socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. möjligheter, hot och
SOCIALTJÄNSTENS BROTTSOFFERSTÖDJANDE INSATSER. MÖJLIGHETER, HOT OCH FRAMTIDA UTMANINGAR. LINN WIKLANDER JOSEFSSON Examensarbete i kriminologi 30 hp Masterprogram i kriminologi Juni 2015 Malmö högskola Hälsa och samhälle 205 06 Malmö SOCIALTJÄNSTENS BROTTSOFFERSTÖDJANDE INSATSER. MÖJLIGHETER, HOT OCH FRAMTIDA UTMANINGAR. LINN WIKLANDER JOSEFSSON Wiklander Josefsson, L. Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. Möjligheter, hot och framtida utmaningar. Examensarbete i kriminologi 30 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för kriminologi, 2015. Intresset för brottsofferfrågor har vuxit sig allt starkare i Sverige under de senaste årtiondena. Socialtjänsten är den instans som har det lagstadgade ansvaret att erbjuda brottsoffer den hjälp och det stöd de behöver. Idag tyder dock mycket på att det föreligger stora brister i socialtjänstens brottsofferstöd. Det är i dessa brister som denna studie har tagit sin utgångpunkt med två primära frågeställningar: (1) varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer och (2) vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? Ingen liknande kartläggning har tidigare gjorts på området. Genom åtta stycken nyckelpersonsintervjuer undersöktes dessa frågeställningar. Vid intervjuerna användes en utformad modell bestående av faktorer som inbegriper begreppet förmåga, denna har utgjort en central utgångspunkt för kartläggningen av socialtjänstens förmåga att stödja brottsoffer. Nyckelpersonerna bestod av företrädare i nyckelpositioner inom verksamheter som på olika sätt arbetar med brottsofferfrågor. Resultatet visade på att det föreligger en stor ovisshet kring dessa frågor. Det visade sig även att en majoritet av de intervjuade anser att den största problematiken beror på att det inte riktigt finns den vilja som behövs för att prioritera och förbättra brottsoffersituationen i Sverige. Därmed kvarstår också den viktiga frågan; varför är det så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar gentemot brottsoffer? Med dessa oroväckande upptäckter är det än viktigare att fler studier utförs på området. Vidare forskning bör riktas mot att ta reda på var den faktiska problematiken ligger. Därefter kan det vara lämpligt att utreda eventuella åtgärder. Nyckelord: brottsoffer, förmåga, nyckelpersonsintervjuer, socialtjänsten, symbolpolitik. 1 THE SOCIAL SERVICES FOR CRIME VICTIM SUPPORT. OPPORTUNITIES, THREATS AND FUTURE CHALLENGES. LINN WIKLANDER JOSEFSSON Wiklander Josefsson, L. The social services for crime victim support. Opportunities, threats and future challenges. Degree project in criminology 30 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Criminology, 2015. Interest in crime victim issues has grown stronger in Sweden in recent decades. The social services have the statutory responsibility to offer victims of crime the help and support they need. Recent indications suggest that there are major shortcomings in the social services for crime victim support. Based on these shortcomings this study investigates two primary issues: (1) why has it been so difficult for the social services to fulfill their statutory responsibilities towards victims of crime and (2) what would be needed for the social services for crime victim support to work better than it does today? No similar study has been conducted in this area before. Through the execution of eight key informant interviews these issues were investigated by the use of a designed model constituted of various factors including the concept of ability. This concept has been a central point for the mapping of the social services’ ability to support victims of crime. The key informants consisted of representatives in key positions in operations that work with different crime victim issues. The results show that there is a great uncertainty around these issues. It was also found that a majority of those interviewed believe that the biggest problem regarding these issues is that the will and the necessary prioritization of crime victim matters are relatively low. These alarming findings show an even greater need of more studies performed in this field. Thus remains the important question; why is it so difficult for the social services to fulfill its statutory responsibility towards victims of crime? Further research should be directed at finding out where the real problem lies. Further on, suggestions for improvement should be investigated. Keywords: ability, crime victim, key informant interviews, social services, symbolic politics. 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING En introduktion till brottsofferområdet Vem betraktas som ett brottsoffer? Definitioner Den här studien -‐ avgränsningar Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar Utgångspunkter Sammanfattning av bakgrund 3 4 5 8 9 10 11 14 24 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 24 MATERIAL OCH METOD Urval och process Nyckelpersoner Förmåga-‐modell Metodologiska överväganden Etik Resultattolkning 24 24 25 25 28 29 31 RESULTAT 31 Inledning – allmänna uppfattningar om brottsoffer och SoL 31 Initial problembild – uppfattningar om socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och utförda arbete 32 Fördjupad förståelse 33 Vad bör göras? 39 Reflektioner – vad vet vi egentligen? 40 DISKUSSION 41 SLUTSATSER Vidare forskning 43 44 REFERENSER 45 APPENDIX 1 49 APPENDIX 2 50 APPENDIX 3 51 3 INLEDNING I socialtjänstlagens (SoL) 5 kap. 11§ framgår att socialtjänsten, sedan år 2001, har det yttersta ansvaret för att personer som utsatts för brott får stöd och hjälp (SoL, 2001:453). Brottsoffer som grupp har sedan en tid tillbaka varit föremål för en samhällsdebatt som till stor del bestått av inslag där hanterandet av brottsoffer kritiserats (Ivo, 2014; Socialstyrelsen, 2012; Lindgren, 2004). Det verkar dock inte vara helt tydligt vad denna kritik utgår ifrån samt vad den egentliga problematiken handlar om. Efter en noggrann litteraturgenomgång har det kunnat konstateras att kunskapen om socialtjänstens brottsofferhantering i Sverige är mycket begränsad. I denna uppsats undersöks socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och arbete vilket också utgör det övergripande syftet; att kartlägga och analysera socialtjänstens ansvar och dess praktiska tillämpning gällande det brottsofferstödjande arbetet i Sverige. Vidare undersöks vad som skulle behövas för att förbättra socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. Uppsatsen är skriven på uppdrag av Stiftelsen Tryggare Sverige. Denna stiftelse är en partipolitiskt och religiöst obunden NGO vars främsta syfte är att förbättra hjälpen till personer som drabbats av brott samt att främja utvecklingen inom det brottsförebyggande området (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2014). Uppsatsens första del utgörs av en allmän presentation av brottsofferområdet. Denna del innehåller bland annat definitioner, avgränsningar, historik, bakgrund samt olika utgångspunkter för den brottsofferproblematik som undersöks. Därefter presenteras uppsatsens syfte och frågeställningar följt av ett metodavsnitt som består av en beskrivning av de nyckelpersonsintervjuer som genomförts för att besvara frågeställningarna. I detta avsnitt presenteras också en modell som använts vid intervju och analys. Efter metodavsnittet presenteras de resultat och analyser som nyckelpersonsintervjuerna ligger till grund för. Uppsatsen avslutas med ett diskussionsavsnitt där relevanta aspekter diskuteras ytterligare vilket avslutningsvis följs av förslag på vidare forskning. En introduktion till brottsofferområdet Historiskt sett har det i samhällssfären förekommit en gärningspersonsfokusering där brottsoffer hamnat i bakgrunden (Wergens, 2002). Brottsoffer kan anses ha hamnat i en position av marginalisering som troligtvis många gånger präglats av en lägre status i samhällets olika maktsystem (Wergens, 2002). Vanlig kritik på området är att många brottsoffer anser det vara svårt att veta var och hur hjälp går att tillgå när man blivit utsatt för ett brott samt att fenomenet sällan blir aktuellt förrän en individ själv blir utsatt för våld eller kränkning (Lindgren, 2004). Vidare kan brottsofferfrågan anses stigmatiserande i sin grund, vilket såldes kan sätta frågan i repellerande riktning (Lindgren, 2004). Varför en brottsoffermarginalisering uppstått är svårt att besvara, att det dock föreligger ett glapp mellan teori och praktik i hur brottsofferfrågan ska hanteras är ett ämne som diskuterats sedan en tid tillbaka (Lindgren, 2004). Den här uppsatsen tar sin utgångspunkt i disciplinen viktimologi (läran om offer) vilken många gånger räknas som ett specialområde inom kriminologin (Karmen, 2012). Viktimologi karaktäriseras av det vetenskapliga studiet av typ, omfattning och orsaker till utsatthet för brott, dess konsekvenser för berörda parter samt samhällets reaktioner på detta (Wergens, 2002). Med samhälle menas i detta 4 sammanhang i synnerhet polis, rättssystem, frivilligarbetare och yrkesverksamma (Wergens, 2002). Den viktimologiska forskningsinriktningen kan betraktas som relativt ny i sitt slag, detta gäller även uppmärksamheten som brottsofferfrågan fått i det svenska samhället under de senaste årtiondena (Wergens, 2002). Några viktiga åtgärder och reformer som bidragit till bättre villkor för brottsoffer bör inledningsvis nämnas. Ur myndighetssynpunkt har brottsoffer exempelvis fått bättre möjligheter för ersättning, utökad rätt till juridiskt biträde (målsägandebiträde), större möjligheter till spärrmarkering och fingerade personuppgifter samt att polis och åklagare har en ökad informations- och underrättelseskyldighet i förhållande till brottsoffer (Lindgren & Qvarnström, 2003). Vidare har Brottsoffermyndigheten som grundades år 1994 gett brottsofferforskningen ett vidare fokus; Domstolsverket har medverkat till utbyggnaden av vittnesstödsverksamheten samt att många tings- och hovrätter har inrättat särskilda väntrum för att brottsoffer och vittnen ska slippa konfronteras med den tilltalade (Lindgren & Qvarnström, 2003). Att kriminella handlingar kostar samhället pengar är väl känt inom både vetenskapen och i den offentliga debatten; vad däremot offrens lidande kostar oss är ett relativt outforskat område (Wergens, 2002). Enligt Socialstyrelsen (2011) uppgår kostnaderna för våld mot kvinnor till minst 2,5 miljarder kronor årligen. Då räknas kostnader för kommunerna, sjukvården, statliga myndigheter och frivilligorganisationer samt det produktionsbortfall som uppstår för sjukdom och dödsfall (Socialstyrelsen, 2011). Vidare kan ett enda offer som till följd av gatuvåld invalidiserats av sina skador kosta samhället upp till 50 miljoner kronor; då är bara den ekonomiska kostnaden inräknad, inte det mänskliga lidandet (Nilsson & Wadeskog, 2012). Dessa exempel utgör bara ett fåtal av alla brottsoffer som existerar i samhället. Det kan om något antas stärka motivationen ytterligare till varför just brottsoffer är en viktig grupp att rikta mer forskning och insatser mot. Brottsoffers position har trots den tidigare marginaliseringen växt sig allt starkare i Sverige sedan 70-talet (Wergens, 2002). Det pågår ett ständigt arbete för att stärka deras rättigheter och en relativt ny diskurs inom detta område är att se brottsoffer utifrån ett mänskliga rättigheter-perspektiv; därav att man i egenskap av individ som utsatts för brott också har rättigheter till adekvat hjälp och rättvisa (Lindgren, 2004; Wergens, 2012). En möjlig anledning till att brottsofferfrågor inte har fått det genomslag i praktiken som det bör anses kunna bero på att just brottsoffer kategoriserats som en ”mjuk” fråga för snälla individer, istället görs här gällande att detta bör integreras som en självklar fråga om mänskliga rättigheter (Lindgren, 2004). Vem betraktas som ett brottsoffer? Brottsoffer som begrepp är inte entydigt, snarare relativt öppet för olika slags tolkningar och associationer. Brottsofferbegreppet är dessutom föränderligt över tid (Wergens, 2002). Trots att det förekommer olika etablerade definitioner på vem eller vilka som tillhör kategorin brottsoffer finns ändå en annan verklighet i hur människor i allmänhet uppfattar vem som är ett brottsoffer eller inte (SOU 1998:40). Ett urval av de mest frekvent använda brottsofferdefinitionerna kommer i korthet att beskrivas nedan. Därefter kommer begreppsinnerbörden av brottsoffer att belysas. 5 I de flesta juridiska sammanhang definieras brottsoffer som målsägande (SOU 1998:40; Österberg, 2002). Enligt rättegångsbalken 20 kap. 8 § fjärde stycket definieras målsägande som den mot vilket ett brott har blivit begånget eller som har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada, detta kan avse en fysisk person, ett företag eller annan juridisk person som är part i rättegång. Denna definition kan uppfattas som begränsad då den endast görs gällande i fall där rättsväsendet är involverat. En bredare definition som används är den som Förenta Nationerna (FN) formulerade i en deklaration om brottsoffers grundläggande rättigheter år 1985. I denna deklaration definieras ”offer” som personer som enskilt eller gemensamt lidit skada (fysisk eller psykisk), ekonomisk förlust, känslomässigt lidande eller väsentlig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handlingar eller underlåtelser som strider mot strafflagar som gäller i medlemsstaterna (FN, 1985). Vidare kan ett brottsoffer enligt denna deklaration betraktas som ett offer oavsett om gärningspersonen är identifierad, gripen, åtalad eller dömd samt oavsett hur familjerelationen ser ut mellan offer och gärningsperson (FN, 1985). Innebörden i vad som faktiskt avses med användandet av termen brottsoffer kommer i denna uppsats tillämpas närmast den definition som FN använder ovan. Det kan alltså innefatta vilken person som helst som på något sätt utsatts för brott. Varför just termen brottsoffer används är främst för att försöka hålla ner begreppet till så få beståndsdelar som möjligt, det blir också aningen enklare då begreppet brottsoffer används i SoL (2001:453). Det bör än dock poängteras att vad vi än väljer att använda för term när vi pratar om en person som drabbats av brott samt vad vi lägger in för omedvetna och medvetna attityder i detta leder i förlängningen till hur vi agerar gentemot dessa personer (Karmen, 2012). Ett annat begrepp som kan användas för att definiera någon som utsatts för brott är det uttryck som Stiftelsen Tryggare Sverige (2010) använder. Med risk för att tillskriva en individ som utsatts för brott olika egenskaper i en riktning mot att vara ett ”hjälplöst offer” har Stiftelsen valt att använda uttrycket brottsdrabbad där fokus ligger på säkerställandet av att brottsdrabbade individer får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda med den hjälp och det stöd som krävs (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2010). Därigenom prioriteras synen om ett handlande subjekt med initiativförmåga framför ett passivt offer, där grundtanken handlar om att inte utsätta vissa individer för stigmatiserande egenskaper till följd av en brottshändelse (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2010). Ytterligare ett exempel på begrepp som kan definiera en brottsdrabbad person är det som också har avsett att tillvarata individens egen styrka, nämligen begreppet överlevare. Med detta avses i korthet att en överlevare är det som uppstår ur att en person tagit sig igenom ett trauma eller liknande (som att bli utsatt för brott), liksom överlevare tar sig igenom exempelvis naturkatastrofer (Figley, 1985). Härvid kan överlevarbegreppet illustrera den gradvisa process i att återta och omkonstruera den traumatiska händelsen och således ta makten över det som personen i fråga blivit utsatt för; traumat blir därmed en del av en persons världsbild (Figley, 1985). Ett annat exempel på hur brottsofferuppfattningen kan se ut kan härledas till Nils Christies (1986) artikel The ideal victim, i vilken han undersökte föreställningar om hur brottsoffer som begrepp konstrueras. Christie (1986) inriktade sig på vilka aspekter som utgjorde grund för uppfattningar kring hur agerande och reaktioner 6 av olika människotyper baserades på vilken slags status som offer en person kan besitta. I detta resonemang framkom att en person eller kategori av individer kan kallas för idealiskt offer beroende på åtminstone fem egenskaper (Christie, 1986). Ett offer med dessa egenskaper karaktäriseras av svaghet, sysselsatt med ett respektabelt projekt, stationerad på en plats där hen nästintill måste befinna sig samt i ett möte med en ond och stor gärningsperson som är okänd för offret sedan tidigare (Christie, 1986). Med detta följer alltså att ju fler egenskaper en person besitter enligt ovan, desto högre blir offerstatusen; vidare finns samma argument för att färre egenskaper enligt ovan sänker offerstatusen relativt sett (Christie, 1986). Det finns uppfattningar om att det idealiska offret förutsätter en motpol i form av en idealisk gärningsperson, där de egenskaper som sänker offerstatusen på samma sätt skulle höja gärningspersonsstatusen (Åkerström & Sahlin, 2001). Effekten blir då följaktligen att ju mer idealt offer, desto mer ideal gärningsperson och vice versa (Christie, 1986). En svag äldre kvinna på väg till kyrkan som blir rånad av en stor och okänd man får därav högre offerstatus än om hon hade blivit rånad av en annan äldre dam på väg till en bar sent på natten (Christie, 1986). Med denna relation av olika egenskaper som agerar med och mot varandra skapas alltså dessa kategorier i allmänhetens ögon. Vidare kan då antas att offret skapas och definieras i relation till gärningspersonen och vice versa. Med detta tillkommer att offerrollen då endast är en roll som konstrueras, likväl som för gärningspersonen. Poängen som Christie (1986) vill göra med sitt resonemang är att vissa individer tillskrivs offerrollen/gärningspersonsrollen lättare eller svårare beroende på sina respektive egenskaper och