1. No category

Kerstin Häggqvist, Anna Bonde
Upptäck Närpes å,
ett vattend rag i odlingslandskap
Teckning: Johanna Borg
undervisningspaket för skolor
UPPTÄCK NÄRPES Å, ETT VATTENDRAG I ODLINGSLANDSKAP
- UNDERVISNINGPAKET FÖR SKOLOR
INNEHÅLL
FÖRORD
1 VÅRT VIKTIGA VATTEN
Det eviga kretsloppet
Värdefullt grundvatten
Jordmånen − en primär påverkare
Vattenförsörjningen världen över
Vattenförsörjningen i Finland
2 EN NÄRMARE BETRAKTELSE AV NÄRPES Å
Land breder ut sig
Tillvaron i ett vattendrag − en allmän överblick
En första glimt av Närpes å
Lillån, det värdefulla, grundvattenpåverkade biflödet
Den pesthotade allätaren
Skicklig simmare med morrhår
Öringen − en fisk med många skepnader
Fartfyllda forsområden och nätta småvatten
3 ETT STILLSAMT UPPEHÅLL VID SJÖARNA
Från ytan till botten − ett dopp i sjön
Sjöns periodiska årstidsomlopp
Naturliga sjöar?
Kivi- och Levalampi, den konstgjorda sjön där Närpes å börjar
Säläisjärvi en liten, karg sjö
Havsviken blev en sötvattensbassäng
Av den stora sjön återstår en kanal
4 UPP PÅ TORRA MARKER I NÄRHETEN AV ÅN
Ett förändrat landskap
Vad växer längs åkanten?
Miljöer i naturen värda att värna om
5 FÖRSURNINGEN − ETT ALLVARLIGT PROBLEM I NÄRPES Å
En naturlig process påskyndad av människan
Markförsurningen sänker pH-värdet i Närpes å
Hur reagerar organismerna på försurning?
6 ETT ÖVERSKOTT AV NÄRINGSÄMNEN ÅTFÖLJS AV ÖVERGÖDNING
En del alger trivs med mycket näring
Balansen i vattendraget förändras
En ond cirkel
De mikroskopiskt små algerna i övergödda sjöar och rinnande vatten
Varifrån kommer näringsämnena?
En granskning av näringssituationen i Närpes å
2
7 VAD GÖRA FÖR ATT FÅ EN FRAMTIDA VÄLMÅENDE Å?
Minska avrinningen från jordbruk och djurgårdar
Skogsbruks- och torvproduktionsdikning enligt principen 'skynda långsamt'
Sköt pälsfarmens gödsel- och vattenfördelning på rätt sätt
Vattna förståndigt i växthuset och minska på luftutsläppen
Försurningsbekämpningen sker på land
Rena avloppsvattnet från glesbygden effektivare
Flodkräftans och fiskens återkomst kan påskyndas med utplanteringar
En å med god ekologisk status före år 2015?
Samarbeta!
Några miljötips
Att röra sig i naturen − allemansrätten
ORDLISTA
STORDIOR
3
FÖRORD
År 1999 startade projektet Närpes å som ett samarbete mellan Närpes stad, Jurva kommun, Oy
Metsä-Botnia Ab och Västra Finlands miljöcentral. Samarbetsparterna ville genom projektet
förbättra tillståndet i Närpes å, öka åns rekreationsvärde, den allmänna miljömedvetenheten och
tillföra ny kunskap om ån. Med olika projekt har utvecklingsarbetet framskridit, bl.a. en
översiktsplan för skyddszoner, försurningskartering och broschyrer har gjorts.
Projekt Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å pågår åren 2003-2005. I projektet ingår en
vattenskyddsplan, rekreationsplan, utvecklingsplan för fisk- och kräftbeståndet, samt åtgärder för att
förbättra landskapsbilden. I projektet ingår även det här undervisningspaketet. Projektet finansieras
av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Västra Finlands miljöcentral, Närpes stad och
Oy Metsä-Botnia Ab. År 2005 startade projektet "Utvecklingsåtgärder i Närpes å" som en
fortsättning på projektet "Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å".
Syftet med undervisningspaketet är att öka kunskapen om Närpes å med avrinningsområde, samt
stärka förståelsen för närmiljöns värde. Förståelsen för företeelser och problem i naturen ökar då
eleverna kan anknyta till den egna närmiljön, där de själva dagligen rör sig. Tidigare
undervisningspaket, Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde – undervisningspaket för
skolor (Jenny Sundqvist), Ähtävänjoen vesistö tutuksi – opetuspaketti kouluille (Sirkka Hippi) och
Kotiseudun ympäristö Lapuanjokivarressa – opetuspaketti kouluille (Susanna Alakarhu) har varit
till stor hjälp och gett många idéer vi utarbetandet av undervisningspaketet för Närpes å.
Upptäck Närpes å, ett vattendrag i odlingslandskap – undervisningspaket för skolor har gjorts med
tanke på högstadieskolor (klasserna 7-9), men läraren kan göra texten mera eller mindre detaljrik
och på så vis även använda undervisningspaketet i lågstadieskolor och gymnasier. Läraren kan
kombinera texten med hänvisade stordior, och delar av texten kan vid behov delas ut åt eleverna. De
olika rubrikerna behandlas huvudsakligen i en mera allmän del, med påföljande tillämpningar av
föreliggande ämne på situationen i Närpes å. Svåra ord har utmärkts och förklaringar finns i
ordlistan i slutet av undervisningspaketet. För att underlätta läsningen finns källhänvisningarna i
slutet av varje kapitel istället för inne i texten. De praktiska (grön ruta) och teoretiska (blå ruta)
uppgifterna kan vidareutvecklas och ge nya idéer. Svaren till de teoretiska uppgifterna finns inte
alltid i texten, syftet med frågorna är att få eleverna att tänka efter, diskutera och argumentera;
ibland kan det vara svårt att veta det rätta svaret.
Undervisningspaketet finns tillgängligt på Närpes stads skolkansli och internet via adressen
www.narpesriver.fi.
Teckningarna till stordiorna har gjorts av Henna Latvala och Susanna Alakarhu. Kartorna har gjorts
med tillstånd av Lantmäteriverket. Fotografierna i texten och stordiorna har tagits av Jukka
Tuohino, Teemu Tuovinen, Niklas Ojala, Anna Bonde, Leif Sandbacka, Maj-Britt Axell och
Kerstin Häggqvist. Marita Björkström har gjort ombrytningen.
Ett stort tack till alla medverkande!
Jag hoppas att undervisningspaketet kommer i flitig användning och att eleverna lär sig lika mycket
som jag gjorde under skrivningsarbetet,
Kerstin Häggqvist
Vasa, 12.8.2005
www.narpesriver.fi
4
1
VÅRT VIKTIGA VATTEN (stordia 1-2)
Vatten är utgångspunkten för allt liv.
Då forskare letar efter liv på andra planeter börjar de med att söka efter vatten, även livet på vår
egen jord har börjat i små vattensamlingar. Vatten används på otaliga sätt; för transport (inne i
kroppen och utanför), som lösningsämne, energikälla, födokälla, livsmiljö, för rekreation,
forskning… Jordens vatten har en volym på 1 400 miljoner km3, hela volymen är inte tillgänglig
eftersom en stor del är bunden till glaciärer, finns i atmosfären och djupt ner i marken. Ungefär 38
000 km3 per år finns åtkomligt för mänsklig vattenförsörjning, men mängden är ojämnt fördelad
över jordklotet.
Det eviga kretsloppet (stordia 1-2)
Det vatten vi idag använder har använts ända sedan jorden uppkom och är därför en värdefull
förnyelsebar resurs. Solen och jordens tyngdkraft driver den hydrologiska cykeln där allt vatten på
jorden deltar. Kretsloppet formas av alla naturkrafter, jordytans terräng och jordmånens
sammansättning. Vattnet ändrar form under de olika stadierna i kretsloppet, eftersom det oavbrutet
är i kontakt med det yttre mediet.
1) Från världshaven, vattendragen, växterna, marken, glaciärerna och snön avdunstar vattnet i
form av vattenånga.
2) I atmosfären transporteras det som luftfuktighet tills det kyls ner ovanför en landmassa och
blir nederbörd. I atmosfären lagras vattnet i ungefär tio dagar, därför har det vatten som om
en månad bildar nederbörd inte lämnat havet ännu.
3) Beroende på markens sammansättning rinner vattnet ner till olika djup, varifrån det rinner ut
till vattendrag eller lagras som grundvatten. Regnvattnet kan också avdunsta direkt och följa
med luftströmmarna till andra landområden.
4) Från marken transporteras grundvattnet så småningom tillbaka till markytan, sjöarna eller
haven, med hjälp av växternas upptag.
Människan kan inte ta bort vatten ur kretsloppet, utan bara ändra dess väg. Ytvatten leds vanligen
tillbaka till det vattendrag det tagits ifrån, medan grundvattnet, som pumpas upp från djupa
marklager, inte återvänder till ursprungskällan. Bevattningsvatten avdunstar nästan helt från
växterna och leder till ett svinn i det vattendrag det ursprungligen tagits ifrån. Obalansen jämnar
dock ut sig på lång sikt.
Värdefullt grundvatten
Grundvatten finns i bergssprickor och i utrymmena mellan partiklarna i olika jordarter. Mängden
grundvatten varierar under året och är störst i samband med snösmältningen då tjälen gått ur
marken. På sommaren tar växterna upp större delen av nederbörden. Uppkomsten av grundvatten
påverkas av klimatet, terrängen, vegetationen, geologin och hydrologin inom en region.
I marken finns två lager med vatten. Den så kallade omättade zonen befinner sig ovanför
grundvattennivån och innehåller både luft och vatten. Grundvattnet finns i den mättade zonen. I den
omättade zonen har vattnet ett lägre tryck än den omgivande luften och vattnet flödar alltid neråt
från ett högre till ett lägre tryck. Vattnets flödeshastighet i marken påverkas av genomsläppligheten,
kornstorleken och jordartens sammansättning. Grundvattnet rör sig enligt hur jord- och berggrunden
är uppbyggd, samt enligt hur områdets terräng ser ut. Grundvatten som inte finns på stora djup
rinner till ytvattendrag, eller strömmar ut i små källor, våtmarker och bäckar.
5
I Finland finns grundvatten vanligtvis på två till fyra meters djup, i höga åsområden t.o.m. på 30-50
meters djup. Grundvattnets ålder kan vara allt från några veckor till tusentals år och bestäms med
hjälp av radioaktiva isotoper, vanligen tritium (3H) och kol-14 (14C). Ju djupare ner, desto äldre är
vattnet och desto mindre är risken för att det ska vara förorenat. Olika mänskliga ingrepp kan störa
grundvattenbildningen så att den antingen ökar, minskar eller får en snabbare cirkulation. Bland
annat bevattning, dränering och markbearbetning, t.ex. skogsavverkning, är ingrepp som påverkar
grundvattennivån.
Jordmånen − en primär påverkare
Grundvattnets förekomst beror huvudsakligen på berggrunden och jordmånen. I Fennoskandien
består jordmånen av unga jordarter från senaste istid, av vilka morän är den vanligaste, och
berggrunden av gamla, kristallina bergarter. De kristallina bergarterna innehåller begränsade
mängder grundvatten, som i de flesta fall är svåra att finna. Vatten i kristallina bergarter flödar
oftast i sprickor. Kvalitén på grundvattenreserverna påverkas av jordmånen.
Morän
har bildats av isens avlagringar under senaste istid
innehåller därför material av varierande storlek
har dålig vattenledningsförmåga, endast 10-30 % av nederbörden tränger igenom
avlagringarna
bildar över hälften av Finlands jordmån, därför måste brunnar antingen grävas i moränjord
eller borras i berggrunden. Brunnar grävda i moränjord täcker endast vattenbehovet för ett
hushåll.
Sand- och gruslager
infiltrerar vatten till 30-60 %, dessa områden utgör därför bra grundvattenreserver
finns bl.a. på stora djup i åsområdens mittersta lager, där de leder grundvatten mycket bra
kan befinna sig på 30-50 meters djup, och därför krävs mycket arbete för att borra brunnar
till grundvattenreserverna
Myrmarker
används i liten utsträckning som grundvattenreserver, på grund av mängden partiklar i
vattnet
infiltrerar regnvatten upp till 100 % och grundvattennivån ligger på torvnivåns yta
Kerstin Häggqvist
I lermarker bildar bara 0-10 % av nederbörden grundvatten.
Vattenförsörjningen världen över
De första kända vattenförsörjningssystemen byggdes i Rom redan 1 700-2 700 f. Kr., i Palestina och
Syrien leddes vattnet i vattentunnlar på 1000-talet. I Egypten byggdes på 1900-talet f. Kr. enkla
avloppsanläggningar, där avloppsvattnet färdades i avloppsrännor mitt på vägarna. I Babylonien
leddes under samma tid avloppsvattnet ut till floden Eufrat. De kända akvedukterna (konstgjorda
vattenkanaler) i antikens Rom byggdes under 300-talet f. Kr., huvudavloppet, Cloaca Maxima, blev
färdigt år 300 f. Kr. Akvedukterna går från källor i närbelägna bergsområden, varifrån de leder
vattnet in till Rom och fontänerna i staden. Av de elva akvedukterna är ännu en, Aqua Vergine, i
bruk och av Roms sex stora vattentäkter är fem idag de samma som under antiken. Vattnet från
källorna kan t.o.m. vara mineralvatten med naturlig kolsyra. Utvecklingen av avloppssystemen i
Europa inträffade emellertid mycket senare; fram till för 100-200 år sedan var gatorna allmänna
avlopp och avstjälpningsplatser.
6
Av vattenbruket i världen, står jordbruket för det största nyttjandet, 80 % av allt vatten som
används. I större industristäder räcker vanligen inte lokala vattentillgångar, som dessutom ofta inte
är tillräckligt rena, utan råvatten måste ledas från sjöar, floder eller vattenmagasin på längre avstånd
från staden. Det här är fallet i t.ex. Stuttgart-, Tokyo-, och Pekingregionerna. Många städer har dock
grundvattenförsörjning, eller har tvingats ändra från yt- till grundvattentillförsel då råvattentäkten
blivit förorenad. Det är fallet i bl.a. Hamburg, eftersom floden Elbe inte mera lämpar sig som
råvattenkälla. I London säkras vattenbehovet genom att utnyttja både yt- och grundvatten de
perioder floden Themsen har lågt tillflöde.
På torra områden finns vanligen mycket få ytvattendrag, eller inga alls, och grundvattnet står för
hela vattenförsörjningen. En minskning av grundvattenvolymen i de torra områdena åtföljs av
mindre vatten i brunnarna då grundvattennivån sjunker, vilket resulterar i marksättningar,
saltvatteninträngningar och slutligen kontaminering av brunnar. Förorening av grundvatten är ett
stort problem i många länder, i t.ex. Nicaraguas huvudstad Managua riskerar en av
huvudgrundvattentäkterna att förorenas av industrier i omgivningen.
