HMK Geodesi Stommätning, Remissversion nov. 2015

HMK
s
r
ve
s
s
i
m
– handbok i mät- och kartfrågor
e
R
Geodesi:
Stommätning
2015
n
io
Innehåll
1 Inledning ...............................................................3
1.1
Stommätning i ett historiskt perspektiv .................................. 3
1.2
Stommätning på 2000-talet........................................................ 4
1.3
Hänvisningar till andra dokument .......................................... 5
2 Stommätning .........................................................6
2.1
Stompunkter – stomnät ............................................................. 6
2.2
Terrester stommätning............................................................... 8
2.3
GNSS-stommätning.................................................................... 8
2.3.1
Statisk mätning .................................................................. 9
3 Stomnätsprojekt .................................................. 10
3.1
Planering .................................................................................... 10
3.1.1
Nätutformning ................................................................. 11
4 Terrester mätning ................................................ 14
4.1
Förberedelser och mätning...................................................... 14
4.1.1
Specifika rekommendationer......................................... 16
4.1.2
Dokumentatíon ................................................................ 16
4.2
Beräkning av terrestra mätningar .......................................... 16
4.2.1
Nätutjämning ................................................................... 18
4.2.2
Resultatutvärdering och kontroller .............................. 20
5 GNSS-mätning ..................................................... 26
5.1
Förberedelser och mätning...................................................... 26
5.1.1
Specifika rekommendationer......................................... 28
5.1.2
Etablering ......................................................................... 28
5.1.3
Uppstart ............................................................................ 29
5.1.4
Mätsessioner .................................................................... 29
5.1.5
Att beakta vid statisk mätning ...................................... 30
5.1.6
Dokumentation ................................................................ 30
5.1.7
Tillsyn................................................................................ 30
5.1.8
Efterarbete ........................................................................ 31
5.2
Beräkning av GNSS-mätningar .............................................. 31
5.2.1
Baslinjeberäkningar......................................................... 34
5.2.2
Utvärdering och kontroller baslinjer ............................ 39
5.2.3
Nätutjämning ................................................................... 42
5.2.4
Utvärdering och analys nätutjämning ......................... 43
5.3
SWEPOS beräkningstjänst.......................................................44
5.3.1
Specifika rekommendationer......................................... 44
6 Kombinerad terrester och GNSS-mätning ................ 47
6.1
Plannät ....................................................................................... 47
6.1.1
Stagningar med hjälp av GNSS ..................................... 48
6.2
Höjdnät....................................................................................... 49
6.3
Dokumentation ......................................................................... 49
6.4
Beräkning ................................................................................... 49
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
1 (52)
7 Dokumentation och redovisning ............................. 51
7.1
Dokumentation av mätprocessen ..........................................51
7.2
Redovisning av stomnätsprojektet.........................................51
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
2 (52)
1
Inledning
Information
Stompunkter utgör grund för annan mätning.
Stompunkter skapas vid stommätning och ansluts till ett existerande referenssystem.
Stommätningsdokumentet beskriver processer och krav som bör
beaktas vid etablering av stompunkter med terrester- och/eller
GNSS-teknik.
Det här första kapitlet ger en kort historisk sammanfattning av
stommätningens utveckling, samt en inblick i 2000-talets
stommätning där GNSS kommer att få en allt större roll och
betydelse.
Innehållet i stommätningsdokumentet är av grundläggande natur
och avser i första hand mätningar i de näthierarkier som
definierades i 1990s utgåva av motsvarande HMK-dokument, dvs.
anslutningsnät och bruksnät. Bruksnät som kräver speciell hänsyn
har efter hand fått egna benämningar som anger behovet, som t.ex.
Bruksnät för bostadsbyggnad och markarbete, Bruksnät för
spåranläggning och Bruksnät för rörelse- och sättningsmätningar.
Dessa bruksnät kan sammanfattas som specialnät och avhandlas
inte explicit i det här dokumentet då de finns beskrivna i tekniska
specifikationen SIS-TS 21143:2013.
1.1
Stommätning i ett historiskt perspektiv
Utan att förringa andra insatser som historiskt gjorts för geodesin,
kan tre genombrott i stommätningens historia som gjort avtryck in i
vår tid nämnas.
Trianguleringen. Den holländske astronomen och matematikern
W. Snellius (1580–1626) använde sig av ett system av trianglar och
en längdbas för att beräkna längden av en meridianbåge mellan två
orter separerade med ca 110 km i Holland. Hans mätningar med
dåtidens utrustningar skiljde inte mer än lite drygt 6 km från det i
dag kända avståndet. Trianguleringen som stommätningsmetod
blev etablerad.
Minsta kvadratmetoden. Den tyske matematikern C.F. Gauss (1777–
1855) härledde den beräkningsmetod för bl.a. mätta stomnät som
än i dag dominerar utvärderingar av stommätningar, nämligen
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
3 (52)
minsta kvadratmetoden. Han var dessutom praktiserande geodet i
tre år i början av 1820-talet vid trianguleringar i ett tyskt stomnätsprojekt som skulle ansluta till danska mätningar i nordvästra Tyskland. Det sägs att han observerade delvis med egenkonstruerade
instrument på dagtid och tillämpade minsta kvadratmetoden på
sina mätningar nattetid.
GNSS. Den i nutid och i särklass mest genomgripande metodförändringen inom stommätning har GNSS skapat. Det första systemet, GPS, blev allmänt tillgängligt för noggranna mätningar i början av 1990-talet och har sedan dess tillsammans med andra system
praktiskt taget helt tagit över stommätningen i riks- och anslutningsnät. Även lokala bruksnät har, där det är möjligt, till stora delar ersatts av bl.a. den av Lantmäteriet tillhandahållna rikstäckande
GNSS-tjänsten SWEPOS nätverks-RTK.