sammanhang. Härigenom demonstreras konstruktionen som omgivningen själva således skapar. För att problematisera strukturen i denna konstruktion gäller det att försöka särskilja den skapade offeridentiteten från den subjektiva identiteten, vissa personer kanske egentligen inte alls definierar sig som ett brottsoffer bara för att ett brott har begåtts i ens sammanhang. Dagens brottsofferarbete är ingen enhetlig rörelse eller ideologi, utan många olika grupper arbetar till förmån för brottsoffer på olika sätt (Niemi, 2011). Gemensamt för brottsofferrörelsen är dock att det ofta finns ett starkt engagemang inriktat på frågor som berör brottsoffers position, denna i vilken ofta innehar en svag ställning i rättsprocessen, är belagd med skuld samt innehar ekonomiska kostnader till följd av brott (Niemi, 2011). Niemi (2011) menar att den viktimologiska forskningen aldrig varit föremål för likadan kritik som till exempel feministisk forskning har och menar vidare på att denna allt för starka sympati för brottsoffer är rent ut sagt skadlig och farlig. Grunden i detta argument ligger i linje med Christies (1986) idé om ideala offer, nämligen att fokus riktas mot det individuella fallet (ofta barn eller kvinna) och såldes skapas identitetsbyggande offerdiskurser. Genom dessa offerdiskurser kan exempelvis kriminalpolitiska krav på hårdare straff tillämpas (Niemi, 2011). Härigenom efterfrågas alltså bättre kunskaper om verkliga offer och gärningspersoner för att minska reproduktion av de missvisande stereotypa offren. Att kategoriseras som brottsoffer kan i högsta grad ha en politisk verkan i det att offerstatus får en funktion som leder till politiskt agerande (Nilsson, 2003). Detta kan exempelvis manifesteras genom sensabiliteter, vilket i korthet kan beskrivas som en känslostruktur som uttrycks i system av känsloföreställningar som riktar åsikter mot vad som är lämpligt eller ej samt vad som är säkert eller riskfyllt 7 (Nilsson, 2003). Då människan kan anses vara en känslostyrd varelse kan denna sensabilitet utgöra en stark politisk kraft, i vilket exempelvis bilden av ett brottsoffer kan väcka sympatier och därigenom skapa starka känslouttryck. I den meningen kan det bli politiskt om en grupp människor använder dessa känslouttryck för brottsoffer för att få igenom diverse åsikter eller beslut. Brottsoffer som grupp har inte sällan setts på som en motsas till gärningspersoner där offerkompensation diskuteras som motpart till gärningspersonens straff (Ljungwald & Elias, 2010). Där skulle hårdare straff för gärningspersonen kunna översättas som en aktion som politiskt manifesteras genom den sensabilitet som sammankopplas genom bilden av en person med hög offerstatus; det vill säga genom starka känslouttryck gentemot offret blir det enklare att framföra idéer om hårdare straffskalor för gärningspersoner. Ett exempel från verkligheten som kan relateras till detta är brottsoffermyndighetens tidigare uttryckta åsikt att så kallad sekundär viktimisering i form av inkompetens eller fientligt bemötande i rättsprocessen var något som brottsoffer måste leva med i strävan att erhålla en fällande dom för gärningspersonen (Ljungwald & Elias, 2010). I motsatt riktning kan det också tänkas att offerstatus kan bidra till erhållna fördelar, även fast de troligtvis är få. Ett exempel skulle kunna vara en förtur i rättssystemet där en anmälan gjord av en äldre utsatt kvinna förmodligen skulle tas på mer allvar än om motsvarande anmälan utförts av en utsatt ung man. Definitioner Nedan kommer några vanligt förekommande nyckeldefinitioner att beskrivas med avsikt att öka tydligheten i vad som faktiskt avses med användandet av just dessa. När det kommer till definitionen som rör en person som utfört en brottslig handling eller liknande kommer termen gärningsperson att användas i så stor utsträckning det är möjligt. Detta för att inte definiera ett specifikt kön på personen i fråga. Andra definitioner kan förekomma om sammanhanget kräver det, exempelvis när det kommer till citat eller dylikt. Den här uppsatsen kommer att beröra olika ansvarsområden relaterade till sociala frågor, främst till brottsoffer som i huvudsak utgår från SoL 2001:453. Vad som kommer beskrivas längre fram utgörs i princip av att den stora delen av ansvarsområdet ligger på respektive kommun att hantera. För varje verksamhet inom kommunerna som kopplas till sociala funktioner finns olika tillvägagångssätt och strukturer beroende på kommun; detta gör begreppet socialtjänst svårdefinierat. I korthet kan dock nämnas att det i lagtext hänvisas till att socialnämnd används som beteckning för den eller de nämnder som ansvarar för varje kommuns socialtjänst (SoL, 2001:453; Socialstyrelsen, 2006). Med dessa begrepp kan alltså olika tolkningar göras beroende på vilket sammanhang som avses och ofta härleds definitionerna in i varandra (Socialstyrelsen, 2006). I och med detta kommer begreppen kommun, socialtjänst och socialnämnd att användas synonymt. Liksom att det finns många olika begrepp för de ovan beskrivna verksamheterna, finns minst lika många begrepp för att beskriva personer som arbetar inom dessa. I den här uppsatsen kommer socialarbetare att användas i stor utsträckning. Det avser då personer som arbetar med handläggning av bland annat brottsofferärenden inom kommun, socialtjänst eller socialnämnd. 8 Den här studien - avgränsningar Brottsoffer kommer i den här uppsatsen att behandlas som en generell grupp med en utgångspunkt i att det finns mer som förenar än skiljer dem åt (Lindgren, 2004). Det finns givetvis en medvetenhet om att det föreligger påtagliga skillnader mellan olika brottsoffergrupper (Karmen, 2012), syftet här är dock inte att göra distinktioner mellan dessa och därav undviks en gradering av de olika problemnivåer som troligtvis existerar. Istället är utgångspunkten att brottsoffer utgör en grupp, så som den presenteras i SoL 5 kap. 11 § (2001:453) där det juridiska ansvaret redogörs för. I citatet nedan tydliggörs en del av de aspekter som gör det mer motiverat att i denna uppsats diskutera brottsoffer som en grupp istället för olika grupper: ”En annan orsak är att en del myndigheter har en bristande helhetssyn. Under senare år har utsatta kvinnor och barn samt offer för rasistiska och homofobiska brott varit prioriterade områden. Dessa grupper är också exempel på särskilt sårbara brottsoffer; kvinnor och barn på grund av våldets struktur där gärningsmannen ofta är någon som offret känner eller står i beroendeställning till, offer för homofobiska och rasistiska brott (så kallade hatbrott) eftersom brotten inte bara är en attack mot individen utan också en attack mot offrets hela livsstil och/eller kultur. Dessa brott är också ett angrepp mot de grundläggande demokratiska värdena i en stat. Andra särskilt sårbara grupper är till exempel äldre, funktionshindrade och socialt utslagna. Listan kan göras lång. Det centrala är emellertid att en stor del av de reaktioner, behov och problem som individer ställs inför efter att ha utsatts för brott är generella. Det finns således mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. De rättsvårdande myndigheterna måste därför se till helheten när man utvecklar det brottsofferstödjande arbetet. Det gäller inte minst för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra”. (Lindgren & Qvarnström, 2003, s. 2). Som Lindgren och Qvarnström (2003) skriver bör brottsofferarbetet gå mot en riktning för att motverka att enskilda grupper ställs mot varandra och där arbetet sker i ett större sammanhang, vilket kräver bättre samarbete. En ökad komplexitet som uppstår är således att för varje ny grupp som anses vara extra sårbar adderas ett särskilt fokus där gruppen i fråga ska kategoriseras som ett prioriterat område. Vad som åsyftas i citat ovan påminner oss dock om vikten av att just agera med helhetssyn och inte ställa brottsoffer i en konkurrerande sits emot varandra. Längre fram i texten kommer lagtexter och annat material rörande det ansvar som socialtjänsten har att beskrivas vilket inte gör argumentet mindre komplext. Dilemmat att ta i beaktning bör då istället kanske inte uteslutas då vissa grupper förmodligen har behövt en större prioritet än andra under vissa omständigheter. Då handlar det om prioritering av resurser. Ett exempel nära i tiden berör mäns våld mot kvinnor som i sig genom bättre lagstiftning har hjälpt många utsatta kvinnor (Ljungwald & Elias, 2010). Poängen bör dock vara än mer aktuell nu då fler grupper i så fall borde skrivas in i våra lagar som extra sårbara, där blir konkurrenssituationen en potentiell fara. Å andra sidan bör den symboliska funktionen av att framhäva vissa grupper mer än andra inte underskattas då utsatthet för brott, upplevelser av brott samt diverse insatser kan se väldigt olika ut beroende på grupptillhörighet (Lindgren & Qvarnström, 2003). Det symbolvärde politiska beslut kan ha kommer att diskuteras längre fram. Av praktiska skäl kommer dock brottsoffer att behandlas som en och samma grupp i denna uppsats. Vidare kommer brottsofferperspektivet i så god mån det går att hållas på nationell nivå. Detta kan anses problematiskt då många bestämmelser och områden hanteras på kommunal nivå (detta beskrivs mer grundligt längre fram i texten) när det gäller brottsofferfrågor. Trots de lokala bestämmelser som förekommer finns det inte utrymme att i denna uppsats specificera skillnader och olika regler för 9 respektive kommun och socialtjänst och därvid kommer en mer generell inriktning att tas. Detta underbyggs av att syftet med denna uppsats inte är att jämföra utan snarare att kartlägga och analysera en eventuell generell problematik. Många av de intervjupersoner som deltagit är verksamma i Stockholm med omnejd, delvis med anledning av geografisk närhet men också på grund av att många nyckelpersoner med viktig knytpunkt till nationella bestämmelser enligt allmän kännedom finns i Stockholm. Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv En viktig vetenskapsteoretisk utgångspunkt för detta arbeta är att samhällsvetenskapliga ämnen, liksom vetenskap i allmänhet, alltid bör inneha ett kritiskt förhållningssätt till det som undersöks; detta för att bland annat möjliggöra frigörelse från olika kunskapsmässiga begränsningar i form av exempelvis fördomar, normer och institutionaliserade auktoriteter (Allwood & Erikson, 1999). Definitionen av att vara kritisk finns uppdelad i en rad olika kategorier inom vetenskapsteorin, i detta samhällsteoretiska sammanhang har en emancipatorisk inriktning valts. I korthet innebär den typen av kritik en reflektion av etablerade ideologier och idéer där frigörelse av olika slags dominansförhållanden är centrala, således blir ett kritiskt granskande av ett redan etablerat tänkande huvudtemat (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) belyser dock en aspekt värd att beakta mer grundligt; nämligen politikens ständiga närvaro inom samhällsvetenskapen i vilken anses ställningstagande gällande värderingar och samhällsutformande i förhållande till ideal och intressen. En inte sällan återkommande förhållningspunkt inom vetenskapen är att politik likställs som en sorts felkälla; härvid görs istället gällande en omvänd syn där samhällsvetenskapen i sin grundläggande karaktär är just politisk (Allwood & Erikson, 1999). I fokus för den här uppsatsen är socialtjänsten, vilken i sig är en politisk samhällsinstitution (Allwood & Erikson, 1999). Allwood och Erikson (1999) menar att vi inom samhällsvetenskapen inte kan ställa oss utanför det samhälle vi själva är en del av och menar vidare på att forskare som hävdar objektivitet i förhållande till det som utforskas i sig misstar sin egen reproduktion av den aktuella kontexten. Med detta bör vi således istället vara medvetna om och uppmärksamma att den forskning som bedrivs inom samhällsvetenskapliga ämnen är politisk i allt från vad som undersöks respektive inte undersöks, vad som presenteras samt hur tillvägagångssätten ser ut (Allwood & Erikson, 1999). Oavsett vilka idéer vi än väljer att implicit/explicit utmana, manipulera, konservera eller reproducera är det av stor vikt att uppmärksamma vår egen roll och inblandning; i samma mening bör dock politisk samhällsteori betraktas som både vetenskaplig och kritisk i sin karaktär. Vi bör alltså både beakta och acceptera att detta är vad som ingår i det samhällsvetenskapliga fältet och därmed också inom kriminologin. Att juridiska lagar kan likställas med institutionell normativ ordning är inte ett nytt sätt att se på samhällets kollektiva uppbyggnad (MacCormick, 2007); däremot underbyggs här en motivation till en studie med utgångspunkt i just den politiska och juridiska sfären. Den här uppsatsen kommer att ta avstamp i den svenska socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer samt hur detta manifesteras i den praktiska verksamheten. Baserat på kvalitativa nyckelpersonsintervjuer 10 kommer sedan en vidare analys att genomföras där huvudsyftet blir att försöka få en ökad kunskap om eventuella möjligheter, hot och framtida utmaningar. Med det ovan nämnda taget i beaktning avses alltså att underbygga uppsatsens syfte och därmed också understryka att en kvalitativ studie av politisk karaktär inte bör förringas, utan snarare ses för den viktiga beståndsdel i samhällsvetenskapen som den enligt Allwood och Erikson (1999) faktiskt är. Innehållet bör givetvis inte tolkas som en representativ helhetsbild i kvantifierbara termer, däremot görs här gällande att innehållet förhoppningsvis ger en förbättrad insikt än tidigare gällande socialtjänstens brottsofferinsatser. Detta hävdas med grund i att flertalet ingående perspektiv beaktas rörande samma slags samhällsfunktion och således kan vi troligtvis lära oss mer om de existerande mekanismerna som sannolikt påverkar hur situationen ser ut. Det ska också noteras att ingen liknande kartläggning har tidigare genomförts. Socialtjänstens uppkomst och dess juridiska ansvar Ett centralt tema i den här uppsatsen är socialtjänstens juridiska ansvar för brottsoffer. Nedan följer en sammanfattad redogörelse för socialtjänstens uppkomst, funktion samt specifika brottsofferbestämmelse. Med ett huvudsakligt syfte om att slå samman all lagstiftning gällande sociala frågor på kommunal nivå till en enda lag bildades SoL år 1982 (Åström, 1988). Utgångspunkten för dess existens var att garantera samtliga medborgares grundläggande ekonomiska och sociala säkerhet, vilket då liksom idag verkar genom att uppdraget ligger på varje kommuns folkvalda politiker att ansvara för (Ljungwald & Hollander, 2009; Socialstyrelsen, 2012). Kommunens uppgifter inom socialtjänsten ska fullgöras av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer (SoL, 2001:453). Detta innebär således en stor frihet för respektive kommun att på lokal nivå se till att verksamhetens mål uppfylls. Till socialtjänsten räknas alla verksamheter i samhället som omfattas av SoL, exempelvis individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt stöd och service till personer med funktionsnedsättning (Lindgren et.al, 2001). Då socialtjänstens uppdrag utgår direkt från regeringen och så tillika socialdepartementet finns trots det lokala ansvaret än dock gemensamma mål där demokrati och solidaritet är den grund som målen i huvudsak vilar på (SoL, 2001:453). De mest grundläggande målen enligt SoL (2001:453) är att socialtjänstens verksamhet bör utgå från ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor samt aktivt deltagande i samhällslivet. I dessa nationella mål understryks vidare vikten av varje individs självbestämmanderätt och integritet. Socialtjänsten ska även bedriva uppsökande verksamhet där stöd och rådgivning till samhällsmedborgarna är viktiga inslag (SoL, 2001:453). I SoL finns numera särskilda bestämmelser för olika grupper såsom exempelvis barn och unga, äldre människor, människor med funktionshinder och missbrukare. Sedan år 2001 då riksdagen antog propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) finns numera även en särskild bestämmelse som reglerar socialtjänstens ansvar för brottsoffer; detta lagrum i SoL 5 kap. 11§ lyder enligt följande: ”Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. 