1. No category

TENTAMEN
LAGE02 Straffrätt och straffprocessrätt, 18 hp
Tid:
Fredagen den 16 januari 2015 kl. 8.00 – 12.00
Plats:
Sparbanken Skåne Arena
Examinator:
Christoffer Wong
Tillåtna hjälpmedel:
Inga (relevanta lagbestämmelser finns vid behov efter respektive
fråga)
 Anteckna ditt examinationsnummer i rutan – resultatet anslås med examinationsnummer
och de fyra sista siffrorna i ditt personnummer
 Frågorna ska besvaras på bifogade svarspapper. Skriv namn, personnummer och
examinationsnummer på alla inlämnade svarspapper. Skriv tydligt!
 Maximal poäng per fråga framgår av frågeformuläret. Maximal poäng totalt: 50 poäng.
25 poäng krävs för godkänt.
 Lärare kommer till skrivningen ca. kl. 8.00.
 Resultatet föreligger måndagen den 9 februari 2015
Fråga 1 (5 p.)
För var och en av delfrågorna a – e gäller att endast ett alternativ är korrekt
1 a. När kan påföljdseftergift bli aktuell? (1 p.)
1.
2.
3.
4.
5.
När det är uppenbart oskäligt att döma till påföljd med hänsyn till
billighetsskäl
När det inte är påkallat från allmän synpunkt att väcka åtal
När straffvärdet för gärningen är ringa och den tilltalade tidigare inte har
straffats
När den tilltalade redan betalat skattetillägg för samma gärning som åtalet för
skattebrott avser
När en polis meddelar en varning istället för ett förläggande om ordningsbot
1 b. Vilket av följande påståenden om åtalsunderlåtelse är riktigt? (1 p.)
1.
2.
3.
4.
5.
Ett starkt allmänt intresse kan motivera åtalsunderlåtelse även om ett
väsentligt enskilt intresse åsidosätts.
Förutsättning för åtal ska föreligga för att åtalsunderlåtelse ska kunna
meddelas.
Åtalsunderlåtelse kan meddelas endast om brottet kan föranleda högst
bötesstraff enligt straffskalan.
Åtalsunderlåtelse kan meddelas endast om brottet i det konkreta fallet kan ge
högst ett bötesstraff.
Åtalsunderlåtelse kan inte längre meddelas efter att åtalet har väckts.
1 c. Beträffande vilket av följande fall skulle svensk domstols straffrättsliga jurisdiktion vara
utesluten? (1 p.)
1.
2.
3.
4.
5.
En svensk medborgare som rökt marijuana i Amsterdam, om brukande av
denna typ av narkotika inte är straffbart i Nederländerna
En statslös person som misshandlat en tjänsteman på den amerikanska
ambassaden i Stockholm, dvs. inne i själva ambassadbyggnaden
En turkisk medborgare som i Turkiet berövat livet av en annan turkisk
medborgare
Olaga hot som uttalats – strax före landningen på Arlanda – av en brittisk
passagerare mot en brittisk flygvärdinna på ett flygplan som registrerats i
Förenade kungariket och flygs av British Airways
En legosoldat (fransk medborgare) som begått folkrättsbrott i Sierra Leone
1 d. Vilket av följande påståenden kring bristande eller nedsatt ansvarsförmåga är felaktigt
enligt gällande rätt? (1 p.)
1.
2.
En handling i affekt kan utgöra en kontrollerad handling.
Tillfällig sinnesförvirring utgör alltid en allvarlig psykisk störning.
3.
4.
5.
Att en person lider av en allvarlig psykisk störning utesluter inte att hen utför
en handling med uppsåt.
En person som är helt utslagen på grund av självförvållat rus kan rättsligt sett
inte anses ha förövat en kontrollerad handling.
En person som är helt utslagen på grund av självförvållat rus kan rättsligt sett
inte anses ha handlat med uppsåt.
1 e. När kan det vara aktuellt att överlämna en person från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder? Samtliga personer som begärs överlämnade har numera hemvist i Sverige.
(1 p.)
1.
2.
3.
4.
5.
Internationella brottmålsdomstolen begär att en irakisk medborgare ska överföras till Haag enligt ett åtal mot hen för krigsförbrytelser och brott mot
mänskligheten.
En brittisk medborgare begärs överlämnad till Förenade kungariket för att
vittna i en omfattande rättegång om grov ekonomisk brottslighet.
En svensk medborgare begärs överlämnad till Grekland eftersom hen åtalats
där för att ha deltagit i våldsamt upplopp i samband med en politisk manifestation i Aten.
