde skulle kunna ge ens familj – för att inte tala om hela
den ungerska underklassen – ett bättre liv.
Den ungerska adeln var, som konstaterat, ena riktiga as.
Eftermäle: György Dósza är död. Men hans minne lever vidare. Han
hyllas än idag som en av socialismen och underklassens stora hjältar, och
figurerade till och med på ungerska sedlar ett tag. Han har fler gator döpta
efter sig än vad Bradley Cooper har beundrarinnor, utsågs till martyr av
kyrkan för sitt lidande, och har dessutom ”äran” att ha dött på det absolut
värsta sättet i hela den här boken.
Fun fact: György är den andre ungraren som är med i den här boken,
och också den andre att dö av tronrelaterade orsaker. Den förste ungraren som
var med var Bela I… som dog av att hans tron kollapsade under honom. Jag
kan ju inte tala för någon annan, men hade jag varit ungrare hade jag sett till
att hålla mig på behörigt avstånd från alla former av stolar, hela tiden.
Tre skjutglada britter
Som får skylla sig själva
(d. 1500-talet)
Pilbågen är ett fantastiskt vapen. Fråga vemsomhelst (förslagsvis dock Robin
Hood, Katniss Everdeen, Green Arrow, Hawkeye, Legolas eller någon annan
beryktad bågman eller bågkvinna).
Det är dock inte ett vapen för alla, som följande levnadsöden ska visa.
Nicholas Wyborne: Året är 1538. Gamle Nick har haft en tung dag på
skjutbanan, och tänker att han gott har gjort sig förtjänt av en tupplur. Så han
lägger sig ner och tar det lite lugnt, kollar på himmeln, filosoferar, och tänker
på vilken fantastisk dag för att ligga och vila det faktiskt är.
83
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Han sträcker på sig lite. Armen kommer åt måltavlan som står i
närheten av honom. En vanlig man hade kanske insett att ”i närheten av en
måltavla på en skyttebana” kanske inte är det bästa stället för lite avkoppling,
men Nicholas Wyborne är ingen vanlig man. Vanliga män får inte rekord i
penetrationsdjup av fallande pilar som råkar missa målet. I Nicholas fall: 15
centimeter. Ajsing bajsing, Nick. Så kan det gå.
Henry Pert: Året är 1552. Henke är ute och övar på sitt bågskytte, som
alla gedigna gentlemän med stil i 1500-talets England. Just idag bestämmer
sig Henke för att öva sig på sitt ”sikta-rakt-upp-i-luften-och-kittla-stratosfäreni-röven”-skytte. Han stretchar lite med armarna, tar ett redigt grepp om bågen,
ställer sig i position, höjer bågen, spänner den, och siktar mot stjärnorna.
Men ingenting händer.
”Vad tusan?” säger Henke.
En snabb undersökning visar att pilen har fastnat.
”Men hur då?”
Han böjer sig fram för att undersöka vad felet sitter i.
Pilen lossnar (givetvis) och Henry skjuter sig själv i huvudet, på sant
Kalle Anka-manér.
Thomas Curteys: Det är en vacker juniafton, nådens år 1556. Thomas
är ute på skjutbanan och provskjuter sin nya Super Archer Death Mega Bow
1500 X (nja, kanske inte). Men han övade på sitt skytte i alla fall. Mitt i allt får
han syn på sin kamrat, Richard Lyrence.
”Ricky rick!” säger han. ”Läget?”
”Jofan, det är fint. Det är en bra dag på banan idag.”
”Jasså det går bra säger han? Pröva träffa den här vettja”, säger Thomas,
och tar av sig sin hatt.
”Kan jag väl”, säger Richard. Han spänner bågen, siktar och skjuter.
84
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Om han träffade hatten? Ingalunda. Om han träffade Thomas Curteys? Ack ja.
Om Thomas dog på grund av det? … Faktiskt inte.37
Hans Steininger
Borgmästare och rakhyvelsmotståndare
(d. 1567 f.Kr.)
Hasse var borgmästare i Brunau i Österrike. Utöver att vara borgmästare
gillade han också skägg. Överflödig trivia tycker kanske vissa. En självklarhet
som knappast ens borde poängteras, hävdar andra. Som att påpeka att jorden
är rund och att norrlänningar i gemen är lite bättre än övrigt folk, ytterligare
några (norrlänningar mestadels, men även enstaka ljusglimtar från trälfolken
som svalt stoltheten och accepterat denna en av världens äldsta sanningar).
”Givetvis, vem fan gillar inte skägg! Kom till poängen!” ryter någon.
”Skägg är fint”, konstaterar någon annan. Möjligen Gandalf.
Och Gandalf, om det nu är han, har givetvis rätt. Skägg är fantastiskt.
Det är sedan länge fastställt, och något alla håller med om. Men någon ska ju
alltid vara värst. Och i detta fall den gode Hans.
Jag är ledsen Gandalf, men du ligger i lä. Jag höftar nu, eftersom jag är
för lat för att leta rätt på en bild, men jag tippar på du har ett skägg som
hamnar någonstans i halvmetersklassen. Om jag ska vara generös, dessutom.
Du är i sammanhanget vad Hans Steininger (skrockandes, och med ömkan i
blick) skulle kalla för en ”lekman”, alternativt ”ett blåbär”, om han vore
verksam i Sverige under det glada 80-talet och snackade tugget som de coola
37
Jag bara skojar. Det är klart han gjorde.
85
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
ungarna. ”Gröngöling” om han vill använda en mer ornitologisk synonym, och
”dilettant” om han vill låta som ett pretentiöst rövhål.
Någon ska alltid vara värst. Hans Steininger var det med råge. Med ett
skäggsvall i tvåmetersklassen (ett så kallat ”vrålskägg” eller ”dödsskägg”) är
han ett av de tyngre namnen bland skäggiga män från förr (vilket inte säger
lite – ansiktsbehåring var mäkta populärt förr i tiden).
”Två meter!” utbrister Gandalf. ”Vid Anors flamma! Vilket vansinne!”
Du har rätt så, Gandalf. Och skägget ska också visa sig bli Hasses död.
Det talas ju mycket om måtta. Kanske särskilt mycket så i detta
lagomhetens land Sverige. Man ska dricka med måtta, man ska äta med måtta,
man ska supa med måtta, man ska sola med måtta, man ska toksupa med
måtta, och man ska rimligen också måtta med måtta. Det råder ingen måtta
med måttandet.
Med risk för att höra ett sällan skådat vrål från skäggentusiaster världen
över, men bör man kanske inte också odla skägg med måtta? Hans Steininger
bör om inte annat kanske gjort det, som det snart ska visa sig.
Scen: Datumet är den 28:e september, nådens år 1567. Hans står
framför spegeln och beundrar sitt ståtliga skägg (för varför skulle han inte?)
Med otrolig självsäkerhet (för han vet ju redan svaret) frågar han spegeln på
väggen där vem som skäggigast i landet är. Om Hasse är medveten om att
speglar inte är särskilt talföra, ja, det kan vi bara gissa – men han väljer att
tolka tystnaden som att det självfallet är han, Hans, som är skäggigast.
”Du har så rätt, så rätt, kära spegel”, säger han kanske. Sedan sätter han
sig kanske också ner i en fåtölj för att läsa en god bok, och kanske tar han sig
också ett glas vin. Man vet inte. Vad man däremot vet är allt snart ska gå
käpprätt åt Kramfors för stackars Hans.
86
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Kanske är det någon som skriker, kanske känner han doften själv,
kanske sätter någon på bergsprängaren och kör Springsteen-dängan ”Streets of
Fire” på högsta volym. Hursomhelst så är elden ett faktum.
Nu är det fara å färde, konstaterar Hans. Eld och skägg är naturliga
fiender, som skottsmän och andra skottsmän, och det gäller att handla snabbt.
Han ställer sig upp och rusar mot trappan.
Lyckligtvis slutar inte historien där. Det vore ett fruktansvärt antiklimax, för
att inte tala om dålig stil av undertecknad. Så vad händer sedan? Katastrof,
givetvis. De skäggigare läsarna inser direkt vad vår skäggige hjälte glömt i sin
iver att undkomma Surts38 flammor.
”Klant!” säger någon.
”Ett klassiskt misstag”, en annan.
”Hur i helskotta glömmer man att rulla ihop skägget innan man
springer för livet?” undrar en tredje, som uppenbarligen varit med förr. ”Man
kan ju ramla och slå sig.”
Det är mycket riktigt. Man kan ramla och slå sig. Och legenden om
denne ansiktsbehåringens pionjär hävdar att det var just detta som hände, den
där digra septemberdagen 1567. På väg ner för trappan snavar Hans på sin
midgårdsorm till skägg, ramlar, och bryter nacken.
Ett dråpligt slut. Ett ovärdigt slut. Men i synnerhet ett ironiskt slut, för
denne Brunaus starke man.
Frågorna hopar sig. Hur glömmer man egentligen att rulla ihop skägget
innan man springer för livet? Försökte Hans via skägglängd kompensera för
38
Eldsjätte från nordisk mytologi, som också hade skägg. AV ELD!
87
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
något? Och vem vare? Vem vare som tände? Någon obetänksam tjänare? En
elddemon? (detta utspelades under 1500-talet, då det kryllade av sådana).
Men mest av allt undrar man såklart om Hasses öde inte blivit ett helt
annat om han tytt sig till den svenska måttprincipen, eller fötts i dagens
Sverige istället. Inte helt orimligt hade då troligen följande konversation
utspelats:
”Hasse klipp dig, du ser bedrövlig ut.” – Hasses fru
”Suck. Okejdå.” – Hasse
Och så hade det varit med det.
Sir Thomas Urquhart
Rabelaisöversättare och rojalist
(1611 – ca 1660 e.Kr.)
Sir Thomas föddes i det lilla samhället Cromarty39 i det nordskotska
höglandet. Året var 1611. 48 år senare dör han tvärtemot till hur han kom till
världen.
Innan sin död sysselsatte sig Thomas som författare och översättare av
fransosen Rabelais, samt med att grubbla över hur han skulle få folk att fatta
att hans påhittade språk Logopandecteision minsann var det bästa språket som
fanns.
Tips från Coachen: Ska du uppfinna ett universalspråk – döp det hellre
till något som folk kan uttala än till vad som låter som namnet på en arg
utomjordisk gud hemmahörandes i trakter så fasansfulla att dess innevånare
skulle beskriva besök till skärselden eller Tierp som ”5-stjärniga”.
39
Ej att förväxla med mördarroboten Cromartie från TV-serien om Sarah Connor från Terminator-franchisen.
Som det förvisso kanske bara är tio personer i Sverige som har sett, men ändå.
