39 Nyanser – Nille Nilsson
39 NYANSER AV DÖD Skrönor om världshistoriens märkligaste dödsfall © Nille Nilsson, 2015 https://nillenilsson.wordpress.com ISBN 978-91-637-7902-2 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Förord Jag tänkte hålla det här kort. Eller försöka, i alla fall – jag har en tendens att babbla på. Hursomhelst skrev jag den här boken under perioden februari – juni 2014, utan någon riktig tanke alls med det hela. Sedan den blev färdig har den bara legat och skräpat, och det var först i slutet av januari det här året (2015) som jag kom på att det faktiskt är bra onödigt om den bara ligger och samlar damm (bildligt talat: elektroniska dokument samlar sällan damm). Man frågar sig kanske hur man får för sig att skriva en bok med skrönor om folk som dött på konstiga sätt till att börja med. Det är en befogad fråga. Följaktligen frågar man sig kanske också: ”Går han runt och tänker på döden hela dagarna, är det därför?” och ”Behöver du vård, Nille? Är det här ett rop på hjälp? Försöker du säga oss något?” Dessa frågor (om än kanske inte fullt lika trevliga) är också befogade. Och eftersom jag gillar antiklimax är det mitt höga nöje att berätta att jag faktiskt inte har en aning (vad gäller inspirationen till boken alltså, vad gäller mentalhälsan skulle jag säga att den är i gott skick). Däremot har jag alltid gillat listor. Och historia. Och fascinerande levnadsöden. Förmodligen möttes dessa intressen i något mörkt skrå i mitt inre, pussades och hade sig, och avlade fram det oheliga kärleksbarn jag döpt till ”39 nyanser av död” (vars titel anspelar på möjligen populärare ”50 nyanser”-böckerna, och antalet kapitel i den här, om man nu funderar). Man undrar kanske också varför jag valt att skildra alla dessa öden med humor, av alla saker. Humor och döden är ju inte riktigt så där jättebesläktade, menar jag. Jag vet inte. Kanske behöver jag hjälp ändå. 2 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 39 NYANSER AV DÖD Innehållsförteckning Drakon: Lagskribenten som höll ett alldeles för bra tal ..................................... 5 - 6 Pausanias: Generalen som hittade världens mest kortsiktiga kryphål................ 6 - 8 Aiskylos: Dramatikern som borde stannat inomhus .......................................... 9 - 10 Empedokles: Filosofen som trodde för mycket om sig själv.......................... 11 - 13 Shi Huangdi: Kejsaren som ville bli odödlig, men misslyckades kapitalt ..... 14 - 17 Eleazar Avaran: Soldaten som trodde att hjältemod trumfade tyngdlag ....... 18 - 20 Galba: Kejsaren som folk ljög om att ha dödat............................................... 20 - 24 Arius: Prästen som åt något olämpligt ............................................................ 24 - 28 Attila: Hunnen som tog i lite för mycket ........................................................ 28 - 31 Li Bai: Poeten som ville pussas med månen ................................................... 32 - 36 Sigurd Eysteinsson: Vikingen som högg av ett huvud för mycket ................ 37 - 40 Ismail al-Jawhari: Lexikonskribenten som prövade sina vingar ................... 40 - 42 Ulf Torgilsson: Vikingen som tog sitt schackspel på för stort allvar ............. 42 - 46 Bela av Ungern: Kungen vars tron konspirerade mot honom ........................ 46 - 50 Henrik av Champagne: Greven som föll pladask för sin narr ...................... 50 - 52 Inalchuq: Guvernören som lärde sig att tala inte alltid är silver .................... 52 - 58 Gruffyd ap Llywelyn: Fången som trodde att han levde i en serietidning .... 58 - 60 Al-Musta’sim: Kalifen som mongolerna sopade mattan med ........................ 60 - 65 Johan av Böhmen: Kungen som famlade i blindo ......................................... 65 - 67 Karl av Navarra: Kungen som eldade upp sig över franska troner ............... 67 - 73 3 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Martin av Aragonien: Kungen som hade samma humor som sin narr ......... 73 - 74 George Plantagenet: Hertigen som avrättades som anstod en adelsman....... 74 - 78 György Dózsa: Soldaten som satt lite obekvämt ............................................ 78 - 83 Nicholas Wyborne: Bågskytten som valde världens sämsta sovplats............. 83- 84 Henry Pert: Bågskytten som siktade mot stjärnorna ............................................. 84 Thomas Curteys: Bågskytten som faktiskt får skylla sig själv ...................... 84 - 85 Hans Steininger: Borgmästaren som borde rakat sig ..................................... 85 - 88 Sir Thomas Urquhart: Författaren som skrattade åt kungar ......................... 88 - 91 James Betts: Studenten som blev visad var skåpet skulle stå......................... 91 - 95 Molière: Skådespelaren som levde sig in i sin roll ......................................... 95 - 98 Jean-Baptiste Lully: Dirigenten som var alldeles för distraherad ............... 98 - 100 Henry Hall: Fyrvaktaren som valde fel diet ............................................... 101 - 104 Maria Coventry: Grevinnan som var för mån om sitt yttre ....................... 104 - 107 Sado av Korea: Prinsen som sov lite risigt ................................................ 107 - 108 Johann Schobert: Kompositören som åt vad han ville .............................. 109 - 110 Adolf Fredrik: Kungen som hade en smak för livets goda ........................ 111 - 113 James Otis Jr: Revolutionären som dog precis som han hade lust till ...... 114 - 115 Clement Vallandigham: Advokaten som demonstrerade för bra .............. 116 - 117 Rasputin: Mystikern som var närmast omöjlig att ha ihjäl ....................... 118 – 124 Efterord, slutkommentarer, välgörenhetsinformation: ........................ 125 – 128 4 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Drakon Lagskribent och livsföraktare (ca 650 – 600 f. Kr) Först ut är Drakon, en av de gamla arma grekerna. Drakon var en lagstiftare, och pysslade (som man kan gissa) med att utforma lagar. Hårda sådana, dessutom. Är du ute och slirar med triumfvagnen och råkar dra på lite för snabbt? Dödsstraff. Är du på lyset och bestämmer dig för att pinka vid Zeus tempel? Dödsstraff. Kallar du domaren för en stinkande jävla medusa när du döms till döden för att du kissade på templet i fråga? Dubbelt dödsstraff! 1 Jag kan ha tagit i lite granna där. Men faktum kvarstår: Drakon var en hård jävel, och är känd för eftervärlden just därför. Detta ska visa sig makalöst ironiskt, då han enligt sägen dog på ett så fruktansvärt töntigt sätt själv. Scen: Drakon står på en scen. Han har hållit tal, och publiken jublar (kanske föreslog han dödsstraff på att inte jubla, och det var därför – man vet inte). För att visa sin uppskattning gör den gamla grekiska publiken vad gamla grekiska publiker alltid gör när de vill visa sin glädje; de kastar upp hattar, mantlar, togor och alla möjliga klädesplagg på scenen. Drakon är inledningsvis säkert väldigt glad; alla gillar att bli uppskattade – även livsföraktande gamla greker. Men glädjen blir kortvarig. Drakon finner sig snart nämligen helt begravd av publikens klädesplagg. Bokstavligt talat. Så till den milda grad att han kvävs och dör, där på plats. 1 Det är inte bara vi som tycker det här är lite överkurs. Bara århundradet senare har mer eller mindre alla 2 Drakons lagar avskaffats. 2 Av de kanske tre personer som lyckades överleva dem, gissningsvis. 5 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Ett snopet slut (men helt klart ett gott betyg till vad han nu sa där på scenen). Hursomhelst; stackars Drakon, som verkligen, och högst motvilligt, fick ge uttrycket ”din kärlek kväver mig” ett ansikte.2 Pausanias General och paragrafryttare (d. ca 470 f.Kr.) Drygt ett sekel efter Drakons begravning (eller begravningar, ska man kanske säga, då han knappast lär fått ligga kvar där under kläderna), hittar vi spartanen Pausanias. Pausanias var en general i den spartanska armén, och brorson till macho-mega-testosteron-krigarkungen Leonidas3, känd från actionrullen ”300”. Efter Leonidas död i kampen mot perserna blir Pausanias utsedd till ledare över de grekiska trupperna. Han blir också verkställande regent över Sparta tills Leos son är gammal nog att ta över. Det visar sig vara ett klokt beslut – med Pausanias som befälhavare vinner de grekiska trupperna strid efter strid, och tar tillbaka mer och mer av territorierna de blivit av med. Och i takt med att de grekiska gränserna vidgas så vidgas också Pausanias skattkammare. Och ego. Snart omger han sig med lyx och överflöd (och låter sig förmodligen också matas med vindruvor medan exotiska damer fläktar honom med solfjädrar, men om det kan jag bara spekulera). Helt klart smaklöst, tycker folk. Och snart börjar det gå rykten om att 3 Vars superkraft är att få alla andra män att känna sig som otillräckliga, lönnfeta pojkspolingar i jämförelse. 6 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Pausanias kanske konspirerar med perserna och Xerxes, deras kung. "Löjligt!" säger Pausanias när han konfronteras. Fast nej, det säger han inte, han säger snarare något persiskt modeord som betyder samma sak – vid det här laget klär han sig inte bara som en perser, utan har också börjat uppföra sig som en. Lite som hur 17-åriga män med marginellt mer pengar än deras kamrater ibland får för sig att de måste ha backslick och prata som de tror att man gör på djupaste och mörkaste Stureplan. Pausanias säger nog alltså snarare något i stil med: "Eh, skojar ni? Så bara för att man vaskar Dompa och har fett med rödingar i pluskan så är man tjenis med Kung X:is asså? Är ni bänga eller?"4 Resten av grekerna är av förklarliga skäl lite småskeptiska. De beslutar att kalla hem Pausanias till Sparta för att stå till svars mot förräderianklagelserna. ”Ja det vore ju kul med lite… bevis” – Pausanias ”Bevis och bevis… räcker det inte med magkänsla?” – spartanerna Eftersom det inte räcker med magkänsla så frias Pausanias från anklagelserna. Jag tycker om att spekulera, så jag ska göra det: detta firade Pausanias troligen genom att dra till sin villa vid Persiska viken, där han la sig ner på sin persiljefärgade persiska matta och klappade på sin perserkatt, samtidigt som persiska damer matade honom med persikor5. Spartanerna låter sig dock inte övertygas om Pausanias oskyldighet. Han har helt klart något fuffens för sig, det är de övertygade om. Så de kallar hem honom för lite domstol igen. Och igen så saknar de bevis. Och igen så 4 Eh, ja, fast på persiska, då. 5 Som sagt; jag kan bara spekulera. 7 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 blir Pausanias friad. Och igen och igen och igen. Men skam den som ger sig; till slut tycker sig spartanerna faktiskt ha samlat ihop nog med bevis mot Pausanias för att fälla honom. ”Helt klart ofördelaktigt”, konstaterar Pausanias, som tycker att det är bra mycket roligare att leva i lyx och överflöd än att bli avrättad som förrädare. Han bestämmer sig för att fly. Och får en snilleblixt. ”Templet!” Pausanias är ingen dummer – sedvänjan hindrar nämligen grekerna från att skada någon som sökt tillflykt till ett tempel – gör man det så retar man upp de gamla grekgudarna något jävulskt6. Scen: Pausanias kikar ut genom tempeldörren. ”Haha!” skrattar han. ”Försök att ta mig nu om ni kan!” En av spartanerna gäspar. ”Så du vill verkligen vara kvar där inne alltså, Pausanias? Äre det du säger?” ”Det kan du ge dig på! Jag har hittat världens bästa kryphål! Här kommer ni inte åt mig. Baha ha!” Spartanen rycker på axlarna. ”Aja, du gör som du vill.” Grekisk sedvänja tillåter som sagt inte att man skadar någon i ett tempel. Den säger däremot ingenting alls om att mura igen ingångarna till templet i fråga, och helt enkelt bara vänta tills personen där inne svälter ihjäl. Som fallet blev med stackars Pausanias. 6 Vilket sällan är en bra idé. Zeus är den typ av gud som skulle förvandla sig till en tjur och ”förföra” din mamma, eller kedja fast dig vid ett brinnande hjul, bara du tittar lite knepigt på honom. 8 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Aiskylos Dramatiker och utomhusmänniska (ca 525 – 456 f.Kr) Aiskylos betraktas i många kretsar som teaterkonstens fader. Han är en storslagen dramatiker, med dryga nittio verk under bältet, och kan hyfsat rättmätigt också kalla sig själv för ”tragedins upphovsman”7. Passande, helt klart, då hans död ska visa som tagen ur just en pjäs. Året är 456 eller 455 f.Kr. Uppgifterna varierar. Aiskylos är i Sicilien och tar det lugnt. Kanske skriver han på ett nytt drama, kanske sippar han på en kanna ouzo, kanske skriver han en diktsamling och försöker hitta ett rumsrent rim på Apollon – man vet inte. Han är i vilket fall utomhus. Aiskylos gillade nämligen att vara utomhus, om man ska tro historierna. Enligt författaren Plinius den äldre berodde det här på att Aiskylos blivit spådd att han skulle dö av ett fallande föremål, och ville försöka undvika detta. Rent spontant kan jag väl tycka att det finns bättre ställen att hålla till på om man nu är rädd för fallande föremål. Som t.ex. i en skrubb, eller i en låda. Men så är jag inte Aiskylos heller. Och tur är väl det. Scen: Graciöst som bara en örn kan glider Aquilina fram genom de sicilianska skyarna. Vinden smeker fjädrarna när hon krusar fram, och molnen skingras vid hennes framfart. Det är en bra dag, och hon är på ett strålande humör. ”Snälla döda mig inte!” Aquilina himlar med ögonen. ”Att maten aldrig kan hålla käften”. ”Skona mig!”, fortsätter sköldpaddan. ”Jag har fru och tre ägg!” 7 Tråkiga saker hände givetvis långt innan Aiskylos tid också; med tragedi menar jag historier med olyckliga slut. Som den här, till exempel. 9 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ”Tsk, tsk. Finn dig i ditt öde, kloakkrypare”, säger Aquilina. På marken, hundratals meter nedanför henne, tittar konstiga stenformationer fram mellan hålen i ett molntäcke. Apvarelser, konstaterar hon. Bara de byggde så konstiga nästen. ”J-ja-jag har f-fortfarande avbetalningar på det här nya skalet”, fortsätter sköldpaddan. ”Du-du vill väl inte att mina barn ska bli skuldsatta?” Aquilina suckar. Hon börjar bli trött på sköldpaddan och hans dödfödda vädjanden. Och hungrig, dessutom. Hon dyker neråt, mot marken. Sköldpaddan sprattlar av fasa mellan klorna. ”Bra, bra”, tänker hon. ”Skräck är den bästa marinaden.” Strax utanför apvarelsernas nästen får hon syn på en blank sten. Den ser helt perfekt ut. ”Från den här höjden kommer skalet att krossas lätt som en plätt, och sen är det middag. Nom nom nom.” Sagt och gjort: hon släpper sköldpaddan. … Dessvärre är det inte en sten hon fått syn på. Dessvärre, för stackars Aiskylos, är det hans renrakade hjässa. Och, återigen, dessvärre, för stackars, stackars Aiskylos, så kraschlandar sköldpaddan rakt i skallen på honom. De dör på fläcken, bägge två. Attackörnar – grekiska dramatiker: 1 – 0. Kommentar: Aiskylos skrev som sagt pjäser. Så kanske är det passande att han dör på ett sätt som låter så fruktansvärt och totalt påhittat. En klen tröst, kanske. Men en tröst oavsett. 10 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Empedokles Filosof och extrembadare (ca 490 – 430 f.Kr.) Empedokles var filosof, och spenderade som alla andra filosofer sina dagar med att fundera över så många existentiella frågor som möjligt. Och som alla rediga filosofer hade han också sina egna idéer. ”Jord, luft, vatten och eld!” utbrister han en vacker dag. Och med det menar han att allt i hela världen består av just de sakerna. Till och med din mamma. Teorin blir en stor succé: så pass att den blir världsstandard i mer än två tusen år. Inte illa pinkat. Förutom att tro på elementläran (till vilken han senare också la till ”kärlek” och ”konflikt”, som det lim respektive limborttagningsmedel som får saker att hålla ihop eller bryta samman) så trodde Empedokles också på reinkarnation. Reinkarnation är då, för den som inte har koll, tron att själen är något som hoppar runt och byter plats lite till mans, och Empedokles menade att när man dör så återföds man antingen som människa, djur eller växt, och så var det med det. Av den anledningen åt han inte kött (minus kannibaler är det få som vill råka äta någon gammal släkting eller polare av misstag), och var stenhård vegetarian. Varför han på de grunderna tillät sig äta växter framgår inte, men något måste man väl å andra sidan få i sig. Och sand och lera är bara gångbara alternativ när man är i 3-årsåldern. Kanske tyckte han att apelsiner och gurkor och annan grönföda var exkluderade från det själsliga lotteriet, som någon slags vegetarianismens Hitler? Man vet inte. Däremot vet man att han åt, för han hann bli i sextioårsåldern innan det var hans tur att hoppa ner i reinkarnationsgrytan igen och hoppas på det bästa. … Det var bara det att Empedokles inte hade en tanke överhuvudtaget på att reinkarneras. Enligt honom var vissa nämligen befriade från att 11 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 återfödas när de dog, och slapp ligga och noja hela nätterna över om de skulle råka dö i sömnen och sedan vakna upp som en maskros/dyngbagge dagen efteråt eller inte. Och naturligtvis var Empedokles en av dem. Så vilka var då dessa lyckligt lottade, frågar man sig? De kloka, så klart. Vilka krav man måste uppfylla för att betraktas som ”klok”, det vet jag inte. Jag kan däremot tycka att det är ett rätt taskigt krav för ett reko efterliv, eftersom det här utspelade sig under en tid då folk inte gjorde särskilt mycket annat än att dö till höger och vänster. Man hade inte så mycket tid på sig att bli särskilt klok, menar jag, och sen vips – böldpest – vips, återfördas som en simpa. Tuffa bud. I vilket fall – Empedokles skulle inte reinkarneras. Han var en av de kloka människorna (självklart), och skulle vidare till ett gudomligt paradis när han dog. De kloka var nämligen bara steget under gudarna, och fick hoppa runt på rosa moln och regnbågar och duscha under chokladfontäner och [valfri hippiemumbojumboaktivitet] när de dog. Eller nåt sånt. Hursomhelst ska vi inte klandra Empa för sina höga tankar om sig själv. Finns det filosofiska system där man kan sätta sig själv högst upp på näringskedjan är det nog lätt att man gör det. Att vissa dessutom vördade honom som en gud för hans medicinska kunskaper gjorde nog också sitt för egot, för att inte tala om de som trodde att han kunde återuppväcka döda och kontrollera vindarna (folk trodde lite vadsomhelst förr i tiden). Det finns många versioner av hur Empedokles dog, men vi kommer bara att fokusera på en av dem här. Bland de vi skippar hittar vi bland annat att han ska ha hängt sig själv, att han ska ha trillat överbord och drunknat, samt att han ska ha ramlat och brutit benet och dött av skadorna. Den här versionen är lyckligtvis (på sant grekiskt manér) betydligt mer dramatisk. 12 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Hur det möjligen gick till: ”Är du helt säker på det här?” frågar någon ”Är det inte jävligt varmt här?” en annan. ”Tsk, tsk, tsk”, svarar Empedokles. ”Ha förtröstan, ni klentrogna.” Det var jävligt varmt. Och Empedokles var helt säker på vad han skulle göra – det vill säga att hoppa ner i vulkanen Etna för att visa sina anhängare att han skulle tas upp bland gudarna när han dog. Om han var så full av sig själv att han trodde att han skulle förvandlas till en gud där och då kan man så klart inte veta, eller om han gjorde det för att han ville lämna livet lite teatraliskt (eller, om det ens hände överhuvudtaget – det här är en bok om skrönor, som sagt). Var det alternativ två förtjänar han en hedersmedalj för sin dedikation. Gäller det första alternativet så var det – och jag har nog Darwin med mig när jag säger det här – kanske till det bästa. Hur det möjligen slutade: ”… på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte SMÄLLER DET!” utbrister Empedokles, och kastar sig ner i vulkanen. Hans lärlingar står kvar och väntar, rimligen mer skeptiska för varje minut som går. Men ingenting händer. Till slut rapar vulkanen till och hostar upp en av Empedokles bronssandaler. ”Vilken downer”, säger någon. ”Eller hur?” En annan. ”Och jag som tog med popcorn”, en tredje. 13 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Shi Huangdi Kejsare och ädelmetallsfantast (259 – 210 f.Kr.) Qin Shi Huangdi var Kina och Qin-dynastins förste kejsare. Han tillskrivs Kinesiska muren och är också känd för terrakottaarmén som hittades i hans mausoleum 1974, ett av 1900-talets största arkeologiska fynd. Tycker ni att det börjar imponerande redan här så kan jag (för att citera Bachman Turner Overdrive) bara konstatera att ”You ain’t seen nothin’ yet”. Kinas förste kejsare, som sagt. Det blir man inte hursomhelst. Shi föddes i slutet av perioden i Kinas historia som kallas för ”De stridande staterna”; när sju kungadömen styrda av varsin mäktig ätt slogs med varandra för överlevnad och makt. Det låter kanske som att jag är för lat för att kolla upp kinesisk historia och istället läser från baksidan av en Game of ThronesDVD i hopp om att ingen ska märka något, men så är inte fallet8. I vilket fall; det här var knappast en rolig tid att leva i. Och det tyckte inte Shi heller, för han visste att när man deltar i spelet om den kinesiska tronen så vinner eller dör man. Så en efter en börjar han ta över de andra sex domänerna… för som det ska visa sig så var det här med att dö inget som föll Shi i smaken. Shi påbörjar denna krigskampanj år 230 f.Kr. Åtta år senare har han tagit över den sista av de stridande staterna, och kan med all rätt kalla sig själv för kejsare. Vilket han också gör. Till en början är allt frid och fröjd. Shi genomför några reformer, ser till att folk börjar bygga en mäktig gravkammare åt honom (utifall att det värsta skulle hända), inleder projektet med Kinesiska muren, och mår i största allmänhet nog rätt bra, får man förmoda. 8 Det här är långt ifrån den sista Game of Thrones-referensen. 14 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Men inget varar för evigt. Inte ens Shi, inser Shi en ödesmättad afton. Och det gör honom brydd. Shi vill så klart inte dö. Han kan inte klandras, för det är det få som vill. Det är dock något de flesta av oss accepterat att vi kommer göra en vacker dag, och något vi inte kan påverka hur mycket vi än vill (för eventuella framtida läsare av denna bok: notera att detta skrevs långt innan vi uppfann superdatorerna ni odödliga sölmaskar laddar upp era hjärnor i). Vi andra har accepterat döden. Vi andra har kommit att godta vår dödlighet. Vi andra är inte Shi Huangdi. Vill man inte dö så finns det så klart allehanda lösningar. Vi kan ta några kända exempel, så märker vi om ni hittar någon röd tråd här. Lord Voldemort från Harry Potter-böckerna suktade också efter odödlighet. I brist på superdatorer splittrade han sin själ i sju delar och stoppade in dem lite här och var. Det gick lite sådär. Vi har också Oscar Wildes karaktär Dorian Grey, som lät ett porträtt ta all skit medan han själv levde loppan och förblev ung, osårbar och vacker. Man får inte glömma vampyrerna heller. Dracula och grabbarna, alltså – de från det här årtusendet glömmer jag gärna. Börjar ni se sambandet? Inte det? Sak samma för mig, jag fortsätter gärna. År 2006 nådde serien Heroes TV-rutorna och datorskärmarna. En serie om hjältar, som titeln antyder, och dessutom med superkrafter. Karaktären Claire Bennet kunde inte dö, och hade i omgångar sällskap av andra som också var odödliga. Vad mer? Vi har Davy Jones från Pirates of the Caribbean, Wolverine från X-men, Ra’s al Ghul från Batman (de facto odödlig i serietidningarna, metaforiskt så i filmerna), skottarna Duncan och Connor MacLeod från 15 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Highlander, Peter Pan, Tolkiens alver, och Oberon från En midsommarnattsdröm, om vi ska bli finlitterära en sväng. Jag känner att det får räcka där. Summa summarum: tänker du bli odödlig är det en klar fördel om du är påhittad. Shi Huangdi, dessvärre för honom, levde i vår verklighet. Så vad gjorde han? Hur tänkte Shi Huangdi besegra mänsklighetens äldste fiende jämte baksmälla, ansvar och måndagsmorgnar? Tänkte han måla en tavla? Leta rätt på en välvillig halsbitare? Sälja sin själ till Satan eller slå den i bitar och stoppa spillrorna i illa gömda Mingvaser? Mnja, tror man på något av de alternativen är man faktiskt inte helt ute och cyklar. Shis försök ska (precis som ovanstående) nämligen visa sig som tagna ur en fantasyroman. Tillåt mig komma med några exempel (och som bonus: vad man förmodligen döpt Shis stolligheter till om de nu varit just fantasyromaner). Shi skickar iväg hundratals personer (vissa säger tusentals) för att leta rätt på berget Penglai, där den tusenårige trollkarlen Anqi Sheng tydligen ska bo. Om det är någon som kan det här med odödlighet måste det ju vara en millenniegammal magiker, resonerar Shi. (Möjlig boktitel: ”Shi och det resultat man kan vänta sig”. Alternativ titel: ”Vansinnig optimism och konsten att greppa efter halmstrån”). Shi begraver hundratals lärda herrar levande. Logiken är simpel: Skulle någon av dem vara odödlig så är det ju bara att denne krafsar sig upp från sin grav och berättar knepet, så att Shi också kan lära sig. (Möjlig 16 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 boktitel: ”Shi och zombieattacken som uteblev”. Alternativ titel: ”Shi 2: Shi harder”).9 Shi börjar proppa i sig kvicksilverpiller. Det giftiga, metalliska grundämnet, alltså. Det ska tydligen vara bra för hälsan. (Möjlig boktitel: ”Shi – gourmeten”. Alternativ titel: ”Dåliga idéer – The Shi Story”). Shis försök misslyckas, bevisligen. Goda nyheter för den som inte vill leva under oket av en galen och odödlig kinesisk kejsare, men desto sämre för kejsaren i fråga. Så hur dog han, då? Vad hände? Kvicksilverförgiftning hände. Kvicksilver är farligt även om man bara tar sig en jävel någon gång ibland (och än mer så om man gör det regelbundet och entusiastiskt). Sensmoral? I så fall skulle det väl vara: börja inte käka kvicksilver, det är fruktansvärt giftigt och kommer att ta död på dig, ditt dumskaft. Ironiskt? Makalöst så. Att vara odödlig och att vara stendöd är raka motsatser. Shi får dessutom bonuspoäng för att han började gå runt och kalla sig själv för ”Den odödlige” och sedan dukade under bara två år senare, knappa femtio år gammal. Bravo, Shi. Bravooo. 9 Okej, förmodligen begravde han dem bara för att vara ett arsel. Men jag utesluter inte möjligheten. 