Rent vatten har länge ansetts vara livsviktigt och utvecklingen av avlopps- och
vattenförsörjningssystemen har varit betydelsefull i motverkandet av sjukdomar, i vissa fall
viktigare än medicin.
Vattenförsörjningen i Finland
Startskottet för vattenförsörjningen i Finland kan betraktas vara Åbo brand år 1827, efter vilken den
kejserliga senaten övervägde, med tanke på brandsäkerheten, att bygga ett vattendistributionssystem
i Helsingfors. Följaktligen byggdes det första vattenverket i Finland år 1876 i Helsingfors.
Vattenlednings- och avloppssystemen utvecklades på landsbygden under 1950- och 1960-talen.
Numera är ca 4,7 miljoner finländare anslutna till vattenledningsnätet.
År 2001 använde en finländare 240 l vatten per dygn, av det här gick 59 % till
hushållsbehov.
I Finland var dygnsförbrukningen av vatten störst år 1972, då 332 l vatten användes per
dygn och invånare.
Ungefär 80 % av befolkningen är anslutna till avloppsnätet, som inom närmaste framtid
kommer att utvidgas (kap. 7).
Tillsvidare bor ca 1 miljon finländare, främst på glesbebyggda områden, utanför
avloppsnätet.
Största delen av avloppsvattnet i tätbefolkade områden renas med biologisk-kemiska
metoder, där organiska ämnen renas biologiskt och fosfor kemiskt, med järnsulfat som
utfällningsmedel.
Mängden avloppsvatten per år i Finland är ungefär 500 miljoner m3, per invånare 320 l.
Vid reningen av avloppsvattnet bildas slam som biprodukt. Varje år produceras ca 1 miljon
våt slam, i torrvikt en massa på 150 000 ton.
Vattenförsörjningen längs Närpes å
De största grundvattenområdena i Närpes ås avrinningsområde finns vid Lillån i Östermark
(Horonpää, Horonkylä) och vid Haapalankangas i Jurva (stordia 4). I regionen använder bara
växthus och skogsförädlingsindustrin vatten från ån direkt, andra vattenverk använder
grundvattenresurser. I Närpes är tre fjärdedelar av befolkningen anslutna till Närpes Vatten Ab:s
vattenledningsnät. I Jurva får omkring 60 % av invånarna sitt dricksvatten via det kommunala
vattenverket, medan resten hör till andra organiserade vattenandelslag.
7
Diskussion Varför är jordens användbara vattenresurser ojämnt fördelade? Var är bristen på vatten
störst? Förklara vattnets kretslopp, hur många olika former har vattnet? Hur påverkar människan vattnets kretslopp? Vad orsakar förorening av grundvatten? Varifrån tas vatten till ditt hem? Vilka jordarter förekommer där du bor? Ta reda på vilka jordarter grundvattenområdena på stordia 4 har. Föreställ dig att allt drickbart vatten tar slut. Hur kunde användbart vatten utvinnas ur t.ex. havsvatten? Hur många liter vatten använder du per dag? ‐ 15 liter vatten per minut går åt i duschen ‐ 6 liter vatten går åt varje gång du spolar på wc ‐ 6 liter per vatten minut går åt då kranen rinner (källa: Vatten i blickpunkten ‐ en skrift från Natur och Miljö. Arbetsuppgifter.
Bilaga i Finlands Natur nr 5 /2004.) Källor
Emmelin L. 1973. En bok om vatten. CWK Gleerup Bokförlag. Lund, 208 s.
Knutsson G & Morfeldt CO. 2002. Grundvatten, teori & tillämpning. AB Svensk Byggtjänst.
Stockholm, 227 s.
Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås
avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s.
Sundqvist J. 2004. Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde- undervisningspaket för skolor.
Västra Finlands miljöcentral, 33 s. + bilaga
Vesivarojen käyttö. Vesihuolto. 2005. Suomen ympäristökeskus. Internetkälla, www.miljo.fi (20.7
2005)
8
2
EN NÄRMARE BETRAKTELSE AV NÄRPES Å (3-6)
Land breder ut sig
Under istiden låg ett tre kilometer tjockt istäcke över Fennoskandien, vilket ledde till att
landmassorna trycktes ned. Ännu idag håller markerna på att höja sig från isens tyngd, nya
landområden har stigit och stiger upp ur havet. Isen hade sitt tjockaste lager över västra Bottenviken
och där stiger landet med nio millimeter per år, den snabbaste landhöjningen i området. Enligt vissa
uträkningar kommer landmassorna mellan Sverige och Finland mötas i Kvarkenområdet om cirka 2
600 år. En strandförskjutningskurva beskriver hur snabbt landet har stigit upp ur havet. För att
kunna tidsbestämma områdena behövs subfossiler och andra tecken efter istiden (t.ex. gamla
strandzoner). Då nya landområden bildas följer en succession av växt- och djursamhällen och de
ändras i takt med tiden.
Då Österbotten för ungefär 7 000-8 000 år sedan ännu låg under vatten, sedimenterade mycket
partiklar av svavel och föreningar mellan svavel och olika metaller på havsbotten. När landmassan,
i huvudsak bestående av lera, steg upp ur havet bildades därför sura sulfatjordar (kap. 5). Största
delen av Närpes å hör till flacklandszonen, belägen på en höjd mellan tio och 90 meter över havet.
Höjdskillnaden utmed ån är 80 meter och den största lutningen finns i Pörtom (stordia 14). Den
yngsta regionen hittas nära kusten och där finns även åmynningen. Även om landhöjningen inte kan
iakttas, finns det många företeelser i naturen som förklaras med hjälp av den.
Landhöjningen minskar med tiden och idag smälter glaciärerna snabbare än ny is bildas, vilket leder
till att havsytan stiger. Beroende på klimatförändringen ökar havsytan med 0,8 till 1,4 millimeter
varje år. Sedimenteringen av material påverkar å andra sidan höjningen av landmassorna, speciellt i
åmynningar och vikar, där den kan vara betydlig.
Tillvaron i ett vattendrag − en allmän överblick (3)
Livsvillkoren i vattendragens lotiska miljöer kan vara mycket varierande. Vattenvolymen förändras
beroende på nederbördsmängden och det omgivande landskapet, i extrema fall växlar miljön mellan
en översvämmad och en fullständigt uttorkad fåra. Där vattendraget rinner fram har under tusentals
år en fåra eroderats upp, beroende på bl.a. lutning, jordmån och vattenmängd har erosionen haft
olika verkan. I våra landskap har även senaste istid format fårorna. I höglänta, sluttande områden tar
sig vattendraget snabbt fram mellan grövre stenar, medan det på låglänta, jämna områden långsamt,
meandrande strömmar fram genom ådalen. Ett genomsnitt av fåran avslöjar variationer i
strömhastigheten, i mitten av fåran rinner vattnet snabbare än vid kanterna.
I meandrande vattendrag förs material från ytterkurvorna och ansamlas i innerkurvorna. Löst
material, vare sig det är små djur, alger eller jordpartiklar, följer med strömmarna från snabbt
forsande områden i övre loppet, till lugnare områden nedströms. I de stillsammare områdena kan
vattenväxter och mikroskopiskt små alger förekomma i stora mängder.
Vattenväxterna har anpassat sig till ett liv i rinnande vatten med olika knep:
mjuk, slapp uppbyggnad
bladen trådformade eller bandlika under vattenytan
olika typer av blad på samma växt beroende på växtplatsen i fåran
klena stjälkar som lätt bryts av
stort rotsystem
vegetativ förökning
9
Den mjuka, slappa uppbyggnaden gör vattenväxten strömlinjeformad och motståndet mot
vattenströmmarna blir minimalt. De trådformade eller bandlika bladen har samma funktion, men är
inte lika effektiva ovanför vattenytan. Istället är bladen ovanför vattenytan ofta bredare, vilket gör
att de lättare klarar av rörelserna på vattenytan, samtidigt som fotosynteskapaciteten effektiveras.
Genom att ha en klen stam, som lätt går av, men ett stort rotsystem, förhindrar vattenväxterna att
hela plantan lossnar ifall strömhastigheten förändras. Vissa vattenväxter har olika bladformer
beroende på var i vattendraget de växer, många arter bildar dessutom flytblad senare på sommaren
då ytvattenströmmarna stabiliserats och ljusmängden är tillräcklig. Vegetativ förökning, där t.ex.
delar av vattenväxten transporteras med strömmarna till andra ställen, utnyttjas eftersom
pollineringen försvåras i vattenmiljön. Några vattenväxter bildar ändå blommor ovanför vattenytan
och pollineringen sker i luften.
Ta reda på! Finns dessa vattenväxter i Närpes å? Lägg speciellt märke till var i ån de påträffas
(rinner vattnet snabbt eller långsamt) och de olika anpassningarna till ett liv i
rinnande vatten. Sök upp växterna i en flora eller på den virtuella floran
(http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html). Lånkar har smala undervattensblad, ovanför vattenytan finns rosetter av
äggformade flytblad. Måror har slapp eller styv stjälk beroende på art och växtmiljö. Bladen är små och
smala. Gäddnate har trådformade undervattensblad, flytbladen är bredare och ovala, med
hjälp av en led hålls flytbladen med rätt sida upp mot ljuset. Pilblad har först endast undervattensblad, flytbladen, de uppstickande bladen och
blommorna ovanför vattenytan bildas senare på sommaren. Kråkklöver förökar sig huvudsakligen vegetativt med jordstam. Missne har en rotstock som lätt bryts av och följer med strömmarna. Bladen är
breda flytblad. Bredkaveldun har kraftig jordstam, med vilken den effektivt sprids. Fröna
transporteras med vinden. Näckrosor har krypande jordstam och stora flytblad. Igelknoppsväxter har sina rötter djupt nere i sedimentet, rötterna klarar av att
producera nya skott fastän de blir övertäckta av ett nytt sedimentlager. Andmat flyter fritt i vattnet och en rot hänger direkt ut från bladet. Växten sprids
med ett skott som lossnar från plantan och transporteras i vattnet (frön av andmat
har inte påträffats i Finland). Vass har en tjock jordstam med vilken en vegetativ förökning sker. I vattendrag där strömhastigheten är hög bildas ett tunt skikt (0,5-1 mm högt) nära botten, där
vattnet strömmar långsamt eller strömhastigheten är noll. Många små djur, insektslarver,
plattmaskar och vattenkvalster, lever i det här tunna skiktet. Vanligtvis är deras kroppar platta, de
har sugkoppar, krokar eller dylikt för att hålla sig kvar på underlaget och benen går ut från sidorna
istället för att vara under kroppen. Många små djur lever under stenar, växtdelar och annat material
10
på botten av vattendraget och behöver därför inte vara särskilt anpassade till ett liv i rinnande
vatten. Andra gräver ner sig i bottensedimentet, håller sig fast i långsamma strömhastigheter bland
vattenväxterna eller bygger små hus åt sig av växtdelar och sandkorn. Fjädermygglarver
förekommer ofta i stora mängder på bottnarna. Exempelvis de röda fjädermygglarverna använder
hemoglobin för att ta upp syre och kan därför vara delvis nergrävda i mjuka sediment rika på
organiskt material.
Större delen av de ryggradslösa djuren i rinnande vatten tillbringar någon del av sin livscykel
gömda under bottenmaterialet. Med undantag av selavsnitten, finns vattenväxterna endast sparsamt
längs med vattendraget pga. strömhastigheten. De mikroskopiskt små algerna utgör därför den
huvudsakliga födokällan för herbivora, ryggradslösa smådjur. De fotosyntetiserande algerna finns
på bottenstenarnas ovansida, vilket betyder att djuren är tvungna att ta sig dit upp från den säkra
undersidan för att äta. Den riskfyllda resan kan resultera i att djuret slits loss från underlaget och
spolas nedströms. Driftfaunan i ett vattendrag bildas av små djur som ofrivilligt, eller frivilligt,
lossnat från underlaget. Mängden driftfauna varierar därtill vid olika tidpunkter av dygnet, eftersom
de flesta smådjur äter på natten. De djur som frivilligt släpper taget söker sig till bättre
levnadsmiljöer.
Ta reda på! Undersök bottendjursamhället i Närpes å genom att sätta ut små dörrmattor på
åbotten. Placera ut dem på olika bottentyper och i olika strömhastigheter. Ta upp dem igen efter 4‐5 dagar och undersök arterna. Ta artböcker till hjälp. Lax, öring, elritsa och nejonögon leker i grunda, strömmande vatten där botten består av grus.
Abborre, braxen och mört väljer å andra sidan delar av vattendraget med mycket växtlighet och
liten strömhastighet. Nejonögon saknar käke och honan måste därför använda sig av den
sugkoppslika munnen för att hålla sig fast vid en sten då äggen läggs. Hanarna slingrar sig tätt runt
honan för att kunna befrukta äggen. Nejonögon hör till gruppen rundmunnar och räknas inte som
fiskar. Då stensimpan jagar, kamouflerar den sig genom att ligga på steniga bottnar, eller ligger dold
i någon hålighet i vattendraget. Genast ett djur passerar, simmar stensimpan snabbt fram för att
fånga det. Den bottenlevande stensimpan saknar simblåsa, dvs. den flyter inte i vattnet. Honan, som
är lite mindre än hanen, lägger äggen i en hålighet under en sten, hanen vaktar dem sedan ända tills
de kläcks efter en månad.
En första glimt av Närpes å (4, 5, 7)
Hela det område varifrån vatten rinner till ett vattendrag definieras som dess avrinningsområde.
Närpes ås avrinningsområde är 992 km2 stort, om Västerfjärden med omgivning inräknas är det
1003 km2. Närpes å har en längd på 75 km och huvudfåran börjar i sjön Kivi- och Levalampi, vars
utloppsfåra förenar sig med Kyläjoki väster om Jurva centrum. Huvudfåran rinner söderut tills den
kommer till Järvenpää, där den kröker sig kraftigt åt nordväst. I Pörtom fortsätter ån söderut igen
och biflödet Lillån förenar sig med huvudfåran i Övermark. Ån rinner genom Närpes centrum före
den mynnar ut i sötvattensbassängen Västerfjärden. Förutom Västerfjärden och Kivi- och
Levalampi finns sjön Säläisjärvi på avrinningsområdet.
Största delarna av avrinningsområdet finns på Närpes stads och Jurva kommuns områden, mindre
delar finns också i Malax, Laihela, Ilmola, Kurikka och Östermark. Skogsmark täcker större delen
av området (ca 72 %, 700 km2), åkermark finns på ungefär en fjärdedel (23 %, 230 km2), medan
öppen myrmark (3 %, 30 km2) och bebyggda områden (1 %) finns på en liten del av
vattendragsområdet. Av skogsområdena finns en femtedel på torvmark, vilken till 75 % är dikad. På
Närpes ås avrinningsområde bor ca 12 000 personer. Stränderna längs ån har oftast endast en liten
11
lutning, under fem meter, förutom vid Stenforsen och Bruksforsen i Övermark, där det förekommer
något brantare områden.
