1. No category

INVENTERING AV SKÄRGÅRDEN OCH
STRANDLINJEN PÅ KÅLLANDSÖ 1975
Sven Johansson
1
INNEHÅLL
Förord
sid
2
Geologi och topografi
5
Fornlämningar
4
Vegetation
5
Beskrivning av delområden
14
Växtgeografiska drag
39
Områdets flora
40
Artlista för kärlväxter
41
Slitagetålighet för olika marktyper
48
Åldersbestämning av martallar
48
Förslag till naturreservat
49
Strandinventering
51
Befintliga friluftsanordningar
52
Förslag till beredskapsarbeten
55
Författaren är ansvarig för inventeringens innehåll, varför detta ej kan åberopas
som representerande länsstyrelsens ståndpunkt.
2
FÖRORD
Undersökningen har genomförts på uppdrag av länsstyrelsen i Skaraborgs
län. Den faunistiska delen utfördes av Skövde Fågelklubb under ledning
av Clas Hermansson, medan den botaniska delen och övriga delar utfördes av undertecknad.
Fältarbetet för den botaniska delen genomfördes under senare delen av
juli och hela augusti samt en vecka i slutet av september, varför vår- och
försommarfloran tyvärr är dåligt representerad. Till alla förflyttningar i
skärgården har kanadensare och vanlig roddbåt använts.
Som underlagskarta har den ekonomiska kartan använts. Stor hjälp har
hafts av geologiska kartan och sjökort över området. På huvudöarna har
skogskartor kommit till stor nytta. Vegetationskarteringen har gjorts i
form av noggranna fältobservationer, vilka efterföljts av studier av flygfoton för avgränsningar av de olika vegetationstyperna. Karteringen av
vassarna har till viss del utförts genom flygfotografering av de höstgula
vassområdena.
Till undersökningen följer ett antal diabilder samt svart-vita bilder.
Västervik i november 1975
SVEN JOHANSSON
3
GEOLOGI OCH TOPOGRAFI
Området norr och väster om Kållandsö består av en typisk skärgårdsnatur,
dvs. en mosaik av å ena sidan holmar och skär och å andra sidan av mellan
dessa öppna vattenytor. Skärgården är den största i sitt slag i inre delarna
av Sverige. En förskjutningslinje begränsar området i öster. Denna sträcker
sig i nordnordost-sydsydvästlig riktning längs Kållandsös östsida. Förskjutningen har skett så att det västra området skjutits upp över det östra. Den
så bildade östra kuststräckans distinkta kontur skiljer sig väsentligt från
den västra, vilken kännetecknas av en jämnbred båge av öar och ögrupper.
Hela urbergsytan, det subkambriska peneplanet, sluttar svagt åt väster (ca
3 promille), varför öarna här är allmänt lägre än i öst. Terrängen är relativt
låg och flack och höjer sig sällan mer än något tiotal meter över Vänerns
yta. Högsta punkten i skärgården ligger på St. Eken 62 m.ö.h., vilket betyder ca 18 meter över Vänerns yta. Några höga öar finns även i de västra delarna och de utgörs då av hårda grönstensbergarter, exempelvis Ryssön,
Billingsön och Pirumön. Stohagen på Medstaudde ligger vid högvatten under Vänerns yta, men har tidigare invallats och tjänstgör nu som betesmark.
Ett karaktäristiskt drag utgör de sprickdalar, som förekommer i området.
De är orienterade som övriga terrängformer i nordnordost-sydsydvästlig
riktning. Noresviken och Hörviken utgör exempel på denna typ av dalar,
vilka fortsätter även uppe på landbacken.
De i norra skärgården långt utskjutande uddarna utgör en naturlig fortsättning på skärgårdslandskapet och har samma orientering som övriga terrängformer (NNO-SSV).
Områdets berggrund tillhör den västsvenska järngnejsformationen. Urberget består av starkt mot väster stupande, mer eller mindre omvandlade lagerpackar av grå intermediära och röda gnejser, vilka ofta mellanlagras av
stundom breda stråk av grönstensbergarter. Bergarternas strykningsriktning
är parallell med tidigare nämnda förskjutning, vilket ytterligare framhäver
orienteringen på områdets terrängformer. Bergarterna uppvisar krossningsoch deformationsfenomen, vilka utmed förskjutningslinjen är maximalt utbildade. Förskiffringar har skett med en mineralomvandling som följd.
Detta tillsammans med den rika förekomsten av grönstensbergarter har lett
till områdets relativt artrika flora.
Hörviken delar området i två delområden med något olika berggrundssammansättning: den östra delen består huvudsakligen av gråa gnejser och inslaget av grönsten är här ringa. Den västra delen består närmast Hörviken
även den av gråa gnejser. Längre västerut dominerar dock ögongnejs. Den
västra delen har till skillnad från den östra ett rikt inslag av grönstensbergarter, ögongnejsområdet följer längs hela västra skärgårdspartiet.
4
Landskapets nuvarande utformning härrör huvudsakligen från den sista istiden, då en mäktig landis slipade av berggrunden och sopade bort de lösa
avlagringarna. Isens allmänna rörelseriktning sammanföll med det nordnordost-sydsydvästligt gående spricksystemet, vilket hade en gynnsam effekt
på bildandet av ovan nämnda sprickdalar. Där berggrunden var sprickfri
och av hårdare material finns de nu så typiska rundhällarna. Den sida av
hällarna som vetter åt det håll varifrån isen kommit uppvisar en välvd, slätpolerad. yta, på vilken isräfflor och skärbrott ibland kan ses. Motsatta sidan av hällarna uppvisar istället en brant sönderbruten struktur. Vad som
än mer framhäver glacial skulpturen är den kalspolning, som skett under
senare stadium. Hela området ligger under högsta kustlinjen. Varifrån isen
kommit tidigare kan förutom med isräfflornas hjälp också spåras med hjälp
av de block (ledblock) som isen deponerat. Isräfflor har hittats på de flesta
holmarna och skären, och främst då på norduddarna.
Av smältvattnet från inlandsisen har på ett par ställen i området uteroderats
jättegrytor, dels på St. Eken, dels på ön öster om Stenholmen i nordvästra
delen.
De lösa avlagringarna i området är ringa. Finkornigare sediment överlagras av material som svallats. På Fästningsudden finns dock ett mindre område med morängrus.
FORNLÄMNINGAR
I området finns en hel del fasta fornlämningar i form av rösen. De torde
höra till ett skede senare än stenåldern, ty då låg mesta delen av området
under vatten. Ett av de största rösena ligger på Stenholmen i nordvästra
skärgården. Det är liksom de andra upprivet och troligen plundrat. Rösena ligger alltid högt belägna och har säkert tjänstgjort som sjömärken. På
St. Ekens västra strand vid sundet till L. Eken finns en större fyrkantig
husgrund. Enligt lokalbefolkningen skall Magnus Gabriel de la Gardies
jaktslott ha stått här, det som nu ingår i Lidköpings gamla rådhus. En
liknande grund finns i den västra skärgården innanför Smedjeholmen.
Som fornminne får väl också Läckö slott räknas, vilket ingår som ett karaktäristiskt element i landskapsbilden.
5
VEGETATION
Strändernas vegetation
Stranden kan delas upp i en vattenstrand och en landstrand. Dessa behandlas tillsammans i beskrivningarna. Till vattenstrandens vegetation räknas
den mellan extremt högvatten respektive extremt lågvatten befintliga vegetationen, medan den ovanför extremt högvatten befintliga vegetationen räknas till landstranden. Då Vänern är utsatt för regleringar kan vattenståndets
amplitud vara ganska stor, vilket har speciellt stor inverkan på långgrunda
stränder. Andra faktorer som verkar differentierande på strandvegetationen
är expositionen för vind och sol. Viktigast är dock underlaget på vilket vegetationen växer. Stränderna kan efter detta indelas i fyra huvudgrupper.
Dessa är klipp-, klapper-, ler- och kärrstrand, vilka i det följande beskrivs
var för sig.
Den vanligast förekommande strandtypen är klippstranden. Rena klapperstränder är ovanliga, men förekommer ofta som en vid vattenbrynet begynnande klapperstrand, som endast är synlig vid lågvatten. Uppåt fortsätter
den då i en klippstrand. Lerstränderna är lokaliserade till mindre vikar.
Bland skären och de yttre holmarna nästan enbart förekommande på sydsidan, vilken är minst exponerad. Kärrstränderna förekommer i djupt inskurna skyddade vikar, och de är inte särskilt vanliga.
Klippstrandens vegetation
Högre vegetation är här lokaliserad till sprickor, i vilka det samlats jord
och fukt. Här typiskt förekommande arter är:
Fårsvingel
Rörflen
Blåtåtel
Myrtåg
Krypnarv
Höstfibbla
Fackelblomster
Strandgyllen
Ängsvädd
Käringtand
Knutarv
Flockfibbla
Strandlysing
Strandviol
Gullris
Maskros
Festuca ovina
Phalaris arundinacea
Molinia caerulea
Juncus alpinus
Sagina procumbens
Leontodon autumnalis
Lythrum salicaria
Barbarea stricta
Succisa pratensis
Lotus corniculatus
Sagina nodosa
Hieracium umbellatum
Lysimachia vulgaris
Viola stagnina
Solidago virgaurea
Taraxacum vulgare (coll.)
Närmare vattnet förekommer en intressant lavvegetation. I övre landstrandsbältet dominerar gråa skorplavar, såsom Lecanora caesiocinerea och Rhizocarpon obscuratum. Intressant ur utbredningssynpunkt är den nordliga skorplaven Ionaspis odoras förekomst på ofta översvämmade hällar. Längst ned
mot vattnet växande är den mörkbruna skorplaven Staurothele fissa, som i
och strax under vattenytan bildar en sammanhängande mörk zon.
6
Vegetationens sammansättning och utseende liknar i stort sett den som förekommer på skären.
Klapperstrandens vegetation
Stränder bestående av enbart klapperstenar är sällsynta (hit räknas även
block). Den enda riktiga är den som förekommer på östra sidan av Stora
Eken. Kuststräckan är här exponerad mot öst och stenarna (blocken) nära
vattenytan är ofta utsatta för nötning, varför endast få växter kan leva här.
Vanliga är dock:
Käringtand
Fackelblomster
Rörflen
Flenört
Strandgyllen
Blåtåtel
Lotus corniculatus
Lythrum salicaria
Phalaris arundinacea
Scrophularia nodosa
Barbarea stricta
Molinia caerulea
Vegetationen är som synes i stort identisk med klippstrandens, men artfattigare.
Lerstrandens vegetation
Lerstranden består inte enbart av en lerfraktion utan också av utspridda stenar. Mellan dessa stenar finns leran och även finare grus blandat. Lerstränderna övergår alltid mera långsamt än övriga strandtyper i djupare vatten.
Av denna anledning ligger ofta stora delar av stranden torrlagda vid lågvatten. Lerstranden är den strandtyp, som har den artrikaste floran. Den är vanligt företrädd i skyddade vikar.
I skogskanten och i en smal zon alldeles utanför denna växer nästan alltid
en bård av pors (Myrica gale). I denna bård vanligt förekommande är videarterna (Salix aurita) och (Salix cinerea) och deras hybrider. Närmast utanför denna bård växer ofta den västliga arten klockljung (Erica tetralix).
Vanliga är också:
Blåtåtel
Rörflen
Grenrör
Kärrsilja
Strandlysing
Vass-starr
Molinia caerulea
Phalaris arundinacea
Calamagrostis canescens
Peucedanum palustre
Lysimachia vulgaris
Carex acuta
Något mera spritt förekommande i denna mellanzon är:
Strandgyllen
Brunskära
Bitterpilört
Bunkestarr
Barbarea stricta
Bidens tripartita
Polygonum hydropiper
Carex elata
Längre ut vanligaste arterna är:
Strandranunkel
Vattenmåra
Ranunculus reptans
Galium palustre
7
Strandviol
Frossört
Getväppling
Sumpförgätmigej
Knutnarv
Jungfrulin
Småsileshår
Rosenpilört
Ärtstarr
Gåsört
Knappsäv
Fackelblomster
Dyveronika
Löktåg
Notblomster
Kråkklöver
Viola stagnina
Scutellaria galericulata
Anthyllis vulneraria
Myosotis caespitosa
Sagina nodosa
Polygala vulgaris
Drosera intermedia
Polygonum minus
Carex oederi
Potentilla anserina
Scirpus palustris
Lythrum salicaria
Veronica scutellata
Juncus bulbosus
Lobelia dortmanna
Comarum palustre
Mera sporadiskt förekommande arter är:
Spikblad
Dvärglin
Toppdån
Myrtåg
Hydrocotyle vulgaris
Radiola linoides
Galeopsis bifida
Juncus alpinus
Kärrstrandens vegetation
En speciell typ av vegetation förekommer i mer eller mindre avsnörda vikar. Exempel på denna typ utgör Vägsjömyren, Tjärsjömyren och Lusthusmaden (St. Eken). Vegetationen består ytterst alltid av ett bälte med bladvass (Phragmites communis), vilket mot land av löses av en zon med högstarr (Carex acuta) och/eller bunkestarr (Carex elata). Dessa starrtyper bildar kraftiga, höga tuvor mellan vilka det kan växa andra arter om tuvorna
ej står för tätt.
Vanliga arter här är:
Gäddnate
Vattenpilört
Topplösa
Svalting
Löktåg
Gul näckros
Sjöfräken
Blåsstarr
Potamogeton natans
Polygonum amfibium
Lysimachia thyrsiflora
Alisma plantago-aquatica
Juncus bulbosus
Nuphar luteum
Equisetum fluviatile
Carex vesicaria
Mindre ofta förekommande är:
Jättegröe
Vattenfräne
Sjöranunkel
Glyceria maxima
Rorippa amphibia
Ranunculus lingua
Längre upp där vattentäckningen inte täcker hela säsongen utan ofta en kortare period vid extremt högvatten övergår vegetationen till att mer och mer
likna en strandäng. Vanliga arter här är:
8
Flaskstarr
Trådstarr
Kråkklöver
Kabbleka
Kärrdunört
Gåsört
Frossört
Fackelblomster
Vattenmåra
Kärrsilja
Hundstarr
Kärrspira
Kärrtistel
Åkermynta
Gråstarr
Veketåg
Knapptåg
Ryltåg
Krypven
Carex rostrata
Carex lasiocarpa
Comarum palustre
Caltha palustris
Epilobium palustre
Potentilla anserina
Scutellaria galericulata
Lythrum salicaria
Galium palustre
Peucedanum palustre
Carex nigra
Pedicularis palustris
Cirsium palustre
Mentha arvensis
Carex canescens
Juncus effusus
Juncus conglomeratus
Juncus articulatus
Agrostis stolonifera
Strandängen avslutas liksom lerstranden med en bård av pors (Myrica gale),
men fortsätter sedan ofta med buskage eller skog av klibbal.
Fläckvis där fuktig jord eller gyttja är blottad kan man hitta:
Nålsäv
Strandranunkel
Löktåg
Dvärgigelknopp
Dyblad
Vattenblink
Scirpus acicularis
Ranunculus reptans
Juncus bulbosus
Sparganium minimum
Hydrocharis morsus-ranae
Hottonia palustris
Om man räknar med strandängens vegetation så är kärrstranden ännu artrikare än lerstranden.
Vattenvegetation
Till denna typ räknas vegetation vilken förekommer nedanför gränsen för extremt lågvatten. Gränsen är p.g.a. de stora vattenståndsväxlingarna svårdefinierbar i Vänern. Väl utbildad vattenvegetation finns i skyddade vikar och
sund. Ett gott exempel utgör sundet mellan Stora och Lilla Eken.
Vattenväxterna kan delas in efter livsformer i rosettväxter (isoetider), submersa långskottsväxter (elodeider), flytbladsväxter (nymphaeider) och övervattensväxter (helofyter).
I sundet mellan Stora och Lilla Eken förekommer på djupare vatten isoetiderna braxengräsarterna (Isoetes app.) och på grundare notblomster (Lobelia
dortmanna). Som exempel på elodeider kan nämnas axslinga (Myriophyllum
alternifolium), löktåg (Juncus bulbosus f. fluitans), vattenbläddra (Utricularia
vulgaris), ålnate (Potamogeton perfoliatus) och gräsnate (Potamogeton gramineus).
9
Nymphaeider är: gul näckros (Nuphea luteum), vit näckros (Nymphea alba),
stor igelknopp (Sparganium ramosum), vanlig igelknopp (Sparganium simplex) och vattenpilört (Polygonum amphibium).
Till helofyterna räknas: Sjöfräken (Equisetum fluviatile) bladvass (Phragmites communis), sjösäv (Scirpus vacustros, topplösa (Lysimachia thyrsiflora), pilblad (Sagittaria sagittifolia), svärdslilja (Iris pseudacorus) och
jättegröe (Glyceria maxima).
Skärens vegetation
Skären består av mer eller mindre glacialskulpterade berghällar. De utgör
en ursprungligt öppen typ av vegetation som ej beror på människans inverkan. Större, lite högre skär, på vilka det finns ett jordtäcke, kan hysa trädvegetation bestående av tall och björk. Det vanligaste är dock att de lösa
jordlagren för länge sedan sköljts bort av stormvågor, varför skären vanligtvis är kala från högre busk- och trädvegetation. Vegetationen lokaliseras
då till sprickor och klyftor, där enstaka videbuskar (Salix cinerea), (Salix
aurita), eller smärre aspplantor kan växa. De mest exponerade skären har
endast en gles vegetation av knutnarv (Sagina nodosa), fackelblomster
(Lythrum salicaria), rörflen (Phalaris arundinacea) och vasstarr (Carex
acuta). Ju större och mer komplicerade skären är, desto mer liknar vegetationen den som finns på klippstranden. En speciell företeelse utgör de
fågelpåverkade skären, öar som bebos av måsfåglar eller på vilka de har
sina favorittillhåll. Arter som trivs här är bl.a.,
Gul fetknopp
Sedum acre
Styvmorsviol
Viola tricolor
Baldersbrå
Matricaria inodora
Åkerspärgel
Spergula arvensis
Svinmålla
Chenopodium album
men även mossor kan förekomma, och dessa växer då ofta i täta mattor.