1.2
Stommätning på 2000-talet
Utvecklingen inom stommätningsområdet pekar onekligen mot
GNSS-hållet. Med fortsatt tillkomst av satellitsystem och utveckling
av exempelvis system för tröghetsnavigering kommer framtidens
GNSS även att kunna användas där det i dag är omöjligt som t.ex. i
höghusmiljöer och inomhus. Vid tillkomsten av det här dokumentet
är vi ännu inte där, så även om GNSS redan har tagit över mycket
av den traditionella stommätningen, kvarstår behovet av markerade punkter. Speciellt gäller det där GNSS av någon anledning inte
är tillgängligt, eller där osäkerheten i lägesbestämning med GNSS
är för stor, samt inte minst, för kontroll och kvalitetssäkring av
GNSS-mätningar.
Med ett "stomnät i luften", som t.ex. vid SWEPOS-tjänsterna nätverks-RTK och efterberäkning vid statisk mätning mot någon av de
fasta referensstationerna aktualiseras begreppet "aktivt stomnät".
Motsvarande begrepp för stomnät som realiseras på exempelvis
marken med någon form av bestående markering är "passivt stomnät".
Ett passivt nät som etablerats med hjälp av ett aktivt nät är Rix 95
vars syfte var (är) att vara underlag för kommuners anslutning till
SWEREF 99. Rix 95 etablerades i ett samarbete mellan kommuner
och Lantmäteriet, punkterna valdes strategiskt för att kunna genomföra den inpassning som krävs för att kommuner ska kunna
ansluta till det för plana stomnät lämpliga referenssystemet
SWEREF 99.
Även kommunala stomnät i höjd genomgår en anpassning för att
bli enhetliga över hela Sverige, det nya referenssystemet är
RH 2000.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
4 (52)
Dessa typer av in-/anpassningar för att skapa nya kommunala
stomnät avhandlas inte i det här dokumentet.
1.3
Hänvisningar till andra dokument
Andemeningen med det här dokumentet är att ge råd och anvisningar om utförande av stommätning som den bedrivs i nutid, och i
nära framtid. Mycket av det som finns om stommätning i gamla
HMK-dokument, som t.ex. i HMK-Ge:GPS och HMK-Ge:S, gäller
fortfarande, annat är föråldrat beroende på framför allt teknikutveckling.
Ett modernare dokument i vilket teknikutvecklingen uppmärksammats är SIS-TS 21143:2013. Det är en teknisk specifikation som
initierades av Trafikverket för att täcka deras behov avseende geodetisk mätning, beräkning och redovisning av långsträckta objekt.
2013 års utgåva är den 4:e som ges ut vilken förutom infrastruktur
också täcker byggnadsverk. I den ges rekommendationer baserade
på sentida teknik-, system- och metodutveckling och beprövade
erfarenheter med dem, varför valet har gjorts att tills vidare hänvisas till SIS-TS 21143:2013 i det här dokumentet.
I SIS-TS 21143:2013 hänvisas i sin tur till vissa delar i gamla HMK,
varför det kanske kommer att upplevs som aningen förvirrande
med ”rundgången” som uppstår mellan gamla HMK, nya HMK
och SIS-TS. Fram till 2017 får vi leva med den, SIS-TS 21143:2013 är
fram till 2017 under bearbetning, en processen under vilken ställningstagande kommer att tas om var råd och anvisningar om
stommätning i framtiden ska publiceras.
Dokumentet HMK-Ge: GNSS-baserad detaljmätning (HMK-Ge:
GNSS) är specifikt inriktad på detaljmätning med hjälp av GNSS,
men innehåller även allmän information och allmänna instruktioner
som kan avse stommätning med statisk GNSS-teknik (statisk mätning). HMK-Ge: GNSS ska betraktas som komplementerande till
HMK-Ge: Stommätning.
Information
Dokumenten SIS-TS 21143:2013 och HMK-Geodesi: GNSSbaserad detaljmätning är fritt tillgängliga på SIS, Swedish
Standards Institute, hemsida www.sis.se, respektive på Lantmäteriets hemsida www.lantmateriet.se.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
5 (52)
2
Stommätning
2.1
Stompunkter – stomnät
Terrester stommätning delas traditionellt in i plan- respektive
höjdmätning medan GNSS-stommätning är en kombination av
båda. Den senare är därför en form av tredimensionell (3D)
mätning medan de förra är två- respektive endimensionella (2D
resp. 1D). Terrester mätning med totalstation medger möjlighet till
3D, men faktorer som jordkrökning (geoidkrökning) och refraktion
begränsar möjligheten på längre avstånd. Då är avvägning som 1Dmetod ett bättre alternativ för stommätning i höjd.
Lägesangivelser i stomnät förutsätter någon form av referenssystem. Av praktiska skäl delas lägesangivelserna upp i ett koordinatsystem i plan och i ett höjdsystem. Referenssystemet representeras (realiseras) då av punkterna i stomnätet; stompunkterna. I Sverige har hittills tillämpats en funktionsanpassad hierarkisk indelning av stomnäten:
- Riksnät
- Anslutningsnät
- Bruksnät
Riksnäten är väldefinierade, rikstäckande och anslutna till omvärlden. De etableras och underhålls av Lantmäteriet. Exempel på riksnät är de nät som realiserar referenssystemen SWEREF 99 och
RH 2000.
Anslutningsnäten växlar ner de nationella näten till regionala nivåer, vanligtvis kommunala nivåer. Här har Rix 95 gjort det möjligt
att få homogena plana anslutningsnät i kommunerna. De plana anslutningsnäten etableras med hjälp av statiska GNSS-mätningar,
möjligen kan vissa förtätningar genomföras med totalstation. I höjd
etableras de företrädesvis med hjälp av avvägning.