11 Socialnämnden ansvarar för att ett barn, som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialnämnden ska också särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver.” Denna särskilda bestämmelse som till förmån för brottsoffer infördes i Sverige är en unik företeelse som inte kan likställas med rättsregler i något annat skandinaviskt land (Ljungwald & Hollander, 2009). Innan denna paragraf ändrades till att gälla samtliga brottsoffer och deras anhöriga omfattade SoL 5 kap. 11§ 1998 års bestämmelse beträffande att socialnämnden bör verka för stöd och hjälp till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet (Lindgren et.al, 2001). Kvinnor som utsatts för våld i nära relation utgör fortfarande ett viktigt inslag i bestämmelsen, dessa har således integrerats som en grupp att särskilt beakta. Många forskare är eniga om att det ökade intresset för brottsofferfrågor kan sammankopplas till feministrörelsens kamp i att belysa mäns våld mot kvinnor, bland annat genom kvinnojourer och andra likande instanser (Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al, 2001). Som vi ser i socialtjänstens ansvar för brottsoffer enligt SoLs 5 kap. 11 § ska barns liksom kvinnors situation och utsatthet för brott särskilt beaktas; barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående ska också enligt denna bestämmelse betraktas som brottsoffer (SoL, 2001:453). Härigenom görs det tydligt att kvinnor och barn är grupper som särskilt uppmärksammas i denna juridiska brottsofferbestämmelse. Enligt Proposition 2000/01:79 som behandlades i samband med att brottsofferbestämmelsen infördes år 2001 poängterades att bara för att en individ utsatts för brott utgår inte en automatisk hjälpaktion från socialtjänstens sida. I propositionen menades följaktligen att även fast socialtjänsten är ansvarig för stöd och hjälp till brottsoffer har andra grupper också en viktig funktion att fylla; med andra grupper avses då främst frivilligorganisationer, familj och vänner (Proposition 2000/01:79). Enligt SoL 11 kap. 1 § ska socialtjänsten utan dröjsmål utreda ärenden som kommit till dess kännedom och som kan föranleda någon form av åtgärd, vidare ges möjlighet till samverkan och avtal med andra aktörer om utförande av kommunens uppgifter enligt SoL 2 kap. 5 § samt 3 kap. 4-5 § (SoL, 2001:453). Med andra ord uppmanas det till snabba utredningar och behovsprövningar samt att samarbete och avtal med andra aktörer legitimeras. Tre förändringar har gjorts i brottsofferbestämmelsen sedan införandet år 2001; bestämmelsen om barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående lades till 2006, år 2007 ändrades det mer frivilliga begreppet ”bör” till ett mer obligatoriskt ”ska”, vilket kan utläsas ovan (Ljungwald & Elias, 2010). För att förstärka barnrättsperspektivet ytterligare adderades ett tredje stycke år 2013, enligt detta poängteras alltså att socialnämnden ska ansvara för att ett barn som utsatts för brott, och dennes närstående får det stöd och den hjälp som de behöver (SFS 2012:776; SoL 2001:453). Den första förändringen gällande barn som bevittnat våld eller andra övergrepp innebär med andra ord en tydligare syn på att barn (även i sin passivitet) ska tas i särskild beaktning trots att denne inte alltid är ett direkt eller uppenbart föremål för brott. Övergången från ”bör” till ”ska” ställer i sin grundläggande betydelse mer ansvarskrav på socialtjänsten då betydelsen av ”bör” anses vara mindre 12 tvingande än ”ska” i juridisk mening (Ljungwald & Hollander, 2009). Begreppet ”bör” kan anses fungera som en riktlinje eller rekommendation medan ”ska” anses innebära en uppmaning om att påbudet i fråga måste utföras. Förutom ett stärkt barnrättsperspektiv är en av de viktigare aspekterna med 2013 års förändring att det tidigare uttrycket ”närstående vuxen” ersatts med ”närstående”, detta innebär alltså att närstående kan innefatta andra närstående personer som inte är vuxna (Brottsoffermyndigheten, 2012). SoL (2001:453) beskrivs som en målinriktad ramlag. I lagen anges då målen för verksamheten samt vilka resultat som ska uppnås, dock sällan hur dessa ska uppnås (Socialstyrelsen, 2006). Kommunerna har då stor frihet att utforma sina insatser efter de skiftande behov, resurser och önskemål som finns, vilka troligtvis varierar. Inom ramarna för de övergripande målen ska varje kommun växa fram med den kommunala självstyrelsen som grund (Socialstyrelsen, 2006). I denna ramlagsbeskrivning från socialstyrelsen understryks alltså vikten av att varje kommun bör anpassa sina brottsofferinsatser efter de specifika behov som föreligger. Socialtjänstens praktiska brottsofferinsatser består i varierande grad av stödsamtal, medling, ekonomisk ersättning, praktisk hjälp vid rättegång och polisanmälan samt hänvisning till ideella organisationer och sjukvård (Socialstyrelsen, 2004, 2012). 13 Tabell 1. Viktiga milstolpar gällande brottsofferarbetet i Sverige. (Ljungwald & Elias, 2010; Lindgren et.al., 2001; SoL, 2001:453). Årtal Händelse 1971 Termen ”brottsoffer” börjar användas i parlamentariska skrifter. 1978 De första kvinnojourerna bildas. Brottskadelagen införs. 1979 Lagstiftning mot kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling av barn införs (agalagstiftningen). 1988 De första reformerna till förmån för brottsoffer införs i rättsystemet, bl.a. lagen om målsägandebiträde och lagen om besöksförbud. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) grundas. 1994 Brottsoffermyndigheten grundas. Brottsofferfonden etableras i syfte att ge ekonomiskt stöd till brottsofferinriktad verksamhet. 2001 Särskild brottsofferparagraf träder i kraft. 2006 Barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående läggs till som grupp i socialtjänstlagen att särskilt beakta som brottsoffer. 2007 Socialtjänsten åläggs ett större ansvar då termen ”bör” ersätts med ”ska” gällande hjälpinsatser för brottsoffer. 2013 I socialtjänstlagen (5:11) förstärks barnrättsperspektivet ytterligare med ett nytt tredje stycke. Utgångspunkter Nedan följder några olika avsnitt av inslag som berör hur dagens allmänna status ser ut på brottsofferområdet i Sverige. Redogörelserna består av olika perspektiv och teorier som avses ligga till grund för vidare analys och problematisering av socialtjänstens brottsofferstöd. Nuläge Socialstyrelsen genomför sedan tre år tillbaka årliga jämförelser mellan Sveriges olika kommuner där dess brottsofferarbete tillses. I den senaste jämförelserapporten som redovisats i form av Socialstyrelsens (2014) öppna jämförelser kunde stora skillnader mellan kommunernas brottsofferarbete påvisas, alla kommuner verkar exempelvis inte uppfylla lagens krav gällande brottsofferarbetet. Brister kunde påvisas i 50 av de totalt 60 granskade kommunerna, några av de brister som påtalades var bland annat att våldsutsatta kvinnor och barn och barn som bevittnat våld hänvisas till insatser utan att få sina behov utredda (Socialstyrelsen, 2014). 14 I samma rapport framkom att kommunerna i jämförelse med tidigare år blivit bättre på att använda standardiserade bedömningsmetoder för att kartlägga våldsutsatthet, det vill säga att mätningarna utförs mer konsekvent och med bättre struktur (Socialstyrelsen, 2014). Således innebär detta att siffran uppgått till att 49 % av kommunerna nu använder standardiserade bedömningsmetoder (Socialstyrelsen, 2014). Än dock gör alltså inte andra hälften av landets kommuner standardiserade bedömningar. Vidare har endast 14 % av Sveriges kommuner uppvisat att de har aktuella rutiner för att säkra skolgången för barn i skyddat boende; i verksamheter för äldre och personer med funktionsnedsättning tycks rutiner om stöd till våldsutsatta saknas (Socialstyrelsen, 2014). I en studie utförd av Brottsförebyggande rådet (Brå) har 7 % av våldsutsatta kvinnor och 3,5 % av våldsutsatta män varit i kontakt med socialtjänsten med anledning av våld i nära relation; vidare har knappt 6 % av våldsutsatta kvinnor och 0,3 % av våldsutsatta män haft kontakt med någon kvinnojour, mansjour eller brottsofferjour (Brå, 2014). Det är dessutom beräknat att exempelvis endast 12 % av de barn som blir slagna hemma vänder sig till skolan, socialtjänsten, polisen eller annan liknande institution (Jansson et.al, 2011). Andelen kommuner som använder våldsutsattas synpunkter för att utveckla verksamheten tycks ha blivit 4 procentenheter lägre än för år 2013, siffran ligger numera på endast 13 % (Socialstyrelsen, 2014). Endast ett fåtal kommuner följer systematiskt upp sina insatser gentemot brottsoffer som utsatts för våld (Socialstyrelsen, 2014). Således verkar det finnas en stor brist på uppföljning när det kommer till insatser som rör våldsutsatta personer. Med sitt nuvarande tillsynsansvar för socialtjänsten utförde Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) en kartläggning under perioden 2012-2013 där det kunde konstateras att det föreligger brister i att utreda och ge stöd till barn som bevittnat våld; brister fanns i över hälften av de granskade kommunerna (Ivo, 2014). Ivo (2014) har tydligt påtalat att socialtjänsten behöver bli bättre på att ge utsatta barn det stöd de behöver. Som redogjorts för tidigare i denna uppsats är brottsutsatta barn dessutom en grupp som enligt SoL 5 kap. 11 § särskilt ska beaktas när det kommer till stödinsatser (SoL, 2001:453). Rapporten som Ivo (2014) presenterat visar också på resultat i form av att det finns tydliga skillnader mellan hur landets kommuner uppfyller lagens krav gällande exempelvis våldsutsatta kvinnor och barn samt barn som bevittnat våld. Det tycks föreligga brister i rutiner, riskbedömning och personalens kompetens (Ivo, 2014). I figur 1 nedan visas en spridning av till vilken grad landets olika kommuner uppfyller kriterier för en rad uppställda indikatorer. Indikatorerna har med undantag från den enskildes behov haft en utgångspunkt i sex olika kvalitetsområden vilka har delats upp enligt följande: helhetssyn/samordning, kunskapsbaserad verksamhet, självbestämmande/integritet, tillgänglighet, trygghet/säkerhet samt effektivitet (Socialstyrelsen, 2014). 15 Figur 1. Hur Sveriges kommuner uppfyller kriterierna för olika indikatorer i Socialstyrelsens öppna jämförelser år 2014. Socialstyrelsen har sedan tidigare i uppdrag från regeringen att vägleda socialtjänsten i att uppmärksamma brottsoffers och deras närståendes rätt till stöd och hjälp (Socialstyrelsen, 2012). I en vägledningsrapport som Socialstyrelsen utarbetade 2012 med syfte att vägleda kommunerna i sitt brottsofferarbete har socialtjänstens arbete sammanställts och vidare har rekommendationer för det framtida brottsofferarbetet utgivits. I rapporten kunde det sammanfattningsvis konstateras att en stor del av det brottsofferarbete som bedrivs koncentreras till våldsutsatta kvinnor och barn; troligtvis med anledning av att dessa enligt SoL också särskilt ska beaktas (Socialstyrelsen, 2012). Socialstyrelsen (2012) menar dock på att det finns bortglömda brottsoffergrupper som behöver fler stödinsatser; dessa bortglömda grupper består exempelvis av pojkar och män som utsätts för våld i nära relation och/eller hedersrelaterat våld och förtryck, hbtq-personer, personer med funktionsnedsättning, äldre personer samt personer som inte kan prata svenska. Personer som anses tillhöra ovan nämnda grupper befinner sig ofta 16 i utsatta positioner och där har en tillgänglig och öppen socialtjänst en stor betydelse för stöd och hjälp; detta måste fungera oavsett hur den lokala organisationen ser ut (Socialstyrelsen, 2012). För att kunna bistå med adekvat hjälp menar Socialstyrelsen (2012) på att socialtjänsten inte enbart ska hänvisa brottsoffer till frivilligorganisationer för stöd och hjälp, önskvärt är att stödet samordnas så att den enskilde inte behöver ha kontakt med fler instanser än nödvändigt. Således är en helhetssyn en mycket viktig strävan, liksom att vara medveten om att socialtjänsten är skyldig att informera om den rätt en person har att få sina behov utredda samt att få ett beslut som går att överklaga (Socialstyrelsen, 2012). Denna korta nulägesorientering uppvisar att brottsofferarbetet i Sverige håller en varierande kvalité och att situationen för brottsoffer inte är optimal. Bostadsorten kommer troligtvis att påverka vilken slags hjälp den drabbade får efter ett brott. Två tydliga fördelar är att det finns en medvetenhet om hur läget ser ut samt rekommendationer på hur det bör se ut. Som Socialstyrelsen (2012) pekar på är det dock alltså viktigt att ta i beaktning att en stor del av dagens brottsofferinriktning idag ligger på våldsutsatta kvinnor och barn; således bör det poängteras att det finns andra brottsoffergrupper som inte är lika representerade i dessa rapporter. Dessutom förefaller det svårt att hitta korrekta uppskattningar på hur stort mörkertalet är avseende brottsoffer i Sverige. Tidigare forskning Antalet vetenskapliga studier av brottsoffer och socialtjänsten är begränsat och än så länge finns endast ett fåtal forskare som dominerat fältet i Sverige. De studier som hittills inriktats på brottsoffer och socialtjänsten har haft fokus på uppfattningar om brottsofferbegreppet samt juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen i SoL (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Diverse databassökningar innefattande böcker, artiklar, e-böcker, avhandlingar och uppsatser har gett få träffar. Däremot har andra relevanta källor i form rapporter och lagtexter gått att tillgå när det kommer till exempelvis brottsoffer i olika myndighetssammanhang. Härigenom kan vikten av att studera brottsoffer och socialtjänsten framhållas ytterligare, mer forskning på detta område behövs i allra högsta grad. Sverige ligger förhållandevis långt fram när det gäller lagstiftning och regler som berör brottsoffer (Brienen & Hoegen, 2000). I vissa internationella sammanhang har Sverige till och med utpekats för att ha en radikal lagstiftning till förmån för brottsoffer (Wergens, 2002). En kritik som framförts är att brottsoffer som begrepp fått ett symboliskt värde i rättsystemet, vilket i sig inte innebär en faktisk förbättring för brottsoffers situation (Mawby & Walklate, 1994). Tvärtom riskeras att en frustration uppstår om en diskrepans föreligger mellan ett samhälles uttalade vilja att agera gentemot faktisk handling i praktiken; detta kan i värsta fall minska tilliten till samhället och således resultera i att brottsoffer känner sig svikna, felbehandlade och ignorerade (Fattah, 1986). Somliga menar att samhällets energi och resurser snarare har lagts på att söka efter och bestraffa gärningspersoner, en så kallad gärningspersonsfokusering (Fattah, 1986). Före det att SoL (2001:453) år 2001 kompletterades med en särskild bestämmelse om socialtjänstens ansvar för brottsoffer såg brottsoffersituationen som tidigare nämnts annorlunda ut. Ansvaret var exempelvis inte direkt hänvisat till socialtjänsten. Carina Ljungwald (fil.dr. i socialt arbete) har under de senaste åren 17 varit en av dem som bedrivit forskning som berör just socialtjänstens brottsofferarbete. Hon har tillsammans med diverse kollegor bedrivit studier om exempelvis hur socialarbetare uppfattar konceptet brottsoffer och dess tillhörande brottsofferarbete, åskådliggjort och analyserat förarbetena till brottsofferlagstiftningen samt kartlagt olika slags aspekter av vad brottsoffer får för betydelse inom lagstiftningens olika nivåer (Ljungwald & Elias, 2010; Ljungwald & Hollander, 2009; Ljungwald & Svensson, 2007). Nedan kommer några av Ljungwalds studier att diskuteras. Socialarbetarens brottsoffersyn Att brottsofferbegreppet är komplext till sin natur är som tidigare nämnt en viktig aspekt inom brottsofferområdet (Karmen, 2012). Ljungwald & Svensson gjorde år 2007 en omfattande analys av hur medarbetare inom socialtjänsten (så kallade socialarbetare) uppfattar brottsoffer samt deras egen roll i att ge stöd och hjälp till brottsoffer. Baserat på socialarbetarnas egna uppfattningar om brottsofferbegreppet framkom bland annat att det finns olika sätt att se på människor som utsatts för brott (Ljungwald & Svensson, 2007). Det verkar framförallt föreligga en skillnad mellan vad en kategorisk förståelse av brottsoffer är samt vad uppfattningen om vad en individ med behov av hjälp är (Ljungwald & Svensson, 2007). Enligt Ljungwald & Svensson (2007) är socialarbetarnas kategoriska förståelse av brottsoffer kopplad till svaghet och oskyldighet med ett fokus på kvinnor och barn, vilket kan härledas till Christies (1986) idéer om ideala offer. När det kommer till en mer djupgående beskrivning av vad socialarbetarna faktiskt möter hos individer som utsatts för brott görs en mer komplex bild av offer och brottslighet gällande (Ljungwald & Svensson, 2007). Ljungwald & Svensson (2007) har i sin analys poängterat att socialarbetarna själva inte anser sig vara en självklar hjälpinstans när det kommer till brottsoffer samt att kategorin ”brottsoffer” inte tycks ha etablerats med acceptans och tydlighet hos socialarbetarna, snarare ska en behövande person erbjudas hjälp oavsett om det handlar om brott eller ej. En aspekt som inte bör förbises är att socialarbetare sedan länge dessutom arbetat med gärningspersoner (Lindgren, 2004). Vidare verkar socialarbetarnas åsikter kretsa kring att deras roll ligger i att bistå med hänvisning och hjälpresurser till individer i nöd och därigenom att en individ inte ska vara berättigad till socialtjänstens hjälp endast med anledning av att hen kategoriseras som ett brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007). Socialarbetarna i studien menade på att det fortfarande är förknippat med skam att söka hjälp via socialtjänsten och att det således nästan alltid är grupper med andra sorts problem än bara utsatthet för brott som socialarbetarna jobbar med; missbruk och svåra skulder är exempel på sådana problem (Ljungwald & Svensson, 2007). Med detta sagt kan alltså individer i nöd med diverse problem ha blivit utsatta för brott utan att av socialarbetarna klassificeras som brottsoffer (Ljungwald & Svensson, 2007). Då blir alltså annan problematik högre prioriterad. Brottsoffer är enligt denna mening därigenom inte en självklar och etablerad grupp inom socialtjänsten, utan verkar snarare hanteras efter diverse klassificeringar och bedömningar baserade på individuella erfarenheter och referensramar. Juridiska granskningar av brottsofferbestämmelsen Då det ökade samhällsintresset för brottsoffers rättigheter successivt växte sig 18 starkare på 1990-talet blev brottsofferstödet en komplicerad och aktuell fråga för den socialdemokratiska regeringen som då styrde Sverige. Med anledning av den ekonomiska kris som inlett samma årtionde var kostsamma reformer inte ett alternativ, och att stärka brottsoffers rättigheter i relation till gärningspersonens var heller inte förenligt med den dåvarande socialdemokratiska ideologin (Ljungwald & Elias, 2010). Lösningen blev de bestämmelser i SoL som fortfarande är aktuella sedan 2001, där stöd till brottsoffer markeras som en viktig politisk fråga genom att i princip bara existera. Konsekvenserna av detta innebar inga ökade kostnader för regeringen och stärkte inte heller brottsoffers juridiska rätt till insatser enligt Ljungwald & Elias (2010). Ljungwald och Elias (2010) menar på att bestämmelserna om stöd till brottsoffer kan uppfattas som en blygsam reform. Att det fanns en potentiell problematik med att ålägga socialtjänsten brottsofferansvaret var dessutom uppmärksammat under lagstiftningsarbetet i Justitiedepartementet (Lindgren, 2004). Trots att reformen kan anses vara en utmärkt lagstiftningsprodukt fanns det många parter som ställde sig frågande till om kommunerna kunde ta detta ansvar (utan ökad finansiering); dessa parter bestod exempelvis av Föreningen Sveriges Socialchefer, Kommunförbundet samt diverse frivilligrörelser inom brottsofferområdet (Lindgren, 2004). Två år efter att brottsofferbestämmelsen infördes 2001 gjorde Socialstyrelsen en omfattande uppföljning