Skärens högsta toppar brukar vara favorittillhåll för måsar och trutar. Dessa toppar syns på långt håll där de lyser vita av fåglarnas exkrementer. De
benämns allmänt för fågeltoppar. På själva toppen växer ofta en grågrön
filt av brosklaven (Ramalina polymorpha), vilken tros ha levat kvar sedan
Vänern var en havsvik. En annan marin relikt är (Lecanora achanana), vilken ofta växer med sin släkting kvartslaven (Lecanora muralis). På topparna ger också de gula till orangefärgade lavarna: ljuslaven (Xanthoria candelaria) och (Candelariella coralliza) ett dominerande inslag. Nedanför
topparna växer gärna den stora askgrå navellaven tuschlav (Umbilicaria
pustulata) i massvegetation.
På dessa fågelpåverkade skär brukar också finnas mindre hällkar, i vilka
grönalger lever och frodas i stora mängder. Här kan även finnas andmat
(Lemna minor). I lite större hällkar kommer även in arter som:
Bredkaveldun
Stor igelknopp
Vanlig igelknopp
Dyblad
Typha latifolia
Sparganium ramosum
Sparganium simplex
Hydrocharis morsus-ranae
10
Just på skären kan man se stora likheter med den vegetation och de arter
som förekommer i en bräckvattenskärgård, som i Östersjön, och en mer
extrem havsskärgård som på Västkusten.
Myrmarkernas vegetation
En ringa areal täcks av myrmarker, vilka finns spridda över hela området,
både på fastland och på holmar.
Rena mossmarker är ovanliga. Den vanligaste typen är istället fattigkärren.
På holmarna har de sitt ursprung i hällkar som vuxit igen mer och mer och
slutligen fått en sammanhängande kärrvegetation. Bottenskiktet utgörs av
olika vitmossarter (Sphagna) och de i fältskiktet mest frekventa arterna är:
Blåsstarr
Gråstarr
Stjärnstarr
Hundstarr
Tuvull
Trådtåg
Grenrör
Blåtåtel
Kråkklöver
Vattenklöver
Kärrsilja
Carex vesicaria
Carex canescens
Carex echinata
Carex nigra
Eriophorum vaginatum
Juncus filiformis
Calamagrostis canescens
Molinia caerulea
Comarum palustre
Menyanthes trifoliata
Peucedanum palustre
Kärren kantas ofta av pors (Myrica gale), ibland även av klockljung (Erica
tetralix), och utanför denna av olika videarter som (Salix aurita) och (Salix
cinerea).
En annan typ av kärr utgör de sedan lång tid tillbaka av snörda vikarna som
finns på några håll, exempelvis Tjärsjö- och Vägsjömyren. I den senares
norra del har hittats några exemplar av myggnycklar (Hammarbya paludosa). I grunda hällkar utbildas ibland en kärrtyp dominerad av brunag (Rhyncospora fusca) och stundom med insprängda exemplar av dess släkting vitag (Rhyncospora alba). Vanliga är här också två av sileshårsarterna (Drosera intermedia) och (Drosera rotundifolia), medan den tredje (Drosera anglica) är relativt sällsynt.
De få mossar som finns har ett bottenskikt dominerat av vitmossor (Sphagna).
Övriga vanliga arter är:
Tuvull
Tranbär
Kråkbär
Eriophorum vaginatum
Oxycoccus quadripetalus
Empetrum nigrum
På torrare högre tuvor kommer även ljungen (Calluna vulgaris) in. Den östliga skvattramen är inte ovanlig på denna typ av myr, medan hjortron (Rubus chamaemorus) och rosling (Andromeda polifolia) förekommer ytterst
sporadiskt. Ett trädskikt finns ofta och består då av tall och björk.
11
På St. Eken finns ett par dikade mossar, vilka bär kraftig tallskog. Undervegetationen utgörs av ris som skvattram, blåbär, lingon, odon, kråkris samt
tuvull och på sina ställen sterila plantor av hjortron.
Hyggenas vegetation
Denna typ av vegetation tas upp därför att den tyvärr är rikligt företrädd i
stora kalhyggen, främst på Kållandsös västsida, men även på de båda huvudöarna Stora och Lilla Eken.
Vegetationen på ett hygge undergår en ständig förändring och dess aktuella stadium beror på dess ålder liksom på dess markbeskaffenhet. På ett relativt nytt hygge dominerar de växter som utnyttjar det från marken frigjorda kvävet, s.k. nitrofila arter. Vanligast förekommande är hallon (Rubus
idaeus) och mjölkört (Chamaenerium angustifolium). Till de vanligaste
och mest dominerande hör också kruståtel (Deschampsia flexuosa) och
örnbräken (Pteridium aquilinum). Andra vanliga arter är:
Pillerstarr
Vårfryle
Fårsvingel
Ekorrbär
Skogsstjärna
Ängskovall
Linnéa
Carex pilulifera
Luzula pilosa
Festuca ovina
Maianthemum bifolium
Trientalis europaea
Melampyrum pratense
Linnea borealis
På senare stadium får vi en slyvegetation som oftast domineras av björk,
som, om den ej gallras, växer i täta ogenomträngliga buskage. Andra arter
som kan ingå i slyvegetationen är ek, rönn och brakved.
Hällmarkernas vegetation
Den dominerande naturtypen på holmarna och till viss del även på fastlandet är hällmarksvegetationen. Till störs ta delen är denna vegetationstyp
tallskogsbevuxen, men kala former förekommer. Tallarna är rotade i skrevor och sprickor i berget. Ett buskskikt av en, asp och björk är vanligt.
Den viktigaste växtgruppen efter själva tall skogen är dock lavarna. På de
mest utsatta hällarna dominerar skorplavarna och på mindre exponerade
tar bladlavarna överhanden. I de mest skyddade lägena täcks marken av
gulvita till grå renlavemattor och/eller mossmattorav raggmossan (Rhacomitrium lanuginosum). Bland renlavarna dominerar (Cladonia rangiferina)
och (Cladonia silvatica), men här och där uppträder (Cladonia alpestris) i
vacker massvegetation. Förutom de äkta renlavarna uppträder här även arter av släktena (Stereocaulon) och (Cetraria). Fragment finns ofta av gräshed och ljunghed. Intressanta successionsförlopp kan studeras på dessa
hällmarker. På helt kala urbergshällar koloniserar skorplavar (Lecanora,
Lecidea) och några bladlavar (Parmelia, Umbilicaria). Nu kommer hårt
vidvuxna mossor in såsom sotmossor (Andreaea). Senare kommer mindre
långsamt växande inte vidvuxna mossor och lavar in (Rhacomitrium). I
dessa lösliggande mosskuddar börjar slutligen busklavar slå sig ned, varvid mossan trängs tillbaka till periferin. Här vanliga busklavar är de ovan
nämnda renlavarna. Successionen börjar på nytt om hällen blir kal på
12
nytt. Processen är mycket långsam p.g.a. de ingående arternas långsamma
tillväxt och förökning.
I fältskiktet vanliga arter är: ljung, lingon, kråkbär, kruståtel, fårsvingel.
De myrfragment som frekvent förekommer är nära anknutna till hällmarksvegetationen. De har tidigare varit häll kar men är nu utfyllda med torv.
Här växer vitmossor (Sphagna), skvattram och tranbär.
Mycket intressant är den epilitorala vegetation som förekommer på kala
sluttande hällpartier. Floran är mycket artrik och många är kalkberoende
eller kalkgynnade, vilket indikerar att det är fråga om grönstenförekomster.
Denna typ av klipphed har en sporadisk utbredning och utbildas inte överallt där det finns grönsten. Andra viktiga faktorer som påverkar samhällets
utbildande är markens lutning och exposition mot solen. På den västra kuststräckan har inga förekomster hittats utan dessa är koncentrerade till den
norra. Liknande växtsamhällen har däremot hittats inne på Kållandsö. På
de bergkullar och hällar som höjer sig ur leråkrarna förekommer nämligen
snarlika växtsamhällen, liksom på Kållandsös östsida.
Vanligast förekommande arter är:
Fårsvingel
Vårbrodd
Knägräs
Brudbröd
Gulmåra
Gulsporre
Blåklocka
Kattfot
Femfingerört
Tjärblomster
Axveronika
Ärenpris
Stor fetknopp
Kärleksört
Fyrkantig johannesört
Bergglim
Oxbär och
svartoxbär
Festuca ovina
Anthoxanthum odoratum
Sieglingia decumbens
Filipendula vulgaris
Galium verum
Linaria vulgaris
Campanula rotundifolia
Antennaria dioica
Potentilla argentea
Viscaria vulgaris
Veronica spicata
Veronica officinalis
Sedum rupestre
Sedum telephium
Hypericum perforatum
Silene rupestre
Cotoneaster integerrimus och
Cotoneaster niger
Vanliga i denna typ av hedvegetation är också ormbunkarna:
Hällebräken
Woodsia ilvensis
Gaffelbräken
Asplenium septentrionale
Svartbräken
Asplenium trichomanes
Lingontallskog
På större öar och inne på fastlandet där det finns ett kraftigare jordtäcke, utbildas istället en tallskog med undervegetationen dominerad av mossor och
ris. I bottenskiktet dominerar arter som väggmossa (Pleurozium Schreberi)
13
och kvastmossa (Dicranum scoparium). I fältskiktet dominerar lingon men
även andra ris kan förekomma rikligt, exempelvis blåbär och kråkbär. Tallen än ofta uppblandad med björk och gran.
Andra frekventa arter är:
Vårfryle
Kruståtel
Ekorrbär
Skogsstjärna
Skogsviol
Ängskovall
Liljekonvalj
Luzula pilosa
Deschampsia flexuosa
Maianthemum bifolium
Trientalis europaea
Viola canina
Melampyrum pratense
Convallaria majalis
Ofta förekommer öppna ytor inne i lingontallskogen med gräshedsvegetation dominerad av:
Bergrör
Stagg
Kruståtel
Knägräs
Blodrot
Ljung
Calamagrostis epigeios
Nardus stricta
Deschampsia flexuosa
Sieglingia decumbens
Potentilla erecta
Calluna vulgaris
Blåbärsgranskog
I fuktigare skog ökar inslaget av granen. I bottenskiktet tillkommer då vitmossor (Sphagna), husmossa (Hylocomium splendens) och björnmossa
(Polytrichum commune). Man kan här också finna ljusgröna stora kuddar
av falska vitmossan (Leucobryum glaucum), vilken har västlig huvudutbredning. Blåbärsris dominerar. I fältskiktet tillkommer:
Stjärnstarr
Gråstarr
Trådtåg
Harsyra
Carex echinata
Carex canescens
Juncus filiformis
Oxalis acetosella
På Stora och Lilla Eken ingår i denna barrblandskog även rester av ädellövskog med framför allt ek som huvudinslag men även lind. Undervegetationen får här en intressant inblandning av lundskogsväxter:
Lundslok
Hässlebrodd
Skärmstarr
Myskmadra
Skogsvicker
Sårläka
Melica uniflora
Milium effusum
Carex remota
Galium odoratum
Vicia silvatica
Sanicula europaea
På Stora Eken finns även ett fåtal hasselbuskar (Corylus avellana).
14
BESKRIVNING AV DELOMRÅDEN
Stor-Eken
Stor-Eken är störst bland alla öarna i skärgården. Den har en oregelbunden
form och delas upp i två delar av den djupt i norr inskurna Brunnsviken.
Landskapselement som dalar, bergryggar, uddar och vikar har den i hela
området dominerande NNO-SSV-liga orienteringen. Intressantast är den
östra kuststräckan, som uppvisar en typisk förkastningsmorfologi lik den
på Kållandskusten. Utanför kusten nå här djupsiffror på 27 m. Stranden
från Gråudden och norrut består av stora klapperblock. Denna anhopning
av block fortsätter högt upp på land i form av en gammal strandlinje. Den
fossila strandlinjen är nu täckt av ett vackert gammalt björkbestånd av
hagmarkskaraktär och har dämt upp Hjortronmossarna innan de dikades
ut. Mitt på östkusten finns ett parti med fast berg. Nedanför berget ligger
en blockanhopning och i bergbranten finns en mindre sprickgrotta av ortsbefolkningen kallad "Ugnen". I denna grotta växer hybriden (Asplenium
septentrionale x. trichomanes) tillsammans med föräldraarterna gaffelbräken (Asplenium septentrionale) och svartbräken (Asplenium trichomanes).
Öns högsta punkter över 60 m.ö.h. ligger i SO och NO samt väster om
Brunnsviken. Ingen annanstans i skärgården nås dessa höjder.
Småuddarna i norr utgör klippöar sammanknutna med Stor-Eken via klapperstensvallar.
Inne i Brunnsviken, ungefär mitt p kuststräckan vid Älgberget, finns nära
vattenlinjen ett antal mindre jättegrytor. SV om Lusthusmaden ligger en
gammal husgrund, där enligt ortsbefolkningen Magnus Gabriel de la Gardies jaktslott skulle ha stått (numera Lidköpings gamla rådhus). Att det varit fråga om ett viste för jakt är inte otroligt, då här förekommer flera växlar för älg och rådjur, vilka tar sig över till Lilla Eken eller vice versa.
Ön är den vegetationsmässigt mest variabla i skärgården. Variationen sträcker sig från de extremaste hällmarker med tallskog över partier med barrblandskog, ren granskog, rester av ädellövskog och stora kalhyggen till olika typer av myrmarker, som riktiga men tyvärr utdikade tallmossar och stora madområden. Om öns forna vegetation vittnar alla de jättestubbar av ek
som är rikt förekommande över ön. Ön är den enda i skärgården som varit
brukad under tidigare skeenden. De öppna fält som finns kvar ger ett värdefullt och trevligt uttryck åt landskapsbilden. Fälten betas nu av Herefordkor,
vilka has på prov för att se deras inverkan på det stora vassområdet längs
öns sydstrand. På ön. som ägs av Domänverket finns tre boningshus, av vilka två hyrs ut till allmänheten och ett används för egen personal. Det äldsta
torpet, Gröneberg, användes på fraktbåtarnas tid som krog. Domänverket
bedriver rationellt skogsbruk på ön, varför de flesta sankmarkerna dikats ut
under tidigare skeenden. Deras ekonomiska förfarande har också givit upphov till de stora kalhyggen som dominerar öns inre. En hel del basvägar och
stigar genomkorsar ön.
15
De två stora mossarna på östsidan är sedan lång tid tillbaka utdikade. Här
växer nu en grov tallskog, 1 undervegetationen finns det dock gott om typiska mosseväster kvar, exempelvis skvattram (Ledum palustre), odon
(Vaccinium uliginosum), hjortron (Rubus chamaemorus) och tuvull (Eriophorum vaginatum). Mossen vid Brunnsviken är fortfarande intakt men här
saknas dock hjortronen. I lövpartierna på östsidan dominerar björken. Andra träd- slag är ek, lind, al och alm. Öster om Gröneberg finns ett mindre
alparti. Väster om ängsmarken ligger ett nygallrat vackert ekbestånd, som
nu betas av Hereford-djuren och på så sätt har möjlighet att behålla sin
öppna karaktär. Lövpartiet innanför Lusthusmaden består mest av al, men
här finns också ett kraftigt inslag av stora ekar och några lindar. Här växer
också några kraftiga höga tallar. På södra delen av Brunnsviksudden finns
också ett trevligt ekbestånd. Alla dessa lövpartier är värda en särskild uppmärksamhet och bör därför vårdas väl, så att man lokalt kan efterlikna den
fordom på ön förekommande lövskogen. Spår av denna finns över hela ön
i form av "jätte"-stubbar av ek, som visar dess forna utbredning. Barrskogen är i öns perifera delar mest utbildad som hällmarkstallskog av ordinärt utseende. På öns centralare delar blir inslaget av gran större och vi
får istället en barrblandskog. Det är denna skogstyp som är utsatt för det
ekonomiska skogsbruket. Stora kalhyggen har uppstått här. Tyvärr har
man på höstens nya kalhyggen också dödat, genom ringbarkning, de
glest ensamstående stora ekar som tidigare med avsikt lämnats kvar.
På det nya kalhygge som avverkats under hösten dominerade granen. Undervegetationen var här av lågörtstyp med en hel del lundskogsväxter inblandade, exempelvis hässlebrodd (Milium effusum), skärmstarr (Carex
remota) och dvärghäxört (Circaea alpina). Ett liknande område finns kvar
nordväst om bebyggelsen men här är inte inslaget av lundskogsväxter lika
stort.
Framkomligheten på ön är allra störst i de västra delarna. Här är terrängen
mindre kuperad och inga kalhyggen förekommer. På öns hyggen, gamla
som nya, ligger gammalt ris kvar och gör terrängen i det närmaste oframkomlig. Dessutom har på äldre hyggen ofta täta buskage av björksly slagit
upp, vilka är svårforcerade.
Alla typer av stränder förekommer längs den ca 12 km långa strandlinjen.
Klippstranden är bl.a. representerad av den ängsartade klipphedsvegetationen med dess artrika flora. Denna finns söder om Gråudden och hyser
brudbröd (Filipendula vulgaris), blodnäva (Geranium sanguineum), vitmåra (Galium boreale), stor fetknopp (Sedum rupestre), harmynta (Satureja acinos), m.fl. Vackra artfattiga klapperstränder finns på östsidan. Lusthusmaden utgör ett utmärkt exempel på kärrstranden. Sådana områden användes förr för höslåtter, men p.g.a. den relativt låga produktionsförmågan
på denna marktyp kunde man oftast bara vartannat år dryga ut höskörden
med detta. Slåttern höll buskar och träd borta.
Längs södra stranden förekommer olika typer av lerstrand. Här växer några mindre vanliga växter, bl.a. dvärglin (Radiola linoides) och storsileshår (Drosera anglica).
16
På Taveluddens östsida har en för området ny art hittats. Här växer i kanten av hällmarkstallskogen mjölon (Arctostaphylos uva-ursi) bland en
blocksamling. Växten sprider ut sig som en grön matta över blocken och
marken. Arten finns närmast i Lurö skärgård.
Lill-Eken
Den näst största ön är en långsträckt, starkt kuperad ö, två kilometer lång
och en halv kilometer bred på bredaste stället. Öns orientering är, som övriga landkapselement, NO till SSVO Hällmarker med tallskog omväxlar
med barr blandskog i sänkor och olika typer av myrmarker i fuktigare partier och igenvuxna vikar. Lövinblandningen är karaktäristisk liksom för
Stor-Eken. Högsta höjden, 58 m ö h., ligger mitt inne på ön. Utsikten härifrån skyms dock av skog.
Stora vassområden täcker stränderna och främst då östsidan.
Den enda bebyggelse som finns på ön är ett gammalt skjul i SO som tillhör
Domänverket. Ön tillhör Domänverket, som bedriver rationellt skogsbruk
där.