Behoven av anslutningsnät i höjd är inte lika stora som för anslutningsnät i plan. Anledningen är att referenssystemet i höjd
(RH 2000) är betydligt tätare markerat än plana nät, i regel finns det
en stompunkt i höjd på varje kilometer utefter de större vägarna.
Bruksnät är den lägsta nivån i näthierarkin, bruksnät ansluts normalt till anslutningsnäten och har så överlag den största osäkerheten bland näten. Kvaliteten på bruksnäten varierar dock beroende
på om och hur de anslutits. T.ex. har nät som anslutits till flera
stompunkter (s.k. fasta nät) i ett anslutningsnät som regel större
osäkerhet efter utjämning än utjämnade nät som i plan är anslutna
till en stompunkt och en orienterad riktning, eller i höjd till endast
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
6 (52)
en stompunkt (s.k. fria nät). De senare fria näten har lokalt en liten
osäkerhet, men kan, i absolut mening, ha en stor osäkerhet.
Bruksnät i plan, och även anslutningsnät i plan, framställs terrestert
antingen som triangelnät eller som polygonnät. Exempel på vardera
kan ses i figur 2.1.
Figur 2.1. Exempel på triangelnät (vä) och polygonnät (hö). Δ = kända punkter, ο = nya punkter. Pilar anger mätta riktningar och heldragna streck mätta
längder. (Fig. 5.1 och 5.2 i HMK-Ge:S)
Namnet triangelnät syftar till stomnät uppbyggda av en kombination av längd- och vinkelmätningar. Formen på de figurer som bildar näten behöver nödvändigvis inte vara trianglar, utan även
andra slutna figurer kan ingå. En variant av triangelnäten är trilaterationsnäten, i sådana mäts enbart längder.
Två vanligt förekommande varianter av triangelnät är parpunktsnät och fackverksnät. Parpunktsnät kan bilda produktionsanpassade anslutningsnät för långsträckta objekt som vägar och järnvägar. Mellan parpunkterna kan fackverksnät etableras som långsträckta nät liknande fackverk bestående av slutna trianglar. De
senare nättyperna beskrivs detaljerat i SIS-TS 21143:2013.
Polygonnäten bildar en svagare form av stomnät än triangelnäten.
De byggs upp av tågformade nät som ansluter till varandra i s.k.
knutpunkter. Avstånden mellan knutpunkterna bör inte vara för
stora för att hålla effekten av ogynnsam fortplantning av osäkerheter låg.
Bruksnät i höjd, och även anslutningsnät i höjd, framställs terrestert
på liknande sätt som polygonnäten, nämligen med tågformade nät
och knutpunkter (figur 2.2). Rådet ovan om avstånd och ogynnsam
fortplantning av osäkerheter gäller även för avvägningsnäten.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
7 (52)
Figur 2.2. Exempel på höjdnät med en känd punkt (ring med kryss nere till
vänster), övriga punkter är nya punkter. Streck mellan punkterna symboliserar
höjdmätningar i form av tåg. (Fig. 5.3 i HMK-Ge:S)
2.2
Terrester stommätning
Totalstationer används för längd- och riktningsmätningar. Längdmätningarna avser lutande längder, dessa räknas som regel om till
horisontella längder och höjdskillnader inför slutberäkningar av ett
stomnät.
Riktningsmätningarna resulterar i horisontella vinklar mellan
stompunkter och i zenitvinklar (zenitdistanser) till mätpunkter. Zenitvinklarna kan användas för att indirekt beräkna horisontella
längder och höjdskillnader.
Avvägningsinstrument används för direkta mätningar av höjdskillnader. Succesiva höjdskillnader i ett avvägningståg mellan två
stompunkter ger totala höjdskillnaden dem emellan.
2.3
GNSS-stommätning
GNSS-stommätning sker genom relativ mätning vilket innebär att
resultatet av en mätning, där två mottagare observerar samtidigt,
blir en positionsvektor (baslinje) som anger avstånd och riktning
mellan två observationspunkter. Baslinjen kan delas upp i tre geocentriska komponenter; ΔX, ΔY och ΔZ. Dessa tre komponenter kan
i sin tur omvandlas till t.ex. horisontell längd och orienterad riktning (bäring), och höjdskillnad i valda referenssystem.
GNSS-utrustningar som företrädesvis kan lagra mätningar på minst
två frekvenser från tillgängliga satellitsystem används. Observationerna genomförs alltid som statiska mätningar. Genomförande
och beräkningar redovisas i avsnitt 5.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
8 (52)
Stomnätstyperna är i princip desamma som i avsnitt 2.1 med skillnaden att bruksnät sällan etableras med hjälp av GNSS och speciellt
inte i miljöer som är svåra för GNSS-mätningar.
2.3.1
Statisk mätning
Vid statisk GNSS-mätning står en eller flera GNSS-mottagare stationärt uppställda och samlar data under en viss tidsperiod (en mätsession). Sessionslängden kan variera från några minuter (snabb
statisk mätning) till flera timmar beroende på vilken lägesosäkerhet
som eftersträvas.
Statisk mätning ger en relativ positionering i förhållande till den,
eller de referensstationer som valts. Egen referensstation kan väljas,
eller också kan någon eller några av SWEPOS-stationerna väljas
som referensstation(er). Det kräver dock ett abonnemang för att få
tillgång till nödvändiga data.
Statisk mätning kräver efterberäkning i någon form. Vanligt är att
använda instrumentleverantörers programvaror då de är anpassade
till de egna instrumenten. Speciellt gäller det vid hämtning av insamlade data eftersom formatet i regel är leverantörsspecifikt. Med
möjligheten att konvertera data till ett instrumentoberoende format
som RINEX blir valet av programvara, eller extern beräkningstjänst,
fritt.