88
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Inledningsvis låter det här kanske som beskrivningen av en total tråkmåns. Jag
kan bara utgå från egna erfarenheter, men de flesta jag känner som spenderar
dagarna med att översätta döda fransoser eller hitta på språk fixar inga
pallplatser i spänningssökar-SM. Sir Thomas, dock, ska visa sig ett undantag.
1639 deltar han i ett rojalistiskt uppror, och är så duktig att han dubbas
till riddare av Karl I för sina insatser, två år senare. Samma år ger han ut sin
första bok, ett samlingsverk med massa korta dikter. Förvisso rätt dåliga om
man ska lita till litteraturvetarna, men bra jobbat ändå, hursomhelst.
1642 dör hans farsa, fullständigt bankrutt och med massiva skulder.
Thomas sväljer illa, inser att det inte finns en snöbolls chans i helvetet att han
kan betala alla fogdar, och sätter sig på första bästa båt över till Europa.
1651 är han tillbaka i Storbritannien sedan ett tag, och går ut i strid
tillsammans med Karl II, son till Karl I (och ej att förväxla med Karl den
välstekte, från tidigare avsnitt, som också var en Karl II), men som
parlamentet inte vill veta av som kung. Thomas är dock stenhård rojalist och
sluter upp under kungens fana. Kanske kan han också vinna ära och pengar
nog att slippa de sura fogdarna, med lite tur.
Förhoppningarna grusas dock kapitalt – han blir tillfångatagen vid
slaget vid Worcester och kastas in i Towern. Hans ägor konfiskeras, och han
blir av med sina manuskript (som han av någon anledning konkat runt på
under striden).
1652 har han benådats. Här är det snabba vändningar. Kort därpå
publicerar han boken om sitt magiska språk Logopandecteision
(fängelsevistelser kan förvisso göra de flesta lite halvgalna), och strax därefter
det enda som faktiskt gjorde någon som helst skillnad i den engelska
89
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
litteraturvärlden – hans översättning av Rabelais, som i motsats till
diktsamlingen uppfattas som ”riktigt bra jobbat”.
Någonstans efter 1653 är han tillbaka i Europa. Möjligen som ett villkor
för hans frigivning från Towern, möjligen för att han helt enkelt gillade
kontinentlivets nöjen bättre än Storbritanniens nöjen, vilka, då som nu, förblir
att dricka te och att diskutera huruvida det kommer regna sex eller sju dagar
nästa vecka.
Men det är inte bara Storbritannien som plågas av regnmoln. Thomas
gör det också. Hans sinnesfrid, åtminstone. Han stör sig nämligen ordentligt
på att Kalle inte är kung än, rojalist som han är, och på att det fortfarande är
dumrepublikanerna som bestämmer i London. ”Qahcq zah qi-ngh pihg’dixz!”
jämrar han sig, dagarna i ända (en fras från Thomas påhittade språk som
betyder, ungefärligen översatt: ”Dumstrutar! Nedrans dumstrutar!”).
Ack, arme Thomas. Ska man summera hans liv så har det (minus
litterära framgångar) inte varit en dans på rosor. Han har blivit bankrutt, han
har slagits och förlorat, han har hamnat i finkan, och han har blivit av med alla
sina prylar. Ack och ve! Ska turen aldrig vända? Finns det ingen rättvisa här i
världen?
Jo absolut, visst gör det, det. Thomas var som sagt rojalist.
Scen: Thomas befinner sig någonstans i Europa. Han sitter och tar det
lugnt med en kopp te, grunnar på vad han ska skriva härnäst, och nynnar lite
förstrött på ”God Save the King”.
En tjänare rusar in i rummet. ”Sir Thomas! Sir Thomas! Har du hört?”
”Vafalls? Hört vadå? Tala ur skägget, karl!”
”Karl II har återfått den brittiska tronen!”
Thomas tror knappt sina öron. ”Haha!” säger han. ”Haha! Det här är ju
fantastiska nyheter! Haha! Haha ha! Jag är så glad så jag vet inte vad jag ska
90
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
ta mig till! Haha! Karl II, kung av riket! Haha! Äntligen! Som jag har väntat!
Hahaha ha ha!”
Thomas är nöjd. Ack så nöjd. Han skrattar och skrattar. Och skrattar
och skrattar. Det verkar inte finnas någon hejd på skrattandet. Det går lite till
överdrift. Tjänaren skrattar också, lite artigt, även om han inte alls finner det
hela lika roande som Thomas gör. ”Hehe, skratta inte ihjäl dig nu”, säger han.
Men Thomas lyssnar inte. Han har aldrig varit så glad. ”Ha ha ha ha!”
skrattar han. ”Jag skrattar minsann hur mycket jag vill! Ha ha ha ha! Stoppa
mig om du kan! Ha ha ha ha ha! BWAH HA HA HA!”
Ett gott skratt förlänger livet?
Sir Thomas, författaren som skrattade ihjäl sig, är av en helt annan
uppfattning.
James Betts
Student och flickjägare
(d. 1667 e.Kr.)
James “tjejtjusaren” Betts var student vid Corpus Christi College i den
brittiska universitetsstaden Cambridge. Och som alla manliga och
heterosexuella studenter tyckte Betts att studierna var fullständigt sekundära i
jämförelse med brudarna. Tyvärr för Betts (och för resten av de manliga och
heterosexuella studenterna) var det väldigt få av dem på Corpus.
Två, om man ska vara exakt. Den ena var läraren John Spencers fru.
Den andra var hans dotter.
Det här är vad folk i raggningsbranschen kallar för ”rätt dåliga odds”.
Eller ”inget bra kan komma av det där, Bettsman – håll dig till krogskökorna
och farmardöttrarna, som hyggligt folk”.
91
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Men alla presumtiva alfaraggare behöver sina utmaningar. Och James
”Don Juan” Betts var inget undantag. Elizabeth, Rektorns dotter, skulle bli
hans – och så var det med det.
Det är oklart hur processen att vinna Elizabeths hjärta gick till, men jag
väljer att utgå från att uppvaktningsprocedurerna inte förändrats ett skvatt från
den tiden tills nu, och att det således måste gått till på något av de här sätten:
1. Betts försöker sig på det gamla ”Pappa har pengar”-knepet, för att lura
Elizabeth att han därav också har gott om stålar. ”Min farsa har det
senaste Ferrari-ekipaget”, ljuger han. ”Like, seriously! Krävs fyra hästar
för att dra den, top of the line verkligen! Du ska se den! Sviiiindyr.”
2. Betts försöker spela lite bad-boy. Med pipan i mungipan och
solglasögon på nästippen går han fram till Elizabeth och säger;
”Tjeeenare bruden. Jag har inte borstat tänderna idag, så att du vet
liksom. Alltså inte alls, inte en endaste tand. Det är så jag rullar, baby.
’Cause I’m baaaaad.”
3. Betts försöker påvisa för Elizabeth att han är populär bland det motsatta
könet, så att hon ska förstå att hon alltså också borde tycka om honom.
”Jorå vettu, Tandlösa Jossan på bykrogen säger alltid att jag är en stilig
karl. Och Syfilis-Sonja… låt oss bara säga att hon gärna skulle smitta
mig också, om du förstår vad jag menar, hehe. Jorå, så det här kapet är
nog inte på köttmarknaden för alltid inte, serru. Bäst att passa på.”
4. Betts ger sig på poesi. ”Din röst är som tusen spinnrockars ljuva musik,
kära Bettan. Din beröring är som Digerdöden för min självbehärskning
och dina ögon är lika djupa som avfallsbrunnarna i Kungens borggård”
(Jag vet väl för fan inte hur man skrev raggningspoesi på 1600-talet
heller, försök själv om du tror att det är så jävla enkelt).
92
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Hur Betts än gick till väga så ger hans försök i alla fall till slut frukt, och han
och Elizabeth inleder ett hemligt förhållande med varandra.
Det rullar på för Betts. Han är den coolaste killen i klassen och andra
mäns avund, och han och Elizabeth har det riktigt trevligt tillsammans. Lite
jobbigt att de måste smyga med deras känslor på grund av pappa Läraren
tycker de dock att det är, men hey, ibland måste man göra uppoffringar, måste
man inte? Love conquers all, och allt det där (”allt det där” = alla andra lögner
din mamma och dåliga hollywoodromansfilmer lärde dig när du var liten).
De ses så ofta de kan (och så ofta smygandet tillåter), och väljer att göra
det i Elizabeths kammare. Eftersom att städa och bo drägligt ofta hamnar långt
ner på den generelle manlige studentens ordningslista så får man förstå det
valet av lokal.
Det är också där de befinner sig dagen James Betts tar sitt sista andetag.
Scen: Betts och Elizabeth sitter och myser i Elizabeths kammare.
”Nej det är du som är finast”, säger Elizabeth.
”Nej det är duuuu”, säger Betts.
”Hihi, nej duuuu är den finaste”, insisterar Elizabeth.
Betts är brydd. Svetten börjar skina i pannan. Hur vinner man
egentligen i det här läget? Kvinnor är knepiga varelser, och det är inte alltid
det lättaste att veta vad de vill höra. ”Jag tycker att vi båda är lika fina”, säger
han till slut, lite diplomatiskt, och hoppas på det bästa.
”Hihi, vi säger väl så då”, säger Elizabeth. Betts pustar ut. Han känner
sig säker, åtminstone för stunden.
Men precis som lördagskvällar eller bacon så är det inget som varar för
evigt, hur gärna man än vill det.
”Vad var det där?” säger Elizabeth. Hon ser sig omkring.
93
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
”Vadå?” säger Betts.
”Shhh! Jag tyckte jag hörde något.”
Mycket riktigt. Röster och fotsteg hörs från utanför Elizabeths
kammare. Det är hennes far som är på väg! Nu är goda råd dyra om de inte vill
bli påkomna.
”In här! In här!” säger Elizabeth, och föser in stackars Betts i ett skåp så
att han kan gömma sig. Hade man inte vetat att de var brittiska 1600talsstudenter hade man kunnat tro att de var med i nån Galenskaparna-sketch,
så heltokigt klyschigt dråpligt är det.
Betts hjärta bankar när han sätter sig ner inne i skåpet. Utanför hör han
hur Elizabeth och hennes far står och småpratar. Svetten lyser i pannan och
hjärtat bankar. Ska han klara sig? Blir de påkomna är det ajöss med studierna.
Efter ett tag hör han Elizabeth och farsgubben lämna kammaren bakom sig.
”Smart”, tänker Betts, som förstår att Elizabeth precis fixat ett ypperligt
tillfälle för honom att fly. Han tackar gudarna för att han fått en sån fin och
begåvad käresta, och öppnar försiktigt dörren.
Stryk det där sista förresten. Dörren går inte alls upp.
Blodet fryser i Betts ådror. Han bultar och bankar, sliter och slänger,
men det är till ingen nytta. Skåpet går inte att öppna från insidan, hur mycket
han än försöker.