17 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Eleazar Avaran Soldat och actionhjälte (d. 162 f.Kr.) Eleazar var en judisk soldat som under slaget vid Beth-zechariah fick för sig att han hade huvudrollen i en actionfilm. Den som tänker ”Nja ojdå, det här börjar lovande” blir inte besviken. Nu kör vi! Scen: ”Det här är fan det värsta slaget nånsin”, tänker Eleazar, och smäller nonchalant in spjutet genom huvudet på en fiende. Blodet sprutar när han drar ut det, och han springer raskt vidare. Runt sig hör han skrik och svordomar, trumslag, och trumpetliknande ljud. Han hugger ner en till motståndare; den här gången med en stöt som går rakt genom magen. Han stannar upp och ser sig omkring. Fienderna är fruktansvärt många. ”Joru, typ sjutti tusen eller nåt”, hade storebror Judas sagt lite tidigare. Eleazar tror honom. Han hinner inte tänka mer – en till soldat är på väg. Han parerar svärdshugget, stöter tillbaka soldaten, och hugger ner honom. I bakgrunden hörs trumpetljuden igen. Elefanter, konstaterar han. ”Vi har inte en chans mot dom där bestarna!” skriker en av hans kamrater. Eleazar förstår hans skräck. Alla kan inte vara actionhjältar. Men oavsett hur taskiga oddsen är så måste de i alla fall försöka. Seleukiderna hotar deras kultur och religion, och vill att de ska börja be till de hedniska grekgudarna istället. Förlorar de så är det kört. ”Åt helvete med seleukiderna och kung Antiochos!” skriker Eleazar. ”Och åt helvete med Zeus och hans jävla pissungar och bröder och sysslingar och bryllingar och allt! Och åt helvete med dom där jävla elefanterna! Elefanter är något man tar som partisymbol om man är en amerikansk 18 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 republikan, eller något man gör disneyfilmer om! Inget man tar med sig ut i krig! Åt helvete med er allesammans!” Med spjutet i handen fortsätter han framåt, mot fienden och deras snabelförsedda bestar. ”Jag ska visa dom”, tänker han, ”Jag ska visa dom att man inte bråkar med mackabéerna och kommer undan med det!” Krig är blodiga saker. När han når stridens centrum är han röd från topp till tå. Som en vänsterpartist, eller varför inte en ketchupflaska, om man nu vill ha en annan snabbt påkommen liknelse. En av elefanterna fångar hans uppmärksamhet; en hiskelig best, flera meter hög. Den är ovanligt välutrustad, och verkar bära det kungliga sigillet. ”Antiochos…” Det här är hans chans. Hans chans att visa vad som händer om man är så dum så att man ger sig på Eleazar, son till Mattathias! Snabbjeopardy: ”Denne man beskrivs som Upprorets uppnosige uppviglare10 av sina fiender, och drog igång det mackabéeiska upproret år 167 före Kristus.” – ”Eh… vem var Mattathias?” – ”Och det är rätt!” – ”Då går jag vidare och fortsätter på samma tema… Eh, Kända judar, 600 poäng.” Eleazar springer, tar sats, och kastar sig framåt. Han glider på marken, förbi fienderna, och in under elefanten. ”FREEEEEEEEEEEEEDOM!” skriker han, och kör upp spjutet i magen på elefanten. … Som prompt ramlar ihop och krossar honom under sin imponerande matchvikt på dryga sju ton. 10 Pröva säg den där sju gånger snabbt. 19 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Eftermäle: Eleazar dog en verklig hjältedöd, och kom garanterat till den judiska motsvarigheten till Valhall. I övrigt fick mackabéerna dyngpisk vid slaget, och – pinsamt nog för Eleazar – så var kung Antiochos troligtvis inte ens där. Och än mindre på en elefant. Så kan det gå. Servius Galba Caesar Augustus Kejsare och skrytmånsframkallare (3 f.Kr – 69 e.Kr.) Det här avsnittet skiljer sig från de övriga i den här boken, eftersom Galba faktiskt inte dog på något konstigt sätt alls (han blev ihjälhackad av ett gäng soldater, vilket tyvärr inte är så där superovanligt ens i modern tid, och i synnerhet inte förr). Det här avsnittet ska istället handla om hundratjugo andra snubbar – som dog för att de var äregiriga dumhuvuden. Hur allt det här hänger ihop? ”Stay tuned”, som de säger i staterna. Efter Neros död11 bestämmer sig Galba för att det minsann är hans tur att bli kejsare. Sagt och gjort; han tar sitt pick och pack och marscherar till Rom, där de (antar jag) sätter en lagerkrans på hans huvud, klär honom i en toga av guld, och sjunger; ”You’re simply the best, better than aaaaaall the rest!”, varefter de sedan dansar hela natten, har orgier, och dricker okristliga mängder vin. I vilken ordning som helst. 11 Extravagant ärketyrann som mördade släktingar till höger och vänster och lyckades med konststycket att spela fiol när Rom brann, fast dessa inte var uppfunna ännu. Var Nero en tidsresenär? Hade han rest bakåt i tiden för att stjäla det exemplar av Gray Sports Almanac som den äldre Biff Tannen gett till den yngre Biff Tannen med förhoppningen att förhindra mordet på sin far och giftermålet mellan sin mor och medelålders Biff Tannen? Man vet inte. Kanske. Förmodligen inte. Referenser till Tillbaka till framtiden-filmerna är dock god sed oavsett vilken form av bok man skriver. 20 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Galba visar sig dock vara en rätt pissig kejsare, och illa omtyckt. Det fanns många anledningar till det här. Bland annat så höjde han skatterna i områden som var sega att hålla med om att, jo, okejdå, Galba, du är en jättebra kejsare, dömde folk till döden utan rättegång, tyckte inte att man skulle betala sina soldater, och gillade varken pompa eller ståt (som det typ är lag på att man måste göra om man är kejsare). Hans tre kollegor Titus, Cornelius och Icelus sades också ha för stort inflytande över kejsaren, och det viskades att de var den riktiga makten bakom tronen. ”Inte bra”, tyckte folket, som föredrog en ledare som inte lät sig manipuleras till höger och vänster i alla sina beslut. Så det är väl knappast mycket till överraskning att det till sist blev upprorsfasoner bland romarna. Det börjar den 1:a januari år 69, med att två legioner i övre Germanien vrålvägrar svära trohet till Galba, som de tycker är en grym och elak tönt som inte har i senaten att göra. Dagen efter följer soldaterna i Nedre Germanien grannarnas exempel, och utser guvernören Vitellius till ny kejsare (vi återkommer till honom senare, han är en skön typ). ”Aj, aj, aj”, tänker Galba. ”Det här är ju inget vidare.” I ett försök att stilla den folkliga vreden utser Galba adelsmannen Lucius Calpurnius Piso Licinianus Tokmånganamnius till sin efterföljare (Licianius hade en stamtavla fylld till bredden med massa döda romerska högdjur), och Galba tänkte att; ”När folket ser att en sån ansedd karl som Licianius står på min sida kommer dom lägga alla dom här stolligheterna åt sidan, och sen blir det lugna gatan.” Galbas analys visar sig ungefär lika korrekt som teorin om att Jorden är platt, eller att ”Steven Seagal gör säkert en Oscarvärdig skådespelarprestation i den här filmen, den hyr vi”. Folket blir inte alls imponerade av Galbas idé, utan ser den snarare som ett tecken på att han är skrajsen, desperat och vek. Och då ska vi inte tala om 21 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 hur Otho, mannen som trodde att det var han som skulle bli Galbas efterträdare, tar det hela. Eller jo, det måste vi, annars kan jag inte berätta färdigt. Han tar det inget vidare alls, är vad jag vill ha sagt. Han blir arg! Den 15:e januari börjar Otho förhandla med Galbas vakter. Pratet går något i den här stilen: Otho: Jag skulle minsann ge er lön om jag vore kejsare, så att ni vet. Vaktchefen: Jasså det sägeru? Otho: Jajjemen, det kan ni ge er på. Soldaterna tycker att Otho låter som en betydligt bättre kejsare, och bestämmer sig för att de hellre har honom på tronen än ”Snål-Galba.” Galba inser att det är fara å färde, och rider omedelbart ut med sina män för att ta itu med de här jobbiga rebellerna som ger honom så mycket huvudvärk. Det går åt helvete och han dör samma dag, ihjälhackad av Othos trupper. De skär sedan av honom huvudet och rider runt med det, som en makaber trofé över hur krigiska och barbariska de varit (för ytterligare troféer gjorda på fallna fienders huvuden, se avsnittet om Sigurd Eysteinsson). Med Galba död är det nu Otho som är kejsare över Rom. Det blir togadanser, vin och lagerkransar för hela slanten, och allt är frid och fröjd. För ett tag, i alla fall. Det är inte utan anledning som år 69 e.Kr. kallas för ”året med de fyra kejsarna”, och det beror ingalunda på att nämnda kejsare samsades om makten och kramades och var glada på varandra. Jag nämnde tidigare guvernören Vitellius, som legionärerna i Nedre Germanien ville se som kejsare. Jag sa också att vi skulle återkomma till honom, och eftersom jag är en man av mitt ord (”och karl, ja för hatten, och stilig som katten”, som Drängarna sjunger) så är det dags för det nu. Vitellius hade som sagt utsetts till kejsare av germanerna. Och som också sagt tog det bara två veckor från detta tills Otho hade ihjäl Galba. Så när 22 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Vitellius väl kommer till Rom med sina upprorsmän så är det alltså Otho de hittar på tronen, och inte den nu sönderhackade Galba. ”Knasigt värre”, som det hetat om det filmatiserats och fått en svensk 80-talsöversättning. ”Nåja, när vi ändå är här”, resonerar Vitellius. Det blir fortsatt krig, och några månader senare är Otho död (efter att ha huggit sig själv i hjärtat med en dolk, no less), och Vitellius blir ny romersk kejsare. Jag skrev i början av det här kapitlet att: ”Det här avsnittet ska istället handla om hundratjugo andra snubbar – som dog för att de var äregiriga dumhuvuden”. En observant läsare kan konstatera att jag babblat på om tre kejsare istället, och att det alltså inte är helt obefogat att kalla mig för en lögnpotta. Det här är givetvis djupt beklagligt eftersom jag rätt nyligen hävdade mig vara en man av mitt ord, så jag ska försöka gottgöra det nu. Så vad menade jag då? Jo, när Galba dog var det en herrejävlarns massa folk som tog åt sig äran för dådet (det så kallade ”Thomas Quick-draget”). För att, varför inte, liksom? Som romersk soldat ser det säkert bra ut på CV:et att man haft ihjäl en lömsk tyrann som ingen gillade, så man får förstå motivationen som ligger bakom. Framåtanda och smålögner på CV:et i all ära, men i det här fallet ska det visa sig att ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Och att det sällan (surprise, surprise) är en bra idé att säga att man mördat någon som man inte har mördat. De här 120 presumtiva kejsarmördarna hamnade nämligen på en lista. En lista som hamnade i Vitellius händer. Jag kan bara spekulera om varför det gick som det gick, men kanske vill man som kejsare markera att det här med kejsarmord, det är en ingen bra idé. 23 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Soldaterna var säkert duktiga på att ta tillbaka vad de sagt när det väl gällde (det så kallade ”Thomas Quick-draget”), men det var till ingen nytta. Vitellius avrättade hela bunten. Varenda en. Hundratjugo människor. Så går det, liksom. Sensmoral: Det är ingen vidare idé att gå runt och skryta om att man haft ihjäl folk man inte haft ihjäl, för när man minst anar det kan dyka upp en arg romersk kejsare som hatar skrytmånsar. Don’t try this at home, kids. Arius Präst och ifrågasättare (f. ca 250 - 256, d. 336 e.Kr.) Arius var en präst i Alexandria i Egypten som inte hade det särskilt lätt. Alls. Till att börja med svalde han inte idén att Jesus var Gud. Och dessutom så trodde han att Den helige anden antingen var en helt vanlig snubbe eller en bossängel av något slag. Inte alls okej, tycker resten av kristendomens höghöns, som då som nu inte ansåg att det var någon skillnad överhuvudtaget på Jesus, far hans, eller Den helige anden – de var alla Gud, men olika aspekter av honom, och så var det med det. Treenigheten, o.s.v. ”Ja men vadårå?” undrar någon. ”Man får väl tycka som man vill? Vad är grejen?” Pröva själv, svarar jag. Pröva att tycka som du vill. Pröva att till exempel börja jobba för Världsnaturfonden, och sen när någon frågar: ”Visst är djur fina?” så svarar du; ”Joru, det kan du ge dig fanken på. Alla djur är lika mycket värda och förtjänar att överleva. Förutom pandorna då, så klart. För dom är fan sämst, och fanns det någon jävla rättvisa i den här förbannade jävla 24 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 skitvärlden12 så skulle det vara skottpengar på varenda en av dom där stinkande jävla kinesbjörnarna.” Typ. Eh. Vad jag vill ha sagt är att det lätt blir knepig stämning på arbetsplatsen om man inte håller med sina chefer om hur man ska sköta sitt jobb. Och dessutom pratar högt om ”hur det egentligen ligger till” och ”hur det egentligen ska vara” hela tiden. Arius var en sån typ. Han var en man av övertygelse. En man av tro. En man som sa vad han tyckte och stod för det. Och en man som därför, föga otippat, inte var särskilt populär bland sina chefer i prästerskapet. Överhuvudtaget. ”Nu får du skärpa till dig, Arius!” ryter de. ”Det fattar du väl att du inte kan gå runt och predika om massa sånt där när det går emot företagsstadgarna? Hört på maken till dumheter!” ”Det ska vi nog bli två om”, säger Arius. Och skrattar lurigt. Han fortsätter, med andra ord. Och hans lära sprider sig. Det går så långt att romerske kejsaren Konstantin den store till slut lägger sig i. Han samlar ihop en drös präster från romarrikets alla hörn och säger (med barsk stämma) att ”nu får ni fan ta och reda ut hur det här ligger till egentligen”. De samlas i Nicaea, kring trehundra utsända från de kristna högborgarna världen över. De präster som kommer dit och tror att det ska bli som nåt slappt lunchmöte blir besvikna – ”Det första konciliet i Nicaea”, världens första världsomspännande kyrkomöte – blir en långdragen process. 12 Mitt rättstavningsprogram vill ändra det här ordet till ”skidvärlden”. Skitsamma för de allra flesta, absolut. Men inte för Gunde Svan. Hos honom gror plötsligt ett frö av hopp. Och tankar om världsherravälde. 25 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Prästerna tjatas och kivas. De citerar bibeln, de för långa diskussioner, de debatterar, och enligt vissa källor uppstår det till och med handgemäng vid något tillfälle. Tsk, tsk, tsk. Det tar två månader innan rådet och Konstantin kommer fram till ett utslag. Tyvärr för Arius är det inte hans version de enas om, utan versionen om Treenigheten; den kyrkan står fast vid än idag. ”Dra åt skogen, din infernaliske hädare!” säger de till Arius, och dömer honom och hans polare till bannlysning. De bestämmer också att alla arianska böcker och skrifter ska brännas, glömmas bort, och fördömas. Det är alltså, som jag skrev i inledningen, inte särskilt lätt att vara Arius alla gånger. Och värre ska det bli. Men först blir det bättre. Trots kyrkans utfall i frågan fortsätter Arius läror ha ett starkt fäste bland många av världens kyrkor; lite som att det knappast är konstigt att folk skulle fortsätta tycka att blå är en helt okej färg även om någon färgkommitté kom fram till att det är en jättepissig färg. Inga konstigheter, med andra ord – det är så världen funkar. Kejsar Konstantin inser så mycket, och tycker ju faktiskt att det egentligen är fasligt onödigt att folk kivas – det vore ju bättre om treenighetsanhängarna och arianerna kunde samsas och kramas istället, som hyggligt folk. Gradvis blir han mer och mer slapp med arianerna, och låter till slut Arius återvända hem. ”Men först blir det bättre”, som jag skrev alldeles nyss. Och jag lovade också att det skulle bli sämre. Mycket, mycket sämre. Skitmycket sämre, till och med. Scen: Arius är ute och promenixar. Han har precis lämnat det kejserliga palatset bakom sig och är omgiven av vänner och beundrare. ”Ack, vilken fantastisk dag”, tänker han. Men plötsligt bubblar det till i magen. 26 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ”Åh, ojdå”, konstaterar Arius. Han inser att det är fara å färde; inser att det är något som vill komma ut, och det snabbt. Och att detta något inte går att förhandla med. ”Ehm, finns det möjligen någon klosett här i närheten?” frågar han. ”En bajamaja eller vadsomhelst, jag är inte kräsen och det är rätt brådis.” Vi har alla varit i samma läge, en eller annan gång. Vi kan alla relatera till paniken. Han blir hänvisad till ett torg i närheten, och skyndar sig som vore han Shi Huangdi när det är rea i kvicksilvertablettsbutiken, eller en Li Bai som är jagad av nykterhetsförbundet (mer om honom senare). Paniken blir större och större. Svetten lyser i pannan, och magen låter som om någon försöker rekonstruera slaget vid Stalingrad där inne. En redig barackrensare är på gång, och Arius lägger i högsta växeln. Men det är till ingen nytta. Det som måste ut, det måste ut. Det är en av naturens äldsta lagar, och inget man kan påverka. Den dramatiska versionen: Likt en vildsint brun tsunami lämnar Arius avföring sina hemman i tarmkanalernas mörka ängder. Med blixtars hastighet rusar de mot marken (som vore de exkrementets motsvarighet till Usain Bolt) och som hade de bara två mål i livet: att färga hela världen i nyanser av brunt, brunt och åter brunt. Och att inte lämna några överlevare. Den norrländska versionen: ”Jo, he va som nä en ba ha levt på hojt å risgryna und’ na vecka – tjoff så måst’ne ut barra, å hä ä int vackert å titt’ på, dä kan ja säj däj.” Den barnvänliga versionen: Arius bajar på sig. Whoopsiedoo. Dessvärre är det inte bara bajs som kommer. Snart följer också inälvor, delar av mjälten, och till och med bitar av levern. 27 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Arius dör närmast omedelbart. ”Ett gudomligt straff för sina hädelser gentemot kyrkan”, menar hans meningsmotståndare. ”Förmodligen blev han nog snarare förgiftad av sina fiender”, menar andra, möjligen rationellare röster. ”Rimligen hade han väl kanske bara käkat lite mer än han borde”, menar alla som någonsin har ätit mexikanskt, och vet hur det kan vara. Ett något ovärdigt avslut för vår rebelliske prost, det tål att sägas. Men ett avslut oavsett. Och så slutar då alltså berättelsen om Arius – prästen som bajsade ihjäl sig på öppen gata. Attila Erövrare och hustrusamlare (d. 453) Attila spred död, krig och allmänt elände över Europa under 400-talet. Han har gestaltats på TV av Gerard Butler, blivit besjungen av så sanslöst genreskilda musiker som operakompositören Giuseppe Verdi, norska black metal-bandet Dimmu Borgir, och rapparen Eminem, och var så allmänjävlig att självaste greve Dracula i boken av Bram Stoker skröt om att de var släkt. Han kallades för ”Guds gissel” under sin samtid, och var så blodtörstig att senare skrönor sa att han fått sitt svärd från självaste Mars, den romerske krigsguden (vilket i och för sig är som att säga att någon är bra på att sjunga för att han fått sin mikrofon av Elvis, eller är duktig på att bygga hus för att hon har fått sin hammare från Arga Snickarn)13. Attila var boss över hunnerna, ett folkslag som bodde väldigt, väldigt långt bort ifrån européerna. Så när hunnerna plötsligt väller in över Europa 13 Och som sexspalterna lärt oss sedan urminnes tider så är det ju faktiskt inte vad man har som spelar roll – ”utan hur man använder det”. 28 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 som överförtjusta tyska turister in i en älgskyltsbutik (eller som svenskar i en tysk alkoholdito) så blir européerna givetvis väldigt förvånade. När Attila blir myndig har farbröderna Octar och Rugila byggt upp hunnerväldet till ett imperium som är lika mäktigt som fruktat. Miljoner har flytt för deras framfart, och lika många erövrats eller dödats14. Det är sin tids största rike. År 434 dör Rugila. Brorsönerna Attila och Bleda ärver bossvantarna och härskar över det väldiga hunnerriket tillsammans. De börjar sina karriärer som dubbelkungar med att styra upp ett fredsavtal med Bysantinska riket15 (som de bråkat med ett bra tag), och beger sig nöjda tillbaka hem till slätterna (fasligt nöjda; bysantinerna gav dem massor med guld för att sluta bråka). Nu när de slipper oroa sig för bysantinerna vänder de istället blickarna mot Sasanidiska riket (nuvarande Iran, typ), och tänker att ”Jamen dom här tjommarna kan vi ju slåss med ett tag. Omväxling förnöjer.” Sagt blir gjort, krigstankar blir krigsförklaringar, ord blir handling, och oblodiga hunnervapen blir blodiga hunnervapen. Att slåss med sasaniderna går dock inte som en dans på rosor (”mördardans på dödsrosor”, som hunnerna skulle uttryckt det hela), och Attila och Bleda åker på stordäng. ”Huvvaligen”, säger Bleda. ”Att sprida jämmer och elände i Europa var bra mycket roligare än den här skiten, tycker du inte?” Attila instämmer. Hunnerna vänder prompt tillbaka till Europa, bryter fredsavtalet, och befinner sig återigen i krig mot bysantinerna. Och så fortsätter det. Några år senare sluts ett nytt fredsavtal, och romarna måste 14 Alla som har sett Disneyfilmen Mulán vet vilka bråkstakar hunnerna kan vara när de vill. 15 Östromerska riket. 29 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 langa över flera tusentals kilo guld för att inte bli fortsatt piskade av den hunniska horden. De gör som de blir tillsagda, och hunnerna drar sig tillbaka till slätterna för en andra gång. Strax därpå dör Bleda (mördad av Attila, enligt legenderna), och Attila är nu ensam herre över hunnerväldet. Han firar detta genom att fortsätta den hunniska traditionen att sprida död och jämmer, och ger sig ut på en krigskampanj som tar honom ända in i norra Italien. Den här gången har han ögonen på självaste Rom. Folk blir som vanligt väldigt brydda, och Attila sitter snart i fredsförhandlingar igen. Till och med påven Leo bestämmer sig för att försöka snacka vett med honom. Det lyder något i stil med: ”Snälla, snälla, snälla Attila, kan du inte bara snälla, snälla låta oss vara i fred ett tag? Snälla? Jättesnälla? Supersnälla?” Attila bestämmer sig för att ta det lugnt. Han är inte en omöjlig man. Även om anledningarna troligen är A) Det har varit ett pissigt skördeår i Italien, och därav B) Han har inte resurser nog att föda armén under tiden det tar till Rom därför att C) Man tyvärr inte kan överleva på luft, vatten och sina fienders skrik, hur mycket man än vill. Så Attila drar sig tillbaka. Han sätter sig ner i sitt tält, försjunken i djupa tankar. ”Jaha, och nu då?” tänker han. ”Hmm. Jag skulle ju kunna invadera Konstantinopel, det låter ju kul. Men det tar ju ett tag att förbereda en krigskampanj, och jag är ju uttråkad nu. Hmm.” ”Du kanske ska gifta dig?” föreslår någon. ”Är du full, karl? Jag har ju redan ett dussin fruar. Varför skulle jag möjligtvis behöva en till?” ”Tja, ju fler ju roligare, säger man inte så?” 30 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Helt klart en poäng, tycker Attila. Har man elva fruar, så vad spelar då egentligen en tolfte för roll? Kort därpå gifter han sig med den gotiska skönheten Ildico. Och detta ska givetvis firas. Det dricks och det skrålas, dagen till ära. Dyngfylla är en viktig del i de hunnerska vigselritualerna, på samma sätt som att ”skräna och uppföra sig som en bevingad djävulsråtta från helvetets djupaste och mörkaste vråer” är en viktig sak om man råkar vara en mås. Vi har alla våra grejer. Till slut får till och med Attila nog av festligheterna, och beslutar sig för bröllopsnatt. Full som ett ägg kryper han ner tillsammans med fru nummer tolv, med ett annat svärd än vanligt draget. Morgonen därpå är han död. Förklaring: Attila var som sagt full när det var dags att ta itu med de äktenskapliga plikterna. Och äktenskapliga plikter kan ibland vara utmattande saker, i synnerhet om man festat och haft sig hela dagen. För Attilas del blev det ovanligt jobbigt. Svetten lackade, han tog i så pass att han började blöda näsblod, och föll sedan ihop fullkomligt slutkörd. Tyvärr för Attila (men grattis till ett sant sexuellt expertarbete, i alla fall), så är det ingen jättebra idé att blöda näsblod om man är så full att man däckar. Man tenderar mest ligga still och inte märka av sin omgivning, menar jag. Som att man, i Attilas fall, håller på att kvävas av allt blod som rinner ner i halsen på en. Ett rätt dråpligt sätt för Europas skräck att dö på, helt klart. Om än blodigt, och det var ju i alla fall passande. I vilket fall: Tack och Adjö, Attila – mördarmaskinen som dog av lite näsblod. 31 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Li Bai Poet och levnadsnjutare (701 – 762 e.Kr.) Det här är historien om Li Bai, ibland också kallad Li Po (jag var osäker på vilket alternativ jag tyckte var roligast, men beslutade mig för att köra på Li Bai, för att ha en given slutkläm). Li Bai var verksam under Tangdynastins Kina, och var en sann mångsysslare. Han var en omtalad vandringsman, en beryktad filosof, en duellant, en romantiker, en välgörare, en naturälskare, en hovfavorit, en rådgivare – listan tycks knappt ta slut. Men först och främst var han poet. Och så duktig att han än idag är ett av diktvärldens tunga namn. Inte illa pinkat, om jag får säga det själv. Vilket jag får, eftersom det här är min bok och jag skriver exakt hur och vad jag vill16. Poet, alltså. Jag tänkte i det här avsnittet ta och belysa en annan del av hans karaktär, i hopp om att förmänskliga denne kinesiske nationalklenod och stöpa om honom till en människotyp de flesta av oss kan relatera till. Poet, alltså. Och som många andra fria själar hade Li Bai sina demoner. Det är en närmast uråldrig stereotyp att konstnärliga och kreativa personer gillar att ta till flaskan. ”De är känsliga”, brukar det heta. Li Bai, denne poesins Lemmy Kilmister17, ska även han visa sig leva upp till klichén. Något som återspeglas klart och tydligt i hans texter. 16 Tjolahipp tjolahapp. 17 Sångare i Motörhead som druckit så mycket att hans blodsystem tvingats bygga om sig självt efter hans livsstil för att överhuvudtaget kunna fungera. En modern Li Bai, det vill säga. 32 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Den kinesiske juristen, författaren och grundlagshopknåparen John C. H. Wu observerade en gång att; ”somliga kan ha druckit mer vin än Li, men ingen annan har skrivit fler dikter om det.” Vi tar ett litet urval av Li Bais dikter som exempel, så att ni förstår vad vi menar: ”Alone And Drinking Under The Moon” - ”Before The Cask of Wine” - ”Bringing the Wine” – ”Drinking in the Mountains” - ”Mountain Drinking Song” - ”Parting at a Wine-shop in Nan-King” - ”Waking from Drunkenness on a Spring Day”, och, kort och gott - ”Wine”. Notera också att det där bara var dikter där alkohol förekom i namnet. Tro inte att avsaknaden av desamma stoppade den gode Li Bai från att krampaktigt hålla fast vid sin röda tråd som hängde hans fortsatta berusning på det. En dikt med det tillsynes oskuldsfulla namnet ”Hänförelse”, till exempel, lyder så här: ”Vänd mot mitt vin märker jag inte att det mörknat, Fallna blommor är strödda över mina kläder. Jag reser mig berusad och dansar med månen i bäcken, Fåglarna har återvänt och människorna är också få.” Man anar som sagt en röd tråd. Man anar också att inte ens allt guld i Guldland hade kunnat få Li Bai att släppa greppet om den. Ett till exempel? Tja, varför inte. ”Övernattning tillsammans med en vän” ser ut så här: ”För att rena oss från årtusendets sorger Håller vi fast vid hundra kannor vin Den goda natten som gjord för stilla samtal, Under den klarvita månen finner vi ingen sömn. 33 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 När ruset kommer Lägger vi oss på det ensliga berget, Himmel och jord vår kudde, vårt hägn.” Det går till och med så långt så att andra samtida poeter börjar skriva dikter om Li Bai och hans kärlek till vin. Säga vad man vill om sådan överkonsumtion, men då har man gjort det bra. Lite som att Lasse Berghagen skulle skriva en låt som hette: ”Huga vad du super, Ledin”, eller som att Selma Lagerlöf skulle spendera åtskilliga kapitel i Nils Holgersson med att förklara vilken fylltratt August Strindberg var. ”Li Bai, utmanar andra att dricka, skapar hundra verser, Sovandes i barerna i Chang-an, Kallar sig vinets store odödlige.” - Poeten Du Fu Han var alltså en vän av drickat, denne Li Bai. Så mycket är konstaterat. Det händer att man bultar ihop författare och poeter och allt där emellan; att man sätter dem i fack efter hur de skriver eller när de var verksamma; att man ger dem samlingsnamn. Så också med Li Bai, som föga otippat kommit att räknas till en grupp lärda som kallas ”Vinbägarens åtta odödliga”. En annan samtida skara kallade sig själva för ”Bambubäckens sex dagdrivare.” Deras intressen var litteratur, vin, vin, vin, och åter vin. Var Li Bai medlem även där? Tillåt mig att besvara min egen retoriska fråga med ytterligare en: ”Har jag grundligt och måhända till överdrift beskrivit Li Bais 34 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 kärlek till alkohol vid det här laget?” – Ja. Och jag känner mig nöjd nu, och mogen att gå vidare till nästa del i det här kapitlet; det vill säga slutet. Poet, alltså. Alternativa beteckningar skulle som synes också kunna vara ”vandrande vinkanna” eller ”biologiskt systembolag”. Med de vitsigheterna ur vägen går jag vidare till den slutgiltiga frågan. Alltså: ”Vilket öde väntar då denne vår vän av drickat?” Ett passande sådant. Ett som verkligen sammanfattar Li Bai, och den han var. Ett poetiskt sådant. Jag skulle nästan också vilja kalla det för ett vackert sådant. Scen: Li Bai är ute och driver på Yangtzefloden i sin lilla båt. Det är natt, och månen lyser stor och fin på himmeln. ”Jisses vad vackert”, tänker Li Bai, poet och romantiker som han är. ”Hade han inte nån dikt som hette nåt om att vara ensam och dricka under månen?” undrar en uppmärksam läsare. Och jo, visst hade han det. Li Bai gillade som sagt att dricka. Och som det ska visa sig så är det inte det enda i den dikten han fattat tycke för. ”Du är bra vacker ikväll du, månen”, säger Li Bai, den ena handen om relingen, den andra om en vinflaska. Det sista skriver jag med en övertygelse värdig både paradnummer och guldmedaljer. Månen svarar inte. Hade hon så skulle hon förmodligen sagt något i stil med: ”Alltså det räcker nu, Li. Du är fin och snäll och dina dikter är jättevackra och så där, men det kan aldrig bli något mellan oss. Jag är en himlakropp och du är en kinesisk kulturskatt. Det skulle aldrig funka. Det är inte du, det är jag. Kan vi inte bara vara vänner istället?” ”Kom igen nu, månen, ge mig en chans”, svarar Li Bai, för han är full och fattar inte att månes respons bara är ett påhittat svar. Månar kan inte prata. 