Oavsett valet av egen programvara, krävs kunskap hos användaren
om de valmöjligheter den erbjuder. Även om programmen som
regel fungerar bra med förinställda val och parametrar (s.k. defaultinställningar) händer det ibland att användaren av olika anledningar måste ingripa för att förbättra resultatet.
Statisk GNSS-mätning är en positionsbestämningsmetod som ger
låga mätosäkerheter. Dessutom är statisk mätning en mycket flexibel teknik eftersom användaren inte behöver använda radiolänk
eller mobil uppkoppling under mätningarna.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
9 (52)
3
Stomnätsprojekt
Stomnätsprojekt börjar som regel med förfrågningsunderlag från
beställare. Det kan även vara en del i en verksamhetsplanering hos
en organisation. Vilket som, så kan i de flesta fall stomnätsprojekt
sammanfattas i fem punkter:
-
Definition av område för etablering.
Precisering av typ av stompunkter (anslutnings, bruks,
plan, höjd).
Referenssystem för redovisning av plan- och/eller höjdläge.
Krav på lägesosäkerhet i plan och/eller höjd.
Krav på rapportering (innehåll, format m.m.).
Stomnätsprojektet inleds därefter med någon form av planering
som ligger till grund för genomförande och rapportering. I dem
senare ingår kvalitetskontroller.
3.1
Planering
Rekommendation
Planeringsarbete inför stomnätsprojekt bör utmynna i en projektplan vars syfte är att vara underlag för genomförande.
Handlingen kan också tjäna som underlag för framtida uppföljningar, kompletteringar och kontroller.
Planering bör ske utifrån aktuella projekt och allt efter information
och behov innehålla följande:
Mål och syfte med stomnätsprojektet
behovsanalys
områdesavgränsning
kvalitetskrav.
– Utredningar
tidigare beslut
befintliga stomnät
anslutningsfrågor
ekonomiska förutsättningar.
– Förslag till nytt stomnät
val av plan-/höjdsystem
nättyp/nätutformning
nätkarta med mätplanering
–
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
10 (52)
kvalitetskrav
markerings- och redovisningsanvisningar.
– Tidplan m.m.
tidplan, kritiska tidpunkter
arbetsfördelning
ansvarsförhållanden.
3.1.1
Nätutformning
Krav
Vid bestämning av stompunkter ska nätutformning, mätning
och beräkning utföras så att inverkan av grova fel, systematiska effekter och slumpmässiga osäkerheter reduceras till ett
minimum.
Rekommendation
Punkter för anslutning till existerande referenssystem bör väljas så att de omsluter det område som projektet omfattar.
Om nättypen inte är förutbestämd, står valet mellan:
-
I plan: triangelnät, polygonnät eller GNSS-nät.
I höjd: avvägningsnät, trigonometriskt mätt höjdnät eller
GNSS-nät.
Stöd för valet är arbetsinsats (ekonomi), ställda kvalitetskrav, rekognosering och utförd nätanalys.
Arbetsinsats och kvalitetskrav
GNSS-mätningar utförs som regel betydligt snabbare än terrestra
mätningar. Kvalitetskrav uppfylls oftast lika bra i plan med GNSS
som med terrestra mätningar, i höjd undantaget. I höjd ger terrestra
mätningar avsevärt lägre osäkerheter än GNSS-mätningar.
Triangelnät ger som regel lägre osäkerheter än polygonnät. Polygonnäten har fördelen av att inte ha samma behov av fri sikt mellan
punkter som triangelnäten har.
I höjd ger avvägningsnäten den lägsta osäkerheten av alla kategorier. GNSS-nät i höjd måste korrigeras med information från en
geoidmodell (t.ex. SWEN 08), eller bli lokalt inpassade på stompunkter med kända höjder.
Trigonometriskt, helsatsmätta, höjdtåg där siktlängderna är kort
kan i många fall ersätta avvägning (se anvisning om höjdtåg i avsnitt 4.2.1). Ibland är det t.o.m. nödvändigt med kompletterande
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
11 (52)
teknik, som t.ex. för stompunkter som är svåråtkomliga för avvägning.
Rekognosering
Syftet är att utifrån en preliminär nätutformning bestämma stompunkters lägen och i förekommande fall förbereda efterföljande
mätningar genom att upprätta en rekognoseringsrapport.
Följande bör utföras:
-
Identifiering av befintliga punkter och eventuell justering av
tillhörande punktbeskrivningar.
Placering av nypunkter och upprättande av preliminära
punktbeskrivningar.
Utse lämpliga transportvägar.
Identifiering av alternativa punktlägen.
Ha markägarkontakter.
Utföra siktkontroller och röjning av siktgator.
Ge förslag på lämpliga markeringstyper.
Nätanalys
Rekommendation
Innan mätning av ett nytt stomnät påbörjas bör någon form av
nätanalys göras för att optimera resultatet av mätningarna.
En nätanalys ger speciellt indikationer om hur eventuella grova fel
(misstag) kan lokaliseras i nätet. En sådan övergripande analys av
hela nätet fås genom kontrollerbarhetstalet (k-talet, relativa redundansen). Det ger vägledande information om hur enskilda mätningar kontrolleras av övriga mätningar i nätet. Ett genomsnittligt
mått för hela nätet fås genom att dividera antalet överbestämningar
(ö) (redundansen) med antalet mätningar (n):
k=
ö
n
Även enskilda mätningars k-tal (lokala redundansen) kan beräknas,
till det krävs normalt ett nätanalysprogram. Ett homogent nät karakteriseras av att de lokala redundanser är av ungefär samma storlek. Kriterier som att punkter och mätningar ska vara jämt fördelade över området kännetecknar också ett homogent nät, liksom att
för triangelnät att de är uppbyggt av regelbundna figurer (har god
geometri). Motsvarande goda geometri för polygonnät är att ingående tåg ska vara sträckta och ungefär lika långa.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
12 (52)
Inre och yttre tillförlitlighet (reliabilitet) redovisas också av analysprogram. Inre reliabilitet brukar kallas för ”minsta upptäckbara fel”
(MUF). Den yttre reliabiliteten (YT) anger hur mycket ett MUF kan
påverka resultatet:
=
YT MUF (1 − k )
k avser här den lokala redundansen.