”Andas nu, Bettsie boy, andas”, säger han. ”Hon är snart tillbaka.”
Och han har rätt, vår käre Betts – Elizabeth kommer mycket väl
tillbaka. Tyvärr är det dock en god stund senare. Och tyvärr är det ett bra tag
efter allt syre försvunnit ur den lufttäta dödsfällan som blev James Betts sista
plats i jordelivet.
94
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Man kan inte annat än tycka synd om Betts. Lustan är en svårdräpt drake. Men
han kan åtminstone trösta sig med att han knappast är den förste mannen i
världen (och långt ifrån den siste, är jag rädd) som gjort saker som övergår
allmänvettet bara för att få pussas med tjejer man tycker om (män; ni vet vad
jag pratar om, tjejer; man gör typ vadsomhelst, det är ofta helt sanslöst). Även
om det så klart är svårt att veta just hur mycket tröst det är, för, ja, jag menar,
ja, han dog ju av det.
Eftermäle: Betts död tog hårt på Elizabeth, så hårt att hon på sant
Romeo & Julia-manér inte orkade leva längre. Hon hoppade från taket, och
sägs nu spöka på Cambridge om julaftonskvällarna tillsammans med likaledes
döde pojkvännen. How’s that for a happy ending?
Molière
Skådespelare och arbetsnarkoman
(1622 – 1673 e.Kr.)
Molière (eller Jean-Baptiste Poquelin, som han egentligen hette) var en fransk
skådespelare och dramatiker, och räknas som en av tidernas största
komikskrivare.
Livet börjar bra för Jean-Baptiste. Hans föräldrar är franska högdjur:
mamma Marie kommer från en rik och förnäm familj, och farsan Jean jobbar
åt kungen som inredningsansvarig. Han umgås i de finaste kretsarna, går i de
finaste skolorna, chillar med de coolaste killarna, flörtar med de populäraste
flickorna, och lever så franskt man möjligen kan föreställa sig40.
40
Jag har inga belägg för det här påståendet. För att leva så franskt som möjligt måste man först och främst
uppfylla följande kriterier: 1) Ha ett arbete på den nationella franska vitflaggsfabriken, 2) Vägra överleva på
något annat än vin, sniglar, grodlår, croissanter, ost och baguetter, 3) Totalvägra att prata engelska, oavsett
hur många revolvrar man har mot huvudet, 4) Hata ”le stupíd amäricäns”, 5) Kedjeröka tusen cigaretter per
dag, och klä sig i basker och halsduk.
95
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Men så en dag beslutar han sig för att bli skådespelare, och är plötsligt
inte lika cool längre.
Någon höjer på ögonbrynet. ”Vadå? Det är väl jättecoolt att vara
skådespelare? Johnny Depp och Robert Downey JR och dom där är ju bland
dom fränaste personerna som finns!”
Stilla i bussen! Det var andra bud förr, och det här var förr.
Skådespelaryrket är omåttligt skämmigt på den här tiden, ungefär som det i
våra dagar är pinsamt att säga att man till exempel jobbar på SJ eller är kär i
någon i ”My little pony”.
”Jaha, då förstår jag. Sorry. Fortsätt.”
Jean-Baptiste slår sig i lag med en bekant, Madeleine, och de bildar en
teatertrupp. Två år senare är de bankrutta och har dragit på sig hiskeliga
skulder. Jean-Baptiste, stackars fan, är ansvarig för gruppen och slängs därför
in i finkan. Han blir kvar där i nitton år innan han med hjälp av en
geologhammare och en affisch på Rita Hayworth till slut lyckas ta sig ner i ett
avloppsrör och rymma.
Nejdå. Någon betalar hans skulder och han blir utsläppt dagen därpå.
Efter sin tid som kåkfarare tar Jean-Baptiste scennamnet ”Molière”, möjligen
för att bespara sin far skammen av att ha en skådespelare i familjen. Föräldrar
till Kristen Stewart och Rob Schneider stirrar bara blankt ut i luften när de
läser den meningen, och önskar att deras egna ungar haft samma vett.
Efter konkursen och fängelsevistelsen slår sig Molière och Madeleine
ihop med annan kringresande teatergrupp, och håller ihop med dem i drygt ett
årtionde innan Molière, på nytt, skapar en egen trupp. Den här får betydligt
större framgångar, och lyckas till och med imponera på hertig Filip av
Orléans, som snabbt ger gruppen sitt stöd. Detta är goda nyheter för
skådespelarna, då hertig Filip råkar vara bror till Frankrikes kung, Ludvig
96
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
XIV, bättre känd som ”Solkungen” (”Solkungen” gillar skådespelare och
musiker och grejer, som vi ska få fler bevis på i nästa kapitel).
En vacker dag får de uppträda för kungen, som blir mäkta förtjust. Strax
delar de en egen teater tillsammans en annan teatergrupp, och
framtidsutsikterna är plötsligt så ljusa att de nästan behöver solglasögon för att
inte bli blinda.
Molière skriver en helvetes massa komedier och satirer under den här
tiden (bland annat ”Den inbillade sjuke”), vilka får lika mycket beröm som
kritik. Han driver med allt möjligt, men är noga med att aldrig kritisera
monarkin (man ska inte bita den hand som föder en, osv.). Det visar sig vara
ett smart drag, och han får snart kungens officiella stöd och beskydd. Väldans
skönt, tycker Molière, eftersom det är många andra parisare som inte alls
uppskattar hans humor41.
Trots att han tillhör den parisiska eliten så lägger Molière inte
skådespelaryrket åt sidan för att fokusera på sina skrifter. Här kommer en
beskrivning från när han framför ”Den inbillade sjuke” – en pjäs som handlar
om en hypokondriker som vill gifta bort sin dotter med en läkare (eftersom det
i längden blir ganska dyrt att tro att man är sjuk hela tiden; eftersom medicin
tyvärr kostar pengar):
Molière står på scen, framför en himla massa folk. Han spelar
huvudkaraktären, Argan, som i sedvanlig ordning inbillat sig att han är sjuk.
”Huvva, vad sjuk jag är”, beklagar han sig. ”Host, host, host.”
41
Som när han i pjäsen ”Kvinnoskolan” driver med bildningsnivån på döttrarna i välbärgade familjer. Istället
för att ta åt sig och kanske tänka; ”Hmm, ja, vi borde kanske börja skicka flickorna till skolor också”, så
reagerar istället de franska pamparna med ett mer eller mindre enhälligt: ”Håll käften, din dummer! Det här är
1600-talet, för helvette!”
97
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Publiken fnissar. ”Ja han är allt bra rolig, den där Argan”, tänker en
generell fransman, som vi kan kalla Jean-Erell, och skrockar glatt. ”Se så han
hostar och har sig. Vilken inlevelse! Molière är ett sant geni.”
Pjäsen rullar vidare, och Molière, i rollen som Argan, kommer på
snilleblixten att han kanske skulle ta och bli doktor själv – då har han ju en
ständig tillgång till doktorsutlåtanden! Ett sant genidrag, konstaterar han, och
publiken skrattar.
Pjäsen fortsätter, och Molière ska nu svära doktorseden. Den generelle
fransosen, Jean-Erell, är väldigt road. ”Há há há!” skrattar han. ”Inte ens nu
när han ska få doktorshatten kan han sluta hosta! Snacka om att gå in i rollen!
Och nu ramlar han ihop på golvet också! Strålande! Makalöst! Vilken
inlevelse!”
Ingalunda någon inlevelse. Molière är faktiskt svinsjuk när han står där
på scenen, och bärs efter kollapsen hem i svåra plågor. Han dör bara någon
timme senare, 51 år gammal.
Och så lyder alltså historien om Molière, mannen som blev så sjuk så
att han dog när han spelade en man som inbillat sig att han var så sjuk så att
han skulle dö.
Jean-Baptiste Lully
Tonsättare och pinnstampare
(1632 – 1687 e.Kr.)
Det är festival i Florens. Ofantligt trevligt, tycker fjortonårige Jean-Baptiste
(Giovanni Battista, som han hette då), och ställer sig på gatan och clownar sig
och spelar violin och dansar och håller på. Roger de Lorraine, son till en
fransk hertig, får syn på honom och tycker att ”Haha, ja han verkar ju himla
rolig den där”. Roger är på väg tillbaka till Frankrike och är i behov av en
98
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
trevlig italienare som kan snacka italienska med hans fränka Anne-Marie, och
tycker att Jean-Baptiste är som klippt och skuren för jobbet.
Jean-Baptiste instämmer. Att hänga med tonåriga franska adelsdamer
låter betydligt intressantare för gossar i hans ålder än… ja, förmodligen
vadsomhelst som fjortonårige Jean-Baptiste kan komma att tänka på42.
Så blir det. Tillsammans med Roger beger han sig av till Paris, där han
inträder i Anne-Maries tjänst som kammargosse. Guld och gröna skogar! Den
ljusnande framtid är vår!
Och mjo, Jean-Baptiste har det bra. När han inte pratar italienska med
Anne-Marie eller hjälper till med andra sysslor så utvecklar han sina
musikaliska förmågor, och blir snart mäkta beundrad för sin talang.
1653, knappa sju år efter att han stod och fånade sig på de florentinska
gatorna, så är det dags för ytterligare en fransk högboren att få upp ögonen för
den unge italienaren. Och den här gången är det ingen mindre än Ludvig XIV,
”Solkungen”, den franske monarken (ja, precis, han från förra kapitlet).
Hur imponerad Ludde blev av J-B? Så pass imponerad att vår italienske
spelevink bara en månad senare kunde titulera sig ”kunglig kompositör av
instrumental musik” (Ludvig var väldigt imponerad, det vill säga).
1661 blir Jean-Baptiste kunglig musikmästare (”Surintendant de la
musique de la chambre du roi”, för den franskspråkige). Vid det här laget är
han ett stort namn vid hovet, med en hel drös baletter och grejer under bältet.
Samma år påbörjar han också ett samarbete med Moliére (ja, precis, han från
förra kapitlet). Som vi kan se går det alltså fantastiskt bra för Jean-Baptiste
just nu. Men som vi också har sett i den här boken så kan vi förvänta oss en
vändning, förr eller senare.
42
Förutom kanske lasersvärd, men det här var långt innan Star Wars blev populärt.
99
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Förr eller senare: Året är 1687. Ludvig XIV har opererats på grund av
obehagligheter i rumptrakten, och har nu tillfrisknat. ”Glädjande, och något
som måste firas!” tycker Jean-Baptiste, som nu inte är fullt lika populär hos
Solkungen som han en gång var, och behöver fjäska lite. Han beslutar sig för
att framföra sitt praktverk Te Deum, till kungens ära. Och det går som det går.
På den här tiden stod dirigenterna inte och vevade med pinnar som om
de fäktades med svärmar av osynliga flugor när de dirigerade. Istället hade de
en lång spetsig stav som de slog i golvet i takt till rytmen, så att musikerna
skulle kunna hänga med i svängarna. Barockt, jag vet, men så var det.