Längst i SO finns längs kusten en östvänd bergsbrant med rik klipphedsvegetation med bl.a. kruståtel (Deschampsia flexuosa), berggröe (Poa compressa), darrgräs (Briza media), blåsuga (Ajuga pyramidalis), harmynta
(Satureja acinos), blåsippa (Anemone hepatica), oxbär och svartoxbär (Cotoneaster integerrimus och Cotoneaster niger) m.fl. På ett ställe nedanför
bergsbranten växer sårläka (Sanicula europaea) och hässlebrodd (Milium
effusum). Bakom Domänverkets stuga ligger ett parti med ren granskog
av lågörtstyp med arter som: ekbräken (Dryopteris linneana), hultbräken
(Dryopteris phegopteris), skogsbräken (Dryopteris spinulosa), bergsslok
(Melica nutans), hässlebrodd (Milium effusum), harsyra (Oxalis acetosella)
och vitsippa (Anemone nemorosa). Spridda över ön finns här och där stora gamla ekar och ibland bara spår av dem i form av jättestubbar. Vegetationen under dessa träd brukar ha lite lundkaraktär med arter som bergsslok (Melica nutans) hässlebrodd (Milium effusum) lundgröe (Poa nemoralis) och blåsippa (Anemone hepatica).
På södra delen av ön finns ett par stråk med kärrmark som sträcker sig
tvärs över ön. Här kan man hitta den annars sällsynta rankstarren (Carex
elongata).
Ett större sankmarksområde i form av en igenvuxen grund vik ligger mellan Lill-Eken och Stora Bottneholmen. Innanför detta område växer en tät
alskog med riklig grenrör (Calamagrostis canescens) i undervegetationen.
Utanför alskogen står en bred bård av pors (Myrica gale). Själva sankmarksområdet består till stor del av kraftiga starrtuvor och är i vissa delar svårframkomligt. Mellan tuvorna växer ofta svärdslilja (Iris pseudacorus), kråkklöver (Comarum palustre), kärrsilja (Peucedanum palustre), kärrspira (Pedicularis palustris), topplösa (Lysimachia thyrsiflora) m.fl.
17
Mindre myrpartier finns lite varstans i sänkor inne på ön. Det intressantaste
ligger något norr om högsta höjden på ön. Här finns ekvattram (Ledum palustre), tranbär (Oxycocous quadripetalus), tuvull (Eriophorum vaginatum)
och de mycket sällsynta arterna jättestarr Carex riparia) och hästsvans
(Hippuris vulgaris). Karaktäristiskt för denna myr är stora runda tuvor av
björnmossa (Polytrichum commune). Största delen av ön täcks av ett gammalt hygge. Hygget växer nu igen med björksly och är svårframkomligt.
En bård av hällmarkstallskog har lämnats mot vattnet. I NO finns ett kvarlämnat parti med ädellövskog. Här växer några gamla lindar tillsammans
med rönn, al och björk. I undervegetationen finns lundväxter som lundslok
(Melica uniflora), hässlebrodd (Milium effusum), myskmadra (Galium odoratum). Exempel på rester av ädellövskog utgör också de tidigare nämnda
ensamstående ekarna.
Gamla stenrösen finns, dels ett i norr, dels ett i söder.
Småholmarna söder om Stor-Eken
Djupstensholmen utgör ett mindre kalt skär, bebott av måsfåglar. Fåglarnas
exkrementer vitfärgar berget och där trivs olika ornitokoprofila lavar. Vegetationen domineras nära vattnet av rörflen (Phalaris arundinacea), vilken
växer i stora ruggar i skrevorna. Längre upp dominerar den gula fetknoppen
(Sedum acre).
Vegetationen är ganska representativ för den som förekommer på de fågelpåverkade skären i den yttre skärgården, varför en artlista presenteras här.
Vid vattnet:
Rörflen
Dyveronika
Vass-starr
Sylört
Krypven
Ryltåg
Revsmörblomma
Förgätmigej
Vide
Käringtand
Vattenmåra
Strandgyllen
Kärrdunört
Sumpnoppa
Kranssvalting
Kärrkavle
Rosenpilört
Kärrsilja
Gäddnate
Fackelblomster
Knappsäv
Rödtoppa
Phalaris arundinacea
Veronica scutellata
Carex acuta
Subularia aquatica
Agrostis stolonifera
Juncus articulatus
Ranunoulus reptans
Myosotis caespitosa
Salix aurita
Lotus corniculatus
Galium palustre
Barbarea stricta
Epilobium palustre
Gnaphalium uliginosum
Alisma plantago-aquatica
Alopecurus geniculatus
Polygonum minus
Peucedanum palustre
Potamogeton natans
Lythrum salicaria
Scirpus palustris
Odontites rubra (enda fyndplats för denna
art)
18
Längre upp på skäret:
Höstfibbla
Getväppling
Hönsarv
Blåtåtel
Svinmålla
Flockfibbla
Knutnarv
Bergssyra, rödsyra
Våtarv
Stinknäva
Leontodon autumnalis
Anthyllis vulneraria
Cerastium caespitosum
Molinia coerulea
Chenopodium album
Hieracium umbellatum
Sagina nodosa
Rumex acetosella
Stellaria media
Geranium robertianum
I sprickor på toppen:
Gul fetknopp
Maskros
Höstfibbla
Baldersbrå
Ängsgröe
Sedum acre
Taraxacum vulgare
Leontodon autumnalis
Matricaria inodora
Poa pratensis
NO Tjuvholmen är en mindre holme med skog på sten- och grusunderlag.
Skogen domineras av tall, och de andra ingående arterna är vårtbjörk, al,
asp, rönn, oxel och gran. En bård av pors (Myrica gale) växer närmast sjökanten. Holmen ligger ca 100 m väster om ett skär med en fisktärnekoloni,
varför den ej bör få besökas under dessas häckningsperiod. Detta skär bär
namnet Vetholmen.
Svartskär utgör en skogbevuxen holme, på vilken ett mindre fritidsviste
byggts. Genom ön går ett mindre grönstensstråk. Detta torde dock inte vara anledningen till att ön hyser en från den övriga skärgården avvikande
flora. Enligt ortsbefolkningen har omfattande inplanteringar gjorts på ön.
Exempel på avvikande arter:
Rödblära
Myskmalva
Gulltrav
Gullviva
Melandrium rubrum
Malva moschata
Oenothera biennis
Primula veris
I NV hörnet finns några mindre klippor, lämpade för bad. Här kan också
mindre båtar lägga till.
Tjuvholmen är en långsträckt högre klippö med hällmarkstallskog. På norra udden står en fyr och strax norr härom går den inre farleden förbi. På västra sidan finns det flackt sluttande hällar, lämpade för bad. Uppe i tallskogen
finns ett mindre parti med krattliknande vegetation av ek (Quercus robur).
Ett mindre antal fragment med myrvegetation förekommer i fuktiga skrevor, dels kärrpartier med starr (Carex panicea, Carex canescens) och ängsull
(Eriophorum angustifolium), dels mossepartier med vitmossor (Sphagna).
På östra sidan växer i klippspringor stenbräken (Cystopteris fragilis). Här
finns också några mindre slipade strandgrytor.
19
Att döma av nedskräpningen och antalet eldplatser är ön välfrekventerad.
Ön har ett fint läge i förhållande till Läckö. Vacker utsikt mot slottet och
över Kinneviken. Dess läge i förhållande till farleden gör den till en alternativ ankringsplats för dem som inte vill gå in till bryggorna vid Läckö.
Läcköskären består av en grupp småöar längst i sydost. På det yttersta skäret står en kummel. På dess västra sida syns vid lågvatten ett mindre antal
ur sprickor vackert framslipade strandgrytor. Mellan de två östligaste skären finns ett område med helt rundade klapperstenar, som vid normalt vattenstånd ligger under vatten. Skäret innanför det yttersta har en tät, nästan
ogenomtränglig, tallskog på underlag av klapper. I undervegetationen ingår björnbär (Rubus sp.). På kala fläckar kan man även hitta trollsmultron
(Potentilla rupestris), axveronika (Veronica spicata) och stor fetknopp (Sedum rupestre). På detta skär finns grönstensbergarter. På det västligaste
skäret förekommer tallskog. Här förekommer också en ensamt stående
torrtall, vilken utgör en lämplig utsiktsplats för rovfåglar. Utanför denna
ö ligger ett kalt skär med måsfågelhäckning. Några få videbuskar förekommer. Ögruppen är biologiskt och geologiskt intressant, men utgör föga värde friluftsmässigt.
Krikorna består av några starkt exponerade mindre öar NO om Stora Eken.
Sörkrikan är en klippö genomskuren av ett antal raviner med NO-SV-lig
huvudsträckning. Högst upp på ön står ett sjömärke. Här finns också öns
enda tall och ett mindre bestånd av.asp och enbuskar. Några smärre skott
av ask, som i övrigt är mycket sparsamt förekommande, finns här också.
De kala klipporna lyser gula av blommande flockfibblor (Hieracium umbellatum), höstfibbla (Leontodon autumnalis) och käringtand (Lotus corniculatus). I fuktiga sprickor är rävsvansmossan (Climacium dendroides)
vanlig. På den östra sidan finns en bred ravin med ett par större hällkar,
vilkas intressanta vegetation kan vara värd att nämnas:
Näckmossa
Stor andmat
Andmat
Dyblad
Stor igelknopp
Vanlig igelknopp
Bredkaveldun
Vanligt mannagräs
Vass-starr
Vänderot
Kärrdunört
m.fl.
Fontinalis antipyretica
Spirodela polyrrhiza
Lemna minor
Hydrocharia morsus-ranae
Sparganium ramosum
Sparganium simplex
Typha latifolia
Glyceria fluitans
Carex acuta
Valeriana sambucifolia
Epilobium palustre
På södra delen av ön är det klapperstrand och mellan stenarna här fanns
ett uppslag av havre (Avena sativa).
20
Nordkrikorna
Ett par tallskogsbevuxna öar. Då öarna är kraftigt exponerade, börjar inte
vegetationen förrän högt uppe. På södra delen växer ett aspbestånd på blockigt-stenigt underlag. Denna typ av aspvegetation på öarnas sydsidor är ett
mycket vanligt och typiskt drag i skärgården.
Den i övrigt sparsamt förekommande olvonbusken finns på båda Nordkrikorna.
På den nordligaste holmen finns en i NO-SV-lig riktning gående ca 2 m
djup ravin. I denna växer ett litet buskage, som når i höjd med den övre
kanten. Skott som nått ovanför denna har torkat och dött. Nere under lindbuskarna växer besksöta, blåbär, nypon och rönn.
På denna holme finns även några fågeltoppar med utpräglad ornitokoprofil
lavvegetation.
Väster om Krikorna finns några mycket låga flacka skär, som vid hård sjö
översköljs av vågorna. Floran är mycket artfattig: Rörflen (Phalaris arundinacea), fackelblomster (Lythrum salicaria), knutnarv (Sagina nodosa), krypnarv (Sagina procumbens), baldersbrå (Matricaria inodora) och vitklöver
(Trifolium repens) var de enda kärlväxterna här. Skären utgör rastplats för
flyttfågel.
Dessa exponerade holmar och skär är ur vetenskaplig synpunkt mycket intressanta, men har ur friluftsmässig synvinkel föga intresse.
Bastholmen är en hög klippö med övervägande hällmarkstallskog.Klippstranden stupar mestadels brant ned. i sjön. På östsidan finns en ravin och
på sydsidan finns en äldre strandvall ca 1 m högre än dåvarande vattenstånd.
Strandvallen består av svallade stenar och grus och fortsätter ned mot vattnet och ut i detta i form av en revel.
Vegetationen på ön är ganska varierande. Förutom hällmarkstallskogen
finns i NV ett mosseparti med vitmossor (Sphagna), glasbjörk (Betula pubescens), sälg (Salix caprea), brakved (Rhamnus frangula), kråkris (Empetrum nigrum) och blåbär (Vaccinium myrtillus).
Mossevegetationen övergår söderut i en hedliknande tallvegetation med
asp (Populus tremula), kruståtel (Deschampsia flexuosa), blåbär (Vaccinium myrtillus), vårfryle (Luzula pilosa), träjon (Dryopteris filix-mas)
samt mossorna kvastmossa (Dicranum scoparium) och falsk vitmossa
(Leucobryum glaucum). Den senare i vackert rundade ljusgröna kuddar.
Ännu längre upp på ön utbyts tallarna mot ett bestånd av krokiga vresiga
lindar. Några mycket gamla stora tallar står här. Förutom lind och tall finns
här även asp och ek (Quercus robur). Under lindbeståndet, som är mycket
21
tätt och svårframkomligt, är det under vegetationsperioden ständigt skuggigt. Här växer liljekonvalj (Convallaria majalis), stinknäva (Geranium robertianum), skogsnarv (Moehringia trinervia), lundgröe (Poa nemoralis)
samt kraftiga bestånd av träjon (Dryopteris filix-mas).
På östsidan växer under ett överhäng hybriden Asplenium trichomanes x
septentrionale tillsammans med föräldraarterna svartbräken (Asplenium
trichomanes) och gaffelbräken (Asplenium septentrionale).
N om Bastholmen ligger ett kalt skär med vackert utbildade isräfflor.
Väster om Bastholmen ligger en låg holme med släta hällar. Isräfflor. Flera intressanta hällkar med bl.a. säv (Scirpus lacustris), knappsäv (Scirpus
palustris) och topplösa (Lysimachia thyrsiflora).
På holmen finns även en mindre talldunge med. kråkris (Empetrum nigrum),
som dominerande undervegetation. Vid mitt besök på ön växte också en
pensé i en spricka här.
Öarna är av stort vetenskapligt intresse, särskilt lindbeståndet på Bastholmen. Friluftsmässigt har öarna inget att erbjuda.
Öarna kring Spikefjorden
Spikefjorden utgör en del av den sprickdal som går mellan huvudöarna
Stora och Lilla Eken och fortsätter söderut upp på fastland. Orienteringen
NNO-SSV sammanfaller med landskapets övriga former. I och i nära anslutning till Spikefjorden finns några öar av vilka Lindön är störst. Denna
ö, en bland de största i norra skärgården, tillhör Domänverket.
Östsidan består av låga flacka berghällar med utanförliggande sandbotten,
vilken gör den lämplig till badö.
Rationellt skogsbruk har bedrivits på ön. Dess inre partier består av lingontallskog, vilken nyligen avverkats. På vissa delar av hygget dominerar nu
ett närmast ogenomträngligt björkslyområde, vilket förslagsvis bör gallras.
Runt ön finns en bård av långsamt växande hällmarkstallskog, vilken lämnats i fred. I NV finns ett mindre myrområde dominerat av vitmossor
(Sphagna), och grenrör (Calamagrostis canescens). På västsidans mellersta
del växer ett antal genetiskt intressanta granar. Granarna, vilka bär kottar,
är inte mer än ungefär en halv meter och breder ut sig över marken.
På strandklippor i öster förekommer ängsartad klipphedsvegetation med
brudbröd (Filipendula vulgaris), stor fetknopp (Sedum rupestre), axveronika (Veronica spicata) och skott av ask (Fraxinus excelsior).
Mahallen är en relativt brant klippholme i Spikefjorden. På norra spetsen
står ett kummel och den inre farleden passerar här utanför. Ett smalt vassbälte omger ön. Vegetationen består till stor del av hällmarkstallskog, vilken i söder avslutas med en aspdunge. På ön fanns gullklöver (Trifolium
aureum), vilken vanligtvis förekommer på kulturmark.
22
Söder om Mathallen ligger ett kalt skär med en fisktärnekoloni.
Den mindre allmänna norska fingerörten (Potentilla. norvegica) växer här.
Kartholmen är en klippö omgärdad av vass, belägen i södra kanten av det
stora vassområde. Bottnarna, som breder ut sig mellan Eken-öarna. Tallskogen på ön har ett bottenskikt av ren- och skorplavar. Östra sidan är brant
och har en rik artsammansättning.
Bottnarna är det stora grunda området mellan huvudöarna Stora och Lilla
Eken. Området är helt igenväxt med vass förutom en smal grund kanal, vilken är farbar utom vid extremt lågvatten. Tillsammans med vassen utgör
säven områdets huvudsakliga flora. På öppna ytor inne i vassområdet och
i kanalen är floran artrikare. Här förekommer:
Gul näckros
Vit näckros
Sjöfräken
Vattenpilört
Topplösa
Svalting
Pilblad
Vattenmärke
Stor igelknopp
Vanlig igelknopp
Löktåg
Gäddnate
Gräsnate
Hårslinga
Nuphar luteum
Nymphaea alba
Equisetum fluviatile
Polygonum amfibium
Lysimachia thyrsiflora
Alisma plantago-aqnatica
Sagittaria sagittifolia
Sium latifolium
Sparganium ramosum
Spargmnium simplex
Juncus bulbosus f. fluitans
Potamogeton natans
Potamogeton gramineus
Myriophyllum alterniflorum
Mellan huvudöarna går vid Lusthusniaden på Stora Eken en viltväxel över
till Lilla Eken.
Öarna norr om Lilla Eken
Bottneholmarna avslutar det stora vassområdet i norr. Holmarna utgörs av
ett par klippöar med övervägande hällmarkstallskog. På båda holmarna finns
hällkar bl.a. med rundsileshår (Drosera rotundifolia).
På Stora Bottneholmen finns på den östra udden klipphedsvegetation med
svartoxbär (Cotoneaster nigra), axveronika (Veronica spicata), bockrot
(Pimpinella saxifraga), brudbröd (Filipendula vulgaris) m.fl.
Mellan Bottneholmarna ligger ett kalt skär där det i ett grunt hällkar växer
brunag (Rhynchospora fusca).
Brändeholmar utgör ett par låga flacka holmar, bevuxna med några talldungar. Tydliga isräfflor kan iakttagas på båda holmarna. En naturlig skyddad
vik bildas söder om holmarna där det är möjligt för båtar att lägga till. Högt
uppe på den västra holmen finns ett större klapperstensfält med intressant
skorplavsflora.
23
Sohuvudet utgör den yttersta holmen norr om huvudöarna. Det är en klippö
med sidor som sluttar brant ned mot vattnet. På SV udden, som är starkt exponerad, finns ett klapperstensfält och ett klippområde med strandgrytor.
Vegetationen är övervägande av hällmarkstyp, men mindre fläckar med
gräshed finns uppe på ön. En märklig tall som breder ut sig över marken
och täcker ett ca 25 kvm stort område finns i SV.