Summan av alla lokala redundanser i ett nät är lika med redundansen (ö).
I ett terrestert mätt nät med lokala redundanser kring 0,10, kan
misstag i storleksordningen 5–10 cm gå oupptäckta förbi (95 %) om
t.ex. längdmätningar i nätet har osäkerheter på 10 mm. Sådana
misstag kan i sin tur påverka resultatet (koordinaterna) med samma
belopp.
Genomförande
Det är utförarens ansvar att uppfylla kraven med hjälp av tillgängliga geodetiska mätmetoder och geodetisk infrastruktur. Vilken eller vilka metoder som är mest lämpliga utifrån förutsättningarna
bör avgöras av mätningsteknisk kompetens, gärna med hänvisning
till HMK-Ge: Teknisk specifikation och metodval. Utföraren bör
även ta del av dokumentation för geodetisk mätutrustning och
geodetisk infrastruktur, samt vid behov komplettera med tekniska
undersökningar och egna testmätningar.
Om en eller flera mätmetoder anses uppfylla projektbehoven kan
utföraren gå vidare med rekognosering av arbetsområdet samt övriga förberedelser för mätning, inklusive fastställande av kontrollplan för hur kontroll och dokumentation ska genomföras.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
13 (52)
4
Terrester mätning
Krav
Instrument som används ska vara kalibrerade och justerade
enligt HMK-Ge: Terrester mätning, bilaga B.
Rekommendation
Utföraren bör säkerställa att hela mätprocessen dokumenteras
utifrån kravbilden och egna behov av spårbarhet och kvalitetskontroll (se avsnitt 7.1).
4.1
Förberedelser och mätning
Rekommendation
a) för triangelnät:
Relativa redundansen bör vara >0,50.
Nätet bör vara homogent (lokala redundanser >0,35).
b) för polygonnät:
Relativa redundansen bör vara >0,10–0,20.
Ingående tåg bör vara sträckta, ha ungefär samma längder och
innehålla så få nypunkter som möjligt (helst färre än 4 stycken
och med punktavstånd >50 m).
c) för höjdtågsnät:
Relativa redundansen bör vara >0,30.
Ingående tåg bör ha ungefär samma längder och bör dubbelmätas.
Relativa redundansen för ett plannät beräknas med följande formel:
k=
ö l + r −2p −o
=
n
l+r
där l är antalet mätta längder (stationsmedeltal), r är totala antalet
mätta riktningar (stationsmedeltal) i alla riktningsserier, p är antalet
nypunkter och o är antalet orienteringskvantiteter (en för varje riktningsserie). r – o = totala antalet vinklar i nätet.
Näten som illustreras i figur 2.1 har följande k-tal, triangelnätet:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
14 (52)
=
k
8 + 14 − 2 ⋅ 3 − 4
= 0,55
8 + 14
polygonnätet:
=
k
32 + 66 − 2 ⋅ 27 − 29
= 0,15
32 + 66
Relativa redundansen för ett höjdnät beräknas med följande formel:
k=
ö t− p
=
n
t
där t är antalet tåg och p är antalet knutpunkter.
Tåg i stomnät definieras som tåg om de går mellan känd punkt och
knutpunkt, eller mellan två knutpunkter.
Knutpunkter är nypunkter i vilka tre eller flera tåg går samman,
övriga nypunkter är mellanpunkter.
Höjdnätet i figur 2.2 består av 5 knutpunkter och 15 mellanpunkter
sammanbundna med 9 tåg, k-talet blir:
=
k
9−5
= 0, 44
9
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
15 (52)
4.1.1
Specifika rekommendationer
SIS-TS 21143:2013 ger bland annat rekommendationer för val av
instrument, samt kontroller vid mätning och utjämning.
Med stöd av SIS-TS 21143:2013 ges följande råd vid terrester
stommätning med totalstation:
- Mätklass G1 enligt tabell A.9 rekommenderas vid etablering av bruksnät i plan.
- Mätklass G2 enligt tabell A.9 rekommenderas vid etablering av anslutningsnät i plan.
- Mätklass G3 enligt tabell A.9 rekommenderas vid etablering av bruksnät i höjd.
Med stöd av SIS-TS 21143:2013 ges följande råd vid terrester
stommätning med avvägningsinstrument:
- Mätklass J2 enligt tabell A.17 rekommenderas vid etablering av bruksnät i höjd.
- Mätklass J3 enligt tabell A.17 rekommenderas vid etablering av anslutningsnät i höjd.
Kontroller vid avvägning genomförs enligt tabellerna A.13–A.16.
4.1.2
Dokumentatíon
Rekommendation
Varje uppställning av mottagare bör dokumenteras på lämpligt sätt. Dokumentationen är en förutsättning för god spårbarhet, egenkontroll och kvalitetsbedömning.
Dokumentationen i fält kan ske med för handen tillgänglig media –
t.ex. dator, mobiltelefon, surfplatta, diktafon eller anteckningsbok
(se även avsnitt 7.1).
4.2
Beräkning av terrestra mätningar
Krav
a) För att erhålla de sannolikaste resultaten ska överbestämda
terrestra stommätningar, i plan eller i höjd, beräknas (utjämnas) med hjälp av minsta kvadratmetoden.
b) Innan utjämning påbörjas ska stor omsorg ha ägnats åt att
kontrollera mätningar så att inga systematiska eller grova
felaktigheter finns bland dem.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
16 (52)
c) Mätningar ska innan utjämning påföras korrektioner i sådan utsträckning att den ursprungliga mätosäkerheten bibehålls genom hela beräkningsprocessen.