35 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ”Nej betyder nej”, svarar månen. Hon hade tidigare lekt med tanken att kanske ge Li en chans ändå, men mest för att göra Jupiter som inte svarat på hennes sms på senaste lite svartsjuk. Men sedan ryktet i rymden nu sa att Jupiter hade nåt på gång med Venus hade hon lagt de idéerna åt sidan. Ville hon vinna Jupiters intresse fanns det betydligt större fiskar än Li Bai att fånga om hon ville imponera. Saturnus, till exempel, var visst singel nu. Även om ringen antydde något annat. ”Bara en liten puss”, insisterar Li Bai. Månen himlar med ögonen. Men Li Bai är inte den som tar ett nej i första taget. Han ser sig omkring i sitt rus, stirrar ut över floden, och noterar månens spegelbild i vattnet. ”Här ska det pussas! Om det så blir det sista jag gör!” Sagt och gjort. Li Bai böjer sig ut över relingen, sänker huvudet, plutar med läpparna, bereder sig på en kyss han skulle kunna skriva tusen dikter om (ifall han inte bara skrev om vin), och trillar i. … och drunknar. Kanske var det inte exakt så här det gick till. Kanske lurade månen ner honom i vattnet för att hon var trött på honom. Kanske sa månen ingenting alls, och han misstog vätan för ömsesidigt intresse och sexuell förväntan. Kanske hade han glömt bort att han inte kunde simma. Kanske var han bara väldigt full. Troligen var han bara väldigt full. I vilket fall – Bye, bye, Li Bai. 36 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Sigurd Eysteinsson Viking och troféhamstrare (d. ca 892 e.Kr) Sigge, också känd som ”Sigurd den mäktige”, var jarl av Orkney (en skvätt öar vid den skotska nordostkusten) under slutet av 800-talet. Han var i övrigt också beryktad vikingakrigare och norrman. Det har sällan varit särskilt kul att bo vid de här breddgraderna, med hungersnöd, undermålig teknologi, trista skördar, sjöodjur och frostjättar och allt annat vi i norr historiskt och väldokumenterat alltid haft problem med. Så redan nu går mitt hjärta ut till stackars Sigurd, som i likhet med sina andra tidsfränder inte hade det lätt alla gånger. Sigge var dock inte som alla andra: han var jarl, och hade därav en något bättre levnadsstandard än de flesta nordmän under den här tidsepoken. Men inget gott som inte har något ont med sig: som jarl var Sigge också tvungen att slåss då och då. Enligt Orknöjarlarnas saga (isländska berättelser nedtecknade under 1200-talet) utmanade Sigge en hövding vid namn Máel Brigte, under slutet av sitt styre. Fyrtio mot fyrtio skulle de vara, beslutades det. Redan på 800-talet var matematik ett fruktansvärt tråkigt ämne, men vi får ana att anledningen till att Sigge tog med sig åttio man istället för fyrtio snarare låg i att han var en lurifax, än något annat. Alla gillar ju en underdog, och hade det här varit ett skönlitterärt verk med budskap om att fusk inte lönar sig eller annan ”ajjabajja”-moral hade striden kanske slutat annorlunda. Men icket. Det här är en bok med skrönor om människor som dött på konstiga sätt – något vi strax ska påminnas om. Máel och hans kompisar får i vilket fall däng av Sigge och hans dubbelt så många (Historia struntar nämligen fullständigt i om man är en underdog eller inte). 37 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Att bara hugga svärdet eller yxan eller vad han nu hade i herr Brigte var inte nog för Sigge. Han levde under devisen att ”har man haft ihjäl nån så ska folk fan veta att man haft ihjäl nån också”, varpå han, som alla barbarer värda sitt namn, högg skallen av sin slagne fiende. ”Vid Odens spjut! Det här blev en grym jävla trofé!” sa han säkert, och red sedan iväg hemåt med Máels huvud hängandes från sadeln, som någon slags vikingatidens motsvarighet till OS-medalj i dråp. Historia må ge blanka fan i underdogs, men ibland har det dock ett visst sinne för humor (en väldigt svart humor, kanske, men humor oavsett). Det visar sig nämligen att Sigge inte var ensam av de två att ha ett extranamn. När asagudarna av fordom delade ut smeknamn och lät Sigge kallas för ”den mäktige” hade Máel betydligt mer otur, och kom att bli känd under det betydligt mindre smickrande namnet ”Máel Brigte med de utstående tänderna”. Notera alltså att jag skrev ”utstående” och inte ”enastående” där. Som nämnt utspelade sig det här som sagt under 800-talet. Och som nämnt saknade folk på den här tiden saker som vi idag tar helt för givet. På samma sätt som folk som läser den här boken på 3000-talet bara kliar sig i huvudet när jag berättar att jag skrivit det här för hand på min dator, och inte anlitat en alfacentaurisk telepat eller en xorgoblaffisk skrivträl för jobbet (som alla skribenter värda sin zyndro-tjoff gör i framtiden, om de inte vill anklagas för att vara en smaklös Umgah). Men nog med sidospår. Det här utspelades sig som sagt förr i tiden. Långt innan den vardagslyx vi är vana vid i dag, långt innan hygieniska bekvämligheter såsom desinfektionsmedel, tandpetare och munskölj… … och i synnerhet långt innan Colgate total Multiprotection (för en dokumenterad effekt mot bakterieläggningar). Så det är nog få historiker som 38 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 skulle säga emot när jag säger att folks munhygien var rätt undermålig på Sigge och Malles tid. Berusad av segerns sötma och med en fin, ny trofé hängandes från sadeln så börjar då alltså Sigge rida hemåt. Tycker han att Máels huvud skaver lite väl mot benet medan han rider så struntar han i det; vad bryr sig väl han – han har ju mördat en mäktig fiende och har dessutom också ett sprojlans nytt huvud att stoltsera med. Det är det inte alla som kan skryta med. Ett ödesdigert misstag. Och ett som kostade honom livet. Tänk er själva: Ni rider där, med er fiendes avhuggna huvud hängandes och slängandes från sadeln. Det stöter i benet, gång på gång. You know the drill. ”Vad spelar det för roll?” tänker ni. ”Det är ju inte som att just den här fienden hade ovanligt utstående tänder, eller som att han inte hört talats om tandborste, listerine eller ens tandtråd förut? Antyder du att just den här mannen, vars tänder skaver upp sår på mitt ben, skulle ha en usel tandhygien? Och att jag därför borde vara försiktig så att jag inte får nån infektion? I tider där typiska doktorsutlåtanden landar nånstans mellan ’det går över’ och ’spring tio varv runt huset under fullmåne, insmord i honung och grisinälvor, och veva en kyckling motsols över huvudet samtidigt som du hoar som en uggla och vickar sensuellt på höfterna?’ Dumheter!” Inflammationer och elände är inget att leka med ens på 2000-talet. Máels tänder skavde och skavde, och Sigges ben blev inflammerat, infekterat och alldeles åt skogen dåligt. Så illa att Sigge, som ett sista ”dra åt helvette, din jävla fuskis!” från Máel, faktiskt dog av det. Historia kan som sagt ha ett sinne för humor ibland. Att Sigurd blev dräpt av den man han själv dräpt är sannerligen poetisk rättvisa – nästan någon slags karma – om man nu tror på sånt. Men mest är det nog bara pinsamt – att 39 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 bli långsamt ihjälbiten av en man som inte bara är död, utan som man dessutom dödat själv. Man kan ana att Sigge inte fick en plats i Valhall efter den här fadäsen. Man kan ana att andra döda fortfarande skrattar åt honom, än idag. Och att Máel ”Zombievikingen” Bigte, är en av de som skrattar allra högst. Ismail ibn Hammad al-Jawhari Uppfinnare och visionär (d. 1002 eller 1008 e.Kr.) Ismail hade två stora sorger i sitt liv. Den första var att Gud (eller Allah, snarare) hade gjort honom till en människa, och inte till en fågel. Den andra var att han inte levde i en tecknad serie från 90-talet. Det första var något han tvingades leva med tills han dog. Det andra var orsaken till att han gjorde det. Nu låter det kanske som att Ismail var någon slags stolle, men så var det inte. Innan de icke-Looney Tuneska reglerna om vad som är en bra idé eller inte fick död på honom var han en framstående medborgare av staden Otrar. Inte hört talats om Otrar? Misströsta ej; om bara några kapitel ska en annan klantskalle från det förflutna lyckas få staden invaderad av en hord mongoler, så vi återkommer till den då. Som nämnt en framstående medborgare, denne Ismail. Man brukar säga att hjältedåd var Stålmannens grej, att elektricitet var Nikola Teslas grej, och att slåss med elefantkungen Babar var noshörningskungen Rataxes grej. Nu brukar man ju förvisso inte säga att lexikon var Ismail ibn Hammad alJawharis grej, men – för sjutton hakar – det borde man. För det var det. Hans lexikon över det arabiska språket, ”Taj al-Lugha wa Sihah alArabiya”, med dess 40 000 fraser, blev en stor framgång, och räknades till ett 40 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 av de bästa av sitt slag under hela medeltiden. Helt klart bra jobbat, och det är uppenbart att vi har med en man med stora drömmar och stor hängivenhet att göra (det tar fasligt lång tid att knopa ihop ett lexikon). Och som nästan alla stora män var Ismail också en risktagare. Man måste våga för att vinna, och så vidare. Jag inledde det här kapitlet med att antyda att en av Ismails stora sorger var att han inte kunde flyga. Man anade kanske att jag skulle återkomma till det lite senare, när man läste det. Och man anade rätt, minsann. Scen: Ismail står på taket till en moské i Nishapur. Han är förväntansfull. Stolt. Fylld av mod. Och varför inte? Hans maskin kommer att revolutionera världen. Efter den här dagen kommer människan aldrig behöva leva under tyngdlagens förtryck igen (spoiler: det dröjde något längre). Han vrider sig och kollar in högerarmen. ”Höger trävinge. Check.” Han upprepar proceduren åt andra hållet. ”Vänster trävinge. Check.” Han gör en verklighetscheck, kommer fram till att han befinner sig i ett universum som styrs av lagarna som gäller för tecknade figurer, och ger projektet grönt ljus. Ismail springer ut från taket och flaxar för glatta livet. Ungefär fem sekunder senare stannar han upp och blir ståendes mitt i luften. Han står still några sekunder och ser sig omkring. Sedan tittar han neråt mot marken, och sedan rakt fram igen. Sedan vänder han sig mot kameran och ser tittarna i ögonen med ett ansiktsuttryck som säger ”Ojdå, det här gick ju inte så bra”. Sedan faller han neråt. Huvudet hänger kvar i bildrutan ett tag. När han kraschar uppstår ett enormt rökmoln som täcker hela Nishapur. När det lagt sig sitter Ismail bland bråtet av de trasiga trävingarna. Han sträcker ut armarna, rycker på axlarna och säger ”Oops”, samtidigt som han ser lite bortkommen ut. 41 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Eller? Tyvärr levde Ismail inte i en tecknad värld, så det var inte fullt så där det gick till. Istället hände vad man kan vänta sig när man kastar sig från ett tak med ett par vingar av trä som det enda som ska hindra tyngdlagen från att göra sin plikt. Man faller mot gatorna och krossas med ett högljutt splatter. Förmodligen hysteriskt viftandes med armarna och vildsint skrikandes. Tyngdlagen – Ismail : 1 – 0. Ulf Torgilsson Viking och bordsspelsfantast (d. 1026 e.Kr.) Ulf är son till Torgil Sprakalägg (vilket jag väljer tro är en forntida stavning på ”sprakskägg”, alltså ett skägg som det slår gnistor och smäller om, och troligen brinner), som i sin tur sades vara son till Styrbjörn Starke, som i sin tur var brorson till Erik Segersäll och svärson till Harald Blåtand. Jag har för övrigt ingen annan anledning att fördjupa mig i Ulfs släktträd än för möjligheten att poängtera hur fruktansvärt mycket bättre namn folk hade förr i tiden jämfört med nu. Ulf är en jarl av Skåne, och en nära man till Knut den store, som på den tiden var kung av England, Danmark och Norge (vi återkommer till multikungar senare, i avsnittet om Martin av Aragonien). Om jag kan berätta vilka vrålmanliga namn Knut har i sitt släktträd? Mitt höga nöje. Knut var son till Sven Tveskägg, som i sin tur var son till Harald Blåtand (Knut och Ulf är alltså ingifta), som i sin tur var son till en man med det makalöst fräna namnet Gorm den gamle. Som varje viking värd sitt skägg och namn gillar Ulf att kriga. Under Knuts befäl hjälper han till att plundra England och lägga allt större 42 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 landmassor under skandinavisk fana, samt med att slåss med en jävla massa britter (inklusive kung Edmund Järnsida, som trots att det sägs att han dog av att han blev huggen i arslet av en viking medan han sket ändå inte får vara med i den här boken18). År 1015 gifter sig Ulf med Knuts syster, och utses till jarl av Danmark, så att han kan styra landet å Knuts vägnar när denne är ute och plundrar och har sig. Han blir också fosterfar åt Knuts äldste son, Hardeknut. Knut reser fram och tillbaka mellan Danmark och England tills mitten av 1020-talet (det är ett regelrätt helvete att hålla på att erövra England och samtidigt försöka behålla det man erövrat också). I den här vevan utser han också sonen Hardeknut till vicekung medan han själv förbereder ett anfall mot Norge och vikingakungen Olav Haraldsson, som trilskas och vill slåss och ha sig. Olav är i övrigt mer känd som Olav den helige, Nordens första helgon. 1026 landstiger Olov i Danmark med en redig samling norrmän i ryggen. Här ska det krigas! Samtidigt böjar Anund Jakob, den svenske kungen tillika Olovs svåger (samt son till Olof Skötkonung), att härja och ha sig kring de skånska kusterna (det här var på den gamla goda tiden, när Skåne fortfarande tillhörde Danmark). Knut slåss med Olov och Anund, men anar föga att något är ruttet i staten Danmark, och att intrigerna hopar sig som triangeldramerna i en 90talssåpa. Ulf har nämligen tagit Knuts frånvaro i akt för att övertyga de danska vikingapamparna att utse Hardeknut till deras kung istället. Detta är makalöst lurigt av Ulf: som Hardeknuts fosterfar och beskyddare innebär det här att makten i Danmark nu i själva verket tillhör honom, snarare än Hardeknut. Till och med ärkeslugisen Lex Luthor hade nog nickat gillande åt det här upptåget. 18 Andra kungar som dött på toaletten: Elvis Presley. 43 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Knut, däremot, gillar det inte alls. Redigt förbaskad återvänder han till Danmark för att ta itu med dumheterna. Han inser dock att det kanske är lite överdrivet att ha ihjäl sin egen son, även fast han stulit tronen, och beslutar sig för att förlåta honom. ”Det är lugnt Hardeknut, gossen min, du är ju bara barnet”, säger han. Rätt och korrekt, dessutom: Hardeknut är faktiskt inte ens tio. Kanske anar Knut att det är få tioåringar som är sluga nog att fiffla till sig en krona, och att det kanske är andra kockar involverade i den här troninkräktarsoppan? Nåväl. Allt har sin tid. Och nu är det svenskarna och norrbaggarna som ligger längst upp på Knuts ”ta-i-tu-med-lista”. Han samlar ihop sina trupper och beslutar sig för att visa Olov och Anund att historiekrönikorna inte ger ut smeknamnet ”den store” till vemsomhelst. Vid Slaget vid Helgeån visar han just det, och krossar de svensk-norska flottorna till atomer. Mycket tack vare Ulfs hjälp, som säkert passade på att vara extra duktig för att visa Knut att det där med Hardeknut; ”hehe, ja, det var väl inte hela världen heller?” Något senare befinner sig svågrarna hemma hos Ulf i Roskilde, där det är gästabud och julfirande. Ulf känner sig nog rätt nöjd. Han har inte bara hjälpt till att vinna en storslagen seger vid Helgeån, utan har nu också fått Knut att komma över och dricka, käka och umgås (en inbjudan man oftast tackar nej till om den kommer från någon man ogillar). Någonstans under festligheterna bestämmer sig Ulf och Knut för att spela ett parti schack (det här utspelade sig som sagt på vikingatiden, långt innan Kalle Ankas jul och Kan du vissla Johanna, och man var ju tvungen att fördriva tiden på nåt sätt). De har inledningsvis väldigt trevligt. Tills Knut råkar göra ett felaktigt drag, och Ulf kniper hans springare. Möjligen utspelade sig resten så här: ”Jamen jag flyttade ju fel ju”, säger Knut. ”Vi gör om det där. Så, nu står min gubbe där den stod tidigare. Ge tillbaka springaren nu.” 44 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Ulfs värld blir rödare och rödare. Kan Knut ge sig nån gång? När ska han släppa det där med Hardeknut och Danmark? ”Kristus och alla hans apostlar”, tänker Ulf, ”jag vann ju för fan nästan hela jävla slaget vid Helgeån själv, och han är ju här och käkar och allt! Och likt förbannat tycker han fortfarande att han kan köra med mig?” Ulfs näsborrar vidgas. ”Flyttat är flyttat”, säger Ulf. ”Jag är din kung”, säger Knut. ”Ge tillbaka springaren nu.” Nog är nog. Ulf reser sig upp och välter schackbrädet i ilska. Möjligen bugar han också ironiskt innan han vänder sig om för att lämna rummet. ”Ulf, din ynkrygg”, säger Knut. ”Tar du till flykt?” Ulf vänder sig om. ”Du hade tagit en längre flykt vid Helgeån, om jag inte hade kommit till din undsättning när svenskarna slog dig som en hund – du kallade mig inte för Ulf Ynkryggen då.” Sa Ulf verkligen så? Ja, han sa tydligen just så. Knut blev ”ägd”, som man sa i början av 2000-talet. Man får förstå att det är lite ont blod mellan Knut och Ulf vid det här laget, efter allt. Och alla som spelat monopol någon gång vet att brädspel knappast lockar fram det bästa i oss. Kanske hade det hänt senare om inte annat – kanske var det ofrånkomligt. Man vet inte. Kanske väntade Knut bara på rätt tillfälle, och kanske tyckte han att Ulfs ragnaröksmäktiga diss nu gav honom ursäkt nog? Man kan så klart inte veta, men man kan däremot gissa, att hade Ulf behärskat sig vid brädet så hade han i alla fall inte blivit känd för eftervärlden som ”Ulf Torgilsson – vikingen som blev mördad på Knut den stores order för att han vägrade lämna tillbaka hans springare.” 45 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Schack matt, Ulf. Andra schackrelaterade dödsfall: Ivan den förskräcklige, även han en karl med ett fräsigt smeknamn, fick ett slaganfall och dog mitt under ett parti. Det är, som synes, en farlig sport vi har att göra med här. Bela I av Ungern (ca 1020 – 1063 e.Kr.) Efter att pappa Vazul avrättats genom att få ögonen utstuckna och öronen fyllda med flytande bly känner Bela och hans två bröder Levente och Andreas att det kanske är dags att lämna Ungern ett tag. Någon föreslår att Böhmen är ett förträffligt ställe för unga adelsmän som vill ligga lågt, och sagt blir gjort. Böhmen visar sig dock vara en rätt tarvlig plats, och bröderna beslutar sig snart för att dra vidare. Polen visar sig desto trevligare, och de blir varmt mottagna av den polske kungen Mieszko. Goda nyheter för de otursdrabbade bröderna, och än mer så för Bela, som snabbt blir en favorit vid det polska hovet. Under en krigskampanj mot ett gäng hedniska pomrare (folk från Pommern, ej att blanda ihop med hundrasen) dräper Bela deras hertig man mot man, och blir hyllad som en storslagen krigare. Ett imponerande stordåd, tycker kung Mieszko, och ger Bela ena dottern och en god bit land i belöning för sin gärning. Som hämtat ur nån gammal saga, typ. År 1034, tre år efter att de ungerska bröderna flydde hemlandet, dör Mieszko ”under mystiska omständigheter”. Exakt vad som hände de följande åren är förlorat i historians dimmor, men Bela blev i alla fall kvar vid det polska hovet medan bröderna begav sig tillbaka hem till Ungern. 46 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 1048 får Bela glada nyheter i posten. Det är brodern Andreas som ber honom komma över till Ungern igen, där han efter lite krigande gått och blivit kung. Den andre brodern, Levente, har dött, och eftersom han inte har några barn själv tycker Andreas att det kan vara trevligt med en släkting i närheten. Låter trevligt, tycker Bela. Han återvänder hem och får en tredjedel av riket i present av Andreas, såväl som en hertigtitel. Och blir dessutom utsedd till arvinge. Allt är alltså väl i kungariket Ungern. Bröderna för ett nära samarbete, slåss med tyskar, inviger kloster, och har det allmänt gott. År 1053 föder Andreas fru sonen Solomon, och familjen växer ytterligare. Samarbetet fortsätter och allt är frid och fröjd. För stunden… (dramatisk musik) Året är 1057 eller 1058. Och det är nu det brakar loss. Det är nu idyllen ska rivas, den häck som är familjeglädjen ska ansas och brännas, och den drake som går under namnet brödrakonflikt ska visa sitt fula gap för bröderna. Det är nu bajset träffar fläkten, som amerikanerna säger. Andreas vill smida fred med Tyskromerska riket. Krig är ju inte särskilt trevligt egentligen, resonerar han. Han erbjuder sonen Solomon som make till tyskromerske kejsaren Henrik IV:s syster, för att försegla alliansen. Henke tycker att det låter helt okej – men inte utan men. ”Du borde kanske kröna din son till kung?” föreslår han. ”Min syster kan ju inte gifta sig med vemsomhelst, det fattar du väl?” Andreas nickar och instämmer. Henrik har en poäng. Sagt blir gjort, och sonen Solomon kröns till ny kung av Ungern. Han anar dock att Bela, som egentligen var lovad kronan, kanske inte tycker kröningen är fullt lika lattjo. Andreas har helt rätt. ”What the fuck, bro?” tänker Bela. Det var ju för helvette han som skulle bli kung, inte hans osnutne brorson. ”Inte okej!” 47 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Bajset har träffat fläkten. Andreas bjuder in Bela till sin herrgård i Tiszavárkony, där han låter honom välja mellan ”kronan” eller ”svärdet”; symbolerna för kunglig och hertiglig makt, och säger att Bela får välja hur han vill. Vill han verkligen ha kronan så är det okej, ett löfte är ju ett löfte, och så vidare. Bela går dock inte på den lätte. Han har nämligen hört att Andreas tänker mörda honom för att vidhålla relationen med Tyskromerska riket, om han skulle välja kronan. (Andreas är med andra ord en så kallad ”lurifax”) ”Jag tar svärdet, det är lugnt”, säger Bela till Andreas. ”Vatten under bron, brorsan. Sätt Solomon på tronen, det är helt okej för mig. No hard feelings.” (Lurifaxandet går tydligen i familjen; Bela tycker faktiskt inte alls att det är helt okej). Bela tar svärdet och lämnar Andreas fäste bakom sig. ”Sicken tur att jag är gift med en polsk prinsessa och på god fot med det polska hovet”, konstaterar han rätt och korrekt. Nästa anhalt: Polen. Hösten 1060 återvänder Bela till Ungern. Ingalunda ensam; i ryggen har han en hel drös med polska trupper som gärna ser polskvänlige krigshjälten Bela på Ungerns tron istället för Andreas. Andreas får dock hjälp: tyskromerske kejsaren Henrik är väldigt förtjust i idén att ha en systerson som ungersk kung, och skickar trupper för att hjälpa honom i kriget. Slaget om den ungerska tronen har börjat. Det blir ett kort krig. Efter två segerrika slag har Bela besegrat Andreas och fått brorsonen Solomon att fly till säkerheten i Tyskromerska riket. ”Så går det.” – Bela Bela kröner sig till kung i december samma år. Han gör några ekonomiska reformer, och krossar året därpå ett uppror från några undersåtar som vill återgå till hedendomen (Bela var kristen). Allt flyter på, och efter ett 48 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 tag glider han in i samma tankebanor som Andreas; att ett fredsavtal med tyskromarna kanske vore soft ändå. ”Men hur?” undrar han. Han masserar hakspetsen, drar fingrarna genom skägget och fäster fundersamt blicken mot horisonten och intet. ”Huuuuuuur?” Efter allt käbbel får man hålla med om att han är i en rätt dålig sits, rent diplomatiskt. Men skam den som ger sig, och Bela är inte den som ger upp i första taget. Han kommer ihåg att han har ett gäng tyska officerare fängslade sedan inbördeskriget, och dem har han ju ingen nytta av. Kanske ska han släppa dem? De kan ju inte gärna stå på Andreas sida nu när han är död, tänker han. Och det vore ju onekligen en fin gest gentemot Kejsaren. Så blir det. Bela släpper tyskarna och låter dem återvända till Kejsaren. Kejsaren låter sig dock inte imponeras. ”Jasså nu passar det?” tänker han. ”Ja se det kan han glömma.” Inget fredssnack, alltså. År 1063 inleder tyskromarna ytterligare en militärkampanj mot Ungern, och det blir krig igen. Kejsar Henke tänker inte ge sig förrän Solomon sitter på tronen, kosta vad det kosta vill. Hur det förmodligen inte gick till, men vad som möjligen hände: Bela sitter på sin tron och tar det lugnt. En rådgivare kliver in. ”Ers majestät”, säger rådgivaren. ”Tyskromarna ger sig inte. Dom vill ha Solomon på tronen, och så är det med det. Tjurskalliga jävlar om jag får säga det själv, Ers majestät.” Bela sätter händerna mot armstöden och reser sig upp. Lika ilsken som less säger han: ”Men för i helvette! Ja ja, om det ska vara ett sånt förbannat jävla gnäll om saken så kan han väl få sin jävla kron-” Pang, pang, boom, boom, krash. Tronen kollapsar under Bela. 49 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Fuskbygge? Var Bela en frekvent besökare av 1000-talets motsvarighet till McDonalds? Hade han outsourcat tronbygget till den billigaste hantverkaren på marknaden och fick nu betala priset för sin snikenhet? Frågorna, deras vana trogna, hopar sig. Tronen kollapsar i vilket fall under Bela, och han drar på sig allvarliga skador. Så allvarliga att han avlider av sviterna. Ett snopet slut, om än ett ganska poetiskt sådant; att dö av det man så länge längtat efter. Eventuell sensmoral skulle vara något om att man ska akta vad man önskar sig, särskilt om det man önskar sig är en blodsuktande mördartron tillverkad av den som var villig att göra det billigast. Goda nyheter om man höll på Solomon: Med tyskromarnas hjälp tar Solomon över den ungerska kronan efter farbror Belas död. Grattis, Solomon! Goda nyheter om man höll på Bela: Elva år efter pappa Belas död tar förstfödde sonen Géza över den endera lagade men förhoppningsvis utbytta tronen, efter att Solomon avlägsnats från den. Grattis, Géza! Andra mördartroner: Järntronen i Västerås, som också haft ihjäl folk lite till höger och vänster. Andra järntroner: Belas landsbroder György Dózsa råkar ut för just en sådan i ett lite senare kapitel. Den visar sig inte heller vara särskilt trevlig. Henrik II Greve och dvärgvän (1166 – 1197 e.Kr.) Om någon i modern tid pratar om ”greven av Champagne” så gissar man nog att han syftar på nån finlirare med fruktansvärda alkoholproblem. Så var inte fallet om man sa det under 1100-talet, då man istället syftade på herrarna som bossade över grevskapet med samma namn (som förvisso också kanske hade 50 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 alkoholproblem, det ena utesluter ju inte det andra). Säger man det mellan 1181 och 1197 syftar man emellertid på Henrik II, provinsens dåvarande härskare. Och en man som ska visa sig dö på ett minst sagt ovanligt sätt. Eftersom jag känner mig osedvanligt givmild så tänker jag bjuda på hela tre versioner av hur stackars Henrik kom att få påhälsning av liemannen19. Version 1: Henrik och frugan befinner sig i Henriks slott i staden Akko, där de står och väntar på en grupp italienare som är på väg förbi. Plötsligt hör Henrik hur någon ropar på honom. Han vänder sig om och ser en filur från sitt följe, en dvärg som kallas för ”Scharlakansröd”, komma gående mot honom. ”Men tjenare!”, säger Henrik. ”Kommer du här och- wääääääh-” Fönstergallret som Henrik lutar sig mot ger plötsligt vika. Den scharlakansröde dvärgen grabbar tag i honom och försöker dra rätt på honom, men det är till ingen nytta – Henrik väger betydligt mer än sin kortvuxne vän, och den sistnämnde följer med ut genom fönstret av bara farten, mot marken och mot hjältedöden. Förmodligen hysteriskt viftandes med armarna och vildsint skrikandes. Tyngdlagen – Henrik: 1 – 0 Version 2: ”Vafalls? Vad gör – wääääääh-” Stackars Scharlakansröd har ramlat ut genom fönstret och greppar panikartat tag i kung Henriks ärm. Gimli från Sagan om Ringen var en stark dvärg, och tydligen också hans scharlakansröde jordversion. Så pass stark att han sliter med sig den arme Henrik i fallet, och de bägge rasar mot döden. Tyngdlagen – Henrik: 2 – 0 Version 3: De italienska besökarna har kommit! Lycka! Henrik vänder sig för att möta dem, och till noll och ingens förvåning den här gången så 19 Med att vara givmild menar jag då alltså att jag har hittat tre olika versioner, att jag inte har en aning om vilken (eller om någon av dem) stämmer, och att det är därför. 