Blankesundsholmarna utgör en grupp mellanstora N-S-orienterade tallskogsbevuxna holmar norr om Lilla Eken. Tallskogen är mestadels av utpräglad
hällmarkstyp.
På den östra holmen hittades ett par lösa block av främmande bergarter,
dels ett av granit, dels ett av sandsten med kaviteter.
Flera raviner övertvärar ön, i vilka ofta en speciell flora utbildas.
På östra sidan förekommer ett flertal hällkar, av vilka två är speciellt intressanta. I det ena växer den mindre allmänna brunagen (Rhynchospora fusca)
tillsammans med bl.a. säv (Scirpus lacustris) och vattenklöver (Menyanthes
trifoliata). I det andra är det inte själva hällkarsvegetationen som är intressant utan den närmast omkringväxande vegetationen. I klippsprickor kring
hällkar växer här nämligen den i området mycket sällsynta tätörten (Pinguicula vulgaris). Normalt brukar denna art växa på fuktig gräsmark, men här
håller en sig alltså till fuktiga sprickor. Tillsammans med den förekommer
också hirsstarr (Carex panicea) och klockljung (Erica tetralix).
Ett ovanligt stort antal myrstackar finns på ön. På den mellersta holmens
norra udde förekommer ovanligt tydliga isräfflor och skärbrott. På östra
sidans strandklippor hittades den norska fingerörten (Potentilla norvegica)
växande i en springa.
Den västra holmen är den intressantaste och mest varierade i ögruppen.
Den är vid normalt lågvatten sammanbunden med en brant klippholme i
väster. På östra sidan förekommer en djup skyddad naturlig hamn, i vilken
stora båtar kan gå in. På västra sidan finns en alternativ vik vid ost- och
nordostvindar. I SV finns klippor möjliga för bad och solning. Några stigar finns redan upptrampade i söder. Man har en fin utsikt över den norra
skärgården uppe från toppen.
Alldeles norr om den skyddade viken består marken av svallat material, på
vilken lövskog växer. I skogen dominerar lindar, vilka är vridna i växtsättet.
Här ingår också några 4 - 5 m höga mycket gamla exemplar av vägtorn
(Rhamnus cathartica). Övriga träd och större buskar är ek, körsbär, rönn
och oxel. Undervegetationen är särdeles rik här, med bl.a.
Kungsmynta
Origanum vulgare
Blodnäva
Geranium sanguineum
Svartoxbär
Cotoneaster nigra
Brudbröd
Filipendula vulgaris
Häckvicker
Vicia sepium
Lundgröe
Poa nemoralis
24
På den väster om liggande ön finns i norr en östligt exponerad lodluta med
intressant flora. Här växer i vacker mosaik lavar av släktena (Rhizocarpon),
(Umbilicaria), (Lecanora), (Ramalina) m.fl. Intressant är också kärlväxtfloran med arter som bergdunört (Epilobium montanum), hagfibbla (Hieracium
vulgatum), skogsnarv (Moehringia trinervia), träjon (Dryopteris filixmas),
majbräken (Athyrium filix-femina), gaffelbräken (Asplenium septentrionale) m.fl.
I söder på denna holme växer ett lövsnår dominerat av lind med inslag av
asp, brakved och längs sjökanten även al. Några få olvonbuskar (Viburnum opulus) ingår även.
Vidön är en ensamt liggande mindre klippö V om Blankesundsholmarna.
I söder ligger ett stort klapperfält, som sträcker sig uppe ifrån ön och ut i
vattnet. Uppe på ön växer ett nästan ogenomträngligt lindbuskage, i vilket
även ingår asp och någon enstaka vägtorn (Rhamnus cathartica). På klapperblocken växer bl.a. bål-levermossan (Metzgeria furcata) och bladlavarna (Peltigera horisontalis) och (Nephroma parile). Bland blocken inne i
lindbuskaget men även ute på öppna stranden växer backvialen (Lathyrus
silvestris). Uppe på ön finns rikligt med kanelros (Rosa cinnamomea) och
strandveronika (Veronica longifolia).
Öarna väster om Lilla Eken
Svartholmen är en ensamt liggande nordlig holme med ett par sjömärken.
Klippö med ett i söder liggande klapperfält. Klapperfältet fortsätter ut i vattnet som en revel. Reveln är svagt böjd åt väster och slutar mot det kalskär
som ligger SV om holmen. På holmen finns en mindre träddunge bestående av några tallar, asp, rönn samt ett vildapelträd.
Området härute är rikt på mindre kala skär, vilka gemensamt benämnes Alekulan. På de flesta skären finns fågeltoppar med en intressant ornitokoprofil.
Måsfåglar häckar på flera av skären.
Alldeles norr om Örnholmarna ligger en grupp skär med riklig förekomst
av vass. Vid lågvatten bildas här stora hällkar och laguner lämpliga för
andfåglar.
Örnholmarna utgörs av tre klippholmar, varav den östra bär två sjömärken.
Den sydligaste hyser en mindre ljunghed och är lägre och flackare än de
andra två. Dessa består huvudsakligen av ett par stora klippmassiv bevuxna med hällmarkstallskog. På båda finns dock mindre områden med gräshed, där det är möjligt att campa. Badhällar går också att finna på ett flertal
ställen runt öarna, liksom landstigningsplatser för, båtar. Stigar finns upptrampade och längs vissa stränder finns utplacerade block med in borrade
metallkrokar för ankring av småbåtar.
På den östra ön finns i söder ett fossilt strandklapperfält med vacker enbuskevegetation, vilken bör skyddas vid en eventuell exploatering för friluftsverksamhet. På västra sidan hittades på stranden några få exemplar av
den i området ovanliga hampdånet (Galeopsis speciosa).
25
På den västra ön finns i söder ett lövsnår, i vilket ingår körsbärrön och några mycket gamla exemplar av vägtorn (Rhamnus cathartica). Snåret avslutas
mot vattnet av en bård av al. I söder finns också ett mindre alkärr dominerat
av vitmossor (Sphagna) och grenrör (Calamagrostis canescens).
I NO i kanten av gräsheden, som här breder ut sig, växer bl.a backvial (Lathyrus silvestris) och röda vinbär (Ribes rubrum).
Hästskoholmen öster om Örnholmarna är en hög klippö med utpräglad hällmarksvegetation med tallskogsdominans som i söder övergår i en på klapper växande enbuskevegetation. I norr finns hällar lämpliga för bad.
Söder om Örnholmarna ligger en klippö av lokalbefolkningen kallad Kyrkan. I SO bevuxen med ett mindre lövskogsparti bestående av björk, asp
och al. I undervegetationen ingår bl.a. den ovanliga backvialen (Lathyrus
silvestris). Två sjömärken finns på ön.
Håholmen är en hög klippö med omväxlande natur. På södra delen finns
ett par fritidshus och flera stigar övertvärar ön. I norr finns ett par skyddade vikar för ankring av båtar och möjliga badklippor. Högst uppe på ön
finns ett gammalt röse. Härifrån har man en fin runtom-utsikt över skärgården.
Hällmarksvegetation dominerar på ön, men mindre partier med. gräshed
finns på grova sediment. Dominerande träslag är tallen med en och annan
insprängd ek. På östra sidan finns mindre partier med enbackar och intressant torrängsvegetation med bl.a. kungsljus (Verbascum thapsus), rockentrav (Turritis glabra), berberis (Berberis vulgaris), brudbröd (Filipendula
vulgaris), svartoxbär (Cotoneaster nigra) och ormbunkarna hällebräken
(Woodsia ilvensis) och stenbräken (c1ystopteris fragilis).
I det sydvästra området växer barrblandskog med en rikare undervegetation
av bl.a. ängskovall (Melampyrum pratense), ekorrbär (Maianthemum bifolium), ekbräken (Dryopteris linneana) och till och med några blåsippstånd
(Anemone hepatica).
Längs sydstranden, som består av lera, hittades det ovanliga dvärglinet (Radiola linoides).
Småholmarna norr om Håholmen är tallskogsbevuxna klippöar med en del
insprängda lövträd såsom björk och ek. På Alholmen förekommer även asp
och al på klapperstranden i sydost. Denna holmes ekar är av betydande storlek.
V. Håholmen, på ekonomiska kartan kallad Ingarö, hyser en rik och varierande flora. Vegetationen består huvudsakligen av hällmarksskog på höjderna och nära vattnet, medan det inne på ön finns moränfyllda dalgångar med
barrblandskog. Under vegetationen i den senare är ganska rik, men många
av arterna torde vara inplanterade, exempelvis Rhododendron sp. och taklök (Sempervivum tectorum).
26
Klipphällsvegetationen visar på några ställen att där finns kalkförande grönstensbergarter, exempelvis kungsmyntan (Origanum vulgare) och grusbräckan (Saxifraga tridactylites). Den kalkindikerande mossan Tortella tortuosa,
som växer under sjömärket vid öns norra udde, tillförs nu inte kalk längre
genom vitkalkning av sjömärket. Detta är nu av metall och vitmålas istället,
varför mossan kanske kommer att försvinna.
På södra sidan ligger ett fritidshus.
Transholmen - Transö - Trilleholme
På Transholmen ligger en sjöräddningsstation. Några äldre boningshus och
bodar finns kvar här sedan stationen var i bruk året runt. Boningshusen används nu som fritidshus.
Öns högsta topp ligger 53 m.ö.h. och dess vegetation består mestadels av
hällmarkstyp, bevuxen med tallskog. I SO finns det dock ett större område
med ängsvegetation, vilket brukades under tidigare perioder, då räddningsstationen var i funktion.
Transholmen är i norr omgiven av till största delen kala fågelskär. I detta
område sågs under fältarbetet en svart tärna, tillsamman med fisktärnor
och skrattmåsar.
Söder om Transholmen ligger den höga långsträckta klippön Transö. Med
sin höga och branta västsida och den något flackare östsidan utgör den en
karakteristisk profil vid utfarten ur Hörviken. Högsta punkten ligger mitt
på ön och är 55 m.ö.h. Västra halvan av ön består av grönstens bergarter,
vilket dock inte visar sig i floran i nämnvärd utsträckning. Ön täcks mest
av hällmarketallskog, men i de centrala delarna finns även en vildvuxen
barrblandskog av hedtyp med blåbär, lingon, skogsstjärna (Trientalis europaea) och revlummer (Lycopodium annotinum). Här har inga avverkningar
förekommit på lång tid, varför skogen har lite urskogskaraktär över sig.
I norr ligger ett myrparti av tallmossetyp. Förutom tall växer här björk, lingon, kråkbär och den växtgeografiskt intressanta skvattramen (Ledum palustre). Vidare växer här tranbär (Oxycoccus quadripetalus), tuvull och
vitmossor.
Terrängen är mestadels svårframkomlig, varför ön är av föga intresse för
friluftslivet. I norr finns ett par vikar vilka kan användas för ankring av
större båtar. Den inre farleden går förbi norr och väster om ön. Från nordöstra udden har man en vacker utsikt över norra skärgårdsområdet.
Trilleholme är en låg klippö med tallskog. I söder finns ett förfallet hus,
vilket inte fyller någon funktion. På holmens kala klippor växer det rikligt
med hällebräken (Woodsia ilvensis).
Eke skärgård
Denna del av skärgården omfattar de öar som nu ingår i fågelskyddsområdet. De inre öarna, vilka är tätt bevuxna med lavbemängda tallar, är mycket
27
väl lämpade som biotoper för småfåglar och hackspettar. Naturskyddsföreningen har här satt upp ett flertal fågelholkar. De yttre öarna. Björköarna,
är kargare och har mer karaktär av ytterskärgård. Här finns det biotoper
lämpade för såväl småfåglar och hackspettar (St. Björkön) som andfåglar.
Ett karakteristiskt drag för öarna ingående i fågelskyddsområdet är att de
är mindre nedskräpade än övriga öar i unders ökningsområdet.
Flatö är en relativt låg flack långsträckt klippö. Tvärs över ön löper en förkastning. Hällmark dominerar och den är till största delen tallbevuxen.
Längs öns kanter är dock rätt stora områden kala. Särskilt kan nämnas ett
område i söder som är täckt av ljung. På den öppna hällmarken kan man
finna rika bestånd med hällebräken (Woodsia ilvensis). I öns vegetation
ingår även fuktiga partier bevuxna med viden (Salix cinerea, Salix aurita,
Salix repens).
Klövens vegetation domineras av hällmarker, bevuxna med tall och med
undervegetation av renlavar. I några större svackor har utbildats några smärre mosspartier med bl.a. skvattram (Ledum palustre), tranbär (Oxycoccus
quadripetalus) och kråkbär (Empetrum nigrum). På ön finns inslag av rikare flora med bl.a. olvon (Viburnum opulus) och stenbär (Rubus saxatilis).
Billingsön utgör den största och mest omväxlande ön i den inre skärgården.
Hällmarkerna omväxlar med myrpartier i sänkorna och kärrpartier i de torrlagda grunda vikarna i norr och söder. I NO finns en hög klippkupol, varifrån man har en mycket vacker utsikt över skärgården. Nedanför kupolen
växer ett bestånd av stora vackra enbuskar. Biotopen är den rätta för småfåglar och hackspettar. I norr finns ett rikt bestånd av ekbräken (Dryopteris
linneana) under ett videbuskage. På ön finns också arterna olvon och kungsljus (Verbascum thapsus).
Tvärvarpsholmen är en vassomgärdad klippö i västra kanten av fågelskyddsområdet. I SO finns en gammal rostig grill anordning, vilken bör försvinna.
Ön hyser ett vackert enbuskebestånd på ett gräsbevuxet område.
Ryssön är en starkt kuperad klippö huvudsakligen med hällmarksvegetation.
I norr finns fina hällar möjliga för bad. På östra sidan har ett hus uppförts
och dessutom ett par brygganordningar. Huset smälter inte särskilt väl in i
omgivningen utan bör försvinna. Uppe från toppen av ön har man en fin utsikt. Här finns också ett större stenröse. Bakom huset på östra sidan ligger
en tilltalande enbuskebacke med. täta stora enar. Inne mellan enarna finns
flera öppna gräsplaner. I hällkar på ön förekommer brunag (Rhyncospora
fusca).
Björkholmarna är en grupp delvis tallbevuxna öar norr om Björköarna. Förutom tall växer ofta björk och en insprängda eller i slutna små grupper.
Intressanta hällkar med bl.a. brunag (Rhyncospora fusca) och vattenbläddra
(Utricularia vulgaris) finns på den mellersta holmen. På den västra holmen,
som är kal, växer ljungögontrösten (Euphrasia micrantha) i klippsprickor.
28
NV om Björkholmarna ligger kalskäret Svarten, där tydliga isräfflor och
skärbrott kan beskådas.
På L. Björkön är inslaget av björk i hällmarkstallskogen påfallande. På
västra sidan finns ett öppet område med ljung och enbuskar.
Det grunda sundet mellan Björköarna utgör en relativt skyddad miljö. Här
växer hårslinga (Myriophyllum alterniflorum), ålnate (Potamogeton perfoliatus), gräsnate (Potamogeton gramineus), vattenpilört (Polygonum amphibium) m.fl.
Större och intressantare är St. Björkön. Terrängen är kuperad och flera djupt
inskurna vikar med kärrmark finns runt ön. Största delen är täckt av hällmarkstallskog med en rik inblandning av björk. De två stora sankmarkerna
på ön härrör från grunda torrlagda vikar. I den största mitt på dominerar
vass och i bottenskiktet vitmossor (Sphagna). I den lite östligare belägna
sankmarken förekommer även brunag (Rhyncospora fusca), småsileshår
(Drosera intermedia), rundsileshår (Drosera rotundifolia), dybläddra (Utricularia intermedia) och spikblad (Hydrocotyle vulgaris).
På östra sidan finns ett öppet omr.de med ljung och en buskar.
Intressant är också den insjö som finns i SV. Den är av delad i två nivåer,
där den yttre ligger lägre och närmare Vänerns yta. Här växer: hårslinga
(Myriophyllum alterniflorum), gäddnate (Potamogeton natans), gul näckros Nuphar luteum), vass (Phragmites communis), trådstarr Carex lasiocarpa), vassstarr (Carex acuta), brunag Rhyncospora fusca), blåtåtel (Molinia
caerulea) och vitmossor (Sphagna).
Sankmarkerna och insjön är ypperliga biotoper för and fåglar likväl som
skogspartierna är väl lämpade för små fåglar och hackspettar.
Norra skärgårdsområdet väster om Eke skärgård
Stora Hattefuran utgör den yttersta utposten i NV. Det är en låg klippholme
bevuxen med tät skog främst av tall och björk. Ön är frekvent besökt av fritidsfolk, vilket tydligt framgår av nedskräpningen och det kraftiga mark slitage som holmen utsatts för. I norr finns några mindre ömtåliga gräshedspartier, vilka kan tänkas användas för camping. Dessutom finns här fina badhällar. Vid klart väder har man fin utsikt mot Värmland.
På ön finns flera hällkar bl.a. med brunag och säv (Scirpus lacustris). På ett
strandparti växer det mindre allmänna storsileshåret (Drosera anglica).
Kattholmen och utgör två mindre tallbevuxna holmar. Förutom tall finns
björk. I björkarna på Kattholmen växer den parasitiska svampen Taphrina
betulina, vilken orsakar häxkvastar.
I hällkar på öarna finns ofta inslag av jättegröe (Glyceria maxima).
29
På Vidön växer ett tätt snår av asp och vide. Under detta växer liljekonvalj
i massförekomst.
Knipan är en relativt låg holme med hällmarkstallskog. Några få granar kan
också hittas.
På stranden fanns några få exemplar av den norska finger örten (Potentilla
norvegica) och storsileshår (Drosera anglica).
SV om Knipan ligger en grupp småholmar som vid lågvatten bildar en sammanhängande holme. Förutom tall växer även några vindpinade risiga granar här. På västra delen växer ett buskage av al, en, björk och brakved. I
strand kanten kan man hitta dvärglin (Radiola linoides), jättegröe (Glyceria maxima) och fet-tistel (Sonchus arvensis).
Klintholmens inre domineras av björkskog med undervegetation av lingon
och den liknar något den maritima björkskogen som förekommer vid Östersjön. På hällmarken längs öns periferi växer den sedvanliga tallskogen. I
sänkor på ön har mosspartier utbildats med bl.a. arter som skvattram (Ledum palustre) och tuvull (Eriophorum vaginatum). I norr finns ett stort hällkar med intressant flora. Här växer säv (Scirpus lacustris) och två sileshårsarter (Drosera anglica och Drosera intermedia). Säven förekommer endast
i liknande skyddade miljöer i den yttersta skärgården. I söder finns ett annat
hällkar, i vilket gul näckros (Nuphar luteum) hittas.