En fransk medborgare begärs överlämnad till Norge på grund av att hen
bedrivit alkoholförsäljning till norska kunder via Internet i strid med
alkoholmonopolet.
En belgisk medborgare begärs överlämnad till Frankrike eftersom hen inte
betalat de böter (4 500 euro) som dömts ut av en domstol i Frankrike enligt en
lagakraftvunnen dom.
1(a) ▪ 1 är rätt svar. Alternativ 1 beskriver i stort sett villkoret enligt 29:6 BrB. Alternativ 2
berör väckande av åtal. Alternativ 3 är fel eftersom endast billighetsskäl kan föranleda
påföljdseftergift enligt 29:6 BrB. Alternativ 4 är fel eftersom domstolen ska avvisa åtalet. Inte
heller alternativ 5 berör eftergift av påföljden efter en fällande dom.
1(b) ▪ 2 är rätt svar. Om det är fråga om bristande behörighet ska förundersökningen läggas ned.
Bristande bevisning är inte heller ett skäl för att meddela åtalsunderlåtelse; det blir i så fall ett
negativt åtalsbeslut eller ett beslut att lägga ned förundersökningen. Alternativ 1 är fel då 20:7
BrB kräver att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts. Alternativ 3 och 4 är
fel eftersom det är möjligt att meddela åtalsunderlåtelse även om villkorlig dom kan förväntas.
Alternativ 5 är fel; 20:7a RB föreskriver uttryckligen att åtalsunderlåtelse får meddelas även
sedan åtal väckts.
1(c) ▪ 1 är rätt svar. För brott som begåtts utomlands (här: Amsterdam) har svensk domstol
jurisdiktion förutsatt att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt, vilket enligt uppgift inte är
fallet under alternativ 1. En misshandel som äger rum på den amerikanska ambassaden har
förövats i Sverige, nämligen i Stockholm; svensk domstol har jurisdiktion – alternativ 2 är fel.
Mord har ett minimistraff som är fängelse i mer än 4 år, varför svensk domstol har jurisdiktion
enligt 2:3 BrB p. 7 – alternativ 3 är fel. Händelsen i alternativ 4 har ägt rum i svenskt luftrum,
dvs. i Sverige; svensk domstol har jurisdiktion. Universal jurisdiktion över krigsförbrytelse är
aktuell enligt 2:3 BrB p. 6; svensk domstol har alltså jurisdiktion – alternativ 5 är fel.
1(d) ▪ 2 är rätt svar. Tillfällig sinnesförvirring kan ha sin orsak i något annat än en psykisk
störning, t.ex. när man befinner sig i ett yrvaket tillstånd. Alla andra alternativ är fel på grund
av att svensk rätt har en mycket låg tröskel för handlingskontroll och uppsåt, samt att man inte
kan fingera handlingskontroll/uppsåt med anledning av självförvållat rus.
1(e) ▪ 3 är rätt svar. Man kan utgå från att kravet på strafftröskel och dubbel straffbarhet är
uppfyllt eftersom våldsamt upplopp är ett tämligen allvarligt brott. Varken svenskt
medborgarskap eller det eventuellt politiska inslaget i brottet utgör hinder mot överlämnande.
Alternativ 1 är fel eftersom Internationella brottmålsdomstolen inte är någon stat. Alternativ 2
är fel eftersom en europeisk arresteringsorder kan användas endast för lagföring av en
misstänkt eller verkställighet av utdömt straff. Alternativ 4 är fel då Norge inte är med i EU.
Alternativ 5 är fel eftersom det inte är fråga om en frihetsberövande påföljd.
Fråga 2 (5 p.)
Åklagaren har väckt åtal för narkotikasmuggling mot Amanda P enligt följande gärningsbeskrivning:
Amanda P har d 12 december 2014 med färjan FS Mecklenburg-Vorpommern från
Rostock till Trelleborg transporterat 200 ecstasy tabletter. Tabletterna har hittats i
en chokladask i bagageluckan i Amanda P:s bil. Narkotikan har inte varit avsedd för
eget bruk.
Bedöm om vart och ett av följande påståenden är sant eller falskt genom att svara med ett ”S”
om påståendet är sant, ett ”F” om påståendet är falskt. Varje korrekt svar ger 1 p. Endast ett
tydligt ”S” eller ”F” räknas som svar, eventuell motivering beaktas ej.
2 a. Åklagaren har glömt att yrka att den beslagtagna narkotikan ska förverkas. Åklagaren
kan först under huvudförhandlingen framställa ett yrkande om förverkande när hen
inser detta.