51 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 kollapsar hela balkongen under honom. ”Fan, fan, fan, fan”, tänker Henrik medan han ramlar mot döden. Han slår ner i gatan med ett brak. ”Men det heter väl tredje gången gillt?” undrar någon. ”Den här gången måste han väl ha överlevt? Du menar väl inte på fullaste allvar att du tänker ge oss tre närmast identiska versioner, din %#&@## tråkmåns?” Jag skulle väl aldrig. Och mycket riktigt: Henrik överlever fallet. Guld och gröna skogar! Prisa Gud! Han börjar resa sig upp, lite yr och omtöcknad förvisso, men utan livshotande skador. Härliga tider! Dessvärre är han inte den ende som föll från balkongen. Så vem kommer då efter, fallande i full kareta? Ni vet mycket väl vem. Den scharlakansröde dvärgen. Och var landar han? Ovanpå stackars Henrik, givetvis, som dör av träffen. Tyngdlagen – Henrik: 3 – 0 Inalchuq Guvernör och leka-med-döden-expert (d. 1219 e.Kr.) Snabbt! Du befinner dig i början av 1200-talets Europa! Vilken person skulle du minst av alla vilja bråka med (och befinner dig allra helst minst en kontinent borta ifrån)? Svarar du: ”AaaaaaheeeeeehjagvetinteöhmehmöhmDjinghisKhan?” så svarar du helt rätt, och kan med lite tur överleva den här tidsåldern. Och du är tydligen inte Inalchuq. Inalchuq var guvernör i staden Otrar i dåvarande Khwarezemediska imperiet (nuvarande Kazakstan). Har man inte hört talats om Otrar så är det inget märkligt med det. Det var nämligen rätt vanligt förr i tiden att hela städer jämnades med marken om man fick för sig att det var en bra idé att bråka med 52 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Djinghis ”maddafakking jävla” Khan eller hans mongoler. Inalchuq, dessvärre för honom, fick för sig just detta. Fun Fact #1: Djinghis armé hade kring 300 000 man, och var vad man utan nämnvärd överdrift skulle kunna kalla ”en obeveklig ångvält driven av slakt, blodbad, plundring och våldtäkt”. Hans imperium skulle komma att bli, med landyta mätt, det största världen någonsin skådat. Året är 1218. Den mongoliska horden plöjer fram genom världen som en maskbeklädd seriemördare genom tonårsbrudar i en 90-tals-skräckis. Djinghis har nu tagit över så många länder att han plötsligt blivit granne med det Khwarezemediska imperiet (det här är ungefär som att Sverige erövrar så många länder att vi plötsligt börjar se italienare när vi tittar över häcken, eller som att man blir så förvånad att man tappar hakan, bara det att hakan inte stannar upp förrän den passerat bröstkorgen). ”Nya grannar! Spännande!”, tänker Djinghis. Han drar sig i mustascherna, spanar ut över khwarezemiderna, och kommer fram till att de verkar vara ett skönt gäng. Kanske kan de till och med bli kompisar? Värt att undersöka. Sagt blir gjort, och Djinghis skickar över en grupp på 450 pers inklusive ambassadör till Otrar, och frågar Inalchuq om de kanske ska ta och bli handelspartners? Djinghis har plundrat och plöjt sig fram genom världen som en maskbeklädd seriemördare genom tonårsbrudar i en 90-tals-skräckis, och har dragit på sig massor av prylar han vill bli av med. Inalchuq bestämmer sig för att ”nåt sånt ska vi inte ha”, och fängslar hela högen. Hans anledningar var ”dom är säkert spioner” och ”ja men dom konspirerar mot oss, fattar ni väl”. 53 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Men det är en sak att arrestera massa folk, och en helt annan att ha ihjäl dem, så mycket är till och med Inalchuq med på. Så innan han går vidare hör han av sig till sultanen Muhammed II, khwarezemidernas högste höns, och berättar läget. Det vill säga: ”Jag har en massa mongoliska spioner här som jag misstänker konspirerar mot oss! Jag har inga belägg, men däremot en god magkänsla. Kan jag få ha ihjäl dom?” Som sultan måste man stå för sitt ord, annars börjar folk säga att man är ombytlig. Något som kanske inte är så kul när det visar sig att man plötsligt måste stå för att en av ens undersåtar plötsligt kastat ett halvt tusen mongoler i finkan utan att fråga först. Så man får nästan förstå stackars Muhammed II när han säger; ”Ja ja, Inalchuq, kör i vind. Inte så mycket att göra åt saken nu riktigt. Och du har säkert rätt om spiongrejen.” Djinghis muttrar och grymtar när han får höra vad som hänt. Ögonen smalnar och världen tycks plötsligt röd. Som de miljarder liter blod han och hans mannar har spillt. Men han sansar sig. ”Djupa andetag, Djinghis”, repeterar han som ett mantra. ”Djupa andetag.” Hey, misstag händer, eller hur? Det är väl ingen mening att förstöra vad som kan bli en fin vänskap bara för nåt sånt här? Djinghis beslutar att ge khwarezemiderna en andra chans, förstående och duktig på att räkna till tio som han är. Så han skickar ut nya utsända. Den här gången direkt till sultanen. Och den här gången bara tre, för säkerhets skull. Ambassadören förklarar för Muhammed att Djinghis är en förstående man, och att han kan tänka sig dra ett streck över alla de här tråkigheterna. Det vore ju dock bra om sultanen kanske kunde bestraffa Inalchuq för sin olydnad. Det hela var ju bara ett misstag, var det inte? Sultanen skulle väl aldrig arrestera och ha ihjäl fredligt folk som bara vill byteshandla? ”Handla bör man, annars dör man”, liksom. 54 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Som sultan måste man dock stå för sitt ord. Muhammed förklarar att det ingalunda var ett misstag. Och för att ytterligare sälja in poängen tvångsrakar han två av Djinghis utsända och hugger huvudet av den tredje. Tror man att Djinghis tog det med ro även den här gången så har man tyvärr fel. Man är ute och cyklar. Man är ute och cyklar på hal is, till och med. Tror man däremot att Djinghis motreaktion är anledningen till att inga resebyråer gjort reklamer för solsemestrar i ”det härliga Khwarezemenien” på åtta hundra år är man däremot något på spåren. Khwarezemiderna ska nu lära sig, the hard way, att om det fanns en bok som listade de sämsta beslut en politisk ledare kan fatta så skulle ”att bråka med Djinghis Khan” hamna i sällskap med ”invadera Ryssland”, ”mucka med den brittiska flottan” och ”fråga USA om de kan demokratisera en”. Djinghis samlar ihop sina generaler och sitt folk, och förklarar att det är dags att visa khwarezemiderna vem det är som är chef i de här krokarna. Och att man inte bråkar med den chefen ostraffat. Mongolerna instämmer. Vad som följer är en massaker så blodig att den saknar motstycke tills Andra Världskriget. Relevant liknelse på samma tema: Hade Djinghis invasion av Khwarezemenien varit porr så hade det varit tyskt, det enda exemplaret hade varit en blodig VHS, och det hade varit begravt under Hitlerbunkern, inbundet i pandaskinn och åtknutet med taggtråd. Och bara Hitler hade fått ut något av att kolla på det. Och till och med han hade tyckt att det var lite olustigt. Otrar belägras i fem månader. Bakom murarna sitter Inalchuq och gömmer sig, tämligen nervös får vi förmoda. Det finns en anledning till att folk vet vem Djinghis Khan var än idag, och det beror inte på att han gulligullade med 55 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 sina fiender och vann fred- och barmhärtighetspris på löpande band som en död Heath Ledger vinner priser för The Dark Knight. Huruvida hans spiksäkra och antågande död var vad som tog upp merparten av Inalchuqs tankar kan man bara gissa. Eller om det var ångesten över att det var han som dragit igång allting. Eller om det var vetskapen om vad Djinghis och hans polare garanterat skulle göra med Inalchuqs eventuella fruar, systrar, döttrar, fastrar, mostrar och mor- och farmödrar, om de tog sig igenom förskansningarna. Fun Fact #2: Djinghis var vad man skulle kunna kalla för en ”vrålknullare”. Är du av hankön så är det 1 på 200 att du ärvt hans Ykromosom. Imponerande, hur man än ser på saken. Fun Fact #3: Om tusen år säger de samma sak om Charlie Sheen. Det tar fem månader innan Djinghis och hans män tar sig förbi Otrars murar. Inalchuq barrikaderar sig i stadens fästning i ett sista försök att skjuta upp det oundvikliga, och spenderar förmodligen sina dagar med ömsom förnekelse, ömsom desperata böner, ömsom hejdlöst drickande. Det går bra inledningsvis. Tyvärr för Inalchuq så vill Djinghis ha tag i honom levande, så de kan inte riktigt bombardera byggnaden med allt de har. Tyvärr för Inalchuq. Han håller ut i drygt en månad innan Djinghis och hans män tar sig in i fästningen. Inalchuq har vid det här laget flytt upp till taket, där han med överlevnadsinstinktens sista dödsryckningar sitter och kastar tegelstenar mot mongolerna i hopp om att fördröja sin död någon sekund till. Det är till ingen nytta, då man som sagt inte bråkar ostraffat med Djinghis Khan. Mongolerna har nu fångat Inalchuq. De ville ha honom levande, för att folk ska få se vad som händer om man bråkar med den mongoliska horden… och inte har vett nog att dö innan de får tag i en. 56 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Hypotetiskt avrättningsscenario: Inalchuq ligger fastspänd på någon form av stenbord. Vi säger att det är blodigt sedan tidigare avrättningar, för ytterligare visuell effekt. Runt omkring honom står en drös mongoler. Bakom honom står tusentals och tusentals tillfångatagna khwarezemener och mongoliska krigare, där för att bevittna hans kommande död. En av mongolerna böjer sig fram över honom. Han ler hånfullt, fångar Inalchuqs blick, och säger: ”Vilka fina ögon du har. Det vore ju synd om något… skulle hända dom.” Hans kamrater skrattar. Framför sig hör Inalchuq hur en av mongolerna grymtar till av ansträngning. Det låter som att han lyfter något. Tunga fotsteg hörs. Fotsteg som kommer närmre. Djinghis Khan uppenbarar sig framför honom, i all sin fasliga höghet. I händerna håller han en glödande kittel. Blicken är hämndlysten. Leendet är fyllt av hån. De rosa grytvantarna tar dock bort lite av effekten. ”Don’t fuck with Khan”, säger han. Och börjar hälla. Det sista Inalchuq ser innan han och hans ögon bränns bort är hur en flod av flytande silver forsar ner mot honom. Innan det här kapitlet anser jag att ungrarkungen Bela, som blev mördad av sin tron, dog på det hårdrockigaste sättet. Att göra Djinghis Khan så pass förbannad att han plundrar din stad och häller silver i ögonen på dig är däremot kanske snäppet vassare. Eftermäle: Som hämnd för hur pissigt behandlad han blev av Inalchuq och Muhammed II så ger Djinghis inte upp sin slaktolympiad förrän han totalt raderat det Khwarezemediska imperiet från kartan. ”Inte ens hundar och katter undsparades”, och han ska tydligen till och med ha dämt upp/omdirigerat hela 57 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 floder för att utrota sultanens födelseplats, som ytterligare ”så går det”-grädde på det mongoliska mördarmoset. Så vad har vi lärt oss av den här historien? Jo, att befinner man sig i 1200-talets Europa så gör man bäst i att hålla sig så långt, långt borta från Djinghis Khan som man är kapabel till. Eller så ger man helt enkelt bara fan i att avrätta hans ambassadörer. Gruffyd ap Llywelyn Olyckskorp och tygimprovisatör (ca 1198 – 1244 e.Kr.) Gruffyd hade det verkligen inte lätt. Inte bara hette han något så sanslöst fult som ”Gruffyd ap Llywelyn” – han spenderade dessutom många år av livet som frihetsberövad. ”Jaaaa, men det var väl för att han var en skurk eller nåt? Eller?” Icke så. Gruffyd var son till Llywelyn den store, prinsen av Gwynned; ett område i norra Wales. Prins Llywelyn fick pisk av den engelske kungen John när Gruffyd var i tioårsåldern, och gav bort honom som gisslan till engelsmännen för att slippa fortsatt bråk20. Kung Johns hobbys enligt känd film från 1973: 1) Att missbedöma hur stora kronor han behöver. 2) Prata med ormar. 3) Sova med guld. 4) Lacka ur på luriga rävar. 5) Vara en ”låtsaskung”. 20 Nej, han fick knappast någon pallplats under 1211:s ”årets pappa”-kamp. 58 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 För att slippa fortsatt bråk, var det ja. Psch. Sånt pysslar inte prins Llywelyn med. Bara något år senare allierar han sig med en fransk kung och några baroner som är i uppror mot John, och lyckas tillsammans med sina kompisar tvinga honom att skriva under Magna Carta, ”det stora fördraget”, en massa lagar som begränsade den engelska kungamakten och gav mer av den till adeln. Gruffyd blir frigiven i samma veva, efter drygt fyra år som fängslad. ”Gud, vad skönt!”, tänker Gruffyd. ”Nu kan mitt liv bara bli bättre!” Hahaha. Nej. Skärp dig, Gruffyd. År 1228 är det dags igen, och efter tretton år som fri fängslar pappa Llywelyn honom igen. Llywelyn har nämligen bonkat kung Johns oäkta dotter, Joan av Wales, och fått sonen Daffyd tillsammans med henne. Llywelyn, som knappast har en ”Världens bästa pappa”-mugg vid frukosten, tycker betydligt bättre om Daffyd, och ser hellre att det är han som ärver hans prylar när han dör, än stackars Gruffyd. Så därför fängslar han honom, med någon skev logik. Tough luck, Gruffyd. Efter att ha hållit sonen fängslad i sex år inser Llywelyn dock att han kanske varit lite väl hård. Han släpper ut Gruffyd och ger honom lite mark att härska över. ”Ja… det var ju snällt. Tack, Pappa, det här gottgör verkligen för när du slängde bort mig till Engelsmännen eller den där gången du fängslade mig i sex år. Bussigt. Du är helt klart världens bästa pappa. Allvarligt.” – Gruffyd Några år senare tar Gruffyds bror Daffyd över som Gwynneds härskare. Har man hängt med kan man gissa vad det här innebär för stackars Gruffyd21. 21 Den som gissar: ”Han blev givetvis fängslad, för tredje jävla gången” har helt rätt. Det är liksom ett återkommande tema. Som att Bamse löser problem via honungsinducerad råstyrka, eller som att det alltid regnar när man har semester. 59 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Scen: Året är 1244. Gruffyd är fortfarande fängslad, och börjar bli redigt trött på det. ”Nu får det för fan vara noooog!”, utbrister han en vacker dag. ”Jag ska ut härifrån, om det så är det sista jag gör!”22 Gruffyd är en driftig kille. Snart har han knåpat ihop det mesta klassiska rymningsverktyget någonsin. Yes, you guessed it; han har gjort ett improviserat rep genom att knyta ihop massa lakan, och är nu på väg ut genom fönstret.23 Hur det går? Tja, hur har det gått hittills för Gruffyd? Slår han oss som en kille med tur, en kille som de gamla brittgudarna gillar? Antingen är lakanen alldeles för klena, eller så är det Gruffyd som borde bantat innan han bestämde sig för att fly. Oavsett så brister det, och stackars Gruffyd faller mot marken. Förmodligen hysteriskt viftandes med armarna och vildsint skrikandes. Tyngdlagen – Gruffyd: 1 - 0 Al-Musta’sim Kalif och travbana (1213 – 1258 e.Kr.) Ett par kapitel bak fick vi lära oss att det är dumt att bråka med Djinghis Khan. I det här avsnittet ska vi lära oss att det är minst lika dumt att bråka med hans sonson, Hulagu Khan (det blir däremot inget tredje avsnitt där vi behandlar hur dumt det är att bråka med Djinghis bryllingbarn från landet, Hans-Bertil Khan). 22 Spoiler. 23 Jag vill förtydliga att Gruffyd alltså är en riktig person, och inte en serietidningsskurk. 60 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Året är 1258. Hulagu Khan plöjer fram genom världen som din alkoholiserade farbror genom ett barskåp24, och närmar sig nu Bagdad. Men för att ta över Bagdad måste han först kuva Al-Musta’sim, stadens kalif och högste boss. Hulagu har order från sin brorsa, Möngke, att undvika slagsmål om det går. Ifall Al-Musta’sim kapitulerar och fyller på deras arméer med soldater från sina egna led kan han och Bagdad gott få slippa undan, menar Möngke. Och likt Inalchuq innan honom har Al-Musta’sim inte en blekaste aning om hur man hanterar khaner. Han vägrar, det vill säga. Många historiker har grubblat över vad som drev Al-Musta’sim till att begå en sådan tabbe. De flesta verkar eniga om att det i mångt och mycket berodde på hans visir Ibn-al-Alkami25, och dennes urusla råd. För enkelhetens skull har jag valt att summera alla dessa råd till en enda mening, nämligen: ”Det är lugnt, det kommer nog gå bra ska du se.” Som synes något som lämpar sig bättre att säga till en kompis som är lite orolig inför ett tandläkarbesök än till den man som är ansvarig för att skydda sin stad mot en hord mongoler som plöjt fram genom världen som din alkoholiserade farbror genom ett barskåp24. ”Aja, skitsamma”, säger Hulagu, och gör det mongoler gör bäst. Det vill säga att kriga och slåss. Erövringen av Bagdad går som på räls för Hulagu. Och det har han Ibn”Vi tar det som det kommer”-Alkami att tacka för. Tillåt mig utveckla det där: 24 Hur jag vet att du har en alkoholiserad farbror? Jag vet allt. Jag har ett intimt samarbete med underrättelsetjänsten. Det där du och din kusin gjorde? Jag känner till det också. Usch. 25 Med visir menas då alltså ”rådgivare”, inte det riddare drar ner när de vill slippa lansar i ögonen, eller det hockeyspelare använder för att undvika illvilliga puckar. 61 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Ungefärliga citat av Ibn-al-Alkami: ”Nejdå Al-Musta’sim, inte behöver du kalla på förstärkning. Trupperna vi har här i Bagdad räcker väl gott och väl? Det går bra ska du se.” ”Förstärka murarna så att dom håller när mongolerna börjar använda katapulter mot oss? Inte då. Det går bra ska du se.” ”Psch. Och skulle vi nu få nåt problem så kommer resten av den muslimska världen att komma ridande till vårt försvar, jag garanterar dig. Oroa dig inte. Det går bra ska du se.” Den 29:e januari påbörjar mongolerna belägringen av Bagdad. Den 5:e februari har de tagit över en god portion av stadens försvarsmurar. Någonstans här börjar Al-Musta’sim förstå att han, likt Inalchuq före honom, kanske agerat lite fel i hur han hanterat den mongoliska horden. Han säger till Hulagu att ”Hehe, ja men jag skojade ju bara. Dom där fredsförhandlingarna du pratade om, ska vi gå igenom dom en gång till kanske? Inte det? Nähä.” Den 10:e februari inser Al-Musta’sim att han är helkörd. Han ger upp och kapitulerar Bagdad. Den 11:e februari sätter sig mongolerna ner och tar det lugnt, äter god mat, pratar, dricker lite vin, och spelar något sällskapsspel kanske. Den 12:e februari fortsätter de med trevligheterna. Kanske anordnar någon en fotbollsturnering och de delar in sig i lag, och vinnarlaget blir bjudna på grillkväll av förlorarna? Jag kan bara spekulera. Den 13:e februari ger sig mongolerna in i Bagdad och inleder en vecka av total och fullständig slakt. Uppgifterna om just hur många de hade ihjäl innan de var nöjda varierar, men siffran landar mellan ungefär hundra tusen 62 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 och två miljoner. Väldigt många, tycker kanske du och jag. ”Nja det var väl som vilken plundring som helst”, menar mongolerna. ”Lite seg, faktiskt”. Och Al-Musta’sim då, hur gick det för honom? Mongolerna fångade in den stackars kalifen så fort de intagit staden. För att han inte skulle ”missa allt det roliga” lät de honom titta på när de mördade hans folk och plundrade hans skattkammare, borstade tänderna med hans tandborste, och satt på hans stol vid matbordet. Taskigt, kan tyckas. Men å andra sidan kanske rätt åt herr Al-Musta’sim, som i det här läget faktiskt bara har sig själv att skylla. Behöver jag påminna om hur det gick när sultanen i Aladdin lyssnade på sin storvisir? För det gick inget vidare. Al-Musta’sim borde vetat bättre, helt klart. Hur det gick till: Mongolerna har lite problem med hur de ska ha ihjäl Al-Musta’sim. Deras sedvänjor säger nämligen att jorden inte får dricka kungligt blod, att det betyder otur och sånt. Lyckligtvis för mongolerna (men mindre så för Al-Musta’sim) är de dock kreativa när det kommer till mord. ”Don’t fuck with Khan”, säger Hulagu, och beordrar sina män att rulla en stor matta runt Al-Musta’sim så att han blir som en tunnbrödsrulle, ungefär. De lägger honom sedan mitt i gatan. Jag vill tro att fortsättningen utspelade sig ungefär så här: Mongolisk kommentator 1: Ja vad tror vi om det här loppet egentligen? Mongolisk kommentator 2: Ja det är väldigt svårt att säga. Temur är ju en klar tittarfavorit, men har å andra sidan lagt på sig lite sedan Rida-överkalifen-loppet – 56, när han var med sist, så det är svårt att säga var vi har honom i dagsläget. Gansükh däremot gjorde väldigt bra ifrån sig vid Emirvarvet i våras, men är allmänt ojämn, svår att få nåt grepp om riktigt. MK1: Det är nån nykomling med också? Qorchi? 63 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 MK2: Ja det stämmer. En riktigt snackhäst, ska bli intressant att ske hur han sköter sig nu när han är med och leker med dom tunga namnen i branschen. MK1: Mycket spännande. Kanske kommer han att impon- OCH DÄR GÅR STARTSKOTTET! MK2: Gansükh tar ledningen, tätt följd av Temur. Här går det undan. Qorchi lunkar på i bakgrunden. MK1: Ja Qorchi får nog rycka upp sig om han vill ha chans på en bra tid. MK2: Ja men än är det inte över. Mycket kan hända i såna här tävlingar. MK1: Så sant. Jag minns Kalifracet – 41… kommer du ihåg den gången? MK2: Haha, oja. Speedy Khan visade var skåpet ska stå, kan man väl säga? MK1: Aldrig sett nåt liknande i alla mina år. Från sista placering till att vara först att rida över kalifen, på bara några sekunder. Magiskt. Magiskt. MK2: Ja det var ingen lågoddsare det där inte. Var nog många som- OCH DÄR går Temur om Gansükh! Här är det snabba vändningar. MK1: Ja det gäller att hänga med. Men titta här? Qorchi verkar kappa in! MK2: Nja, jag tror inte han tar ikapp det här. Qorchi är mycket, men han är ingen Speedy Khan. Och Temur och Gansükh har fortfarande stor marginal. MK1: Nej du har kanske… men vad händer nu? Qorchi har dragit en pilbåge! MK2: Och Temur verkar ha saktat in! Än är det här loppet inte över. MK1: Han laddar den, han laddar den. Han siktar! Han siktar! Oj oj oj, kom igen nu Qorchi! Han skjuter! Han skjuter! Oj oj oj! MK2: Och DÄR går Gansükh ner för räkning. Aj aj aj! Det här tar han nog inte igen, en pil i bakhuvudet är ju vad som kostade Ogdobad segern -48. MK1: Nu är det spännande. Qorchi verkar kappa in och Temur verkar inte kunna hålla det tidigare tempot. Än kan vadsomhelst hända. MK2: Ja jag var nog lite tidig i att räkna ut Qorchi. Med Gansükh nedskjuten har vi en helt annan spelplan att röra oss med nu. Spännande, spännande. 64 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 MK1: Temur fortsätter sacka efter. MK2: Ja det är tråkigt att se. Här ser ni vad för mycket plundring och för lite hästskötsel kan resultera i. MK1: Och DÄR lägger Qorchi i spurten! Det är nära nu, så nära! MK2: Dom är jämsides! DOM ÄR JÄMSIDES! Och Al-Musta’sim är bara hundra meter bort. Nu är det spännande, nu är det spännande! MK1: KOM IGEN, QORCHI! KOM IGEN! MK2: KOM IGEN TEMUR! HÅLL UT! HÅLL UT! MK1: OJ OJ OJ! AL-MUSTA’SIM ÄR BARA NÅN METER BORT NU! KOM IGEN QORCHI! KOM IGENMK2: Och DÄR har dom ridit över honom. MK1: Vilket lopp! Otroligt spännande. Det verkar bli målfoto på det här? MK2: Domarna ser brydda ut, kliar sig i huvudet. Dom signalerar… Japp, där har vi tecknet. Det blir målfoto på det här. MK1: Jag satsar mitt byte på Qorchi. Satsar du emot? MK2: Det är taget. Må bäste mongoliske kommentator vinna. Så vad har vi då lärt oss av Inalchuq och Al-Musta’sim? Jo, att förargar man den mongoliska horden så kan man räkna med endera 1) Avrättning genom att få flytande silver hällt över ögonen, eller 2) Att bli inrullad i en matta och sedan ihjältrampad av hästar. Inget är särskilt fördelaktigt. Johan av Böhmen Kung och extremsportsutövare (1296 – 1346) Året är 1346. Platsen är Crécy, i norra Frankrike, och Det hundraåriga kriget rasar på för fullt. Men varför kriga när man kan kramas? Jo, det ska jag 65 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 förklara. Det är nämligen så att engelsmännen, under ledning av Edvard III (mer om honom i nästa kapitel) och hans son Edvard26, ”Den svarte prinsen”27, anser att de har mer rätt till de franska territorierna än vad fransmännen har. Och givetvis håller fransoserna inte med. Så därför slåss de. Frankrike har många allierade, precis som britterna, och dessa dras också in i stridigheterna. En av dem är kung Johan av Böhmen. Scen: Kung Johan rider in på slagfältet med ett par riddare bredvid sig, nästan som limmade mot honom. ”Hur går det?” frågar han rakt ut i luften. ”Svårt att säga, Ers majestät”, svarar någon. ”Men vi är jävligt många fler, så det borde vara lugnt.” ”Psch. Dumma britter, komma här och tro att dom är nåt”, fnyser Johan. ”Sannerligen, Ers majestät.” Johan drar handen genom skägget och funderar en stund. Han drar sedan sitt svärd, och skär nästan skallen av riddarna när det far upp ur skidan. ”Jag skulle vilja hugga ihjäl någon”, konstaterar han. ”Kom, låt oss rida iväg ut i stridigheterna! En kung av Böhmen flyr aldrig ett tillfälle för strid!” Männen kastar några osäkra blickar på varandra. Tystnaden hänger tung över sällskapet innan en av dem talar. ”Men… Ers majestät…”, börjar han, lite försynt. ”Ni… ni har ju varit blind i tio år?”