Jean-Baptiste bankar och har sig. Bank, bank, bank. Det rullar på. Han
har gjort det här förr, och efter ett tag svävar tankarna iväg. Kanske distraheras
han av frustrationen över att Hans Majestät inte är där och lyssnar på honom.
Kanske funderar han på om han slog av spisen innan han gick hemifrån eller
inte. Distraherad är han i vilket fall, för plötsligt så slår han fel. Ack så fel.
Han slår staven rakt ner i foten.
”AAAAAJ! VA TE FAIRE ENCULER PAR UN OURS VAD ONT
DET GÖR! AJ SOM FAN!” – eller något i den stilen, skriker han.
Han bärs ut därifrån. Läkarna konstaterar snart att; ”Mnjä du, det här
var inget vidare va. Vi måste nog kapa lite, annars får du kallbrand och dör.”
Men Jean-Baptiste vägrar. Det är knappast särskilt kul att amputera sig,
och än mindre så för någon vars dans-moves är så legendariska vid det franska
hovet som Jean-Baptistes. ”Lämna mig i fred, era knölrövar!” väser han.
”Det är bara en skråma! Det går över!”
Med tanke på den här bokens tema tror jag inte att jag behöver
förtydliga om det gjorde det eller inte.
100
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Henry Hall
Fyrvaktare och krutgubbe
(1661 – 1755 e.Kr.)
År 1755 levde en man vid namn Henry Hall. Henry var 94 år gammal.
Brukligt i den åldern är ju att dö av, ja, just ålder, men så rullar inte vår gode
Henry. Han är av betydligt tuffare virke. Hade han levt i modern tid hade han
sannolikt varit hårdrockare. Troligen hade han varit på alla Manowars
konserter.
När han inte hårdtränade inför VM i ålder sysselsatte Henry sig som
fyrvaktare, något hans släkt i övrigt skulle fortsätta med i hundrafemtio år till
efter hans död.
”Vakta en fyr? Hur kul kan det vara?” frågar man sig. Och mnja, oftast
är det nog inte särskilt händelserikt. Jag föreställer mig att man nog mest röker
pipa och läser gamla tidningar. Skepparkrans är också brukligt, samt en kärlek
till whiskey och havet som konkurrerar med en moders kärlek till sina barn,
eller med Michael Bays dito till explosioner.
Oftast var nog Henrys arbete inte särskilt händelserikt. Oftast. Men
ibland händer så klart saker som står ut från den vanliga dagsförordningen –
saker som ska innebära att man blir omnämnd i en e-bok, mer än
tvåhundrafemtio år senare. För Henry Hall var den dagen den 3:e december
1755, då fyrtornet Rudyard’s Lighthouse började brinna.
Scen: Henry konstaterar riktigt och korrekt att en gnista från en lampa
har satt taket i brand. Med hjälp av sina två medarbetare försöker han stoppa
elden (vi kan kalla dem för Reginald Farnsworth och Nigel Humphreybottom,
för ja, let’s face it: det här var England i mitten av 1700-talet, så de hette
förmodligen så).
Reginald: Bloody blimey bollocks vad det brinner.
101
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Nigel: Myes, quite so, quite so. Vi kanske borde retirera?
Henry: Bugger that! Mer vatten! Eld stoppar inte Henry Hall!
De tvingas dock dra sig tillbaka, då elden visar sig övermäktig. Efter ett
tag har fyren brunnit ner, och de tre herrarna finner sig strandsatta tills de
räddas dagen därpå. Jag anar, men kan inte bevisa, att de spenderade tiden
med att diskutera vädret, byta recept på te med varandra, samt med att
debattera huruvida cricket eller tennis är den sanna gentlemannasporten.
Henry blev undersökt av läkaren Dr. Spry efter incidenten, vilken
rapporterade att Henry var ”vid god hälsa och extremt aktiv för någon i den
åldern”. Ett gott betyg, i synnerhet med tanke på att Henry dog bara någon dag
senare.
Så vad hände? Vad missade min kortfattade scen i fyrtornet?
Dr. Spry obducerade Henry efter dennes död. Jag upprepar igen att
Henry ”krutgubben” Hall var 94 när han dog – och eftersom hyggligt folk i
den åldern oftast dör för att det är dags så är det vanligen inte brukligt med
obduktion. Men icke så med Henry Hall. Henry hade nämligen sagt något till
Dr. Spry innan han dog som läkaren tyckte lät märkligt; något som gnagde
honom till den milda grad att han efter Henrys död tänkte; ”Rats and bollocks!
Jag tar väl och obducerar honom då, så får vi se hur det låg till med det där.”
Så vad hade då Henry sagt som väckt doktorns nyfikenhet? Han hade
sagt (förmodligen när undersökningen var slut och helt i förbifarten, mer som
en spontan eftertanke): ”Jo, förresten… det rann ner lite smältande bly i halsen
på mig när jag höll på att släcka elden, som jag råkade svälja. Hörs!”
Så Dr. Spry obducerar då alltså Henry, och finner – mycket riktigt – 200
gram bly som letat sig ner i hans magsäck. Jag vill titulera ganska många
dödsfall i den här boken som ”hårdrockiga sätt att dö på”, men frågan är om
inte den man som vid 94 års ålder väljer att spotta alla förväntningar i ansiktet
102
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
genom att svälja smältande glödhett bly (bly smälter f.ö. först vid 328 celcius),
och sedan uppträder vid god vigör dagen efteråt, kanske tar hem guldbucklan.
Vissa skulle kanske hävda att det är mer hårdrock att dö av att Djinghis
Khan häller silver i ögonen på en, eller genom att bli mördad av sin egen,
blodsuktande tron. Till er kan jag bara säga att ni förflyttar er utomhus medelst
cykel. Henry är som skapt för en hårdrocksdänga. Tillåt mig demonstrera:
A CENTURY OF THIRST (THE
HENRY DRANK, AND HE DRANK
BALLAD OF HENRY HALL)
DEEP, FROM WHAT THE FIRES
LIGHTHOUSE-KEEPER HENRY
THREW
HALL HAD A THIRST THAT
AND THAT WAS WHEN HE FELT IT;
WOULDN’T DIE
THAT WAS WHEN HE KNEW: ONLY
WATER, WINE – HE TRIED IT ALL,
THIS WILL DO!
BUT HIS THROAT WAS E’ER DRY
DRINK, DRINK, DRINK – DRINK
THEN CAME A ROARING FIRE, AND
DEEP FROM MOLTEN LEAD! DRINK,
HE SAW THE LIGHTHOUSE BURN
DRINK, DRINK – DRINK UNTIL
THE FLAMES GREW EVER HIGHER,
YOU’RE DEAD!
AND HE KNEW HIS LUCK WOULD
YES THAT WAS WHEN WE KNEW,
TURN
HENRY HALL HAD FINALLY
CINDERS FELL, AND EMBERS TOO,
FOUND HIS ILL-SOUGHT BREW!
A TASTE OF SOMETHING NEW
Dödsorsaken fastställs till blyförgiftning (blyklumpen, med en vikt på cirka 200
gram, finns i övrigt för allmän beskådan på Skottlands nationalmuseum, om man
skulle ha vägarna förbi).
En fascinerande livshistoria, och som alla goda sådana också en som väcker
frågor. Hur gammal hade Henry blivit om han inte dött hårdrocksdöden? Hundra?
Tvåhundra? Räcker ens det? Hur gick det för Reginald Farnsworth och Nigel
103
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Humphreybottom? Och vilken är egentligen den sanna gentlemannasporten –
cricket eller tennis?
Hur det gick för Reginald och Nigel kan jag inte svara på, men jag kan
slänga iväg en kvalificerad gissning – rimligen spenderade de resten av sina dagar
med att skryta om att de jobbat med Henry jävla Hall – 94-åringen som drack ihjäl
sig på flytande bly.
Det är i alla fall vad jag hade gjort.
Andra fyrrelaterade dödsfall: Fyrkonstruktören Henry Winstanley, som
var så övertygad om sina fyrars förträfflighet att han ville vara inuti i en under ”den
största stormen någonsin”. I november 1703 får Henry som han vill, och det gick
som man kan föreställa sig.
Maria Coventry
Societetsdam och sminkentusiast
(1733 -1760 e.Kr.)
Det har som vi märkt inte varit särskilt många kapitel om kvinnor i den här boken.
Uppmärksamma läsare har också noterat att Maria Coventry till och med verkar
vara den första. Ett gott betyg till kvinnor från förr, då den här boken (som vi också
har märkt) närmast uteslutande handlar om våghalsar, dumskallar, klantarslen,
olyckskorpar och fullblodsidioter. Inga som Darwin hade varit så där jättestolt
över, direkt.
Men jag är ledsen, tjejer, ni klarar er inte. Det är nära, ack så nära, men som
skidlegendaren och alfadalmasen Gunde Svan en gång så fint uttryckte det hela:
”Nära skjuter ingen hare.”
104
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Och, tyvärr igen, tjejer, så ska Maria Coventry dessvärre också visa sig vara
en av de som är absolut sämst i hela den här boken också43.
Vi tar det från början. Maria föddes i England som Maria Gunning, i en
halvfattig familj. Tydligen hade de det så illa ställt att Marias mor fick henne och
systern Elizabeth att ta skådespelarlektioner i unga år för att dra in lite extra stålar
till familjekassan. Väl värt att notera (och som vi gick in på i avsnittet om Moliére)
så var det här långt ifrån ett hedersamt yrke på den tiden. I synnerhet när många av
de kvinnliga skådespelarna dessutom extraknäckte som ”pusstjejer”, för att
uttrycka det barnvänligt, åt kramsjuka förmögna män som ville sprätta pengar.
I oktober 1748 ska systrarna på bal. Men ack och ve, de har inga fina kläder.
Hur ska det här gå? En av cheferna på en lokal teater ställer upp, och förser
systrarna med kostymer från pjäserna ”Macbeth” och ”Romeo och Julia”.
Fröknarnas baldebut blir lyckad – så lyckad att de fortsätter bli bjudna på
baler, och snart blir kända London och riket runt som stora skönheter. Jag tänkte
nämna något nutida exempel på folk som också är kända bara för att de är snygga,
men tänkte att jag istället skulle ta tillfället i akt och vara lite samhällskritisk, så;
slå på TV:n, där kryllar det av dem.
I december 1750 är systrarna vid det brittiska hovet. Där får de träffa ingen
mindre än den dåvarande kungen, George II (som likt Elvis och Edmund Järnsida
dog på toaletten, men ändå inte får vara med i den här boken). Maria gör vid det
här tillfället bort sig alldeles ordentligt, när hon säger till George att den
tillställning hon helst skulle vilja besöka är en ”kunglig begravning.” De flesta
håller med om att ”så kan man ju inte säga”, men George tycker lyckligen bara att
fröken Maria är rolig.
