Faktaunderlag för guidning i våtmarker
Faktaunderlag för guidning i våtmarker Framsida: Foto, Länsstyrelsen i Jönköpings län. Författare: Eva Götbrink, Kråkfot Natur AB och Erica Hindborg, Länsstyrelsen i Jönköpings län. Tryckt hos Länsstyrelsen i Jönköpings län, 2015. Innehåll 4 Faktaunderlag för guidning i våtmarker 4 Vad är en våtmark? 4 Mossar och kärr 5 Vitmossor och torv 6 Våtmarkernas funktion 8 Biologisk mångfald 13Rikkärr 14 Vanliga arter i rikkärr 15 Rödlistade arter i rikkärr 16 Hot mot våtmarker 18 Hänsyn vid skogsbruk 20 Att anlägga en våtmark 21 Att restaurera en våtmark 22 Nyanlägga eller återskapa 26Skötsel 28 Stöd för anläggande av våtmark 3 Faktaunderlag för guidning i våtmarker Detta faktaunderlag följer och fördjupar innehållet i Manual för guidning i våtmarker. Underlaget går att använda separat men utgör också ett fördjupat faktaunderlag till de ämnen som presenteras i manualens andra del. Texten visar hur olika stycken kan omdisponeras i syfte att skapa intresseväckande övergångar och vad som kan vara bra att repetera genom att återknyta till sådant som sagts tidigare. Vad är en våtmark? Våtmark kallas en sådan mark där vatten finns nära, under, i eller strax över markytan en stor del av året. Det finns många olika system eller sätt att dela in våtmarker på beroende på ur vilken aspekt de diskuteras. Som alltid när människan försöker dela in naturen i olika kategorier blir det svårt att avgöra exakt vad som ska ingå och hur gränsfall, som vare sig är det ena eller det andra ska hanteras, systemen överlappar alltså varandra och kan vara svåra att redogöra för. Men en viktig aspekt att ha med sig i resonemang runt våtmarker är: Varifrån kommer vattnet? Våtmarker kan bildas av grundvatten, nederbörd, tillrinnande ytvatten, källor eller utgöras av översvämningsmarker längs sjöar och åar eller annan lågliggande mark. Våtmarker kan även bildas av havsvatten eller där åar löper ut i havet. Det finns många olika sorters våtmarker, t.ex. rikkärr, fattigkärr, intermediärkärr, källkärr, gungflyn, högmossar, plana mossar, lövsumpskog och barrsumpskog för att nämna några. Här fokuserar vi på de våtmarker som finns i inlandet och då främst torvbildande våtmarker samt anlagda våtmarker och småvatten. Mossar och kärr Högmosse kallas välvda mossar som tydligt har höjt sig över omgivningen och utvecklat mosseplan. Mossens yta omfattar flera olika stukturer. Längs kanten finnas ofta ett blötare parti som kallas laggkärr och innanför laggkärret finns inte sällan ett trädklätt parti som kallas randskog. Ute på mosseplanet, som kan vara öppet eller trädbevuxet, finns högre liggande tuvor och lågliggande höljor. Ibland finns det även kärrdråg där vattnet rör på sig eller rent av små gölar med öppet vatten. Att mossen kan höja sig upp över ytan beror på att mossar får en stor del av sitt vatten via nederbörd. Mossar är alltså inte begränsade till att vara grundvattenförsörjda. Att de är nederbördsförsörjda gör dem till mycket 4 näringsfattiga miljöer. De växter som lever där är anpassade till sådana förhållanden. Med näringsämnen menas olika typer av kväve och fosfor. En annan typ av våtmark är kärr. Kärr får till skillnad från mossar en stor del av sitt vatten från omgivningarna: tillrinningsvatten från fastmark, markvatten eller vattendrag. Vitmossor och torv Mossar är till stor del uppbyggda av vitmossor. Det finns cirka 45 olika arter vitmossor i Sverige och de är kända för att vara svåra att artbestämma då många av dem ser ungefär likadana ut. Exemplifiera med de mossarter som finns i närheten: tuvväxande som rubinvitmossa, rostvitmossa och praktvitmossa, höljelevande som flytvitmossa, och mittemellan dessa: ullvitmossa. Tvärtom mot vad namnet vitmossa insinuerar är vitmossorna inte vita. De kan vara gröna, röda, gulaktiga och bruna i olika kombinationer och toner men sällan vita. Vad vitmossor däremot har gemensamt är en god vattenhållande förmåga. Tittar man på bladen i mikroskop ser man att det finns två typer av celler. Dels gröna celler som sköter fotosyntesen och dels döda, färglösa celler som fungerar som vattenbehållare. Det är när man kramar vattnet ur dessa vattenhållande celler som mossan vitnar och det är därifrån släktet vitmossor fått sitt namn. Vitmossor, användes förr på grund av sin vattenhållande förmåga, som t.ex. sårkompresser vid behandling av vätskande och variga sår. En vitmossekompress kan suga upp cirka 4 gånger så mycket vätska som en bomullskompress. Dessutom är vitmossorna svagt antiseptiska. Nuförtiden används vitmossor - eller snarare den halvt nedbrutna formen vitmossetorv - till bland annat blomjord och torvströ i djurstallar. Det våtmarker som är uppbyggda av torv, dvs. av ofullständigt nedbrutet organiskt material, kallas myrar. Exemplifiera genom att gräva upp en näve torv. Torv bildas under förhållanden som är så syrefattiga att nedbrytningsprocesser inte kan äga rum. Det ofullständigt nedbrutna materialet ansamlas då och myren byggs på sikt upp på höjden. Mossar och kärr är båda exempel på torvbildande myrar. Torv kan även bildas runt källor, så kallade källkärr. 5 I våtmarker som inte är torvbildande ansamlas inte växtmassa. Exempel på sådana våtmarker är mader, dvs. lågliggande mark längs vattendrag och småvatten. I regel bildas inte torv i någon större mängd i sumpskog heller men som alla andra gränser i naturen är gränsen ”torvbildning” flytande. I en del våtmarker bildas torv under det blöta vinterhalvåret som sedan bryts ner under det torra, varma sommarhalvåret. Våtmarkernas funktion Myrarnas roll som kolsänkor De växthusgaser som långsamt värmer upp vår jord påverkar våra ekosystem på många olika sätt. Vitmossa kan se aldrig så oansenlig och harmlös ut men skenet bedrar. Torv och vitmossor är på flera sätt våra vänner - men kanske också en av våra värsta fiender? Myrar är en betydelsefull faktor i klimatförändringarna. De är viktiga kolsänkor som innehåller en mycket stor mängd lagrat kol. Trots att de endast täcker cirka 3 % av jorden landyta håller myrarnas sammanlagda torvjordar kol som motsvarar 34-46% av den totala mängden koldioxid i atmosfären (Limpens, J. m.fl. 2008). Så länge detta kol är bundet i myrarnas/torvjordarnas biomassa påverkar de inte växthuseffekten. Men - när de börjar brytas ned ger de upphov till mycket stora utsläpp av växthusgaser till atmosfären, främst metan och koldioxid. Metan är en växthusgas som är 20 ggr mer kraftfull än koldioxid. Mängden metan och koldioxid som avges från en myr varierar mycket, både rumsligt och över tid. Rumslig variation av metanavgång betyder att vissa delar av myren kan avge mer metan medan andra delar avger mindre. Detta gör det komplicerat att göra mätningar av den totala mängden utsläpp. Metanbildningen styrs av många olika faktorer: vattenytans nivå, växtbeståndens täthet och sammansättning, temperaturen i torven samt tillförsel av svavel och kväve. Kort sagt, utan att förklara alla dessa sammanhang: åtgärder som bidrar till att hålla myrarna intakta bidrar till att kol binds. Åtgärder som bidrar till att myrarna försvinner, som torvbrytning, dikning