. Något så världsligt som tio år av blindhet stoppar dock inte Johan av Böhmen, som inte alls ser problemet med den begränsningen28. Han rider ut med sina riddare, som förbundit sina hästar med hans för att kunna hålla i alla fall någorlunda koll på den helblinde (och, som det förefaller, helgalne) 26 Att döpa sin son efter sig själv = ”makalöst fantasifullt”. 27 Att bli känd som ”Edvard, den svarte prinsen” = väldigt hårdrock. 28 ”För att han är blind, hö, hö”. Han seeeer inte problemet. Fattar ni? Eh, skitsamma. Allt kan inte vara vinnarmaterial. 66 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 böhmiske kungen, och rimligen också för att se till att det inte är hans egna män den mordgalne monarken börjar hugga ner till höger och vänster. Hur det gick för den hjältemodige och likaledes dumdristige Johan: Åt skogen, givetvis. Kungar överhuvudtaget var väldigt attraktiva måltavlor under krig. Att ha ihjäl en kung var ungefär som att vinna guldmedalj i, typ, allt, samtidigt. Dessutom var det väldigt bra för den egna moralen (för att inte tala om hur förödande det var för moralen hos de som blev av med kungen ifråga). Kung Johan, 50 år och blind, var nog alltså en ovanligt attraktiv måltavla där han kom ridandes, vilt viftandes med sitt svärd mot ingenting, och säkert lika vilt gormandes. För att dra en jaktliknelse är det ungefär som att springa ihop med en 148-taggare ute i skogen, som sedan vänligt traskar fram till dig och ber dig att skjuta honom. Han ger dig till och med kulorna och geväret själv, så ivrig att dö är han. Fun fact: Efter Johans död blev uttrycket ”att slåss som kung Johan av Böhmen” ett populärt uttryck bland spelevinkar och skojare Europa runt. Det vill säga ”att slåss som ett blindstyre”. Karl II av Navarra Lurpelle och intrigmakare (1332 – 1387) Som nästan alla kungar förr och nu var Karl en karl som hette Karl. I motsats till de flesta kungar förr och nu var han kung av Navarra, en provins som upptog delar av nuvarande norra Spanien och södra Frankrike, och som förr i tiden var ett eget kungarike. Att vara kung är inte dåligt, och inte alla förunnat. Men mycket vill ha mer, fan vill ha fler, och helvetet blir aldrig fullt, som uttrycket lyder. Att vara kung över Navarra räcker inte alls för Karl – han har ögonen mot horisonten 67 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 och blicken på betydligt pampigare domäner än så; närmare bestämt Frankrike. Så hur löser man då detta, om ens hävd till franska tronen är lite ”nja” som bäst, och man varken har soldater eller stöd nog för att bara invadera denna baguetternas högborg och ta vad man vill ha? Är man Karl II så väljer man att bli en så kallad ”lurpelle”29. Det kommer gå lite ”så där” med lurifaxandet för Karl, men det återkommer vi till senare. Lite bakgrundshistoria först. Så varför tyckte då Karl att Frankrike minsann borde vara hans, och inte den nuvarande kungens? Först och främst berodde det på att hans morsa var enda överlevande barn till Ludvig X (när Ludvig dog tog hans bror Filip V över rodret). Sedermera berodde det också på att Karls far, Filip III, minsann var kusin till kung Filip VI. Jag önskar innerligt att jag kunde säga att det är nog med Filips (Filipar? Filipéer?) för det här avsnittet nu, men så lyckligt lottade är vi inte. Att Karl är sondotterson till gamle döde kungen Filip IV gör också sitt till för drömmarna om kronan. Den kombinationen (tycker Karl, och bara Karl), innebär ju att om det är någon som har rätt till den franska tronen så är det ju faktiskt han (till Karls försvar är det många som tycker sig ha rätt till Frankrike vid den här tiden – kanske är han bara en missförstånd ung man som bara vill vara en i gänget?). År 1352 gifter han sig med kusinen Johanna (som hette samma sak som hans mamma, för att krångla till saker ännu mer), en dotter till för tillfället styrande franske monarken Johan II (vars mamma också hette Johanna). Rimligen gnuggar Karl händerna mot varandra, säger; ”Oui, oui… allt går 29 Ett lite finare ord för ”intrigmakare” eller ”ränksmidare”. Används uteslutande bara i de mest förnäma och bildade av kretsar. Jämför med ”snorstor” som är ett finare ord för ”ansenligt voluminös”, eller ”blaskpackad” som är ett finare ord för ”påtagligt och måhända till överdrift berusad”. 68 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 enligt planerna”, bara ögonblicken efter bröllopet. Rimligen åskar och blixtrar det i bakgrunden också. Men ack så fel han har, arme Karl. Allt går nämligen inte alls enligt planerna. Det visar sig i samma veva att den franske överbefälhavaren, Charles de la Cerda, har fått några områden i Frankrike som Karl inte alls vill att han ska ha (för att Karl så klart vill ha dem själv, för att hans morsa en gång haft dem men sålt dem till franska staten, och Karl inte begriper sig på begreppet ”köpt är köpt”). Så hur löser man då detta, om man är Karl II? Man anlitar givetvis sin bror, som likaledes givetvis heter Filip, och ber denne ha ihjäl dumsnuten Charles åt en (”Charles” är för övrigt franska för ”Karl”). Karl II var som sagt en lurpelle och intrigmakare. Han har inte stuckit under stolen med att det är han som ligger bakom mordet på överbefälhavaren, och börjar nu överlägga med brittkungen Edvard III om att göra en gemensam invasion av Frankrike (som vi gick in på i kapitlet om Johan av Böhmen så rullar Hundraåriga kriget på för full rulle vid den här tidpunkten). Kungen av Frankrike, Johan II, är av naturliga skäl inte fullt lika belåten med de här planerna. Han har noll och åter noll intresse av ett tvåfrontskrig med både England och Navarra. ”Jag har ingen större lust att slåss med massa engelsmän”, säger Johan. ”Det går säkert att lösa”, säger Karl. ”Fredsavtal?” ”Tja, jag är väl inte helt omöjlig.” ”Men du vill ha något för det?” ”Du läser mig som en öppen bok, käre Johan.” Johan och Karl sluter fred. Karl får mer land och ägor i utbyte (i Normandie), och Johan får sinnesfriden att veta att han har Navarra på sin sida om britterna 69 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 skulle börja bråka. Tror Johan, i alla fall; Karl är en dokumenterad lurpelle, och fortsätter givetvis smida ränker med engelsmännen ändå. Och ränker överhuvudtaget, för den delen. Lurpelle, som sagt. 1356 är Karl på middag hos den franske kronprinsen, Karl V (ja, självklart heter han också Karl), och har det allmänt gemytligt. Karl och kronprinsen har blivit bra kompisar de senaste åren, även om det från Karls sida självfallet beror på hans obotliga lurighet mer än något annat. Att vara kompis med den blivande franske kungen, och kanske till och med lyckas vända honom mot den nuvarande, är ju inte alls dåligt, resonerar han. Dörren till matsalen smäller plötsligt upp. In kommer ingen annan än kung Johan, med ett stort följe soldater i släptåg. ”Nu får det fan vara nog, Karl!”, säger han. ”Sorry, pappa”, säger kronprins Karl. ”Vad är det nu då?” säger Karl av Navarra. Hade fransk historia varit en dålig komedi hade det sedan blivit allsköns missförstånd i en dryg halvtimme innan de förstår vilken Karl det är Johan menar. Fransk historia är dock ingen dålig komedi, och det är självklart Karl av Navarra som Johan syftar på. De är ju, som bekant, lite purkna på varandra. Sagt och gjort – Johan anklagar Karl för förräderi, slänger in honom i finkan, och har ihjäl hans närmsta anhängare. ”Bå hå hå, så går det när man konspirerar mot kronan!” – Johan. Eftersom jag sålt in rätt hårt att Karl är en lurpelle väljer jag att låtsas att det här också är en del av hans diaboliska mästerplan. Som vi ska se i kommande stycken börjar saker faktiskt se rätt lovande ut för honom nu. Karl sitter som sagt i finkan. ”Skandal!” tycker hans kompisar. Strax blir det inbördeskrig i Normandie, med Karl-kompisar på ena sidan och Johangillare på den andra. Någon månad senare blir kung Johan tillfångatagen av engelsmännen (som tagit tillfället i akt att invadera), och kronprinsen tar över 70 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 de franska spakarna. Inom kort är han närmast översvämmad av krav från Karlkompisarna om att släppa ut honom ur fängelset. Så långt går det dock inte. Eller så långt hinner det inte gå, snarare. Karl, denne 1300-talets Dr. Doom, lyckas nämligen fly från fängelset i november 1357, efter ett och ett halvt års fångenskap. Och han flyr i rättan tid. Inbördeskriget i Normandie är inte de enda stridigheterna som plågar Frankrike (förutom tidigare nämnda strider med England), utan Paris har nu också fullt sjå med en revolution mot överklassen ledd av en gentleman med det fruktansvärt franska namnet Ètienne Marcel. Karl slår sig snabbt i lag med Étienne, och hyllas nu som hjälte av underklassen, lite med logiken att ”han måste ju vara en skön typ om han blev kastad i finkan av dumme kung Johan”, samt ”vår fiendes fiende är vår bästaste, bästaste vän”, och även en god dos av ”ja, vi ser ju hellre honom på tronen än kung Johan eller nån jävla engelsman, i alla fall – och eftersom kronprinsen uppenbarligen inte klarar av att ta itu med engelsmännen kanske den här karln kan göra ett bättre jobb”. Kronprinsen inser att han ligger pyrt till. Och Karl inser att nu jävlar har han äntligen ett riktigt bra läge på tronen. Men, precis som förr, så är det dags för turen att vända igen. Bråda nyheter når nu Paris. Hade det funnits tidningar på den här tiden så hade ett tidningsurklipp sett ut ungefär så här: ”SUPERFRED! Läs om hur Edvard III och Johan II SMIDER ÅRHUNDRADETS FRED! För att läsa om HUR DÅLIGT DET HÄR ÄR FÖR KARL AV NAVARRA, logga in med vår PLUS-tjänst. Har du inte PLUS? Köp här för 999 :- francs i månaden. SUPERBILLIGT! MEGABILLIGT! RAAAARGH!” Karl sväljer illa, inser att en fransk fred med England vore katastrofalt för hans planer, och lämnar prompt Paris bakom sig. Han spenderar de 71 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 följande åren med att hyra trupper, smida ännu mer ränker med engelsmännen, utkämpa slag, ingå fredsavtal, bryta fredstavatal, och ingå och bryta dem lika snabbt igen. Ena stunden är han kompis med Johan II, nästa är de bittra fiender, nästa är han kompis med engelsmännen, och nästa inte. Och så där fortsätter det. Tyvärr för Karl går det dock aldrig riktigt bra för honom igen, och han tappar mer och mer anseende, pengar och inflytande för varje år som går. 1379 har han förlorat all mark han vunnit genom åren, och hans eget rike är mer eller mindre bankrutt av de många och långa åren av krig. Så hur dör han då? Irrar han in sig i det tunnlandsstora lagerutrymme där han förvarar sina listiga planer och hittar inte ut därifrån? Smyger han in i franska palatset mitt i natten, sätter sig på tronen med högernäven redo, och sedan kollapsar den under honom? Nja… Scen: Året är 1387. Karl är 54 år gammal (och har nu haft planer på franska kronan i nära imponerande fyrtio år av dessa). Han är sängliggande, och mår ruskigt dåligt. Och det beror inte på att det är dagen efter nyårsafton. Han är nämligen sjuk. Fruktansvärt sjuk. Och värre ska det bli. In kommer en av tjänarinnorna. Hon möts av en lite annorlunda syn. Det vill säga en Karl som är helt inlindad i tyg, från topp till tå. ”Vi lindar in dig i tyg och dränker tyget i konjak, så blir du nog bättre”, hade en läkare sagt till honom. För självklart hade han det, för det här var förr i tiden, och då fick man bara bli läkare om man var galen och/eller hade märkliga idéer för sig. Tjänarinnan går fram till Karl, tar fram nål och tråd, och börjar sy ihop tyget så att det sitter fast under natten. När hon kommer till nacken avslutar hon sömmen och gör en liten knut. Tyvärr blir det massor av tråd kvar, och så kan det ju inte se ut, tycker hon. ”Vafan, har jag glömt saxen?” undrar hon, och ser sig omkring. Och visst verkar det så. Som tur var står det ett ljus i närheten, och bekvämlighet är 72 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 bekvämlighet. Fullständigt glömsk eller omedveten om att Karls bandage är dränkt i alkohol för hon ljuset till tråden för att bränna bort den sista delen. Hur det luktade i Karls kammare efter det? Det luktade kung. Död, sönderuppbränd kung, förvisso, men kung oavsett. Grillkung. Frasig konjaksflamberad grillkung. Fun fact: Trots att ”Karl den lurige” eller ”Karl den välstekte” hade varit ett bättre smeknamn så blev Karl II av Navarra känd som ”Karl den dålige”. Förmodligen för att man vinner få popularitetstävlingar om man ger blanka fan i sitt folk och drömmer om franska kronor istället. Fun fact: Brittkungen Edvard III är sonson till Edvard I, bättre känd som ”den där onde kungen i Braveheart”. Martin av Aragonien Tokätare och narruppskattare (1356 – 1410 e.Kr.) Martin (med det trevliga smeknamnet ”Humanisten”) var kung av Aragonien, Valencia, Sardinien och Korsika, såväl som greve av Barcelona. Sitt sista år i livet var han också kung av Sicilien. En så kallad ”multikung”, med andra ord. Och så finns det folk som säger att män saknar simultanförmåga. Tsk, tsk, tsk. Multikungar – Kvinnor: 1 – 0. Martin dör år 1410, i endera Valdonzella eller Barcelona. Det är väl dock saksamma. Som många kungar före och efter honom (spoiler!) gillade Martin också att äta som en kung. Den här dagen hade han tydligen dragit i sig en hel gås alldeles själv, och kände sig (fullt förståeligt) lite dåsig. Scen: Martin ligger i sängen och har ont i magen. Rimligen ligger han och åmar sig, och lovar gång på gång, innerligt och heligt, att han aldrig ska 73 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 äta en hel gås igen. Lite som när folk om söndagsmorgnar lovar sig själva att de aldrig ska dricka alkohol igen, kosta vad det kosta vill. Martins hovnarr, Borra, kommer plötsligt in i sängkammaren. ”Vars haru vare?” undrar Martin. ”Ute i vingårn backa hörne, dä ja såg nå hjort som liksom hängde i svansen frå na trä, som had’ nån straffe ’an f’att ’an hade stöle nå fikon”, svarar narren. Jag har i övrigt ingen aning om varför jag gestaltar dem som att de talar dålig stereotypiserad norrländska med varandra. Det bara kom. Narren hävdar alltså att han varit i en vingård, där han ska ha sett en hjort som hängde i svansen från ett träd. Den ska också ha hängt på det manér man tydligen hänger på när man stulit fikon, blivit påkommen, och sedan bestraffats för saken. Detta tycker Martin är så roligt att han, no joke, tydligen skrattar ihjäl sig. Kommentar: Den som höjer på ögonbrynet är i gott sällskap. Jag fattar inte heller ett smack. Fun fact: Det finns en skröna som säger att grekiske filosofen Krysippos skrattade ihjäl sig åt en åsna som åt fikon, och jag förstod å andra sidan inte vad som var så roligt med det heller. Eller vad som är så roligt med fikon överhuvudtaget, för den delen. Det är en rätt alldaglig frukt. George Plantagenet (1449 – 1478 e.Kr.) Konspiratör och finsmakare George var son till Rikard av York, som redan ett bra tag innan Georges födsel bestämt sig för att hans familj skulle göra sig bättre på den engelska tronen än vad Henrik VI någonsin skulle göra. Några år senare beslutar han sig för att undersöka saken, och resultatet är vad historieböckerna pratar om 74 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 som ”Rosornas krig”, efter blommorna på deras släkters respektive vapensköldar. 1461, då George är 12 år gammal, har man avlägsnat Henrik från tronen och krönt storebrorsan Edvard IV till kung istället. Rikard av Yorks planer gick alltså alldeles utmärkt (förutom att han själv dog året innan, vilket han knappast är särskilt nöjd med30). Nykrönte Edvard utser George till hertig av Clarence, och för ett tag så är allt frid och fröjd för den nya kungafamiljen. Man har tornerspel, anordnar baler och maskerader, snackar lite högtravande, skaffar sig båtlaster med älskarinnor, gnäller på tjänare, höjer skatter, och allt vad nu fjortonhundratalskungafamiljer pysslade med. Jag har ingen tidsmaskin, så jag kan bara gissa. ”Kan du inte bara läsa på om det, istället?” undrar någon. ”Istället för att bara gissa hejvilt? Då behöver du ju ingen tidsmaskin, utan bara lite böcker och länkar.” ”Nej”, svarar jag. ”Fuck you.” 1469 gifter sig George med Isabel Neville, dottern till adelsmannen Richard av Warwick. Och Richard visar sig, likt Karl den välstekte, vara en intrigmakare han också. Han lindar snabbt den unge George runt sitt finger. Intrigmakare var det, ja. Året efter giftermålet är det uppror i norra England. Och de hemliga upprorsmakarna visar sig inte vara några andra än *trumvirvel* Richard av Warwick! Och George! (många känner väl kanske behovet att impa på svärfarsan, men startar man väpnade uppror och börjar konspirera mot sin storebror har man nog passerat någon slags gräns). Så varför slår man sig då i lag med sin svärfar och börjar smida ränker mot sin bror kungen? Tja, varför startar man som adelsman uppror 30 Han känns som den typ av karl som skulle spöka efter döden. Och att spöka är knappast lika skoj som att sitta på moln och sörpla paraplydrinkar. Eller som att vara kung av England, för den delen. 75 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 överhuvudtaget? George hade förmodligen span på kronan (som så många andra i den här boken), och trodde väl att hans chanser att få den skulle öka om han fick bort brorsan från tronen. Jag vet inte hur uppmärksam George var som person, men en snabb blick runt axeln borde också ha avslöjat att han befann sig i 1400-talets Europa, och att folk alltså dör till höger och vänster nästan hela tiden31. Man får alltså förstå om han (som så många andra i den här boken) bedömde sina chanser till tronen som ”ganska hyfsade”. Dessvärre för George och Richard fattar Edvard att de har något fuffens för sig. Goda råd är dyra, och svärson och svärfar flyr snabbt som attan över till Frankrike, där de har allierade. ”Ha ha! Så går det!” – Edvard, när brorsan och Richard tvingas fly. ”Skrattar bäst som skrattar sist!” – Richard, när han och George återvänder ett halvår senare med sina franska polare. Med sig har de Henrik VI; den tidigare avlägsnade kungen. Edvard tvingas fly, och Richard av Warwick sätter prompt tillbaka Henrik på tronen. Och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Givetvis inte. Ett halvår senare kommer Edvard tillbaka, och den här gången för att stanna. Han hittar snabbt anhängare och allierade, inklusive brodern George, som insett att det kanske är bättre att vara brorsa till en kung än att vara… svärson till en gubbe som är kompis med en kung (rätt uppenbart kan tyckas, men så är ingen av oss George Plantagenet heller). Tillsammans krossar de Richard av Warwicks trupper vid slaget om Barnet32, bara drygt en månad efter att Edvard landstigit. Och månaden därpå dör också Henrik VI, nu 31 Man skulle kunna säga att döendet var lite av en internationell nationalsport på den här tiden, lite som hur det under 2000-talet är poppis att ta bilder på mat, eller att berätta att man ska besöka ett gym. 32 De slogs inte om nån unge. Stället hette så. 76 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 fängslad i Towern (av sorg över sonen Edvard av Westminsters död33 hävdar vissa, men troligen på Edvard IV:s order). Edvard sätter sig prompt på tronen, och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Givetvis inte. George är bara marginellt nöjdare nu än när han polade med döde Richard av Warwick. Sedan frugan dött har han fått span på dödspinglan och hertiginnan Maria av Burgund (nuvarande Nederländerna, typ), dotter och arvinge till Karl den djärve, kungen av samma ställe. Så han frågar brorsan om det går bra om han gängar sig med henne. ”Icket sa nicket”, säger Edvard. Det går inte alls för sig. George blir givetvis putt, och snart går ryktet att han konspirerar mot kronan igen. Och, som nästan alltid när man konspirerar och har sig, så får kungen snart reda på det, och slänger prompt in lillebrorsan i Towern. Brottet: Förräderi. Straffet: Döden. Som adelsman har George rätt att dö via halshuggning (det trendiga sättet att dö på) istället för att låta sig hängas som någon simpel bondtölp. Så blir dock inte fallet, om man ska tro ryktena (som till och med Shakespeare backar). Nej, nej, nej, när det kommer till George Plantagenet – hertig av Clearance, earl av Salisbury, riddare av Strumpebandsorden, samt earl av Warwick – så är bara det trendigaste av det trendigaste gott nog. Här ska det inte vara några svärd, här ska det inte vara några giljotiner eller lyxbödlar! George är en man av välstånd och smak – och ska givetvis också dö som en sådan. Det vill säga genom att låta sig dränkas i en tunna rödvin. Tips från coachen: 1: Köp en flaska vin tillverkad på malvasiadruvor. 2: Svida om till frack. 3: Gå på tillställning. 4: Häll upp ett glas, för det till 33 Ja, precis som att varenda jävel hette antingen Filip eller Karl i Frankrike på den här tiden så hette mer eller mindre alla Henrik, Richard eller Edvard på andra sidan kanalen – och nej, fantasi var som synes inte uppfunnet än. 77 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 näsan, inhalera, ta en sipp. 5: Säg: ”Ah… så gott att man kan… DÖ för det.” 6: Känn dig marginellt mer bildad än dina kamrater medan de tittar konfunderat på dig med höjda ögonbryn. 7: Upprepa steg 4 – 5 tills du blir utslängd och kan gå hem och göra något vettigare. ”Dränkas i en tunna vin?” ifrågasätter någon. ”Är du säker på att det inte bara är en massa rykten som började spridas bara för att han var ett fyllo eller nåt då?” ”Givetvis är jag inte säker”, svarar jag. ”Det är en skröna, som de flesta dödsfallen i den här boken. Men kan man dö av att bli krossad av en fallande dvärg, av ett zombievikingahuvud, av att man får en sköldpadda i skallen, av att man vägrar lämna tillbaka en schackpjäs, av att man blir inlindad i en matta och ihjältrampad av mongoler eller av att man så innerligt önskar bli träffad av blixten så att man faktiskt blir det34, så, tja, varför inte en vintunna?” ”Du har en poäng.” ”Tack så mycket. Nu vidare till ett betydligt jävligare sätt att dö på.” György Dózsa Soldat och upprorsmakare (1470 – 1514 e.Kr.) Det är väl lika bra att säga på en gång att det här kapitlet är det värsta i hela boken, så att folk är med på det redan från start. Vi kommer inte läsa om någon gladlynt stolle som skrattar ihjäl sig, eller om någon uttråkad visionär 34 Spoiler! 78 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 som tror att plankor på armarna och en gandhisk optimism är allt som behövs för att flyga. Györgys levnadsöde är av ett betydligt brutalare virke. Eller vad säger du, George? George R.R. Martin: ”Vad menar du? Är inte det här ett fullständigt normalt sätt att dö på?”35 Jisses. Ja vi går vidare. György föddes år 1470 i Transsylvanien (redan här börjar det bra), som på den tiden var en del av det ungerska kungadömet. Andra samtida transsylvanier: Vlad III, som kring Györgys födsel har fullt sjå med att halshugga och spetsa folk till höger och vänster. Vlad III är mer känd för eftervärlden under sina smeknamn, det vill säga Vlad Tepes eller Vlad pålspetsaren. Alltså Dracula. År 1514 har György stridit i flertalet krig mot Det osmanska riket och vunnit rykte och hävd som en tapper krigare. ”Fan du är ju grym på det här du”, tycker Tamás Bakócz, den ungerske kardinalen, som med påvens tillåtelse nu utser György till att organisera nästa korståg mot osmanerna. Och visst fanken har Tamás rätt. Bara några veckor senare har György dragit ihop en armé på 100 000 man till kronans förfogande. De börjar genast träna (det var inga soldater György hade tagit rätt på, utan mestadels bönder, vandrande studenter och småpräster – folk från samhällets ekonomiska bottenskikt som inte hade någon vapenträning överhuvudtaget att tala om, och 35 För den som missat det: George är en blodtörstig författare som ligger bakom succébokserien som ligger bakom succé-tv-serien Game of Thrones, där folk dör på jävliga sätt till höger och vänster mest hela tiden. 79 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 som hade det så pissigt att soldatlivet lät som ett lockande alternativ till den tidigare tillvaron36). ”Fan, György”, säger någon. ”Det är hemskt att ha det så illa som vi har det. Adeln suger musten ur oss och vi och våra barn svälter. Bara häromdagen såg jag en snubbe som försökte steka upp sin egen hand över lägerelden. Lite extremt kan jag tycka, varför äter han inte navelludd och gamla sårskorpor som oss andra?” Ja huga. Livet under medeltiden var ingen dans på tulpaner. Man får förstå att den ungerska underklassen söker sig till armélivet; där kommer de ju som minst få både mat och kläder. Och vad mer kan man egentligen begära? Men nejdå. Trots att de frivilligarbetar och är villiga att riskera allehanda kroppsdelar och puls för att ge osmanerna på käften så får de inte ett smack. Zip. Noll. Nada. Ilskan växer. Tiden går, soldaterna tränar och har sig, och vips så är det skördetid. ”Vi skiter i erat jävla korståg”, säger adeln. ”Släpp bollen och kom in i matchen nu, det är fullt med fält som måste skördas. Fixa det här nu! Leka krig kan ni göra nån annan gång. Skärp er nu vafan!” ”Njääe, men asså har vi ju tränat och haft oss jättelänge nu. Vi ska ju på korståg och grejer…” ”Inga men! Tillbaka till fälten nu och vet er plats!” Om det är de nyvunna militära färdigheterna som ger dem självförtroendet att neka deras godsherrar kan man bara gissa. Eller om det är för att de plötsligt är 100 000 man, och organiserade. Hursomhelst vägrar Györgys armé (vänligt men bestämt) att återvända till deras tidigare liv. 36 Har man det så pissigt så att man är villig att riskera liv och lem i krig bara för att få det snäppet bättre har man det riktigt risigt ställt. Eller så har man en väldigt naiv bild av hur medeltidskrig går till. 80 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Adeln grymtar. För att visa att de menar allvar skickar de ut sina män för att trakassera soldaternas familjer. ”Och det här är bara en försmak på vad som händer om ni inte skärper er!” – Adeln Upproret är ett faktum, och sprider sig som löpeld till rikets alla hörn. Bönderna är arga, och adeln ska nu få smaka på deras vrede. Inom kort har de bränt ner hundratals herrgårdar och slott, och slaktat tusentals av deras forna godsherrar (genom att bland annat spetsa dem på pålar, som modet var på den här tiden, och att korsfästa dem). Den ungerske kungen, Vladislav II, säger att ”nu får det fan vara nog”, och ger upprorsmakarna två val – återvänd hem, eller dö. György och hans armé vägrar, och fortsätter ta över borg efter borg och stad efter stad. Upproret har förvandlats till en revolution. Adeln mobiliserar de trupper de kan (de som inte anslutit sig till György redan, det vill säga), och kung Vladislav, som också insett allvaret i situationen, börjar hyra in legoknektar från grannländerna för att förstärka trupperna inför den oundvikliga slutstriden. Den oundvikliga slutstriden: Trupperna möts i närheten av staden Timisoara. Bland Györgys motståndare hittar vi bland andra befälhavarna János Zápolya och Stefan Bathory (den förstnämnde skulle sedermera bli kung av Ungern, den andre var släkting till Elizabeth ”blodsgrevinnan” Bathory, ihågkommen i historieböckerna som den blodtörstigaste och mest framgångsrika kvinnliga seriemördaren genom tiderna – det är alltså inga blåbär György ska möta). Vi tar det igen, hur de olika arméerna såg ut: På den ena sidan: ett hopkok otränade och illa utrustade bönder. På den andra sidan: den ungerska adelns kombinerade vrede och manskraft, utrustade till tänderna. 