Stora områden har torrlagts längs Närpes å, bl.a. sjöarna Tainusjärvi och Jurvanjärvi är nu
odlingsmark. Det här har lett till att åns förmåga att jämna ut stora variationer i vattenflödet
minskat, men för att jämna ut flödet har dammar och bassänger byggts. Också rensningar har utförts
för att hejda översvämningar. Med hjälp av dammar och bassänger regleras vattenflödet i Närpes å,
vilket säkerställer råvattenbehovet under sommaren och minskar risken för översvämningar.
Dessutom har en kanal byggts för att förstora sjön Kivi- och Levalampis avrinningsområde. Dessa
kraftigt omformade åsträckor presenteras i stordia 4.
Kerstin Häggqvist
Vattnet i Närpes å är mycket brunfärgat, eutrofierat och surt på grund av belastning från skogsoch åkermark, avloppsvatten m.m. (bild 1).
Bild 1. Höga halter av humuspartiklar gör det naturligt bruna vattnet ännu brunare i
Närpes å. Hundloka är en vanlig växt längs med ån. Foto: Kerstin Häggqvist
Ta reda på! Hur grumligt är vattnet i Närpes å? Fyll en flaska med åvatten och undersök
grumligheten i vattnet i bra belysning mot en mörk bakgrund. Bedöm
grumligheten enligt skalan inte grumligt, svagt grumligt, grumligt, starkt
grumligt.
Vattnet i åar är allmänt mera grumligt än vatten i sjöar. Grumligheten i åvattnet beror på
erosionen av partiklar och på att partiklarna inte hinner sedimentera i det rinnande
vattnet. Dessutom varierar färgen med årstiden; efter vårregnen kan vattnet i ån vara
starkt grumligt. (Källa: Vääränen P. 2004. Veden laatu – veden fysikaalis‐kemiallinen tila.
Vantaanjoen ja Helsingin seudun vesiensuojeluyhdistys ry, Uudenmaan ympäristökeskus.) 12
Längs med ån förekommer utter och mink, den förra anses vara en hänsynskrävande art.
Strömstaren kan leva vid ån tack vare tillräcklig mängd av föda, bestående av bottendjur och
vatteninsekter. Även drillsnäppan hörs med jämna mellanrum längs med ån. Runt mynningen jagar
sällsynta dagrovfåglar och där finns andra ovanliga fågelarter, t.ex. mindre hackspett, blå kärrhök,
näktergal, sångsvan och sävsångare. Vanliga fiskarter i Närpes å är abborre, gädda, gärs och mört.
De simmar in genom en fiskväg i Västerfjärden och fortsätter uppför ån då vattenkvaliteten är
tillräckligt bra. Närpes å är ett av de vattendrag i Österbotten vars fiskbestånd kraftigt minskat på
grund av den försämrade vattenkvalitén. Mer eller mindre lyckade utplanteringsförsök har gjorts i
de konstgjorda sjöarna, där bl.a. gädda och regnbåge förekommer.
Längs åkanten växer ofta bestånd av duntrav, älggräs, strätta, hundloka och kärrviol bland lövträd
och videbuskar (stordia 11). Vattenväxterna består bl.a. av gul näckros, olika starrarter, igelknoppar
och sjöfräken (stordia 12). I mynningsområdet förekommer mindre vanliga växter som blomvass
bland starr-, vass- och videbestånden (stordia 12).
Lillån, det värdefulla, grundvattenpåverkade biflödet (6)
I Övermark finns Lillån, det mest värdefulla biflödet i Närpes å. Kring biflödet ligger ett av de
största grundvattenområdena på avrinningsområdet och därför är vattenkvalitén bättre än i
huvudfåran. Lillån har en längd på 20 km, biflödet börjar i Harjaisneva och rinner via Horonkylä till
Övermark där det rinner ut i Närpes å. Vattenflödet varierar mycket och vattnet är eutrofierat,
främst av jordbruk och glesbebyggelse. Lillåns nedre lopp kantas av granskog och alstrandskog med
inslag av öppnare partier (bild 2). Bland annat flädervänderot, älggräs, kärrviol, rörflen och
strandlysing kan hittas utmed vattendraget (stordia 11).
Kräftor hittades i Lillån ända fram till 1980-talet och det är ett av de ställen i Närpes å där en
utplantering av kräftor kan lyckas. Vattendraget har rensats och måste restaureras innan en
utplantering av kräftor eller fisk lyckas. För att fisk ska kunna föröka sig krävs också att vattennivån
inte sjunker alltför mycket, vilket förhindras med bottendammar och stenar. Fiskarter som fångats i
Lillån är bl.a. stensimpa, gädda, gärs och mört.
Anna Bonde
Bild 2. Lillån omges av gran- och alstrandskog, i vattnet trivs bl.a. stensimpan.
Foto: Anna Bonde
13
Den pesthotade allätaren (7)
Kräftan är en allätare och konsumerar allt från detritus på bottnen till sina egna, svagare artfränder.
Den trivs i vatten med god kvalité, där syre- och kalkhalten är tillräcklig, samt partikelmängden
liten. Kräftan vill inte vistas i allt för sura vatten, helst ska pH-värdet vara mellan sju och åtta, men
den klarar sig även där pH är omkring sex. Kräftan växer bara då den har ett nytt, tänjbart skal.
Under skalbytet är den speciellt utsatt för fiender och den behöver därför platser att gömma sig på.
Följaktligen tycker den om steniga bottnar där den kan gräva skyddande hål. Kräftan lever ensam
och rör sig mest i skymningen. Hur snabbt en kräfta växer beror på när den blir könsmogen. Om
kräftbeståndet är stort, eller om vattenkvalitén är dålig, är tillväxten långsam. Kräftans naturliga
fiender är mink, bisamråtta, utter, stora ålstammar och kräftpest. Men de regleringar, dikningar och
försämringar av vattenkvalitén som människan åstadkommit, är en fiende av större betydelse.
Kräftan trivs i sjöar, dammar och rinnande vatten, där den äter av vattenvegetationen och kan
minska partikelmängden på bottnen.
På 1800-talet blev kräftan en populär delikatess i Finland tack vare influenser från Frankrike och
Ryssland. Från Finland exporterades år 1906 en mängd av 14,7 miljoner levande kräftor och 5,9 ton
saltat kräftkött. Idag fångas ungefär tre till fem miljoner kräftor årligen och nästan hela fångsten
konsumeras nationellt. Det finns två olika arter av kräftor i Finland; flodkräftan (bild 3) är en
inhemsk art och signalkräftan inplanterades år 1967. De två kräftarterna kan skiljas åt med hjälp av
bl.a. utseende: signalkräftan har en vit fläck på saxarna och flodkräftan har små taggar på båda
sidorna av ryggskölden.
Ett helt kräftbestånd kan försvinna till följd av kräftpesten, som sprids av en algsvamp. Pesten tros
ha spridits från Nordamerika och till Finland via Ryssland 1893. Signalkräftan är resistent mot
algsvampen, medan flodkräftan å andra sidan helt och hållet verkar saknar motståndskraft.
Algsvampens sporstadium lever fritt i vattnet (som mest någon vecka) tills den fäster sig på en
passerande kräfta. Fastsittande på kräftan lever den parasitiskt och producerar nya sporer, som
avges i vattnet. Kräftpesten sprids med däggdjur, fåglar och utplanteringar av signalkräftor som bär
på algsvampen. Vid kräftning är det viktigt att desinficera använda redskap, om de flyttas från ett
vattendrag till ett annat. Kannibalismen bland kräftor sprider också algsvampen då en smittad
individ blir uppäten.
Bild 3. Flodkräftan är en enstöring som är aktiv främst i skymningen. Foto: Jukka Touhino
Jukka Tuohino
Kräftpopulationen har försvunnit från Närpes å, trots att den ända fram till 1950-talet fanns i hela
åsystemet. I Lillån förekom kräftor ända fram till 1980-talet.
14
Skicklig simmare med morrhår (7)
Uttern äter fisk och lever därför vid vatten. I Finland förekommer den mest i de norra och östra
delarna, men även längs åar och olika vattendrag på andra håll. Reviret varierar i storlek enligt
tillgången på föda; om det finns mycket fisk i vattnet, t.ex. vid kusterna, klarar den sig med ett
mindre revir, men vid åar kan det vara över 20 km stort. Uttern är en skicklig simmare, men rör sig
klumpigt på land och då den jagar fisk kan den dyka under vattnet i högst en halv minut. Kroppen är
strömlinjeformad och uttern har simhud mellan tårna, men är inte ett utpräglat vattendjur och den
saknar värmeisolering i form av ett späcklager för att klara av längre perioder i vatten. Den är
vanligen försiktig och skygg, men om den inte i övrigt störs kan den bli van med en viss mänsklig
verksamhet. Uttern är det enda rovdjuret i Norden som kan föda ungar året om, även om dess
fortplantning är ganska långsam. Ungarna stannar med honan i ett år och dödligheten bland dem
kan vara stor. Äldre individer kan bli upp till tio år gamla och utterbeståndet påverkas därför
avsevärt om en vuxen, produktiv hona dör.
Uttern klassas för närvarande som en hänsynskrävande art i Finland, då beståndet igen ökat efter en
tillbakagång på 1950-talet. Uttern hotas av bl.a. förstöring av dess livsmiljö, trafik och konkurrens
med minken. På vintern kan spår av uttern hittas vid isfria forsar längs Närpes å.
Öringen − en fisk med många skepnader (7)
Havsöring, bäcköring (bild 4) och insjööring är egentligen samma fiskart, namnen anger bara dess
livsmiljö. Öringen kallas ofta felaktigt för lax och de två arterna kan vara svåra att skilja åt, speciellt
eftersom de ändrar färg under olika levnadsstadier. I åar har öringsynglen en mörk färg och mörka
prickar, ibland också röda. Öringar som vandrar uppför ett vattendrag är silveraktiga och
härstammar från en närliggande sjö eller hav. Fisken trivs i vattendrag där syrehalten är god och där
vattnet inte blir för varmt på somrarna. Under det första levnadsåret finns öringsynglen i
åmynningar och strandvatten med rik växtlighet, strömmande och grunt vatten. Äldre individer
söker sig till djupare och kallare vatten.
Bild 4. Bäcköringen lever hela sitt liv i rinnande vatten och kan bli upp till 15
år gammal. Foto: Teemu Tuovinen
Öringen återvänder till sin födelseplats vid fortplantningen, som alltid sker i rinnande vatten.
Bäcköringar leker på senhösten eller vintern och använder då grusbottnar som underlag. I åarna
lever öringen tills den eventuellt vandrar ut till havet eller sjön, i Finland varierar perioden mellan
två till fem år. Bäcköringar har, på grund av en mindre mängd tillgänglig föda, en långsammare
15
tillväxt än öringar i sjöar och hav. Yngre fiskar äter insektslarver och då öringen blivit större, livnär
den sig på tillgänglig fisk, t.ex. abborre, småsik, siklöja, nors och småspigg. Under jakten håller
bäcköringen sig stilla i vattnet och använder en sten eller växter på strandkanten som
fixeringspunkter. Bytet fångas då det kommer drivande med strömmen. Vintern tillbringar
bäcköringen på djupare ställen i ån.
Då vattendragen reglerats har bäcköringsbestånden minskat. För att öka antalet bestånd kan deras
livsmiljöer återställas och individer utplanteras där de har en chans att överleva. Även om stora
mängder öring utplanteras i Finland, fångas en betydlig del i nät innan de nått könsmogen ålder och
hunnit fortplanta sig. I Närpes å planeras utplantering av öring i Lillån, där ett bestånd har möjlighet
att överleva efter restaureringar gjorts i vattendraget.
Fartfyllda forsområden och nätta småvatten
Riihikoski är, med en fallhöjd på fem meter, den största forsen i Närpes å. Sedan över hundra år
tillbaka fram till 1980-talet, har diverse verksamheter, bl.a. sågar och kvarnar, funnits vid forsen.
Andra forsar i Närpes å är t.ex. Sidbäck-Granskogforsen, Gammelstuforsen, Erklasfors,
Källmossfors, Räfsbäckfors, Bruksfors/Granfors och Backfors. Forsarna är allmänt sett små och har
relativt liten fallhöjd, men erbjuder fina naturupplevelser. Det mest forsrika området i ån finns
mellan Pörtom och Övermark. Miljön runt forsarna domineras vanligen av åkermark och en smal
strandremsa där naturlig växtlighet finns.
Strandträdbeståndet längs Erklasforsen nära Pörtom centrum domineras av al.
Markvegetationen på strandkanten består bl.a. av duntrav, älggräs och aftonviol. Över forsen
finns även en gångbro (bild 5). Flädervänderot, hallon och strätta dominerar på ett tidvis
översvämmat område intill forsen.
En bro finns också över Räfsbäckforsen, cirka 5 km norr om Övermark centrum (bild 6).
Forsen omges av ett odlingslandskap. Områden där det växer aspskog och gråalskog finns
längs forsen. Skogsnäva, liljekonvalj, hallon och gullris påträffas på strandbrinken. Små
holmar finns i mitten av forsen. Ungefär 600 meter norrut finns Källmossforsen, där det
växer björk, asp, gråal, rönn och vide. Den lågväxta vegetationen består av duntrav,
kråkvicker, gulvial, liljekonvalj och stenbär.
Bruksforsen, eller Granforsen, finns i ett område med bebyggelse, åkrar och växthus i
Övermark. Förut, då marken var kommunalt ägd, fanns där bl.a. tegelbruk, mejeri, svinhus
och fähus. Kring forsen finns både torr och frisk ängsflora med arter som smultron,
ängssyra, duntrav, ängskavle, vitmåra och hundloka.
Den långa vackra Backforsen finns nära Närpes centrum (bild 7). Intill forsen finns en kvarn
från 1700-talet. Efter verksamheten upphörde på 1960-talet har kvarnen restaurerats. På
området kring forsen växer låga lövträd, buskar, kärrsilja, strandlysing och flenört i
sparsamma mängder.
Niklas Ojala
16
Bild 5. Gångbron vid Erklasfors ger en fin uppsikt över
forsen. Foto: Niklas Ojala
Bild 6. Utsikt från bron vid Räfsbäckforsen.
Foto: Anna Bonde
Bild 7. I Backforsen finns även en bottendamm. Foto: Anna Bonde
Nästan hundra av Finlands utrotningshotade organismer lever i småvattenmiljöer bildade av små
sjöar, källor, skogssjöar och bäckar. Ingripanden som påverkar de värdefulla miljöerna negativt är
rensning av bäckar, sänkning av småsjöar, skogsdikningar, avverkningar runt vattendragen,
byggandet av vägar, brunnar och fritidsbosättning. Sedan 1997 får inga ingrepp göras på bäckar i
naturtillstånd.