baserat på intervjuer med socialtjänstföreträdare runtom i landet (Socialstyrelsen, 2004). Av särskild betydelse är att där framkom att endast en femtedel av deltagarna ansåg att socialtjänstens arbete med brottsoffer förändrats till följd av lagändringen (Socialstyrelsen, 2004). Införandet av brottsofferbestämmelsen tycks alltså inte ha haft en betydande inverkan på det praktiska arbetet med brottsoffer. I Ljunwalds och Elias (2010) omfattande analys av förarbetena till brottsofferlagstiftningen där utredningar, propositioner och remissvar har granskats framkom att regleringen av brottsoffer både upprepar och undergräver bestämmelser som sedan tidigare redan funnits i SoL. Det uttryckliga syftet med brottsofferlagstiftningen var att förbättra socialtjänstens stöd till brottsoffer, men de faktiska förutsättningarna för rätt till stöd och hjälp behölls dock oförändrade i och med regleringen år 2001 (Ljungwald & Elias, 2010). Med detta menas att socialtjänsten redan innan den särskilda brottsofferbestämmelsen infördes hade ett indirekt ansvar för brottsoffer. I SoLs allmänna bestämmelser framgår exempelvis i 2 kap § 1 att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver, detta borde rimligtvis också innefatta personer som utsatts för brott (Ljungwald & Elias, 2010). I och med att det finns regler i SoL som därmed understryker att alla medborgare har rätt till insats efter behov, oavsett vilken grupp den enskilde tillhör skapas en än mer komplicerad situation som i många hänseenden kanaliseras genom den enskilda socialarbetarens bedömning och tolkning av vem som har eller inte har behov av hjälpinsatser (Hydén, 1998). Hydén (1998) har till exempel benämnt denna aspekt som att det således är socialarbetarna som är ”härskare” över SoL. Att brottsoffer som grupp (samt särskilt understruket kvinnor och barn) framhålls i en särskild bestämmelse om att erhålla stöd och hjälp, samtidigt som att samtliga medborgare redan sedan tidigare ska ha samma rättigheter till stöd och hjälp kan uppfattas problematiskt. Detta överensstämmer alltså inte med den så kallade likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) som säger att 19 kommunen ska behandla sina medborgare lika om det inte finns sakliga skäl för något annat (Ljungwald & Hollander 2009). Regeringen har därmed ansett att kvinnor och barn ska särbehandlas i lagen till förmån för andra brottsoffer (Ljungwald & Hollander 2009). I Ljungwald & Hollanders (2009) juridiska granskning av brottsofferbestämmelsen har sakfrågor liknande ovan nämnda lyfts där det konstaterats att den juridiska vägledningen rörande brottsoffer i SoL (2001:453) är vag, otydlig och motsägelsefull. En grund i denna kritik ligger i det faktum att brottsofferbestämmelsen är målstyrd och därmed ej specifik i hur brottsoffer ska erhålla den hjälp och det stöd de har rätt till (Ljungwald & Hollander 2009). En annan kritik som också berörts i samband med förarbetena till brottsofferbestämmelsen är att denna till största del är baserad på andra juridiska reformer och politiska dokument, inte forskning (Ljungwald & Elias, 2010). För att exemplifiera delar av den kritik som framförts gällande brottsofferbestämmelsen i SoL följer nedan en återblick av det utdrag från SoL (2001:453) som redan presenterats en gång i denna uppsats. I illustrationssyfte kan texten alltså observeras från en annan utgångspunkt: ”Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation”. Här kan några olika aspekter belysas i vilka har diskuterats i Ljungwald & Hollanders (2009) juridiska granskning av brottsofferbestämmelsen och dess förarbeten. För det första har det tagits en inriktning på kvinnor som utsatts för våld/övergrepp av närstående. Detta innebär att det i så fall inte är tillämpbart med lika mycket hjälp om gärningspersonen inte anses vara närstående. För det andra har uttrycket förändra sin situation inte på något sätt behandlats i förarbetena till bestämmelsen, vilket i sig lämnar betydelsen helt öppen för tolkning och troligtvis mer svår att agera på när det gäller diverse hjälpinsatser (Ljungwald & Hollander 2009). Vidare har det i samma granskning riktats kritik mot att det saknas tillsyn och uppföljningsmekanismer i hur brottsofferbestämmelsen i lagen efterföljs i praktiken (Ljungwald & Hollander 2009). Kritiken ovan kan sammankopplas till en fundamental frågeställning avseende den juridiska brottsofferproblematiken, nämligen huruvida SoLs olika budskap krockar med varandra i för stor utsträckning (Åström, 1988). Åström (1988) menar på att socialtjänstens dubbla roller i att generella och individsrättsliga funktioner ofta går i olika riktningar kan antas vara en av de grundläggande orsakerna till den rådande osäkerheten inom socialtjänsten. Därigenom har försvårarande omständigheter skapats kring att uppfylla lagstiftningens mest centrala målsättning – att få en helhetssyn inom det sociala arbetet (Åström, 1988). Ideella verksamheter Från tidigare forskning följer nu några avsnitt relaterade till andra parter som arbetar med brottsoffer och brottsofferfrågor. En viktig och omtalad part inom brottsofferområdet är de frivilligorganisationer som finns, exempelvis brottsofferjourer, kvinnojourer och mansjourer. Ur sociologisk synpunkt anses dessa verksamheter extra intressanta då de inbegriper en oavlönad social stödform vilket tidigare varit väldigt ovanligt i Sverige 20 (Ryding, 2001). Brottsofferjouren i Sverige beskriver sin verksamhet enligt följande: ”Brottsofferjouren består av lokala jourer runt om i landet, ett förbundskansli och en telefoncentral som är gratis att ringa till. Med hundratals ideellt utbildade medmänniskor, stöder vi varje brottsoffer, vittne och anhörig som söker oss, genom att lyssna, ge stöd och goda råd. Varje år blir det över hundratusen möten med människor som just där och då kanske inte har någon annan att vända sig till. Ofta blir detta vändpunkten för den brottsutsatte. Om det behövs kan brottsoffret få stöd vid kontakter med hjälpinstanser som kan ge till exempel psykologisk hjälp, skyddat boende eller ekonomiskt understöd. Det kan vara skönt att få hjälp med myndighetskontakter och bra att få information om rätten till skadestånd.” (Brottsofferjouren Sverige, 2015-04-07). Brottsofferjouren är särskilt noga med att hävda tiden som tillgång, inom denna organisation finns det faktiskt tid att lyssna och finnas till hands (Ryding, 2001). Å andra sidan blir den ideella aspekten problematisk i många fall då det just handlar om frivilligt arbete som kräver bidrag och resurser; när detta inte finns tvingas lokala jourer till att stängas ner och således finns inte tid att erbjuda som resurs längre (Ryding, 2001). En annan utmaning för jourerna tycks vara att det förekommer delade meningar om hur de bör och faktiskt agerar med de medel som finns, bland annat när det gäller säkerställande av utbildning och kvalité på det stöd som erbjuds (Ryding, 2001). Att jourerna behövs verkar dock vara den allmänna uppfattningen, hur stor del av alla som drabbats av brott som ska hänvisas till dessa råder det däremot delade meningar om (Socialstyrelsen, 2012). De ideella verksamheterna är i hög grad finansierade av kommun och/eller stat vilket därigenom går via socialtjänsten eller brottsoffermyndigheten (Sahlin, 2011). Med denna aspekt i åtanke kan det tänkas att de statliga institutionerna köper sig hjälp av de ideella verksamheterna, med andra ord är de ideella verksamheterna högst involverade i att det juridiska brottsofferansvaret fullföljs. Polisens roll Polisen har sedan en lång tid tillbaka ett ansvar att ge brottsoffer information om dess rättigheter. Denna informationsskyldighet gentemot brottsoffret regleras i 1314 §§ i förundersökningskungörelsen (1947:948) och innebär i korthet att polisen (vid polisanmälan) ska informera om brottsoffrets rättigheter. Dessa rättigheter innefattar exempelvis rätten till stödperson och målsägandebiträde, möjlighet att få ersättning, begära skadestånd samt ansöka om rättshjälp och kontaktförbud (Sahlin, 2011). Vidare ska polisen informera brottsoffret när en anhållen misstänkt person har frisläppts samt om brottsutredningen läggs ner alternativt om det inte finns skäl att inleda en förundersökning (Sahlin, 2011). Då polisen också har ett ansvar att skydda hotade personer (exempelvis brottsoffer och vittnen) har många polisenheter särskilda brottsoffersamordnare som arbetar med stöd och skydd för brottsoffer (Lindgren, 2004). Polismyndigheten kan antas vara en av de första instanser som brottsoffer kommer i kontakt med. Det kan till exempel tänkas att en person som utsatts för brott kontaktar polisen som ett första led i rapportera om brottshändelsen som de utsatts för. Sedan en längre tid tillbaka har det kunnat konstateras att polisen i Sverige inte alltid informerar brottsoffer enligt den informationsplikt som föreligger dem (Brienen & Hoegen, 2000; Lindgren, 2004). Orsakerna till detta lämnas okommenterat, många menar dock att mer specifik information till brottsoffer om hur och var hjälp kan erhållas är det som främst behöver förbättras (Brienen & Hoegen, 2000). 21 Fackförbunden Sveriges olika fackförbund har enligt lång tradition ett övergripande mål att värna om sina medlemmars arbetsvillkor (Lindgren, 2004). Arbetsvillkor kan avse allt från anställningsform till inkomst, ofta berör det också hur arbetstiderna ser ut samt vilka övriga förmåner som finns. Allt detta förmedlas och förhandlas vid behov av diverse fackförbund å sina medlemmars vägnar (Unionen, 2015). Med alla dess fördelar finns dock några faktorer att begrunda i sammanhang som detta då en institutions brister diskuteras. Som ett tillägg till de utgångspunkter som uppmärksammas kan fackförbundens roll belysas genom en eventuell negativ påverkan för organisatorisk utveckling (Lindgren, 2004). Med detta menas att rörelser som fackförbunden via dess starka krafter indirekt kan sakta ner eller driva på processer i önskade riktningar som kanske inte alltid är det mest optimala för verksamheten i fråga (Lindgren, 2004). I vissa sammanhang skulle det kunna innebära en kontraproduktiv funktion i en organisations utveckling som manifesteras genom en minskad nivå av flexibilitet. Ett presumtivt antagande gällande fackförbundens sammankoppling till socialtjänstens undermåliga brottsofferarbete skulle kunna handla om att det troligtvis har funnits stora omorganisationsbehov av socialtjänsten, men att detta till viss del inte har kunnat genomföras med anledning av att det funnits villkors- och/eller intressekonflikter där kompromiss inte gått att uppnå. Förslag på förbättringar Lindgren (2004) menar på att det finns åtgärder som skulle kunna förbättra behandlingen av brottsoffer; några av dessa skulle exempelvis kunna vara att överlägga brottsofferomhändertagagandet på staten liksom staten har ansvar för rättsväsendets verksamhet i övrigt. Vidare skulle all lagstiftning som rör brottsoffer kunna samlas i en enda lag eller balk för att illustrera ett samstämmigt fokus på hur det ser ut på gärningspersonssidan (Lindgren, 2004). Kanske skulle detta förstärka det faktiska agerandet gentemot brottsoffer och tydliggöra vilket ansvar som faktiskt föreligger respektive part. Det skulle också vara önskvärt om det var obligatoriskt att samtliga offer för våldsbrott tilldelades ett målsägandebiträde, detta skulle i princip likställas med en misstänkt gärningspersons rätt till att få en advokat (Lindgen, 2004). På en mer övergripande nivå skulle det lokala brottsförebyggande arbetet behöva stärkas i form av att de strukturer som redan finns (exempelvis ideella verksamheter) förenas och tar hjälp av varandra för att på så sätt öka samarbetet och kunskapen istället för att agera i en konkurrerande anda (Lindgren, 2004). Som Lindgren (2004) menar är ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete gynnande på de allra flesta plan, inte bara för brottsoffer. Symbolpolitik Som avslutande del i detta kapitel som belyser olika utgångspunkter för brottsofferområdet är vad som kallas symbolpolitik en aspekt värd att beakta för vidare analys. ”Symbolpolitik är när politiska beslut blir viktiga, inte för att de nödvändigtvis har konkreta effekter som man vill uppnå, utan därför att de symboliserar någonting viktigt. Symbolpolitik är när man börjar tolka politiska beslut, precis som vi tolkar presenter, hövligheter och väntjänster. Då blir det viktigt, ibland rent av viktigast, vad besluten uttrycker för attityder, inte bara vad de har för effekter.” (Santesson-Wilson, 2003 s. 2-3). 22 Med denna definition avses alltså politiska tillämpningar av åtgärder som inte nödvändigtvis behöver handla om vilka faktiska effekter som uppnås utan snarare hur själva åtgärderna i sig tolkas (Santesson-Wilson, 2003). Ofta handlar då symbolpolitiska handlingar om att visa ett politiskt värde av en viss åtgärd, det vill säga att uttrycka en symbolisk mening av en handling. Ljungwald och Elias (2010) menar på att brottsofferregleringen måste förstås genom dess symboliska funktion. Ett exempel på detta är den kritik som ovan redogjordes för i termer av att införandet av brottsofferbestämmelsen i SoL år 2001 inte egentligen hade någon faktisk verkan, utan snarare tycktes bestå av en symbolpolitisk handling för att visa ett värde av att brottsofferfrågan är viktig (Ljungwald & Elias, 2010). Där kan alltså införandet av en icke tvingande bestämmelse ha ett symbolpolitiskt värde snarare än att framtvinga faktiska handlingar. Ljungwald & Elias (2010) menar på att detta kan ha varit en av anledningarna till att brottsofferbestämmelsen sattes in som den gjorde, nämligen att det var viktigare att något gjordes än vad som faktiskt uträttades för brottsoffer som grupp. Vill man dessutom inte spendera statliga resurser är värdesymboler ett attraktivt alternativ (Santesson-Wilson, 2003). Ett annat exempel på en symboleffekt värd att beakta är det ökade inflödet av polisanmälningar utan fällande dom som idag förekommer frekvent när det kommer till exempelvis hatbrott; dessa symboliserar en ineffektiv lagstiftning som i förlängningen ger kontraproduktiva konsekvenser (Tiby, 2011). Där kan alltså en följd bli att man tappar tilltro till rättsväsendet som i sig bör symbolisera just rättvisa. Följaktligen blir då icke-handlingar (till exempel ej utredda brott) en symbol för kontraproduktivitet. Inom hatbrottslagstiftningen diskuteras bland annat frågor som berör lagstiftningen som konstruktion. Lagstiftning till förmån för olika slags grupper som bedöms extra sårbara (baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning) skapar grupperingar i form av olika slags identitetskonstruktioner (Tiby, 2011). I dessa konstruktioner görs ett ”vi” och ”dom” gällande där utsatta grupper riskeras att snarare utpekas som svagare i förhållande till en starkare majoritet. Här ifrågasätts alltså om en lagstiftning avsedd att skydda vissa målgrupper (som exempelvis särskilda brottsoffergrupper) är rätt väg att gå? Eller kan detta snarare verka i en motsatt riktning som gör att vissa grupper symboliserar svaghet? Det finns ingen forskning som i dagsläget stödjer att skyddslagstiftning hindrar utsatthet (Tiby, 2011). Om fler och fler grupper räknas som en särskild målgrupp kan det dessutom i förlängningen finnas en risk att det leder till att ingen räknas som en särskild målgrupp, vidare skulle målgruppens innebörd tappa sin styrka och begreppet bli urvattnat (Tham, 2001). För att återknyta till en tidigare aspekt som lyfts i denna uppsats kan också brottsoffer som grupp användas som symbol för att politiskt driva vissa frågor om exempelvis straffskärpning eller striktare övervakning (Nilsson, 2003). Där kan den ideala offerbilden (Christie, 1986) vara passande i det att offer tillskrivs hjälplöshet och att dess motsats i form av den ideala gärningspersonen måste bestraffas, och således får den frågan ett starkare symboliskt värde som troligtvis kan drivas längre. Därmed kan offrets svaghet bli användbart för starkare grupper. Här gäller det alltså åter igen att problematisera hur brottsoffer som en respektive 23 flera olika grupper på bästa sätt kan få en optimal rättstillämpning som faktiskt gynnar den grupp som avses. Om utgångspunkten för brottsofferlagstiftningen är att skydda och hjälpa brottsoffer kan det vara aktuellt att fundera på hur och var en bestämmelse ska finnas med i SoL. Om faktiska handlingar, effektiva resultat och bättre stöd och hjälp till brottsoffer är målet bör den nuvarande strukturen troligtvis ses över. Vilket värde symboliseras genom att brottsofferbestämmelsen finns i just SoL? Kan det då exempelvis vara så som tidigare nämnts att brottsofferfrågan snarare ses som en ”mjuk” fråga som handlar om omvårdnad snarare än om en mänsklig rättighet inom rättsväsendet? (Lindgren, 2004). Sammanfattning av bakgrund Det har hittills i den här uppsatsen redogjorts för historik, ansvarsuppgifter, föreliggande problematik samt närliggande aspekter som rör socialtjänstens brottsofferarbete. Baserat på denna bakgrund kan det sammanfattningsvis konstateras att socialtjänsten endast i begränsad omfattning tillhandahåller hjälp och stöd till brottsoffer. Detta trots i många stycket omfattande skyldigheter inom detta område. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Baserat på nyckelpersonsintervjuer med utvalda representanter som arbetar med brottsofferfrågor studeras i denna uppsats hur möjligheter, hot och framtida utmaningar ser ut rörande socialtjänstens brottofferstödjande insatser. Syftet med denna uppsats är att kartlägga och analysera socialtjänstens ansvar gentemot brottsoffer samt socialtjänstens praktiska tillämpning av de brottsofferbestämmelser som finns. Uppsatsen innehåller två huvudsakliga frågeställningar: 1. Varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar för brottsoffer? 2. Vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? MATERIAL OCH METOD För att besvara studiens frågeställningar tillämpades kvalitativa djupintervjuer med utvalda personer i nyckelpositioner relaterade till brottsofferfrågor och socialtjänst. Den här typen av intervjuer benämns som så kallade nyckelpersonsintervjuer. Urval och process Åtta stycken nyckelpersonsintervjuer utfördes med ett urval innefattande utvalda representanter som arbetar med brottsofferfrågor på olika sätt. Urvalsprocessen baserades på att få så många olika perspektiv som möjligt på socialtjänstens 24 brottsofferinsatser. Kriterierna för de tillfrågade byggde primärt på delaktighet och nyckelpositioner i arbeten som rör brottsofferfrågor och/eller socialtjänst. Stiftelsen Tryggare Sverige hjälpte till med att komma i kontakt med vissa av deltagarna då de arbetat med brottsofferfrågor under många år och därav erhållit ett brett kontaktnät. Urvalsmetoden kan därmed beskrivas som en blandning av snöbollsurval och bekvämlighetsurval (icke-slumpmässiga urval). Med snöbollsurval menas att ytterligare urval försöks erhållas via rekommendation från redan utvalda deltagare medan bekvämlighetsurval mestadels utgörs av deltagare som finns nära till hands alternativt är lättare åtkomliga (Patton, 2002). Då målet för urvalet var att få prata med personer med god och överskådlig kunskap kring socialtjänstens brottsofferarbete blev processen inte särskilt lång då det inom respektive verksamhet finns relativt få personer som är specialiserade på just brottsofferfrågor. Urvalsprocessen följde således en naturlig kedja av hänvisningar till vad som ansågs vara ”rätt” person att prata med inom just dess specifika verksamhetsområde. Intervjuerna spelades in och transkriberades. En semistrukturerad intervjumall användes (Appendix 1) vilket kännetecknas av övergripande och öppna frågor. Samma grundfrågor ställs då på samma sätt till varje intervjuperson för ökad jämförbarhet, samtidigt som att mycket utrymme kan lämnas för varierande svar och följdfrågor (Patton, 2002). Följdfrågorna ställdes i förhållande till vilket innehåll intervjusvaren bestod av. Intervjumallens fokus var främst inriktat på att få fram intervjupersonens egna åsikter och synpunkter på vad som ska betonas och poängteras när det gäller brottsofferarbete överlag samt socialtjänstens ansvar och insatser. En av de sista frågorna bestod exempelvis av att intervjupersonen tillfrågades om var socialtjänstens största utmaningar ligger, följt av vad som bör göras för att få tillstånd en förbättring. Nyckelpersoner För att skydda nyckelpersonernas anonymitet ges endast en generell beskrivning av deras bakgrund och yrkespositioner. De personer som intervjuades finns representerade på nyckelpositioner inom kommun/socialtjänst (däribland enhetschefer men också fristående socialarbetare), polismyndigheten, socialstyrelsen, brottsofferjouren samt socialdepartementet. Majoriteten av de intervjuade har mycket lång erfarenhet av att arbeta med brottofferrelaterade frågor och har dessutom varit högst involverade i många av de reformer och organisationer som finns på området idag. Ungefär hälften av nyckelpersonerna har socionombakgrund från början och har tidigare arbetat som socialarbetare eller liknande för att numera ha mer övergripande chefspositioner och/eller motsvarande. Den andra delen av nyckelpersonerna har juristbakgrund i botten och arbetar inom statliga organ med att realisera politiska beslut som rör bland annat brottsofferfrågor. Trots dessa gemensamma nämnare för vissa av nyckelpersonerna kommer jämförelser mellan deras intervjusvar inte att göras då deras bakgrund och yrkeserfarenheter totalt sett ändå ser avsevärt olika ut. Då studien dessutom endast utgörs av åtta nyckelpersonsintervjuer har ett beslut tagits att fokus ska ligga på att få en djupare förståelse för socialtjänstens brottsofferproblematik, inte att jämföra olika individuella kommentarer sinsemellan. Förmåga-modell Uppföljningsfrågorna i intervjuerna baserades på en analysmodell innefattande begreppet ”förmåga”, vilket är nedbrutet i olika beståndsdelar som hjälp i att 25 försöka förstå och tematisera intervjusvaren bättre. Beståndsdelarna ur förmågabegreppet bygger på en analys Stiftelsen Tryggare Sverige (2014) gjort där förutsättningar för att kommunerna ska kunna fullgöra sina uppdrag på bästa sätt har utretts. Därvid finns en metodutgångspunkt om huruvida respektive kommun har den förmåga som krävs för att fullfölja sina brottsofferuppdrag. Detta är nära förankrat till uppsatsens frågeställningar: Varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar för brottsoffer, respektive vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? Förmåga-modellen blir således en hjälp i att ställa frågor och tolka hur varje nyckelperson ser på socialtjänstens förmåga att fullfölja dess uppdrag gentemot brottsoffer. Förmåga-begreppets beståndsdelar består i detta sammanhang av utbildning, erfarenhet, resurser, kultur, organisation, system/processer, ledning, samverkan och politik. Som ett exempel kan nämnas att där brottsoffer som definition ska beskrivas och intervjupersonen nämner att socialarbetare inte vet vem som är ett brottsoffer egentligen kan följdfrågor tillämpas i att försöka förstå om detta mest rör sig om brist på utbildning, erfarenhet, resurser, ligger det organisationskulturen, inom organisationens uppbyggnad, är det en arbetsprocess detta ingår i, handlar det om brist på ledarskap, är det en brist på eller felriktad samverkan eller rör det sig om ett politiskt direktiv i hur det ska se ut? Utöver dessa beståndsdelar finns bakomliggande begrepp i form av bland annat prioritet och motivation där frågor som rör om intervjupersonen inte vet vad som ska göras, inte vet hur det ska göras eller helt enkelt inte vill göra det (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2014; Lindgren, 2004). I dessa aspekter handlar det alltså om att försöka utröna om intervjupersonen i fråga kan kanalisera den egentliga prioritets- och/eller motivationsfaktorn; finns det en medvetenhet om vad problemet egentligen innefattar, finns det en faktisk kunskap om hur problemet skulle kunna lösas eller handlar det snarare om en ovilja som kan skapa försvårande omständigheter när det kommer till problemlösning? 26 START SLUT Politik Vet ej VAD? FÖRMÅGA Kunskap Erfarenhet (Utbildning etc.) (Kunskap) Resurser Kultur (Medarb.pengar) (Värdering/attityd) Organisation System/Processer Vet ej HUR? Ledning (Chef/styrning) Samverkan Vill ej? Viktigast? Figur 2. Illustration av den förmåga-modell som användes vid intervjutillfällena och resultatanalysen. Nedan följer en kort beskrivning av de olika beståndsdelar som finns under förmåga-modellens kategoriseringar av just begreppet förmåga (Stiftelsen Tryggare Sverige, 2014). Utbildning: Kunskap/kompetens som på olika sätt erhålls från diverse utbildning. Erfarenhet: Kunskap/kompetens som omsätts i vana av praktiskt arbete. Resurser: Kan exempelvis röra sig om antal medarbetare, tid och pengar. Kultur: Värderingsstrukturer och diverse attityder. Exempelvis underliggande normer. Organisation: Hur och var kompetens och resurser finns disponerade. System/processer: Tillvägagångssätt för bland annat internkommunikation, metod och rutin. Ledning: Chefer som styr över hur kompetens och resurser ska hanteras och riktas. Samverkan: Överenskommelser/samarbeten med interna och/eller externa parter. Politik: Står egentligen utanför de andra beståndsdelarna av förmåga-begreppet. Fristående faktor som kan avse all slags politik från lagstiftning och direktiv till folkvalda representanters värderingar, politiska kampanjer och strategier. Beskrivningarna ovan gavs inte till intervjupersonerna. Däremot gavs en kortare förklaring som var illustrerad enligt Figur 2. I den illustrationen kan de olika beståndsdelarna och begreppen tydligt skådas. Syftet med att inte beskriva beståndsdelarna var att inte lägga in förutfattade betydelser då detta troligtvis är individuellt för respektive intervjuperson. På så sätt kunde istället följdfrågor ledas in på vad som faktiskt avses med de svar som sammankopplades med förmåga-modellen. Därigenom fungerade modellen som ett frågeverktyg för att utmana intervjusvaren ytterligare. 27 Metodologiska överväganden I kvalitativa studier ligger fokus på att fånga deltagarnas verklighetsuppfattning (Repstad, 1999). Syftet med den här studien har inte varit att kunna generalisera, snarare att kartlägga och analysera nyckelpersonernas uppfattning om frågor som framförallt rör socialtjänstens brottsofferarbete. Den kvalitativa intervjumetoden kännetecknas av flexibilitet och utrymme för djup i den information som erhålls. (Rosengren & Arvidsson, 2002). Följdfrågorna anpassades till nyckelpersonernas svar för att uppnå så naturliga samtal som möjligt; detta kallas för subjektiv standardisering och anses vara mycket effektivt för att få ut mycket information (Repstad, 1999). Kvalitativa intervjuer är tidskrävande då det kräver väl genomarbetad förberedelse, intervjugenomförande, transkribering och analys (Rosengren & Arvidsson, 2002). Även om de olika faserna går in i varandra kan det anses vara svårt att sammanställa och tematisera intervjusvaren då det som väljs ut till uppsatsen baseras på en subjektiv bedömning av hur och vad som ska ingå. Nära samtal, som det faktiskt är frågan om i en kvalitativ intervju, riskerar att skapa ömsesidiga förväntningar som vidare kan påverka svaren; detta är vad som kallas intervjuareffekten (Repstad, 1999). Denna kan anses vara svår att eliminera men för att minimera ojämlikhet i utförande hölls intervjuerna på liknande platser och under liknande omständigheter. I den här studien tillämpades nyckelpersonsintervjuer vilket kännetecknas av att vara kvalitativa djupintervjuer med särskilda nyckelpersoner med specifik kunskap om en viss verksamhet eller ett visst område (UCLA, 2014). Dessa nyckelpersoner kan ofta anses vara experter på sina områden, och syftet med just denna intervjumetod är att genom ett antal nyckelpersonsintervjuer få djupare insikt och förståelse för ett visst område eller fenomen till vilket dessa personer har förstahandskunskap (UCLA, 2014). Viktigt är att de som intervjuas helst bör ha olika perspektiv och bakgrund då målet är att få så bra bredd som möjligt på svaren. Metoden i fråga är särskilt användbar när det kommer till känsliga och komplexa samhällsfrågor (UCLA, 2014). Nyckelintervjupersoner brukar dessutom vara en bra metod då lösningar på sammansatta problem eftersträvas (Patton, 2002). Att intervjua nyckelpersoner kan anses vara mycket effektivt då stora delar av en verksamhet kan täckas av på ett relativt billigt och tidseffektivt sätt där dessutom uppföljning oftast kan göras om så krävs (UCLA, 2014). En av svagheterna med nyckelpersonsintervjuer är först och främst huruvida det ens kan säkerställas om det är ”rätt” nyckelperson som intervjuas, det vill säga kan dennes kunskap räknas som representativ för det område eller verksamhet som innefattas eller blir perspektivet för snävt? (UCLA, 2014). De nyckelpersoner som besitter mycket kunskap kan också vara väldigt svåra att komma i kontakt med, liksom att det är svårt att generalisera resultaten till en större population (UCLA, 2014). Att det än dock är en viktig och pålitlig metod har sedan länge kunnat påtalas (Marshall, 1996). I många studier där exempelvis attityder och trender har avsetts mätas har det historiskt sett visat sig att nyckelpersonsintervjuer har kunnat bidra till unika och kärnfulla insikter som överensstämt med en stor del av den population som avsetts mätas (Marshall, 1996). Trots att det alltså finns givna risker med att tillämpa nyckelpersonsintervjuer som metod kan ändå konstateras att det kan utgöra en bra grund för att få mer kunskap och förståelse som omfattar utvalda 28 områden och grupper, särskilt när det rör sig om fenomen av mer komplex karaktär. Socialtjänstens brottsofferstöd kan antas utgöra ett komplext fenomen av det slaget. Genom att ett systematiskt urval gjordes via en specifik part som Stiftelsen Tryggare Sverige kan det innebära att det i samma moment blir mindre representativt då urvalet troligtvis utgörs av så kallat ”gate keeper bias”. Med detta avses att urvalet endast representerar en viss sorts kunskap eller erfarenhet som är anpassad till den part som hjälpt till med urvalet (Groger et.al., 1999). Det föreligger då alltså en slags kontroll över vilken typ av tillgänglighet som finns till olika potentiella deltagare. Ofta kan det vara baserat på exempelvis vilka åsikter som bör eller inte bör framföras samt av och för vilka intressenter (Groger et.al., 1999). I och med det tillvägagångssätt som använts i urvalsprocessen för denna studie utgör Stiftelsen Tryggare Sverige direkt eller indirekt en form av ”gate keeper”, till vilken grad är svårt att avgöra. Ett problem med studien är dock således att gate keeper bias troligtvis föreligger. Det kan bland annat vara så att intervjupersonen i fråga har eller har haft någon slags samarbetsrelation med Stiftelsen som skulle kunna påverka inriktningen på svaren. Vissa av intervjupersonerna nämnde exempelvis att de ställde upp just med anledning av att Stiftelsen Tryggare Sverige var involverade. Det kan därav vara så att deltagarna känt sig indirekt tvingade till att delta i studien med anledning av relationerna sinsemellan. Vidare föreligger också så kallat selektions bias vilket utgörs av brister i urvalsprocessen i det att urvalet systematiskt baseras på vissa attribut, det vill säga inte slumpmässigt (Patton, 2002). I största möjliga mån har ovan nämnda bias hållits i åtanke och uppmärksamhet har riktats till att undvika tvingande eller onaturliga interaktioner. Samtliga kallelser till intervju har utförts av undertecknad trots att många av kallelserna utgått från tips av Stiftelsen Tryggare Sverige där deras namn använts i samband med första kontakttillfälle. Intervjukallelserna skedde på nästintill identiska sätt liksom att samtliga intervjupersoner fick likvärdig information före intervjutillfället i form av informationsbrev och samtyckesblankett (Appendix 2 & 3). Trots detta är gate keeper bias och selektions bias inte fullständigt kontrollerat för, vilket såldes utgör svagheter i studien. Etik Etikansökan skickades in till Malmö Högskolas Etikråd. Etikrådet kom dock med utlåtandet att studien inte tycks innefatta några känsliga personuppgifter, därav var etikprövning inte nödvändig (diarienummer: HS60-2015/223:10). Nedan följer dock några etiska aspekter som bör diskuteras, bland annat socialtjänstens politiska position, intervjupersonernas anonymitet och uppdragsgivarens eventuella påverkan. Som tidigare nämnts tillhör socialtjänsten och även brottsofferfrågan den politiska sfären (Allwood & Erikson, 1999). Med detta tillkommer en rad känsliga aspekter att begrunda. Vem eller vilka gynnas eller missgynnas exempelvis av att socialtjänstens organisatoriska brister framhålls? Hur påverkas en institution som denna av kritik? Det kan vara så att det finns privata aktörer som arbetar med biståndsfrågor rörande brottsoffer och andra utsatta grupper som i grunden är (eller ska vara) socialtjänstens klienter. Dessa privata aktörer tjänar troligtvis på att socialtjänsten brister i sitt stöd då detta genererar fler klientgrupper. Ett annat exempel kan vara att vaktbolag gynnas och får mer affärer på grund av att 29 utsattheten ökar och tryggheten minskar. De parter som direkt missgynnas av socialtjänstens bristande organisation är givetvis de personer som behöver deras hjälp. Indirekt finns det troligtvis många parter som drabbas, till exempel de samhällsfunktioner och verksamheter som istället belastas. På ett mer övergripande plan är det rimligtvis också så att samtliga samhällsmedborgare drabbas indirekt då vi tidigare i denna uppsats har fått presenterat vad ett enda brottsoffer kan kosta samhället, både i termer av ekonomi, samhällsfunktion och mänskligt lidande. Den offentligt riktade kritiken mot socialtjänsten som i princip skulle kunna benämnas som allmän kännedom kan i sig också fungera stigmatiserande, både för de anställda och för hjälpsökande personer. När mängden av kritik ökar minskar troligtvis det sociala värdet av institutionens verksamhet. Om det dessutom framställs som en instans för ”samhällets botten” kan det i värsta fall styras mot en allmän uppfattning om ett sjunkande skepp som ingen vill vara kvar på. Frågan är då vart de utsatta hamnar? Detta gör sammantaget denna studie viktig, samtidigt som att det finns en risk att den negativa bilden av socialtjänsten förstärks. Gällande intervjupersonerna kan deras identiteter vara svåra att hålla dolda då deras arbetspositioner är relativt framträdande. Detta har dock informerats om samt mottagits samtycke för. Samtliga intervjupersoner fick skriftlig information om studien i samband med tillfrågan om deltagande (se informationsbrev i Appendix 2) och sedan muntlig information i samband med intervjutillfället. Vidare lämnade alla deltagare samtycke (se samtyckesblankett i Appendix 3) till att delta i studien. I dessa dokument ingick information om studiens syfte, frågeställningar, tillvägagångssätt (exempelvis ljudinspelning av intervju samt rätten till att när som helst avbryta) samt även hur intervjupersonernas anonymitet ska upprätthållas. En aspekt som också bör framhållas är att majoriteten av de intervjuade är anställda på myndigheter och därav tillkommer både förväntningar och krav på vad som bör och inte bör sägas. Här bör dock ändå meddelarfriheten som regleras i tryckfrihetsförordningen (1 kap. 1 § 3 stycket) beaktas. I korthet innebär denna en anonym rätt till att i offentliggörande syfte lämna upplysningar i vilket ämne som helst; i detta omfattas även offentliga tjänstemän (Tryckfrihetsförordning, 1949:105). Det kan därav tänkas att de intervjuade har indirekta förhållningsregler, trots detta finns än dock en juridisk rätt till att ge information. Att delar av urvalet har hänvisats via Stiftelsen Tryggare Sverige var högst nödvändigt men riskerar att bli påverkat av relationen som finns mellan intervjupersonerna och Stiftelsen (Groger et.al., 1999). I en del fall gick förmedlingen direkt via mig eller annan hänvisning från exempelvis kollega inom samma organisation, men i cirka hälften av intervjuerna har åtkomst till intervjuperson gått via Stiftelsen Tryggare Sverige. Att få prata med personer i dessa nyckelpositioner har bidragit till mycket intressant innehåll och intervjuerna i fråga hade troligtvis inte kunnat äga rum annars då de innefattar deltagande av personer med hög integritet och snäva tidsramar. Trots de begränsningar som finns överväger således fördelarna med tanke på uppsatsens syfte. 