Minsta kvadratmetoden (MK-metoden) är en vedertagen metod för
att utjämna överbestämda mätningar. Den kan inom stommätning
tillämpas på två olika sätt, som – elementutjämning eller villkorsutjämning.
Elementutjämning, där de enskilda mätningarna utjämnas, är klart
dominerande som metod. En avgörande fördel med elementutjämning är dess förmåga att inte bara detektera oupptäckta grova fel,
utan även att lokalisera dem. Utjämning där alla mätningar beräknas samtidigt kallas för sträng utjämning.
Korrektioner innan utjämning
Terrestra mätningar bör innan slutlig beräkning korrigeras enligt
följande:
a) Reduktion av längder till ellipsoiden.
Om de mätta längderna i ett stomnät är kortare än 10 km kan
följande förenklade formel användas:
=
b d (1 −
hA + hB
)
2R
där b är den reducerade längden, d är horisontell längd, hA och hB är
ändpunkterna A:s och B:s höjder över ellipsoiden. R är ellipsoiden
krökningsradie (kan sättas till 6390 km för GRS 80 i Sverige). Observera att det är höjder över ellipsoiden (h) som ska användas i
formeln, sådana fås genom att addera geoidhöjd (N) till normalhöjd
(H); h = H + N. Eftersom geoidhöjden varierar mellan ca 20 och 35
m i Sverige (GRS 80), kan ett utelämnande av N påverka en kilometerlång sträcka med 5–50 mm med H i intervallet 0 till 1000 m.
b) Överföring till projektionsplanet.
Om de mätta längderna i ett stomnät är kortare än 8 km kan
följande förenklade formel användas:
  E + E − 2∆E 2 
B
bp = b 1 +  A
 
 
r
2
2
 

HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
17 (52)
där bp är den projicerade längden, b enligt punkt a), EA och EB är
ändpunkterna A:s och B:s E-koordinater. ΔE är eventuellt tillägg
som är gjort till koordinaterna för att garantera positiva koordinater
(ΔE = 150 000 m för SWEREF 99 dd mm, ΔE = 500 000 m för
SWEREF 99 TM). r är i det här fallet ellipsoidens medelkrökningsradie (även den kan sättas till 6390 km för GRS 80).
c) Korrektion för jordkrökning och refraktion vid trigonometrisk höjdmätning.
1− k
, alternativt:
2R
1− k
∆H AB= l cos zA + l 2
2R
∆H AB
= d cot zA + d 2
där ΔHAB är höjdskillnaden mellan A och B (från A till B), d och R
enligt punkt a) och zA är zenitvinkeln vid A. l är den mätta lutande
längden och k är refraktionskonstanten. k sätts till 0,14 för Sverige.
ΔHAB ger höjdskillnaden för själva mätningen, normalt tillkommer
instrumenthöjd (Ih) och signalhöjd (Sh), till formlerna ovan läggs
då:
+ Ih – Sh
Vid s.k. korresponderande trigonometrisk höjdmätning elimineras
jordkrökningseffekten och även refraktionen om mätningarna vid
A och B sker samtidigt. Refraktionsinverkan anses då lika stor vid
båda stationerna och elimineras därför. I formeln nedan är zB zenitvinkeln vid B:
zB − zA
, alternativt:
2
z −z
z +z
∆
=
H AB l sin B A ⋅ sin B A
2
2
∆H AB =
d tan
4.2.1
Nätutjämning
När eventuella korrektioner är genomförda, indata kontrollerade
och införda i beräkningsprogrammet, ska mätningarna ges vikter.
Ur teoretisk synvinkel är vikten för en mätning omvänt proportionella mot kvadraten på mätningens standardosäkerhet (se formel
nedan). Men mätningarnas respektive standardosäkerheter vet man
som regel inte förrän utjämningen är klar! I ett första försök ansätts
därför vikter baserade på erfarenhet, instrumenttillverkares tekHMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
18 (52)
niska specifikationer, eller enligt rekommendationer i avsnittet nedan. Oavsett, kallas sådana vikter för a priorivikter (a priori = på
förhand).
Viktsättning
Mätningar viktas enligt någon vedertagen metod, som t.ex.:
pi =
1
u ( xi )
2
där pi är mätningen i:s (xi) vikt och u(xi) mätningens standardosäkerhet. Standardosäkerheter, a priori standardosäkerheter, hämtas
företrädesvis från instrumenttillverkarnas tekniska specifikationer.
Om inte, rekommenderas följande formler och parametervärden för
beräkning av standardosäkerheter:
Riktningar
2
u=
(ψ )
 A  C 

 + ⋅ρ
 n L 
2
mgon
där u(ψ) är standardosäkerheten för riktningsmedeltalet.
A är standardosäkerheten i riktning för en helsats, sätts lika med
0,8 mgon. n är antalet helsatser. C är centreringsosäkerheten, sätts
lika med 3 mm. L är siktlängden i km. ρ är en omvandlingsfaktor
från radianer till mgon, den är i det här fallet lika med 0,063662.
Längder
u ( L=
)
( A + B ⋅ L) 2 + C 2 mm
där u(L) är standardosäkerheten för mätt längd.
A är längdmätarens konstanta osäkerhet, sätts lika med 5 mm. B är
längdmätarens längdberoende osäkerhet, sätts lika med 3 mm/km.
L är den mätta längden i km. C är centreringsosäkerheten, sätts lika
med 3 mm.