Vattensamlingarna i Takaneva och Rauhanlammi är två mindre vattendrag på Närpes ås
avrinningsområde klassade som värdefulla. De erbjuder lämpliga tillhåll där bl.a. fåglar gör
17
uppehåll under flyttningstider.
Diskussion Vilka spår har istiden lämnat efter sig i naturen? Hur ser man var strandlinjen gått för 100 år sedan? Varför strömmar vattnet i åfåran snabbare i mitten än vid kanterna? Alger och smådjur spolas alltid nedströms i ett vattendrag. Hur kommer de till övre delarna av vattendraget? Källor
Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s.
Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands
miljöcentral, 52 s. Manuskript.
Jensen B. 2004. Nordens däggdjur. Bokförlaget Prisma. Stockholm, 324 s.
Kilpinen K. Rapu. Kalatalouden keskusliitto. Internetkälla, www.ahven.net (22.6 2005)
Koli L. 1998. Suomen kalat. WSOY. Porvoo, 357 s.
Kuusisto S. 1974. Lillån kalataloudellinen selvitys, 14 s. + bilaga
Lehtonen H. 2003. Iso kalakirja. Ahvenesta vimpaan. WSOY. Porvoo, 280 s.
Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral,
Österbottens förbund, Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s.
Storberg KE. 1983. Vattenkvaliteten i Lillån i Övermark, 5 s.
18
3
ETT STILLSAMT UPPEHÅLL VID SJÖARNA (8-10)
Från ytan till botten - ett dopp i sjön
Sjöar brukar indelas i oligotrofa, mesotrofa och eutrofa typer utgående från hur mycket näring de
innehåller (trofe betyder näring). En oligotrof sjö är lågproduktiv, men innehåller många olika arter
även om antalet individer är lågt. Den eutrofa sjön har mycket näring, stor produktion och
förbrukning av syre. En mesotrof sjö ligger mellan en oligotrof och eutrof sjö i näringsinnehåll.
Livet i sjön påverkas av berggrunden, jordmånen, klimatet, till- och utflöden, samt av människans
inverkan.
Sjöns primärproducenter utgörs, förutom av vattenväxter, också av alger. I likhet med alla andra
organismgrupper, består algsamhället av olika arter, dessutom förekommer årstidsvariationer i
artsammansättningen. I sjön är insektslarver, vattenloppor, snäckor och andra växtätare
primärkonsumenter. Primärkonsumenterna fungerar som föda för sekundärkonsumenterna (t.ex.
mört eller gärs), vilka i sin tur blir uppätna av tertiärkonsumenterna (t.ex. gädda). Grupperna av
producenter och konsumenter förekommer i olika mängder. Mängden primärproducenter är störst,
varefter biomassan avtar längre upp i näringspyramiden. Varje steg uppåt i näringspyramiden
innebär en förlust i kroppsvikt, eftersom arterna utnyttjar energin olika effektivt. Exempelvis kan en
vattenloppa förvandla 30-60 % av energin till kroppsmassa, medan motsvarande mängd för en stor
fisk är 7-10 %. Antalet organismer i de olika grupperna kontrolleras av tillgång på och efterfråga av
föda, samt av predationstrycket.
Det finns få sjöar i Österbotten och de flesta är små och grunda, med ett medeldjup på en till två
meter, och därför är de känsliga för föroreningar. Medeldjupet i sjöarna i Finland är sju meter och
60 % av dem är humussjöar med brunt vatten. Klarvattensjöar förekommer mest i norra och östra
Finland, medan de bruna sjöarna finns mest i kusttrakterna.
En sjö i ett vattendrag fungerar som en reningsbassäng; material som förs med strömmarna till sjön
sedimenterar och vattnet som rinner vidare nedströms är klarare. Mängden sedimenterat material
beror på vattnets uppehållstid i sjön, ju längre uppehållstiden är, desto renare blir vattnet.
Sjöns periodiska årstidsomlopp (8)
De olika årstiderna påverkar tillvaron i sjön, på vintern bildas ett istäcke och grunda sjöar kan frysa
ända ner till botten. På sommaren stiger temperaturen och växt- och djurlivet tar fart.
1) Efter snö- och issmältningen på våren, när solen hunnit värma vattnet till ungefär +4°C, är
temperaturen och vattnets täthet likadana överallt i sjön.
2) Den jämna miljön gör att vattnet lätt omblandas, en svag vind kan t.o.m. blanda vattnet ända
från botten, något som kallas vårcirkulation.
3) Våromblandningen syresätter ytskiktet och det syresatta vattnet transporteras också till
djupare delar av sjön.
4) Då klimatet blir varmare värms ytskiktet upp och får en mindre täthet än det kallare vattnet
djupare ner.
5) Täthetsskillnaden ökar och vattnet omblandas inte lika lätt, vilket leder till att det varmare
ytvattnet lagras ovanpå det kallare djupvattnet. En sommarstagnation har uppkommit.
6) Inget utbyte sker mellan de båda skikten, bottenvattnet får därmed inget syre och inga
näringsämnen transporteras upp till ytvattnet. Om det i bottenskiktet finns mycket material
som måste brytas ner, blir syre en bristvara och syrefria bottnar kan i värsta fall bildas.
19
Mellan det varma ytskiktet och det något kallare bottenskiktet bildas ett mellanskikt,
språngskiktet, där temperaturen hastigt sjunker med djupet.
7) På hösten svalnar ytvattnet igen och dess täthet ökar snabbare än i bottenskiktets vatten,
vilket resulterar i att ytvattnet sjunker till botten.
8) Nu sker en höstcirkulation och med tiden blandas hela vattenmassan om, tills sjön har en
temperatur på +4°C.
9) Då ytvattnet får en temperatur på 0°C fryser det och sjön får en isbeläggning.
10) En stagnation i vattenmassan sker också på vintern, eftersom bottenvattnet är varmare än
ytvattnet.
Naturliga sjöar?
Konstgjorda sjöar anläggs för att trygga översvämningsskyddet, samt för att öka
energihushållningen och lågvattensskyddet. De naturliga ekosystemen måste ändå klara sig i den
konstgjorda miljön och kan därför genomgå stora förändringar, åtminstone under de första åren.
Botten i en konstgjord sjö skiljer sig från en naturlig sjö, eftersom de områden (ofta myrmarker och
skog) som läggs under vatten förmultnar långsamt. Vattnet i sjön är ofta humusrikt och surt,
syresättningen påverkas av tillflödet och under dåliga syreförhållanden kan fiskdöd förekomma.
Vattenståndet regleras och ibland kan hälften av sjön vara torrlagd, vilket också påverkar
organismsamhället. Stränderna i en konstgjord sjö skiljer sig från naturliga sjöstränder och ofta
hittas mera bestånd av högvuxna växter och vitmossa längs den konstgjorda sjön. Av bottendjuren
trivs olika insektslarver, medan snäckor och musslor saknas, eftersom de inte kan bilda kalkskal i
den sura miljön. Vanligen planteras olika fiskarter ut i de konstgjorda sjöarna, men få arter
överlever i den sura och syrefattiga omgivningen. Gädda och abborre klarar av lite surare vatten och
kan bilda livskraftiga bestånd.
Kivi- och Levalampi, den konstgjorda sjön där Närpes å börjar (9)
Den konstgjorda sjön Kivi- och Levalampi (bild 9) skapades för att motverka översvämningarna
och för att ombesörja råvattenbehovet för Oy Metsä-Botnia Ab. Två små sjöar på Levanevamyren
dämdes upp åren 1964-1965, förstorades 1976 och nu har sjön en storlek på 9,5 km2. (Kivi- och
Levalampis läge på stordia 4)
Syreförhållandena i sjön är dåliga och total syrebrist inträffade under vårarna på 1980-talet. Vattnet
är surt och kvicksilverhalterna i abborre överstiger rekommendationer för livsmedel. Orsaken till
det sura vattnet är avrinningen av försurande ämnen från stora torrlagda områden. Fisk har
utplanterats, men på grund av den dåliga vattenkvalitén har inte livskraftiga bestånd bildats. I sjön
påträffas bl.a. gädda, abborre och gärs. På grund av vattenståndregleringarna kan avsevärda delar av
sjön ställvis vara fullständigt torrlagda och i norra delen av sjön flyter torvflak. I de norra delarna är
fågellivet rikligt, upp till 50 arter häckar i sjön. Bland andra enkelbeckasin, grönbena, skedand,
smalnäbbad simsnäppa och rödbena förekommer i sjön, förutom de cirka 200 häckande
skrattmåsarna.
Säläisjärvi en liten, svagt näringsrik sjö (9)
Säläisjärvi förstorades år 1978 då vattennivån höjdes med cirka två meter. I likhet med Kivi- och
Levalampi ville man styra översvämningarna genom att reglera vattenmängden i sjön. En
påfyllnadskanal ("Botniakanalen") leder vatten från söder om Säläisjärvi till Kivi- och Levalampi
via Tainusluoma. I anslutning till sjön häckar bl.a. gluttsnäppa och under höstflyttningen stannar
bl.a. alfågel och sjöorre vid sjön. (Säläisjärvis läge på stordia 4)
20
Utplanteringar av regnbåge görs och ett livligt fritidsfiske finns. Också storvuxen abborre, gädda
och gärs påträffas i sjön. Vattnet är surt och också i den här sjön innehåller de större fiskarna höga
kvicksilverhalter.
Havsviken blev en sötvattensbassäng (10)
Västerfjärden i Närpes ås mynningsområde var förut den innersta delen av Österfjärden, en stor
havsvik öster om Kaskö. Vattnet i Västerfjärden var bräckt med djurarter som t.ex. vitmärla,
strömming och olika snäckor. Avstängningen från havet började år 1971 då en landsväg byggdes
över mynningsområdet (bild 10). År 1976 uppdämdes havsviken helt och hållet för att tillgodose Oy
Metsä-Botnia Ab med råvatten. (Västerfjärdens läge på stordia 4)
Från att ha varit en inre havsvik förändrades Västerfjärden så småningom till en sötvattensmiljö.
Salthalten sjönk från 5,8 ‰ i bottenvattnet och 2,7 ‰ i ytvattnet, till 0 ‰. Vattnets pH minskade på
grund av tillförseln av surt vatten från Närpes å. Organismsamhället påverkades och mängden
insektslarver och fåborstmaskar ökade. Till en början inträffade också regelbunden fiskdöd i det
sura vattnet, men de vanligaste arterna, abborre, mört och gärs, finns ännu kvar. År 1997 byggdes
en fiskväg i slussen, varefter fiskmängden ökat. Växtligheten har tilltagit med arter som vass, starr,
vide och vitmossa, medan sjöfräken, rörflen och säv har minskat.
Av den stora sjön återstår en kanal
Jurvanjärvi, en gång i tiden en av de största sjöarna i Syd-Österbotten, började torrläggas redan på
1700-talet och blev fullständigt torrlagd under 1960-talet. Den stora sjön (10 km lång och 1-2 km
bred) minskade variationerna i vattenflödet i Närpes å, även om sjöns djupaste delar inte var mer än
1,5 meter. Den grunda sjön frös ända till botten och på vårarna drevs mycket gyttja med isarna.
Ännu idag syns områden varifrån gyttjan forslats bort. Spår av istiden finns i form av höga
strandvallar och moränkullar, vilka bildat små holmar i mitten av sjön.
Omgivningen kring den stora sjön var en mycket bra boplats för människan, som kom dit för
ungefär 3 000 år sedan. Bland annat fiskeredskap och ett stort lerkärl har hittats i avlagringarna.
Sjön befolkades av nybyggare under 1500-talet och två samhällen bildades; ett av folk från Laihela,
Ylistaro och Ilmajoki i norr och ett i söder med folk från Teuva (då en del av Närpes). De två
samhällena hade en dispyt angående var gränsen skulle dras i sjön, men den löstes till slut med en
kompromiss. Jordbruket livnärde människorna och foder åt boskapen skaffades från de täta vassoch fräkenbestånden i sjön.
Även om bönderna protesterade mot en torrläggning av sjön, eftersom fisket då skulle upphöra,
behövdes mera areal till åkermark. År 1770 fick en kyrkoherde, vid namn Wacklin, tillstånd att
påbörja ett torrläggningsprojekt. Fisket minskade, men det fanns tillräckligt med vass och fräken åt
boskapen. Varor fördes till staden för försäljning och Jurva blev speciellt känt för sina goda ostar. I
början av 1900-talet sänktes sjön för att minska antalet översvämningar, som förstörde odlingarna
särskilt under vårflödet.
År 1965 blev sjön helt torrlagd och på samma gång rensades en del av utloppsfåran. Idag finns en
torrläggningskanal i mitten av sjön och hela sjöbotten är åkermark (bild 11). Markerna i Jurvanjärvi
är sura sulfatjordar, vilka bidrar till försurningen av Närpes å. På Närpes ås avrinningsområde har
även sjön Tainusjärvi i Jurva torrlagts.
21
Bild 9. Den konstgjorda sjön Kivi- och Levalampi är skapad av två mindre sjöar.
Foto: Anna Bonde
Anna Bonde
Bild 10. Avstängningen av Västerfjärden från havet började redan år 1971 då landsvägen byggdes
över mynningsområdet. Båtslussen och luckorna som kontrollerar till- och utflödet i Västerfjärden
22
(den mindre bilden). Foto: Kerstin Häggqvist
Bild 11. Idag finns stora arealer odlingsmark och en rak kanal i den forna sjön
Jurvanjärvi. Foto: Anna Bonde
Diskussion Vilka olika primärproducenter, primärkonsumenter, sekundär‐ och tertiärkonsumenter kommer du på? Vad händer om primärproducenterna försvinner från sjön? Hur påverkas balansen i
sjön om sekundärkonsumenterna försvinner? Vad händer om tertiärkonsumenterna
försvinner? Hur kommer växt‐ och djurarter på naturlig väg till konstgjorda sjöar? Vilka för‐ och nackdelar uppkommer i samband med regleringar av ett vattendrag?
Källor
Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s.
Bonde A & Lax HG. 2003. Kraftigt modifierade havsvikars ekologiska tillståndAnna
ochBonde
användning.
Regionala miljöpublikationer 301. Västra Finlands miljöcentral, 72 s.
Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra
Finlands miljöcentrals duplikat 93, 23 s.
23
Nousiainen I. 2005. Jurvan lintupaikat. Suupohjan Lintutieteellinen Yhdistys. Internetkälla,
http://www.saunalahti.fi/retki/linnut/jurva.htm. (20.7 2005)
Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral,
Österbottens förbund och Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s.
Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås
avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s.
Sundqvist J. 2004. Lär känna Larsmo-Öjasjöns vattendragsområde- undervisningspaket för skolor.
Västra Finlands miljöcentral, 33 s. + bilaga
Vesipellon viljely. Kalatalouden keskusliitto. Internetkälla, http://www.ahven.net. (22.6 2005)
Äystö A. 2000. Jurvanjärvi sjö igår och idag (och en blick in i framtiden). Sammandrag från
seminarium om Närpes å (5.10, Kaskö), 9 s.