30 Resultattolkning Som nämndes inledningsvis förekommer givetvis subjektiva förväntningar och påverkansfaktorer som inte kan bortses från när det kommer till mänskliga interaktioner, vilket intervjuer består av (Allwood & Erikson, 1999). Uppsatsens analyser och tolkningar är således präglade av en subjektiv förförståelse vilket är viktigt att vara medveten om. I så god mån det går har dock ett objektivt perspektiv försökt hållas, med detta menas exempelvis en strävan mot medvetenhet om vad som utgör egna värderingar, andras värderingar samt övriga samhällsförväntningar och strukturer. En positiv aspekt av förförståelsen som bör nämnas är den möjlighet som utges i det att tolkningarna till stor del baseras på tidigare forskning och annan relevant information, detta kan förhoppningsvis bidra till en bättre förståelse av socialtjänstens utmaningar inom brottsofferområdet. De ovan nämnda aspekterna kan sammanfattas genom ett citat från Patton (2002, s. 433): ”The human factor is the great strength and the fundamental weakness of qualitative inquiry and analysis – a scientific two-edged sword.” RESULTAT Med syftet att få bättre struktur och enkelhet i de framkomna intervjusvaren har en innehållsanalys utförts. Vad som framkommit i nyckelpersonsintervjuerna presenteras i detta avsnitt uppdelat i teman. Temauppdelningen utgår ifrån en sammanställning av svaren på intervjufrågorna, förmåga-modellen samt tidigare presenterade utgångspunkter i form av synen på brottsoffer, juridiska aspekter och symbolpolitik (se uppdelning av kapitel enligt nedan). Analysarbetet har innefattat både induktiv och deduktiv tolkning då mönster och teman upptäckts, samtidigt som att intervjusvaren analyserats efter referensramar i form av de utvalda temaområdena (Patton, 2002). Inledning – allmänna uppfattningar om brottsoffer och SoL Inledningsvis kan nämnas att det framkom att ingen av de intervjuade arbetar enkom med brottsofferfrågor, detta framgår mer som en bland många andra viktiga frågor. Avseende hur ett brottsoffer definieras svarade samtliga relativt kortfattat att det är någon som utsatts för brott. En del av intervjupersonerna tog vändningen mot att även anhöriga till brottsoffer omfattas medan andra pratade om vidden av begreppet i form av att det kan vara precis vem som helst. Beträffande brottsofferbestämmelsen i SoL kan konstateras att samtliga intervjupersoner är väl medvetna om vad den innefattar i sin helhet. Majoriteten av de intervjuade tror att bestämmelsen uppkommit som en följd av den samhällsdebatt som rådde där brottsoffer som grupp och konsekvenserna av kriminalitet gavs större uppmärksamhet. Några vanligt förekommande åsikter om brottsofferbestämmelsen är att den är otydlig, ej riktigt implementerad, en ramlag i form av dess till intet förpliktigande samt består av ett föråldrat genustänk då den är alldeles för specifik i att det är en kvinna som är offret. En problematik kring SoL som diskuterades var huruvida det gått till med 31 termerna ”bör” och ”ska” i brottofferlagstiftningen. De allra flesta av intervjupersonerna menade på att det givetvis ska vara ett ”ska” framför brottsofferbestämmelsen samtidigt som att det påtalades att brottsoffer indirekt jämförs med andra utsatta grupper inom SoL, och genom att stärka brottsoffers hjälpposition kan det riskeras att andra grupper symboliskt får en svagare position. En annan vanligt förekommande åsikt om SoL var att det är hög tid att se över denna. Majoriteten av intervjupersonerna började prata om våld i nära relation med inriktning mot våldsutsatta kvinnor och barn, trots att frågorna hade en mer övergripande karaktär. Detta speglar enligt min tolkning brottsofferbestämmelsen i SoL 5 kap. 11 § där just kvinnor och barn särskilt ska beaktas. Associationen från att prata om brottsoffer generellt till våld i nära relation gick förvånansvärt snabbt och skedde i många fall med en automatik där det togs för givet att offer är just kvinnor och/eller barn som utsatts för våld av närstående. En enhetschef nämnde att: ”sen har ju vi fått ett uppdrag sedan 2012 att även jobba med våldsutsatta män, så att de är ju också brottsoffer.” I den kommunen har det fram till dess alltså inte fokuserats på brottsoffer i form av våldsutsatta män. Efter utförandet av alla nyckelpersonsintervjuer kunde det konstateras att det verkar föreligga en extra stark fokusering på hanterandet av våld i nära relation. Detta tycks enligt intervjupersonerna innefatta grupper som kvinnor och barn i relation till närstående. Utöver det verkar det dessutom handla mycket om akuta tillstånd och ungdomsfrågor. Gällande dessa frågor finns det till exempel mycket projektpengar att söka och därigenom verkar det finnas en resursmässig satsning på specifikt inriktade verksamheter av den karaktären. En av intervjupersonerna berättade att regeringsuppdragen i princip alltid styrs mot våld i nära relation. Den allmänna bilden från intervjuerna är att de specialiserade verksamheterna är de som fungerar allra bäst. Många av intervjupersonerna menade vidare på att våld i nära relation är extra komplext och gör väldigt mycket skada. Därav ansåg de allra flesta att det ska finnas extra resurser för att hantera dessa frågor. Gällande övriga brottsoffergrupper förekom en helt annan osäkerhet och skepsis. Många brottsoffergrupper anses vara bortglömda, intervjupersonerna gav dock sällan exempel på vilka slags grupper detta skulle kunna handla om. En av intervjupersonerna menade på att avhoppare från kriminella nätverk exempelvis inte vekar definieras som brottsoffer enligt de politiska referensramar som finns i organisationen, men att flera anställda inom socialtjänsten anser att så är fallet. Där kan det alltså föreligga en åsiktskonflikt som förmodligen bidrar till att dessa personer sällan får hjälp. En annan av de intervjuade uttryckte det som att: ”kanske man träffar de här brottsoffren utan att ens veta vilka det är.” I linje med detta diskuterades likartade aspekter i de andra intervjuerna där det ofta påtalades att det kan vara extra svårt att mentalt placera brottsoffer då brott kan drabba alla och därav kan inte kategoriseringar ske, vidare blir det svårare att se det som vi inte kan kategorisera. Samtliga intervjupersoner verkade i övrigt ha en liknande uppfattning om att brottsoffer som grupp varken ställer till det för någon eller skapar någon direkt oreda i samhället. Det fanns också en relativt samlad bild om att det troligtvis finns många brottsoffer som inte vet vart de kan vända sig för att få adekvat hjälp. Initial problembild – uppfattningar om socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och utförda arbete 32 Majoriteten av de intervjuade personerna ansåg att brottsofferansvaret ska ligga på socialtjänsten. På vilket sätt detta ska hanteras fanns det färre åsikter om. Ingen av de intervjuade personerna tyckte att den nuvarande brottsofferhanteringen fungerar optimalt. Många nämnde dock att det har blivit lite bättre än förut, exempelvis att brottsofferfrågorna fått en ökad prioritet inom myndigheterna. Återkommande inslag som ofta togs upp tidigt i intervjuerna berörde främst att det finns en påtaglig gärningspersonsfokusering (där det läggs större vikt vid gärningspersoner än brottsoffer), att det föreligger en stor otydlighet kring hur brottsofferansvaret egentligen ser ut, att socialtjänstens verksamhet har stora resursbrister samt att brottsofferhanteringen ser väldigt olika ut beroende på vilken kommun det gäller. Gällande gärningspersonsfokuseringen pratade några intervjupersoner om distinktionen mellan hur rättsväsendet fungerar när det kommer till gärningsperson kontra brottsoffer. Det finns nämligen en större tydlighet kring vad som gäller rörande gärningspersonshantering, allt från lagstiftning till hur anmälningar tillämpas till hur det systematiskt sedan fångas upp. När det kommer till brottsoffer finns färre självklarheter kring hur agerandet ska se ut, ofta kan det anses vara brottsoffret eget ansvar. Således finns hela tiden fler otydligheter när det kommer till brottsofferfrågor. En intervjuperson menade bland annat på att socialtjänstens brottsofferstöd är outtalat, oprioriterat och inte baserat på kunskaper. Samma person beskrev en lokal brottsofferverksamhet på följande sätt: ”Det är idag ett sjunkande skepp, generellt. Där folk börjar fast de inte har kompetensen och erfarenheten, vilket gör att de inte pallar. Så slutar dom. Så måste man ta in någon annan som är lika dåligt rustad, också slutar den. Sedan är deras redskap mer och mer fyrkantiga med att det ska se ut si och det ska se ut så och det är väldigt uppstyrt och dom får hela tiden kritik för att det de gör kostar för mycket.” Enligt den här beskrivningen finns tydliga exempel på avsaknad av både kompetens och resurser i form av personal och pengar. Andra nämnda aspekter som det pratades om i ett tidigt stadium av intervjuerna var att det finns oändligt med saker att göra på brottsofferområdet, att frivilligorganisationerna tar sig an en kanske väl stor andel brottsoffer samt att det saknas ordentliga uppföljningar på hur brottsofferverksamheterna faktiskt fungerar. Fördjupad förståelse Avsnitten nedan är baserade på förmåga-modellen som tidigare beskrivits. Generellt kan påpekas att svaren förflyttades mellan förmåga-beståndsdelarna nedan varefter följdfrågor ställdes. Det var därför aningen problematiskt att få slutgiltiga och konkreta svar då djupgående frågor alltså tenderade att leda till ett ändrat svarsfokus. Slutligen rörde sig fem av åtta intervjupersoner mot en bild om att det snarare finns en ovilja att agera på den föreliggande brottsofferproblematiken. Tre av de åtta intervjupersonerna ansåg att man inte tycks veta hur problematiken ska lösas. I de resterande temaavsnitten nedan redogörs för och analyseras de potentiella faktorer som kan vara bidragande orsaker till att svaren just ser ut som de gör. 33 Utbildning Gällande utbildningsnivå inom socialtjänstens verksamheter verkade de flesta anse att det finns kompetens i form av bland annat högskole- och universitetsutbildade socionomer och beteendevetare. Utbildning var något som det överlag inte lades särskilt mycket tid åt i intervjusvaren. Några av intervjupersonerna menade dock på att socionomutbildningen borde ses över. Idag är brottsoffer inte ens ett eget kompetensområde inom grundutbildningen till exempel. Enligt en av intervjupersonerna skulle nya lösningar behövas med exempelvis praktik och tilldelade mentorer. Vidare föreslogs påbyggnadsutbildningar för att öka attraktiviteten till att stanna kvar längre och göra karriär inom socialtjänsten. En aspekt som lyftes i flera av intervjuerna var att brottsofferproblematiken inom socialtjänsten rör sig om en kompetensfråga i form av att kunskap om problemet saknas. En av personerna nämnde att: ”det tog ju många år innan socialtjänsten hade koll på att de hade ansvar för våldsutsatta kvinnor.” Däri belyses att det är en fråga om kompetens att vara medveten om vilket ansvar som finns samt vad som behöver göras. En annan utbildningsfaktor beträffande brottsofferområdet var att många av de intervjuade uttryckte en oro för att frivilligorganisationerna (som tar en stor del av brottsofferansvaret) inte alltid har utbildad personal. Det kan utgöra en risk för att brottsofferstödet blir kontraproduktivt. Än så länge verkar uppföljningar på detta inte ha gjorts. Erfarenhet Erfarenhet var också något som sällan påtalades trots att detta ingick i frågemallen. En allmän syn hos de intervjuade verkar vara att det finns en stark socionomkår i Sverige och att arbetsutförandet blir bättre ju längre erfarenhet man har, till exempel att möjligheten att se fler perspektiv ökar med längre erfarenhet. Här menade många också på att det krävs kunskap för att kunna ställa de rätta frågorna. Denna kunskap ansågs generellt sett vara väldigt viktig att ha då varje brottsofferärende ändå handlar om socialarbetarens individuella bedömning av det enskilda fallet. En annan intressant vinkel som belystes var att det egentligen pratas relativt lite om vad som faktiskt fungerar inom brottsofferverksamheterna. Bara för att ett projekt har varit framgångsrikt behöver det inte betyda att det är en generellt bra metod som är vetenskapligt beprövad. Kanske har ett sådant projekt den gången slumpmässigt lyckosamma omständigheter. Resurser Socialtjänstens resursbrist nämndes initialt som en självklarhet i samtliga intervjuer. Senare under samma intervju kunde samma personer säga: ”egentligen är det nog inte resurserna det handlar om”. En tolkning av detta är att det verkar föreligga en tydlig resursbrist men att det troligtvis inte utgör kärnan i den huvudsakliga problematiken. Den naturliga följdfrågan på detta var hur det kommer sig att det just föreligger en resursbrist inom socialtjänsten och dess brottsofferstöd. Svaren på detta bestod ofta av att det handlar om resursfördelning och att brottsoffer inte är den mest prioriterade gruppen. Ett av svaren såg ut enligt följande: 34 ”Jag tror att mycket hänger ihop med att det finns inte tillräckligt med resurser för att kunna klara det välfärdsuppdrag som kommuner och landsting har, och att det blir en omöjlig ekvation. Och att man som ansvarig politiker slits mellan en rad olika hänsynstaganden och prioriteringar och helt enkelt många gånger... man hoppas att.. på pappret borde det här kunna funka. Men det gör det inte. Därför att tiden räcker inte till, det kommer alltid den där extra grejen, telefonen ringer osv. Jag tror att det är så enkelt.” Ovan beskrivs alltså en påtaglig brist på tid och pengar i form av att det handlar om hur resurserna ska fördelas. Den här sortens problematik lyftes av samtliga intervjudeltagare. I övrigt handlade resursfrågan också om tillgången på socialarbetare. Tydligen menar ungefär hälften av de intervjuade på att det inte är ett problem att hitta personer att anställa, snarare handlar problemet om att få dem att stanna kvar. En intressant aspekt som endast nämndes förbigående är att de mest effektiva och framgångsrika brottsofferverksamheterna också kostar mer pengar. Det som sker i dessa verksamheter är att fler personer som utsatts för brott uppmärksammas, vilket minskar mörkertalet. På samma gång ökar de direkta kostnaderna för kommunen då fler personer tillkommer till verksamhetens funktioner; detta bidrar givetvis till bättre långsiktiga konsekvenser enligt den intervjuade. Kultur Samtliga av de intervjuade uppehöll sig relativt länge vid den organisationskultur, attityd och värdering som finns inbäddad i socialtjänstens struktur. Det pratades bland annat om att det finns en gammal tradition att socialtjänsten inte jobbar med brottsoffer, att man helt enkelt inte fått lära sig att det är en målgrupp. Det finns snarare andra målgrupper som är i mycket större behov av socialtjänsten. Då socialarbetarna inte tycks se brottsoffer som en naturlig målgrupp är det lätt till att de inte får hjälp just av den anledningen. Vidare påpekade en av de intervjuade att det måste finnas fler hjälpbehov än ”bara” utsatthet för brott för att få hjälp av socialtjänsten, till exempel ekonomiska skulder eller missbruksproblem. Enligt samma intervjuperson finns det vissa socialarbetare som bemöter brottsoffer mycket illa och som menar på att brottsoffer egentligen inte har något på socialtjänsten att göra, vilket följaktligen innebär en sekundär viktimisering. Organisationskulturen pratades också om i termer av att de som arbetar där inte heller verkar känna någon stolthet i att arbeta där. Snarare verkar det finnas någon slags överliggande stigmatiseringen kring socialtjänsten som en institution för ”samhällets botten” som ”vanliga människor” inte vill sammankopplas med. En annan aspekt av detta var att de som arbetar inom socialtjänsten ständigt kan känna sig som i en försvarsposition där man har fullt upp med att skydda sig mot den ständigt närvarande kritiken. Många av de intervjuade menade också på att i nuläget är socialtjänsten för dem som skriker högst. Något annat finns det inte förmåga till. Vidare förekommer ett sätt att skylla på varandra gällande exempelvis ansvar, där det egentligen inte finns någon som anser sig vara fullt ansvarig. Då tenderar ”någons” ansvar att bli ”ingens” ansvar. Organisation Många av intervjupersonerna svarade på att de verksamheter som ofta fungerar bäst är de särskilda enheterna som är inriktade på kvinnor och barn. I övrigt 35 verkar många av de intervjuade anse att socialtjänstens olika verksamheter är otydligt organiserade och att många av de anställda inom socialtjänsten blir utbrända tidigt i karriären. En av de intervjuade berättade exempelvis att man kan vara aktuell på 7 olika ställen samtidigt om man har missbruksproblem och har barn. Det kan givetvis uppfattas som problematiskt för den hjälpsökande och även internt. Samma intervjuperson berättade också att förr arbetade en och samma handläggare med samma person över alla områden, nu är det mer specialiserat. Detta gör nog att kompetensen blir bättre på respektive område, men att helhetsperspektivet försämras. Majoriteten av de intervjuade menade på att socialtjänsten egentligen skulle behöva omorganiseras från grunden. En av intervjupersonerna ansåg följande: ”Socialtjänsten i kommunerna har ju byggt upp en struktur långt innan, som inte passar utifrån brottsoffrens behov… Egentligen skulle vi behöva riva ner hela socialtjänsten och bygga upp lite andra modeller som är mer flexibla. Jag tror att det som är nackdelen med socialtjänsten, det är att man har så inrutade enheter, du har ingen som har det här övergripande helhetsperspektivet”. En annan aspekt som många av de intervjuade ansåg vara otydligt