osv, bidrar till utsläpp av växthusgaser. Trots myrarnas potential att avge stora mängder växthusgaser är de inte alltid inkluderade i de globala beräkningar som görs i syfte att förutse framtida klimatförändringar. En stor andel av jordens bundna kol finns i tundran. I tundraområden råder permafrost men under sommarhalvåret tinar det övre marklagret. Det smältvattnet som bildas hindras av det frusna jordlagret från att tränga ned 6 i jorden. Ytan blir därför vattensjuk, sumpig och torvbildande och växligheten utgörs ofta av gräs, halvgräs och vitmossor. Tundran, som bland annat finns i Kanada och Ryssland täcker cirka en femtedel av jordens landyta. I takt med att temperaturen nu stiger (medeltemperaturen i västra Sibirien har under de senaste 40 åren stigit med 2-3 grader) riskerar enorma områden med ständig tjäle att tina. Sommarens ytliga smältvatten som tidigare vilat på en bädd av tjäle kan då sippra ned till djupare jordlager. Detta leder i sin tur till att det ytliga torvlagret kan torka ut och börja brytas ned vilket innebär att mycket stora mängder metangas frigörs. Metangasen som bildas då våtmarker kollapsar är ett tillskott till atmosfären som vi inte räknat med. Det kontrolleras inte heller av utsläppsrättshandel, kvoter eller andra politiska initiativ. En uppskattning är att tundrans frigjorda metangas kommer att stå för 25 procent av framtidens förväntade globala uppvärmning. Detta leder i sin tur till att klimatet värms upp ännu mer - en självgående mekanism som är svår att stoppa. Våtmarkernas roll vid höga flöden Vi har varit flitiga med att dika ut våtmarker i Sverige. I södra Sverige och Mälardalen har den ursprungliga våtmarksarealen minskat med 90 % på grund av utdikning och sjösänkning i syfte att skapa mer och mer produktiv skogs- och jordbruksmark. På nationell nivå räknar man med att i genomsnitt 25 % av våtmarkerna försvunnit men siffran varierar starkt mellan olika landskap. Norrut minskar andelen, medan den är högre i söder. Merparten av de våtmarker som finns kvar är i varierande grad påverkade av mänskliga ingrepp. Situationen i det tätbefolkade, kontinentala Europa är ännu värre jämförbar med den i Skåne. Sedan början av 1800-talet har cirka tre miljoner hektar våtmark försvunnit genom torrläggning eller annan exploatering och det är nu förbjudet med ny markavvattning (t.ex. dikning) i större delen av Götaland och delar av Svealand. Dikningarna har medfört ökad areal brukningsbar mark och ökad produktion i skogen men inom andra områden har torrläggningen medfört negativa konsekvenser som utsläpp av växthusgaser till atmosfären och färre livsmiljöer för arter knutna till våtmarker. En annan följd av att våtmarker förstörts, är att de ytor som kan ta emot och buffra vatten vid kraftig nederbörd och höga flödesnivåer försvinner. Där vattnet tidigare kunde expandera ut i en flödesutjämnande våtmark rinner det nu snabbt förbi i diken som är gjorda just för att leda bort vatten. Detta gör hastigheten i avrinningsförloppet mycket hög och leder till att nedströms liggande vattenflöden får ta emot mer vatten än de klarar av att ta hand om. Följden är naturligtvis översvämning. 7 Att ytan våtmarker har minskat innebär förutom förlusten av förmågan till vattenmagasinering vid höga flöden, även att möjligheten till avdunstning minskat kraftigt. Upp till 75 procent av nederbörden kan försvinna via avdunstning ifrån vegetation, mark och våtmarker (Wörman A.2005, 2010, 2012). Den minskade möjligheten till avdunstning bidrar också till en allmän ökning av vattenflöden. Upplevelse och rekreation En annan funktion våtmarkerna har är att de är viktiga rekreationsområden. De nyttjas för så väl jakt och fiske som friluftsliv och fågelskådning. Detta gör dem viktiga även för turistnäringen. Biologisk mångfald En annan viktig funktion för våtmarker är att de är livsmiljö för en stor mängd djur och växter. De är alltså av betydelse för att bevara biologisk mångfald. På en mosse finns en mängd olika arter som är anpassade att leva just under de förhållanden som mossen erbjuder. Vanliga arter En stor del av mossens bottenskikt utgörs som tidigare nämnts av olika slags vitmossor. I fältskiktet är mossen egentligen ganska artfattig. Visa upp de vanligaste/mest frekvent förekommande arterna i mossens fältskikt: tuvull/rosling/tuvsäv/sileshår m.fl. och tala lite om dem. Hotade arter Eftersom våtmarkerna har minskat i utbredning har även livsmiljön för våtmarkernas djur och växter blivit mindre. I den svenska rödlistan återfinns arter som hotas eller missgynnas i sådan omfattning att de på nationell nivå riskerar att försvinna. Av Sveriges cirka 48 000 kända inhemska arter har 43 % blivit bedömda i 2010 års rödlista, 19,8 % av de bedömda arterna uppfyllde kriterierna för att bli rödlistade. Av dessa hotade eller missgynnade arter förekommer omkring 15-18 % i våtmarker. Ett exempel på en rödlistad art som kan finnas på mossar, är den sällsynta smålommen som ibland häckar i mossens myrgölar. Smålommens häckningstjärnar har oftast flacka, gungflyartade stränder med små gungflyholmar där fåglarna lätt kan hasa upp från vattnet samtidigt som de är skyddade mot fyrfota predatorer (de är inte så bra på att gå…). Det är viktigt 8 med flacka stränder för att de små lommarna och deras ungar ska kunna ta sig upp och ned i vattnet. Smålom livnär sig nästan uteslutande på fisk. Föräldrarna hämtar fisk till ungarna i näringsfattiga klarvattenssjöar runt häckningsplatsen. Pendelavståndet mellan bo och matsjö kan vara upp till närmare 10 km och den verkar föredra lax och mörtfisk. (Källa: ArtDatabankens artfaktablad) De flesta rödlistade våtmarksarter är långt mindre kända än smålommen. I den mer okända samlingen finns t.ex. fem grodarter och två fladdermusarter. Där finns också sländor och snäckor, skalbaggar och spindlar, malar, mätare, svärmare, myggor, flugor – ja, till och med räkor. Hästskoräkan är upptagen på rödlistan i kategorin nära hotad. Det är en av de lägre hotkategorierna. Övriga klasser är Sårbar, Starkt hotad och Akut hotad. Hästskoräkan är världens äldsta nu levande djurart. Den har hittats i 220 miljoner år gamla fossila. Den är platt och det är den rundade halsskölden som gett upphov till dess namn. Fast den är egentligen mer lik en hästhov än en hästsko om man ska vara petig. Hästskoräkan kan bli uppemot en decimeter stor och lever i fiskfria, solexponerade småvatten som ofta torkar ut under sommaren (inte i myrar alltså). Innan vattensamlingen torkar ut lägger honorna sina ägg, som överlever både infrysning och över tio års torka i väntan på nästa gynnsamma tillfälle. Hästskoräkan förökar sig genom partenogenes, dvs. genom jungfrufödsel. Hanar är mycket sällsynta här i Skandinavien. I Sverige lever arten vid ett fåtal lokaler på Öland, men har även påträffats två gånger i Västra Götaland. Det ena fyndet var ett fullvuxet exemplar i en pöl på Heden, mitt i Göteborg. (Källa: ArtDatabankens artfaktablad) 9 Varför ska vi bevara biologisk mångfald? Vad ska vi egentligen med alla dessa svärmare, syrsor och harkrankar till? Det finns en stor mängd materiella och ekonomiska