24
4
UPP PÅ TORRA MARKER I NÄRHETEN AV ÅN (11-13)
Ett förändrat landskap
Boplatser har länge koncentrerats runt vattendrag, eftersom de erbjuder bra möjligheter till fiske och
transport av varor. De äldsta upphittade bosättningsfynden i Närpes (Pörtom) härstammar från sen
stenålder (3 500-2 200 f. Kr.). Området kring den torrlagda sjön Tainusjärvi är den äldsta
bosättningsplatsen i Jurva. Människor bodde där redan för 6 000 år sedan.
Det ur havet uppstigna landet användes som ängs-, betes- eller åkermark och landhöjningen
påskyndades med hjälp av torrläggningar. Vegetationen på stranden kunde användas som foder åt
boskap och i Närpes å idkades även kvarndrift. På fritiden simmades det i ån ända fram till 1950talet och under vintermånaderna kunde ån utnyttjas för skrinning och skidning. Ån var också en bra
transportväg under vintrarna då släde användes. Under 1600-talet startades sågkvarnar drivna av
vattenkraft. I slutet av 1800-talet fanns åtminstone 20 stycken längs med ån, nio av dem i
Övermark. Bland annat mört, braxen, id, gädda och sarv fiskades flitigt med nät, ryssja och katsa
ända fram till 1700-talet, då fisket avtog. Kräftor utplanterades under 1800-talets senare hälft, men
mängden minskade under 1940-talet. Vid Gammelbron i Närpes fiskades nejonögon och på
vintrarna lake under 1920- och 30-talen, också små bestånd av lax och ål fanns i ån.
Med tidens gång har användningen av områdena runt ån förändrats från att vara i huvudsak ängar på
1600-talet, till åkermark från och med 1800-talet. På holmarna i ån fick boskapen beta, eftersom de
där var skyddade från rovdjur och ingen vakt behövdes. I Övermark på Granfors gård skaffades de
första jordbruksmaskinerna i ådalen. Där fanns också en stor kreatursuppsättning och från år 1880
en mejeriskola. Gården hade således en stor inverkan på jordbruket i ådalen. Under 1900-talet fick
jordbruket en stor framfart och stora områden torrlades för att kunna användas som åkermark.
Samtidigt startades den första tomatodlingen i Närpes. Jordbruksmaskiner, konstgödsel och
bekämpningsmedel började användas allmänt i Finland på 1950-talet.
De ängar där boskap förr gick och betade blir igenvuxna med tiden om ingen skötsel utförs. Växtoch djurarter försvinner då naturen förändras och man kan gå miste om historiskt, ekologiskt och
estetiskt värdefulla områden. Det är därför viktigt att lokalisera och skydda sådana områden, i
Finland började det här tas i beaktande under 1980-talet.
Viktiga vårdbiotoper i Närpes ås avrinningsområde finns nordväst om den torrlagda sjön
Jurvanjärvi (ett betesområde som varit i bruk i minst 100 år) och sydväst om Tainuskylä. Värdefulla
kulturlandskap finns också i Kalax, Norrnäs, Svartbäcken, Bäckliden, Pörtom och Nämpnäs. Närpes
ås kulturlandskap (bl.a. den s.k. Adolf Fredriks postväg), Pörtom kyrka med omgivningar,
Koskimäen raittinäkymä och miljön runt Jurva kyrka utgör värdefulla kulturhistoriska miljöer.
Vad växer längs åkanten? (11, 12)
Stränderna längs Närpes å kantas till en stor del av åkermark, vissa områden också av skog och
bosättning. Längs med åkanten finns vanligen en smalt band av träd och buskar där björk, gråal,
hägg, vide och rönn växer. Tack vare en näringsrik och fuktig miljö kan växtligheten på vissa
områden bli lundartad med växter som t.ex. jordreva, ormbär, liljekonvalj och teveronika.
Där få träd förekommer och växterna inte röjts undan, finns höga växter som älggräs och duntrav,
samt hundloka, strätta och björnloka. På torrare områden där vegetationen röjts hittar man vanligen
rölleka, gulvial, blåklocka, kråkvicker och ängssyra bland olika arter av gräs. På stenfundament från
gamla kvarnar och sågar, i t.ex. Pörtom och Övermark, finns vanligen en miljö av torrängs- eller
25
björkskogskaraktär, med bl.a. smörblommor och flockfibblor. Kabbleka, kärrsilja, svärdslilja och
missne växer i fuktiga kvarndiken. Artrikedomen runt gamla kvarnområden kan vara större än på
andra områden, eftersom frön och växtdelar kommit med sädeslasterna till kvarnen.
Ta reda på! Vilka växter hittar du längs med Närpes å? Använd fältprotokoll och kryssa för de du hittar. Dra ett snöre från vattnet en bit upp på stranden och skriv upp arterna som finns på linjen (på vilket avstånd de växer från vattnet) och uppskatta deras täckningsgrad. Pressa växterna och förvara dem i klassrummet. Använd det här protokollet, eller eget. Tillsätt fler arter om du hittar. Art Förekomst (ja/nej) Datum Avstånd från vattnet (m) Täckningsgrad (%)
Björk Gråal Hägg Vide Rönn Vide Jordreva Ormbär Liljekonvalj Teveronika Älggräs Duntrav Hundloka Strätta Björnloka Rölleka Gulvial Blåklocka Kråkvicker Ängssyra Smörblomma Flockfibbla Kabbleka Kärrsilja Svärdslilja Missne Nordlundarv Hallon Flädervänderot Strandlysing Ormrot Snårvinda 26
Anna Bonde
Invid broar växer hallon, vide, flädervänderot, strandlysing, älggräs och hundloka bland enstaka
träd. I närheten av bebyggelse ökar trädgårdsväxterna bland vegetationen och arter som aftonviol,
spirea, blågull och jättebalsamin förekommer.
Igenväxande områden kan restaureras med hjälp av slåtter eller genom att återuppta marken för
bete, för att undvika att sällsynta arter försvinner. Beaktansvärda arter, som ormrot och snårvinda,
finns vid Jänkynkoski i Jurva respektive i Övermark och Finby.
Miljöer i naturen värda att värna om (13)
Skyddsprogram behövs för att bevara sällsynta och värdefulla naturtyper, samt för att säkerställa
den biologiska mångfalden. Flera naturskyddsområden finns på Närpes ås vattendragsområde, de
flesta är myrmarker och alla utom två (Haapalankangas och Isokorpi) är Naturaområden.
Levaneva, Sanemossen, Harjaisneva- Pilkoonneva, Varisneva, Kurpanneva, Risnäsmossen-Östra
mossen och Lamminneva/Iso Kakkurinneva är myrskyddsområden. Isokorpi och Orrmossliden är
lundskyddsområden, Haapalankangas är ett skyddsområde för åsar och Pässilänvuori ett
Naturaområde. Arealen av Naturaområden i Närpes ås vattendragsområde är ungefär 3 000 ha.
Levaneva
Levaneva hör till Jurva och Laihela och är med sin storlek på 3 343 ha ett av de
största högmosse- och strängmyrsområdena i Syd-Österbotten. En rekreationsplan har
gjorts för området, där bl.a. en naturstig genom myrmarkerna planerats. Området
består av flera olika myrtyper, relativt unga skogar med inslag av äldre träd och i de högre
regionerna av högmossen rikligt med regnvattensamlingar. I Levaneva finns varg, lo och
flygekorre, på området häckar dessutom många fågelarter, bl.a. pärluggla, jorduggla,
järpe, berguv, stenfalk, silvertärna och grönbena.
Sanemossen
Sanemossen (bild 12) i Malax har en storlek på 1 053 ha och är det näststörsta myrområdet på
Närpes ås avrinningsområde. De yttre delarna av myren har restaurerats eftersom de tidigare
dikats. På området finns trädlösa myr- och sumpmarker, samt talldominerade skogar, där de
äldsta träden är över 100 år gamla. Myren är av högmossetyp och har ett rikt fågelbestånd med
bl.a. blå kärrhök, spillkråka, tretåig hackspett och brushane. Mossen erbjuder viktiga
viloplatser åt fåglar under flyttningstider och också flygekorren kan påträffas här.
Orrmossliden
Orrmossliden i Närpes och Teuva har en storlek på 26 ha och är ett
grundvattenpåverkat lundområde. Trädbeståndet består av kraftiga gran- och lövträd. Växter
som tibast, skogstry, måbär, svarta vinbär, strutbräken, trolldruva, myskmåra, springkorn och
flenört förekommer på området.
Isokorpi
Isokorpi är också ett lundskyddsområde där tibast, skogstry, måbär, lundelm, trollbär,
myskmåra och flenört kan hittas bland gamla granar och aspar. Området är 14 ha stort och
finns i Jurva bredvid en myr på en låg mineralås med fornstränder.
27
Bild 12. Sanemossen är det näststörsta myrområdet på Närpes ås
avrinningsområde. Foto: Anna Bonde
Antalet kartlagda, värdefulla skogsmiljöer i Närpes är 180 och i Jurva 33, sammanlagt ungefär 100
ha. Skyddsvärda miljöer utgör mindre än en halv procent av Finlands skogsareal. Hit räknas
trädfattiga torvmarker, hällmarker, odikade bördiga kärr, stup, klyftor och raviner. De kartlagda
områdena i Närpes är vanligen trädfattiga torvmarker och i Jurva odikade, bördiga kärr.
Skogsägaren kan bidra till att öka den biologiska mångfalden i sin skog, genom att arrendera ut den
åt skogscentralen mot en ersättning. Skogen får då stå orörd i tio år.
Anna Bonde
28
Gör en utflykt! Det finns många vackra områden längs med Närpes å värda ett besök, på våren eller hösten kan man kombinera naturupplevelserna med artkännedom. Eleverna kan göra grupparbeten över utvalda områden, där de undersöker växtligheten, tar vattenprover och analyserar dem i mikroskop, bestämmer bottentyp, fågelarter, djur, fotograferar och själva föreslår hur området kunde användas i rekreationssyfte. Resultaten kan sammanställas t.ex. i en plansch som ställs ut i skolan. Varför inte besöka någon närbelägen plats under teckningstimmarna! Kom ihåg att organiserade utflykter som skolutflykter kräver lov av markägaren, och att det naturligtvis är förbjudet att förstöra och skräpa ner både på allmänna och privata områden.
Några exempel: Kivi‐ och Levalampi, den konstgjorda sjön där ån har sin början. Väster om Närvijoki i Jänkynkoski finns ett område där kommunens simplats funnits. Stigar och en parkeringsplats finns på området. Dominerande naturtypen är fuktig, näringsrik granskog och på öppnare områden finns både fuktig och torr ängsflora. Bland annat ormrot finns på de öppnare områdena. Nära Pörtom centrum finns Erklasforsen, som är en av de längsta forsarna i ån. Ovanför forsen finns en gångbro. Laplombron finns i Pörtom. Bron är en gammal träbro som omges av åkerlandskap. Nära bron på en backe finns forngravar.
Bron vid Räfsbäckforsen erbjuder en utmärkt utsikt över det vackra forsområdet. Vid lågvatten kan man gå över till några av de små holmarna i forsen. I Övermark centrum finns Byforsen, där två eller möjligtvis fyra kvarnar verkat. På en holme mitt i ån finns den största privatägda kvarnbyggnaden, där ett garveri fungerade under 1900‐talets första hälft. Ovanför Bysbron (Bäcksbron/Storå bro, byggdes i mitten av 1800‐talet) finns en bottendamm. Vid Åbron i Yttermark finns ungdomsgården som ägs av Yttermark ungdomsförening rf. En såg har funnits söder om bron. Ån utvidgar sig vid bron och är också annars bred i Yttermark. I Allmänningsfors mäts vattenflödet kontinuerligt och tidigare har det funnits en såg på området som är privatägt. 29
Vid Backfors (Ytterfors eller Nixfors) i närheten av Närpes centrum finns en privatägd restaurerad kvarn från 1885. På området har det funnits en kvarn sedan 1708. Nybro byggdes 1842. Vegetationen längs åavsnittet är ställvis öppen och på området växer bl.a. snårvinda. En bro har funnits sedan 1500‐talet på den plats där Gammelbron (Finby) finns i dag. Bredvid bron finns en rastplats och ett minnesmärke över 1808‐09 års krig. Vid järnvägsbron finns en båtplats och i början av 1900‐talet fanns där en ångdriven såg. Också områdena kring Västerfjärden erbjuder intressanta miljöer. I vägbanken mellan havet och Västerfjärden finns båtslussen med fiskvägen som är i bruk på vårar och höstar. Kring rastplatsen i Lillån växer framförallt gran, i vegetationen kan även skogsnäva påträffas. På området finns stigar. Ett stycke öster om Europaväg 8 längs med Lillån finns barrskog, växtligheten består av bl.a. kärrviol, strandlysing, harsyra och olika fräkenarter. Längs med åfåran finns ställvis en stig, skogen är lundartad och fuktig. På samma område finns en liten vattensamling, där bl.a. missne, skogssäv och starrarter växer.
Diskussion Är igenväxningen av forna betesmarker en naturlig process eller borde områdena bevaras öppna? Vilken miljö är mera artrik? Varför är myrområden nuförtiden ovanliga? Varför är det viktigt att bevara sällsynta naturtyper? Källor
Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands
miljöcentral, 52 s. Manuskript.
Natura 2000- områden. 2005. Västra Finlands miljöcentral. Internetkälla, www.miljo.fi. (13.7 2005)
30
5
FÖRSURNING - ETT ALLVARLIGT PROBLEM I NÄRPES Å (14-16)
En naturlig process påskyndad av människan (14)
Östersjöns historia efter senaste istid, före innanhavet fick sin nuvarande form, brukar delas in i fyra
stadier: den Baltiska issjön (10 000 år f. Kr. och tidigare), Yoldiahavet (10 000-9 300 år f. Kr.),
Ancylussjön (9 300-8 000 år f. Kr.) och Littorinahavet (8 000 år f. Kr. och senare). De olika
stadierna växlade mellan ett marint hav och en sjö med sött vatten i takt med att isen drog sig
undan.
De österbottniska jordarna kallas alunjordar, svartmocka eller litorinajordar och de uppstod som
sedimentavlagringar i Littorinahavet. Littorinahavet var större, varmare, saltare och mera
näringsrikt än nutidens Östersjön. De organiska partiklar som lämnade kvar på bottnen som
avlagringar under den tiden innehåller höga halter av metallsulfider, bildade mellan bl.a. löst järn
och sulfat. I och med landhöjningen har alunjordarna stigit upp ur havet och är reducerade så länge
de befinner sig i anaeroba miljöer. Då jordarna torrläggs oxideras de, metallsulfiderna reagerar
med syret och bildar svavelsyra, medan metalljoner och vätejoner frigörs. De försurande ämnena
transporteras till vattendrag under regnperioder och snösmältning, där de beroende på vattendragets
buffringsförmåga har olika grad av negativa följder för ekosystemet. Vattendraget kan dessutom
utsättas för en stor mängd metalljoner, som är giftiga för växter, djur och andra organismer.