och komplext är vart socialtjänstens ansvar för brottsoffer börjar och slutar samt vart andras ansvar kommer in. Det verkar exempelvis föreligga en problematik kring vad som händer när brottsoffer flyttar mellan olika kommuner, då är det lätt till att de här personerna tappas bort då socialarbetarna inte ens vet vart kostnaderna ska hamna. En av de intervjuade lyfte brottsofferhanterandet ur en rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom att socialtjänsten har det juridiska brottsofferansvaret kan det ibland bli problematiskt när de lastar över stora delar av utförandet på frivilligorganisationerna, vilka troligtvis inte alls kan garantera samma rättsliga kvalitet. Samma person menade också på att det finns väldigt många barn som far illa idag vars föräldrar sitter på någon av frivilligorganisationernas jourer; detta sker utan systematisk uppföljning. System/processer Gällande hur arbetssätten ser ut menade de flesta intervjupersonerna på att det är väldigt personberoende, dels på grund av att det finns mycket frihet i arbetsmetoderna och dels på grund av att det inte görs några vidare uppföljningar på brottsoffersidan. Många av de intervjuade poängterade att det behövs mer systematisering då brottsofferarbetet inte ska vila på att det finns så kallade ”eldsjälar” som är extra motiverade, drivna och kompetenta. Verksamheterna måste kunna fungera utan att en viss person är där. Vidare påpekades att det finns många fina föreskrifter och broschyrer med rekommendationer för hur man bör arbeta med exempelvis brottsofferfrågor, dessa verkar dock tolkas som fritt valt arbete. En av intervjupersonerna var noga med att understryka att bara för att det finns tryckt material på papper betyder det inte att det är implementerat i verksamheten. För att gå till ett omvänt perspektiv belyste en av intervjupersonerna att system och regler kan utgöra hinder för verkliga problem, att klarsyntheten minskar. Personen i fråga tyckte enligt följande: 36 ”Alltså man ser inte SoL som den tillåtande ramlag den är, utan hänger upp det på formalia och egna direktiv från politikerna i den egna kommunen. Så där kan det brista i flexibilitet kan jag tänka mig”. Här lyfter man alltså fram att det finns för mycket regler som i värsta fall kan försämra brottsofferhjälpen. Ett oroväckande påstående var när en av de intervjuade som arbetat inom socialtjänsten i över 30 år berättade att det aldrig funnits någon hjälpsökande som överklagat ett beslut, åtminstone inte i den personens olika verksamheter. Vad detta beror på kunde hen inte svara på. Många av intervjupersonerna hymlade inte med att de anser att kommunerna köper sig ansvarsfrihet genom att betala pengar till diverse frivilligorganisationer, således uppfyller de sina ansvarskrav om än indirekt. Några av de intervjuade uttryckte dock en viss oro för detta med anledning av att det kan vara ett skört system att förlita sig på. Ledning Under detta tema bör särskilt beaktas att majoriteten av de intervjuade har någon form av chefsposition inom sitt verksamhetsområde. Svaren är då följaktligen formade därefter. En intervjuperson ansåg att situationen ser ut enligt nedan: ”Man gör bara det man måste liksom. Bara det som är akut akut akut. Det andra hinner man inte med. Men det är ju en prioriteringsfråga vad man vill göra eller inte, vad man tycker är viktigt… Det är ju en själsfråga. Vad tycker chefen är viktigt? Men det kan ju också handla om vad politikerna tycker är viktigt. Eftersom politikerna faktiskt är de som ska vara högsta chef inom socialtjänsten så då är ju frågan vad… Vissa politiker/kommuner har ju drivit de här frågorna till exempel med stödcentrum mycket mer än själva socialkontoret har gjort. Då märks det skillnad, när det finns press uppifrån att man måste göra något.” Citatet ovan visar på att det finns åsikter om att ledning och chefer kan påverka det praktiska brottsofferarbetet på ett konkret sätt. En av intervjupersonerna poängterade väldigt tydligt att cheferna har det arbetsledande ansvaret och kan således påverka den dagliga verksamheten mycket inom ramen för kommunens självstyre. De måste påtala att brottsoffer är en viktig fråga i varje enskild kommun. Här räknas både mellanchefer och politiker in som chefer. En annan intervjuperson svarade klart och tydligt att den största problematiken kring varför brottsofferarbetet inte fungerar fullt ut är just på grund av att cheferna inte vill. En större andel av de intervjuade svarade ofta att chefer jobbar efter de resurser som erbjuds. Kommunpolitiker anses vara högst avgörande när det kommer till prioriteringsfrågor och beslut. En aspekt som åter igen nämndes var att även när det gäller ledningsfrågor är detta personberoende. Det kan alltså fungera väldigt bra när det finns en bra person på chefspositionen samtidigt som att det kan fungera riktigt dåligt när fel person är chef. 37 Samverkan Olika samverkansaktörer som nämndes under intervjuerna var skola, polis, åklagare, frivilligorganisationer, landstinget (hälsa/sjukvård) och religiösa samfund. Hur samverkansfunktionerna ser ut är givetvis kommunspecifikt. De välfungerande kommunala samverkansavtal som nämndes mest i intervjuerna innefattade främst polis och frivilligorganisationer. Dessa samverkansaktörer nämndes dock sällan utan dess komplexitet. Ofta verkar det exempelvis handla om goda intentioner som inte alltid efterlevs i praktiken, ibland handlar det om att det sker missförstånd samt att kommunikationen inte fungerar som den ska. En vanligt förekommande kritik i intervjuerna var att landstinget och psykiatrin är svårast att samverka med. Bland annat med anledning av strikta sekretessregler och en trolig resurskris. Många av de intervjuade ansåg denna gränsdragning mellan socialtjänst och landsting problematisk då landstinget också har ett ansvar för behandling av vuxna. Samtliga intervjupersoner ansåg att samverkan mellan socialtjänst och andra aktörer måste förbättras. ”I uppdraget till alla parter så ingår väldigt tydligt att de måste samverka. Det går inte att köra sina egna race var för sig där man inte kan möta upp med resurser… Bristerna uppstår i gränssnitten med andra verksamheter.” I citatet ovan hänvisas det till särskilda bestämmelser där samverkan är obligatoriskt och en förutsättning för en välfungerande process. Det verkar dock inte finnas en uppfattning om att det fungerar optimalt i dagsläget. En intervjuperson uppehöll sig länge vid att det saknas uppföljning på hur det egentligen står till med samverkan mellan olika parter i de sociala verksamheterna. Samma person hävdade att det verkar gå lätt att backa ur samverkansavtal när det inte passar. Det kan till och med vara så att man tjänar tid och pengar kortsiktigt på att inte delta i olika samverkansprojekt. Det borde egentligen sättas mer press på samverkan överlag tyckte intervjupersonen i fråga. Enligt frivilligorganisationsperspektivet fungerar samverkan bättre med rättsväsendets aktörer i form av polis, åklagare och domstol än med socialtjänsten. Med rättsväsendets aktörer tycks det finnas en smidigare process vilket gör samarbetet enklare. En vanligt förekommande tanke bland de intervjuade var att socialtjänstens roll många gånger antas vara en hänvisande funktion där de själva inte är utförare av hjälpen, utan snarare hänvisar till diverse hjälpfunktioner. Politik Det tog ofta lång tid att få fram åsikter om politik. Detta är allmänt vedertaget som ett känsligt ämne. Överlag nämndes som tidigare tagits upp att det lokala brottsofferarbetet är avsevärt påverkat av i vilken kommun man befinner sig samt vilken person som är folkvald i just den kommunen. Från ett frivilligorganisatoriskt perspektiv nämndes det brottsofferdirektiv som EU kom med år 2012, vilket ska vara implementerat i november 2015. Direktivet innefattar miniminormer för brottsoffers rättigheter och stöd. Utredare och 38 politiker verkar anse att Sverige överlag uppfyller dessa krav lagstiftningsmässigt; här poängterades dock vikten av frivilligorganisationernas brottsofferstöd som många kommuner tycks förlita sig på. Den intervjuade menade på att om dessa frivilligverksamheter inte skulle finnas uppfyller Sverige inte kraven som direktivet ställer och det här kan kännas som en skör uppbyggnad, vilket borde uppmärksammas mer. Otydligt ansvar och otydlig lagstiftning samt brist på uppföljning och konsekvenser påtalades av samtliga intervjupersoner. Hur lokala politiker prioriterar frågor i respektive kommun ansågs också vara en avgörande faktor enligt intervjupersonerna. Samtidigt uttrycktes en förståelse för hur komplex situationen är. Citatet nedan är ett exempel på hur den generella problematiken pratades om, nämligen att det kanske är för mycket att ta tag i: ”Sjukskrivningar, ångest, vågar inte se ut, kan inte arbeta, dysfunktionella relationer. Det är klart att det kostar. Läkemedel… men det syns inte. Det är för stort för att våga se”. En annan intervjuperson uttryckte sig enligt nedan i ett försök att sätta sig in i hur svårt det också måste vara för politikerna: ”Höja skatten i en kommun verkar ju vara självmord, då blir man inte omvald så att... Det är ju politikerna också som pressar tillbaka, och ger inte riktigt förutsättningarna för att kunna göra ett fullgott arbete”. I citatet ovan lyfts en komplexitet som handlar om att bli omvald eller inte. Därigenom finns en medvetenhet om vad medborgarna tycker. En annan intervjuperson tog upp just detta, nämligen att det måste till en socialpolitisk debatt om vilket samhälle vi vill leva i. Således poängterades att det också är upp till samhällsinvånarna att fundera på vad som faktiskt är viktigt och därmed ställa krav på sina politiker. Vad bör göras? På den här frågan svarade majoriteten av de intervjuade att det nästan är för komplext för att kunna besvara och att det är mycket som måste till för att socialtjänstens brottsofferarbete ska fungera optimalt. Några intervjupersoner svarade rakt av ”jag vet faktiskt inte”. I punktform följer nedan några av de förslag som uppkommit mest frekvent under intervjuernas gång, utan inbördes ordning. * Tydligare direktiv från ledning och politiker hur brottsofferarbetet ska hanteras samt hur viktigt det är. * Politiskt mod. * Se över SoL. * Se till att lagstiftningen går ihop och inte krockar med andra myndigheters uppdrag. * Brottsofferfrågan måste värderas högre. * Bli bättre på att tydliggöra ansvarsfördelning. 39 * Högre prioritet på att följa upp brottsofferarbetet. * Utforma tydliga påföljder för de verksamheter som inte följer sitt lagstadgade brottsofferansvar. * Fler specialiserade verksamheter med enkla insatser på nära nivå. Särskilda enheter ger bättre förutsättningar för att bygga upp specialistkunskap vilket krävs när det kommer till brottsoffer. * Nya metoder. Det skulle exempelvis vara bra med mer allmän information och uppsökande verksamhet. Det finns vissa hinder med att själv söka hjälp när man utsatts för ett brott. * Mer resurser till brottsofferarbetet. * Höj statusen att arbeta inom socialtjänsten. * Bli bättre på att ställa frågan om en person utsatts för brott, det kan ofta vara så att många inte vågar berätta och att det senare manifesteras i andra sociala problem. Detta gäller samtliga brottsofferinstanser. * Skapa gemensam verksamhet för kommun och landsting med tillgång till båda. * Bättre samverkan mellan socialtjänst och andra brottsofferinstanser. Få ihop systemet och resurserna. * Gör socialtjänstens funktioner enklare för andra aktörer att samarbeta med. Gå från personingångar till funktionsingångar, annars blir samarbetena sköra och personberoende. * Tydligare och högre allmän debatt bland medborgarna beträffande brottsofferfrågor. * Mer jämnställdhetstänk i brottsofferarbetet. Idag är det alldeles för stereotypt. * Arbeta mer förebyggande genom att till exempel ha närmare samarbete med skola och polis. Brottsofferstöd är också en brottsförebyggande åtgärd. * Omorganisera hela socialtjänsten. Ett paradigmskifte måste till för att göra den rådande organisationskulturen bättre. * Bli bättre på att se de ”osynliga brottsoffren” som per definition inte direkt klassificeras som brottsoffer. * Involvera personer som själva har blivit utsatta för brott i diskussioner kring hur man kan utforma samhällets stöd på bästa sätt. Reflektioner – vad vet vi egentligen? Något som nämndes frekvent i samtliga intervjuer är ordet otydlighet. Detta anser jag vara förankrat till osäkerhet och okunskap. Angående kunskapen om vad som faktiskt är problematiskt med socialtjänstens brottsofferhanterande anser jag fortfarande är oviss. Enligt min tolkning föreligger en direkt ovisshet kring dessa 40 frågor i och med att i princip samtliga intervjudeltagare tydligt påpekade detta. Det föreligger också en indirekt ovisshet enligt min mening. Detta med anledning av alla tvivel i tystnad, det faktum att intervjupersonerna ofta bytte svarsinriktning mellan de olika förmåga-beståndsdelarna när det kom en djupare följdfråga samt antalet använda ”jag vet inte”, ”tror” och ”tycker”. Med denna tolkning blir det således svårare att göra deduktiva slutledningar av de intervjusvar som finns. Min tolkning rör sig snarare mot att den största problematiken kring socialtjänstens brottsofferhanterande är ovissheten. En ovisshet hos personer som har nyckelpositioner inom olika brottsofferverksamheter. I och med detta försvagas reliabiliteten i svaren under respektive tema då innehållet i dessa förflyttas mellan de olika förmåga-beståndsdelarna. Detta behöver inte betyda att svaren saknar relevans men däremot ökar det kritiska ställningstagandet, således anser jag det olämpligt att dra fler slutsatser av vad som framkommit i intervjusvaren mer än det som redan presenterats ovan. En annan intressant aspekt av intervjusituationen var att det initialt i många fall påpekades att det fanns en tidspress, medan det i intervjuns senare skede blev förseningar med samtal som kunde fortsätta mycket länge därtill. Samtliga nyckelpersoner bad om uppföljning och att få studien skickade till sig. Dessa händelser kan anses peka mot en riktning där intervjumetoden och/eller frågorna har berört ett komplext område och förhoppningsvis väckt någon form av intern analys. DISKUSSION I den här uppsatsen har socialtjänstens brottsofferstödjande ansvar och arbete kartlagts och analyserats. Det fanns två primära frågeställningar som utgick ifrån att det föreligger en problematik i socialtjänstens brottsofferarbete; varför har det varit så svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar för brottsoffer samt vad skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera på ett bättre sätt än vad det gör idag? Efter genomförandet av åtta nyckelpersonsintervjuer framkom många intressanta potentiella faktorer som kan ligga till grund för varför det ser ut som det gör. Varefter att djupgående följdfrågor ställdes framkom att det föreligger en stor osäkerhet och ovisshet beträffande socialtjänstens brottsofferproblematik. Personligen hade jag en förväntan om att få svar från nyckelpersonerna som skulle kunna motsvara någon slags objektiv bild av problematiken eller lösning på de problem som tycks föreligga inom socialtjänstens brottsofferhantering. Så blev inte riktigt fallet. Intervjuerna bestod inledningsvis av relativt snabba svar som gav en uppfattning om att de givits på samma sätt tidigare, som en automatisk process. Under den senare delen av intervjuerna när frågorna blev mer utmanande kunde långa tidsuppehåll mellan svaren förekomma, likväl som att svar i form av ”det vet jag faktiskt inte” eller ”det har jag aldrig tänkt på” blev ett återkommande inslag. Vanligt förekommande ord i transkriberingsdokumentet är ”tror” och ”tycker”. Härvid har en tolkning gjorts om att det förekommer många spekulationer och gissningar. I uppsatsens introduktionskapitel fanns utgångspunkter som bland annat problematiserade det nuvarande brottsofferarbetet på ett mer generellt plan. Dessa 41 utgångspunkter berörde exempelvis den brottsofferlagstiftning som vi har idag, vad betyder det att ansvaret ligger på socialtjänsten? Vad symboliserar den lagstiftning som finns? Inriktningen på samtalen i intervjuerna rörde sig förvånansvärt lite kring dessa aspekter även fast jag som intervjuledare ställde följdfrågor kring just detta. Som en generell iakttagelse var intervjusvaren mer praktiskt inriktade än förväntat. När frågor som berörde mer abstrakta aspekter i form av exempelvis symbolpolitik blev intervjupersonerna ofta osäkra och otydliga. Min tolkning av detta är att praktiska lösningar är överordnat vad de faktiskt betyder. En viktig aspekt att begrunda är enligt min mening den trend som den här uppsatsen presenterat, att det finns lagar och regler i samhället som inte efterlevs i praktiken. Här är det de facto så att socialtjänsten inte följer de lagar som finns gällande brottsoffer. Frågan är om det kommer att ske en förbättring eller om det lutar åt att vi fortsättningsvis har ett regelverk som urholkas till följd av att till exempel brottsoffer inte får den lagstadgade hjälp de har rätt till eller att anmälda brott med bevismaterial inte utreds. Viktigt att poängtera i sammanhanget är att detta inte behöver innebära en total fokusering på att bestraffa personer som begått brott utan snarare att eftersträva ett utövande av mänskliga rättigheter där rätt till hjälp och stöd vid utsatthet för brott ska ingå. Ur ett symbolpolitiskt perspektiv kan vi ställa oss frågor som lämpligtvis utgår från hur våra lagar är utformade; om en grupp människor har mindre utrymme än andra kan konsekvensen av detta inte sällan symbolisera ett mindre värde. Jag anser att så är fallet när gärningspersoner ställs mot brottsoffer i lagboken. Då lagar som rör gärningspersoner faktiskt har ett större utrymme än för brottsoffer måste ett tydligare ställningstagande tas (Wergens, 2002). Hur kan det exempelvis fortfarande vara mer självklart att en misstänkt gärningsperson ska ha rätt till advokat i förhållande till brottsoffers rätt till ett målsägandebiträde? Genom detta lagrum symboliseras en maktordning som uttrycks i