motiv till att bevara biologisk mångfald - vi människor är ju beroende av produkter från naturen. Illustrera tjänsterna med hjälp av de djur och växter som finns runt omkring • Upprätthållande av jordkvalitet (ta upp en näve jord/torv och se vad som finns i den). Olika mikroorganismer och djur samverkar, dvs. bakterier, alger, svampar, kvalster, mångfotingar och maskar samverkar genom att luckra upp jordlagren, bryta ned organiskt material och att frigöra viktiga näringsämnen som kommer växterna till del. • Upprätthållande av luftkvalitet (ta tag i en björkgren och vifta med den). Växterna bidrar till att rena luften och upprätthålla atmosfärens sammansättning, omsätta syre och filtrera bort en del oönskade partiklar. • Upprätthållande av vattenkvalitet (visa upp en kärlväxt). Ekosystem i våtmarker absorberar och omsätter viktiga näringsämnen samt renar vatten från giftiga ämnen som bly, koppar, zink och kadmium. Träd och skogsmylla renar vattnet som rinner igenom ekosystemen. • Avgiftning och nedbrytning av avfall (släng skräp på marken och fråga hur länge de tror att det kommer ligga kvar där, fråga vad det är som bryter ned det). Ofantliga mängder organiskt avfall produceras varje år på jorden. Avfallet bryts ned av olika organismer. Även visst industriellt avfall som papper, oljor och syror kan både avgiftas och brytas ned av olika organismer. Slutprodukterna i nedbrytningsprocesserna kan återföras till jordlagren och växterna som oorganiska föreningar. Högre växter bidrar även i viss mån till att avlägsna giftiga substanser från grundvatten. • Förhindrande av sjukdomsangrepp på grödor (om det går att hitta ett litet kryp - visa upp det). Större delen av de sjukdomar som angriper grödor på olika vis hålls nere genom andra organismer, främst insekter, fåglar eller svampar. Dessa naturliga biologiska bekämpningsmedel är ofta överlägsna kemiska medel eftersom de sjukdomsframkallande organismerna snabbt kan bli resistenta mot kemikalier. • Pollinering (visa ett äpple eller liknande). Många blomväxter pollineras och befruktas med hjälp av andra organismer, t.ex. av insekter, fladdermöss och fåglar. Många djur medverkar också aktivt i växternas reproduktion genom spridning av frön. 10 • Klimatpåverkan. Att naturtypen myrar kan ta upp och lagra kol har re- dan nämnts. Vad man kanske inte tänker på är att det är arter som utgör denna naturtyp. Det är ju växter och annat organiskt material som blir till kolsänkor. • Skydd mot omfattande naturkatastrofer. Skogar och stora gräslandsbiom skyddar också landskapet från erosion och förlust av näringsämnen genom sina bindande rotsystem (ta upp en liten planta med rötterna). Mangroveskogar skyddar mot erosion i tropiska kustområden. Skogar hindrar även mark från att sköljas bort genom olika flodsystem. • Födoämnen. Eftersom vi själva inte kan äta jord, sten och luft och omvandla det till energi kommer alla våra födoämnen på ett eller annat sätt från naturen. Jordens biodiversitet förser oss med alla våra födoämnen. • Läkemedel. En stor mängd av våra läkemedel kommer ursprungligen från växtriket. Fortfarande är det bara en bråkdel av de cirka 25 000 arter av högre växter – dvs. cirka 10 % av de kända arterna – som man vet har läkande egenskaper som utnyttjats i större omfattning. Allt detta genomförs av en stor mängd olika organismer. Att antalet inblandade arter är så högt göra systemet mer stabilt mot förändringar. Organismsamhällen med stor mångfald har en bättre förmåga att tåla och återhämta sig från störningar än samhällen med färre arter. Det finns i Sverige 45 olika arter vitmossor. Var och en av dem täcker olika nischer. En del växer i höljor, andra uppe på tuvor. Vissa tål kalk andra älskar sura miljöer. Tillsammans lagrar de enorma mängder kol. När den biologiska mångfalden minskar, blir ekosystemens förmåga att producera ekosystemtjänster svagare. Matproduktionen blir inte lika effektiv, jord-, vatten och luftkvaliteten blir sämre, pollineringen uteblir i större omfattning, klimatpåverkan blir mer omfattande, jordar börjar erodera och upptäckten av nya, viktiga läkemedel uteblir. Ett samlingsnamn som brukar användas för det ”jobb” som naturen och dess arter tillsammans utför för oss människor är ekosystemtjänster. Ekosystemtjänster är sådana tjänster som gynnar människor, det vill säga upprätthåller eller förbättrar människors välmående och livsvillkor t.ex. pollinerande insekter, skydd mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred, vattenrening via våtmarker eller musslor, naturlig skadedjursbekämpning, tillgång till grönytor för rekreation, reducering av partikelhalter och växthusgaser samt bildandet av bördig jord. Men vi människor är inte bara ekonomiska och materiella varelser. Vår förmåga att reflektera och ta ansvar för vårt beteende är djupare än så. 11 Etiska motiv: Alla arter har rätt att leva vidare på jorden. Vi har ett ansvar att förvalta den biologiska mångfalden och lämna den vidare till kommande generationer. Kulturella och sociala motiv: Naturen och dess arter är en källa till kreativitet, skönhetsupplevelser och inspiration. Arterna är en del av vårt kulturarv och bidrar till vår livskvalitet. Hälsomotiv: Människor mår bättre av att vistas i naturen. Stressreaktioner minskar i kontakt med växter och djur. Alltså: Det handlar om att skapa en bra livsmiljö för människan och allt annat levande, nu och för kommande generationer. 12 Rikkärr Ett kärr är en torvbildande våtmark - en myr - vars tillrinnande vatten kommer från omgivningen. Vattnet förs till kärret genom avrinning från omgivande marker, via rörligt markvatten eller via vattendrag. Att vatten rinner till våtmarken betyder också att vatten rinner ut från den. Det finns alltså en rörlighet i vattnet genom kärret, vilket saknas i mossen. Att vattnet passerar över och genom mark och rör sig genom kärret innebär att det vatten som förs till kärr är mer mineralrikt än det vatten som kommer till en mosse (som ju får sitt vatten via nederbörd). Vattnets sammansättning av mineraler bestämmer vilken typ av kärr det rör sig om. Observera att mineralrik inte är det samma som näringsrik. När man pratar om näringsämnen menar man i första hand kväve och fosfor medan man med mineraler avser ämnen som järn, kalcium och magnesium. De flesta kärr är naturligt näringsfattiga. Fattigkärr är den vanligaste typen av kärr. Det vatten som tillförs ett så kallat fattigkärr är inte särskilt rikt på mineraler. Ett fattigkärr är inte särskilt artrikt och består ofta av ett golv av vitmossor med starrgräs i fältskiktet. Rikkärr bildas där det tillrinnande vattnet är rikt på kalk. Vattnet kan ha passerat genom kalkrik berggrund eller genom kalkhaltiga jordlager. Även rikkärr är naturligt näringsfattiga då tillgången på växttillgängligt fosfat är mycket låg. Det beror på att pH-värdet är högt i ett rikkärr och att järn och kalk vid höga pH-värden binder fosfatet. Närvaron av kalk medför en mycket speciell och artrik växtlighet som t.ex. en lång rad vackra och spektakulära orkidéer: ängsnycklar, flugblomster, kärrknipprot och honungsblomster. Även bottenskiktets