2 b. Åklagaren har glömt att yrka att den beslagtagna narkotikan ska förverkas och trots
antydan från rättens sida har hen inte uppmärksammat detta. Tingsrätten kan i
samband med domen besluta ex officio om att narkotikan ska förverkas.
2 c. Åklagaren har åberopat Daniel S som vittne mot Amanda P. Daniel har under ed berättat
om omständigheter som tydligt talar för att han främjat Amandas brott. Åklagaren har
rätt att i samma rättegång justera åtalet så att åtalet avser även Daniels medhjälp till
narkotikasmuggling, så länge det är fråga om samma parti narkotika och vid samma
tillfälle.
2 d. Efter att åtalet har väckts har ytterligare narkotika – 2,5 kg heroin – hittats i ett gömt
fack i den beslagstagna bilen. Åklagaren har rätt att under rättegången i tingsrätten
justera gärningsbeskrivningen så att åtalet avser även de 2,5 kg heroin som hittats.
2 e. Tingsrätten dömer Amanda P för narkotikasmuggling enligt gärningsbeskrivningen. Först
efter att domen vunnit laga kraft har ytterligare narkotika – 2,5 kg heroin – hittats i ett
gömt fack i den bil som enligt domen förklarats förverkad. Åklagaren kan nu inte väcka
åtal beträffande de 2,5 kg heroin på grund av ecstasy-domens rättskraft.
Följande lagbestämmelser kan vara relevanta:
Narkotikastrafflagen (1968:64)
1 § Den som olovligen
1. överlåter narkotika,
2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är
avsedd för eget bruk,
5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och
köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller
6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika
döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.
II
Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika och olovlig befattning i vissa fall med narkotika
finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
4 § För försök eller förberedelse till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling till narkotikabrott, som inte
är att anse som ringa, eller till grovt narkotikabrott döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 1 § första
stycket 6, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
II
För försök till olovlig befattning med narkotikaprekursorer döms, om gärningen avser annan befattning än som avses i 3
b § första stycket 2, till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Lagen (2000:1225) om straff för smuggling
6 § Om en gärning som avses i 3 § [dvs. smuggling] gäller narkotika, döms för narkotikasmuggling till fängelse i högst tre år.
II
Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
III
Om brottet är att anse som grovt, döms för grov narkotikasmuggling till fängelse, lägst två och högst tio år. Vid
bedömningen av om brottet är grovt skall det särskilt beaktas om gärningen avsett en särskilt stor mängd narkotika, om
gärningen ingått som ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, eller om verksamheten eller
gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.
Se även 23 kap. 4 § brottsbalken under fråga 3 nedan.
Rättegångsbalken
30 kap. 3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om ansvar
eljest enligt lag må av rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller
tillämpligt lagrum.
30 kap. 9 § Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade för gärning, som genom domen prövats,
ånyo upptagas.
II
Om förändring och förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel samt om överförande av lagföring till främmande
stat i visst fall gälle vad därom är stadgat.
45 kap. 5 § Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om
rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.
II
Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk
på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Motsvarande
gäller, när anspråket övertagits av annan.
III
Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat
lagrum än i stämningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet.
2a och 2b bygger på samma resonemang. Det finns inte någon särskild bestämmelse om
yrkande om förverkande. Man får alltså falla tillbaka till att resonera kring huvudprinciper.
Relevant här är 30:3 RB samt förverkandets karaktär som en rättsverkan av brott. Särskild
rättsverkan av brott hör till påföljdsdelen av rättens bedömning och inte till gärningens
straffbarhet. Även om det i praktiken alltid finns ett yrkande om förverkande har domstolen ett
eget ansvar att fatta ett beslut om förverkande om förutsättningar för åtgärden har styrkts i
målet. Liksom med yrkande om ett visst straff får åklagare göra det men detta är inte bindande
för rätten och rätten ska döma ut påföljden även om åklagaren inte yrket något specifikt straff
eller har lämnat in en framställan först under huvudförhandlingen. 2a och 2b är sanna. 2c är
falskt eftersom det inte är möjligt att justera åtalet för att avse en helt annan person. 2d är ett
sant påstående; detta är ett fall där åtalet utvidgas genom tillägg av en ny omständighet. 2e är
sant eftersom åklagaren under rättegången kunde ha justerat åtalet till att avse även heroin; när
domen nu har trätt i laga kraft är nytt åtal prekluderat.
Fråga 3 (20 p.)