dess praktiska verklighet varje dag. Denna symboliska verklighet förstärks sedan ytterligare av vad som kallas sekundär viktimisering; när ett brottsoffer tar modet till sig att kontakta ansvarig myndighet är det inte ovanligt att representanter från denna exempelvis redogör för att fallet i fråga inte är relevant, kränker brottsoffret ytterligare genom inadekvata frågor/tillvägagångssätt eller helt enkelt inte har tid att ta emot ärendet. I dessa tider av brottsoffermarginalisering bör en diskussion om hur media framställer den allmänna bilden av brottsoffer lyftas fram. Här vågar det påstås att media utgör en stark maktmekanism som till stor del kan forma en allmän opinion. Alla människor är troligtvis ”för” brottsoffer, men en farhåga är att denna grupp fortsätter att reproduceras som en svag grupp som behöver räddas och till vilka striktare straffskala för gärningspersoner behövs. Enligt min åsikt behöver bilden av svaga offer som det är synd om inte reproduceras, däremot behövs en mer nyanserad bild av de brottsoffer som faktiskt finns i verkligheten. Det kan vara vilken person som helst, fullständigt oberoende av ålder, etnicitet, social status eller könstillhörighet. Att inte få hjälp bör likställas med kränkning av de mänskliga rättigheter som varje människa har. För att tydliggöra detta skulle det alltså vara önskvärt om brottsofferbilden i media blev mer nyanserad och faktiskt riktades mot de sakfrågor som det egentligen handlar om, varje människas rättighet till hjälp oberoende av gärningsperson och tillskriven offerstatus. Vidare kan diskuteras huruvida det finns en specifik part att ställa till svars för att 42 socialtjänstens uppdrag inte efterlevs. Är det lagstiftaren, utföraren eller den högst ansvarige (regeringen)? Förmodligen rör sig svaret mot en kombination omfattande fler aktörer än den här uppsatsen täcker in. Oavsett vad är det mest riskabla enligt min mening att ingen utpekas som ansvarig. I uppsatsens metodologiska överväganden och etikavsnitt har studiens brister diskuterats. Ännu en gång bör representativiteten uppmärksammas. Här bör tas i beaktning att majoriteten av de intervjuade har nyckelpositioner inom politiskt styrda myndigheter och organisationer, detta förväntas ha påverkat svaren i det att de troligtvis inte kan uttala sig helt fritt. Detta kan ur ett bredare perspektiv innebära ett stort hinder när det kommer till att undersöka institutioner som exempelvis socialtjänsten. Är det ens möjligt att få tillgång till en representativ bild av hur det faktiskt ser ut i verkligheten? SLUTSATSER Studiens huvudsakliga slutsats är att det finns en relativt allvarlig kunskapslucka avseende socialtjänstens brottsofferstöd. Baserat på de nyckelpersonsintervjuer som utförts finns en påtaglig osäkerhet kring hur det skulle kunna gå till för att lösa brottsofferproblematiken. Denna slutsats pekar å ena sidan på att studiens frågeställningar inte besvarats, det är fortfarande oklart varför det har varit svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar för brottsoffer liksom att det fortfarande saknas tydliga riktlinjer för vad som skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera bättre än vad det gör idag. Å andra sidan kan den föreliggande kunskapsluckan vara en bidragande orsak till varför brottsofferstödets problematik inte kan kartläggas och således är detta i sig ett svar på frågeställningarna. Med andra ord kan bristen på kunskap vara en orsak till att det varit svårt för socialtjänsten att fullfölja sitt lagstadgade ansvar för brottsoffer samt att det följaktligen som konsekvens saknas tydliga riktlinjer för vad som skulle behöva göras för att få socialtjänstens brottsofferarbete att fungera bättre än vad det gör idag. Nyckelpersonerna som intervjuats har positioner inom respektive verksamhet där det finns möjlighet till värdefull kunskap och mycket insyn. Nästintill varje intervjuperson har arbetat med dessa frågor eller liknande under en väldigt lång tid, då är frågan om inte de här personerna borde veta mer avseende dagens föreliggande brottsofferproblematik? Än mer oroväckande är huruvida det ens finns någon som kan svara på dessa frågor? Många intressanta aspekter och perspektiv som i högsta grad berör studiens frågeställningar har lyfts i intervjuerna; dessa kan mycket väl vara användbara som utgångspunkt i fortsatta studier på området. De osäkerheter och spekulationer som idag förekommer bör dock i ett första steg utredas, mer kompetens och prioritet behöver riktas mot socialtjänstens brottsofferhanterande. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det föreligger en osäkerhet och ovisshet gällande hur socialtjänstens brottsofferproblematik egentligen ser ut samt vad som faktiskt skulle behövas för att förbättra brottsoffers situation. Detta kan vara en bidragande orsak till varför situationen ser ut som den gör, med andra ord kan ovissheten hos personer som ska vara väl insatta i området vara ett av de större problemen. Det finns dock många intressanta aspekter som lyfts fram under 43 de nyckelpersonsintervjuer som genomförts, i dessa framkommer främst att det handlar om att det på politisk ledningsnivå inte finns den vilja som skulle behövas för att på riktigt förbättra socialtjänstens brottsofferhanterande. Härvid finns således en allvarlig kunskapslucka som det krävs mer vilja för att fylla med kunskap om vilken förmåga som faktiskt krävs för att förbättra Sveriges brottsofferstöd. Vidare forskning För vidare forskning skulle fler studier på området vara önskvärt. Fler intervjuer skulle behöva genomföras liksom att detta skulle kunna kompletteras med enkäter som kan täcka av ett större urval. Fler perspektiv skulle troligtvis kunna bidra till bredare kunskap om den föreliggande problematiken, exempelvis i form av politikers åsikter samt brottsoffers egna erfarenheter. Sjukvårdssektorn skulle troligtvis också behöva involveras, där skulle den del av mörkertalet som inte polisanmäler brott kunna uppmärksammas bättre. Frågor att ytterligare beakta rör aspekter som kan utmana det rådande brottsofferparadigmet, det behövs nya alternativa modeller för hur ett mer optimalt brottsofferarbete skulle kunna se ut. Framförallt behövs mer kunskap om vad som faktiskt är problematiskt samt vad som egentligen krävs för att förbättra brottsoffersituationen. Finns förmågan att förbättra situationen? Poängen är alltså att gå ifrån att det föreligger en problematik till att kartlägga var den här problematiken ligger samt framförallt vilka konkreta lösningar och förutsättningar som krävs för att förbättra situationen för brottsoffer i Sverige. Jag ställer mig frågande till om det finns tillräckligt mycket motivation till att utreda ovan nämnda aspekter samt vem som egentligen är ansvarig för att genomföra det förbättringsarbete som uppenbarligen krävs. 44 REFERENSER Allwood, C. M. & Erikson, M. G. (1999). Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur. Brienen, M. E. I., & Hoegen, E. H. (2000). Victims of crime in 22 European criminal justice systems. Nijmegen: Wolf Legal Productions. Brottsförebyggande rådet. (2014). Brott i nära relationer - en nationell kartläggning. Rapport. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brottsofferjouren Sverige. (2015). Stöd som ger kraften tillbaka. Om oss. http://www.brottsofferjouren.se/om-oss/. (2015-04-07). Brottsoffermyndigheten. (2012). Starkare stöd och skydd för barn och unga. Digitalt nyhetsbrev. http://www.brottsoffermyndigheten.se/nyheter/starkare-stod-ochskydd-for-barn-och-unga. (2015-03-03). Christie, N. (1986). The ideal victim. From crime policy to victim policy. Basingstoke: Macmillan, s. 17-30. Fattah, E. A. (1986). From Crime Policy to Victim Policy. New York: St. Martin’s. Figley, C. R. (1985). Trauma and its wake. Bristol: Brunner/Mazel. Förenta Nationerna. (1985). Declaration of Basic Principles of Justice for Victims of Crime and Abuse of Power. General Assembly A Res/40/34. Förundersökningskungörelse, 1947:948. Groger, L., Mayberry, P. S., & Straker, J. K. (1999). What we didn’t learn because of who would not talk to us. Qualitative Health Research, 9(6), 829-835. Hydén, H. (1998). Rättssociologi som rättsvetenskap. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Inspektionen för vård och omsorg. (2014). Våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld - slutrapport från en nationell tillsyn 2012-2013. Rapport. Stockholm. Jansson, S., Jernbro, C. & Långberg, B. (2011). Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige - en nationell kartläggning. Stockholm: Stiftelsen Allmänna barnhuset. Karmen, A. (2012). Crime victims: An introduction to victimology. Cengage Learning. Kommunallag, 1991:900. 45 Lindgren, M. (2004). Brottsoffer i rättsprocessen. Om ideala brottsoffer och goda myndigheter. Stockholm: Jure Förlag AB. Lindgren, M., Pettersson, K. Å., & Hägglund, B. (2001). Brottsoffer: från teori till praktik. Stockholm: Jure CLN AB. Lindgren, M., & Qvarnström, J. (2003). Brottsoffren i rättsprocessen. Stockholm: Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren & Domstolsverket. Ljungwald, C., & Elias, R. (2010). The Emergence of Crime Victims as a Target Group in the Swedish Social Services Act. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 11(2), 170-188. Ljungwald, C., & Hollander, A. (2009). Crime Victims in the Swedish Social Services Act. International Review of Victimology, 15(3), 299-326. Ljungwald, C., & Svensson, K. (2007). Crime Victims and the Social Services: Social Workers' Viewpoint. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, 8(2), 138-156. MacCormick, N. (2007). Institutions of law: An essay in legal theory. Oxford: Oxford University Press. Marshall, M. N. (1996). The key informant technique. Family practice – Oxford University Press, 13(1), 92-97. Mawby, R. & Walklate, S. (1994). Critical victimology: International Perspectives. London: Sage Publications. Niemi, J. (2011). Offerkunskap, offerretorik eller offrets rättigheter? I Lernestedt, C. & Tham, H. (Red). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Mölnlycke: Norstedts Juridik AB, s. 65-77. Nilsson, I. & Wadeskog, A. (2012). Gatuvåldets ekonomi – ett kommunalt perspektiv. Rapport. Södertälje: Skandia Idéer för livet, Akta Huvudet, Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft & Allmänna Arvsfonden. Nilsson, B. (2003). Brottsoffer: offerskapets innebörder och villkor i (o) säkerhetens kultur. Umeå: Boréa. Patton, M. Q. (2002). Qualitative Research & Evaluation Methods. 3rd ed. Thousand Oaks: Sage Publications, Inc. Proposition, 2000/01:79. Stöd till brottsoffer. Stockholm. Repstad, P. (1999). Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur. Rosengren, K. A. & Arvidson, P. (2002). Sociologisk Metodik. Malmö: Liber AB. 46 Ryding, A. (2001). Tiden som retorisk resurs – om brottsofferjourers gränssättningar. I Åkerström, M. & Sahlin, I. (Red.). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur, s. 155-182. Sahlin, I. (2011). Brottsoffret och polisen. I Lernestedt, C. & Tham, H. (Red). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Mölnlycke: Norstedts Juridik AB, s. 103-129. Santesson-Wilson, P. (2003). Studier i symbolpolitik. Lund: Rahms. SFS 2012:776. Lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453). Socialstyrelsen. (2004). 5 kap. 11 § SoL – en uppföljning av socialtjänstens arbete. Rapport Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2006). Lagstiftningen inom vården och omsorgen om äldre Likheter och skillnader mellan socialtjänst- och hälso- och sjukvårdslagstiftningen. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/973 3/2006-131-24_200613124.pdf. (2015-03-04). Socialstyrelsen. (2011). Våld - handbok om socialnämndens ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Rapport. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2012). Brottsoffer och deras närstående. Socialtjänstens ansvar för att ge stöd och hjälp. Rapport. Västerås: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2014). Öppna jämförelser 2014. Stöd till brottsoffer. Nationella resultat, metod och indikatorer. Rapport. Stockholm: Socialstyrelsen. Socialtjänstlagen, 2001:453. SOU 1998:40. Brottsoffer. Vad har gjorts? Vad bör göras? Betänkande av brottsofferutredningen. Stockholm. Justitiedepartementet. Stiftelsen Tryggare Sverige. (2014). Från ord till handling. Ett nationellt brottsförebyggande program. Rapport. Stockholm: Elanders AB. Stiftelsen Tryggare Sverige. (2010). Årsrapport. 2009. Rapport. Stockholm: Elanders AB. Tham, H. (2001). Brottsoffrets uppkomst och framtid. I Åkerström, M. & Sahlin, I. (Red.) Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur, s. 27-45. Tiby, E. (2011). Hatbrott och legalstrategier: möjligheter och risker. I Lernestedt, C. & Tham, H. (Red). Brottsoffret och kriminalpolitiken. Mölnlycke: Norstedts Juridik AB, s. 199-216. Tryckfrihetsförordning, 1949:105. 47 UCLA. (2014). Center for Health Policy Research - Section 4: Key Informant Interviews. http://healthpolicy.ucla.edu/programs/healthdata/trainings/documents/tw_cba23.pdf. (2015-02-26). Unionen. (2015). Medlemskapet. http://www.unionen.se/medlemskapet. (2015-0520). Wergens, A. (2002). Ett viktimologiskt forskningsprogram. Umeå: Brottsoffermyndigheten. Åkerström, M., & Sahlin, I. (Red.). (2001). Det motspänstiga offret. Lund: Studentlitteratur. Åström, K. (1988). Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning. En studie av parallella normbildningsprocesser. Lund: Studentlitteratur. Österberg, E. (2002). Upptäckten av den oskyldiga människan. I Bergenlöv, E., Lindstedt Cronberg, M. & Österberg, E. (Red.). Offer för brott: Våldtäkt, incest och barnamord i Sveriges historia från reformationen till nutid. Lund: Nordic Academic Press, s. 9-24. 48 APPENDIX 1 Intervjumall 1. Personens egen beskrivning av tjänst/befattning i förhållande till brottsofferfrågor. Daglig verksamhet, hur ser arbetsuppgifterna ut etc. 2. Hur skulle du definiera ett brottsoffer? – Varför? 3. Socialtjänstlagen har idag en särskild bestämmelse som rör brottsoffer. Vad syftar denna till enligt din uppfattning? 4. Hur tänker du gällande varför denna särskilda bestämmelse om brottsoffer har uppkommit? 5. Vad anser du är socialtjänsten roll och ansvar för brottsoffer? 6. Hur anser du att socialtjänstens hanterande av brottsoffer fungerar? 7. Hur ser det ut med andra potentiella instanser och möjligheter att få hjälp som brottsoffer? 8. Motivation – Förmåga – Modell (Resurser, kompetens, motivation, organisation, system/processer, kultur, ledning, samverkan, politik). 9. Vad anser du fungerar allra bäst i det brottsofferstödjande arbetet? 10. Vad anser du kan bli bättre i förhållande till hur det fungerar idag? 11. Vad är enligt dig den allra största utmaningen? Varför/på vilket sätt? Vilka förbättringar skulle behöva genomföras? 12. Är det någonting annat du vill ta upp som du tycker att jag glömt att fråga om? 13. Hur ser du på att din yrkeskategori och i vilken kommun du arbetar i används i min uppsats/slutrapport? Tack för ditt deltagande! 49 APPENDIX 2 Informationsbrev Hej! Jag heter Linn Wiklander Josefsson och skriver för närvarande min masteruppsats i kriminologi. Detta gör jag via Malmö Högskola och på uppdrag för den religiöst och partipolitiskt obundna stiftelsen Tryggare Sverige. I och med denna uppsats genomför jag en undersökning där representanter som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med brottsoffer i sitt arbete intervjuas gällande hur denna situation ser ut. Syftet är att försöka nå en ökad förståelse för hur socialtjänsten (och även verksamheter runtomkring) arbetar med brottsofferstödjande insatser. En personlig intervju kommer att genomföras med varje person som frivilligt väljer att delta, exempel på frågor som kan uppkomma är hur Du ser på ditt ansvar, praktiska arbete samt förslag till förbättring gällande brottsofferstödjande insatser. Då målet är att få en helhetsbild av hur brottsoffersituationen ser ut idag kommer olika slags yrkeskategorier att intervjuas, detta för att få en bild av de olika perspektiv som kan tänkas finnas. Intervjun förväntas ta ca 1 – 1, 5 timme. Intervjun kommer (om medgivande ges) att spelas in via diktafon; detta för att fungera som stödanteckning vid transkribering. Detta raderas direkt efter att undersökningen och dess projekt är färdigställt. Urvalet kommer troligtvis att innefatta ungefär 10 intervjupersoner vilka har valts utifrån arbetsuppgifter och yrkeskategori. Största möjliga konfidentialitet eftersträvas i undersökningen genom att ingen obehörig får ta del av materialet. Materialet förvaras så att det bara är åtkomligt för mig som är undersökningsledare. I resultatet som rapporteras i form av en examensuppsats på Malmö högskola samt eventuell skriftlig rapport till Stiftelsen Tryggare Sverige kommer informanterna att avidentifieras så att det inte går att koppla resultatet till enskilda individer. Ditt deltagande i studien är helt frivilligt. Du kan när som helst avbryta ditt deltagande utan närmare motivering. Allt insamlat material som rör personliga uppgifter kommer att förstöras. Ytterligare upplysningar om undersökningen kan lämnas av mig: Linn Wiklander Josefsson, tel. 0708814011. Mail: [email protected] Härmed tillfrågas Du om deltagande i denna undersökning. 50 APPENDIX 3 Samtycke från deltagare Projektets titel: Socialtjänstens brottsofferstödjande insatser. Möjligheter, hot och framtida utmaningar. Datum: 2015-02-23 Studieansvarig: Linn Wiklander Josefsson E-post [email protected] Studerar vid Malmö högskola, Fakulteten vid hälsa och samhälle, 205 06 Malmö, Tfn 040-6657000 Utbildning: Masterprogrammet i kriminologi. Jag har muntligen informerats om studien och tagit del av bifogad skriftlig information. Jag är medveten om att mitt deltagande är frivilligt och att jag när som helst och utan närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande. Jag lämnar härmed mitt samtycke till att delta i ovanstående undersökning: Datum: …………………………………………………………………………….. Deltagarens underskrift: ………………………………………………………… 51
© Copyright 2024