Vattendrag påverkas också av försurande ämnen från surt nedfall. Det sura nedfallet härstammar
från reaktioner i atmosfären där väte-, sulfat- och nitratjoner bildas. Ytterligare bidrar utsläpp av
kväve- och svavelföreningar bildade vid förbränning av fossila bränslen från t.ex. trafik, växthus
och kraftverk.
Surheten i en vätska är ett mått på hur många vätejoner (H+) den innehåller. Surheten bestäms enligt
en logaritmisk pH-skala och ju lägre värdet är, desto surare är lösningen. Den logaritmiska skalan
innebär att en minskning av pH-värdet från t.ex. sju till sex motsvarar en ökning av vätejonerna med
tio gånger. Försurning tyder på en avtagande förmåga att motstå sura ämnen.
Markförsurningen sänker pH-värdet i Närpes å (15)
Vattnet i Närpes å är surt med ett pH-värde på ungefär fem, men ån kan tidvis vara ännu surare.
Årets lägsta pH-värde är vanligen 4,5 i åns nedre lopp. Ofta sjunker pH-värdet under regnperioder
efter torka eller på våren då regn och snösmältning spolar ämnen från land. Sur nederbörd bidrar till
försurningen, men den största källan är den markbundna försurningen, då över 70 % av
vattendragsområdet hör till mark som tidigare varit havsbotten.
De torrlagda sjöarna Tainusjärvi och Jurvanjärvi bidrar med försurande ämnen till de övre delarna
av ån, sura skogs- och myrmarker finns längs med ån, och i avrinningsområdet finns också sura
odlingsmarker. De försurande effekterna ökar nedströms och vattnet är oftast surast i åns nedre
lopp, medan Lillån i Övermark sällan har ett pH-värde under fem.
Halterna av aluminium, koppar, nickel, zink och järn är ibland skadligt höga i Närpes å. Till
exempel aluminiumhalten vid Närpes järnvägsbro är i medeltal 2,3 mg/l och i vissa biflöden har en
halt på 14 mg/l uppmätts. Fisk tar skada redan vid aluminiumhalter på 0,1 mg/l. Metallerna kan
dessutom anrikas i näringskedjan, t.ex. kvicksilverhalterna i gädda i sjöarna Kivi- och Levalampi
och Säläisjärvi, överstiger gränsvärdet för att de ska få användas som livsmedel.
31
Under de värsta försurningsperioderna simmar ingen fisk upp i ån och fiskdöd kan även inträffa.
Kräftor trivs heller inte i den sura miljön och har försvunnit från de platser där de tidigare fanns.
Hur reagerar organismerna på försurning? (16)
Försurning av ett vattendrag har negativa följder för både växter och djur, även om olika arter har
varierande toleransgränser. Organismsamhället blir likformigt i sura miljöer då försurningskänsliga
arter försvinner. Tungmetallerna i marken frigörs lättare ju lägre pH-värdet är och deras
tillgänglighet för organismerna ökar. Humuspartiklar i vattnet kan binda metalljoner och risken
för skador på organismsamhället minskar därmed i humusrika vatten.
Växternas upptag av spårämnen förändras i sura miljöer. Kadmium, zink, mangan och nickel tas
effektivare upp, men upptaget av mikronäringsämnen (bl.a. molybden, bor och selen) minskar.
Metalljonerna fastnar på fiskarnas gälar och det slem som bildas för att hindra irritationen täcker
istället gälarna så att fisken kvävs. Då jonsammansättningen i vattendraget störs till följd av ökade
mängd metalljoner, påverkas fiskarnas inre saltbalans och de kan dö av en osmotisk chock.
Förökningen störs hos fiskarna i vattendraget, men också hos de arter som vandrar upp i
vattendraget för att leka. Fortplantningen hindras eftersom fisken fysiologiskt inte kan leka (t.ex.
gädda), leken blir försenad (abborre), eller ynglen inte överlever i den sura miljön. Bottendjur
skadas också av höga aluminium- och järnhalter. I vatten med ett pH-värde på 5,5 eller högre kan
de flesta fiskarter leva normalt, medan kräftor behöver pH på sex eller högre för att kunna skapa
livskraftiga bestånd. Ett surt vattendrag är inte dött, även om de ur människans synpunkt viktiga
djuren (t.ex. fisk och kräftor) har försvunnit. Vinnare och förlorare bland de mindre djuren i ett surt
vattendrag är:
Vinnare
Förlorare
3 planktonmygglarver (släktena Chaoborus/Corethra)
3 vattenskalbaggar (Dytiscidae)
3 virvelbaggar (Gyrinidae)
3 buksimmare (Corixidae)
3 hoppkräftor (Copepoda)
3 sävsländelarver (släktet Sialis)
3 trollsländelarver (Odonata)
2 snäckor (Gastropoda)
2 musslor (Bivalvia)
2 sötvattensmärlor (släktet Gammarus)
2 hinnkräftor (av släktet Daphnia)
2 dagsländelarver (Ephemeroptera)
2 flodkräfta (Astacus fluviatilis)
Ta reda på! Mät pH‐värdet på vatten från Närpes å. Jämför värdet med pH för kranvatten och
regnvatten. Fyll kärl med kranvatten, tillsätt sedan olika ämnen, t.ex. ättika, socker, bakpulver, mjöl och salt. Mät pH‐värdena. Hur påverkas pH? Varför? Vilken lösning är
jämförbar med pH‐värdet i Närpes å? Ta reda på hur vinnarna och förlorarna i sura vattendrag ser ut. Har de speciella
igenkänningskaraktärer? Varför kan vinnarna leva i sura miljöer och förlorarna inte?
Utforska vilka försurningstoleranta arter det finns i Närpes å. Sök under stenar, på
åkanten, bland vegetationen eller på områden där vattnet rinner långsamt, observera också
djur som rör sig på vattenytan. 32
Källor
Angel H & Wolseley P. 1983. Levande vatten. P A Norstedt & Söners Förlag. Stockholm, 191 s.
Bydén S. 1990. Mäta försurning. Undersökningar av mark och vatten. Institutionen för miljövård,
Göteborgs universitet/Bokskogen, 64 s.
Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra
Finlands miljöcentrals duplikat 93, 23 s.
Ruiz J & Bonde A. 2004. Markförsurningen vid Närpes ås vattendragsområde och dess inverkan på
vattenkvaliteten. Närpiönjoen vesistöalueen maaperän happamuus ja sen vaikutus vedenlaatuun.
Västra Finlands miljöcentrals duplikat 110, 54 s.
Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås
avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s.
33
6
ETT ÖVERSKOTT AV NÄRINGSÄMNEN ÅTFÖLJS AV
ÖVERGÖDNING (17-21)
En del alger trivs i mycket näring (17, 18)
En ökning av näringsämnen, främst fosfor och kväve, i ett vattendrag kan till en början ha en positiv
effekt. Organismerna får mera mat och antalet arter ökar. Men om näringstillflödet fortsätter öka,
ändrar så småningom artsammansättningen. Ett eutrofierat ekosystem har ett överskott på
näringsämnen och på grund av de förändrade förhållandena, klarar sig vissa arter bättre än andra
och vattendragets karaktär ändras.
I övergödda vatten gynnas alger, primärproducenterna, vilka kan tillgodogöra sig näringsämnena
direkt. Gynnade algarter är speciellt blågröna alger, vilka egentligen inte är alger utan bakterier,
cyanobakterier. Fastän cyanobakterierna och vissa andra gynnade algarter är mikroskopiskt små,
kan de i ett eutrofierat system förekomma i sådana mängder att vattnet blir grumligt. I mycket
eutrofierade system kan cyanobakterierna och mikroalgerna bilda iakttagbara massförekomster på
vattenytan. Massförekomster av alger brukar kallas algblomningar. Några algblomningsbildande
arter producerar gifter, eller toxiner. Om man simmar i vatten med en giftig algblomning kan
alggifterna orsaka klåda och husdjur kan bli sjuka, eller dö av förgiftning om de dricker vattnet. Då
mikroalgernas växtperiod är slut, sjunker de till botten och den stora biomassan bryts ner av
organismer, som behöver syre för nedbrytningsprocessen. Bottnarna blir därtill ofta mjuka då de
övertäcks av den stora organiska massan. Ofta växer vattendraget igen då vassbestånden ökar.
Balansen i vattendraget förändras (17, 18)
Syret blir vanligen en bristvara i eutrofierade system, på grund av den stora mängden organiskt
material. Den minskade syremängden leder i sin tur till försämrade förhållanden för bottendjuren
och de måste hitta bättre miljöer för att överleva. Alla bottendjur lider inte av dåliga
syreförhållanden, ofta ökar biomassan av fjädermygglarver och borstmaskar, medan känsligare
arter, t.ex. musslor och kräftor, försvinner. Följande organismer i näringskedjan, fiskarna, påverkas
också av övergödningen. Det grumliga vattnet gör det svårt för de rovfiskar som jagar med synen
att se bytet och bottenlevande fisk utsätts för försämrade syreförhållanden. Fiskrommen övertäcks
av dylager och ynglen överlever inte. Förändringarna i algsammansättningen innebär att vissa
fiskarter inte längre hittar den föda de vill ha och minskar i antal. En del fiskarter kan dock dra nytta
av den nya födosammansättningen och ökar i antal. Fiskbestånden i ett eutrofierat vattendrag brukar
ofta domineras av så kallad skräpfisk, dit bl.a. olika mörtfiskar räknas. Storleken på fiskarna
minskar och antalet fiskar i ett stim blir fler.
Mörtfiskarna trivs i den övergödda miljön, eftersom tillgången på föda är mer än tillräcklig. Men de
kan förekomma i sådana mängder att de drastiskt minskar djurplanktonbiomassan. Följden av en
minskad mängd djurplankton är en mera fördelaktig miljö för algerna, vilka annars blir uppätna av
djurplanktonen.
En ond cirkel
En långt framskriden eutrofieringsprocess blir en ond cirkel, som till slut fungerar av sig själv,
fastän näringstillförseln till vattendraget minskat eller upphört. Den fosfor som inte upptas av
primärproducenterna, sjunker till botten och hålls utanför ekosystemet så länge syrehalterna är
goda. Men i syrefattiga, eller syrefria förhållanden frigörs fosforn och ekosystemet får ytterligare ett
tillskott av näring (inre belastning). Resultatet av övergödningen blir följaktligen ett ekosystem där
mängden organiskt material är stor, både i form av näringsämnen, alger och fiskar. Även om antalet
arter ökar, så minskar artdiversiteten, och artsammansättningen är en annan än vattendragets
34
ursprungliga. Vattenkvaliteten blir dålig och om eutrofieringsprocessen fortgår länge tar det, trots
minskad tillförsel av näringsämnen, flera årtionden innan miljön blir normal igen. I ett hypertroft
ekosystem finns få andra arter än alger.
De mikroskopiskt små algerna i eutrofierade sjöar och rinnande vatten
Alger är en mycket viktig del av ekosystemet i sjöar, eftersom de är primärproducenter och utgör
föda för många arter. Algernas artsammansättning varierar mycket och är starkt beroende av
näringssituationen i sjön, dessutom är bl.a. sjöns storlek, form och klimat viktiga faktorer. I eutrofa
sjöar har cyanobakterierna många fördelar framom andra algarter och kan därför förekomma i
relativt stora mängder. Grumligheten i den eutrofierade miljön utgör inget problem då
cyanobakterierna har gasvesikler, med vilka de kan hålla sig nära vattenytan och solljuset. Den inre
belastningen ökar mängden tillgänglig fosfor och eftersom cyanobakterierna tar upp kväve i form
av kvävgas från luften, får de alla näringsämnen de behöver. På våren finns mycket kiselalger och
de kan även förekomma i annan artsammansättning på sommaren och hösten. Förutom
cyanobakterier, kan många arter av grönalger också påträffas på sommaren. Dessutom trivs
ögonalger, dinoflagellater och någon gång också guldalger i det eutrofierade vattnet. Påväxten på
stenar och växter i vattnet är vanligtvis riklig.
Fritt levande alger i rinnande vatten förs med annat material nedströms och i snabbt forsande vatten
spelar de inte en lika stor roll som i sjöarna. Produktionen hindras, förutom av strömförhållandena,
också av grumligheten i vattendraget. I reglerade vattendrag där dammar byggts kan vattnet vara
stillastående och där utvecklas algblomningar. Kiselalger finns däremot rikligt i rinnande vatten, där
de lever som påväxt på sand, stenar och växter. Cyanobakterier kan bilda stora mattor på
bottensedimentet, grönfärgade i skuggan och svartfärgade, speciellt i solen. Påväxtsamhällena i
rinnande vatten återspeglar vattenkvalitén och många av arterna klassas som indikatorarter.
Varifrån kommer näringsämnena? (19)
Näringsämnen kommer till vattendragen både via diffusa utsläpp och punktutsläpp. Det är
enklare att förhindra utsläppen från punktkällor, eftersom utsläppskällan är lokaliserbar. De diffusa
utsläppen å andra sidan kräver att många människor övervakar sina utsläpp och tar ansvar för att
minska dem. Även om en utsläppskälla bidrar med en liten del till den totala belastningen, kan den
lokalt ha stor verkan på vattendraget. Ju tidigare man åtgärdar eutrofieringen i ett vattendrag, desto
större är chansen att ekosystemet återgår till det normala.
Jordbruk
står för en stor del av näringsbelastningen till vattendrag
jordbrukarna har blivit färre till antalet, men storleken på gårdarna och produktiviteten har
ökat
släpper idag ut mera näring än industrin och bebyggelsen sammanlagt
orsakar i huvudsak näringsutsläpp i och med gödslingen av åkrarna, speciellt om den sker
vid fel tidpunkt och om mängden blir för stor. Därtill spelar klimatet och åkrarnas lutning
mot vattendraget roll i mängden näringstillförsel till vattendraget. Metoder för att åtgärda
näringsbelastningen riktar sig därför i första hand på att minska gödslingen och avrinningen
från åkrarna.
Skogsbruk och torvproduktion
orsakar förutom belastning av partiklar, humus, försurande ämnen och metaller, också
näringsbelastning
ökar utflödet av näringsämnen bland annat i samband med dikning, rensning, avverkningar,
gödsling och byggandet av skogsvägar. För att minska belastningen bör vattnet rinna
långsamt genom marken och växtligheten, före det når vattendraget. Avrinningen från bar
mark är snabbare och att lämna kvar helt bar mark borde därför undvikas.
35
Pälsdjursfarmer
kan släppa ut stora mängder näringsämnen, om inga förebyggande åtgärder tas
producerar gödsel, som innehåller mycket näringsämnen och speciellt urinen innehåller en
stor mängd kväveföreningar
Glesbebyggelsens avloppsvatten
står för en ökande mängd näringsutsläpp
kommer från ungefär en halv miljon finländare, som bor utanför avloppsnätet. Samma
mängd bor på sommaren i fritidsstugor, där det sällan finns effektiv rening av avloppsvatten.