flora är speciell, det finns ofta rikligt med olika slags mossor. Samlingsnamnet för dessa typiska rikkärrsmossor är ”brunmossor”. Man kan säga att rikkärrens brunmossor är motsvarigheten till mossens vitmossor. Det är brunmossorna som bildar det torvbildande lagret. Men torvlagret i rikkärr är ofta mycket grundare än i mossen - oftast inte mer än en meter - ibland långt grundare än så. Det beror på att det rörliga grundvattnet och sommartorkan för ned syre i marken vilket bidrar till att torven bryts ned och inte ackumuleras på samma sätt som i mossen. Rikkärr kan vara öppna eller trädbevuxna. Många rikkärrsarter är dock ljusälskande och dessa försvinner i skogsklädda områden där andra arter tar vid. I skogsklädda miljöer spelar ofta brunmossorna en underordnad roll i vegetationssamhällena. Naturen är i regel inte konstant. Sett över ett långt tidsperspektiv omvandlas t.ex. ett brandfält med överlevande tallöverståndare från brandfält till 13 lövdominerad ungskog och vidare till gammal barrskog och sedan till brandfält igen. Att naturtyper avlöser varandra kallas naturlig succession. Ofta är processen mycket långsam - ibland är den snabbare. Den naturliga successionen för ett rikkärr är i regel att torvlagret växer på höjden, varpå marknivån höjs. Så småningom kommer marknivån upp över grundvattennivån. Växtligheten i bottenskiktet tappar då allt mer kontakt med det kalkhaltiga vattnet varpå mindre kalkkrävande arter vandrar in och ersätter de kalkkrävande. Vitmossor (det finns ett antal vitmossearter som tål eller till och med gynnas av närvaro av kalk) etablerar sig och det kan ske en relativt snabb övergång från brunmossedominerat till vitmossedominerat kärr. Eftersom vitmossorna verkar försurande på sin omgivande miljö sjunker pH-värdet och icke kalktåliga vitmossor kan vandra in. Tuvor, mer eller mindre isolerade från grundvattnet, växer på höjden och breder sedan ut sig. Till slut har all kontakt med grundvattnet upphört för växterna och en mosse har bildats. Hur lång tid detta tar varierar. I kärr med källpåverkan eller kärr som är utsatta för kraftiga störningar, i form av häftiga vatten- och isrörelser vintertid, kan processen gå långsammare. Vanliga arter i rikkärr Det finns tre arter i släktet Scorpidium eller skorpionmossor som de kallas på svenska. Det är späd skorpionmossa, röd skorpionmossa och korvskorpionmossa. Röd skorpionmossa påträffas främst i så kallade intermediärkärr eller medelrikkärr. Intermediärkärr är ett mellanting mellan rikkärr och fattigkärr. De kan hysa en del mindre krävande rikkärrsarter men bottenskiktet domineras ofta av vitmossor. I dessa kärr är pH-värdet högt men halterna av mineral i vattnet är relativt låga. Röd skorpionmossa och späd skorpionmossa är ibland väldigt lika till utseendet men den späda skorpionmossan är en mer utpräglad rikkärrsart som det ofta finns ganska rikligt av i bottenskiktet. Den har starkt böjda blad och är ofta grönbrun i färgen. På skorpionmossor är bladen i skottspetsen samlad till en liten böjd, taggliknande formation vilken, med lite god vilja, kan sägas likna bakänden på en skorpion. Den tredje arten, är som kusinen från USA: större och svulstigare än sina släktingar. Det är en mycket trevlig mossa, lätt att lära sig att känna igen. Korvskorpionmossa är en mer uttorkningskänslig art som växer i rikkärrens blötaste delar. En annan av rikkärrens allra vanligaste mossor är guldspärrmossa. Man hittar den ofta tillsammans med späd skorpionmossa men guldspärrmossa är en lite mer tålig art än späd skorpionmossa. Den är en av de arter som försvinner sist då ett rikkärr växer igen. Bladen är utspärrade och bladspet- 14 sen långt utdragen. Detta ger skotten ovanifrån sett ett stjärnlikt utseende. På latin heter arten Campylium stellatum. Stellatum betyder på latin ungefär ”stjärnlik” Rödlistade arter i rikkärr I rikkärren finns minst 160 rödlistade arter varav 60 är strikt knutna till rikkärr. 30 av dessa är kärlväxter, t.ex. orkidéerna honungsblomster, knottblomster, gulyxne, majnycklar och luktsporre. Mullvadssyrsa (EN) De flesta rödlistade våtmarksarter är långt mindre kända än orkidéerna. I den mer okända samlingen finns t.ex. mullvadssyrsan. Mullvadssyrsan är en insekt, släkt med gräshoppor, vårtbitare och syrsor. Den är cirka 5 cm lång och ser ut som en blandning mellan en gräshoppa och en mullvad. Frambenen är tillplattade och ser ut som stora skovlar vilket gör syrsan till en duktig grävare. Mullvadssyrsan lever större delen av sitt liv i gångar där den äter insektslarver och maskar. Men på natten händer det att den kommer krälande upp ur sina gångar och då kan den även passa på att ta sig en lite sväng upp i luften - för den kan flyga. Arten har upp till 10 nymfstadier och det tar två år innan djuren blir vuxna. Kalkkärrsgrynsnäcka (NT) Det finns också en hel del betesdjur upptagna på listan över rikkärrsarter. Nu är visserligen kor en verklig bristvara i rikkärr - vilket kommer att diskuteras senare - men de betesdjur som avses här är inte av den idisslande sorten och de är heller inte riktigt lika stora som de djur vi brukar förknippa med bete. Kalkkärrsgrynsnäckan, eller Vertigo Geyeri som den heter på latin, är en knappt två mm stor snäcka som mestadels påträffas i extremrikkärr – dvs. rikkärr där kalkpåverkan är mycket stor och pH-värdet mycket högt. Man finner den främst i områden där vattennivån är stabil. Den är ju inte är särskilt snabb vilket kan vara en nackdel om vattenfluktuationer tvingar den att söka skydd ideligen… Kärr som tillförs vatten från ett konstant källflöde är alltså en tilltalande miljö för en sådan krabat. I de kärr kärrgrynsnäckan förekommer påträffas den ofta bland brunmossorna på tuvbaser till axag. Släktet Vertigo har 13 arter i Sverige och av dessa förekommer 10 i rikkärr. Artbestämning av denna lilla snäcka är svår: man tittar på den lilla, lilla snäckan för att leta rätt på den lilla, lilla munnen och i den lilla, lilla munnen finns fyra små, små vita tänder. 15 Hot mot våtmarker Delar av guidningen bör ske i ett område där den negativa påverkan är tydlig, t.ex. vid ett dike. På en sådan plats är det lämpligt att diskutera hoten mot våtmarker och visa exempel på vad som händer då ett område dikas eller hävden upphör. Hotet mot naturtypen rikkärr är långt mer påtagligt än för t.ex. mossar. Vi har inga säkra siffror på hur stor areal rikkärr det finns i Sverige idag - en siffra som nämns är 100 000–150 000 hektar. Större delen av denna areal ligger i norra Sverige. I södra Sverige har dikning, uppodling, upphörd hävd, försurning och torrare somrar medfört att endast en mycket liten areal finns kvar. Rikkärr är idag en så pass sällsynt och hotad naturtyp att man tagit fram ett nationellt åtgärdsprogram för hur man ska kunna bevara och förbättra tillståndet för naturtypen. Situationen i resten av Europa är än värre, Sverige är det land i EU som har störst areal rikkärr. Vad är det då som händer med rikkärren – varför är de så utsatta? Det går ofta inte att avgöra vilka av alla faktorer som orsakar förändringar i ett rikkärr. Är det naturlig succession efter