43
Jag övervägde att ta med franska hovdamen Diane de Poitiers i den här boken, som ryktesvis dog på grund av
hennes något osunda vana att dricka guld, men det var nog kanske bäst att jag inte gjorde det, ändå.
105
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
1752 är Maria en gift kvinna. Hon har slagit sig i lag med George William
Coventry, earlen av Coventry, och kan numera titulera sig som ”grevinnan
Coventry”. Bra jobbat för en tjej som fick försörja sig som skådespelare för att
klara uppehället bara några år tidigare, helt klart.
Smekmånaden blir lite runtflackande i Europa, Paris i synnerhet. Kul för
Maria, kan man tro, men då tror man fel. Att societetsdamer gillar Paris och det
parisiska är en uråldrig stereotyp, lite som att män älskar kött och att Kanye West
älskar Kanye West, men så är inte fallet för vår kära Maria, som vantrivs
fruktansvärt. Att hon inte kan franska (och alltså har lite svårt att kommunicera) är
en av anledningarna, men den sista droppen som får bägaren att rinna över är att
maken George prompt vägrar låta henne använda det röda pudret som alla franska
högdjursdamer (de coola tjejerna, alltså) har när de sminkar sig. ”Dumma dig,
George!” – ungefärligt citat av Maria.
Men Maria låter sig inte tyglas för alltid. För stunden, kanske, men inte för
alltid. Så hon fortsätter sminka sig. Vad annat kan hon göra? Hon är en populär
societetsdam, en av samtidens stora skönheter, och vill givetvis fortsätta med det.
Och på den här tiden var blek hy och rosiga kinder det allra piffigaste utseendet
man kunde ha som ung dam. Och är man inte en vampyr som glömmer torka sig
när man käkat så är smink den i särklass snabbaste genvägen till just ett sånt
ansikte. Nackdelen med smink under den här epoken är dock att det innehåller
hiskeliga mängder bly.
Det blir en ond cirkel för stackars Maria, denna fåfängans slav som hon är.
Hon får nämligen utslag och sår av sminket. Så vad gör hon då för att dölja
utslagen, undrar ni? Eller gör ni verkligen det? Svaret är ju givet – självfallet tar
Maria på sig ännu mer smink. Hallå, liksom.
Och så fortsätter det. Tills hon får blyförgiftning. Och dör.
106
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Så hur summerar man då Maria? Ska man kalla henne för ytterligare en i mängden
bland sminkindustrins offer – ett offer av sin tid och dess livsfarliga skönhetsideal?
Ska man kalla henne för Sankta Maria, martyren av Max Factor, skyddshelgon av
Maybelline? Ska man kanske bara säga att hon får skylla sig själv som sätter
skönhet och fåfänga framför fysisk hälsa, och så går det?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att det fem år tidigare fanns en annan
engelsman som också dog av blyförgiftning, och det på ett betydligt häftigare sätt.
Ni vet vem jag pratar om.
Henry ”jävla” Hall - 94-åringen som drack ihjäl sig på flytande bly.
Honom var det fason på.
Sado av Korea
Kronprins och praktarsle
(1735 – 1762 e.Kr.)
Det här är berättelsen om kronprins Sado, en man med lika mycket klass som en
kommunistisk drömstat. Sado var andre son till kung Yeongjo av Joseondynastin,
en ätt som härskade över nuvarande Korea från 1392 fram tills 1910 då landet
annekterades av japanerna. Sado var kronprins sedan födsel (den äldre brodern
avled 1728), men dog innan han hann axla faderns mantel. Tur, får man tycka, då
Sado enligt historikerna hade en personlighet som bara en knytnäve hade älskat.
Hårda ord? Ingalunda. När han inte mördade folk till höger och vänster
tyckte han också om att vara köttslig med hovdamer som inte ville vara köttslig
med honom. Koreanska krönikor säger att han led av grava mentalsjukdomar, och
att de här handlingarna var resultatet av dessa. Överflödig information kan jag
tycka, då psykiskt friska personer varken mördar eller våldtar folk, men, eh.
107
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Som man kan förstå var Sado inte särskilt populär, varken bland folket eller
bland sin familj. Men av någon anledning tolererades han ända fram till 1762.
Kanske trodde de att han skulle skärpa till sig. Kanske tänkte de att den psykiska
ohälsan skulle försvinna med lite tur. Kanske var det, då som nu, inte särskilt
poppis för en farsa att döma sin unge (hur sämst han än är) till döden.
Vilka anledningar de än hade stod de i alla fall ut med honom i 27 år, tills
kung Yeongjo till slut proklamerade vad alla andra förmodligen tänkt betydligt
länge: att nu får det fan vara nog.
En stor kista bärs in i tronsalen (eller var straffet för Sados brott nu
förkunnades), ner i vilken Sado bestämt men vänligt ombeds förpassa sig. Kistan
var av den modell som koreanerna använde för att förvara ris i, men huruvida den
var fylld (och Sado i så fall hade både liggunderlag och matsäck i ett) framkommer
inte. Lika bra kanske, då jag hade ett skämt om asiater, ris, och stereotyper på
lager, men samtidigt känner att det finns någon slags gräns om när man kan/bör
skämta (det är kanske inte så smakfullt att skoja när man pratar om
serievåldtäktsmannamördargalningar, menar jag).
Sado klättrar i vilket fall ner i kistan, som sedan förseglas. Och där får han
ligga tills han dör. I vilket fall; rätt åt honom.
Trivia: En snabb googling visar att Sado betyder något i stil med ”den som
gör som han vill”. Det är alltså inte en förkortning för ”sadomasochistiskt kräk”,
som man kanske misstänkte.
108
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Johann Schobert
Kompositör och svampplockare
(d. 1767 e.Kr.)
Året är 1767. Österrikaren och kompositören Johann Schobert (ej att förväxla med
lika österrikiske och kompositörige Schubert) är ute i de parisiska skogarna och
plockar svamp med sin familj. De har det gemytligt och trevligt, och bestämmer
sig när de är klara för att satsa på en riktig brakmåltid. De går in på en lokal
restaurang och ber att få svamparna tillagade.
”Non, non, non!” säger krögaren. Jag föreställer mig att han har kockhatt,
imponerande snirklig mustasch, och näsan i vädret. ”Det här kan du ju inte äta,
monsieur Johann!” fortsätter han. ”Dom är ju giftiga! Toxique! Empoisonné!”
Dumheter, tänker Schobert, och går vidare till nästa restaurang för ett andra
utlåtande. ”God dag, herr kock”, säger Schobert när han kommer in. ”Jag är Johann
Schobert, han som inspirerade Mozart, duvet, framstående musiker. Jag skulle vilja
äta här, och tänkte att ni kanske skulle vilja tillreda dom här ytterst deliciösa
svamparna åt mig och min kära familj här.”
Kocken höjer på ögonbrynet, tittar på svamparna, tittar på Schobert, tittar på
svamparna igen, och sedan på Schobert igen. ”Há há!” säger han. ”Mig lurar ni
inte, monsieur Tjobärr! Dom här svamparna är ju giftiga, det vet ni väl? Toxique!
Empoisonné! Ni försöker spela mig ett spratt? Men mig, un général français
cuisinier, lurar ni inte första taget, monsieur! Há há!”
”Bomber och granater”, säger Schobert (eller hade sagt, om han vore kapten
Haddock, i alla fall). ”Att det ska va så jävla svårt att få käka lite svamp! Ja, ja, jag
får väl fixa dom själv då!”
109
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Sagt och gjort – familjen Schobert beger sig av hemåt igen, hungriga och
jävliga. De sätter igång med storkok, och har snart varsin redig portion
svampsoppa framför sig.
”Men Johann, liebling”, säger frun. ”Är du… är du verkligen säker på det
här? Jag kanske bara är lite fördomsfull, men brukar inte kockar, och franska
kockar i synnerhet, kunna det här med mat?”
”Psch, sjåpa er inte nu”, säger Schobert. Och hugger in.
Fun fact #1: 2,5 personer dör i USA varje år av att äta förgiftade svampar.
Det här är allvarliga saker och inget att skoja om.
Fun fact #2: Samtida kompositören Anton Fils, som dog sju år innan
Schobert, ska enligt en skröna ha dött på grund av sin (sisådär lagom märkliga)
vana att äta spindlar. Så nej, när det kommer till vad folk är villiga att proppa i sig
finns det uppenbarligen inga gränser överhuvudtaget. Det här kommer från en man
som brukar ha äppelmos till stekta ägg, så jag vet vad jag pratar om.
Andra kända svampätare: Mario, världens kändaste italienare och
rörmokare. Till skillnad från Schobert gjorde Marios svampätande oftast bara att
han sköt i höjden, eller så att han återuppstod från de döda när han dog, som någon
slags italiensk Jesus. Mer eller mindre motsatsen till hur det gick för stackars
Schobert, det vill säga.
Andra kända frossare: Adolf Fredrik, Med Guds Nåde Sveriges, Götes och
Vendes Konung, som kommer härnäst.
110
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Adolf Fredrik
Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung
(1751 – 1771 e.Kr.)
Det är inte lätt att vara kung alla gånger, och inte heller alltid det roligaste. Det är
dokument som ska skrivas, otympliga kläder som ska bäras, folk det ska fjäskas
för, ränker som ska smidas, purkna republikaner man ska passa sig för, kronjuveler
man ska hålla rätt på, hattar och mössor och ditten och datten. Det är helt enkelt
inte särskilt kul alla gånger. Verkligheten är ingen Disneyfilm. Och Adolf Fredrik
var inte den typ av regent som utnyttjade sin makt för att mörda akademiker i hopp
om att deras spöken kunde lära honom odödlighetens alla hemligheter (”Som en
härskare värdig sitt namn!” – Shi Huangdi). Han verkade helt enkelt inte gilla att
vara kung något vidare, enligt historikerna. Men sedan så har han inte (och kanske
just därför), beskrivits som någon vidare sådan heller.
Härskandets börda kan ibland visa sig en tung sådan. Adolf Fredrik,
åtminstone, förefaller ha känt just så. Så vad gjorde han istället? När han inte var
upptagen med att försumma sina kungliga förpliktelser? Jo, bland annat så
svarvade han snusdosor. Ah, vilken sorglös tillvaro. Vem av oss har inte mången
gång önskat att vi hade så mycket fritid att vi kunde hänge oss åt denna ädla,
närmast bortglömda, konstform? Hör hurraropen skalla: ”Se Adolf Fredrik! Se
denne livsnjutare, denne vår bekymmerslöse furste! Sällan har hans like skådats!
BUGEN ER; I PRODUKTIFVE DÅRAR HWILKA KRÄLEN I ERT ANLETES
SWETT FÖR EDEREN BRÖDFÖDA! THIS IS THE LIFE!”