Höjdtåg
u (∆H ) =A ⋅ L mm
där u(ΔH) är standardosäkerheten för ett dubbelmätt höjdtåg med
höjdskillnaden ΔH.
A är en längdberoende osäkerhetsparameter, sätts lika med
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
19 (52)
1,5 mm / km för anslutningsnät och lika med 5 mm / km för
bruksnät. L är tåglängden i km. För att få standardosäkerheter för
enkelmätta tåg, ska ovanstående värden multipliceras med 2 .
Om ovanstående krav på mätosäkerhet i höjdtåg även uppfylls med
trigonometrisk höjdmätning, anses den metoden vara likvärdig.
Utjämning i två steg
En nätutjämning inleds som regel med en fri nätutjämning. Då ansluts nätet till en enda känd punkt, för plannät definieras också en
orienterad riktning utgående från den kända punkten. Den orienterade riktningen kan antingen anges med ett godtyckligt värde i utjämningsprogrammet, eller hellre, fås via en andra känd punkt som
ingått i riktningsmätningarna från den första kända punkten.
Fri nätutjämning kontrolleras enligt avsnitt 4.2.2 nedan. Kontrollerna avslöjar eventuella brister bland mätningarna utan inverkan från
eventuella osäkerheter som kan finnas hos existerande referenssystem.
Nästa steg i utjämningsprocessen är att ansluta nätet till fler stompunkter i existerande referenssystem. Om dessa inte har deltagit i
utjämningen (som nypunkter), tas de in nu och deltar i en fast nätutjämning. Resultatet är nu präglat av det anslutna referenssystemets eventuella osäkerheter kombinerat med mätningarnas
slumpmässiga osäkerheter och eventuellt kvarvarande ännu inte
upptäckta misstag. Nätet kontrolleras återigen enligt avsnitt 4.2.2.
Har övriga kända punkter betraktats som nypunkter i den fria utjämningen, kan nätet passas in på deras kända lägen med hjälp av
en likformighetstransformation, företrädesvis en Helmerttransformation. Fördelen med en inpassning i stället för en fast utjäm
utjämning är att eventuella felaktigheter i enstaka utgångspunkter
enklare kan lokaliseras.
4.2.2
Resultatutvärdering och kontroller
Rekommendation
Användarmanual för aktuell programvara innehåller förklaring av de kvalitetsmått som används vid resultatredovisningen. För förståelse av dessa är det viktigt att alltid noga läsa
manualen.
En generell genomgång av vilka resultat som normalt redovisas,
och hur de ska kontrolleras i en nätutjämning, sammanfattas nedan:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
20 (52)
-
Relativa redundansen.
Viktsenhetens standardosäkerhet.
Mätningars residualer.
Mätningars standardiserade residualer.
Mätningars lokala redundanser.
Inre och yttre reliabilitet.
Koordinaters standardosäkerheter.
För plannät tillkommer:
- Osäkerhetsellipser.
Relativa redundansen
Är kontrollerbarhetstalet (relativa k-talet) som sammanfattar hela
nätet. k varierar mellan 0 och 1, och ju högre värde desto bättre kontrolleras mätningarna i nätet. k-talet efter utjämning bör överensstämma med k-talet från nätanalysen (se avsnitt 4.1).
Viktsenhetens standardosäkerhet
Kallades tidigare för ”grundmedelfelet”. Viktsenhetens standardosäkerhet a posteriori (i efterhand) visar standardosäkerheten hos
en mätning med vikten ett (1,00) och skall bli nära 1,00 om a priori
viktsättningen avspeglar de korrekta mätosäkerheterna och att det
inte finns någon oupptäckt felaktighet bland mätningarna.
Ett värde som vida överstiger 1,00 signalerar om att antingen är a
priori viktsättningen för optimistisk (a priori mätosäkerheterna är
större än som antagits), eller också om att det finns en oupptäckt
felaktighet bland mätningarna.
Statistiskt kontrolleras viktsenhetens standardosäkerhet med ett
Fishertest (F-test) för att fastställa, på någon sannolikhetsnivå, om
två varianser är lika eller inte:
u02 ( x)
<F
u 2 ( x)
där u02(x) är viktsenhetens a posteriori standardosäkerhet i kvadrat
och u2(x) är viktsenhetens a priori standardosäkerhet i kvadrat, den
senare är normalt = 1,00. Kvadrerade standardosäkerheter kallas
oftast för varianser. Det maximala värdet som viktsenhetens standardosäkerhet a posteriori bör understiga beror på nätets redundans (antalet överbestämningar) och kan ses i tabell 4.1.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
21 (52)
Tabell 4.1. Maximala värden för viktsenhetens standardosäkerhet (sannolikhetsnivå 95 %) vid sträng utjämning av stomnät.
Antal
överbestämningar
Maxvärde för
viktsenhetens standardosäkerhet
1
1,96
2
1,73
3
1,61
4
1,54
5
1,49
7
1,42
10
1,35
15
1,29
20
1,25
30
1,21
50
1,16
70
1,14
100
1,11
200
1,08
500
1,05
∞
1,00
Mätningars residualer
Mätningars residualer är avvikelserna mellan mätningarna före och
efter utjämning. Normalt beräknade så att de avspeglar de förbättringar som gjorts på mätningarna i minsta kvadratprocessen. Residualer kan därför också kallas ”förbättringar”, med motsatt tecken
kan de kallas för ”fel”.
Att ge råd om residualers storlek är svårt då de är avhängiga flera
osäkerhetskällor. En av dem är osäkerheten hos referenssystemet
som de anslutits till, en annan är de kvalitetskrav som är ställda på
genomförandet. Oavsett, så bör de vara jämnstora, dvs. ingen residual bör markant avvika från de övriga. Erfarenhet, egen eller andras, är här en viktig bedömningsfaktor.