81 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Det slutar som man kan förvänta sig. Györgys trupper får stryk, och han själv blir infångad av adelstrupperna innan han hinner fly fältet. ”Bondekungens” bestraffning: Den ungerska adeln tar inte lätt på att György lett den ungerska pöbeln i uppror mot sina herrar. Och precis som många andra i den här boken så har de fantasi med sina bestraffningar. György spänns fast på en tron, som ett hån mot hans ambition att störta kung Vladislav och adelsmännen. Nämnde jag förresten att det var en järntron? Och att den hettats upp så mycket att den glödde? George R. R. Martin: ”En järntron? Berätta mer.” För dig gör jag vadsomhelst, George. En glödande tron är inte straff nog för att släcka adelns vrede; när de fått fast György tar de en lika glödande krona och sätter på hans huvud, och stoppar en lika het spira i hans hand. In kommer nio stycken av Györgys fängslade upprorsmän, med Györgys yngre bror Gergely i täten. De ser alla utsvultna ut, som om de inte käkat på år och dar. Bödlarna går fram och hugger Gergely i bitar framför Györgys ögon. De kör sedan in glödande tänger i Györgys skinn och tvingar resten av upprorsmännen att äta från där de bränt honom, och ber dem sedan lite mammigt att tugga maten i lugn och ro (minst tjugo gånger), så att de inte sväljer för stora bitar. Okej, det sista var kanske inte sant. Däremot är det sant att rebellerna som vägrade mördades, vilket ledde till att resten fick ökad aptit och gjorde som de blev tillsagda. ( … Längre bak i salen sitter George R.R. Martin. Och antecknar.) När upprorsmakarna ätit upp (och György var död) blev de friade och fick gå. Förmodligen för att det är bestraffning nog att behöva leva med att man ätit 82 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 upp ledaren man trodde skulle kunna ge ens familj – för att inte tala om hela den ungerska underklassen – ett bättre liv. Den ungerska adeln var, som konstaterat, ena riktiga as. Eftermäle: György Dósza är död. Men hans minne lever vidare. Han hyllas än idag som en av socialismen och underklassens stora hjältar, och figurerade till och med på ungerska sedlar ett tag. Han har fler gator döpta efter sig än vad Bradley Cooper har beundrarinnor, utsågs till martyr av kyrkan för sitt lidande, och har dessutom ”äran” att ha dött på det absolut värsta sättet i hela den här boken. Fun fact: György är den andre ungraren som är med i den här boken, och också den andre att dö av tronrelaterade orsaker. Den förste ungraren som var med var Bela I… som dog av att hans tron kollapsade under honom. Jag kan ju inte tala för någon annan, men hade jag varit ungrare hade jag sett till att hålla mig på behörigt avstånd från alla former av stolar, hela tiden. Tre skjutglada britter Som får skylla sig själva (d. 1500-talet) Pilbågen är ett fantastiskt vapen. Fråga vemsomhelst (förslagsvis dock Robin Hood, Katniss Everdeen, Green Arrow, Hawkeye, Legolas eller någon annan beryktad bågman eller bågkvinna). Det är dock inte ett vapen för alla, som följande levnadsöden ska visa. Nicholas Wyborne: Året är 1538. Gamle Nick har haft en tung dag på skjutbanan, och tänker att han gott har gjort sig förtjänt av en tupplur. Så han lägger sig ner och tar det lite lugnt, kollar på himmeln, filosoferar, och tänker på vilken fantastisk dag för att ligga och vila det faktiskt är. 83 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Han sträcker på sig lite. Armen kommer åt måltavlan som står i närheten av honom. En vanlig man hade kanske insett att ”i närheten av en måltavla på en skyttebana” kanske inte är det bästa stället för lite avkoppling, men Nicholas Wyborne är ingen vanlig man. Vanliga män får inte rekord i penetrationsdjup av fallande pilar som råkar missa målet. I Nicholas fall: 15 centimeter. Ajsing bajsing, Nick. Så kan det gå. Henry Pert: Året är 1552. Henke är ute och övar på sitt bågskytte, som alla gedigna gentlemän med stil i 1500-talets England. Just idag bestämmer sig Henke för att öva sig på sitt ”sikta-rakt-upp-i-luften-och-kittla-stratosfäreni-röven”-skytte. Han stretchar lite med armarna, tar ett redigt grepp om bågen, ställer sig i position, höjer bågen, spänner den, och siktar mot stjärnorna. Men ingenting händer. ”Vad tusan?” säger Henke. En snabb undersökning visar att pilen har fastnat. ”Men hur då?” Han böjer sig fram för att undersöka vad felet sitter i. Pilen lossnar (givetvis) och Henry skjuter sig själv i huvudet, på sant Kalle Anka-manér. Thomas Curteys: Det är en vacker juniafton, nådens år 1556. Thomas är ute på skjutbanan och provskjuter sin nya Super Archer Death Mega Bow 1500 X (nja, kanske inte). Men han övade på sitt skytte i alla fall. Mitt i allt får han syn på sin kamrat, Richard Lyrence. ”Ricky rick!” säger han. ”Läget?” ”Jofan, det är fint. Det är en bra dag på banan idag.” ”Jasså det går bra säger han? Pröva träffa den här vettja”, säger Thomas, och tar av sig sin hatt. ”Kan jag väl”, säger Richard. Han spänner bågen, siktar och skjuter. 84 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Om han träffade hatten? Ingalunda. Om han träffade Thomas Curteys? Ack ja. Om Thomas dog på grund av det? … Faktiskt inte.37 Hans Steininger Borgmästare och rakhyvelsmotståndare (d. 1567 f.Kr.) Hasse var borgmästare i Brunau i Österrike. Utöver att vara borgmästare gillade han också skägg. Överflödig trivia tycker kanske vissa. En självklarhet som knappast ens borde poängteras, hävdar andra. Som att påpeka att jorden är rund och att norrlänningar i gemen är lite bättre än övrigt folk, ytterligare några (norrlänningar mestadels, men även enstaka ljusglimtar från trälfolken som svalt stoltheten och accepterat denna en av världens äldsta sanningar). ”Givetvis, vem fan gillar inte skägg! Kom till poängen!” ryter någon. ”Skägg är fint”, konstaterar någon annan. Möjligen Gandalf. Och Gandalf, om det nu är han, har givetvis rätt. Skägg är fantastiskt. Det är sedan länge fastställt, och något alla håller med om. Men någon ska ju alltid vara värst. Och i detta fall den gode Hans. Jag är ledsen Gandalf, men du ligger i lä. Jag höftar nu, eftersom jag är för lat för att leta rätt på en bild, men jag tippar på du har ett skägg som hamnar någonstans i halvmetersklassen. Om jag ska vara generös, dessutom. Du är i sammanhanget vad Hans Steininger (skrockandes, och med ömkan i blick) skulle kalla för en ”lekman”, alternativt ”ett blåbär”, om han vore verksam i Sverige under det glada 80-talet och snackade tugget som de coola 37 Jag bara skojar. Det är klart han gjorde. 85 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ungarna. ”Gröngöling” om han vill använda en mer ornitologisk synonym, och ”dilettant” om han vill låta som ett pretentiöst rövhål. Någon ska alltid vara värst. Hans Steininger var det med råge. Med ett skäggsvall i tvåmetersklassen (ett så kallat ”vrålskägg” eller ”dödsskägg”) är han ett av de tyngre namnen bland skäggiga män från förr (vilket inte säger lite – ansiktsbehåring var mäkta populärt förr i tiden). ”Två meter!” utbrister Gandalf. ”Vid Anors flamma! Vilket vansinne!” Du har rätt så, Gandalf. Och skägget ska också visa sig bli Hasses död. Det talas ju mycket om måtta. Kanske särskilt mycket så i detta lagomhetens land Sverige. Man ska dricka med måtta, man ska äta med måtta, man ska supa med måtta, man ska sola med måtta, man ska toksupa med måtta, och man ska rimligen också måtta med måtta. Det råder ingen måtta med måttandet. Med risk för att höra ett sällan skådat vrål från skäggentusiaster världen över, men bör man kanske inte också odla skägg med måtta? Hans Steininger bör om inte annat kanske gjort det, som det snart ska visa sig. Scen: Datumet är den 28:e september, nådens år 1567. Hans står framför spegeln och beundrar sitt ståtliga skägg (för varför skulle han inte?) Med otrolig självsäkerhet (för han vet ju redan svaret) frågar han spegeln på väggen där vem som skäggigast i landet är. Om Hasse är medveten om att speglar inte är särskilt talföra, ja, det kan vi bara gissa – men han väljer att tolka tystnaden som att det självfallet är han, Hans, som är skäggigast. ”Du har så rätt, så rätt, kära spegel”, säger han kanske. Sedan sätter han sig kanske också ner i en fåtölj för att läsa en god bok, och kanske tar han sig också ett glas vin. Man vet inte. Vad man däremot vet är allt snart ska gå käpprätt åt Kramfors för stackars Hans. 86 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Kanske är det någon som skriker, kanske känner han doften själv, kanske sätter någon på bergsprängaren och kör Springsteen-dängan ”Streets of Fire” på högsta volym. Hursomhelst så är elden ett faktum. Nu är det fara å färde, konstaterar Hans. Eld och skägg är naturliga fiender, som skottsmän och andra skottsmän, och det gäller att handla snabbt. Han ställer sig upp och rusar mot trappan. Lyckligtvis slutar inte historien där. Det vore ett fruktansvärt antiklimax, för att inte tala om dålig stil av undertecknad. Så vad händer sedan? Katastrof, givetvis. De skäggigare läsarna inser direkt vad vår skäggige hjälte glömt i sin iver att undkomma Surts38 flammor. ”Klant!” säger någon. ”Ett klassiskt misstag”, en annan. ”Hur i helskotta glömmer man att rulla ihop skägget innan man springer för livet?” undrar en tredje, som uppenbarligen varit med förr. ”Man kan ju ramla och slå sig.” Det är mycket riktigt. Man kan ramla och slå sig. Och legenden om denne ansiktsbehåringens pionjär hävdar att det var just detta som hände, den där digra septemberdagen 1567. På väg ner för trappan snavar Hans på sin midgårdsorm till skägg, ramlar, och bryter nacken. Ett dråpligt slut. Ett ovärdigt slut. Men i synnerhet ett ironiskt slut, för denne Brunaus starke man. Frågorna hopar sig. Hur glömmer man egentligen att rulla ihop skägget innan man springer för livet? Försökte Hans via skägglängd kompensera för 38 Eldsjätte från nordisk mytologi, som också hade skägg. AV ELD! 87 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 något? Och vem vare? Vem vare som tände? Någon obetänksam tjänare? En elddemon? (detta utspelades under 1500-talet, då det kryllade av sådana). Men mest av allt undrar man såklart om Hasses öde inte blivit ett helt annat om han tytt sig till den svenska måttprincipen, eller fötts i dagens Sverige istället. Inte helt orimligt hade då troligen följande konversation utspelats: ”Hasse klipp dig, du ser bedrövlig ut.” – Hasses fru ”Suck. Okejdå.” – Hasse Och så hade det varit med det. Sir Thomas Urquhart Rabelaisöversättare och rojalist (1611 – ca 1660 e.Kr.) Sir Thomas föddes i det lilla samhället Cromarty39 i det nordskotska höglandet. Året var 1611. 48 år senare dör han tvärtemot till hur han kom till världen. Innan sin död sysselsatte sig Thomas som författare och översättare av fransosen Rabelais, samt med att grubbla över hur han skulle få folk att fatta att hans påhittade språk Logopandecteision minsann var det bästa språket som fanns. Tips från Coachen: Ska du uppfinna ett universalspråk – döp det hellre till något som folk kan uttala än till vad som låter som namnet på en arg utomjordisk gud hemmahörandes i trakter så fasansfulla att dess innevånare skulle beskriva besök till skärselden eller Tierp som ”5-stjärniga”. 39 Ej att förväxla med mördarroboten Cromartie från TV-serien om Sarah Connor från Terminator-franchisen. Som det förvisso kanske bara är tio personer i Sverige som har sett, men ändå. 88 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Inledningsvis låter det här kanske som beskrivningen av en total tråkmåns. Jag kan bara utgå från egna erfarenheter, men de flesta jag känner som spenderar dagarna med att översätta döda fransoser eller hitta på språk fixar inga pallplatser i spänningssökar-SM. Sir Thomas, dock, ska visa sig ett undantag. 1639 deltar han i ett rojalistiskt uppror, och är så duktig att han dubbas till riddare av Karl I för sina insatser, två år senare. Samma år ger han ut sin första bok, ett samlingsverk med massa korta dikter. Förvisso rätt dåliga om man ska lita till litteraturvetarna, men bra jobbat ändå, hursomhelst. 1642 dör hans farsa, fullständigt bankrutt och med massiva skulder. Thomas sväljer illa, inser att det inte finns en snöbolls chans i helvetet att han kan betala alla fogdar, och sätter sig på första bästa båt över till Europa. 1651 är han tillbaka i Storbritannien sedan ett tag, och går ut i strid tillsammans med Karl II, son till Karl I (och ej att förväxla med Karl den välstekte, från tidigare avsnitt, som också var en Karl II), men som parlamentet inte vill veta av som kung. Thomas är dock stenhård rojalist och sluter upp under kungens fana. Kanske kan han också vinna ära och pengar nog att slippa de sura fogdarna, med lite tur. Förhoppningarna grusas dock kapitalt – han blir tillfångatagen vid slaget vid Worcester och kastas in i Towern. Hans ägor konfiskeras, och han blir av med sina manuskript (som han av någon anledning konkat runt på under striden). 1652 har han benådats. Här är det snabba vändningar. Kort därpå publicerar han boken om sitt magiska språk Logopandecteision (fängelsevistelser kan förvisso göra de flesta lite halvgalna), och strax därefter det enda som faktiskt gjorde någon som helst skillnad i den engelska 89 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 litteraturvärlden – hans översättning av Rabelais, som i motsats till diktsamlingen uppfattas som ”riktigt bra jobbat”. Någonstans efter 1653 är han tillbaka i Europa. Möjligen som ett villkor för hans frigivning från Towern, möjligen för att han helt enkelt gillade kontinentlivets nöjen bättre än Storbritanniens nöjen, vilka, då som nu, förblir att dricka te och att diskutera huruvida det kommer regna sex eller sju dagar nästa vecka. Men det är inte bara Storbritannien som plågas av regnmoln. Thomas gör det också. Hans sinnesfrid, åtminstone. Han stör sig nämligen ordentligt på att Kalle inte är kung än, rojalist som han är, och på att det fortfarande är dumrepublikanerna som bestämmer i London. ”Qahcq zah qi-ngh pihg’dixz!” jämrar han sig, dagarna i ända (en fras från Thomas påhittade språk som betyder, ungefärligen översatt: ”Dumstrutar! Nedrans dumstrutar!”). Ack, arme Thomas. Ska man summera hans liv så har det (minus litterära framgångar) inte varit en dans på rosor. Han har blivit bankrutt, han har slagits och förlorat, han har hamnat i finkan, och han har blivit av med alla sina prylar. Ack och ve! Ska turen aldrig vända? Finns det ingen rättvisa här i världen? Jo absolut, visst gör det, det. Thomas var som sagt rojalist. Scen: Thomas befinner sig någonstans i Europa. Han sitter och tar det lugnt med en kopp te, grunnar på vad han ska skriva härnäst, och nynnar lite förstrött på ”God Save the King”. En tjänare rusar in i rummet. ”Sir Thomas! Sir Thomas! Har du hört?” ”Vafalls? Hört vadå? Tala ur skägget, karl!” ”Karl II har återfått den brittiska tronen!” Thomas tror knappt sina öron. ”Haha!” säger han. ”Haha! Det här är ju fantastiska nyheter! Haha! Haha ha! Jag är så glad så jag vet inte vad jag ska 90 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ta mig till! Haha! Karl II, kung av riket! Haha! Äntligen! Som jag har väntat! Hahaha ha ha!” Thomas är nöjd. Ack så nöjd. Han skrattar och skrattar. Och skrattar och skrattar. Det verkar inte finnas någon hejd på skrattandet. Det går lite till överdrift. Tjänaren skrattar också, lite artigt, även om han inte alls finner det hela lika roande som Thomas gör. ”Hehe, skratta inte ihjäl dig nu”, säger han. Men Thomas lyssnar inte. Han har aldrig varit så glad. ”Ha ha ha ha!” skrattar han. ”Jag skrattar minsann hur mycket jag vill! Ha ha ha ha! Stoppa mig om du kan! Ha ha ha ha ha! BWAH HA HA HA!” Ett gott skratt förlänger livet? Sir Thomas, författaren som skrattade ihjäl sig, är av en helt annan uppfattning. James Betts Student och flickjägare (d. 1667 e.Kr.) James “tjejtjusaren” Betts var student vid Corpus Christi College i den brittiska universitetsstaden Cambridge. Och som alla manliga och heterosexuella studenter tyckte Betts att studierna var fullständigt sekundära i jämförelse med brudarna. Tyvärr för Betts (och för resten av de manliga och heterosexuella studenterna) var det väldigt få av dem på Corpus. Två, om man ska vara exakt. Den ena var läraren John Spencers fru. Den andra var hans dotter. Det här är vad folk i raggningsbranschen kallar för ”rätt dåliga odds”. Eller ”inget bra kan komma av det där, Bettsman – håll dig till krogskökorna och farmardöttrarna, som hyggligt folk”. 91 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Men alla presumtiva alfaraggare behöver sina utmaningar. Och James ”Don Juan” Betts var inget undantag. Elizabeth, Rektorns dotter, skulle bli hans – och så var det med det. Det är oklart hur processen att vinna Elizabeths hjärta gick till, men jag väljer att utgå från att uppvaktningsprocedurerna inte förändrats ett skvatt från den tiden tills nu, och att det således måste gått till på något av de här sätten: 1. Betts försöker sig på det gamla ”Pappa har pengar”-knepet, för att lura Elizabeth att han därav också har gott om stålar. ”Min farsa har det senaste Ferrari-ekipaget”, ljuger han. ”Like, seriously! Krävs fyra hästar för att dra den, top of the line verkligen! Du ska se den! Sviiiindyr.” 2. Betts försöker spela lite bad-boy. Med pipan i mungipan och solglasögon på nästippen går han fram till Elizabeth och säger; ”Tjeeenare bruden. Jag har inte borstat tänderna idag, så att du vet liksom. Alltså inte alls, inte en endaste tand. Det är så jag rullar, baby. ’Cause I’m baaaaad.” 3. Betts försöker påvisa för Elizabeth att han är populär bland det motsatta könet, så att hon ska förstå att hon alltså också borde tycka om honom. ”Jorå vettu, Tandlösa Jossan på bykrogen säger alltid att jag är en stilig karl. Och Syfilis-Sonja… låt oss bara säga att hon gärna skulle smitta mig också, om du förstår vad jag menar, hehe. Jorå, så det här kapet är nog inte på köttmarknaden för alltid inte, serru. Bäst att passa på.” 4. Betts ger sig på poesi. ”Din röst är som tusen spinnrockars ljuva musik, kära Bettan. Din beröring är som Digerdöden för min självbehärskning och dina ögon är lika djupa som avfallsbrunnarna i Kungens borggård” (Jag vet väl för fan inte hur man skrev raggningspoesi på 1600-talet heller, försök själv om du tror att det är så jävla enkelt). 92 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Hur Betts än gick till väga så ger hans försök i alla fall till slut frukt, och han och Elizabeth inleder ett hemligt förhållande med varandra. Det rullar på för Betts. Han är den coolaste killen i klassen och andra mäns avund, och han och Elizabeth har det riktigt trevligt tillsammans. Lite jobbigt att de måste smyga med deras känslor på grund av pappa Läraren tycker de dock att det är, men hey, ibland måste man göra uppoffringar, måste man inte? Love conquers all, och allt det där (”allt det där” = alla andra lögner din mamma och dåliga hollywoodromansfilmer lärde dig när du var liten). De ses så ofta de kan (och så ofta smygandet tillåter), och väljer att göra det i Elizabeths kammare. Eftersom att städa och bo drägligt ofta hamnar långt ner på den generelle manlige studentens ordningslista så får man förstå det valet av lokal. Det är också där de befinner sig dagen James Betts tar sitt sista andetag. Scen: Betts och Elizabeth sitter och myser i Elizabeths kammare. ”Nej det är du som är finast”, säger Elizabeth. ”Nej det är duuuu”, säger Betts. ”Hihi, nej duuuu är den finaste”, insisterar Elizabeth. Betts är brydd. Svetten börjar skina i pannan. Hur vinner man egentligen i det här läget? Kvinnor är knepiga varelser, och det är inte alltid det lättaste att veta vad de vill höra. ”Jag tycker att vi båda är lika fina”, säger han till slut, lite diplomatiskt, och hoppas på det bästa. ”Hihi, vi säger väl så då”, säger Elizabeth. Betts pustar ut. Han känner sig säker, åtminstone för stunden. Men precis som lördagskvällar eller bacon så är det inget som varar för evigt, hur gärna man än vill det. ”Vad var det där?” säger Elizabeth. Hon ser sig omkring. 93 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 ”Vadå?” säger Betts. ”Shhh! Jag tyckte jag hörde något.” Mycket riktigt. Röster och fotsteg hörs från utanför Elizabeths kammare. Det är hennes far som är på väg! Nu är goda råd dyra om de inte vill bli påkomna. ”In här! In här!” säger Elizabeth, och föser in stackars Betts i ett skåp så att han kan gömma sig. Hade man inte vetat att de var brittiska 1600talsstudenter hade man kunnat tro att de var med i nån Galenskaparna-sketch, så heltokigt klyschigt dråpligt är det. Betts hjärta bankar när han sätter sig ner inne i skåpet. Utanför hör han hur Elizabeth och hennes far står och småpratar. Svetten lyser i pannan och hjärtat bankar. Ska han klara sig? Blir de påkomna är det ajöss med studierna. Efter ett tag hör han Elizabeth och farsgubben lämna kammaren bakom sig. ”Smart”, tänker Betts, som förstår att Elizabeth precis fixat ett ypperligt tillfälle för honom att fly. Han tackar gudarna för att han fått en sån fin och begåvad käresta, och öppnar försiktigt dörren. Stryk det där sista förresten. Dörren går inte alls upp. Blodet fryser i Betts ådror. Han bultar och bankar, sliter och slänger, men det är till ingen nytta. Skåpet går inte att öppna från insidan, hur mycket han än försöker. ”Andas nu, Bettsie boy, andas”, säger han. ”Hon är snart tillbaka.” Och han har rätt, vår käre Betts – Elizabeth kommer mycket väl tillbaka. Tyvärr är det dock en god stund senare. Och tyvärr är det ett bra tag efter allt syre försvunnit ur den lufttäta dödsfällan som blev James Betts sista plats i jordelivet. 94 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Man kan inte annat än tycka synd om Betts. Lustan är en svårdräpt drake. Men han kan åtminstone trösta sig med att han knappast är den förste mannen i världen (och långt ifrån den siste, är jag rädd) som gjort saker som övergår allmänvettet bara för att få pussas med tjejer man tycker om (män; ni vet vad jag pratar om, tjejer; man gör typ vadsomhelst, det är ofta helt sanslöst). Även om det så klart är svårt att veta just hur mycket tröst det är, för, ja, jag menar, ja, han dog ju av det. Eftermäle: Betts död tog hårt på Elizabeth, så hårt att hon på sant Romeo & Julia-manér inte orkade leva längre. Hon hoppade från taket, och sägs nu spöka på Cambridge om julaftonskvällarna tillsammans med likaledes döde pojkvännen. How’s that for a happy ending? Molière Skådespelare och arbetsnarkoman (1622 – 1673 e.Kr.) Molière (eller Jean-Baptiste Poquelin, som han egentligen hette) var en fransk skådespelare och dramatiker, och räknas som en av tidernas största komikskrivare. Livet börjar bra för Jean-Baptiste. Hans föräldrar är franska högdjur: mamma Marie kommer från en rik och förnäm familj, och farsan Jean jobbar åt kungen som inredningsansvarig. Han umgås i de finaste kretsarna, går i de finaste skolorna, chillar med de coolaste killarna, flörtar med de populäraste flickorna, och lever så franskt man möjligen kan föreställa sig40. 40 Jag har inga belägg för det här påståendet. För att leva så franskt som möjligt måste man först och främst uppfylla följande kriterier: 1) Ha ett arbete på den nationella franska vitflaggsfabriken, 2) Vägra överleva på något annat än vin, sniglar, grodlår, croissanter, ost och baguetter, 3) Totalvägra att prata engelska, oavsett hur många revolvrar man har mot huvudet, 4) Hata ”le stupíd amäricäns”, 5) Kedjeröka tusen cigaretter per dag, och klä sig i basker och halsduk. 95 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Men så en dag beslutar han sig för att bli skådespelare, och är plötsligt inte lika cool längre. Någon höjer på ögonbrynet. ”Vadå? Det är väl jättecoolt att vara skådespelare? Johnny Depp och Robert Downey JR och dom där är ju bland dom fränaste personerna som finns!” Stilla i bussen! Det var andra bud förr, och det här var förr. Skådespelaryrket är omåttligt skämmigt på den här tiden, ungefär som det i våra dagar är pinsamt att säga att man till exempel jobbar på SJ eller är kär i någon i ”My little pony”. ”Jaha, då förstår jag. Sorry. Fortsätt.” Jean-Baptiste slår sig i lag med en bekant, Madeleine, och de bildar en teatertrupp. Två år senare är de bankrutta och har dragit på sig hiskeliga skulder. Jean-Baptiste, stackars fan, är ansvarig för gruppen och slängs därför in i finkan. Han blir kvar där i nitton år innan han med hjälp av en geologhammare och en affisch på Rita Hayworth till slut lyckas ta sig ner i ett avloppsrör och rymma. Nejdå. Någon betalar hans skulder och han blir utsläppt dagen därpå. Efter sin tid som kåkfarare tar Jean-Baptiste scennamnet ”Molière”, möjligen för att bespara sin far skammen av att ha en skådespelare i familjen. Föräldrar till Kristen Stewart och Rob Schneider stirrar bara blankt ut i luften när de läser den meningen, och önskar att deras egna ungar haft samma vett. Efter konkursen och fängelsevistelsen slår sig Molière och Madeleine ihop med annan kringresande teatergrupp, och håller ihop med dem i drygt ett årtionde innan Molière, på nytt, skapar en egen trupp. Den här får betydligt större framgångar, och lyckas till och med imponera på hertig Filip av Orléans, som snabbt ger gruppen sitt stöd. Detta är goda nyheter för skådespelarna, då hertig Filip råkar vara bror till Frankrikes kung, Ludvig 96 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 XIV, bättre känd som ”Solkungen” (”Solkungen” gillar skådespelare och musiker och grejer, som vi ska få fler bevis på i nästa kapitel). En vacker dag får de uppträda för kungen, som blir mäkta förtjust. Strax delar de en egen teater tillsammans en annan teatergrupp, och framtidsutsikterna är plötsligt så ljusa att de nästan behöver solglasögon för att inte bli blinda. Molière skriver en helvetes massa komedier och satirer under den här tiden (bland annat ”Den inbillade sjuke”), vilka får lika mycket beröm som kritik. Han driver med allt möjligt, men är noga med att aldrig kritisera monarkin (man ska inte bita den hand som föder en, osv.). Det visar sig vara ett smart drag, och han får snart kungens officiella stöd och beskydd. Väldans skönt, tycker Molière, eftersom det är många andra parisare som inte alls uppskattar hans humor41. Trots att han tillhör den parisiska eliten så lägger Molière inte skådespelaryrket åt sidan för att fokusera på sina skrifter. Här kommer en beskrivning från när han framför ”Den inbillade sjuke” – en pjäs som handlar om en hypokondriker som vill gifta bort sin dotter med en läkare (eftersom det i längden blir ganska dyrt att tro att man är sjuk hela tiden; eftersom medicin tyvärr kostar pengar): Molière står på scen, framför en himla massa folk. Han spelar huvudkaraktären, Argan, som i sedvanlig ordning inbillat sig att han är sjuk. ”Huvva, vad sjuk jag är”, beklagar han sig. ”Host, host, host.” 41 Som när han i pjäsen ”Kvinnoskolan” driver med bildningsnivån på döttrarna i välbärgade familjer. Istället för att ta åt sig och kanske tänka; ”Hmm, ja, vi borde kanske börja skicka flickorna till skolor också”, så reagerar istället de franska pamparna med ett mer eller mindre enhälligt: ”Håll käften, din dummer! Det här är 1600-talet, för helvette!” 