På öns kala hällar, särskilt på den mer exponerade västsidan, har vackra
lavkuddar utbildats.
Norr om holmen ligger ett stort icke glacialslipat block som inte passar riktigt in i omgivningen.
Vid lågvatten finns landförbindelse med den söder om liggande Säteriholmen; i den vik som då bildas mellan holmarna växer rikligt med smalkaveldun (Typha angustifolia).
Söder om Säteriholmen ligger en småkuperad hällmarksö med tallskog och
i söder ett bestånd av små aspar. Runt holmen, som ligger alldeles norr om
inre farleden, har block med ankringsringar utplacerats. Ön är liksom de flesta öar nära farleden frekvent besökt av friluftsfolk, vilket tydligt kan spåras
i det skräp som lämnats och det markslitage som blivit.
Norholmarna utgöres av några rätt flacka klippholmar. I sundet mellan holmarna växer ruggar av säv och vass. Här finns också en del flytbladsväxter,
såsom gul näckros och gäddnate. Området med omväxlande täta ruggar och
fria vattenytor är mycket lämpligt för andfåglar. Holmarna har omväxlande
vegetation. Största delen täcks av häll markstallskog, men i sänker finns relativt stora sumpiga områden med skog av asp, björk och videbuskar och
med en undervegetation dominerad av grenrör (Calamagrostis canescens).
Rena mosspartier med skvattram, odon och vitmossor finns på den södra
holmen.
30
På västra sidan av södra holmen finns vackra moss- och lavkuddar på de
kala strandnära klipporna. Tallarna innanför kalklipporna på västra sidan
är bemängda med skägglavar.
I SV finns ett vackert björkskogsparti med liljekonvalj och ett meterhögt
tätt bestånd av örnbräken (Pteridium aquilinum).
I NO finns en liten klippholme med en kraftig aspdunge och gräsundervegetation. På holmens västra sida ligger ett intressant flyttblock med stora
mörka kristaller i en ljusare mellanmassa.
Söder om Norholmarna ligger en grupp småöar, vilka gemensamt kallas
Enholmarna. Öarna är helt omgärdade av vass och utgör en mycket lämplig biotop för andfåglar. Vegetationen består av glesa bestånd av tallar,
aspar och enar.
Alen ligger alldeles norr om den inre farleden. På den södra udden står en
stenkummel. På holmen finns stigar mellan olika delar av ön och den är som
de flesta öar nära farleden starkt sliten och nedskräpad. Mitt på ön finns ett
hedparti med björk, lingon, kruståtel (Deschampsia flexuosa) och de båda
pyrola-arterna björkpyrola (Ramischia secunda) och klotpyrola (Pyrola minor). På södra delen finns partier med klipphedsvegetation med bl.a. hällebräken (Woodsia ilvensis), backtrav (Arabidopsis thaliana) och femfingerört (Potentilla argentea). Ön är nästan helt omgiven av vass, men möjlighet
till landstigning och bad finns på östra sidan.
Öster om Ällerholmen ligger en hög brant klippholme som är förbunden
med fastland, d.v.s. Ällerholmen, med en träbro. Ön kallas Pirum och här
fanns en krog på fraktskatornas tid. I NV ligger ett gammalt vrak. Sundet
mellan Pirum och Ällerholmen är igenvuxet med vass, men här finns också vattenmärke (Sium latifolium). På holmen finns ett antal fritidshus. Holmen är relativt kuperad och högsta punkten i NV är 53 m.ö.h. Här störtar
berget brant ned i sjön liksom även i norr och nordost. Snett över ön i väster sträcker sig ett slättområde som tidigare varit kulturmark. Området är
tyvärr till största delen igenvuxet med sly av björk och asp. På östra sidan
finns partier med klipphedsvegetation med brudbröd (Filipendula vulgaris)
och gulmåra (Galium verum). I norr finns en uthuggning, som gjorts för att
skapa fri sikt mot farleden, som är helt igenvuxen med ljung. På södra udden är hällmarken bevuxen med vackra enar. Hällmarkskog med tall dominerar annars på ön. På holmen finns ett inte obetydligt inslag av ek, inte bara (Quercus robur) utan även (Quercus petrea). Mitt på holmen ligger ett
gammalt röse.
Ällerholmen har vid normalt lågvatten förbindelse med fastland. Det är en
stor ö med övervägande hällmarksvegetation. Holmen med sin omväxlande natur är tillsammans med innanförliggande fastland och HSB:s fritidsområde lämpligt för en vandringsled.
31
Största delen täcks naturligtvis av hällmarksvegetation, men här finns inslag av småekar och oxelbuskar. På östra sidan finns ett relativt stort område med tyvärr snabbt igenväxande kulturmark och rik ängsflora. I sydöstra
delen av detta område växer några större, mycket gamla ekar, och i kanten
på ängsmarken växer trädarter som körsbär och vildapel. Norr om ängsmarken finns en till talande enbuskebacke. Några stigar finns på ön. På öns norra del ligger ett par fritidshus och mitt uppe på ön ligger ett par plundrade
stenrösen. Söder om holmen ligger en vid lågvatten torrlagd vik med kärrvegetation, vilkens sammansättning kan vara värd att nämna: Här växer på
öppen gyttja: nålsäv (Scirpus acicularis), löktåg (Juncus bulbosus), pilblad
(Sagittaria sagittifolia), dyveronika (Veronica scutellata), strandranunkel
(Ranunculus reptans) och gulkavle (Alopecurus aequalis). Här finns också stora bestånd av svärdslilja (Iris pseudacorus) och vackra tuvor av
vass-starr (Carex acuta).
Väster om Skogsudden finns några småöar som genom broar står i förbindelse med land och Björkholmen. På den yttersta finns en anlagd badplats
med badbryggor och sandstrand. En toalett har också byggts där. Området
hör till HSB:s fritidsområde.
Björkholmen är en av de största holmarna i skärgården. Terrängen är småkuperad och en rad olika vegetationstyper förekommer. Väl upptrampade
stigar finns på ön. I NV står en fyr som enda byggnad på ön. Största delen
täcks givetvis av hällmarkstallskog, i vars undervegetation små ekar och
oxelbuskar förekommer, men inne på ön före kommer också stora partier
med barrblandskog och lingon ris i undervegetationen. Många typer av fuktigare vegetation är vanliga. I nordligaste delen finns ett fattigkärr och söder om detta en igenvuxen insjö omgiven av pors (Myrica gale). Ute på
den tidigare sjöytan växer nu sjöfräken (Equisetum fluviatile), gul näckros
(Nuphar luteum) och flaskstarr (Carex rostrata), kvar sedan sjöstadiet, medan växter som vitmossor (Sphagna), ängsull (Eriophorum angustifolium),
tranbär (Oxycoccus quadripetalus) och sileshåren (Drosera intermedia,
Drosera rotundifolia) är mer typiska för det nuvarande kärrstadiet. I söder
ligger två tallmossar på ömse sidor om stigen, där man finner hjortron (Rubus chamaemorus) och skvattram (Ledum palustre). Här har några fågelholkar satts upp.
Väster om Björkholmen ligger Bockholmen, vilken även den, trots att den
är mycket mindre, hyser en variabel vegetation. På ön finns några fritidsbyggnader. Nedanför dessa i väster ligger en mindre insjö, omgiven av en
ljunghed. I insjön växer vass och gula näckrosor. I ett litet hällkar väster
om insjön finns rikligt med brunag.
Söder om Bockholmen i Arneviken ligger två långsträckta låga holmar,
vilka vid lågvatten står i förbindelse med varandra.
Aspholmen och Mellumholmen
Förutom hällmarkstallskog återfinns här partier med barrblandskog. Utom
barr kan man finna björk, asp och en del ek här. På Mellumholmen växer
några stora ekar vid en med tall planterad ängsmark.
32
Öster om Aspholmen har man grävt en kanal in till Tjärsjön, där småbåtar
från Skavens fritidsområde ligger. Den nästan helt igenvuxna sjön har kring
den öppna vattenytan breda gungflyn. På västra och södra delen omges sjön
av starrmader med bl.a. trådstarr (Carex lasiocarpa), sjöfräken (Equisetum
fluviatile), vattenklöver (Menyanthes trifoliata), videört (Lysimachia vulgaris) och kärrsilja (Peucedanum palustre). I bottenskiktet finns flera rikkärrsindikatorer, exempelvis (Scorpidium scorpioides). I rikkärret finns ett stort
bestånd av ängsnycklar (Dactylorchis incarnata).
På Stenholmen finns mitt på ön ett stort stenröse. Det är som de flesta andra igenomrivet.
Öster om Stenholmen ligger en intressant namnlös holme. På södra delen
finns i ett stort hällkar vegetation av vass, trådstarr (Carex lasiocarpa) och
gul näckros. Här finns också små grunda hällkar med rikligt av brunag.
Skogen består förutom av tall även av stora björkar, asp, rönn och en. I bottenskiktet finns stora vackra kuddar av falsk vitmossa (Leucobryum glaucum). I NO kan man finna två av sileshårarterna, den vanligaste (Drosera
intermedia) och den sällsyntare (Drosera anglica). På västra sidan alldeles
i vattenlinjen finns två jättegrytor. Den ena är öppen utåt vattnet, medan
den andra är helt sluten. Båda har en diameter på ca en halv meter och
med löparsten i botten.
På västra sidan av ön hittades ett sandstensblock med böljeslagsmärken
(ripple marks).
Längst ut i väster ligger två grupper med kala skär, dels Lilla Gåsen, dels
Stora Gåsen.
Lilla Gåsen är så litet och lågt att det ständigt utsätts för vattenstänk. Här
hittades ingen vegetation alls. Vackra isräfflor och skärbrott finns här.
På Stora Gåsen är förhållandet lite annorlunda. Dels är dessa öar ytmässigt
större och dels är de högre, varför miljön inte är så extrem här. Det finns
dock inga träd eller större buskar. Geologiskt intressanta är skären p.g.a.
de smala diabasgångar som övertvärar ön i ungefärlig öst västlig riktning.
På öarna häckar flera måsfågelarter. Att fåglarna håller till här spåras tydligt i floran med arter som styvmorsviol (Viola tricolor), svinmålla (Chenopodium album) och sprängört (Cicuta virosa). Till de fågelpåverkade arterna får väl även bredkaveldun, vilken växer i ett litet hällkar på den östra ön,
räknas. Högst uppe på den västra ön finns ett hällkar, som helt domineras
av kråkklöver (Comarum palustre). Lavfloran på skären är typisk för de
fågelpåverkade klippornäs med arter som brosklav (Ramalina polymorpha)
och tuschlav (Umbilicaria pustulata).
Förvånansvärt är att det finns huggorm härute. Det var den svarta varianten.
Det norra skärgårdsområdet avslutas i väster av Naven. Den har både karaktären av ytterskärgård med kala klippor och fågeltoppar och mera innerskärgård med täta skogspartier. Ön är starkt exponerad både från väster och norr.
33
Fyrhuset på nordudden utgör ett karaktäristiskt inslag i landskapsbilden och
kan ses på mycket långt håll. Flera gamla vrak ligger längs öns östsida. I
östra viken har en s.k. sopmaja blivit uppsatt, vilken innehåller toaletter
och soptunnor.
Söder om Naven ligger ett par fågelpåverkade klippholmar. På den sydligaste finns en liten damm, i vilken vattnet är alldeles grönt av alger. Här
växer också gul näckros, bredkaveldun och sprängört (Cicuta virosa).
På den lite nordligare liggande ön går en telegrafledning över till Naven
från fastland.
Fastlandsuddarna innanför norra skärgården
De nordliga uddarna på Kållandsö utgör en naturlig fortsättning på den norra skärgården. Uddarna och vikarna har samma orientering i NNO-SSV
som öarna i skärgården i övrigt. Vegetationen är likartad den på öarna,
med övervägande hällmarkstallskog.
Roparudden tillsammans med Lövhörnsudden ger en naturlig inramning åt
Läckö slott. Tyvärr har stora kalavverkningar gjorts tidigare inne på udden,
som nu växer igen med tall och björk. Impedimentmark, d.v.s. hällmarkstallskogen, längs stranden har dock lämnats som en skyddande ridå. Detta gör
att ingreppet i landskapsbilden inte blir så starkt. Den östexponerade klippstranden har en rik flora med bl.a. trollsmultron (Potentilla rupestris), brudbröd (Filipendula vulgaris) och blodnäva (Geranium sanguineum). På västra sidan och inne i viken växer vassen tät.
Till udden leder en avspärrad väg och på västra sidan ligger ett båthus med
brygga tillhörande Domänverket. Runt udden från campingplatsen vid Läckö går en markerad vandringsled motionsslinga.
Väster om Lindön ligger Fästningsudden, en hög barrskogsklädd bergrygg.
På udden har tillkommit en hel del ny fritidsbebyggelse och flera vägar är
dragna. I NO ligger en äldre träskuta, vilken smälter bra in i miljön. Stora
vassområden omger udden. I söder finns områden med morän och rikare
varierad vegetation, bl.a. ett område med örtrik granskog. Här hittar man
under träden blåsippa (Anemone hepatica), ekbräken (Dryopteris linneana),
harsyra (Oxalis acetosella) och bergsslok (Melica nutans). Nedanför en del
bergssluttningar förekommer ibland en artrik flora med bl.a. körsbär, vårbrodd (Anthoxanthum odoratum), bergsslok (Melica nutans), lundgröe (Poa
nemoralis), vitsippa (Anemone nemorosa), skogs- och ängskovall (Melampyrum silvaticum, Melampyrum pratense) och skogsviol (Viola riviniana).
Längs västra kanten växer en ridå av lövträd mest bestående av al, björk
och asp. På strandhällar i SO kan man hitta luddlostan (Bromus hordeaceus).
Den största udden på norra Kållandsö är Medstaudde, vilken i in tur i norr
är uppdelad i flera småuddar. Dessa är från väster räknat Grimsgavel, Ankarviksudden, Djupviks udden och Svensudden. Småuddarna är bevuxna
med tallskog av hällmarkstyp. De två västligaste uddarna består av höga
34
bergsryggar, vilka brant störtar ned i vattnet. Från norr kan man se de lutande skiktpackarna i gnejsen. På toppen av Grimsgavel ligger ett gammalt
stenröse. På dess västsida kan man i vassen se en tydlig gräns mellan två
olika kloner, dels en normal ljusare typ, dels en mörkare anthocyanfärgad
typ. SO om udden finns en gammal invallningsanordning samt en rostig
pumpanordning, som förr an vändes för att pumpa ut vatten från Stohagenområdet.
Ankarviksudden är ännu mer extremt utformad än Grimsgavel. Här har
t.o.m. under ett ca 10-meters stup i norr bildats en liten överhängsgrotta.
På Djupviksudden växer mest barrblandskog. Norr om denna udde ligger
de stora stenkistor, som förr användes för att få igenom stora båtar. I SO
finns en fin enbuskebacke med bl.a. vit fetknopp (Sedum album) och
brudbröd (Filipendula vulgaris).
På norra Svensudden har segelsällskapet en större brygga. Här har även
uppställts en s.k. sopmaja, så möjligheterna till camping är stora. Längre
söderut på udden finns ett stort kraftigt bestånd av svart-oxbär (Cotoneaster niger).
SV om Svensudden, innanför Gunborgeviken, finns en vacker strandäng.
Här växer kärrsältingen (Triglochin palustre) som enda växtplats inom
undersökningsområdet. Andra typiska strandängsarter är: groblad (Plantago major), gåsört (Potentilla anserina), kärrsilja (Peudedanum palustre),
rödven (Agrostis tenuis) m.fl. Nya kalhyggen har nyligen tillkommit på
Medstaudde tyvärr.
En botaniskt mycket intressant udde är Rödbena i NO-hörnet av Hörviken.
Den består av en hög bergrygg, vilken upptill är täckt av tallskog med ett
rikt inslag av enbuskar. På toppen finns ett fiskgjusebo i en talltopp. Fågelholkar finns uppsatta. Mittför Kälingsholmen finns på östra sidan en brant
östligt exponerad bergvägg med ängsartad klipphedsvegetation. Ungefär
mittför denna vägg på västra sidan finns en liknande fast västligt exponerad bergvägg med samma vegetationstyp. Här kan intressanta vetenskapliga studier göras för att jämföra dessa två växtsamhällens ekologi. Dessa
växtsamhällen är de artrikaste som hittats i hela undersökningsområdet.
Här växer darrgräs (Briza media), vårbrodd (Anthoxanthum odoratum)
brudbröd (Filipendula vulgaris), gulmåra (Galium verum, trollsmultron
(Potentilla rupestris), svartkämpar (Plantago lanceolata) m.fl.
På norra delen av Blånäs ligger ett stort fritidshus. Strax söder om detta har
en tennisplan uppförts. På udden finas en grusväg och flera stigar. Längs
östra sidan finns flera låga flacka hällar med klipphedsvegetation. I NO
växer smalkaveldunet (Typha angustifolia).
Transnäs består av en smal skogtäckt klipprygg. På södra delen har nyligen
avverkningar utförts. Väster om Trille-varvet finns ett sankmarksområde
med tät al och björkskog. I norr finns ett stort område med enbuskar. Här
35
växer också en stor oxel och några ekar (Quercus petrea). I NO finns en
geologiskt intressant glacialskulpterad häll. Hällen är av en mörk bergart
(ev. grönsten) och uppvisar ett sprickmönster som när lera torkar.
Tvärs över basen på Skosudden är en kraftledning dragen. Här finns en
tallmosse med skvattram (Ledum palustre).
På nordligaste udden finns en öppen ängsmark med enbuskar. Här växer
bl.a. luddhavre (Arrhenatherum pubescens) ängsgröe (Poa pratensis), harklöver (Trifolium arvense) och kungsljus (Verbascum thapsus).
Västligast av uddarna ligger Skavudden. I detta område är rätt många fritidshus uppförda. På den nordligaste delen, som är vetenskapligt intressantast, finns dock bara två hus. Den västra, relativt kraftigt exponerade, sidan
hyser en intressant lavvegetation.
NO om Navensberg har en gata huggits upp för att få utsikt mot sjön. Här
växer en tall med s.k. tofskrona.