En granskning av situationen i Närpes å (19, 20)
Vattnet i Närpes å är rikt på humus och andra partiklar vilket gör det ovanligt brunt. Det bruna, och
sura, vattnet hindrar en ökning av algbiomassan, trots att ån är mycket näringsrik. Därtill rinner
vattnet i ån relativt snabbt och det är huvudsakligen i stillastående, eller lugnare vatten, de
mikroskopiskt små algerna kan producera stora mängder. Till exempel inträffade massförekomst av
ögonalger i en skyddad vik i Västerfjärden år 2001 (bild 13).
Maj-Britt Axell
Bild 13. Ögonalger bildade en massförekomst i en skyddad vik i
Västerfjärden år 2001. Foto: Maj-Britt Axell
Näringsbelastningen kommer huvudsakligen från diffusa källor (över 90 %), av vilka jordbruket är
den största. På avrinningsområdet har många myrutdikningar gjorts. Via små diken och bäckar
utsätts ån för näringsämnen och partiklar. Punktbelastningen härstammar från reningsverk.
Eftersom alla partiklar koncentreras nedströms, blir näringshalterna större närmare mynningen och
de högsta värdena uppmäts ofta vid järnvägsbron i Närpes. Den högsta uppmätta halten totalkväve
vid bron är 4 600 μg/l (det normala värdet i Närpes å är runt 2 000 μg/l), motsvarande för totalfosfor
är 330 μg/l (det normala värdet i Närpes å är runt 100 μg/l).
Mellan Pyörni och Finby femdubblas avrinningsområdet, medan kväve- och fosfortransporten längs
samma sträcka kan vara allt från fem till femtio gånger högre, beroende på vattennivån. Enligt
halten av totalkväve och –fosfor hör Närpes å till klassen näringsrik, eller ibland mycket näringsrik.
36
Diskussion Finns det naturligt eutrofa vattendrag? Vad orsakar näringsöverskottet i de vattendragen? Vilka positiva effekter har eutrofieringen till en början? Vad skiljer ett vattendrag med normala näringshalter från ett eutrofierat vattendrag? Vad menas med inre belastning? Hur ser en algblomning ut? Har någon sett en algblomning? Var? Varför producerar vissa algarter gifter? Har någon sett tecken på övergödning i, eller längs med Närpes å? Vilka? Hur kan du som individuell person minska näringsbelastningen i Närpes å? Källor
Aaltonen EK. 2000. Vattenkvaliteten och belastningen i Närpes å. Sammandrag från seminarium
om Närpes å (5.10, Kaskö)
Axell MB. 2002. Översiktsplan för skyddszoner i Närpes ås vattendragsområde. Närpiönjoen
vesistöalueiden yleissuunnitelma. Regionala miljöpublikationer 288. Västra Finlands miljöcentral,
20 s. + bilaga
Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands
miljöcentral, 52 s. Manuskript.
Kalliolinna M. 1991. Kartering av
vattenskyddsförening rf, 51 s. + bilaga
små
vattendrag
i
Närpes
kommun.
Vasa
läns
Koivisto AM. 2003. Vattenkvaliteten i Närpes ås vattendrag och kvicksilverhalten i fisk åren 19992002. Närpiönjoen vesistön vedenlaatu ja kalojen elohopeapitoisuudet vuosina 1999-2002. Västra
Finlands miljöcentrals duplikat 93, 17 s. + bilaga
Lindholm T. 1998. Algfenomen och algproblem. Åbo Akademi. Åbo, 168 s.
Rautio LM & Ilvessalo H. 1998. Miljöns tillstånd i västra Finland. Västra Finlands miljöcentral,
Österbottens förbund, Etelä-Pohjanmaan liitto, 296 s.
37
7
VAD GÖRA FÖR ATT FÅ EN FRAMTIDA VÄLMÅENDE Å? (21, 22)
Minska avrinningen från jordbruk och djurgårdar
Huvudfåran i Närpes å omges till största delen av åkermark. Tusen jordbrukare i Närpes och Jurva
har sökt EU:s miljöstöd (gällande miljöplanering och uppföljning av odlingen, växtskydd,
grundgödsling, dikesrenar, smala skyddsremsor, upprätthållandet av naturens mångfald och
landskapet). Syftet med miljöstödet för jordbruk är att minska den belastning som riktas mot
miljön. Ytterligare åtgärder kan vidtas genom att ha åkern täckt av växtlighet på vintern, minska
markbearbetningen, ta vara på gödselgaser, föda upp lantraser, eller utföra preciserad gödsling.
Miljöspecialstöd innehas av ungefär 50 jordbrukare i Jurva och 350 i Närpes, den vanligaste
åtgärden har varit reglerbar dränering. Miljöstöden gäller också kreatursgårdar, där bl.a. tvättvattnet
måste renas på ett effektivt sätt.
Nedan beskrivs ett antal åtgärder närmare...
Avrinningen från åkermark kan minskas med hjälp av en skyddszon, ett cirka 15 meter brett
område mellan åkern och vattendraget där fleråriga växter får växa (bild 14). Växterna
binder näringsämnena före ämnena når vattendraget och på samma gång ökar vegetationens
och djursamhällets artrikedom. Skyddszonen slås en gång om året och växtmassan förs bort
för att förhindra att den hamnar i vattnet. Om det inte medför några problem för
vattendraget, kan skyddszonen också användas för bete. På områden där åkern sluttar mot
vattnet, eller där träd och skyddsvall saknas, är skyddszoner nödvändiga. Längs med båda
sidorna av Närpes å är skyddszoner nödvändiga utefter en sträcka på 65 km och mycket
nödvändiga längs 17 km. Skyddsområden behövs på en sex kilometer lång sträcka utmed
Lillån, speciellt på översvämningskänsliga områden, där träd saknas mellan vattendraget och
åkern. Sammanlagt täcker områden i behov av skyddszoner ungefär hälften av
strandkanterna längs ån.
Genom att anlägga våtmarker, översvämningsområden och bottendammar i, eller kring,
vattendraget kan näringsämnen i vattnet sedimentera, eller bindas i växtligheten.
Istället för kemisk gödsel kan organisk gödsel från
t.ex.
nötkreatur,
svin,
rävar
(komposterad), minkar, höns, samt cellsaft från potatis, pressaft, avloppsvattenslam och
jordförbättringskomposter användas.
Bästa tidpunkten för gödsling är på våren då tjälen gått ur marken. Mängden gödsel kan
optimeras genom att kartera marken och bestämma gödselns sammansättning.
Då mjölkningsmaskinerna på en mjölkgård tvättas, bildas avloppsvatten som mestadels
innehåller mycket syreförbrukande material, fosfor från tvättmedlen och ofta
också klor. Tvättvattnet rinner vanligtvis till en svämgödselbassäng eller till
avsättningsbrunnar, varifrån det fortsätter direkt till diken. För att förhindra att det
näringsrika vattnet hamnar i vattendraget kan det ledas till exempelvis ett markreningsverk.
38
Bild 14. Skyddszonen minskar avrinningen från åkern till ån. Den övre bilden visar ett område där
en skyddszon behövs. Foto: Anna Bonde och Kerstin Häggqvist
Skogsbruks- och torvproduktionsdikning enligt principen 'skynda långsamt'
Inom skogsbruket orsakar markbearbetningen urlakning av näringsämnen. Om en omvänd
dikesföljd används, förhindras vattnet från att rinna genom bar, nydikad mark. En tillräckligt lång
period bör användas för dikningen. Ett annat sätt att hindra en alltför snabb avrinning är att göra
dikesbrott; tio till 30 meter långa avsnitt där diket lämnas orört, avsnitten gör strömhastigheten
långsammare och binder partiklar. Samma resultat fås med tillfälliga dammar, slamfickor,
sedimenteringsbassänger och våtmarker.
Numera görs inga nya dikningar inom Närpes ås avrinningsområde, även om rensning av gamla
diken förekommer. I rensade diken binds partiklarna inte lika bra som i orensade. Det lönar sig att
Anna Bonde
39
återställa rensade diken genom att flytta dit stenar, bygga strömriktare, samt att leda vattnet till
uttorkade diken.
Anna Bonde
Torvproduktionen står för samma belastande ämnen som skogsbruket och de förebyggande
åtgärderna är i stort sett likadana. Inom avrinningsområdet för Närpes å finns
torvproduktionsområden bl.a. på Rackarmossen mellan Pörtom och Närvijoki, Takaneva mellan
Jurva och Kurikka, samt på Östra mossen norr om Övermark (bild 15). Avrinningen från områdena
för med sig mycket näringsämnen och fasta partiklar. De kan hindras från att nå Närpes å genom att
minska erosionen i dikena.
Bild 15. Östra mossen i Övermark är ett torvproduktionsområde. Nedre bilden visar
den naturtyp som i annat fall skulle förekomma på området. Foto: Anna Bonde
Sköt pälsfarmens gödsel- och vattenfördelning på rätt sätt
Även från pälsdjursfarmer kan avrinningen förhindras med rätt metoder. Pälsdjursgödseln kan
spridas på odlingsmark, även om den först måste komposteras. Problemet är att det ofta inte finns
tillräckligt med åkermark, där gödseln kan fördelas, i närheten av pälsdjursfarmerna. Mängden
näringsämnen i avrinningsvattnet minskas genom att förhindra vatten att rinna genom farmen och
gödseln. Gödselunderlagen kan upphöjas och takkanterna kan förlängas för att minska belastningen.
40
Anna Bonde
Strö håller avföringen torr och genom att anlägga omkretsdiken kommer inget vatten utifrån in på
farmområdet. Farmer placerade på grundvattenområden ska på sikt flyttas.
I Närpes och Jurva finns sammanlagt ungefär hundra pälsfarmer, varav hälften finns på Närpes ås
avrinningsområde.
Vattna förståndigt i växthuset och minska på luftutsläppen
Inom grönsaksodlingen i växthus är det viktigt att använda rätt mängd gödsel och att rena
dräneringsvattnet före det rinner ut i vattendraget. Dräneringsvattnet kan renas genom torvfilter och
återanvändas, eller användas för bevattning av andra växter.
På Närpes ås avrinningsområde upptas 50 ha av växthus. I Pörtom och Övermark finns hälften av
arealen. Förutom avrinningen av näringsämnen, bidrar växthus även med luftföroreningar
innehållande bl.a. svavel och kväve. I Syd-Österbotten kommer luftutsläppen främst från PVOLämpövoima, Oy Metsä-Botnia Ab, växthus och trafik. Svavelutsläppen medverkar i försurningen
av vattendraget, medan kväveutsläppen ökar näringsbelastningen i ån.
Försurningsbekämpningen sker på land
Då försurningen är markbunden, vidtas först och främst förebyggande åtgärder på markerna runt
vattendraget. De alunjordar, vilka torrlagts genom täckdikning och skogsdikning, oxideras snabbare
än om torrläggningen sker på naturligt sätt (i och med landhöjningen). Med de försurande ämnena
rinner metalljoner och humusämnen ut i vattendraget och vattenkvalitén blir sämre. Kalkning på
avrinningsområdet minskar försurningens effekter då kalken binder vätejonerna. Men en effektiv
insats fås inte enbart med kalkning eftersom urlakningen av de sura föreningarna sker i djupare
markskikt. En direkt tillförsel av kalk till vattendraget är svår att kontrollera och periodvisa kraftiga
förhöjningar av pH-värdet kan ha förstörande effekter på organismsamhället. Erosionen av material
till vattendraget minskas genom att anlägga skyddszoner, undvika nydikningar och minska
dikesrensningar, ändra om torrlagda områden till våtmarker eller genom att kontrollera flödet från
åkrarna med hjälp av reglerad dränering. Den reglerbara dräneringen hindrar grundvattennivån från
att sjunka för lågt och marken från att torka upp (bild 16).
Det sura nedfallet kan minskas genom att utnyttja förnybara energikällor och minska på utsläppen
från trafik, växthus och industrier.
Bild 16. Reglerad dränering minskar urlakningen av försurande
ämnen från åkermarker. Foto: Anna Bonde
Anna Bonde
41
Rena avloppsvattnet från glesbygden effektivare
Finländare använder mellan 100-150 liter vatten per dygn och person. Enligt uträkningar producerar
en person cirka 1,8 g fosfor, 12 g kväve, 60 g organiska föreningar, 2٠109 stycken fekaliska
koliforma bakterier och 4,5٠108 stycken fekaliska streptokocker per dygn. Hur mycket av
produktionen som rinner till ett näraliggande vattendrag, beror först och främst på hur
avloppsvattnet behandlas. Om ett vattendrag utsätts för stora mängder dåligt renat avloppsvatten
uppstår, förutom övergödningsproblem, också hygieniska problem.
Före 1.1. 2014 ska hushåll och fritidsbostäder utan anslutning till avloppsnät förbättra
avloppsbehandlingen, enligt en förordning gällande sedan 1.1. 2004. Beroende på gården och hur
nära grundvattenområden huset är placerat, kan olika typer av reningsverk vara lämpliga.
Slambrunnar, vanliga i äldre byggnader, räcker inte till eftersom de bara avlägsnar fasta partiklar,
inte näringsämnen. För att effektivera reningen av små mängder måttligt förorenat avloppsvatten,
kan slambrunnen kombineras med markbädd eller minireningsverk. Komposteringstoaletter är ett
bra alternativ till fritidsstugan, där tvättvattnet kan renas t.ex. med en markbädd.
Markreningsverk, fabriksgjorda paketreningsverk eller avloppstankar behövs för bostäder som
används året om. En markbädd består vanligen av en slamavskiljare dit avloppsvattnet samlas.
Därifrån fortsätter vattnet genom ett spridningsrör, varifrån det sugs upp i marken där mikroberna
ansvarar för reningen. Ofta behövs kompletterande åtgärder för att minska fosfor i markbäddar. Av
paketreningsverken finns biologiska, kemiska eller biologisk-kemiska anordningar av olika storlek.
Konstruktionen kan bestå av aktivt slam, biofilter, stenull eller kemisk direktutfällning. En
sakkunnig bör avgöra passande typ av reningsverk. Flera hushåll kan bygga ett gemensamt
reningsverk.
Då fastigheten har en effektiv rening av avloppsvattnet ska anordningen hållas ren och i skick för att
fungera på riktigt sätt.
På Närpes ås avrinningsområde är ungefär 30 % av befolkningen utanför avloppsnätet.
Förändringar i avloppsvattenbehandlingen i Närpes riktar sig främst till att förbättra avloppsnätet,
genom att ansluta tätbebyggda områden till nära befintliga ledningsnät, och höja reningsgraden i
avloppsreningsverken. I Jurva är ungefär 60 % av befolkningen utanför det kommunala
avloppsnätet. Kommunen har delats upp i områden där fastigheterna kan anslutas till avloppsnätet,
fastigheter där en reningsanordning behövs och hushåll på grundvattenområden i behov av en
reningsanordning.