97 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Publiken fnissar. ”Ja han är allt bra rolig, den där Argan”, tänker en generell fransman, som vi kan kalla Jean-Erell, och skrockar glatt. ”Se så han hostar och har sig. Vilken inlevelse! Molière är ett sant geni.” Pjäsen rullar vidare, och Molière, i rollen som Argan, kommer på snilleblixten att han kanske skulle ta och bli doktor själv – då har han ju en ständig tillgång till doktorsutlåtanden! Ett sant genidrag, konstaterar han, och publiken skrattar. Pjäsen fortsätter, och Molière ska nu svära doktorseden. Den generelle fransosen, Jean-Erell, är väldigt road. ”Há há há!” skrattar han. ”Inte ens nu när han ska få doktorshatten kan han sluta hosta! Snacka om att gå in i rollen! Och nu ramlar han ihop på golvet också! Strålande! Makalöst! Vilken inlevelse!” Ingalunda någon inlevelse. Molière är faktiskt svinsjuk när han står där på scenen, och bärs efter kollapsen hem i svåra plågor. Han dör bara någon timme senare, 51 år gammal. Och så lyder alltså historien om Molière, mannen som blev så sjuk så att han dog när han spelade en man som inbillat sig att han var så sjuk så att han skulle dö. Jean-Baptiste Lully Tonsättare och pinnstampare (1632 – 1687 e.Kr.) Det är festival i Florens. Ofantligt trevligt, tycker fjortonårige Jean-Baptiste (Giovanni Battista, som han hette då), och ställer sig på gatan och clownar sig och spelar violin och dansar och håller på. Roger de Lorraine, son till en fransk hertig, får syn på honom och tycker att ”Haha, ja han verkar ju himla rolig den där”. Roger är på väg tillbaka till Frankrike och är i behov av en 98 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 trevlig italienare som kan snacka italienska med hans fränka Anne-Marie, och tycker att Jean-Baptiste är som klippt och skuren för jobbet. Jean-Baptiste instämmer. Att hänga med tonåriga franska adelsdamer låter betydligt intressantare för gossar i hans ålder än… ja, förmodligen vadsomhelst som fjortonårige Jean-Baptiste kan komma att tänka på42. Så blir det. Tillsammans med Roger beger han sig av till Paris, där han inträder i Anne-Maries tjänst som kammargosse. Guld och gröna skogar! Den ljusnande framtid är vår! Och mjo, Jean-Baptiste har det bra. När han inte pratar italienska med Anne-Marie eller hjälper till med andra sysslor så utvecklar han sina musikaliska förmågor, och blir snart mäkta beundrad för sin talang. 1653, knappa sju år efter att han stod och fånade sig på de florentinska gatorna, så är det dags för ytterligare en fransk högboren att få upp ögonen för den unge italienaren. Och den här gången är det ingen mindre än Ludvig XIV, ”Solkungen”, den franske monarken (ja, precis, han från förra kapitlet). Hur imponerad Ludde blev av J-B? Så pass imponerad att vår italienske spelevink bara en månad senare kunde titulera sig ”kunglig kompositör av instrumental musik” (Ludvig var väldigt imponerad, det vill säga). 1661 blir Jean-Baptiste kunglig musikmästare (”Surintendant de la musique de la chambre du roi”, för den franskspråkige). Vid det här laget är han ett stort namn vid hovet, med en hel drös baletter och grejer under bältet. Samma år påbörjar han också ett samarbete med Moliére (ja, precis, han från förra kapitlet). Som vi kan se går det alltså fantastiskt bra för Jean-Baptiste just nu. Men som vi också har sett i den här boken så kan vi förvänta oss en vändning, förr eller senare. 42 Förutom kanske lasersvärd, men det här var långt innan Star Wars blev populärt. 99 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Förr eller senare: Året är 1687. Ludvig XIV har opererats på grund av obehagligheter i rumptrakten, och har nu tillfrisknat. ”Glädjande, och något som måste firas!” tycker Jean-Baptiste, som nu inte är fullt lika populär hos Solkungen som han en gång var, och behöver fjäska lite. Han beslutar sig för att framföra sitt praktverk Te Deum, till kungens ära. Och det går som det går. På den här tiden stod dirigenterna inte och vevade med pinnar som om de fäktades med svärmar av osynliga flugor när de dirigerade. Istället hade de en lång spetsig stav som de slog i golvet i takt till rytmen, så att musikerna skulle kunna hänga med i svängarna. Barockt, jag vet, men så var det. Jean-Baptiste bankar och har sig. Bank, bank, bank. Det rullar på. Han har gjort det här förr, och efter ett tag svävar tankarna iväg. Kanske distraheras han av frustrationen över att Hans Majestät inte är där och lyssnar på honom. Kanske funderar han på om han slog av spisen innan han gick hemifrån eller inte. Distraherad är han i vilket fall, för plötsligt så slår han fel. Ack så fel. Han slår staven rakt ner i foten. ”AAAAAJ! VA TE FAIRE ENCULER PAR UN OURS VAD ONT DET GÖR! AJ SOM FAN!” – eller något i den stilen, skriker han. Han bärs ut därifrån. Läkarna konstaterar snart att; ”Mnjä du, det här var inget vidare va. Vi måste nog kapa lite, annars får du kallbrand och dör.” Men Jean-Baptiste vägrar. Det är knappast särskilt kul att amputera sig, och än mindre så för någon vars dans-moves är så legendariska vid det franska hovet som Jean-Baptistes. ”Lämna mig i fred, era knölrövar!” väser han. ”Det är bara en skråma! Det går över!” Med tanke på den här bokens tema tror jag inte att jag behöver förtydliga om det gjorde det eller inte. 100 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Henry Hall Fyrvaktare och krutgubbe (1661 – 1755 e.Kr.) År 1755 levde en man vid namn Henry Hall. Henry var 94 år gammal. Brukligt i den åldern är ju att dö av, ja, just ålder, men så rullar inte vår gode Henry. Han är av betydligt tuffare virke. Hade han levt i modern tid hade han sannolikt varit hårdrockare. Troligen hade han varit på alla Manowars konserter. När han inte hårdtränade inför VM i ålder sysselsatte Henry sig som fyrvaktare, något hans släkt i övrigt skulle fortsätta med i hundrafemtio år till efter hans död. ”Vakta en fyr? Hur kul kan det vara?” frågar man sig. Och mnja, oftast är det nog inte särskilt händelserikt. Jag föreställer mig att man nog mest röker pipa och läser gamla tidningar. Skepparkrans är också brukligt, samt en kärlek till whiskey och havet som konkurrerar med en moders kärlek till sina barn, eller med Michael Bays dito till explosioner. Oftast var nog Henrys arbete inte särskilt händelserikt. Oftast. Men ibland händer så klart saker som står ut från den vanliga dagsförordningen – saker som ska innebära att man blir omnämnd i en e-bok, mer än tvåhundrafemtio år senare. För Henry Hall var den dagen den 3:e december 1755, då fyrtornet Rudyard’s Lighthouse började brinna. Scen: Henry konstaterar riktigt och korrekt att en gnista från en lampa har satt taket i brand. Med hjälp av sina två medarbetare försöker han stoppa elden (vi kan kalla dem för Reginald Farnsworth och Nigel Humphreybottom, för ja, let’s face it: det här var England i mitten av 1700-talet, så de hette förmodligen så). Reginald: Bloody blimey bollocks vad det brinner. 101 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Nigel: Myes, quite so, quite so. Vi kanske borde retirera? Henry: Bugger that! Mer vatten! Eld stoppar inte Henry Hall! De tvingas dock dra sig tillbaka, då elden visar sig övermäktig. Efter ett tag har fyren brunnit ner, och de tre herrarna finner sig strandsatta tills de räddas dagen därpå. Jag anar, men kan inte bevisa, att de spenderade tiden med att diskutera vädret, byta recept på te med varandra, samt med att debattera huruvida cricket eller tennis är den sanna gentlemannasporten. Henry blev undersökt av läkaren Dr. Spry efter incidenten, vilken rapporterade att Henry var ”vid god hälsa och extremt aktiv för någon i den åldern”. Ett gott betyg, i synnerhet med tanke på att Henry dog bara någon dag senare. Så vad hände? Vad missade min kortfattade scen i fyrtornet? Dr. Spry obducerade Henry efter dennes död. Jag upprepar igen att Henry ”krutgubben” Hall var 94 när han dog – och eftersom hyggligt folk i den åldern oftast dör för att det är dags så är det vanligen inte brukligt med obduktion. Men icke så med Henry Hall. Henry hade nämligen sagt något till Dr. Spry innan han dog som läkaren tyckte lät märkligt; något som gnagde honom till den milda grad att han efter Henrys död tänkte; ”Rats and bollocks! Jag tar väl och obducerar honom då, så får vi se hur det låg till med det där.” Så vad hade då Henry sagt som väckt doktorns nyfikenhet? Han hade sagt (förmodligen när undersökningen var slut och helt i förbifarten, mer som en spontan eftertanke): ”Jo, förresten… det rann ner lite smältande bly i halsen på mig när jag höll på att släcka elden, som jag råkade svälja. Hörs!” Så Dr. Spry obducerar då alltså Henry, och finner – mycket riktigt – 200 gram bly som letat sig ner i hans magsäck. Jag vill titulera ganska många dödsfall i den här boken som ”hårdrockiga sätt att dö på”, men frågan är om inte den man som vid 94 års ålder väljer att spotta alla förväntningar i ansiktet 102 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 genom att svälja smältande glödhett bly (bly smälter f.ö. först vid 328 celcius), och sedan uppträder vid god vigör dagen efteråt, kanske tar hem guldbucklan. Vissa skulle kanske hävda att det är mer hårdrock att dö av att Djinghis Khan häller silver i ögonen på en, eller genom att bli mördad av sin egen, blodsuktande tron. Till er kan jag bara säga att ni förflyttar er utomhus medelst cykel. Henry är som skapt för en hårdrocksdänga. Tillåt mig demonstrera: A CENTURY OF THIRST (THE HENRY DRANK, AND HE DRANK BALLAD OF HENRY HALL) DEEP, FROM WHAT THE FIRES LIGHTHOUSE-KEEPER HENRY THREW HALL HAD A THIRST THAT AND THAT WAS WHEN HE FELT IT; WOULDN’T DIE THAT WAS WHEN HE KNEW: ONLY WATER, WINE – HE TRIED IT ALL, THIS WILL DO! BUT HIS THROAT WAS E’ER DRY DRINK, DRINK, DRINK – DRINK THEN CAME A ROARING FIRE, AND DEEP FROM MOLTEN LEAD! DRINK, HE SAW THE LIGHTHOUSE BURN DRINK, DRINK – DRINK UNTIL THE FLAMES GREW EVER HIGHER, YOU’RE DEAD! AND HE KNEW HIS LUCK WOULD YES THAT WAS WHEN WE KNEW, TURN HENRY HALL HAD FINALLY CINDERS FELL, AND EMBERS TOO, FOUND HIS ILL-SOUGHT BREW! A TASTE OF SOMETHING NEW Dödsorsaken fastställs till blyförgiftning (blyklumpen, med en vikt på cirka 200 gram, finns i övrigt för allmän beskådan på Skottlands nationalmuseum, om man skulle ha vägarna förbi). En fascinerande livshistoria, och som alla goda sådana också en som väcker frågor. Hur gammal hade Henry blivit om han inte dött hårdrocksdöden? Hundra? Tvåhundra? Räcker ens det? Hur gick det för Reginald Farnsworth och Nigel 103 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Humphreybottom? Och vilken är egentligen den sanna gentlemannasporten – cricket eller tennis? Hur det gick för Reginald och Nigel kan jag inte svara på, men jag kan slänga iväg en kvalificerad gissning – rimligen spenderade de resten av sina dagar med att skryta om att de jobbat med Henry jävla Hall – 94-åringen som drack ihjäl sig på flytande bly. Det är i alla fall vad jag hade gjort. Andra fyrrelaterade dödsfall: Fyrkonstruktören Henry Winstanley, som var så övertygad om sina fyrars förträfflighet att han ville vara inuti i en under ”den största stormen någonsin”. I november 1703 får Henry som han vill, och det gick som man kan föreställa sig. Maria Coventry Societetsdam och sminkentusiast (1733 -1760 e.Kr.) Det har som vi märkt inte varit särskilt många kapitel om kvinnor i den här boken. Uppmärksamma läsare har också noterat att Maria Coventry till och med verkar vara den första. Ett gott betyg till kvinnor från förr, då den här boken (som vi också har märkt) närmast uteslutande handlar om våghalsar, dumskallar, klantarslen, olyckskorpar och fullblodsidioter. Inga som Darwin hade varit så där jättestolt över, direkt. Men jag är ledsen, tjejer, ni klarar er inte. Det är nära, ack så nära, men som skidlegendaren och alfadalmasen Gunde Svan en gång så fint uttryckte det hela: ”Nära skjuter ingen hare.” 104 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Och, tyvärr igen, tjejer, så ska Maria Coventry dessvärre också visa sig vara en av de som är absolut sämst i hela den här boken också43. Vi tar det från början. Maria föddes i England som Maria Gunning, i en halvfattig familj. Tydligen hade de det så illa ställt att Marias mor fick henne och systern Elizabeth att ta skådespelarlektioner i unga år för att dra in lite extra stålar till familjekassan. Väl värt att notera (och som vi gick in på i avsnittet om Moliére) så var det här långt ifrån ett hedersamt yrke på den tiden. I synnerhet när många av de kvinnliga skådespelarna dessutom extraknäckte som ”pusstjejer”, för att uttrycka det barnvänligt, åt kramsjuka förmögna män som ville sprätta pengar. I oktober 1748 ska systrarna på bal. Men ack och ve, de har inga fina kläder. Hur ska det här gå? En av cheferna på en lokal teater ställer upp, och förser systrarna med kostymer från pjäserna ”Macbeth” och ”Romeo och Julia”. Fröknarnas baldebut blir lyckad – så lyckad att de fortsätter bli bjudna på baler, och snart blir kända London och riket runt som stora skönheter. Jag tänkte nämna något nutida exempel på folk som också är kända bara för att de är snygga, men tänkte att jag istället skulle ta tillfället i akt och vara lite samhällskritisk, så; slå på TV:n, där kryllar det av dem. I december 1750 är systrarna vid det brittiska hovet. Där får de träffa ingen mindre än den dåvarande kungen, George II (som likt Elvis och Edmund Järnsida dog på toaletten, men ändå inte får vara med i den här boken). Maria gör vid det här tillfället bort sig alldeles ordentligt, när hon säger till George att den tillställning hon helst skulle vilja besöka är en ”kunglig begravning.” De flesta håller med om att ”så kan man ju inte säga”, men George tycker lyckligen bara att fröken Maria är rolig. 43 Jag övervägde att ta med franska hovdamen Diane de Poitiers i den här boken, som ryktesvis dog på grund av hennes något osunda vana att dricka guld, men det var nog kanske bäst att jag inte gjorde det, ändå. 105 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 1752 är Maria en gift kvinna. Hon har slagit sig i lag med George William Coventry, earlen av Coventry, och kan numera titulera sig som ”grevinnan Coventry”. Bra jobbat för en tjej som fick försörja sig som skådespelare för att klara uppehället bara några år tidigare, helt klart. Smekmånaden blir lite runtflackande i Europa, Paris i synnerhet. Kul för Maria, kan man tro, men då tror man fel. Att societetsdamer gillar Paris och det parisiska är en uråldrig stereotyp, lite som att män älskar kött och att Kanye West älskar Kanye West, men så är inte fallet för vår kära Maria, som vantrivs fruktansvärt. Att hon inte kan franska (och alltså har lite svårt att kommunicera) är en av anledningarna, men den sista droppen som får bägaren att rinna över är att maken George prompt vägrar låta henne använda det röda pudret som alla franska högdjursdamer (de coola tjejerna, alltså) har när de sminkar sig. ”Dumma dig, George!” – ungefärligt citat av Maria. Men Maria låter sig inte tyglas för alltid. För stunden, kanske, men inte för alltid. Så hon fortsätter sminka sig. Vad annat kan hon göra? Hon är en populär societetsdam, en av samtidens stora skönheter, och vill givetvis fortsätta med det. Och på den här tiden var blek hy och rosiga kinder det allra piffigaste utseendet man kunde ha som ung dam. Och är man inte en vampyr som glömmer torka sig när man käkat så är smink den i särklass snabbaste genvägen till just ett sånt ansikte. Nackdelen med smink under den här epoken är dock att det innehåller hiskeliga mängder bly. Det blir en ond cirkel för stackars Maria, denna fåfängans slav som hon är. Hon får nämligen utslag och sår av sminket. Så vad gör hon då för att dölja utslagen, undrar ni? Eller gör ni verkligen det? Svaret är ju givet – självfallet tar Maria på sig ännu mer smink. Hallå, liksom. Och så fortsätter det. Tills hon får blyförgiftning. Och dör. 106 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Så hur summerar man då Maria? Ska man kalla henne för ytterligare en i mängden bland sminkindustrins offer – ett offer av sin tid och dess livsfarliga skönhetsideal? Ska man kalla henne för Sankta Maria, martyren av Max Factor, skyddshelgon av Maybelline? Ska man kanske bara säga att hon får skylla sig själv som sätter skönhet och fåfänga framför fysisk hälsa, och så går det? Jag vet inte. Det enda jag vet är att det fem år tidigare fanns en annan engelsman som också dog av blyförgiftning, och det på ett betydligt häftigare sätt. Ni vet vem jag pratar om. Henry ”jävla” Hall - 94-åringen som drack ihjäl sig på flytande bly. Honom var det fason på. Sado av Korea Kronprins och praktarsle (1735 – 1762 e.Kr.) Det här är berättelsen om kronprins Sado, en man med lika mycket klass som en kommunistisk drömstat. Sado var andre son till kung Yeongjo av Joseondynastin, en ätt som härskade över nuvarande Korea från 1392 fram tills 1910 då landet annekterades av japanerna. Sado var kronprins sedan födsel (den äldre brodern avled 1728), men dog innan han hann axla faderns mantel. Tur, får man tycka, då Sado enligt historikerna hade en personlighet som bara en knytnäve hade älskat. Hårda ord? Ingalunda. När han inte mördade folk till höger och vänster tyckte han också om att vara köttslig med hovdamer som inte ville vara köttslig med honom. Koreanska krönikor säger att han led av grava mentalsjukdomar, och att de här handlingarna var resultatet av dessa. Överflödig information kan jag tycka, då psykiskt friska personer varken mördar eller våldtar folk, men, eh. 107 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Som man kan förstå var Sado inte särskilt populär, varken bland folket eller bland sin familj. Men av någon anledning tolererades han ända fram till 1762. Kanske trodde de att han skulle skärpa till sig. Kanske tänkte de att den psykiska ohälsan skulle försvinna med lite tur. Kanske var det, då som nu, inte särskilt poppis för en farsa att döma sin unge (hur sämst han än är) till döden. Vilka anledningar de än hade stod de i alla fall ut med honom i 27 år, tills kung Yeongjo till slut proklamerade vad alla andra förmodligen tänkt betydligt länge: att nu får det fan vara nog. En stor kista bärs in i tronsalen (eller var straffet för Sados brott nu förkunnades), ner i vilken Sado bestämt men vänligt ombeds förpassa sig. Kistan var av den modell som koreanerna använde för att förvara ris i, men huruvida den var fylld (och Sado i så fall hade både liggunderlag och matsäck i ett) framkommer inte. Lika bra kanske, då jag hade ett skämt om asiater, ris, och stereotyper på lager, men samtidigt känner att det finns någon slags gräns om när man kan/bör skämta (det är kanske inte så smakfullt att skoja när man pratar om serievåldtäktsmannamördargalningar, menar jag). Sado klättrar i vilket fall ner i kistan, som sedan förseglas. Och där får han ligga tills han dör. I vilket fall; rätt åt honom. Trivia: En snabb googling visar att Sado betyder något i stil med ”den som gör som han vill”. Det är alltså inte en förkortning för ”sadomasochistiskt kräk”, som man kanske misstänkte. 108 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Johann Schobert Kompositör och svampplockare (d. 1767 e.Kr.) Året är 1767. Österrikaren och kompositören Johann Schobert (ej att förväxla med lika österrikiske och kompositörige Schubert) är ute i de parisiska skogarna och plockar svamp med sin familj. De har det gemytligt och trevligt, och bestämmer sig när de är klara för att satsa på en riktig brakmåltid. De går in på en lokal restaurang och ber att få svamparna tillagade. ”Non, non, non!” säger krögaren. Jag föreställer mig att han har kockhatt, imponerande snirklig mustasch, och näsan i vädret. ”Det här kan du ju inte äta, monsieur Johann!” fortsätter han. ”Dom är ju giftiga! Toxique! Empoisonné!” Dumheter, tänker Schobert, och går vidare till nästa restaurang för ett andra utlåtande. ”God dag, herr kock”, säger Schobert när han kommer in. ”Jag är Johann Schobert, han som inspirerade Mozart, duvet, framstående musiker. Jag skulle vilja äta här, och tänkte att ni kanske skulle vilja tillreda dom här ytterst deliciösa svamparna åt mig och min kära familj här.” Kocken höjer på ögonbrynet, tittar på svamparna, tittar på Schobert, tittar på svamparna igen, och sedan på Schobert igen. ”Há há!” säger han. ”Mig lurar ni inte, monsieur Tjobärr! Dom här svamparna är ju giftiga, det vet ni väl? Toxique! Empoisonné! Ni försöker spela mig ett spratt? Men mig, un général français cuisinier, lurar ni inte första taget, monsieur! Há há!” ”Bomber och granater”, säger Schobert (eller hade sagt, om han vore kapten Haddock, i alla fall). ”Att det ska va så jävla svårt att få käka lite svamp! Ja, ja, jag får väl fixa dom själv då!” 109 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Sagt och gjort – familjen Schobert beger sig av hemåt igen, hungriga och jävliga. De sätter igång med storkok, och har snart varsin redig portion svampsoppa framför sig. ”Men Johann, liebling”, säger frun. ”Är du… är du verkligen säker på det här? Jag kanske bara är lite fördomsfull, men brukar inte kockar, och franska kockar i synnerhet, kunna det här med mat?” ”Psch, sjåpa er inte nu”, säger Schobert. Och hugger in. Fun fact #1: 2,5 personer dör i USA varje år av att äta förgiftade svampar. Det här är allvarliga saker och inget att skoja om. Fun fact #2: Samtida kompositören Anton Fils, som dog sju år innan Schobert, ska enligt en skröna ha dött på grund av sin (sisådär lagom märkliga) vana att äta spindlar. Så nej, när det kommer till vad folk är villiga att proppa i sig finns det uppenbarligen inga gränser överhuvudtaget. Det här kommer från en man som brukar ha äppelmos till stekta ägg, så jag vet vad jag pratar om. Andra kända svampätare: Mario, världens kändaste italienare och rörmokare. Till skillnad från Schobert gjorde Marios svampätande oftast bara att han sköt i höjden, eller så att han återuppstod från de döda när han dog, som någon slags italiensk Jesus. Mer eller mindre motsatsen till hur det gick för stackars Schobert, det vill säga. Andra kända frossare: Adolf Fredrik, Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung, som kommer härnäst. 110 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Adolf Fredrik Med Guds Nåde Sveriges, Götes och Vendes Konung (1751 – 1771 e.Kr.) Det är inte lätt att vara kung alla gånger, och inte heller alltid det roligaste. Det är dokument som ska skrivas, otympliga kläder som ska bäras, folk det ska fjäskas för, ränker som ska smidas, purkna republikaner man ska passa sig för, kronjuveler man ska hålla rätt på, hattar och mössor och ditten och datten. Det är helt enkelt inte särskilt kul alla gånger. Verkligheten är ingen Disneyfilm. Och Adolf Fredrik var inte den typ av regent som utnyttjade sin makt för att mörda akademiker i hopp om att deras spöken kunde lära honom odödlighetens alla hemligheter (”Som en härskare värdig sitt namn!” – Shi Huangdi). Han verkade helt enkelt inte gilla att vara kung något vidare, enligt historikerna. Men sedan så har han inte (och kanske just därför), beskrivits som någon vidare sådan heller. Härskandets börda kan ibland visa sig en tung sådan. Adolf Fredrik, åtminstone, förefaller ha känt just så. Så vad gjorde han istället? När han inte var upptagen med att försumma sina kungliga förpliktelser? Jo, bland annat så svarvade han snusdosor. Ah, vilken sorglös tillvaro. Vem av oss har inte mången gång önskat att vi hade så mycket fritid att vi kunde hänge oss åt denna ädla, närmast bortglömda, konstform? Hör hurraropen skalla: ”Se Adolf Fredrik! Se denne livsnjutare, denne vår bekymmerslöse furste! Sällan har hans like skådats! BUGEN ER; I PRODUKTIFVE DÅRAR HWILKA KRÄLEN I ERT ANLETES SWETT FÖR EDEREN BRÖDFÖDA! THIS IS THE LIFE!” Ni tycker er ana viss sarkasm? Att jag är lite hård mot denne livsglädjens konnässör? Jag ber om ursäkt, jag rycktes med. Det var inte illa menat, och jag önskar inte påhälsning av arga döda kungaandar för detta eventuella högmålsbrott. 111 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Jag är Majestätets ödmjuke och lojale tjänare, nu och till min (förhoppningsvis fullt normala och högst odramatiska) död. Ta i trä. Som framgår var Adolf Fredrik alltså inte så där jätteintresserad av att regera. Men kung var han, så det var bara att bita i det kanderade äpplet, ta den gyllene tjurstatyn i dess elfenbenshorn, och göra det bästa av situationen – att skaffa sig en aptit till livets goda, och det smörgåsbord av förströelser tillvaron som kung har att erbjuda. Att nära en hunger efter välmående; att skaffa sig andra och nya mål i livet– att göra muntra saker till sitt dagliga bröd; att se livet som den buffé av nöjsamma sysselsättningar det är, och frossa i dem! Att likt en bagare bliver vid sin spis, så finna sig vid sitt nya kall och andas djupt in av glädjeämnens os – var de än står att finna! … Med det vill jag ha sagt att Adolf Fredrik bokstavligt talat fick aptit på livets goda. Och åt ihjäl sig. ”Vad i?” utbrister de som inte kommer ihåg historielektionerna från mellanstadiet. ”Åt han ihjäl sig?” undrar de. ”Hur är det möjligt! Var det kvicksilver? Vare det? Vad är det med gamla envåldshärskare och att proppa i sig saker till höger och vänster egentligen?” Snabbtrivia: Brittkungen Henrik I (som inte fick vara med i den här boken) föråt sig tydligen på någon slags ål, och dog av sviterna. Så nej, det vettekatten vad det är med kungar och att äta saker som tar död på dem. Men något är det uppenbarligen. Så vad åt han? Vad bestod denna hemska kungamördare till måltid av? … Vad bestod den inte av? Jag citerar: ”Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin.” Alltså: hummer, böckling, rysk kaviar, rovor (som dessutom serverades tillsammans med kokt kött), samt ett fat med surkål. Och champagne. 112 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Det här var kanske en rätt normal måltid för sjuttonhundratalskungar, vad vet jag. Vad jag däremot vet är att efterrätten som han sedermera kastade sig över – likt de lejon som prydde hans vapensköld – inte var en normal måltid för en sjuttonhundratalskung. Eller ens någon annan människa på hela planeten heller, för den delen (hoppas jag). Nåväl. Till Adolf Fredriks försvar var det fettisdagen. Och var han nu fortfarande hungrig efter surkålen, hummern, böcklingen, champagnen, kaviaren och rovorna och allt det där så kunde han väl kanske få unna sig en semla. Kanske till och med två. Tre om det hade varit en ovanlig tung dag vid svarvstolen. Men ingalunda och under några som helst omständigheter kunde han ha unnat sig fjorton stycken. Nästa rätt på menyn blev, föga överraskande: slaganfall. ”Vittnen intygar att Adolf Fredrik var ”glad och nöjd” efter måltiden. Vid åttatiden på kvällen, då han satt vid spelbordet, fick han dock magkramp, lutade sig över bordet och klagade över yrsel. Därefter steg han upp, gick tio eller tolv steg och gled ned på en stol. Han knäppte upp västen och fick en varm servett över magen av drottning Lovisa Ulrika. Kungen kastade huvudet fram och tillbaka mot väggen och stolskarmen, grep tag i handlederna på två närvarande riksråd och avled.” Andra svenska kungamördare: Jacob Johan Anckarström, som 21 år senare räddade svensk heder genom att skjuta ihjäl Gustav III, Adolf Fredriks son. Som människa vill man nämligen inte gärna vara sämre än en klump deg. Så: Bakverk - Sverige: 1 – 1 Ert drag, bakverk. 