Ni tycker er ana viss sarkasm? Att jag är lite hård mot denne livsglädjens
konnässör? Jag ber om ursäkt, jag rycktes med. Det var inte illa menat, och jag
önskar inte påhälsning av arga döda kungaandar för detta eventuella högmålsbrott.
111
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Jag är Majestätets ödmjuke och lojale tjänare, nu och till min (förhoppningsvis fullt
normala och högst odramatiska) död. Ta i trä.
Som framgår var Adolf Fredrik alltså inte så där jätteintresserad av att
regera. Men kung var han, så det var bara att bita i det kanderade äpplet, ta den
gyllene tjurstatyn i dess elfenbenshorn, och göra det bästa av situationen – att
skaffa sig en aptit till livets goda, och det smörgåsbord av förströelser tillvaron
som kung har att erbjuda. Att nära en hunger efter välmående; att skaffa sig andra
och nya mål i livet– att göra muntra saker till sitt dagliga bröd; att se livet som den
buffé av nöjsamma sysselsättningar det är, och frossa i dem! Att likt en bagare
bliver vid sin spis, så finna sig vid sitt nya kall och andas djupt in av glädjeämnens
os – var de än står att finna!
… Med det vill jag ha sagt att Adolf Fredrik bokstavligt talat fick aptit på
livets goda. Och åt ihjäl sig.
”Vad i?” utbrister de som inte kommer ihåg historielektionerna från
mellanstadiet. ”Åt han ihjäl sig?” undrar de. ”Hur är det möjligt! Var det
kvicksilver? Vare det? Vad är det med gamla envåldshärskare och att proppa i sig
saker till höger och vänster egentligen?”
Snabbtrivia: Brittkungen Henrik I (som inte fick vara med i den här boken)
föråt sig tydligen på någon slags ål, och dog av sviterna. Så nej, det vettekatten vad
det är med kungar och att äta saker som tar död på dem. Men något är det
uppenbarligen.
Så vad åt han? Vad bestod denna hemska kungamördare till måltid av?
… Vad bestod den inte av? Jag citerar: ”Hans Majestäts dödsfall har skett
av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och
champagnevin.” Alltså: hummer, böckling, rysk kaviar, rovor (som dessutom
serverades tillsammans med kokt kött), samt ett fat med surkål. Och champagne.
112
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Det här var kanske en rätt normal måltid för sjuttonhundratalskungar, vad
vet jag. Vad jag däremot vet är att efterrätten som han sedermera kastade sig över –
likt de lejon som prydde hans vapensköld – inte var en normal måltid för en
sjuttonhundratalskung. Eller ens någon annan människa på hela planeten heller, för
den delen (hoppas jag).
Nåväl. Till Adolf Fredriks försvar var det fettisdagen. Och var han nu
fortfarande hungrig efter surkålen, hummern, böcklingen, champagnen, kaviaren
och rovorna och allt det där så kunde han väl kanske få unna sig en semla. Kanske
till och med två. Tre om det hade varit en ovanlig tung dag vid svarvstolen.
Men ingalunda och under några som helst omständigheter kunde han ha unnat sig
fjorton stycken.
Nästa rätt på menyn blev, föga överraskande: slaganfall.
”Vittnen intygar att Adolf Fredrik var ”glad och nöjd” efter måltiden. Vid
åttatiden på kvällen, då han satt vid spelbordet, fick han dock magkramp, lutade
sig över bordet och klagade över yrsel. Därefter steg han upp, gick tio eller tolv
steg och gled ned på en stol. Han knäppte upp västen och fick en varm servett över
magen av drottning Lovisa Ulrika. Kungen kastade huvudet fram och tillbaka mot
väggen och stolskarmen, grep tag i handlederna på två närvarande riksråd och
avled.”
Andra svenska kungamördare: Jacob Johan Anckarström, som 21 år
senare räddade svensk heder genom att skjuta ihjäl Gustav III, Adolf Fredriks son.
Som människa vill man nämligen inte gärna vara sämre än en klump deg.
Så: Bakverk - Sverige: 1 – 1
Ert drag, bakverk.
113
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
James Otis Jr.
Revolutionär och dödsönskare
(1725 – 1783 e.Kr.)
Från Sverige och över till staterna. Nu är det dags att berätta historien om James
Otis Jr, som dog exakt som han ville. Väl värt att poängtera är att han inte ville dö i
sömnen vid hög ålder eller med svärd i hand mot orcherna i Mordor för Midgårds
frihet, som vanligt folk, utan på ett betydligt märkligare sätt (jag väljer att låtsas att
det är vanligt att vilja dö i strid mot orcher).
James var en advokat i Massachusetts, politisk aktivist, och ett av den
amerikanska revolutionens tunga namn. Han skrev massa politiska skrifter, var typ
först i världen med att yrka på rättigheter till afroamerikaner, och var en allmän
hedersknyffel.
Vill man bli en storslagen tänkare är det bra om man är duktig på
”utomlådestänkande”, som det heter på miserabelt dåligt översatt svenska. Och att
tänka utanför ramarna är inte det lättaste alla gånger. Vi har alla våra tankemönster
och rutiner, och fastnar gärna i dem.
Då kan det ibland vara bra att ha lite hjälp på traven. Och James Otis hade
hjälp. Han blev nämligen sinnessjuk under 1760-talet (helt klart trist i största
allmänhet, men definitivt en bonus om man vill tänka lite annorlunda).
Om det var tack vare vansinnet han kom på den här idén, det kan man bara
gissa om. Men så här gick det i alla fall till:
Scen: James, den skojaren, står och berättar en historia, lutad mot dörrposten
och med käppen i handen. Det är ett fasligt oväder ute, så det är väl inte mer än
passande. ”Jorå, så nu ska ni få höra”, börjar han. Åhörarna tittar på honom med
förväntan i blicken. Väl medvetna om att han är halvgalen förväntar de sig helt
114
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
säkert att få höra något riktigt intressant. Galenpannor har alltid de bästa
berättelserna.
”Få höra vadå? Vad har du nu på lager?” frågar någon.
”Hehe, jo det ska jag berätta”, säger James. ”Det är faktiskt så här, att–”
Det smäller till i hela huset. Väggarna skakar och stearinljusen fladdrar.
Blixten har slagit ner! Den letar sig ner genom skorstenen och tar sig vidare genom
taksparren. Och vidare genom en av bjälkarna. Och vidare ner genom dörrposten.
Som James Otis står lutad mot.
Han faller död ner.
James Otis Jr var som sagt en galenpanna. Och galenpannor kläcker givetvis ur sig
en hel del saker44. James Otis Jr, den politiske aktivisten och advokaten från
Massachusetts, hade bland annat kläckt ur sig, tydligen upprepade gånger, att han
ville dö genom att bli träffad av blixten45.
”What the hell? Hade han sagt det? Och det blev han?”
Ja. Tydligen. Grattis, eller vad man ska säga.
44
Exempel: ”Det här blir en kanonrulle! Nu kör vi!” – mannen som tyckte att boken ”Mangeln”, alltså en bok om en
mangel som är besatt av en demon, skulle filmatiseras.
45
Gud gillar ju tydligen USA sägs det, och James var ju en viktig faktor för grundandet av, ja, just USA. Så kanske
var det en gentjänst som tack för hjälpen?
115
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Clement Vallandigham
Advokat och demonstrationsproffs
(1820 – 1871 e.Kr.)
Amerikanska inbördeskriget rasar på. Det där kriget med Norr mot Syd, och där de
sistnämnda tyckte att ”jamen det här med slaveri, det låter väl trevligt?”. Abraham
Lincoln och grejer.
Clement är i vilket fall djupt involverad i konflikten. Och dessutom hatar
han krig. ”Ja men det är väl bra”, tänker man kanske, tills man får höra att han var
ledare för ”Kopparhuvudena”46 som de kallades; en grupp som inte alls var särskilt
bra, utan tyckte att ”det här med slaveri kan man gott ta och fortsätta med.”
Clement var alltså ingen trevlig tjomme, så mycket är konstaterat. Och i och
med att han sedermera blev arresterad för sina åsikter kan man ana att
myndigheterna inte heller tyckte att han var särskilt mycket att hänga i julgranen
(surprise, surprise).
President Lincoln var däremot en betydligt trevligare snubbe. Så istället för
att, jag vet inte, rulla in stackars Clement i en matta och stampa ihjäl honom, eller
att dränka honom i vin, så beordrade Lincoln istället att han skulle deporteras från
USA och in till Sydstaterna (”Om han nu gillar dom så jävla mycket” – ungefärligt
citat, Abraham Lincoln).
Clement trivs dock inte alls i Sydstaterna, och tar sig vidare till Kanada
istället. Väl där ställer han i sin frånvaro upp som kandidat till guvernörsvalet i
Ohio (där han och Kopparhuvudena kommer ifrån, och där han är väldigt populär).
Demokraterna (för vilka han ställer upp), röstar fram honom som deras
huvudkandidat – men han förlorar dock själva valet, när det kommer till valdagen.
46
Efter huggormen, inte den halvlöjliga Batmanskurken.
116
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Året därpå återvänder han till Ohio i smyg. Lincoln får nys om det, men
skiter i det – han är ju fullt upptagen med att vara president, så det är förståeligt.
Clement fortsätter i vilket fall att vara politisk aktiv och att uttrycka sitt hat
gentemot afro-amerikanernas frihet, och beslutar sig i samma veva för att fortsätta
med det hann höll på med tidigare i livet – de vill säga att vara advokat47.
Advokat, alltså. Och här följer skildringen av hans kändaste fall:
Scen: Clement håller på och advokatar sig för fullt. Han har ett knepigt fall;
han försvarar en snubbe som har skjutit en annan snubbe i ett krogbråk på ett hotell
i Ohio. Men han tror att han nog kan få honom friad; han har en teori som med lite
tur kan övertyga juryn om att den döde i själva verket skjutit sig själv. Resten av
försvarsadvokaterna är skeptiska, men Clement står fast vid sin idé.
”Jo, men det gick till så här förstår ni”, säger han, och plockar på sig en
pistol. Han lägger den i fickan och skådespelar hur allt kan ha gått till,
förhoppningsvis kompletterat med arga 1800-talssvordomar och pang-pang-ljud.
Han reser sig från sittande position, drar pickadollen… och råkar skjuta sig själv i
magen.
Inget ont som inte för något gott med sig: Clement dog av sviterna, och
juryn blev helsålda på idén att det måste varit på det viset det gick till. Clements
klient blir oskyldigförklarad, friad, och får kila hem (vi får hoppas att han var
oskyldig i alla fall; annars var det ju inget vidare).
Så lyder berättelsen om Clement Vallandigham - advokaten som råkade
skjuta sig själv i magen när han skulle demonstrera hur man låtsas skjuta sig själv
i magen.