minskad eller utebliven hävd? Varmare och torrare klimat (med högre nettoavdunstning trots ökad nederbörd)? Ökad deposition av kväve? Antropogen försurning? Det är troligt att alla faktorer spelar roll, framförallt i södra Sverige. I norr är sannolikt den uteblivna hävden och den påföljande naturliga successionen de viktigaste faktorerna. Hot och negativa arter Dikning Alla ingrepp som medför att kärrmiljön blir torrare påverkar rikkärr negativt. Dikning t.ex. är en sådan faktor som verkar uttorkande på de fuktälskande rikkärrsarterna. Störst negativ påverkan har diken som i kärrets övre/ uppströmsliggande del ligger i vinkel mot vattnets strömningsriktning. Ett sådant dike stänger av och leder bort översilningsvatten och tillrinningsvatten som annars skulle färdas över kärrets yta. Ett dike beläget i vattnets strömningsriktning har ofta mer lokal påverkan. När marken blir torrare vandrar mer högvuxna arter in. En vanlig följd av dikning i rikkärr är att gräset blåtåtel ökar i mängd. Blåtåtel är en vanlig art som förekommer i många rikkärr utan att det för den sakens skull är någon fara, men när förutsättningarna förändras och marken blir torrare (brunmossorna försvinner) kan arten börja bilda tuvor och bli beståndsbildande. Resultatet blir att allt annat skuggas ut och under de täta tuvorna ligger 16 jorden bar. När kärret blir torrare blir det också lättare för träd att etablera sig. Träden suger i sin tur upp vatten varpå miljön blir ännu torrare. Konsekvensen av dikning är alltså att tät och högvuxen vegetation som skuggar ut lågväxande rikkärrsarter etablerar sig, samt att krontäckningsgraden ökar så att kärret blir beskuggat och ännu torrare. I medelrikkärr kan även vitmossor vandra in och snabba på den naturliga successionen mot mosse. Minskad och utebliven hävd Dikning och andra markavvattnande åtgärder är idag förbjuden i större delen av Götaland och delar av Svealand. Detta skapar bättre möjligheter att bevara den befintliga arealen rikkärr. Ett problem som är svårare att komma åt är hävdproblematiken. Historiskt har majoriteten av de svenska rikkärren i bebodda trakter nyttjats som slåttermarker eller i vissa trakter betats. Detta har hållit dem öppna och trädfria. Idag, när betesdjur är en bristvara, står de flesta rikkärr ohävdade. Utan hävd ackumuleras växtmassorna som annars skulle slås eller betas av och föras bort, varpå förna börjar ansamlas. Förnan lägger sig som ett allt tjockare täcke över de lågväxande mossmattorna och skuggar dem samtidigt som näring tillförs kärret då förnan bryts ned. Vegetationsförändringarna är därmed igång. Högvuxna, beteskänsliga arter som vass etablerar sig och även sly skjuter upp då lie, bönder och mular inte längre håller efter årsskotten. Igenväxningen accelererar. Hur lång tid detta tar varierar. Problemet är störst i Södra Sverige där även försurning och eutrofiering är mest påtaglig. I kärr med källpåverkan eller kärr som är utsatta för kraftiga störningar i form av häftiga vatten- och isrörelser vintertid går processen långsammare. Klimatpåverkan Trädetablering på våra myrar styrs till stor del av klimatologiska faktorer. Ett varmare och torrare klimat leder till ökad etablering medan ett kallare och fuktigare klimat leder till träddöd. Försurning och eutrofiering Nedfallande luftburna föroreningar i form av svaveldioxid och kväveoxider medför försurning av land och vatten. Utsläppen kommer från transporter, energianläggningar, industri och jordbruk. När pH-värdet sjunker (under 6,5) får kalcium sämre förmåga att binda fosfat. Detta leder till ökad tillgång på näringsämnen för växterna. En ökad deposition av kväve och en allmän eutrofiering av odlingslandskapet har accelererat de negativa förändringarna. När näring tillförs blir vegetationen mer högvuxen och tät. Lågväxande rik- 17 kärrsarter konkurreras ut av mer högvuxna arter. I medelrikkärr kan försurning även medföra att vitmossor vandra in. En art som tenderar att öka i södra Sverige är spjutmossa. Att spjutmossa expanderar på bekostnad av övriga rikkärrsmossor har troligtvis flera orsaker, bland annat att balansen i kärren störs av försurning och eutrofiering. Hänsyn vid skogsbruk Det är bra om delar av guidningen kan ske i ett område där det är lämpligt att diskutera skogsbrukets påverkan på våtmarkerna, t.ex. invid en skogsklädd fastmarkskant. Spara kantzon Skogsbruk som bedrivs på fastmark som gränsar till våtmark påverkar våtmarkerna. Den trädklädda zonen närmast våtmarken är en viktig miljö som har en lång rad funktioner för många organismer. Kantzonerna är ofta variationsrika och luftfuktigheten och solinstrålningen är hög. Den skyddar fjärilar från vind och olika träd och buskar kan användas som värdväxter för insekter. Där finns ofta senvuxna, gamla träd. Det är en värdefull miljö där hänsyn vid skogsbruk bör prioritera. Hur görs då det på bästa sätt? Till stor del beror det på hur kantzonen ser ut i dagsläget. Om kantzonen är intakt, med stor trädslagsblandning, hög andel lövträd, är flerskiktad, hyser gamla träd, grova träd, träd med mycket hänglavar och döda träd är det enkelt. Då bör kantzonen lämnas intakt, precis som den är. Men ofta är läget ett annat: Undervegetationen i kantzonen har röjts bort, gamla träd har avverkats och ibland sträcker sig den planterade barrskogen sig ända fram till fastmarkskanten. I dessa fall får man sträva efter att återskapa en riktig kantzon, som har de kvalitéer en opåverkad kantzon skulle haft. På fastmark i trivial tall- eller granskog som är genomgallrad och enskiktad är det i många fall bättre att börja om med att skapa en helt ny zon. Då bör den likåldriga skogen avverkas medan grövre löv och enstaka träd eller trädgrupper närmast myren lämnas kvar. Kantzoner med stort inslag av lövträd bör inte avverkas och undervegetationen ska inte heller röjas bort. Plockhuggning av barrträd kan göras inom kantzonen om det bevarar eller utvecklar skiktningen eller lövvärden. I många fall är det önskvärt med en trädslagsblandad zon, varför man t.ex. inte bör ta bort all grövre gran. Kort sagt: Gamla träd lämnas. Döda träd lämnas. Lövträd gynnas. Stor trädslagsblandning främjas. Måttligt skiktad samt tvåskiktad skog på fastmark som ansluter till myr kan plockhuggas för 18 att öka skiktningen. Lämna då företrädelsevis äldre träd. Var observant på att äldre tallskogar vanligen inte är lika skiktade som gran-, bland- och lövskogar. Dessa bör inte avverkas ända fram mot myren. Målet är att bevara eller utveckla en kontinuerligt beskogad och flerskiktad kantzon så som den skulle sett ut om den varit orörd. Skyddszonens bredd Hur bred en skyddszon bör vara varierar. I fuktig mark behöver den vara bredare än i torr mark. Detta innebär t.ex. att kantzonerna ska vara bredare då fuktiga sumpskogar ansluter till myr. Där stora sumpskogsbestånd ansluter direkt mot en myr bör kantzonen utgöra minst en trädlängd mot myren. Sumpskog och andra hänsynskrävande biotoper lämnas i sin helhet. Ingen avverkning eller röjning ska ske på blöt mark. Också om marken sluttar brant ned mot våtmarken är det befogat att lämna en bredare skyddzon. Detta