113 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 James Otis Jr. Revolutionär och dödsönskare (1725 – 1783 e.Kr.) Från Sverige och över till staterna. Nu är det dags att berätta historien om James Otis Jr, som dog exakt som han ville. Väl värt att poängtera är att han inte ville dö i sömnen vid hög ålder eller med svärd i hand mot orcherna i Mordor för Midgårds frihet, som vanligt folk, utan på ett betydligt märkligare sätt (jag väljer att låtsas att det är vanligt att vilja dö i strid mot orcher). James var en advokat i Massachusetts, politisk aktivist, och ett av den amerikanska revolutionens tunga namn. Han skrev massa politiska skrifter, var typ först i världen med att yrka på rättigheter till afroamerikaner, och var en allmän hedersknyffel. Vill man bli en storslagen tänkare är det bra om man är duktig på ”utomlådestänkande”, som det heter på miserabelt dåligt översatt svenska. Och att tänka utanför ramarna är inte det lättaste alla gånger. Vi har alla våra tankemönster och rutiner, och fastnar gärna i dem. Då kan det ibland vara bra att ha lite hjälp på traven. Och James Otis hade hjälp. Han blev nämligen sinnessjuk under 1760-talet (helt klart trist i största allmänhet, men definitivt en bonus om man vill tänka lite annorlunda). Om det var tack vare vansinnet han kom på den här idén, det kan man bara gissa om. Men så här gick det i alla fall till: Scen: James, den skojaren, står och berättar en historia, lutad mot dörrposten och med käppen i handen. Det är ett fasligt oväder ute, så det är väl inte mer än passande. ”Jorå, så nu ska ni få höra”, börjar han. Åhörarna tittar på honom med förväntan i blicken. Väl medvetna om att han är halvgalen förväntar de sig helt 114 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 säkert att få höra något riktigt intressant. Galenpannor har alltid de bästa berättelserna. ”Få höra vadå? Vad har du nu på lager?” frågar någon. ”Hehe, jo det ska jag berätta”, säger James. ”Det är faktiskt så här, att–” Det smäller till i hela huset. Väggarna skakar och stearinljusen fladdrar. Blixten har slagit ner! Den letar sig ner genom skorstenen och tar sig vidare genom taksparren. Och vidare genom en av bjälkarna. Och vidare ner genom dörrposten. Som James Otis står lutad mot. Han faller död ner. James Otis Jr var som sagt en galenpanna. Och galenpannor kläcker givetvis ur sig en hel del saker44. James Otis Jr, den politiske aktivisten och advokaten från Massachusetts, hade bland annat kläckt ur sig, tydligen upprepade gånger, att han ville dö genom att bli träffad av blixten45. ”What the hell? Hade han sagt det? Och det blev han?” Ja. Tydligen. Grattis, eller vad man ska säga. 44 Exempel: ”Det här blir en kanonrulle! Nu kör vi!” – mannen som tyckte att boken ”Mangeln”, alltså en bok om en mangel som är besatt av en demon, skulle filmatiseras. 45 Gud gillar ju tydligen USA sägs det, och James var ju en viktig faktor för grundandet av, ja, just USA. Så kanske var det en gentjänst som tack för hjälpen? 115 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Clement Vallandigham Advokat och demonstrationsproffs (1820 – 1871 e.Kr.) Amerikanska inbördeskriget rasar på. Det där kriget med Norr mot Syd, och där de sistnämnda tyckte att ”jamen det här med slaveri, det låter väl trevligt?”. Abraham Lincoln och grejer. Clement är i vilket fall djupt involverad i konflikten. Och dessutom hatar han krig. ”Ja men det är väl bra”, tänker man kanske, tills man får höra att han var ledare för ”Kopparhuvudena”46 som de kallades; en grupp som inte alls var särskilt bra, utan tyckte att ”det här med slaveri kan man gott ta och fortsätta med.” Clement var alltså ingen trevlig tjomme, så mycket är konstaterat. Och i och med att han sedermera blev arresterad för sina åsikter kan man ana att myndigheterna inte heller tyckte att han var särskilt mycket att hänga i julgranen (surprise, surprise). President Lincoln var däremot en betydligt trevligare snubbe. Så istället för att, jag vet inte, rulla in stackars Clement i en matta och stampa ihjäl honom, eller att dränka honom i vin, så beordrade Lincoln istället att han skulle deporteras från USA och in till Sydstaterna (”Om han nu gillar dom så jävla mycket” – ungefärligt citat, Abraham Lincoln). Clement trivs dock inte alls i Sydstaterna, och tar sig vidare till Kanada istället. Väl där ställer han i sin frånvaro upp som kandidat till guvernörsvalet i Ohio (där han och Kopparhuvudena kommer ifrån, och där han är väldigt populär). Demokraterna (för vilka han ställer upp), röstar fram honom som deras huvudkandidat – men han förlorar dock själva valet, när det kommer till valdagen. 46 Efter huggormen, inte den halvlöjliga Batmanskurken. 116 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Året därpå återvänder han till Ohio i smyg. Lincoln får nys om det, men skiter i det – han är ju fullt upptagen med att vara president, så det är förståeligt. Clement fortsätter i vilket fall att vara politisk aktiv och att uttrycka sitt hat gentemot afro-amerikanernas frihet, och beslutar sig i samma veva för att fortsätta med det hann höll på med tidigare i livet – de vill säga att vara advokat47. Advokat, alltså. Och här följer skildringen av hans kändaste fall: Scen: Clement håller på och advokatar sig för fullt. Han har ett knepigt fall; han försvarar en snubbe som har skjutit en annan snubbe i ett krogbråk på ett hotell i Ohio. Men han tror att han nog kan få honom friad; han har en teori som med lite tur kan övertyga juryn om att den döde i själva verket skjutit sig själv. Resten av försvarsadvokaterna är skeptiska, men Clement står fast vid sin idé. ”Jo, men det gick till så här förstår ni”, säger han, och plockar på sig en pistol. Han lägger den i fickan och skådespelar hur allt kan ha gått till, förhoppningsvis kompletterat med arga 1800-talssvordomar och pang-pang-ljud. Han reser sig från sittande position, drar pickadollen… och råkar skjuta sig själv i magen. Inget ont som inte för något gott med sig: Clement dog av sviterna, och juryn blev helsålda på idén att det måste varit på det viset det gick till. Clements klient blir oskyldigförklarad, friad, och får kila hem (vi får hoppas att han var oskyldig i alla fall; annars var det ju inget vidare). Så lyder berättelsen om Clement Vallandigham - advokaten som råkade skjuta sig själv i magen när han skulle demonstrera hur man låtsas skjuta sig själv i magen. 47 Clement gillade förmodligen fördomar, så här får du, Clement: ”Advokater är skrupelfria lögnare.” Det är inte lika kul när det riktas mot en själv, inte är det va? Va va va? 117 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Rasputin Mystiker och närmast osårbar (1869 – 1916 e.Kr.) Om jag skrev ner varenda film, sång, teaterpjäs, datorspel eller tv-program som hänvisat/nämnt/gestaltat ”den galne munken” skulle den här boken gissningsvis bli dubbelt så tjock. Så vi skippar det. Ingen vill läsa en telefonkatalog. Rasputin (Grigorij Jefimovitj Rasputin) föddes 1869 i den sibiriska byn Pokrovskoje. Han har kallats helbrägdagörare, mystiker, djävul, helgon, spion, och gick från att vara en enkel bondeson till att bli en av de mest inflytelserika och mytomspunna personerna i rysk historia. Just därför är det viktigt att tänka på att eftersom han är så känd som han är, det är så pass länge sedan, och propaganda, smutskastning, glorifiering och mystifiering inte är något nytt påfund, så är det svårt att veta hur mycket om Rasputin som är sanning, dikt, eller förbannad lögn. Men vi kör på ändå. Det här är ju en bok om skrönor, som sagt. Rasputin är en karismatisk person, och har åren efter 1900-talets början fått rykte om sig som en storslagen man med alla möjliga märkliga krafter. År 1907 blir han ombedd att komma till tsarparets hjälp (poppis som han är) för att hjälpa tronarvingen Aleksej som gjort illa sig (Aleksej har ärvt blödarsjukan från mamma Alexandras sida; ett tillstånd som gör så att blodet inte koagulerar när man blöder). Rasputin lyckas dämpa Aleksejs blödningar, och pojken börjar genast återhämta sig. Tsarparet blir givetvis imponerande, och bestämmer sig för att Rasputin måste vara en skön typ. Han blir snabbt en favorit vid det ryska hovet, och en av tsarinnan Alexandras närmsta anförtrogna och rådgivare. 1912 har Aleksej gjort illa sig igen. Det är värre den här gången, så pass att läkarna tror att det är kört för honom. I desperation skickar Alexandra ett telegram till Rasputin, som svarar att ”det är lugnt, grabben dör inte.” Och mycket riktigt – 118 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 prins Aleksej klarar sig. Djupt religiösa Alexandra är nu helt övertygad om Rasputins krafter, och börjar förlita sig ännu mer på honom än tidigare (men trots att ett discoband i slutet av 1970-talet påstår att de är älskare är det troligtvis bara nonsens).4849 Saker som i regel är troligare än att ryska bönder börjar mingla med några av planetens mäktigaste makthavare: 1. Det visar sig att grekerna hade rätt. Zeus uppenbarar sig plötsligt på himlavalvet och kräver lydnad av mänskligheten, hotar annars med åskviggar. 2. Dagen är kommen! Aporna gör revolution, och Charlton Heston upptäcker något senare att han i själva verket befann sig på jorden hela tiden. 3. Amerikanske ex-presidenten George W. Bush bekräftar att konspirationsteorierna stämmer; jo, han är faktiskt en av ödlemänniskorna – den hemliga ras reptilvarelser som är planetens verkliga härskare. Inspirerade av Georges hjältemod kommer sångerskan Justin Bieber och snabbkäksmonarken Ronald McDonald ut ur ödlegarderoben, de med. 4. Kedjebrev får vetenskapligt stöd. Alla som inte skickade dem när de först fick dem får nu de tråkiga nyheterna att de endera kommer att dö okyssta och oälskade eller att bli besökta av spökzombieflickan i ”The Ring” inom en vecka. Sånär som på ett hundratal mammor mellan 40 – 60 och den där jobbiga klasskompisen du hade så går mänskligheten under. 48 Discosensationer från 70-talet är de bästa historielärarna; detta får räknas som ett undantag. 50 49 Lyssna inte på mig. 119 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Boney M har kanske inte rätt om att Rasputin och Alexandra har något på gång, men när de sjunger att han är ”Rysslands bäste kärleksmaskin” kan de däremot vara något på spåren – historierna om Den galne munkens drifter och orgier är nämligen av sådan art att till och med tidigare nämnde Djinghis Khan troligen hade nickat gillande på huvudet. Tyvärr är det inget som imponerar på någon annan. I synnerhet inte de andra ryska pamparna. Fun fact: Rasputins penis finns bevarad och för allmän beskådan på ett erotiskt museum i Sankt Petersburg50. Om man nu skulle ha vägarna förbi. Jag nämnde tidigare några saker som är troligare än att ryska bönder börjar mingla med makthavare. Här kommer en sak som däremot är fruktansvärt given när sånt händer: att andra höjdare blir förbannade. Ryskadeln är inte alls imponerade av denne mystiske och skandalomsusade man, som plötsligt har tsarparets öron, och fruktar vad hans inflytande ska innebära för Ryssland och tsarfamiljens framtid. Och som 99,9% av alla adelsmän i den här boken börjar de göra vad adelsmän gör bäst: d.v.s. att konspirera. 1915: Efter bara några år som anförtrodd till tsarparet står Rasputin nu på höjden av sin makt. Första världskriget rasar, och med Tsar Nikolaj vid fronten är det nu frun som basar på hemmaplan. Med Rasputin aldrig särskilt långt borta. 1916: Det går dåligt för Ryssland i kriget. Höghönsen blir mer och mer övertygade för varje dag att Rasputins dåliga råd ligger bakom krigsolyckan, och börjar nu på allvar planera hur de ska göra sig av med honom51. 50 Napoleons penis sägs också ha kapats och roterat runt bland massa samlare. Men likt Rasputins är det på gott och ont svårt att veta om det är den riktiga eller inte. 51 Något orättmätigt dock, då Rasputin var väldigt, väldigt högljudd om hur mycket han verkligen, verkligen inte ville att ryssarna skulle blanda sig i kriget. 120 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Trots att den skedde mer nyligt än de andra berättelserna i den här boken är legenden om Rasputins död möjligen den mest legendariska av dem alla. Och inte utan anledning52. Scen: Klockan är bra mycket när Rasputin är framme vid Jusupov-palatset, men det stör honom inte. Som partyprisse och osedlighetsmästare är han van vid sena tider. Dessutom tycker han att det ska bli spännande att få träffa Tsarens systerdotter, prinsessan Irina, som tydligen sagt att hon vill ”lära känna honom” ikväll. Tillsammans med prinsgreven Felix Jusupov, Irinas make, klampar han in i palatset. Felix har hämtat upp Rasputin i hans lägenhet, och de har åkt till palatset tillsammans. ”Bussig kille”, tänker Rasputin, än så länge lyckligt omedveten om att Felix och de andra i palatset har bjudit in honom för att de vill mörda skiten ur honom. ”Slå dig ner, slå dig ner”, säger Felix. ”Prinsessan blir lite fördröjd, men här, ta lite bakelser och vin medan du väntar. Den som väntar på nåt gott väntar aldriiiig för länge.” ”Nja, det är lugnt”, svarar Rasputin. ”Dom ser alldeles för söta ut.” ”Dom är jättegoda, jag lovar. Man skulle nästan kunna säga att dom är… dödsgoda.” ”Hmm, nja asså jag har ju börjat med LCHF nu, så jag får nog passa. Måste tänka på kolhydraterna.” Felix är lugn till det yttre. Men inom honom börjar paniken sjuda. Han och hans konspiratörkompisar har nämligen dränkt bakelserna och vinet i cyanid (och sig själva i förhoppningarna om att Rasputin skulle kasta sig över dem likt en 52 Notera att det här händelseförloppet grundar sig på vittneshistorierna från de som var på plats, och att alla av dem hade anledning att försöka måla upp Rasputin som Lucifer Satan Bin Ladin Darth Vader Hitler Fan själv. 121 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 glupsk rysk björn så fort han såg dem). Villrådig över vad han ska göra ursäktar han sig en stund och går upp till övervåningen, till resten av konspiratörerna. Där uppe träffar han bland andra Tsarens kusin; storfursten Dimitri Pavlovitj, samt politikern Vladimir Purisjkevitj. De är lika villrådiga som Felix själv. Och efter mycket axelryckande och frågetecken gör Felix det bästa han kommer på… han går ner igen, och gör ett nytt försök. Den här gången ger Rasputin dock med sig. ”… Äsch vafan, det vore ju faktiskt gott med en liten aptitretare. Och vid närmare eftertanke är ju lite vin aldrig fel heller. Am I right or am I right?” Sagt och gjort. Rasputin börjar glufsa och pimpla, och Felix underhåller honom under tiden. Inom sig pustar han ut. ”Huvva, där var det nära”, tänker han. ”Men nu går allt som på räls igen. Cyanid verkar nästan omedelbart, så om en stund är det här över och jag kan gå upp till Dimitri och gänget och fira att vi har blivit av med den här nedrige odågan, en gång för alla.” … Så kul ska vi inte ha. Felix ska snart få lära sig den hårda vägen att det finns en anledning till att Rasputins död är så legendarisk som den är. Och att det krävs betydligt mer än lite förgiftade bakverk för att verkställa den. Timmarna går, och ingenting händer. Om jag påstod att Felix hade panik tidigare är det inget emot nu, när varje sekund ger honom fler bevis på att han i själva verket sitter och dricker med någon slags odödlig svartkonstnär som helt uppenbart är i lag med Satan. ”Ursäkta mig”, säger han för en andra gång, och kilar upp till medkonspiratörerna igen. De är lika förvirrade som honom. ”Alltså nu får det räcka”, säger Felix. Han tar en pistol från storfurste Dimitri och går ner igen. När han kommer ner gör han slag i saken. Skottet träffar i bröstkorgen och går vidare in genom magen och levern, och Rasputin faller ihop på golvet. Medan Felix står och undrar varför han inte bara sköt Rasputin från första början kommer 122 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 resten av konspiratörerna ner. Tillsammans så flyttar och undersöker de kroppen, och upptäcker att Den galne munken fortfarande andas. Efter någon minut rycker kroppen till, och blir sedan stilla. ”Äntligens jävlar”, säger någon. ”Nu går vi upp och firar tills klockan är mycket nog för att dumpa kroppen utan vittnen.” En timme senare går Felix ner och kollar till kroppen igen. Den är fortfarande varm. Och plötsligt rör den sig igen. Och försöker fly. ”Han lever!” skriker Felix53. Han rusar upp för trappan, och sedan ner igen tillsammans med politikern Purisjkevitj, som har revolvern i högsta hugg. Rasputin, samtidigt, har tagit sig ut från rummet och springer nu ut över palatsets innergård. Purisjkevitj höjer pistolen och skjuter. Och missar. Rasputin är fasligt nära att komma undan nu. Purisjkevitj höjer pistolen en andra gång. Och missar igen. ”För helvette”, tänker han, och siktar en tredje gång. Skottet träffar Rasputin i ryggen. Han stapplar till och stannar upp. Purisjkevitj tar tillfället i akt och skjuter en fjärde gång. Den här gången träffar han Rasputin rakt i skallen (och enligt vittnesrapport sparkar och slår de honom nu upprepade gånger tills de är säkra på att han verkligen är helt och totalt och fullständigt jävla stendöd). Förövarna binder fast kroppen, rullar in den i massa tyg, och åker och dumpar den i ett hål i isen i floden Neva. ”Det var mig en svårdödad jävel”, konstaterar de. Så vad hände? Hur dog han? Versionerna går isär, och obduktionspapperna är förlorade sedan länge. En version hävdar att Rasputin, trots att han blivit skjuten tre gånger, dog av att han drunknade i floden Neva (detta 53 Påstod jag att han hade panik tidigare är det inget emot hur han känner nu när han inser att han högst troligt har med en zombie att göra. 123 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 grundar sig på att han ska ha haft vatten i lungorna när kroppen obducerades), medan en annan hävdar att han dog av hypotermi; att han lyckades ta sig ur floden och sedan frös ihjäl för att han var så underkyld. En tredje, kanske rimligare version, säger att han dog omedelbart när han blev skjuten i huvudet. Min personliga favorit är dock tillägget att han efter allt det här också satte sig upp när de skulle kremera honom, några dagar senare. Eftermäle: Tsarväldet faller bara månaderna efter Rasputins död, och tsarfamiljen mördas året därpå (exakt som Rasputin förutspådde, för övrigt – kanske pysslade han med svartkonster ändå?) Spekulationer säger att Rasputins samröre med tsar Nikolaj och Alexandra är en av anledningarna till att de hade så lågt stöd bland folket att bolsjevikerna kunde göra revolution, störta monarkin, och släppa fram kommunismen (och att det alltså är Rasputins fel att Ryssland än idag befinner sig i ett evigt live-framträdande av ”Dude, where’s my tsar”).54 Slutord: Som nämnt är Rasputins död en av de mest legendariska i historien. Och som många andra levnadsöden i den här boken är det omöjligt att veta exakt hur det gick till. Vad jag tror? Felix hade rätt. Vi har uppenbarligen med en zombie att göra. Spring medan ni kan! 54 ”Dude, where’s my car” är en fånig film från år 2000 med Ashton Kutcher i huvudrollen. Vars bekostnad jag nu har roat mig på. 124 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Efterord Likt en riddare behöver sitt svärd, så behöver också en bok ett efterord. Och likt en god bok behöver så många referenser till hårdrock och filmer som möjligt, så behöver den också några hastigt nedskrivna kommentarer från författaren. Det är viktigt att minnas att lejonparten av de här ödena inträffade för väldigt länge sedan (långt innan gudarna skapade Heavy Metal och såg att det var bra), och att det alltså är närmast omöjligt att veta vad som egentligen hände. Vad är sanning? Vad är rykten? Vad är propaganda, vad är smutskastning, och vad är konsekvensen av att vinnarna skriver historieböckerna? Vad är översättningsmissar från gamla dammiga dokument, och vad är bara påhittade vandringssägner hopspunna av uttråkade mytomaner? Jag är ingen tidsresenär, och kan inte dubbelkolla händelseförloppen. Dessvärre, får jag säga, då det låter som en rätt spännande sysselsättning. Men å andra sidan knappast utan risker. Det är nog lätt hänt att man råkar ändra nån liten detalj, menar jag, och sen vips är världen plötsligt befolkad av apor när man kommer hem. Med Gorilla-Hitler som galaktisk envåldshärskare. Så det är väl kanske till det bästa, ändå. Jag har varit så noggrann jag kunnat i mina efterforskningar, men tvivlar inte på att det säkert slunkit in någon enstaka miss nånstans. Ingen är felfri. Det tåls att upprepa, känner jag: de här texterna ska inte läsas som vattentäta historiska krönikor, utan för just vad de är: nämligen skrönor om sällsamma historiska dödsfall, gestaltade i underhållningssyfte. Jag är ingen historiker, och ska heller inte misstas för en sådan (såvida inte ett misstagande leder till att jag skulle få gratis mat på nån fancy historikerträff, då går det bra). Som exempel verkar det tämligen fastställt att poeten Li Bai söp ihjäl sig i staden Xuan, snarare än att han ska ha trillat i plurret efter att ha försökt kyssa månen – men den senare versionen 125 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 är emellertid ikonisk i kinesisk kultur, och om inte annat betydligt roligare. Och oavsett, precis vad den här boken handlar om: en skröna. Jag har efter bästa förmåga försökt beskriva händelseförloppen så som historikerna verkat eniga om, men har tagit mig rikligt med konstnärlig frihet vid behov, för att göra saker och ting mer komiska (Djinghis Khan hade knappast rosa grytvantar, och folk förr i tiden använde sig varken av nutidsslang eller moderna svordomar när de pratade med varandra). Konstnärlig frihet, som sagt. Berättelsen om Drakon utspelar sig för mer än två och ett halvt tusen år bakåt i tiden, och den om Rasputin för drygt hundra sedan. Det här är ett ganska mastigt tidsvall, och man frågar sig kanske om det inte rimligen borde inträffat betydligt fler märkliga dödsfall under den här tidsramen än ynka 39 stycken? Jodå. Jag har dock valt att skippa en del av dem (varav jag nämnt några av de uteblivna lite pö om pö som kommentarer i kapitlen, som t.ex. Edmund Järnsida som blev huggen i arslet, eller Henrik I som käkade ål), främst för att de varit alldeles för brutala, och för att jag hellre velat fokusera på humor-/ironiaspekten (med stackars György Dósza som enda undantag) snarare än vad som i många fall skulle kunna klass som ”litterär tortyrporr”. Den mänskliga kreativiteten är nämligen närmast gränslös när det kommer till bestraffning, och det är kanske inte särskilt smakligt (tycker undertecknad, i alla fall) att ge visuella och detaljerade beskrivningar av hur t.ex. kung Edward II eller den persiske soldaten Mithidrates kom att bebo de sälla jaktmarkerna. ”Men vafan, har du sagt A får du väl för i helvete säga B också?” Tja, okej då. Edward II: Ryktet säger att man särade på hans skinkor (likt Moses delade på Röda havet), och körde upp ett järnhorn däremellan. Därefter förde man in en glödande järnstång genom hornet och brände sönder hans inre organ. Till ingens förvåning ska sviterna ha tagit död på honom. Mithidrates: Man band fast honom, tvingade honom att skita ner sig, och inväntade sedan det 126 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 oundvikliga. Det oundvikliga = en hiskelig död som resultat av att insekterna som drogs till avföringen klättrade in i honom och började härja. I sjutton dagar, tydligen. Oy vey. Men nog med tråkigheter. Som noterat har jag distribuerat den här boken enligt ”den-är-super-gratis-ladda-ner-och-se-glad-ut”-metoden, snarare än den mer konventionella ”betala-och-låtsas-se-glad-ut-för-i-själva-verket-vet-vi-ju-att-gratisalltid-är-godast”-modellen. Vill man samla ihop pengar till välgörenhet finns det många fördelar med det här. I synnerhet så äts inte stora delar av vad ens läsare betalat upp (tryckkostnader, reklam, återförsäljarpriser, osv, mm, ad infinitum) likt metaforiska semlor av en lika metaforisk 1700-talskung – och det blir, i och med att läsaren faktiskt inte betalat något alls, helt upp till denne själv hur mycket denne är villig att skänka iväg. En betydligt bättre modell, för alla parter. Med det sagt kommer varenda krona man är villig att donera för den här läsupplevelsen oavkortat gå vidare till Läkare Utan Gränser, SOS Barnbyar, och Världsnaturfonden. Och med oavkortat menar jag då ”exakt varenda krona, ner till korvöret”, så att det inte är några frågetecken. Vill man göra en överföring skickar man den till mitt för ändamålet nyöppnade konto i Swedbank, 8420-2, 943 882 828-8 (Clearingnummer: 84202, Kontonummer: 9438828288), eller, om man föredrar den metoden, så swishar man det till: 073 594 52 39 (även det inskaffat just för det ändamålet). Sitter man nu och funderar på hur mycket som känns lagom så kan jag tyvärr inte hjälpa till – det får stå helt för en själv; jag har ingen aning om hur folks ekonomi ser ut, och skulle aldrig få för mig att lägga mig i den. Med det sagt är en hundring en hundring, men en tjuga är också en tjuga. 127 Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073-594 52 39 Och som med de flesta välgörenhetsinsamlingar så behövs det också något slags slutdatum – annars ligger ju pengarna bara kvar. Vi säger 2015-08-31, det vill säga den sista augusti. Hur det går med allt det här återstår att se, men som med allt i internetåldern handlar det om spridning, spridning, spridning och åter spridning. Så – sprid ordet. Uppdateringar kommer att ske högst sporadiskt på min blogg, https://nillenilsson.wordpress.com, samt på Facebook, där det bara är att söka på ”39 nyanser av död” (det säger väl kanske sig självt, men, ja, skulle man läsa det här en kärv novembermorgon 2019 kan jag ju inte garantera att ovanstående fortfarande är aktuellt – som vi redan gått igenom är jag ingen tidsresenär). Känner du att du haft en trevlig läsupplevelse, släng gärna iväg en slant. Eller, om du inte haft det: släng gärna iväg en slant. Det är för ett gott ändamål, och goda ändamål är balsam för själen. Som bonus kan man därefter också skryta om att man ”minsann har skänkt pengar till välgörenhet, joru vettu”, vilket är ett bekräftat och dokumenterat skönt skryt att röra sig med. Avslutningsvis är det också kutym att tacka eller tillägna det man skriver till någon. Det känns lite konstigt när det är en bok av den här typen, men, ja, god sed är ju god sed. Jag håller det kort: jag tillägnar den här boken till mina föräldrar, Christian och Jeanette. Mamma och Pappa – tack för att ni finns. © Nille Nilsson, 2015 https://nillenilsson.wordpress.com Kontonummer: 8420-2, 943 882 828-8 Swish: 073 594 52 39 128
© Copyright 2024