Följande framgår av rapporten från polisen i Lund:
Polisassistent Caroline A och polisaspirant Tobias E kom fram till Knut den stores torg i Lund kl
10:05 efter en anmälan om bråk. På platsen fanns
dels A, B och C, tre kvinnor som inte talade vare sig svenska eller engelska och som inte kunde
bestyrka sin identitet,
dels Samuel Å, som kunde bestyrka sin identitet genom uppvisning av sitt körkort,
dels Ulrika M, som var anställd på Mormors bageri och hade sett vad som inträffat mellan
Samuel och C.
Samuel Å lämnade följande berättelse: Han pendlar från Malmö till Lund och han har sett A, B
och C tidigare som brukar tigga runt Knut den stores torg. De brukar vara ganska påflugna och
trots ett tydligt nej gav de sig inte förrän de följt efter i 10–20 meter. Han anser att tiggeriet är
organiserat eftersom A, B och C har agerat tillsammans och detta har pågått åtminstone några
månader. Idag var det A som först kom fram och följde honom från stationen till Espresso
House. Han gick in på caféet och köpte som vanligt en cappuccino att ta med. När han kom ut
så var det B som började tigga. B följde efter fram till Teliabutiken när C tog vid. C var mycket
närgången och hade dragit i Samuels rock. Utanför Mormors bageri tog C i Samuels arm och
det var detta som gjorde att han tappade greppet på sin kaffemugg, varpå hela muggens heta
innehåll hamnade på C. Därefter knuffade C till Samuel, som föll på marken på så sätt att
handleden i vänstra handen bröts. Sedan kom A och B fram och ett aggressivt gräl följde dock
utan handgripligt bråk. Polisen anlände strax därefter.
Ulrika M lämnade följande berättelse: Hon jobbar på Mormors bageri. Runt kl 09:45 gick hon
ut för att städa undan ingången till caféet eftersom det var ganska mycket skräp omkring. Hon
såg då Samuel komma gående på Knut den stores torg med C tiggande efter honom. Hon såg
C drog lite lätt i Samuels rock. Samuel stannade till och C sträckte fram en pappersmugg som
användes för att tigga. Ulrika M hörde att C sade ”please, please” och att Samuel sade ”nej, no,
no; go away”. Samuel gick vidare och C följde efter och när de var framför caféet lade C
handen på Samuels arm och sträckte fram pappersmuggen igen och upprepade ”please,
please”. Ulrika berättade att det såg ut som Samuel då hällde hett kaffe på C och C skrek. Hon
var dock inte helt säker på om Samuel avsiktligen kastade kaffet på C efter att ha tagit av
locket eller om Samuel bara tappade kaffemuggen och av någon anledning hade locket trillat
av. Ulrika såg inte att C knuffade till Samuel, men såg att Samuel föll på marken. Hon såg att A
och B rusade fram till C. Det var då hon ringde polisen; det var kl 10. Samuel svor medan han
låg på marken; A och B skrek på ett främmande språk och gestikulerade på ett hotfullt sätt
mot Samuel. Polisen anlände väldigt kort därefter. Ulrika lade till att A, B och C var kända
tiggare runt Knut den stores torg och de kunde vara ganska påflugna, till och med aggressiva
ibland.
A, B och C kunde inte höras på plats då de inte talade vare sig svenska eller engelska.
Efter att ha hört Samuel Å och Ulrika M kommer poliserna fram till att C kan ha gjort sig
skyldig till ofredande dels genom att lägga handen på Samuels arm, dels genom att knuffa till
Samuel. Polisassistent Caroline A menar vidare, att även om var och en av en serie
tiggerihandlingar inte är ett brott kan den verksamhet som A, B och C bedrivit tillsammans och
i samförstånd sammantaget utgöra ofredande. Även A och B kan därför vara skyldiga till
ofredande. Eftersom Samuels handled bröts till följd av C:s knuff, kan C även vara skyldig till
vållande till kroppsskada.
Tobias E har precis gått en kurs i ordningslagen. Med denna färska kunskap misstänker han
även att A, B och C kan vara skyldiga till ett annat brott, nämligen olovlig penninginsamling i
strid med kommunens ordningsföreskrifter.
Poliserna beslöt att gripa A, B ch C på grund av misstanke för ofredande och olovlig
penninginsamling. För C:s del gäller brottsmisstanken även vållande till kroppsskada. De
fördes till polisstationen.