Mitt på udden ligger en igenväxande ängsmark. I dess västra kant har material tagits för vägbyggen så här finns fina möjligheter att studera moränen.
Västra skärgården från Haven till Klitt
Den västra skärgården är smalare än den norra. Holmarna och skären är allmänt lägre och flackare. Kuststräckan är ca 7 km lång.
SV om Naven ligger en grupp holmar som gemensamt kallas Stattalarna.
Utmärkande för dessa är att de är låga, flacka och till största delen kala skär.
Mindre talldungar finns på några, och förutom tall finns då björk, al, rönn
och vide. Träden och buskarna som växer så exponerat som här får ofta en
sådan form att man av denna kan utläsa den förhärskande vindriktningen.
På flera av holmarna finns intressanta hällkarsbildningar.
På Lillnaven finns ett fritidshus med ditdragna kraft- och telefonledningar.
Holmen är barrskogstäckt och inslag av ek finns (Quercus petrea, Quercus
robur). På södra delen finns några vackra martallar.
På den långsträckta smala ön söder om Lillnaven finns ett fritidshus.
Gruppen av småöar söder om Lillnaven ligger nästan helt omgärdad av
vass. På några finns hällkar med bl.a. brunag och vitag (Rhyncospora fusca och Rhyncospora alba) och på samtliga finns mindre talldungar.
Stensundsholmarna består av några småkuperade tallskogstäckta holmar
med rikt ekinslag. På den nordöstra holmens nordudde ligger ett fiskeskjul
och norr härom går en liten farled in till viken innanför. Nordudden består
36
delvis av en starkt vittrad grönsten. Här har en rik klipphedsvegetation utvecklat sig med bl.a. gulsporre (Linaria vulgaris), backtrav (Arabidopsis
thaliana) och fingerborgsblomma (Digitalis purpurea).
Innanför Skinnareklon ligger en stor grund helt vasstäckt vik. En smal kanal söder om holmen hålls öppen i vassen. Kanalen leder in till några tallskogstäckta holmar, i vilka inslaget av lövträd, bl.a. ek, björk och asp, är
stort. Till Vadholmen har en väg dragits via en vägbank, som lagts ifrån
land och tvärs över viken. Från holmen söder om Vadholmen finns en smal
spång till land men en vägbank håller även här på att byggas. På utsidan av
denna holme ligger en fast förankrad husbåt.
Skinnareklon är en långsträckt småkuperad holme med rikt lövinslag i tallskogen. Där finns gott om mindre myrpartier i sänkorna.
Utanför ligger ett stort vassområde runt Mörtevass-öarna. Vassen är inte
speciellt tät utan här och var finns helt öppna vattenytor, s.k. laguner. Denna kombination av vassridåer och laguner gör området mycket lämpligt
för andfåglar och är en lämplig plats för fiskgjusar att skaffa föda på.
På den mellersta ön finns i söder ett stort lövsnår, bestående av brakved
(Rhamnus frangula), al, vide, rönn och enbuskar.
På Andersholmen utanför Mörtevass finns ett under sommaren använt fiskgjusebo. På ön finns omväxlande skogspartier med tall och björk. I söder
finns en tät aspdunge.
Brändaholme är en större låg och flack barrskogstäckt holme. På holmen
finns fina lingonmarker. På södra delen ligger ett stort hällkar med vass
och gula näckrosor och med en bård av pors runt om. I västra hörnet finns
ett mossparti med bl.a. odon och hjortron. Ute vid klippstranden här växer
några kraftigt mariga tallar. I östra kanten står en stor kraftig gran med yviga nedhängande grenar, vilka bildar en "grotta". Söder om denna gran står
ett bestånd av smala glesa granar, vilka starkt kontrasterar mot den stora
ensamt stående granen. Längs norra stranden och i den stora viken i SO
finns det platser lämpade för bad. Några upptrampade stigar finns också
på ön.
Krösholmarna består av två vid lågvatten sammanbundna klippholmar.
Holmarna är långsträckta men har något olika orientering så att de tillsammans bildar ett V. Mellan skänklarna på V:et ligger ytterligare en liten holme, på vilken granspiran (Pedicularis silvatica) hittades, dess inom undersökningsområdet enda funna växtplats. Krösholmarna benämnes för enkelhetens skull Västra resp. Östra Krösholmen.
Norra delen av V. Krösholmen består av kalmark och vegetationen är lik
den på kalskären. Här växer det mindre allmänna storsileshåret (Drosera
anglica). Berggrunden upp visar längs hela västra sidan en hel rad intressanta veckningsformer. På den norra delen finns en hel del vackra isräfflor
37
och skärbrott. På södra delen ligger ett stort grovkristallint flyttblock med
för den lokala berggrunden främmande sammansättning. Värda att nämnas är också de martallar som växer på västsidan.
På Ö. Krösholmen omväxlar talldungar med mellanliggande kalmarksområden. På den mellersta delen av ön finns tre stora hällkar, där bl.a. brunag
och vitag (Rhyncospora fusca, Rhyncospora alba) växer. Stigar går över
den östra ön från norr till söder. I norr finns flera hällar lämpade för badning. I den östvända viken har metallbultar slagits fast. På den nordvästra
sidan finns ett område med stora block, vilka härrör från platsen.
Långön utgör en låg långsträckt holme med talldungar avbrutna av mellanliggande kala områden. I ett sådant mellanliggande parti hittades i söder
ett två meter högt skott av ask (Fraxinus excelsior), en art som är mycket
sällsynt i skärgården. På västra sidan vid ett vitmålat sjömärke växer i en
grund klippskreva ett tätt bestånd av sandlök (Allium vineale), en också
mycket sällsynt art.
På fastland innanför Långön ligger Långönäs med ett ute på näset mot väster vättande brant lodrätt stup. NO om näset ligger en mindre tallmosse
med skvattram (Ledum palustre), odon (Vaccinium uliginosum), kråkbär
(Empetrum nigrum), tranbär (Oxycoccus quadripetalus), tuvull (Eriophorum vaginatum) och vitmossor (Sphagna).
I nära anknytning till Långön ligger i söder Grytöarna, som för enkelhetens
skull benämnes Västra respektive Östra Grytön. Dessa utgör ett par relativt
låga flacka tallskogstäckta holmar. På den större östra ön finns en hel del
lövinblandning av bl.a. björk, al och asp. På öns västra sida har flera tallar
vindfällts.
Flera hällkar finns på öarna, varvid ett större på den västra ön med bl.a. säv
och dybläddra (Utricularia intermedia) är värt att nämnas.
Lämpliga badhällar kan man hitta på båda öarna och flera upptrampade stigar finns.
Utanför den västra ön ligger ett intressant kalskär. På dess norra del ligger
flera stora block, som härrör från platsen. Blocken ligger på kant så att det
bildas små grottor under dem. Dessutom växer högst upp på skäret i fuktiga smala klippspringor den i området sällsynta tätörten (Pinguicula vulgaris). Denna växer tillsammans med andra fuktälskande växter som hirs-starr
(Carex panicea), blåtåtel (Molinia caerulea) och ryltåg (Juncus articulatus).
Ännu längre västerut ligger Trädgårdsholmen, en liten brant holme med
frodig vegetation och ett gammalt nedrasat fiskgjusebo.
En för området ovanligt hög och brant holme utgör Höge holme söder om
Grytöarna. Högst uppe på ön finns resterna av en husgrund och en massa
skräp. En del fågelholkar finns uppsatta. Terrängen är starkt kuperad och
38
svårframkomlig. Den södra branten består av stora block och nedanför denna växer ett tätt lövparti av asp och björk och med en tät matta av liljekonvalj under. Utanför på stranden växer här som enda hittade växtplats hampflockel (Eupatorium cannabinum).
SV om Höge holme ligger en mindre holme med några talldungar. Denna
holmes södra strand utgörs av en mycket vacker klapperstrand. Uppe på
holmen står ett fiskeskjul.
Stora Björnholmen är den största och mest varierande holmen i den västra
skärgården. Här förekommer bland skogstyperna hällmarkstallskog omväxlande med barrblandskog i sedimentfyllda sänkor och med ett rikt inslag
av björk. Här och var i skogen hittar man i fuktiga små sänkor utbildade
mossmarker vilka dock alla saknar skvattram (Ledum palustre). I norr avdelar en smal al- och björkbevuxen sänka ön i två delar.
I sydöstra hörnet av den norra delen finns ett parti med ängsartad vegetation. Här växer stora vackra enbuskar och brakvedsbuskar (Rhamnus frangula) och med en undervegetation av bl.a. stor blåklocka (Campanula persicifolia), fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum), smultron (Fragaria vesca) och stenbär (Rubus saxatilis).
Öns stora skogsområden utgör en mycket lämplig biotop för småfåglar
och hackspettar.
Öster om Stora Björnholmen ligger en mindre holme med branta klippstränder. På dennas södra hälft växer en vacker ekdunge, bestående av några
gamla och knotiga ekar (Quercus petrea). Marken under ekarna är täckt av
liljekonvaljer. Intressantast med ekdungen är att ekarna i den troligen härrör
från den största individen av ekarna som skjutit rotskott, vilka sedan vuxit
ut till stora ekar runt om den ursprungliga.
Lilla Björnholmen söder om den stora är vid högvatten upp delad i en västlig och en östlig del. Vegetationen är lik den på Stora Björnholmen, men
mossmarker saknas nästan fullständigt. Liksom på den stora holmen är inslaget av björk stort. I sydväst på den östra delen finns ett gräsdominerat
kalt område med ljung och i nordost på den västra delen finns ett bestånd
av stora aspar lämpligt för hackspettar. Holmen söder om Lilla Björnholmen har på västsidan en klapperstrand med block och stenar av. för området främmande bergarter, exempelvis sandsten och granit. Ut till södra spetsen av Breviksholmen går en grusväg och där vägen slutar ligger ett fritidshus.
Smedjeholmen innanför Björnholmarna har också en relativt varierande
natur med en och annan ek (Quercus petrea) insprängd bland barrträden.
Ett björkbevuxet mossparti ligger innanför den norra viken. På öns sydligaste del står en stor vacker trestammig gran. I öns nordöstra hörn går en
brant sluttning i ungefärlig syd-nordlig riktning. I och nedanför sluttningen växer stora enbuskar i en ängsartad undervegetation med bl.a. vitsip-
39
pa (Anemone nemorosa), smultron (Fragaria vesca), vitmåra (Galium boreale), skogsklöver (Trifolium medium) och lundgröe (Poa nemoralis).
Söder om Smedjeholmen ligger en relativt hög kuperad holme, kallad Sundvassholmen. Även på denna ö är inslaget av ek (Quercus petrea och Quercus robur) stort. Bl.a. på sydsidan står ett vackert stort exemplar med massor av stora grenar.
Innanför de två sist nämnda holmarna ligger ett fastlandsparti, som tidigare varit en holme. På dess norra del ligger grunden av ett gammalt hus, som
gett området namnet Lusthusholmen. Området utgör nu ett igenväxande
kalhygge, där björksly gör det svårt att ta sig fram.
Söder om Lusthusholmen ligger ett liknande område, kallat Valhallsholmen
efter ett på platsen beläget torp. På västra sidan finns en liten mosse med
enda funna växtplatsen för rosling (Andromeda polifolia). Här växer även
skvattram (Ledum palustre), klockljung (Erica tetralix), tranbär (Oxycoccus quadripetalus), vattenklöver (Menyanthes trifoliata), brunag och vitag
(Rhyncospora fusca, Rhyncospora alba).
Öster om Valhallsholmen finns ett par helt igenvuxna vikar av vilka Vägsjömyren är störst och intressantast. Detta komplex av sankmarker består
närmast fastmarken av stora slåttermader med dominerande trådstarr (Carex lasiocarpa) och rikligt förekommande rörflen (Phalaris arundinacea)
och kärrsilja (Peucedanum palustre). Utanför madområdena tar blötare
kärrsamhällen vid. I vattendraget som flyter genom området växer sjöranunkel (Ranunculus lingua), vattenbläddra (Utricularia vulgaris), vattenblink (Hottonia vulgaris), dyblad (Hydrocharis morsus-ranae) och näckmossa (Fontinalis antipyretica).
I den nordliga arm som sträcker sig upp mot Lusthusholmen skall enda
växtplatsen för myggblomstret (Hammarbya paludosa) finnas.
Enholmen och skären runt omkring med sina vassar utgör utmärkta biotoper för andfåglar och fiskgjusar. Några av skären är kala, men å de flesta
finns en eller annan talldunge.
Furuholmen är en låg tallskogstäckt holme söder om Björnholmarna. Vid
lågt vatten står den i kontakt med den söder om liggande lilla holmen.
Landförbindelsen består av flacka hällar, i vars fördjupningar hällkar bildas.
I ett av dessa växer brunag (Rhyncospora fusca). Mitt på Furuholmen växer
en stor ek (Quercus petrea). Det finns även inslag av andra lövträd, såsom
asp och björk.
I norr finns lämpliga badhällar. På östra sidan ligger golvytan till ett ihopplockbart "hus" på en markröjd yta.
Jönseholme är en hög klippö med branta klippstränder. Terrängen är sönderskuren och rik på större och mindre sprickor. Många av sprickorna är
vattenfyllda och hyser hällkarsvegetation som bredkaveldun (Typha lati-
40
folia), notblomster (Lobelia dortmanna) och brunag (Rhyncospora fusca).
Denna senare art är mera sällan förekommande i det norra skärgårdsområdet, medan den längs västra kusten tycks vara ganska allmän.
På östra stranden hittades ett stort block av konglomerat.
Innanför Jönseholme ligger Mörtesundsholmen, en relativt låg och flack
holme med ett större skogsparti. Västra sidan uppvisar en brant djup kust
och innanför denna förekommer myrpartier i en småkuperad terräng. I norr
ligger ett stort kantigt block, vilket flyttats endast ca 10 m och där man kan
se precis var det kommit ifrån. En del stigar finns upp trampade på ön.
Svälholmen står i landförbindelse via en grusväg från Traneberg. Två fritidshus är lokaliserade till denna ö. Holmen är relativt kuperad. Stora kalavverkningar har utförts tidigare, vilka nu håller på att växa igen av björksly. Ek (Quercus petrea) förekommer på ön. Även på den höga kuperade
holmen söder om Svälholmen växer i en sänka några gamla ekar (Quercus petrea).
Stora och Lilla Slanthall utgör två låga flacka holmar med dominerande
hällmarkstallskog, uppblandad med glest stående ekar (Quercus petrea,
Quercus robur). Tallarna på den mer exponerade västra sidan har ofta ett
speciellt växtsätt så att understa grenlagret täcker marken.
Mosspartier med skvattram (Ledum palustre) förekommer på båda holmarna i fuktiga svackor. På Lilla Slanthall kan man hitta backvialen (Lathyrus
silvestris) klängande i annan vegetation och på klippor och block.
Badhällar, stigar och mindre gräsbevuxna områden lämpliga för camping
finns på båda holmarna.
Lillön är den sydligaste undersökta ön. Det är en låg liten holme mittemot
Klitts lodräta nordudde. I tallskogen på ön finns ek (Quercus petrea) inblandad. I söder ligger ett större öppet hällmarksområde med ljung- och enbuskevegetation. På holmens västsida har en s.k. sopmaja upp rättats.
På fastland längs västra sidan på Kållandsö har ett stort antal kalavverkningar utförts, vilka ger ett dystert intryck åt landskapsbilden. Dessa avverkningar gör det också olämpligt för en i området föreslagen vandringsled.
41
VÄXTGEOGEAFISKA DRAG
Områdets läge i centrala delarna av Sydsverige gör det till en träffpunkt för
många olika floristiska element. Läget vid en stor kall sjö, som tidigare stått
i kontakt med havet, har också gett sin karaktär åt floran. Limes norrlandicus, som i stort sammanfaller med ekens (Quercus robur) nordgräns, går
något norr om området. Denna utgör utbredningsgräns för många arter.
Den största floristiska gruppen utgörs av sådana arter som finns över hela
Skandinavien, exempelvis en (Juniperus communis), fårsvingel (Festuca
ovina) och gullris (Solidago virgaurea). Den östliga gruppen är representerad endast av skvattram (Ledum palustre) (fig. 1367). Den näst största gruppen utgörs av sydliga växter, exempelvis blodnäva (Geranium sanguineum
fig. 1188), lundslok (Melica uniflora), hampflockel (Eupatorium cannabinum), sandlök (Allium vineale) och getapel (Rhamnus catharctica). Den
sydöstliga gruppen är endast representerad av en art, axveronikan (Veronica spicata) (fig. 1557). Ett flertal arter tillhör den västligt suboceaniska
gruppen, exempelvis: klockljung (Erica tetralix (fig. 1384), granspira (Pedicularis silvatica), spikblad (Hydrocotyle vulgaris) och dvärglin (Radiola
linoides). Den sydligt suboceaniska gruppen är representerad av vårtåtel
(Aira praecox (fig. 176) och bergek (Quercus petrea). Den sämst representerade gruppen är den nordliga, varav det endast finns lavar.
Kartor ur Hultés atlas
Ledum
1367
Veronica spicata
1557
Aira
176
Geranium sanguineum
Erica
1188
1384
42
OMRÅDETS FLORA
Kärlväxternas systematik och nomenklatur följer
Lid: Norsk og svensk flora (1963).
Vad beträffar grupperna mossor, svampar och lavar har dessa berörts i så
liten skala att de ej sammanfattas i någon artlista. För bestämning har:
Ursing: Svenska växter. Kryptogamer 1968) och Krok-Almquist: Svensk
flora II Kryptogamer (1969) använts.
Anledningen till att kryptogarnerna ägnats så liten uppmärksamhet är att
nästan alla bestämningar kräver mikroskopering och är tidsödande. Annars är lavfloran på klippor och skär av största intresse i området.
Frekvensuppgifter har getts i en fyrgradig skala:
Allmän:
Tämligen allmän:
Mindre allmän:
Sällsynt:
a
t.a.
m.a.
s
Efter frekvensuppgiften har nämnts i vilken biotop växterria oftast förekommer, och om arten är ovanlig har växtplatsen nämnts.