behövs för att skydda våtmarken mot den stora mängd jord och organiskt material som annars sköljs ned i våtmarken vid kraftiga regn. Andra faktorer som spelar roll för skyddszonens bredd är den förhärskande vindriktning som råder i trakten. Öppnar man upp för västliga vindar i ett plant område där vinden ofta ligger på från väst ökar avdunstningen från våtmarken markant. Detta leder till att våtmarken torkar ut. I mindre kärr kan detta vara katastrofalt. I större förstörs miljön mer lokalt. Skogsstyrelsen anger på sin hemsida att en kantzon alltid ska vara minst 5-10 meter bred. En 5 meter bred kantzon är bättre än ingenting. Men man bör vara på det klara med att en smal skyddszon förlorat många av sina ekologiska funktioner: Den är t.ex. mer eller mindre genomlyst av solinstålning och klarar inte att hålla högluftfuktighet. Den blir mycket utsatt för vind. En naturlig tumregel är - ju bredare desto bättre. En trädlängd bör eftersträvas. Om kantzonen har höga naturvärden, t.ex. riklig förekomst av död ved, avvikande gamla/ grova träd eller påtaglig förekomst av hänglavar kan vara skäl för att bredda skyddszonen ytterligare. Undvik körskador Djupa körspår i myrar fungerar ungefär på samma sätt som diken: de leder snabbt bort vatten på ett för våtmarken icke-önskvärt sätt. Därför bör man endast köra på tjälad mark. Om inte måste man använda hjälpmedel som broar och tryckavlastande mattor. 19 Att anlägga en våtmark Fler våtmarker behöver komma till stånd på rätt ställe i landskapet, för att gynna biologisk mångfald och kulturmiljövärden samt bidra till bättre vattenkvalitet. Återknyt kort till avsnittet Hot mot våtmarker/rikkärr. Lyft också fram våtmarkernas positiva aspekter för miljön, se avsnittet Våtmarkernas funktioner (kolsänkor, våtmarkernas roll vid höga flöden, vattenrening, produkt- och resursåtervinning, rekreation och upplevelse) samt avsnittet Biologisk mångfald. Lyft även fram positiva aspekter för markägaren: • Vacker naturmiljö • Ökad biologisk mångfald – gynnar fågellivet • Bättre miljö • Goda möjligheter till rekreation och jakt (både klövvilt och fågel) • Fastigheten ökar i värde när attraktiva vattenområden ersätter lågproduktiv skogs- eller jordbruksmark • Förbättrad jakt = högre jaktarrende, vilket i sin tur bidrar till ett högre markvärde • Dammar kan även användas för magasinering av vatten under torrperioder, men då krävs ofta stora ytor och relativt stort djup för att få tillräckliga vattenvolymer Generella rekommendationer för återskapande och nyanläggning • Våtmarken ska utformas så att den passar väl in i landskapet. Anlagda våtmarker ska ges former som uppfattas som naturliga. För att en grävd våtmark ska bli mer attraktiv som häckningsbiotop och rastplats anläggs med fördel öar. • Återskapande av våtmarksmiljöer bör prioriteras framför nyanläggning. De platser som tidigare varit våtmarker har naturliga förutsättningar att bli en våtmark igen. En våtmark som skapas genom uppdämning får en mer naturlig flora och fauna än vid grävda vatten. Men att skapa attraktiva miljöer för våtmarksfågel och groddjur kan t.ex. bli lika framgångsrikt i en nyanlagd våtmark som i en restaurerad. • Hänsyn ska tas till eventuella kulturmiljöaspekter och fornlämningar. • Våtmarken ska inte utformas så att den utgör onaturliga vandringshinder för fisk och andra vattenlevande organismer. • Skapa långsiktiga förutsättningar för våtmarken att bevaras genom rimliga skötsel- och underhållsinsatser. 20 Att restaurera en våtmark Vanliga åtgärder i befintliga våtmarker och återställning av våtmarker handlar många gånger om att lägga igen diken och röja bort igenväxningsvegetation. Igenläggning av diken Syfte med igenläggning av diken är att förhindra att vattnet leds bort från våtmarken och att återställa en mer naturlig hydrologi. Igenläggning av diken inleds med att vegetation som vuxit upp på dikesvallen röjs bort. Det är lämpligt att börja längst upp i dikessystemet och fortsätta nedströms riktning. Dikena läggs sedan igen med dämmen som placeras ut med jämna avstånd i diket. Dämmena kan med fördel göras av torv. Syftet med dämmena är att stoppa upp vattnet och leda det ut på sidorna om diket (i våtmarken) i stället för rakt fram i dikets riktning. Det är viktigt att dämmena görs tillräckligt höga och vallarna tillräckligt breda (de ska gå en bra bit ut från diket) eftersom torven successivt bryts ner och sjunker ihop efter ett antal år. Byggs en för låg dammvall i det inledande skedet av projektet är risken stor att vattnet rinner över och dämningen blir förgäves. Tänk på risken för erosion och sprid vattnet över våtmarken så mycket som möjligt. I områden där det inte är möjligt att lägga igen diken med torv kan dämmen göras av hopspikade, spåntade brädor (furu eller lärk) som grävs ned i dikesfåran och går ut minst 1 meter på sidorna och 0,5 meter under dikesbotten. Tänk på att bygga tillräckligt högt så att inte vattnet rinner över om bräderna skulle sjunka ner en bit i marken. Det finns även en risk att dämmen av brädor går sönder och börja läcka. Riktlinjer: En större grävmaskin kan fylla igen cirka 1 kilometer dike per dag eller gräva 4-6 dämmen. En grävmaskin på runt 14 ton (fungerar på lite torrare myrar) kostar 600-800 kr timmen exklusive moms. Det är ungefär samma timpris för grävmaskiner mellan 3 och 16 ton, men det är sällan lönt att använda något mindre än maskiner på 6-7 ton. Ju större maskin, desto bättre blir både ekonomin och resultatet. Mindre maskiner har inte lägre marktryck, når inte så långt, har liten skopvolym och måste arbeta fler timmar för att få samma arbete utfört. Dessutom får en liten maskin i större omfattning köra fram och tillbaka, vilket medför större skador på myrytan. Vid arbete på en mycket blöt myr kan det krävas specialmaskiner. Det går då att t.ex. använda en torvtäktsmaskin på mellan 8 och 16 ton och med extra breda band (cirka 1100 mm). Sådana maskiner kostar cirka 1200-1700 kronor/timme (exklusive moms). Tid och kostnader tillkommer också för 21 att transportera grävaren, köra grävaren in i och ut ur kärret, fälla träd längs diket och längs körvägen så att grävaren kommer fram, samt planering och ledning av arbetet. En torvtäktsmaskin är dyr att frakta (5000-10 000 kr) men väldigt effektiv på plats. Röja bort igenväxningsvegetation Om öppna våtmarker (myrar) har vuxit igen med yngre träd och buskar bör röjning ske och materialet föras bort. Öppna ytor ger mer solinstrålning vilket gynnar många av våtmarkens arter t.ex. mossor och kärlväxter. Röjningen syftar till att ta bort träd av igenväxningskaraktär (unga, snabbvuxna träd samt sly). Döda, grova eller gamla träd skall inte avverkas. Även träd med frukt och bär bör till viss del sparas då dessa gynnar bland annat fåglar och insekter. Ska området betas bör man tänka på att även spara träd som betesdjuren kan användas som skydd. Buskar som breder ut sig till buskage ute i våtmarken ska oftast tas bort men några kan sparas. Prioritera att spara bärande buskar samt i rikkärr även viden. Viden alstrar i motsats till andra vedväxter en förna med lättillgängligt kalk (kalciumcitrat) vilket är en värdefull kalkkälla för landsnäckor, t.ex. kalkkärrgrynsnäcka, och deras skalbildning. De är dessutom pH-höjande i mindre kalkrika miljöer. Även buskar som visar spår av äldre markanvändning ska sparas. I skogsmiljö sparas en bård längs våtmarkens kanter (brynmiljö) med företrädelsevis gamla, döda, grova och gamla träd samt viden och bärande träd och buskar. Om syftet med våtmarken är att gynna fåglar ska dock våtmarken hållas fri från träd. Röjningsarbetet bör göras på ett så skonsamt sätt som möjligt så att inte markskador uppstår. Nyanlägga eller återskapa Restaurering eller återskapande av våtmarker är av flera skäl att föredra framför nyanläggning då dessa ytor har goda naturliga förutsättningar att bli våtmark igen. I regel är återskapade/restaurerade våtmarker billigare att anlägga, smälter bättre in i landskapet och har bättre förutsättningarna att få en artrik, hävdberoende vegetation. För vattenrening kan nyanlagda våtmarker bli lika effektiva som återskapade eller restaurerade. Nyskapade våtmarker kan även bli lika attraktiva miljöer för våtmarksfågel och groddjur som restaurerade. (Ofta är det inte är fråga om att välja mellan att restaurera eller nyanlägga. 22 I intensivt brukade odlingslandskap finns det få platser att ta i anspråk för våtmarker. I sådana områden behövs både restaurerade våtmarker och nyanlagda, både med avseende på vattenrening och på biologisk mångfald. I mindre intensivt brukade bygder borde det sällan vara motiverat att nyanlägga våtmarker.) Våtmarker kan skapas genom grävning och/eller dämning. Dämmet kan vara fast eller flexibelt så att vattennivån kan regleras. Det går även att avleda delar av ett vattenflöde till en sidodamm. Det enklaste sättet att återskapa en våtmark är att lägga igen befintliga diken (se avsnittet Restaurering). Våtmarkens syfte Våtmarker anläggs med olika syften. I Jordbruksverkets ansökan om medel för anläggande av våtmark ska näringsretention, biologisk mångfald, kulturmiljö och/eller rekreation anges som syfte. Syftet kan komma att påverka utformningen av en planerad våtmark. En våtmark som ska fungera som näringsfälla med vattenrenande funktion är t.ex. utformad på ett visst sätt medan en våtmark som syftar till att gynna fågellivet är utformad på ett annat. Våtmark för vattenrening Storlek Om huvudsyftet med våtmarken är vattenrening bör den vara så stor som möjligt, då en grundregel för effektiv rening är att vattnet behöver lång uppehållstid. Ju längre uppehållstid vattnet har i våtmarken desto större andel av de inkommande föroreningarna kan reduceras. Stora våtmarker är ofta mer komplicerade att restaurera eller anlägga. Våtmarker ämnade för vattenrening som är mindre än 0,5 hektar eller har ett tillrinningsområde som är mindre än 50 hektar blir ofta dyra i förhållande till vunnen miljönytta. Form Det är inte bara storleken som spelar roll för våtmarkens effektivitet för rening. För att vattenreningsfunktionen ska kunna utnyttjas i hela våtmarken krävs även att vattengenomströmningen fördelas så jämnt som möjligt över våtmarksytan. Avsnörda vikar och kanaliserade flöden motverkar detta. I våtmarker avsedda för vattenrening bör vattenfördelningsaspekten beaktas, men hänsyn bör också tas till önskemål om variation i habitat för biologisk mångfald och, när detta är relevant, till fiskars orienteringsmöjligheter genom våtmarken. Om det tillrinnande vattnet är närings- och slamrikt kan en sedimentfälla 23 anläggas vid inloppet. Sedimentfällan fångar upp partiklar och slam genom att hastigheten i det tillrinnande vattnet sänks. Sedimentfällan kan utgöras av en utvidgning eller en liten våtmark i tillrinnande vattendrag allra närmast inloppet. Långsmala dammar att föredra. Sedimentfällan rensas vid behov. Djup Ett sätt att öka uppehållstiden i en våtmark är att göra den djupare. Detta påverkar dock vattengenomströmningen negativt då vattnet tenderar att bli stillastående på större djup. Även hastigheten av de renande processerna minskar med ökande vattendjup, dvs. vattnet längre ned används inte alls lika aktivt för omvandling av t.ex. kväve. Våtmarkers potential att permanent avskilja fosfor är mer oklar, då fosfor framför allt avskiljs genom sedimentation och därigenom stannar kvar i systemet. Våtmarker med vegetation är mer effektiva för vattenrening än vegetationslösa våtmarker. Många övervattensväxter klarar inte mycket djupare vatten än 0,5-1,0 meter. Våtmark för biologisk mångfald Forskning visar att artrikedomen bland evertebrater och växter kan vara lika stor i anlagda våtmarker som i naturliga våtmarksmiljöer. Det är intressant då våtmarker skiljer sig från exempelvis skogar, där det krävs lång kontinuitet för att etablera en stor artrikedom. Det som främst avgör artrikedomen är våtmarkens ålder, placering, storlek och variation av habitat. Storlek När det gäller våtmarker för biologisk mångfald är storleken inte av lika stor betydelse som vid vattenrening. Även en liten våtmark tillför variation till landskapet och en liten fiskfri våtmark som aldrig riskerar att torka ut kan vara en bra livsmiljö för t.ex. grodor och salamandrar. Men en stor våtmark är förstås bättre än en liten. För fåglar har det visat sig att antalet arter ökar med våtmarkens storlek upp till fyra hektar, sen planar kurvan ut. Stora våtmarker är förstås ofta mer komplicerade att restaurera eller anlägga. Form Fåglar trivs i våtmarker med flacka stränder och även vegetationen gynnas. Dessa stränder är lätta att sköta genom slåtter eller bete. Även öar är viktiga - bland annat för fågellivet. Den biologiska mångfalden gynnas även av att våtmarken är flikig. Fler arter har då möjlighet att hitta en nisch att leva i. En alltför flikig våtmark kan dock påverka vattengenomströmningen negativt. Ju mer mosaikartad vegetation en våtmark har, desto bättre är det för mång24 falden. En viktig faktor för diversiteten är förekomsten av vegetationszoneringar. Relevanta vegetationszoneringar i våtmarkssammanhang är fuktängar, starrvegetation, vass (övervattensvegetation) och undervattensvegetation. Hur mosaikartad en våtmark blir beror mycket på parametrar som medeldjup, strandlutning och hur stor andel av ytan som ligger under 0,5 meter. Placering De faktorer som har störst positiv inverkan på mångfalden är bete och äldre ädellövskog. Beteshävd är en effektiv skötselmetod som både håller omgivande strandäng öppen och upprätthåller en så kallad blå bård runt våtmarken. En blå bård är en liten kant av öppet vatten närmast stranden. Detta gör bland annat att vadarfåglar trivs och att våtmarken inte växer igen. Äldre lövskog intill våtmarken gynnar större vattensalamander och andra groddjur. Om den intilliggande marken slås eller skördas är det viktigt att materialet tas bort från marken för att inte öka näringsbelastningen i våtmarken. Material som lämnas i anslutning till eller i våtmarken ökar igenslamning och syreförbrukning. Det kan även leda till ett betydligt större uppslag av vegetation kommande år vilket ökar igenväxningstakten i våtmarken. Plöjning runt våtmarken skapar små diken i landskapet vilket kan