Du ska ge ett motiverat svar på följande delfrågor:
a. Diskutera om C kan göra sig skyldig till ofredande genom att handgripligt ta i Samuels arm
mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet. (4 p.)
b. Att knuffa till någon kan vara ett brottsligt handlande. Men man kan befrias från
straffansvar om man kan utnyttja nödvärnsrätten. Diskutera om det finns något utrymme
här för C att argumentera att hon handlat i nödvärn. För denna delfråga utgå från att
Samuel ljög. Han råkade inte bara tappa kaffemuggen. I själva verket tog Samuel locket av
kaffemuggen och hällde sedan det heta innehållet på C. Anta att detta verkliga
händelseförlopp är styrkt (t.ex. ett okänt vittne har filmat detta); diskussionen behöver
således inte beröra en putativ situation. (6 p.)
c. Diskutera Caroline A:s resonemang att en tiggeriverksamhet som bedrivits av A, B och C
tillsammans och i samförstånd kan utgöra ofredande även om de enstaka tiggerihandlingarna inte är brottsliga? (6 p.)
d. Diskutera om A, B och C, var för sig, kan dömas för olovlig penninginsamlig i strid med
kommunens ordningsföreskrifter. (4 p.)
Följande lagbestämmelser kan vara relevanta:
Brottsbalken
1 kap. 2 § En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.
II
Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt
från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.
3 kap. 5 § Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt
eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
3 kap. 8 § st. 1 Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för
vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
3 kap. 12 § Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden
anger brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.
II
Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år.
4 kap. 7 § Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende
eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.
4 kap. 11 § Hemfridsbrott eller olaga intrång som inte är grovt, kränkande fotografering eller förberedelse till sådant brott,
olovlig avlyssning som inte förövats på allmän plats eller förberedelse till sådant brott, ofredande som inte förövats på allmän
plats eller intrång i förvar får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från
allmän synpunkt. Detsamma gäller olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna
menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.
23 kap. 4 § Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även
annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd
gärning, för vilken fängelse är föreskrivet.
II
Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet
och annars för medhjälp till det.
III
Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är
föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med
honom medverkat till gärningen.
IV
Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet.
24 kap. 1 § En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.
II
Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Rättslig reglering m.m. i förhållande till ordningslagen
I 3 kap. ordningslagen (1993:1617) finns bestämmelser om bl a användningen av offentliga platser och om ordning och
säkerhet på sådana platser. Enligt 8 § får en kommun, efter bemyndigande av regeringen, meddela de ytterligare föreskrifter
för kommunen som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats (lokala föreskrifter).
3 kap. 22 § ordningslagen stadgar följande: ”Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en lokal föreskrift döms till
penningböter.”
Anta att följande lokala föreskrifter gäller för Lunds kommun: ”Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i
bössor eller liknande, om insamlingen inte är ett led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller en offentlig tillställning.
När insamlingen ska ske i samband med framförande av gatumusik krävs emellertid inte tillstånd.”
3 (a) ▪ Svaret ska diskutera huruvida rekvisitet handgripligt antastande alt. hänsynslöst
beteende är uppfyllt; mycket av detta berör gränsdragningen mot vad som behöver tålas. Det är
själva handpåläggningen som ska bedömas, fastän mot bakgrund av vad som tidigare har
inträffat. Svaret ska analysera innebörden av begreppet ”handgripligt antasta” och undersöka
om handlingen kan utgöra ett ”hänsynslöst beteende” om den inte anses vara ett antastande.
Vidare kan man diskutera huruvida ofredande är ett beteendedelikt eller ett effektdelikt och om
det är ett brottsrekvisit att Samuel själv känner sig ofredad; detta har betydelse för vad det är
som C ska ha uppsåt till. Har man dragit slutsatsen att C:s handlingen inte är något som strider
mot ofredandebestämmelsen ska man inte gå vidare och diskutera uppsåt, ansvarsbefriande
grunder, ursäktande omständigheter m.m. Det är A1-nivå, brottsbeskrivningsenlighet, som är
problematisk i detta fall. Det finns inget behov att diskutera de övriga nivåerna i
straffbarhetsschemat om man inte identifierat ett särskilt problem.
3 (b) ▪ För att argumentera utifrån en nödvärnsinvändning ska man visa att en
nödvärnssituation föreligger och nödvärnshandlingen inte är uppenbart oförsvarlig.