Flodkräftans och fiskens återkomst kan påskyndas med utplanteringar
Utplanteringar av fisk och kräftor görs för att det ursprungliga beståndet försvunnit, eller inte kan
fortplanta sig. Orsakerna kan vara ingripanden på vattendraget såsom kvarn- och kraftverksdammar,
reglering av vattenflödet, dålig vattenkvalité eller röjning av åfåran. I många vattendrag har det här
varit bl.a. kräftans, bäcköringens och sikens öden. Utplanterade fiskar och kräftor härstammar ofta
från odlingar, mera sällan flyttas arter från ett vattendrag till ett annat. För alla utplanteringar krävs
en plan, där miljön i vattendraget beaktas. Alla utplanteringar gjorda utanför planen kan orsaka
betydande störningar i det naturliga ekosystemet. För vattendraget nya fiskarter får inte utplanteras
utan tillstånd från Forststyrelsen.
Vanligen är utplanterade arter ekonomiskt viktiga laxfiskar, regnbåge, harr eller gös och i Finland
satsas årligen tiotals miljoner euro på att plantera ut fiskar och kräftor. En lyckad utplantering
kräver att vattenkvalitén hålls på en tillfredsställande nivå. Ett alltför stort fiske får heller inte
förekomma, eftersom fiskarna och kräftorna då inte ges chans att växa till sig och bli könsmogna.
Om fisket däremot är för litet kan fiskpopulationen bli så stor att individernas medelstorlek minskar.
Finns den ursprungliga fiskpopulationen ännu kvar i vattendraget, uppstår risk för genetisk
42
blandning mellan utplanterade och naturliga populationer. Det ursprungliga fiskbeståndets
anpassning till den lokala miljön kan då försämras.
En å med god ekologisk status före år 2015?
Målet för EU:s ramdirektiv för vattenpolitik (2000/60/EG) är att vattendragen i Europa ska ha en
god ekologisk status år 2015. För att nå målet indelas vattendragen i olika kategorier enligt sin
nuvarande status. Med hjälp av bl.a. biologiska, kemiska, geologiska och fysikaliska egenskaper
hos vattendraget, bestäms nödvändiga åtgärder för en förbättring av tillståndet, eller med vilka
metoder en bra ekologisk status bevaras. Invånarna på vattendragsområdet har en viktig roll i
utformningen av vårdplanen och information om direktivet ska finnas lättillgänglig.
Samarbeta!
För att förbättra tillståndet i Närpes å krävs tålamod och samarbete. Byar och kommuner kan
tillsammans göra upp vårdplaner och med hjälp av sakkunniga vidta åtgärder för att förbättra
vattenkvalitén. Även om en total återställning av ån kräver flera generationer, kan små framsteg
sporra till nya idéer och bättre rekreationsmöjligheter längs med ån. Ett första steg mot en
förbättring av tillståndet i Närpes å har gjorts genom ett samarbete mellan Närpes stad, Jurva
kommun, Oy Metsä-Botnia Ab och Västra Finlands miljöcentral. Samarbetet startade 1999 och
strävar bl.a. till att ge ny kunskap om ån, minska belastningen, öka rekreationsvärdet och den
allmänna miljömedvetenheten.
Om kännedomen om den egna närmiljön ökar, så ökar även viljan att bevara naturens mångfald och
kravet på renare miljö för kommande generationer. En förorenad natur är ingen självklarhet.
Några miljötips
Att leva ekologiskt behöver varken vara dyrt eller svårt!
5 köp närproducerat från närbutiken
5 köp ekologiskt odlat
5 öka mängden grönt och minska mängden kött på tallriken
5 odla egna grönsaker, baka bullar och bröd själv
5 plocka bär och svamp i skogen
5 minska på innehållet i soppåsen (tänk på hur dina inköp är förpackade)
5 sortera dina sopor, kompostera
5 minska mängden tvätt- och diskmedel. Vilken är den minsta mängden du kan få dina kläder och
tallrikar rena med?
5 ta cykel, eller promenera och du får motion på samma gång
5 ha inte lampor tända i onödan
5 förvara vattenflaskan i kylskåpet, du slipper tappa stora mängder från kranen innan vattnet blir
tillräckligt kallt
5 låt inte vattnet rinna i onödan; diska inte under rinnande vatten, låt inte vattnet rinna då du tvålar
in dig i duschen eller då du borstar tänderna
43
Diskussion Vad menas med lantraser inom jordbruket? Varför är det bättre för miljön att föda upp lantraser? Vilka risker finns med att återanvända bevattningsvattnet i växthus? Hur renas avloppsvattnet där du bor? Inom vilket område skulle du vilja arbeta med övergödningsåtgärder? Hur? Varför finns negativa inställningar till miljövård? Vilka sätt att spara vatten kommer du på? Källor
Aho J. 2002. Vastuut ja valvonta kiinteistökohtaisessa jätevedenkäsittelyssä haja-asutusalueella.
Alueelliset ympäristöjulkaisut 261. Länsi-Suomen ympäristökeskus, 76 s.
Air-Ix
Ympäristö
Oy.
2003.
Utvecklingsplan
avloppsvattenbehandlingen. Närpes stad, 22 s. + bilaga
för
vattenförsörjningen
och
Air-Ix Ympäristö Oy. 2004. Vesihuollon yleissuunnitelma. Jurvan kunta, 36 s.
Axell MB. 2002. Översiktsplan för skyddszoner i Närpes ås vattendragsområde. Närpiönjoen
vesistöalueiden yleissuunnitelma. Regionala miljöpublikationer 288. Västra Finlands miljöcentral,
19 s. + bilaga
Bonde A & Sivil M. 2005. Rekreations- och utvecklingsplan för Närpes å. Västra Finlands
miljöcentral, 52 s. Manuskript.
Gemensamt vårdarbete för vattendragens bästa. Vattenvården reformeras i Europa 2000-2015.
2003. Västra Finlands miljöcentral, Österbottens vattenskyddsförening rf., Fonden för Kyro älv och
Projektet Bernet Catch, 11 s.
Kalliolinna M. 1991. Kartering av
vattenskyddsförening rf., 51 s. + bilaga
små
vattendrag
i
Närpes
kommun.
Vasa
läns
Sköt om Närpes å- det är den värd! Guide om Närpes å och vattenskydd till hushållen på Närpes ås
avrinningsområde. 2005. Projektet Närpes å, 23 s.
44
Att röra sig i naturen − allemansrätten
Du får
gå, skida, rida och cykla i naturen
Du får inte
vålla skada i naturen, på åkermark, ängar
eller privat mark
vila, simma, sola och för en kort tid slå läger
i naturen
använda gårdsplaner som genomfartsled
plocka bär, svampar och blommor
röra dig på områden där fåglar häckar
meta och pilka
plocka fridlysta bär, svampar eller blommor
simma, tvätta dig och ta dig fram på vatten
och is
göra upp eld utan tillstånd (och aldrig då det
är risk för skogsbrand)
skräpa ner i naturen
fiska och jaga utan tillstånd från
myndigheter
Källa
Truunanen Pekka. 1999. Jokamiehen oikeudet. Vapaus ja vastuu kulkevat käsi kädessä.
Ympäristöministeriö, 24 s.
45
ORDLISTA
Anaerob: I en anaerob miljö finns inget syre och där kan de flesta organismer inte leva. En del
bakterier kan å andra sidan bara leva i en anaerob miljö (grek. an = inte, aer = luft,
biosis = livsstil).
Borstmaskar: Borstmaskarna hör till huvudgruppen ringmaskar, dit också daggmasken hör. Inom
klassen finns ca 10 000 arter. Borstmaskarnas rörelseorgan, parapodier, är
segmenterade, på huvudregionen finns bl.a. mun, ögon och borst.
Buffringsförmåga: Buffringsförmågan anger ekosystemets förmåga att klara av en belastning utan
stora förändringar.
Detritus: Detritus är sönderfallna rester av döda djur och växter (lat. detritus = använd,
försvunnen).
Diffusbelastning: En diffusbelastning är ett utsläpp från ett stort område, från flera oidentifierbara,
föränderliga eller annars svårt karaktäriserbara källor, t.ex. från jordbruk eller
skogsbruk. Detta leder till att det även är svårt att åtgärda belastningen.
Dinoflagellater: Dinoflagellater hör till gruppen protister, dit organismer som varken är djur,
växter, svampar eller bakterier hör. De mikroskopiska dinoflagellaterna utgör
plankton i hav och insjöar. En del arter får näring från fotosyntesen, vissa livnär
sig på andra organismer och en del arter använder sig av båda sätten.
Ekosystem: Ett ekosystem är ett fungerande system bildat av arter och den miljö de lever i (grek.
systema = helhet som bildas av avdelningar).
Eutrofiering: Övergödning som uppstår genom ökad tillförsel av näringsämnen, främst kväve och
fosfor till sjöar och vattendrag.
Fåborstmask: Fåborstmaskarna hör till huvudgruppen ringmaskar. Alla 3 100 arter av
fåborstmaskar är hermafroditer (producerar både honliga och hanliga könsceller)
med ett fåtal rörelseorgan (parapodier). De finns i sötvatten, i marken och några
arter förekommer i havet.
Guldalger: Guldalgerna är huvudsakligen encelliga planktonalger och förekommer främst i
sötvatten. Cellerna är gul- eller brunaktiga och det gröna klorofyllet är vanligen
övertäckt av karotin (gula och röda naturliga färgämnen, skyddar bl.a. mot UV-ljus).
Herbivor: En herbivor livnär sig endast på växtnäring.
Humus: Humus består av delvis förmultnade delar av växter och djur.
Hypertrofi: Hypertrofi innebär en höggradig övergödning, övertillväxt (grek. trofe = näring).
Hänsynskrävande art: En hänsynskrävande art är närapå utrotningshotad, har minskat betydligt i
mängd, eller lever i en miljö som är hotad.
Högmosse: I en högmosse är mittdelen högre än kanterna. Mossen får därför näringsämnen och
vatten endast med regnvatten. Högmossar förekommer vanligen i södra Finland.
Indikatorart: En indikatorart är speciellt känslig för någon miljöfaktor och den har kända och
vanligen begränsade krav på sin livsmiljö.
46
Kiselalg: Kiselalgerna är encelliga och har ett tvådelat hårt skal som innehåller kisel. De är
viktiga primärproducenter i vattenmiljöer.
Lotisk miljö: En lotisk miljö är en miljö i rinnande vatten (lat. lotus = sköljd).
Meandrande vattendrag: Ett meandrande vattendrag slingrar sig fram med inner- och ytterkurvor
som bildas pga. erosion.
Naturaområde: Ett Naturaområde hör till Natura 2000-nätverket, vilket strävar till att skydda
naturens mångformighet. Naturen bevaras därmed som den är och inga
ingrepp får göras på området.
Oxiderad: Ett oxiderat ämne har bildat en förening med syre eller förlorat elektroner.
Plattmaskar: Plattmaskar är platta, masklika djur, utan kroppshåla, andnings- och
blodcirkulationsorgan. Deras matspjälkningssystem saknas, eller är ofullständigt. Det
finns ca 12 500 olika arter av plattmaskar och de lever fritt eller som inre parasiter.
Punktbelastning: En punktbelastning är ett utsläpp, vars ursprung är lokaliserbart och som därför
är relativt enkelt att åtgärda, t.ex. från industri eller reningsverk.
Reducerad: Ett reducerat ämne har förlorat syre eller tagit emot elektroner (lat. reducere =
minska, ändra, desoxidera).
Satsreningsverk: Ett satsreningsverk innebär att en viss mängd avloppsvatten tas in åt gången i
systemet. Då behandlingen av vattnet pågår tas inget nytt vatten in och inget släpps
ut.
Sediment: Fast material som lagrats på bottnen i ett vattendrag.
Selavsnitt: Ett selavsnitt är ofta bredare än resten av vattendragets fåra och där strömmar vattnet
långsammare.
Språngskikt: I ett språngskikt förändras gradvis en parameter; i t.ex. en sjö ett skikt där en speciell
karaktär, t.ex. temperaturen, förändras med ökande djup.
Strängmyr: I en strängmyr är mittdelen på en lägre nivå än kanterna. Myren får därför
näringsämnen och vatten från omgivande områden. Strängmyrar är vanliga norra
Finland.
Subfossil: Subfossiler är kvarvarande rester efter en livsform, som hittas i yngre avlagringar, t.ex. i
torv eller gyttja och inte ännu förvandlats till egentlig fossil (lat. sub = under, fossilis =
som måste grävas upp ur marken).
Succession: I en succession utvecklas olika företeelser efter varandra i serie, t.ex. en skog
genomgår olika stadier i utvecklingen från ungskog till gammal skog (lat. succedere =
inträda istället för).
Täthet på ett ämne: Tätheten på ett ämne anger dess densitet (ρ) och mäts i kg/m3.
Ögonalger: Ögonalgerna utgör en av huvudgrupperna i indelningen av urdjuren. De är encelliga
och rörliga. De förekommer i huvudsak i sötvatten och istället för cellvägg har de ett
flexibelt membran, cellerna har också en ljuskänslig ögonfläck och en flagell.
47
Ögonalgerna förökar sig med hjälp av delning och många arter livnär sig på andra
organismer.
Källor
Maastik A, Kajander J, Heinonen P, Hyvärinen V, Karttunen K, Kosola ML, Ots H, Seuna P. 2004.
EnDic2004. Finnish Environment Institute (SYKE). Kirjastusaktsiaselts Mats. Tallinn, 1085 s.
Tirri R, Lehtonen J, Lemmetyinen R, Pihakaski S & Portin P. 2001. Biologian sanakirja. Otava.
Helsinki, 888 s.
48
UPPTÄCK NÄRPES Å, ETT VATTENDRAG I ODLINGSLANDSKAP
- UNDERVISNINGPAKET FÖR SKOLOR
STORDIASERIEN
1
2
Hur cirkulerar vattnet?
Vårt viktiga vatten - ett evigt kretslopp
3
4
5
6
7
Rinnande vatten - allmänna särdrag
Fakta om Närpes å
Markanvändningen på avrinningsområdet
Lillån - ett biflöde
Djurlivet i ån
8
9
10
Året i sjön
Sjöarna på Närpes ås avrinningsområde
Sjöarna på Närpes ås avrinningsområde, forts.
11
13
Vad växer längs med ån?
- på åstranden
Vad växer längs med ån?
- i vattnet
Värdefulla områden på avrinningsområdet
14
15
16
Markbunden försurning
Försurningen i Närpes å
Växternas och djurens reaktion på försurningen
17
18
19
20
Övergödningsförloppet
Vad innebär övergödning?
Fosfor- och kvävebelastningen på Närpes å
Försvarlig vattenkvalitet i Närpes å
21
22
Alla kan medverka till minskad belastning!
Hur minskas belastningen på Närpes å
12
49