47
Clement gillade förmodligen fördomar, så här får du, Clement: ”Advokater är skrupelfria lögnare.” Det är inte lika
kul när det riktas mot en själv, inte är det va? Va va va?
117
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Rasputin
Mystiker och närmast osårbar
(1869 – 1916 e.Kr.)
Om jag skrev ner varenda film, sång, teaterpjäs, datorspel eller tv-program som
hänvisat/nämnt/gestaltat ”den galne munken” skulle den här boken gissningsvis bli
dubbelt så tjock. Så vi skippar det. Ingen vill läsa en telefonkatalog.
Rasputin (Grigorij Jefimovitj Rasputin) föddes 1869 i den sibiriska byn
Pokrovskoje. Han har kallats helbrägdagörare, mystiker, djävul, helgon, spion, och
gick från att vara en enkel bondeson till att bli en av de mest inflytelserika och
mytomspunna personerna i rysk historia. Just därför är det viktigt att tänka på att
eftersom han är så känd som han är, det är så pass länge sedan, och propaganda,
smutskastning, glorifiering och mystifiering inte är något nytt påfund, så är det
svårt att veta hur mycket om Rasputin som är sanning, dikt, eller förbannad lögn.
Men vi kör på ändå. Det här är ju en bok om skrönor, som sagt.
Rasputin är en karismatisk person, och har åren efter 1900-talets början fått
rykte om sig som en storslagen man med alla möjliga märkliga krafter. År 1907
blir han ombedd att komma till tsarparets hjälp (poppis som han är) för att hjälpa
tronarvingen Aleksej som gjort illa sig (Aleksej har ärvt blödarsjukan från mamma
Alexandras sida; ett tillstånd som gör så att blodet inte koagulerar när man blöder).
Rasputin lyckas dämpa Aleksejs blödningar, och pojken börjar genast
återhämta sig. Tsarparet blir givetvis imponerande, och bestämmer sig för att
Rasputin måste vara en skön typ. Han blir snabbt en favorit vid det ryska hovet,
och en av tsarinnan Alexandras närmsta anförtrogna och rådgivare.
1912 har Aleksej gjort illa sig igen. Det är värre den här gången, så pass att
läkarna tror att det är kört för honom. I desperation skickar Alexandra ett telegram
till Rasputin, som svarar att ”det är lugnt, grabben dör inte.” Och mycket riktigt –
118
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
prins Aleksej klarar sig. Djupt religiösa Alexandra är nu helt övertygad om
Rasputins krafter, och börjar förlita sig ännu mer på honom än tidigare (men trots
att ett discoband i slutet av 1970-talet påstår att de är älskare är det troligtvis bara
nonsens).4849
Saker som i regel är troligare än att ryska bönder börjar mingla med
några av planetens mäktigaste makthavare:
1. Det visar sig att grekerna hade rätt. Zeus uppenbarar sig plötsligt på
himlavalvet och kräver lydnad av mänskligheten, hotar annars med
åskviggar.
2. Dagen är kommen! Aporna gör revolution, och Charlton Heston upptäcker
något senare att han i själva verket befann sig på jorden hela tiden.
3. Amerikanske ex-presidenten George W. Bush bekräftar att
konspirationsteorierna stämmer; jo, han är faktiskt en av ödlemänniskorna –
den hemliga ras reptilvarelser som är planetens verkliga härskare.
Inspirerade av Georges hjältemod kommer sångerskan Justin Bieber och
snabbkäksmonarken Ronald McDonald ut ur ödlegarderoben, de med.
4. Kedjebrev får vetenskapligt stöd. Alla som inte skickade dem när de först
fick dem får nu de tråkiga nyheterna att de endera kommer att dö okyssta
och oälskade eller att bli besökta av spökzombieflickan i ”The Ring” inom
en vecka. Sånär som på ett hundratal mammor mellan 40 – 60 och den där
jobbiga klasskompisen du hade så går mänskligheten under.
48
Discosensationer från 70-talet är de bästa historielärarna; detta får räknas som ett undantag. 50
49
Lyssna inte på mig.
119
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Boney M har kanske inte rätt om att Rasputin och Alexandra har något på gång,
men när de sjunger att han är ”Rysslands bäste kärleksmaskin” kan de däremot
vara något på spåren – historierna om Den galne munkens drifter och orgier är
nämligen av sådan art att till och med tidigare nämnde Djinghis Khan troligen hade
nickat gillande på huvudet. Tyvärr är det inget som imponerar på någon annan. I
synnerhet inte de andra ryska pamparna.
Fun fact: Rasputins penis finns bevarad och för allmän beskådan på ett
erotiskt museum i Sankt Petersburg50. Om man nu skulle ha vägarna förbi.
Jag nämnde tidigare några saker som är troligare än att ryska bönder börjar mingla
med makthavare. Här kommer en sak som däremot är fruktansvärt given när sånt
händer: att andra höjdare blir förbannade.
Ryskadeln är inte alls imponerade av denne mystiske och skandalomsusade
man, som plötsligt har tsarparets öron, och fruktar vad hans inflytande ska innebära
för Ryssland och tsarfamiljens framtid. Och som 99,9% av alla adelsmän i den här
boken börjar de göra vad adelsmän gör bäst: d.v.s. att konspirera.
1915: Efter bara några år som anförtrodd till tsarparet står Rasputin nu på
höjden av sin makt. Första världskriget rasar, och med Tsar Nikolaj vid fronten är
det nu frun som basar på hemmaplan. Med Rasputin aldrig särskilt långt borta.
1916: Det går dåligt för Ryssland i kriget. Höghönsen blir mer och mer
övertygade för varje dag att Rasputins dåliga råd ligger bakom krigsolyckan, och
börjar nu på allvar planera hur de ska göra sig av med honom51.
50
Napoleons penis sägs också ha kapats och roterat runt bland massa samlare. Men likt Rasputins är det på gott och
ont svårt att veta om det är den riktiga eller inte.
51
Något orättmätigt dock, då Rasputin var väldigt, väldigt högljudd om hur mycket han verkligen, verkligen inte
ville att ryssarna skulle blanda sig i kriget.
120
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Trots att den skedde mer nyligt än de andra berättelserna i den här boken är
legenden om Rasputins död möjligen den mest legendariska av dem alla. Och inte
utan anledning52.
Scen: Klockan är bra mycket när Rasputin är framme vid Jusupov-palatset,
men det stör honom inte. Som partyprisse och osedlighetsmästare är han van vid
sena tider. Dessutom tycker han att det ska bli spännande att få träffa Tsarens
systerdotter, prinsessan Irina, som tydligen sagt att hon vill ”lära känna honom”
ikväll. Tillsammans med prinsgreven Felix Jusupov, Irinas make, klampar han in i
palatset. Felix har hämtat upp Rasputin i hans lägenhet, och de har åkt till palatset
tillsammans. ”Bussig kille”, tänker Rasputin, än så länge lyckligt omedveten om
att Felix och de andra i palatset har bjudit in honom för att de vill mörda skiten ur
honom.
”Slå dig ner, slå dig ner”, säger Felix. ”Prinsessan blir lite fördröjd, men här,
ta lite bakelser och vin medan du väntar. Den som väntar på nåt gott väntar
aldriiiig för länge.”
”Nja, det är lugnt”, svarar Rasputin. ”Dom ser alldeles för söta ut.”
”Dom är jättegoda, jag lovar. Man skulle nästan kunna säga att dom är…
dödsgoda.”
”Hmm, nja asså jag har ju börjat med LCHF nu, så jag får nog passa. Måste
tänka på kolhydraterna.”
Felix är lugn till det yttre. Men inom honom börjar paniken sjuda. Han och
hans konspiratörkompisar har nämligen dränkt bakelserna och vinet i cyanid (och
sig själva i förhoppningarna om att Rasputin skulle kasta sig över dem likt en
52
Notera att det här händelseförloppet grundar sig på vittneshistorierna från de som var på plats, och att alla av dem
hade anledning att försöka måla upp Rasputin som Lucifer Satan Bin Ladin Darth Vader Hitler Fan själv.
121
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
glupsk rysk björn så fort han såg dem). Villrådig över vad han ska göra ursäktar
han sig en stund och går upp till övervåningen, till resten av konspiratörerna.
Där uppe träffar han bland andra Tsarens kusin; storfursten Dimitri
Pavlovitj, samt politikern Vladimir Purisjkevitj. De är lika villrådiga som Felix
själv. Och efter mycket axelryckande och frågetecken gör Felix det bästa han
kommer på… han går ner igen, och gör ett nytt försök.
Den här gången ger Rasputin dock med sig. ”… Äsch vafan, det vore ju
faktiskt gott med en liten aptitretare. Och vid närmare eftertanke är ju lite vin
aldrig fel heller. Am I right or am I right?”
Sagt och gjort. Rasputin börjar glufsa och pimpla, och Felix underhåller
honom under tiden. Inom sig pustar han ut. ”Huvva, där var det nära”, tänker han.
”Men nu går allt som på räls igen. Cyanid verkar nästan omedelbart, så om en
stund är det här över och jag kan gå upp till Dimitri och gänget och fira att vi har
blivit av med den här nedrige odågan, en gång för alla.”
… Så kul ska vi inte ha. Felix ska snart få lära sig den hårda vägen att det
finns en anledning till att Rasputins död är så legendarisk som den är. Och att det
krävs betydligt mer än lite förgiftade bakverk för att verkställa den.
Timmarna går, och ingenting händer. Om jag påstod att Felix hade panik
tidigare är det inget emot nu, när varje sekund ger honom fler bevis på att han i
själva verket sitter och dricker med någon slags odödlig svartkonstnär som helt
uppenbart är i lag med Satan.
”Ursäkta mig”, säger han för en andra gång, och kilar upp till
medkonspiratörerna igen. De är lika förvirrade som honom. ”Alltså nu får det
räcka”, säger Felix. Han tar en pistol från storfurste Dimitri och går ner igen.
När han kommer ner gör han slag i saken. Skottet träffar i bröstkorgen och
går vidare in genom magen och levern, och Rasputin faller ihop på golvet. Medan
Felix står och undrar varför han inte bara sköt Rasputin från första början kommer
122
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
resten av konspiratörerna ner. Tillsammans så flyttar och undersöker de kroppen,
och upptäcker att Den galne munken fortfarande andas. Efter någon minut rycker
kroppen till, och blir sedan stilla. ”Äntligens jävlar”, säger någon. ”Nu går vi upp
och firar tills klockan är mycket nog för att dumpa kroppen utan vittnen.”
En timme senare går Felix ner och kollar till kroppen igen. Den är
fortfarande varm.
Och plötsligt rör den sig igen. Och försöker fly.