leda till att mer partiklar och näringsämnen hamnar i våtmarken. Tunga maskiner kan även öka kompakteringen av jorden runt våtmarken. Om plöjningen sker alltför nära våtmarken kan det skada strandzonen. En gödslad omgivning får stora effekter på våtmarken. Med en ökad näringstillförsel riskerar våtmarken bland annat att växa igen snabbare och att grumla vattnet vilket försämrar för vegetationen. Skogsbruk runt våtmarken är generellt inte bra då det kan innebära att marken närmast våtmarken blir svårare att sköta. Det kan skapas stora slyuppslag som blir svåra att hålla efter. Träd som växer på dammvallar kan äventyra vallarnas stabilitet och hållbarhet. Träd utgör även lämpliga utkiksplatser för kråkfåglar vilka är ett hot mot vadarfåglar. För många trollsländor är dock närvaro av träd eller buskar positivt då de vuxna individerna födosöker och övernattar i sådana. Djup Ur mångfaldssynpunkt är den effektiva våtmarksytan den som inte är djupare än 0,5 meter. Vattenvegetation förekommer sällan på djupare vatten. En våtmark som inte bottenfryser om vintrarna skapar en refug för fisk. Stora, grunda våtmarker är därför att föredra. Uttorkning kan vara en effektiv skötselmetod då oönskad fisk inte klarar av en uttorkning. Det kan även stressa mindre önskvärda övervattensväxter. 25 Inplantering av arter Inplantering av kräftor i småvatten är inte förenligt med hög biologisk mångfald. I anlagda våtmarker kan kräftor ha en stark negativ påverkan på den övriga biologiska mångfalden då de äter bland annat groddjur och salamandrar. Närvaro av fisk påverkar framför allt förekomsten av ryggradslösa djur genom direkt predation och även fågelpopulationen via födokonkurrens. De kan också påverka näringsbelastningen i våtmarken genom att de äter djurplankton. Växtplankton - som annars skulle blivit uppätna av djurplankton - kan då öka och ge upphov till algblomning. Karpfisk som ruda har större inverkan på individantalet av evertebrater jämfört med gädda och spigg. Karpfiskar bökar även omkring på botten, vilket leder till en upprörning av bottenslam vilket i sin tur kan leda till att näringshalten i vattenmassan ökar. Inplantering av kräftor och fisk kräver tillstånd från Länsstyrelsen. I princip finns dock inga hinder, utan tvärtom goda möjligheter, att våtmarker som ska gynna biologisk mångfald även fungerar som ”viltvatten”. Skötsel För att restaurering och anläggning av våtmarker ska bli en långsiktig investering krävs i allmänhet någon form av skötsel och underhåll. Skötselbehovet i våtmarker och typen av skötsel varierar beroende på våtmarkstyp och även på var i landet våtmarken är belägen. Många våtmarker – t.ex. rikkärr i södra Sverige - kräver årlig skötsel i form av slåtter eller bete samt röjning av igenväxningsvegetation. Andra, t.ex. långsamt igenväxande myrar i norra Sverige, behöver endast bortröjning av igenväxningsvegetation var 5-10 år för att öppna förhållanden ska bibehållas. Hävd och röjning Bete En bra skötselmetod är betesdjur. Bete i våtmarker ger en mosaikartad miljö med omväxlande tuvor och välbetade områden. Djuren skapar en så kallad blå bård när de betar ner vass och kaveldun. I den blå bården mellan land och vasskant myllrar det av småkryp, grodor och frörika våtmarksväxter som är bra föda för vadare och simänder. Bete under fåglarnas häckningsperiod ökar dock risken för trampskador på både bon och fågelungar. Slåtter Ett alternativ till bete är slåtter. Ofta är det möjligt att ordna maskinell skötsel av måttligt blöta marker och strandzoner. I små, känsliga rikkärr rekom- 26 menderas dock lieslåtter medan slåtterbalk eller andra slåtteraggregat med fördel kan användas i större objekt med större bärkraft. Genom att även slå vass närmast land kan man skapa en blå bård. Röjningsrester samt slaget hö bör föras bort eller brännas. Bränning av fjolårsförna, vass och gräsförna är en möjlig skötselåtgärd som ger smakligare bete och minskar ansamlingen av dött material. Vattenståndsfluktuationer Vattenståndsfluktuationer minskar behovet av aktiv skötsel. Fluktuationerna begränsar vassvegetationen och minskar utbredningen av högvuxna arter som kaveldun. Framförallt missgynnas dessa arter av långt och högt vårvattenstånd, följt av lågt vattenstånd under sommaren i kombination med avslagning. Detta går att uppnå med hjälp av ett utlopp som tillåter nivåreglering av vattenytan, t.ex. via höj- och sänkbara rör eller via en nivåbrunn, en så kallad ”munk”. Munkar finns i plast vilket är en fördel då de är helt täta medan betongmunkar ofta börjar läcka efter några år. Skötsel av småvatten Småvatten växer på sikt ofta igen med vegetation, särskilt om näringstillförseln är stor. Då behöver åtgärder som håller tillbaka igenväxningen vidtas, som t.ex. att ta bort gungflyn som växer igen över vattenspegeln eller att gräva bort sediment. För att påverkan på vattenlivet ska bli så liten som möjligt sker grävningsarbeten lämpligen under vinterhalvåret. Om det inte finns möjlighet under vinterhalvåret rekommenderas att grävning sker i etapper under två år, så att halva vattnet sparas och halva vattnet grävs ut. På så sätt kan kontinuiteten upprätthållas för växter och djur. Torrläggning/tömning kan också vara en lämplig metod för att förhindra igenväxning i anlagda dammar. För viltvatten används den metoden ofta. Våtmarken ska vara helt torrlagt, även i de djupaste partierna. I södra och mellersta Sverige bör torrläggningen vara under en hel säsong, medan det i norra Sverige kan behövas två säsonger. Därefter däms vattnet återigen. 27 Stöd för anläggande av våtmark Det går att söka stöd för att anlägga, återställa, restaurera och/eller sköta en våtmark. Innan åtgärderna påbörjas ska Länsstyrelsen kontaktas. Tillsammans med dem tas en projektplan för anläggandet fram. Länsstyrelsen avgör hur mycket pengar den sökande får. Ersättningen kan skilja sig åt både mellan länen och mellan enskilda projekt. Det går dock inte att bli ersatt för mer än 90 % av de totala kostnaderna. I första hand är jordbruksmark, dvs. åkereller betesmark, stödberättigade men det finns även NOKÅS-stöd som kan sökas för våtmarker i skogsmark. Det är inte alla typer av våtmarker som berättigar stöd utan endast de som tillför någon form av allmännytta – t.ex. för att minska näringsläckage till haven eller öka den biologiska mångfalden. För att få bidrag krävs dock att anläggningen görs kostnadseffektiv. Den måste ligga på rätt plats och göra så stor miljönytta som möjligt. En damm som planeras anläggas i jordbruksintensiva områden och kustnära lägen ökar möjligheterna att få stöd. Lagstiftning - Vattenverksamhet I miljöbalken kallas verksamheter och åtgärder som förändrar vattnets djup eller läge, avvattnar mark, leder bort grundvatten eller ökar grundvattenmängden genom tillförsel av vatten för vattenverksamhet. Att anlägga våtmarker faller som regel inom ramen för vattenverksamhet. Det innebär att en anmälan ska göras till Länsstyrelsen. Alternativt ska en ansökan om tillstånd från mark- och miljödomstolen göras. Detta ska göras innan arbetet med att anlägga en våtmark påbörjas. 28 29 30 31
© Copyright 2024