När det gäller nödvärnssituationen är det här p. 1 i 24:1II BrB som är aktuellt, dvs. ett påbörjat
eller överhängande brottsligt angrepp på person. Svaret ska ange vilket brott (från Samuels
sida) det är som angreppet (mot C) avser samt vilken brott det är fråga om, som C skulle begått
om det inte hade varit en nödvärnshandling. Det är viktigt att det finns ett tydligt argument för
att Samuels angrepp inte är avslutet. Det finns nämligen ingen nödvärnsrätt om angreppet har
avslutats och det inte finns risk för nya angrepp. Det finns svar som går ut på att en
nödvärnssituation föreligger eftersom C inte vet om Samuel kommer att fortsätta med
angreppet. Med andra ord uppfattar C situationen som sådan, att det finns en överhängande risk
för ytterligare brottsligt angrepp. Det ska emellertid påpekas att frågan huruvida en
nödvärnssituation föreligger grundar sig på objektiva omständigheter och inte är avhängig av
C:s uppfattning. (Jfr NJA 1994 s. 48 där den tilltalade bedömdes ha handlat i en
nödvärnssituation trots att han inte visste att en sådan situation rent objektivt sett hade
förelegat.)
Drar man slutsatsen att någon nödvärnssituation inte är för handen ska man inte gå vidare och
diskutera försvarlighetsrekvisitet. Finner man däremot att C befinner sig i en nödvärnssituation
ska svaret diskutera om C:s handling är uppenbart oförsvarligt med hänsyn till angreppets
beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Det flesta har mycket
riktigt pekat på att det inte är C som ska visa att hens handling är försvarbar, utan att det är
åklagaren som ska visa att handlingen är uppenbart oförsvarlig. Resonemanget på denna nivå
ska emellertid ta sikte på objektiva omständigheter. Argument som går ut på att C inte har tid
att bedöma alternativa handlingssätt, att hon var i en pressand situation, att hon var i chock osv.
hör till bedömningen på B2 nivå, dvs. huruvida C – på grund av att hon svårligen kunnat
besinna sig – kan vara ursäktad trots att hon handlat i excess.
3 (c) ▪ Svaret ska diskutera dels vad Caroline kan mena med en tiggeriverksamhet som är
brottslig, dels vad den påstådda samverkan mellan A, B och C ska bedömas från straffrättslig
synpunkt.
Frågan är om en serie tiggerihandlingar kan utgöra ofredande även om de enstaka handlingarna
inte är brottsliga. Till att börja med är det inte fråga om en enkel, kvantitativ, sammanläggning
av enstaka handlingar; NJA 2006 s. 524 (flera snatteribrott är inte lika med stöld) är relevant i
detta sammanhang. Här gäller istället en kvalitativ bedömning av de samlade handlingarna.
Man kan alltså fråga om A, B och C:s handlingar tillsammans kan utgöra ett hänsynslöst
beteende som är ägnat att ofreda Samuel. Även om bedömningen främst är kvalitativt har
kvantiteten också betydelse; det är en annan fråga om handlingarna i det aktuella fallet har
uppnått en sådan intensitet att beteendet ska anses vara hänsynslöst. Att tiggeri i sig inte är ett
brott har inte någon avgörande betydelse för bedömningen om en serie upprepade handlingar
kan passera gränsen för vad som anses vara brottsligt – jfr det faktum att det inte är brottsligt att
skicka ett SMS till en viss person, medan det kan vara ofredande om antalet skickade SMS
varit stort.
Svaret ska uppmärksamma att ofredandebestämmelsen tar sikte på kränkning av enskilda
brottsoffer. Det krävs alltså att ”verksamheten” är riktad mot Samuel och inte en obestämd
krets människor för att den kan tänkas falla in under ofredande.
I detta fall är det inte något problem att visa vem av A, B och C som har gjort vad. Alla kan
vara ansvariga i gärningsmannaskap i strikt mening då samtliga har utfört likartade handlingar,
som tillsammans utgör det eventuella brottet. A, B och C blir då alla medgärningsman;
argumentet går ut på att de har utfört handlingarna gemensamt och i samförstånd. Det är
svårare att argumentera för att A och B enbart har främjat C:s handling. Däremot är det inte
uteslutet att påstå att A, B och C har främjat varandras handlingar i medfrämjandeskap. För att
visa att de har agerat gemensamt och i samförstånd kan man peka på att de har avlöst varandra
och de har agerat systematiskt; men det är tveksamt om de omständigheter som föreligger i det
aktuella fallet räcker för att visa att A, B och C agerat gemensamt. Det kan tänkas att A, B och
C delat upp torget och är ansvariga för att tigga och följa efter personer i var sitt revir. Så länge
de agerar oberoende av varandra har de inte utfört handlingarna gemensamt och i samförstånd;
men det är också tänkbart att strategin går ut på att ”brottsoffret” ska förföljas tills hen ger sig
och då har man räknat med den kumulativa effekten av de andras handlingar. En delning
av ”vinsten” (ingen information om detta i det aktuella fallet) skulle vara en faktor som talar för
ett gemensamt handlande.