”Han lever!” skriker Felix53. Han rusar upp för trappan, och sedan ner igen
tillsammans med politikern Purisjkevitj, som har revolvern i högsta hugg.
Rasputin, samtidigt, har tagit sig ut från rummet och springer nu ut över palatsets
innergård.
Purisjkevitj höjer pistolen och skjuter. Och missar. Rasputin är fasligt nära
att komma undan nu. Purisjkevitj höjer pistolen en andra gång. Och missar igen.
”För helvette”, tänker han, och siktar en tredje gång. Skottet träffar Rasputin i
ryggen. Han stapplar till och stannar upp. Purisjkevitj tar tillfället i akt och skjuter
en fjärde gång. Den här gången träffar han Rasputin rakt i skallen (och enligt
vittnesrapport sparkar och slår de honom nu upprepade gånger tills de är säkra på
att han verkligen är helt och totalt och fullständigt jävla stendöd).
Förövarna binder fast kroppen, rullar in den i massa tyg, och åker och
dumpar den i ett hål i isen i floden Neva. ”Det var mig en svårdödad jävel”,
konstaterar de.
Så vad hände? Hur dog han? Versionerna går isär, och
obduktionspapperna är förlorade sedan länge. En version hävdar att Rasputin, trots
att han blivit skjuten tre gånger, dog av att han drunknade i floden Neva (detta
53
Påstod jag att han hade panik tidigare är det inget emot hur han känner nu när han inser att han högst troligt har
med en zombie att göra.
123
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
grundar sig på att han ska ha haft vatten i lungorna när kroppen obducerades),
medan en annan hävdar att han dog av hypotermi; att han lyckades ta sig ur floden
och sedan frös ihjäl för att han var så underkyld. En tredje, kanske rimligare
version, säger att han dog omedelbart när han blev skjuten i huvudet. Min
personliga favorit är dock tillägget att han efter allt det här också satte sig upp när
de skulle kremera honom, några dagar senare.
Eftermäle: Tsarväldet faller bara månaderna efter Rasputins död, och
tsarfamiljen mördas året därpå (exakt som Rasputin förutspådde, för övrigt –
kanske pysslade han med svartkonster ändå?) Spekulationer säger att Rasputins
samröre med tsar Nikolaj och Alexandra är en av anledningarna till att de hade så
lågt stöd bland folket att bolsjevikerna kunde göra revolution, störta monarkin, och
släppa fram kommunismen (och att det alltså är Rasputins fel att Ryssland än idag
befinner sig i ett evigt live-framträdande av ”Dude, where’s my tsar”).54
Slutord: Som nämnt är Rasputins död en av de mest legendariska i
historien. Och som många andra levnadsöden i den här boken är det omöjligt att
veta exakt hur det gick till.
Vad jag tror? Felix hade rätt. Vi har uppenbarligen med en zombie att göra.
Spring medan ni kan!
54
”Dude, where’s my car” är en fånig film från år 2000 med Ashton Kutcher i huvudrollen. Vars bekostnad jag nu
har roat mig på.
124
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Efterord
Likt en riddare behöver sitt svärd, så behöver också en bok ett efterord. Och likt en
god bok behöver så många referenser till hårdrock och filmer som möjligt, så
behöver den också några hastigt nedskrivna kommentarer från författaren.
Det är viktigt att minnas att lejonparten av de här ödena inträffade för väldigt
länge sedan (långt innan gudarna skapade Heavy Metal och såg att det var bra),
och att det alltså är närmast omöjligt att veta vad som egentligen hände.
Vad är sanning? Vad är rykten? Vad är propaganda, vad är smutskastning,
och vad är konsekvensen av att vinnarna skriver historieböckerna? Vad är
översättningsmissar från gamla dammiga dokument, och vad är bara påhittade
vandringssägner hopspunna av uttråkade mytomaner?
Jag är ingen tidsresenär, och kan inte dubbelkolla händelseförloppen.
Dessvärre, får jag säga, då det låter som en rätt spännande sysselsättning. Men å
andra sidan knappast utan risker. Det är nog lätt hänt att man råkar ändra nån liten
detalj, menar jag, och sen vips är världen plötsligt befolkad av apor när man
kommer hem. Med Gorilla-Hitler som galaktisk envåldshärskare.
Så det är väl kanske till det bästa, ändå.
Jag har varit så noggrann jag kunnat i mina efterforskningar, men tvivlar inte
på att det säkert slunkit in någon enstaka miss nånstans. Ingen är felfri. Det tåls att
upprepa, känner jag: de här texterna ska inte läsas som vattentäta historiska
krönikor, utan för just vad de är: nämligen skrönor om sällsamma historiska
dödsfall, gestaltade i underhållningssyfte. Jag är ingen historiker, och ska heller
inte misstas för en sådan (såvida inte ett misstagande leder till att jag skulle få
gratis mat på nån fancy historikerträff, då går det bra). Som exempel verkar det
tämligen fastställt att poeten Li Bai söp ihjäl sig i staden Xuan, snarare än att han
ska ha trillat i plurret efter att ha försökt kyssa månen – men den senare versionen
125
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
är emellertid ikonisk i kinesisk kultur, och om inte annat betydligt roligare. Och
oavsett, precis vad den här boken handlar om: en skröna.
Jag har efter bästa förmåga försökt beskriva händelseförloppen så som
historikerna verkat eniga om, men har tagit mig rikligt med konstnärlig frihet vid
behov, för att göra saker och ting mer komiska (Djinghis Khan hade knappast rosa
grytvantar, och folk förr i tiden använde sig varken av nutidsslang eller moderna
svordomar när de pratade med varandra). Konstnärlig frihet, som sagt.
Berättelsen om Drakon utspelar sig för mer än två och ett halvt tusen år
bakåt i tiden, och den om Rasputin för drygt hundra sedan. Det här är ett ganska
mastigt tidsvall, och man frågar sig kanske om det inte rimligen borde inträffat
betydligt fler märkliga dödsfall under den här tidsramen än ynka 39 stycken?
Jodå. Jag har dock valt att skippa en del av dem (varav jag nämnt några av
de uteblivna lite pö om pö som kommentarer i kapitlen, som t.ex. Edmund Järnsida
som blev huggen i arslet, eller Henrik I som käkade ål), främst för att de varit
alldeles för brutala, och för att jag hellre velat fokusera på humor-/ironiaspekten
(med stackars György Dósza som enda undantag) snarare än vad som i många fall
skulle kunna klass som ”litterär tortyrporr”.
Den mänskliga kreativiteten är nämligen närmast gränslös när det kommer
till bestraffning, och det är kanske inte särskilt smakligt (tycker undertecknad, i
alla fall) att ge visuella och detaljerade beskrivningar av hur t.ex. kung Edward II
eller den persiske soldaten Mithidrates kom att bebo de sälla jaktmarkerna.
”Men vafan, har du sagt A får du väl för i helvete säga B också?”
Tja, okej då. Edward II: Ryktet säger att man särade på hans skinkor (likt
Moses delade på Röda havet), och körde upp ett järnhorn däremellan. Därefter
förde man in en glödande järnstång genom hornet och brände sönder hans inre
organ. Till ingens förvåning ska sviterna ha tagit död på honom. Mithidrates: Man
band fast honom, tvingade honom att skita ner sig, och inväntade sedan det
126
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
oundvikliga. Det oundvikliga = en hiskelig död som resultat av att insekterna som
drogs till avföringen klättrade in i honom och började härja. I sjutton dagar,
tydligen. Oy vey.
Men nog med tråkigheter. Som noterat har jag distribuerat den här boken
enligt ”den-är-super-gratis-ladda-ner-och-se-glad-ut”-metoden, snarare än den mer
konventionella ”betala-och-låtsas-se-glad-ut-för-i-själva-verket-vet-vi-ju-att-gratisalltid-är-godast”-modellen.
Vill man samla ihop pengar till välgörenhet finns det många fördelar med
det här. I synnerhet så äts inte stora delar av vad ens läsare betalat upp
(tryckkostnader, reklam, återförsäljarpriser, osv, mm, ad infinitum) likt metaforiska
semlor av en lika metaforisk 1700-talskung – och det blir, i och med att läsaren
faktiskt inte betalat något alls, helt upp till denne själv hur mycket denne är villig
att skänka iväg. En betydligt bättre modell, för alla parter.
Med det sagt kommer varenda krona man är villig att donera för den här
läsupplevelsen oavkortat gå vidare till Läkare Utan Gränser, SOS Barnbyar, och
Världsnaturfonden. Och med oavkortat menar jag då ”exakt varenda krona, ner till
korvöret”, så att det inte är några frågetecken.
Vill man göra en överföring skickar man den till mitt för ändamålet
nyöppnade konto i Swedbank, 8420-2, 943 882 828-8 (Clearingnummer: 84202,
Kontonummer: 9438828288), eller, om man föredrar den metoden, så swishar man
det till: 073 594 52 39 (även det inskaffat just för det ändamålet).
Sitter man nu och funderar på hur mycket som känns lagom så kan jag tyvärr
inte hjälpa till – det får stå helt för en själv; jag har ingen aning om hur folks
ekonomi ser ut, och skulle aldrig få för mig att lägga mig i den. Med det sagt är en
hundring en hundring, men en tjuga är också en tjuga.
127
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073-594 52 39
Och som med de flesta välgörenhetsinsamlingar så behövs det också något
slags slutdatum – annars ligger ju pengarna bara kvar. Vi säger 2015-08-31, det vill
säga den sista augusti.
Hur det går med allt det här återstår att se, men som med allt i internetåldern
handlar det om spridning, spridning, spridning och åter spridning. Så – sprid ordet.
Uppdateringar kommer att ske högst sporadiskt på min blogg,
https://nillenilsson.wordpress.com, samt på Facebook, där det bara är att söka på
”39 nyanser av död” (det säger väl kanske sig självt, men, ja, skulle man läsa det
här en kärv novembermorgon 2019 kan jag ju inte garantera att ovanstående
fortfarande är aktuellt – som vi redan gått igenom är jag ingen tidsresenär).
Känner du att du haft en trevlig läsupplevelse, släng gärna iväg en slant.
Eller, om du inte haft det: släng gärna iväg en slant. Det är för ett gott ändamål,
och goda ändamål är balsam för själen. Som bonus kan man därefter också skryta
om att man ”minsann har skänkt pengar till välgörenhet, joru vettu”, vilket är ett
bekräftat och dokumenterat skönt skryt att röra sig med.
Avslutningsvis är det också kutym att tacka eller tillägna det man skriver till
någon. Det känns lite konstigt när det är en bok av den här typen, men, ja, god sed
är ju god sed. Jag håller det kort: jag tillägnar den här boken till mina föräldrar,
Christian och Jeanette. Mamma och Pappa – tack för att ni finns.
© Nille Nilsson, 2015
https://nillenilsson.wordpress.com
Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8
Swish: 073 594 52 39
128