43
ARTER FÖR KÄRLVÄXTER
Kärlkryptogamer:
Pteridium aquilinum
Asplenium septentroale
Asplenium trichomanes
Asplenium septentrionale
x trichomanes
Athyrium filix-femina
Cystopteris fragilis
Woodsia ilvensis
Dryopteris phegopteris
Dryopteris linneana
Dryopteris filix-mas
Dryopteris dilatata
Dryopteris spinulosa
Polypodium vulgare
Equisetum arvense
Equisetum silvaticum
Equisetum fluviatile
Lycopodium selago
Lycopodium annotinum
Isoetes lacustris
Isoetes echinospora
Fanerogamer:
Pinus silvestris
Picea abies
Juniperus communis
Typha latifolia
Typha angustifolia
Sparganium minimum
Sparganium simplex
Sparganium ramosum
Lemna minor
Spirodela polyrrhiza
Potamogeton natans
Potamogeton gramineus
Potamogeton perfoliatus
Triglochin palustre
Alisma plantago-aquatica
Sagittaria sagittifolia
Hydrocharis morsus-ranae
Phragmites communis
Phalaris arundinacea
Anthoxanthum odoratum
Milium effusum
Phleum pretense
örnbräken
gaffelbräken
svartbräken
_
a.
a.
t.a.
s.
hyggen
klippspringor
-"bergsida St. Eken
majbräken
stenbräken
hällebräken
hultbräken
ekbräken
träjon
lundbräken
skogsbräken
stensöta
åkerfräken
skogsfräken
sjöfräken
lopplummer
revlummer
t.a.
m.a.
m.a.
m.a.
m.a.
a.
a.
a.
a.
a.
a.
a.
m.a
t.a.
fuktig skog
bergsidor
klippspringor
fuktig skog
"
"
torr skog, holmar
"
"
"
"
"
"
torr skog, bergsidor
kärrmark
fuktig skog
stränder, kärr
barrskog
-"-
braxengräs
m.a. sand- och lerbottnar
tall
gran
en
bredkaveldun
smalkaveldun
dvärgigelknopp
vanl. igelknopp
stor igelknopp
andmat
stor andmat
gäddnate
gräsnate
ålnate
kärrsälting
svalting
pilblad
dyblad
vass
rörflen
vårbrodd
hässlebrodd
timotej
a.
a.
a.
t.a.
t.a.
t.a
t.a
m.a
t.a.
m.a
a.
t.a.
t.a.
s.
a.
m.a.
m.a.
a.
a.
a.
m.a.
a.
skogbildande
skogbildande
hedmark
lerstränder
-"grunda gyttjebottnar
"
-""
-"hällkar
"
leriga bottnar och stränder
leriga bottnar
"
"
kärrstrand, V. Svensudden
stränder, vikar
lervikar, bottnarna
kärr, hällkar på Sörkrikorna
stränder, vikar
stränder
gräshed
riklig på huvudöarna
ängsmark
44
Fanerogamer: (forts.)
Alopecurus pratensis
Alopecurus geniculatus
Alopecurus aequalis
Agrostis tenuis
Agrostis stolonifera
Agrostis canina
Calamagrostis epigeios
Calamagrostis canescens
Holcus lanatus
Aira praecox
Deschampsia caespitosa
Deschampsia flexuosa
Avena sativa
Arrhenatherum elatius
Arrhenatherum pubescens
Sieglingia decumbens
Melica nutans
Melica uniflora
Molinia caerulea
Briza media
Dactylis glomerata
Poa pratensis
Poa nemoralis
Poa palustris
Poa compressa
Poa annua
Glyceria fluitans
Glyceria maxima
Festuca rubra
Festuca ovina
Festuca pratensis
Festuca gigantea
Nardus stricta
Bromus hordeaceus
Eriophorum vaginatum
Eriophorum angustifolium
Scirpus lacustris
Scirpus acicularis
Scirpus uniglumis
Scirpus palustris
Rhyncospora alba
Rhyncospora fusca
Carex leporina
Carex canescens
Carex echinata
Carex elongata
Carex remota
Carex nigra
ängskavle
kärrkavle
gulkavle
rödven
krypven
brunven
bergrör
grenrör
luddtåtel
vårtåtel
tuvtåtel
kruståtel
havre
knylhavre
luddhavre
knägräs
bergslok
lundslok
blåtåtel
darrgräs
hundäxing
ängsgröe
lundgröe
sengröe
berggröe
vitgröe
vanl. mannagräs
jättegröe
rödsvingel
fårsvingel
ängssvingel
långsvingel
stagg
luddlosta
tuvull
ängsull
säv
nålsäv
agnsäv
knappsäv
vitag
brunag
harstarr
gråstarr
stjärnstarr
rankstarr
skärmstarr
hundstarr
a.
t.a.
m.a.
a.
a.
a.
t.a.
a.
m.a.
s.
a.
a.
m.a.
s.
m.a.
t.a.
t.a.
m.a.
a.
a.
a.
a.
a.
t.a.
m.a.
a.
a.
m.a.
a.
a.
a.
a.
t.a.
a.
a.
a.
a.
m.a.
t.a.
a.
m.a.
t.a.
a.
a.
a.
m.a.
s.
a.
ängsmark
hällkar, stränder
hällkar
ängsmark
strandängar
hallmark
gräshed
kärrstränder
skogsvägar, ängsmark St. Eken
torr sandkulle St. Eken
fuktig mark
hyggen, gräshed
klapperstränder
ängsmark
-"gräshed
torr skogsbacke
under ekar St. och L. Eken
stränder, kärr
ängsmark, St. Eken
ängsmark
-"lövskog
grusstränder
klippstränder
ängsmark
hällkar, stränder
skyddade lervikar
strandängar
hällmarker, skär
ängsmark
Läckö
gräshed, hyggen
torr ängsmark
myrmark
hällkar, myrmark
stränder, vikar
gyttjiga stränder
stränder
hällkar, stränder
hällkar, mosse
hällkar
ängsmark, skogsvägar
myrmarker, strandängar
myrmarker
fuktig alskog, L. Eken
fuktig granskog, St. Eken
myrmark, strandängar
45
Fanerogamer: (forts.)
Carex elata
Carex acuta
Carex pilulifera
Carex oederi
Carex panicea
Carex pallescens
Carex hirta
Carex lasiocarpa
Carex rostrata
Carex vesicaria
Carex riparia
Juncus conglomeratus
Juncus effusus
Juncus filiformis
Juncus bufonius
Juncus bulbosus
Juncus alpinus
Juncus articulatus
Luzula pilosa
Luzula multiflora
Allium vineale
Maianthemum bifolium
Polygonatum odoratum
Convallaria majalis
Iris pseudacorus
Salix caprea
Salix cinerea
Salix aurita
Salix repens
Salix fragilis
Salix myrsinifolia
bunkestarr
vass-starr
pillerstarr
ärtstarr
hirs-starr
blekstarr
grusstarr
trådstarr
flaskstarr
blåsstarr
jättestarr
knapptåg
veketåg
trådtåg
vägtåg
löktåg
myrtåg
ryltåg
vårfryle
ängsfryle
sandlök
ekorrbär
getrams
liljekonvalj
svärdslilja
sälg
gråvide
bindvide
krypvide
skörpil
svartvide
Populus tremula
Myrica gale
Corylus avellana
Betula verrucosa
Petula pubescens
Alnus glutinosa
Quercus robur
Quercus petrea
Ulmus glabra
Urtica dioica
Rumex hydrolapathum
Rumex crispus
Rumex acetosa
Rumex acetosella
Polygonum aviculare
Polygonum minus
asp
pors
hassel
vårtbjörk
glasbjörk
klibbal
skogsek
bergek
alm
brännässla
vattenskräppa
krusskräppa
ängssyra
bergssyra
trampört
rosenpilört
a.
a.
a.
a.
a.
m.a.
t.a.
a.
m.a.
a.
s.
a.
a.
a.
a.
a.
t.a.
a.
a.
a.
s.
a.
a.
t.a.
t.a.
a.
a.
a.
a.
m.a.
m.a.
mineraljordstränder
-"hyggen
stränder
myrmark, stränder
skogsmark
tallskog
hällkar, stränder
stränder
myrmark, fuktig ängsmark
myrmark, L. Eken
fuktig mark
-"myrmark
fuktig väg
gyttjiga stränder, skyddade vikar
stränder
leriga stränder
hyggen
ängsmark
klippskreva Långön
skogsmark
hällmark
skogsmark, även på holmar
leriga stränder, vikar
fuktig mark
myrmark, stränder
"
"
"
"
buskar, förvildade
fuktiga klippskrevor,
NO Tjuvholmen
a.
hällmark
a.
myr o. strandkanter
s.
hagmark St. Eken
a.
hällmark, skogsmark
a.
myrmark, skogsmark
a.
myrmark, stränder
t.a. hällmark, torr skogsmark
m.a. "
-"s.
klapper, St. Eken
a.
ängsmark
s.
stränder, Brändaholme
a.
stränder, strandängar
a.
ängsmark
a.
hällmark
a.
stränder, fågelpåverkade skär
a.
stränder
46
Fanerogamer: (forts.)
Polygonum hydropiper
Polygonum persicaria
Polygonum amphibium
bitterpilört
åkerpilört
vattenpilört
t.a.
t.a.
a.
Polygonum convolvulus
Polygonum dumetorum
Chenopodium album
Scleranthus annus
Scleranthus perennis
Spergula arvensis
Spergula rubra
Sagina procumbens
Sagina nodosa
Moehringia trinerva
Stellaria media
Stelaria graminea
Stellaria longifolia
Stellaria alsine
Cerastium caespitosum
Viscaria vulgaris
Lychnis flos-cuculi
Silene rupestris
Nymphaea alba
Nuphar luteum
Caltha palustris
Ranunculus lingua
Ranunculus flammula
Ranunculus reptans
Ranunoulus acris
Ranunoulus scleratus
Anemone hepatica
Anemone nemorosa
Berberis vulgaris
Subularia aquatica
Capsella bursa-pastoris
Sinapsis arvensis
Barbarea stricta
Rorippa amphibia
Cardamine sp.
Arabidopsis thaliana
Turritis glabra
Sedum maximum
Sedum annum
Sedum acre
Sedum rupestre
Saxifraga tridactylites
Ribes uva-crispa
Ribes rubrum
åkerbinda
lövbinda
svinmålla
grönknavel
vitknavel
åkerspärgel
rödnarv
krypnarv
knutnarv
skogsnarv
våtarv
grässtjärnblomma
skogsstjärnblomma
källarv
hönsarv
tjärblomster
gökblomster
bergglim
vit näckros
gul näckros
kabbleka
sjöranunkel
ältranunkel
strandranunkel
smörblomma
tiggarranunkel
blåsippa
vitsippa
berberis
sylört
lomme
åkersenap
strandgyllen
vattenfräne
bräsma
backtrav
rockentrav
kärleksört
liten fetknopp
gul fetknopp
stor fetknopp
grusbräcka
krusbär
röda vinbär
t.a.
t.a.
t.a.
t.a.
t.a.
a.
m.a.
a.
a.
t.a.
a.
a.
m.a.
m.a.
a.
a.
t.a.
t.a.
m.a.
t.a.
t.a.
m.a.
a.
a.
a.
m.a.
m.a.
m.a.
s.
t.a.
a.
a.
t.a.
m.a.
stränder
"
fuktig ängsmark,
grunda skyddade vikar
slingrar på annan vegetation
"
"
"
fågelpåverkade skär
hällmarker
hällmarker
fågelpåverkade skär
sandig väg St. Eken
stränder
stränder
skogsmark
fågelpåverkade skär, stränder
ängsmark
riklig på St. och L. Eken
fuktig skogsmark
ängsmark
bergsidor
stränder
hällmark
skyddade vassar
"
"
leriga stränder
grunda vassområden, Vägsjö
stränder
"
ängsmark
fuktiga stränder
blandskog St. Eken, Håholmen
blandskog
ängsmark, St. Eken
leriga stränder
ängsmark
åkermark St. Eken
stränder
"
m.a. bergsidor
s.
bergsidor Håholmen
a.
bergsidor
hällmark
a.
fågelpåverkade skär
t.a. hällmark
s.
hällmark (grönsten), V. Håholmen
m.a. ängsmark St. Eken
s.
V. Örnholmen
47
Fanerogamer: (forts.)
Prunus avium
Prunus padus
Cotoneaster integerrimus
Cotoneaster niger
Crataegus monogyna
Malus silvestris
Sorbus aucuparia
Sorbus intermedia
Rubus chamaemorus
Rubus saxatilis
Rubus idaeus
Fragaria vesca
Comarum palustre
Potentilla rupestris
Potentilla anserina
Potentilla norvegica
Potentilla argentea
Potentilla erecta
Geum rivale
Geum urbanum
Filipendula ulmaria
Filipendula vulgaris
Alchemilla vulgaris (coll.)
Rosa majalis
Rosa caniria
Rosa villosa
Trifolium aureum
Trifolium repens
Trifolium arvense
Anthyllis vulneraria
Lotus corniculatus
Vicia hirsuta
Vicia silvatica
Vicia cracca
Vicia sepium
Lathyrus montanus
Lathyrus silvestris
Lathyrus pratensis
Oxalis acetosella
Geranium sanguineum
Geranium robertianum
Erodium cicutarium
Linum catharcticum
Radiola linoides
Polygala vulgaris
Acer platanoides
Rhamnus frangula
Rhamnus catharctica
körsbär
hägg
oxbär
svartoxbär
trubbhagtorn
vildapel
rönn
oxel
hjortron
stenbär
hallon
smultron
kråkklöver
trollsmultron
gåsört
norsk fingerört
femfingerört
blodrot
humleblomster
nejlikrot
älgört
brudbröd
daggkåpa
kanelros
nyponros
hartsros
gullklöver
vitklöver
harklöver
getväppling
käringtand
duvvicker
skogsvicker
kråkvicker
häckvicker
gökärt
backvial
gulvial
harsyra
blodnäva
stinknäva
skatnäva
vildlin
dvärglin
jungfrulin
lönn
brakved
getapel
m.a. ängsmark, St. Eken
s.
lövskog Läckö
m.a. hällmark
t.a.
"
grönsten
m.a. tidigare kulturmark, St. o. L. Eken
m.a. - " -"-"- -"a. torr skogsmark
m.a. spridda ex. i skogsmark
s.
mossmark St. Eken, Brändeholme
t.a. skogsmark
a.
hyggen
a.
torrbackar
a.
myrmark, stränder
m.a. torrbackar, Läcköskären, Rödbena
a.
stränder, fuktig ängsmark
s.
klippspringor
a.
torrbackar
a.
fuktig el. torr mark
t.a. fuktig ängsmark
m.a. ängsmark
a.
fuktig ängsmark
t.a. torrbackar
a.
ängsmark
m.a. hällmark
a.
torrbackar, holmar
m.a. "
"
m.a. torrbacke
a.
stränder, skär
t.a. hällmark
t.a. steniga stränder
a.
klippiga stränder
t.a. torrbackar
s.
lövskog St. Eken
a.
stränder, ängsmark
m.a. ängsmark
a.
ängsmark
s.
klapperstrand, ängsmark
t.a. torrbackar, ängsmark
t.a. skuggig skogsmark
t.a. torrbackar, ängsmark
a.
stenbranter
s.
ängsmark Spiken
t.a. lerstränder
m.a. "
a.
ängsmark, stränder
s.
hagmark St. Eken
t.a. enstaka
a.
Ö. Örnholmen,
V. Blankesundsholmen
48
Fanerogamer: (forts.)
Tilia cordata
Malva moschata
Hypericum maculatum
Hypericum perforatum
Drosera rotundifolia
Drosera anglica
Drosera intermedia
Viola tricolor
Viola arvensis
Viola palustris
Viola riviniana
Viola canina
Viola stagnina
Lythrum salicaria
Chamaenerium angustifolium
Epilobium montanum
Epilobium adenocaulon
Epilobium palustre
Circaea alpina
Myriophyllum alternifolium
Hippuris vulgaris
Hydrocotyle vulgaris
Sanicula europaea
Anthrisous silvestris
Cicuta virosa
Pimpinella saxifraga
Sium latifolium
Peucedanum palustre
Daucus carota
Pyrola minor
Ramischia secunda
Monotropa hypopitus
Ledum palustre
Andrcomeda polifolia
Arctostaphylos uva-ursi
Erica tetralix
Calluna vulgris
Vaccinium vitis-idaea
Vaccinium uliginosum
Vaccinium myrtillus
Oxycoccus quadripetalus
Empetrum nigrum
Primula veris
Hottonia palustris
Lysimachia vulgaris
Lysimachia thyrsiflora
Trientalis europaea
Menyanthes trifoliata
lind
myskmalva
fyrkantig johannesört
äkta johannesört
rundsileshår
storsileshår
småsileshår
styvmorsviol
åkerviol
kärrviol
skogsviol
ängsviol
strandviol
fackelblomster
mjölkört
berg-dunört
amerikansk dunört
kärrdunört
dvärghäxört
hårslinga
hästsvans
spikblad
sårläka
hundkäx
sprängört
bockrot
vattenmärke
kärrsilja
morot
klotpyrola
björkpyrola
tallört
skvattram
rosling
mjölon
klockljung
ljung
lingon
odon
blåbär
tranbär
kråkbär
gullviva
vattenblink
videört
topplösa
skogsstjärna
vattenklöver
m.a.
s.
a.
t.a.
t.a.
m.a.
a.
a.
t.a.
a.
t.a.
t.a.
a.
a.
a.
t.a.
t.a.
a.
s.
a.
s.
t.a.
s.
a.
m.a.
t.a.
t.a.
a.
m.a
t.a.
t.a.
m.a.
t.a.
s.
s.
t.a.
a.
a.
m.a.
a.
t.a.
t.a.
s.
m.a.
a.
t.a.
a.
a.
förvildad, Svartskär
stränder
torrbackar
myrmark, lerstränder
"
"
"
"
fågelpåverkade skär, ängsmark
ängsmark
myrmark, stränder
skuggig skogsmark
skogsmark, ängsmark
stränder
klapper o. klippstränder
hyggen
klippskrevor
stränder
myrmark, stränder
örtrik granskog, St. Eken
vikar och sund
myrmark L. Eken
lerstränder
ängsbacke L. Eken
ängsmark
fågelpåverkade skär
torrbackar
grunda vikar
myrmark, stränder
ängsmark St. Eken
skogsmark
blandskog
barrskog St. Eken
mossmark
mossmark Valhall
hällmark Taveludden, St. Eken
stränder
hällmark
skogsmark
myrmark
skogsmark
mossmark
hällmark, myrmark
inplanterad Svartskär
skyddade leriga vikar
stränder
stränder, vikar
barrskog
myrmark
49
Fanerogamer: (forts.)