3 (d) ▪ Det är ostridigt att A, B och C har tiggt pengar på allmän plats. Frågan efterlyser en
diskussion av olika sätt att tolka en straffbestämmelse i en kommunal ordningsföreskrift.
Legalitetsprincipen ska beaktas. Svaret ska diskutera hur begreppet ”insamling av pengar i
bössor eller liknande” ska tolkas, samt betydelse av att det finns ett uttryckligt undantag när det
gäller gatumusik. Endast en nyanserad analys av föreskriftens ordalydelse och dess tolkning ger
full poäng. Se Södertälje tingsrätts dom den 21 april 2014 i mål nr B 266-14 för ett exempel på
hur frågan har behandlats i domstol.
Fråga 4 (10 p.)
Utgå alltjämt från händelseförloppet som angetts i fråga 3.
Du ska ge ett motiverat svar på följande delfrågor:
a. Är beslutet om gripande av A, B och C på grund av misstanken om ofredande väl
motiverat? (5 p.)
b. Blir svaret i delfråga a ovan annorlunda om gripandet skett på grund av misstanken om
olovlig penninginsamling? (2 p.)
c. Utifrån de berättelser som lämnats på platsen, finns det förutsättning för att inleda en
förundersökning mot Samuel Å? (3 p.)
Utöver de lagtexter som redan förekommit ovan, kan följande lagbestämmelser vara
relevanta:
Rättegångsbalken
23 kap. Om förundersökning
1 § Förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats.
II
Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Att förundersökning
inte behöver inledas i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.
III
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan
angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då inte
anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas ned.
2 § Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för
åtal mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.
3 § Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. Har
förundersökningen inletts av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen och är saken inte av enkel beskaffenhet, ska ledningen
av förundersökningen om brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren ska
också i annat fall överta ledningen när det är motiverat av särskilda skäl.
II
När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
för att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om
det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
III
Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller
biträder åklagare i en förundersökning.
IV
Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av
betydelse för utredningen.
4 § Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro
gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.
II
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess
fullföljande, skall den nedläggas.
4 a § En förundersökning får vidare läggas ned
1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan
antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller
2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap.
eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att
förundersökningen läggs ned.
II
Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersökning enligt första stycket redan innan en sådan har
inletts, får det beslutas att förundersökning inte ska inledas.
III
Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i
20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma gäller beslut att inte inleda förundersökning i
motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar undersökningsledaren i dessa frågor. Övriga
beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.
6 § Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.
8 § På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör
som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret.
II
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott
nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett
sådant brott.
III
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan förundersökning hunnit inledas.
9 § Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av synnerlig
vikt, att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar ytterligare sex
timmar.
II
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt
för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare tre timmar.
III
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig.
Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.
IV
Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet.
22 § Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller
ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.
II
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.
24 kap. Om häktning och anhållande
1 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.
II
Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl
till häktning saknas.
III
Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den
misstänkte eller för något annat motstående intresse.
2 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets beskaffenhet,
1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann, eller
2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller
straff.
3 § Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den begränsning som följer av 19 §, häktas om
1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § och
2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet.
6 § Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.
II
Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av
synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.
III
Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och
grunden för anhållandet.
7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.
II
Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av
envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
4 (a) ▪ Frågan är om gripandet var väl motiverat. För det första måste de rättsliga
förutsättningarna för gripande vara uppfyllda innan tvångsmedlet överhuvud kan användas.
Därutöver måste man bedöma om tvångsmedlet är välmotiverat i det aktuella fallet med hänsyn
tagen till de olika principerna som styr tvångsmedlens användning, t.ex. ändamålsprincipen,
behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Svaret ska diskutera hur dessa principer ska
tillämpas i detta fall och inte enbart ett omnämnande att dessa principer ska beaktas.
Det flesta har inget problem med att tillämpa tvångsmedeltrappan häktning–anhållande–
gripande. Det finns i stort sett inte heller svårigheter med att diskutera vilken risk som nämns
under 24:1I RB är eller kan vara aktuell. Detta behöver inte kommenteras ytterligare. Svaret ska
diskutera hur rekvisiten i lagrummet – och principerna för tvångsmedlens användning – ska
tillämpas på A och B och på C. Då en del svar har utgått från att häktning förutsätter mer än ett
års fängelse ingår i straffskala, kan nämnas att det räcker enligt 24:1 RB med fängelse ett år
eller däröver (t.ex. ofredande som har en straffskala med högst ett års fängelse).