Fraxinus excelsior
Myosotis caespitosa
Ajuga pyramidalis
Scutella galericulata
Prunella vulgaris
Galeopsis bifida
Galeopsis speciosa
Stachys palustris
Satureja acinos
Satureja vulgaris
Origanum vulgare
ask
sump-förgätmigej
blåsuga
frossört
brunört
toppdån
hampdån
knölsyska
harmynta
bergmynta
kungsmynta
s.
a.
m.a.
a.
a.
a.
s.
t.a.
m.a.
s.
s.
Lycopus europaeus
Mentha arvensis
Solanum dulcamara
Verbascum thapsus
Linaria vulgaris
Scrophularia nodosa
Veronica longifolia
Veronica spicata
Veronica serpyllifolia
Veronica scutellata
Veronica chamaedrys
Veronica officinalis
Melampyrum pratense
Melampyrum silvaticum
Euphrasia brevipila
Euphrasia curta
Euphrasia micrantha
Odontites rubra
Rhinanthus minor
Pedicularis palustris
Pedicularis silvatica
Pinguicula vulgaris
strandklo
åkermynta
besksöta
vanligt kungsljus
gulsporre
flenört
strandveronika
axveronika
majveronika
dyveronika
teveronika
ärenpris
ängskovall
skogskovall
vanl. ögontröst
grå ögontröst
ljungögontröst
åker-rödtoppa
ängsskallra
kärrspira
granspira
tätört
t.a.
a.
m.a
s.
t.a.
t.a.
s.
t.a.
t.a.
a.
a.
a.
a.
m.a.
a.
m.a.
m.a.
s.
t.a.
t.a.
s.
a.
Utricularia vulgaris
Uticularia intermedia
Litorella uniflora
Plantago major
Plantago lanceolata
Galium uliginosum
Galium palustre
Galium odoratum
Galium boreale
Galium verum
Linnaea borealis
Viburnum opulus
Valeriana sambucifolia
vattenbläddra
dybläddra
strandpryl
groblad
svartkämpe
sumpmåra
vattenmåra
myska
vitmåra
gulmåra
linnéa
skogsolvon
vänderot
t.a.
t.a.
m.a.
a.
t.a.
m.a.
a.
s.
t.a.
t.a.
t.a.
s.
s.
ängsmark Långön, St. Eken
stränder
ängsmark
stränder
ängsmark, hällmark
stränder
stränder Ö. Örnholmen
stränder
strandklippor St. Eken
ängsmark V. Blankesundsh., V. Håholmen
stränder
stränder
klapperstränder
ängsmark St. Eken
torrbackar, strandklippor
klapperstränder
klippstrand V. Håholmen, Vidön
strandklippor, torrbackar
fågelpåverkade skär
lerstränder
torrbackar
"
skogsmark
"
ängsmark, vägar
torrbackar
klippspringor
fågelpåverkat skär syd St. Eken
ängsmark
lerstränder
klippstrand Krösholmarna
klippspringor St. Eken
Ö. Blankesundsholm
grunda lerstränder
lerstränder, hällkar
leriga stränder
ängsmark, stränder
"
"
fuktig ängsmark
stränder
lövskogsfragment L. Eken
torrbackar, ängsmark
"
"
hyggen, barrskog
lövskog St. Eken
strandklapper St. Eken
hällkar Sörkrikan
50
Fanerogamer: (forts.)
Succisa pratensis
Campanula persicifolia
Campanula rotundifolia
Lobelia dortmanna
Eupatorium cannabinum
Solidago virgaurea
Antennaria dioica
Gnaphalium silvaticum
Gnaphalium uliginosum
Bidens tripartita
Achillea millefolium
Achillea ptarmica
Matricaria inodora
ängsvädd
stor blåklocka
blåklocka
notblomster
hampflockel
gullris
kattfot
skogsnoppa
sumpnoppa
brunskära
röllika
nysört
baldersbrå
Matricaria matricarioides
gatkamomill
Chrysanthemum vulgare
renfana
Chrysanthemum leucanthemum prästkrage
Artemisia vulgaris
gråbo
Tussilago farfara
hästhov
Senecio vulgaris
korsört
Senecio viscosus
klibbkorsört
Cirsium vulgare
vägtistel
Cirsium palustre
kärrtistel
Cirsium arvense
åkertistel
Centaurea jacea
rödklint
Leontodon autumnalis
höstfibbla
Scorzonera humilis
svinrot
Sonchus arvensis
åkermolke
Sonchus asper
svinmolke
Lactuca muralis
skogssallat
Taraxacum vulgare (coll.)
maskros
Hieracium pilosella
gråfibbla
Hieracium umbellatum
flockfibbla
Hieracium vulgatum
hagfibbla
a.
m.a.
t.a.
t.a.
s.
t.a.
a.
m.a.
a.
t.a.
a.
a.
a.
stränder, torrbackar
skogsmark
torrbackar, ängsmark
hällkar, stränder
strandklapper Höge holme
klippstränder, skär
hällmark
skogsmark St. Eken
stränder
stränder
ängsmark, skogsvägar
"
"
klippstränder, fågelpåverkade skär
a.
stränder
m.a. ängsmark St. Eken
a.
t.a.
t.a.
t.a.
t.a.
t.a.
t.a.
a.
t.a.
m.a.
m.a.
t.a.
a.
t.a
a.
t.a.
stränder
stränder
hyggen, stränder
stränder, klapper
lerstränder
klapperstränder
ängsmark
stränder
ängsmark
stränder
"
skuggig skogsmark
stränder, ängsmark
torrbackar
stränder
ängsmark
51
SLITAGETÅLIGHET FÖR OLIKA MARKTYPER
Olika växtsamhällens tålighet mot mänskligt slitage är högst varierande. Till
skärgårdens ömtåligaste typer hör hällmarkernas lavsamhällen. Skadas ett lavtäcke kan det ta mellan 50 och 100 år innan det regenererats. Dels beror detta
på lavarnas ytterst långsamma tillväxt, dels på att kolonisationen av kala släta
hällar är en mycket långsam process. Detta gäller även de mosskuddar som
förekommer på dylik mark. Till de känsligare markerna hör också myrens olika former, som förekommande mossar och igenvuxna grunda vikar.
Övriga marktyper är mindre känsliga för slitage, varför de lämpar sig bättre
för mänskliga aktiviteter.
ÅLDERSBESTÄMNING AV MARTALLAR
För att få en uppfattning om hällmarkstallarnas ålder har ett antal tallar borrats
med tillväxtborr. Till de givna åldrarna måste en faktor på mellan 10 och kanske
25 år adderas. Denna beror på hur pass snabbt tallen har kommit upp i brösthöjd
där den borras.
Lokal
Ingarö NV
Västra Blankesundsholmen S
Lill-Eken N
-""
-"-"-"(Röstallen
diabild 46)
Lill-Eken S
Stor-Eken SV
-""
-""
Roparudden N
Stor-Eken Taveludden
-"-"-"-"-"Videbotten
uträknad ålder (år)
110
115
165
200
82
225
160
95
118
85
92
92
130
118
165
115
Åldern varierar således starkt men ligger oftast mellan 100 och 200 år. Tillväxten är således mycket långsam och ingrepp i denna naturtyp ger därför
svårläkta sår. De äldsta träden står på de exponerade norduddarna, vilket
gäller både Stor- och Lill-Eken.
52
FÖRSLAG TILL NATURRESERVAT
Områdena finns inritade på kartan. Då jag inte haft tillgång till den faunistiska
delen av inventeringen, har jag ej i tillräcklig gtad kannat bedöma inventeringsmaterialet ur denna synvinkel, varför ytterligare områden kan till komma. Det
är också omöjligt att föreslå vilka områden som skall vassröjas utan att veta
ornitologernas uppfattning.
1.
Stor-Eken - Lill-Eken med öar norr om samt Läcköskären. Hit bör också Vetholmen sydost om norra Tjuvholmen räknas, då här finns en stor fisktärnekoloni.
Stor-Eken och Lill-Eken är de största öarna i skärgården. Vegetationen är rikt
representerad. Alla naturtyper förekommer här. Inslaget av lundskogsväxter
gör floran högst värdefull. De rester av gammal lövskog som finns kvar sedan
forna tider ger ett ytterst värdefullt intryck av hur det såg ut då. Dessa områden är nu i barrskogens tidevarv i behov av vård för att kunna överleva. Den
öppna marken vid Gröneberg behöver också hållas efter så att den inte växer
igen utan behåller sin karaktär som öppen kulturmark. Ur friluftssynpunkt har
inte öarna visat särskilt intresse heller. De enda platser som visar spår av besök är uddarna i norr och söder. Det stora antalet fiskgjusebon på öarna talar
också för en reservatbildning. Strändernas rika variation är också av stort värde. Klapperblockstranden på Stor-Ekens östsida är unik för området.
Läcköskären hyser en rikhaltig flora. Ett vackert klapperområde ligger mellan
de yttre öarna. På den yttre finns dessutom ett antal intressanta strandgrytor.
2.
Udden Rödbena i Hörviken. På toppen av udden finns ett fiskgjusebo i en tall.
På östra och västra sidan av bergryggen finns ängsartad klipphedsvegetation.
Dessa växtsamhällen är de artrikaste som hittats i hela skärgården. Mellan de
olika sidorna råder olika ekologiska förutsättningar som ljusexposition och
vindexposition, vilka är av vetenskapligt högt intresse.
3.
Fågelskyddsområdet. Yttre delen är intressantast, särskilt St. Björkön med
dess två insjöar i söder och de kärrmarker som delar upp ön. Här behövs ornitologiska aspekter. Landstigningsförbudet bör behållas.
Ryssön har skyddsvärda enbuskebackar i SO. Ön är dessutom kuperad och
variabel ur landskapsbildsynpunkt. Billingsön är också den starkt kuperad.
Vegetationen är mycket variabel. Utsikten från toppen i NO är storslagen.
Klöven och Flatö. Båda är exempel på typiska innerskärgårdsöar. Intressant är
den öppna häll-ljungmarken på södra delen av Flatö.
53
Samtliga dessa öar i innerskärgården utgör utmärkta biotoper för småfåglar
och hackspettar. Landstigningsförbudet är kanske inte lika motiverat här som
för Björköarna i ytterskärgården. På dessa senare är andfågelhäckningen ett
betydligt känsligare kapitel.
4.
Representativ del av Tranebergs skärgård. En relativt orörd natur, mestadels
av innerskärgårdskaraktär.
Långön hyser en intressant flora. Hällmarken är genomskuren av många små
sänkor. Östra sidan är helt omgärdad av vass, vilken naturligt knyter holmen
samman med Östra Grytön. Skogen på denna ö är rikt uppblandad med lövträd.
Terrängen är relativt kuperad. Utanför den Västra Grytön ligger ett mycket intressant kalskär. Mitt uppe på detta ligger en samling stora block, vilka ligger
på kant och under sig bildar små grottor. På södra delen av skäret växer i sprickor högt uppe på land den sällsynta tätörten (Pinguicula vulgaris).
Krösholmarna är både geologiskt och botaniskt intressanta. Västsidan har typiska drag av ytterskärgård med en bred kal zon. Inom denna zon kan man lätt
studera gnejspackarnas stupning, strykning och sammansättningen på bergarten. I norr finns vackra tecken på isens framfart i form av isräfflor och skärbrott. På västsidan växer några mar tallar. På ön mellan Krösholmarna växer
den växtgeografiskt intressanta granspiran (Pedicularis silvatica).
Hög holme med sin brant uppstigande klippkupol och block området i söder
bevuxet med lövträd ger ett variabelt till skott till landskapsbilden. I sydost
växer bland blocken på stranden den sällsynta hampflockeln (Eupatorium
cannabinum).
Björnholmarna är ett par stora holmar med rikt varierad natur. Inslaget av björk
och andra lövträd är frapperande. Öarnas stora skogspartier utgör utmärkta biotoper för småfåglar och hackspettar. Ett stort antal små mossar förekommer på
Stora Björnholmen. I norr på denna holme finns också en artrik ängsartad klipphedsvegetation av stort värde. På en liten holme öster om Stora Björnholmen
står ett gammalt bestånd av bergek (Quercus petrea). Inslag av denna finns så
gott som på alla öarna här. Vassområden söder om Björnholmarna är av utomordentligt värde som biotop för andfåglar och fiskgjusar.
Till området bör också Vägsjömyren höra. Den intressantaste delen botaniskt
sett är den norra tarmen. Här växer den nordliga sällsynta orkidén myggblomster (Hammarbya paludosa). Det är dess enda kända växtlokal i trakten. Myren är ett kärt tillhåll för älgar.
54
STRANDINVENTERING
Inventeringen är relativt grov. För att följa alla stränder och få en noggrann
strandinventering krävs betydligt mer tid. Strandförhållandena växlar mångenstädes kraftigt med Vänerns vattenstånd så att exempelvis en klippstrand kan
vid lågt vattenstånd övergå till en ren stenstrand eller en stenstrand kan övergå
till en strand av grus-lertyp.
För noggranna uppgifter om strändernas djupförhållanden krävs tidsödande
lodningar. De mesta uppgifter som friluftsfolk är intresserade av framgår med
stor tydlighet av sjökorten i området.
Teckenförklaringar till kartorna:
Bottenförhållanden:
Strandförhållanden:
Ofta förekommer dessa i kombination med varandra. När inget tecken förekommer har det varit för djupt eller liknande för att bottenförhållandena skulle
kunna avgöras. På djupare vatten ligger nästan alltid ett lerlager, varför detta
kan antas. Utanför klippstränder står heller inget tecken, men här är det naturligvis fråga om klippbotten.
Innanför vassar har ingen eller sällan karteringar gjorts. Vassen växer dock
oftast på grusiga till leriga stränder.
55
BEFINTLIGA FRILUFTSANORDNINGAR
Flera arrangemang för friluftslivet finns i området. De är alla koncentrerade
till Kållandsö eller till småholmar som står i broförbindelse härmed. Största
koncentrationen finns kring Läckö slott. Här finns sålunda i Stallviken en större badplats med naturlig sandstrand. Väster om slottet ligger en stor modern
campingplats. Från campingplatsen utgår en kortare vandringsled, vilken är
dragen runt Roparudden. I Läcköviken finns också flera stora bryggor med ett
stort antal båtplatser även för mera djupgående segelbåtar. Till området hör
också ett område mellan Läckö och Stor-Eken där det är fritt fiskevatten.
Vattnet, som ägs av Domänverket, hyrs av Lidköpings kommun. Från Läckö
anordnas under sommaren guidade turistturer i den norra skärgården, genom
vilka man kan få en god uppfattning om områdets natur.
På Svensudden, Medstaudde, har för segelsällskapets räkning ett par bryggor
samt en s.k. sopmaja, bestående av toalett och soptunnor, uppförts.
Längst inne i Hörviken på västra sidan finns ett stort antal båtplatser. Här
finns också affärer men inga direkta anordningar för friluftsliv. Området
tjänstgör mer som en utgångspunkt för att nå skärgården.
HSB i Skaven har ett friluftsområde norr om Nore, bestående av Björkholmen
och småholmarna söder om Kummelholmen. På Holmen innanför Kummelholmen har på västra sidan anlagts en konstgjord sandstrand. På holmen, som medelst träbroar står i förbindelse med innanförliggande holmar och fastland, har
även en toalett uppförts. På den väster om liggande Björkholmen har en vandringsled lagts ut. Man kan ta sig till basen av Skogsudden på en nygjord bilväg.
Vid Skaven ligger HSB:s fritidsområde, vilket är under ut byggnad. Området
ligger i nära anslutning till den biologiskt intressanta igenväxande Tjärsjön.
En kanal ut till Vänern ha grävts upp för båtägarna i fritidsomådet.
Flera smärre hamnlägen för småbåtar finns utspridda längs Kållandsös kust.
De ute i skärgården utförda anordningarna för friluftslivet är tyvärr mycket få.
S.k. sopmajor har uppförts på totalt två platser. En finns på Lillön norr om Klitt
och en finns på Naven.
56
FÖRSLAG TILL BEREDSKAPSARBETEN
Taggtrådsrensning:
Bortrensning av
skräp:
Ällerholmen
Björkholmen
tvärs över norra delen
tvärs över den västra
av mossarna på
södra delen av holmen
Mellumholmen
i östra kanten
Trilleholme
Tvärvarpsholmen
Skavudden
fallfärdigt hus i syd
gammal rostig
grillanordning
trasigt vasshjul + skräp
i NO
söder om Skinnareklon
vrak av husbåt
i NO, en troligen övergiven husbåt + skräp
östra sidan bråte till
hopfällbart hus
Långönäs
Stora
Björnholmen
Furuholmen
På Tjuvholmen och Ryssön finns ett par hus vilka på något sätt bör försvinna,
då de inte hör hemma i skärgårdsområdet.
Gallring av björksly, som gör terrängen svårframkomlig och ger ett tråkigt utseende åt landskapsbilden, behöver göras på: Stor-Eken, Lill-Eken, Lindön.
På Stora och Lilla Eken bör lövträden gynnas så att barrträd runt gamla ekar
och lindar huggs bort så småningom.
Förslag på vandringsled. Utvidgning av HSB:s vandringsled på Björkholmen.
Ungefärlig dragning av leden inlagd på kartan. Om någon typ av informationscentral önskas bör den ligga i detta område och då närmast i anslutning till
vägen mellan Otterstad och Traneberg.
Det förslag för dragning av vandringsleden som gavs vid sammanträdet med
kommunen den 3 juli längs västra skärgården är inte lämpligt p.g.a. alla kalhyggen som förekommer där. Den ovan föreslagna sträckningen i norra kustområdet går genom ett variationsrikt och representativt avsnitt av kusten.
Dessutom är marken här inte så ömtålig mot slitage. Vissa åtgärder är emellertid nödvändiga för att underlätta för friluftsvandrare. Ängsmarken på Ällerholmen bör också hållas öppen.
Sopmajor, d.v.s. toalett och soptunnor, bör placeras ut på flera öar, så att man
slipper att gå balansgång mellan alla exkrementer och toalettpapper som det
dräller av på många öar. Husen bör ställas å att de stör landskapsbilden så lite
som möjligt. Lämpliga öar är: Stor-Eken och Lill-Eken i söder. Ö. Örnholmen,
Billingsön, Stora Hattefuran, Ällerholmen, Brändaholme, Stora Björnholmen.
Uthyrning av kanoter. exempelvis vid Läckö kan vara av intresse. Innerskärgårdens vikar och fjärdarna är väl lämpade för paddling.