24:3 RB reglerar utredningshäktning. Det torde vara svårt att motivera att kravet på synnerlig
vikt är uppfyllt. Det kan dock påpekas att den synnerliga vikten avser ytterligare utredning om
brottet, inte den misstänktes identitet.
Polisens gripande kan vara motiverat även om det visar sig att de gärningarna som lagts de
misstänkte till last inte bedöms som brottsliga efter en domstolsprövning. Det finns en
felmarginal när det gäller den rättsliga bedömningen. I fall man kommit fram till att A och B
inte har begått något brott – även om detta visar sig vara fel – kan de dock överhuvud taget inte
gripas; det är fel att sedan diskutera möjlighet att gripa dem för att fastställa identiteten.
Det finns svar som går ut på att kravet ”på sannolika skäl” inte är uppfyllt avseende A och B,
eftersom det är tveksamt huruvida deras handlande kan utgöra ofredande. Detta argument är
fel: här avses osäkerheten en rättslig bedömning och inte själva misstanken om vad A och B
hare gjort. 24:1 RB ska tillämpas på det sättet, att man först pekar ut för vilket brott man är
misstänkt; sedan frågar man sig hur stark misstanken är att de misstänkte har begått detta brott.
Själva osäkerheten i brottsrubriceringen ingår alltså inte i sannolikhetsbedömningen.
24:7II RB reglerar envarsgripande. Bestämmelsen kan inte åberopas av polisen.
4 (b) ▪ Beträffande brottets beskaffenhet skiljer sig delfråga (b) från (a) genom att olovlig
penninginsamling kan leda endast till penningböter. Häktning enligt 24:1 RB är alltså utesluten,
men det ska utreda huruvida häktning enligt 24:2 RB är möjlig. Det står ingenting i frågan om
kvinnornas nationalitet och inte heller något om deras hemvist. Resonemanget kan alltså inte
utgå från antagandet att kvinnorna saknar hemvist i Sverige, utan från att man inte vet om de
har hemvist i Sverige (och detta är något som man vill ta reda på). Flera svar har argumenterat
för att det finns en risk för kvinnorna att bege sig från riket för att undandra sig lagföring; detta
är mycket tveksamt när påföljden är penningböter. Se JO beslut den 24 september 2014 Dnr
457-2014 för resonemang om gripande för ett brott som endast kan medföra penningböter.
4 (c) ▪ Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns
anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Till att börja med ska
svaret ange vilket brott det är fråga om och om detta hör under allmänt åtal. Det föreligger
möjligtvis en anmälan av Ulrika, men det är tveksamt om C såsom målsägande har gjort en
angivelse. Härmed ska åtalsregler i 4:11 BrB uppmärksammas. Svaret ska visa tydligt om
angivelse är en förutsättning i detta krav. Det flesta har inget problem med diskussionen om
misstankegraden anledning anta och detta behöver inte kommenteras ytterligare. Frågan berör
om förundersökning ska inledas, svar som behandlar huruvida Samuel kan gripas är irrelevant.
Fråga 5 (3 p.)
Vad menar man med förtroendegrundsats vid oaktsamhetsbedömningen? Ge ett exempel på
tillämpningen av förtroendegrundsatsen. Lagrum behöver inte anges. Svaret till denna fråga
ska inte överstiga 50 ord. (3 p.)
Man utgår från att andra människor handlar någorlunda rationellt, bl.a. genom att inte handla
påtagligt oaktsamt eller brottsligt. En bilist kan således utgå från att andra trafikanter följer de
regler och beteendemönster som finns på trafikområdet och i allmänhet. (Se KG s. 160.)
Fråga 6 (4 p.)
Vad menas med skyddsgarant? Ange tre huvudtyper av förhållanden som kan grunda
ställningen som skyddsgarant. Svaret till denna fråga ska inte överstiga 50 ord. (4 p.)
Skyddsgaranten är skyldig att avvärja risker som hotar någon eller något. Denna garantställning
kan uppstå på grund av (1) nära levnadsgemenskap, (2) frivilligt åtagande eller (3)
yrkesskyldighet. (Se KG s. 112 ff.)
Fråga 7 (3 p.)
Vad gäller för bevisbörda och beviskrav beträffande omständigheten att en nödvärnssituation
inte föreligger? Svaret till denna fråga ska inte överstiga 50 ord. (3 p.)
Det är alltid åklagaren som har bevisbördan i brottmål. Beviskravet ligger på nivån att
åklagaren måste åberopa bevisning av sådan styrka som gör att nödvärnsinvändningen framstår
som obefogad. (Se t.ex. NJA 2012 s. 45, s. 61, punkt 14 i HD:s domskäl.)