Med hjälp av statistik kan residualer, om de standardiseras, testas
enligt avsnittet nedan.
Standardiserade residualer
Genom att dividera residualer med sina egna standardosäkerheter,
fås standardiserade residualer:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
22 (52)
v
u (v )
där v är residualen och u(v) residualens standardosäkerhet. Symbolerna som omger kvoten (||) anger absolutbelopp (för att undvika
negativa värden).
Standardiserade residualer är normalfördelade (N(0,1)) och kan
testas med ett standardiserat Student’s test (t-test) för att avslöja
eventuellt misstag i en enstaka mätning:
v
≤t
u (v )
Tre sannolikhetsnivåer tillämpas vid testning; 68,3 %, 95,4 % och
99,7 %. Dessa tre motsvaras i stickprov med många mätningar (>30)
av t-värdena 1, 2 och 3. t-värdena blir större om antalet mätningar
är färre än ca 30, men kan även då användas under förevändningen
att testet genomförs ”på säkra sidan”.
Testet är avsett att testa för ett misstag i sänder, då gäller:
 1 − 68,3 %
v

≤ 2 − 95, 4 %
u (v )
3 − 99, 7 %

Under förutsättningen att indata till utjämningen betraktats som fri
från grova och systematiska fel, gäller för standardiserade residualen, att:
-
För merparten av mätningarna (68,3 %) bör den vara 1 eller
mindre.
För 95,4 % av mätningarna bör den vara 2 eller mindre.
Om den är mellan 2 och 3 bör mätningen kontrolleras. Hittas
inget misstag, godkänns mätningen.
Om den är lika med eller större än 3 ska mätningen uteslutas.
Lokala redundanser
Lokala redundanser, eller enskilda mätningars kontrollerbarhetstal,
varierar mellan 0 och 1. Ju närmare 1, desto bättre kontrolleras
mätningen av andra mätningar. Ett starkt önskemål i stomnätsammanhang är att det lokala k-talet inte varierar allt för mycket och att
det, åtminstone för plana stomnät, helst är större än 0,35.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
23 (52)
Inre och yttre reliabilitet
Reliabilitet visar i mätningssammanhang på möjligheten att upptäcka mätningar som innehåller grova eller systematiska felaktigheter och vilken effekt sådana mätningar kan ha på beräknade koordinater. Värdena har statistisk bakgrund och ges som regel i
samma enheter som mätningarna själva, dvs. för terrestra mätningar i meter eller gon.
Största misstaget som en enskild mätning skulle kunna ha och påverka andra mätningar med (kallas också för minsta upptäckbara
fel, MUF) är:
MUF =
δ u (v )
k
där MUF är beloppet hos största misstaget, δ är en statistisk parameter (α = 5 %, β = 20 % => δ = 2,8) och u(v) är residualens standardosäkerhet för mätningen i fråga. k är mätningens lokala redundans.
Den yttre reliabiliteten (YT) anger hur mycket ett MUF kan påverka
resultatet:
=
YT
δ (1 − k )u (v)
= MUF (1 − k )
k
Koordinaters standardosäkerheter
Liksom vid mätningars residualer, är det svårt att ge råd om koordinaters standardosäkerheter. Att de överlag är jämnstora är att
föredra, för plannät även mellan koordinatkomponenterna. Storleken på osäkerheterna är avhängig referenssystemet som stompunkterna anslutits till och t.ex. på de kvalitetskrav som är ställda på
genomförandet. Ett områdesbegränsat och väl genomfört stomnätsprojekt kan mycket väl resultera i lägesosäkerheter på millimeternivå.
Osäkerhetsellipser
Lägesosäkerheter i plan kan också redovisas med hjälp av osäkerhetsellipser. Den grafiska redovisningen kan snabbt visa på styrkor
och svagheter i lägesbestämningarna, både geometriska och mätningstekniska sådana.
En ellips är en tillplattad cirkel med två fokalpunkter mellan vilka
ellipsens centrum ligger. Centrumet är, i det här sammanhanget,
beläget i den punkt den avser visa förhållanden om. Tillplattningen,
excentriciteten, är ett mått på dess form. Ju mer tillplattad en osäkerhetsellips är, desto mer vittnar den om antingen ett misstag i
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
24 (52)
mätningarna, eller om brister i geometrin hos nätet. En ideal osäkerhetsellips går mot cirkelform. Oavsett form, så är konfidensgraden 39,3 % hos en osäkerhetsellips. För konfidensgraden 95 %
måste ellipsens axelvärden multipliceras med faktorn 2,45.
Riktningen på osäkerhetsellipsens längsta axel (långaxeln) är orsakad av antingen:
-
dålig geometri i den riktningen – det kan saknas en mätning
eller en stom-/referenspunkt
felaktighet i en längdmätning i den riktningen, eller i en
riktningsmätning vinkelrätt mot.
Tågformade nät
Tågformade nät utjämnas och kontrolleras enligt avsnitt 4.2.1. Eftersom tågformade nät bildar slutna slingor, finns möjlighet att genomför kontroller på dessa slingor innan utjämning görs.
För polygontåg/nät rekommenderas att maximalt vinkelslutningsfel understiger 1,5 n mgon, där n är antalet punkter i
slingan/tåget.
För avvägningståg/nät rekommenderas kontroller enligt tabellerna
A.13 och A.14 i SIS-TS 21143:2013.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
25 (52)
5
GNSS-mätning
Krav
Instrument som används ska vara funktionskontrollerade.
Rekommendation
Utföraren bör säkerställa att hela mätprocessen dokumenteras
utifrån kravbilden och egna behov av spårbarhet och kvalitetskontroll.
Information
Med goda kunskaper om de osäkerhetskällor som påverkar
GNSS-mätningar och med god hand med beräkningsprogram
är relativa lägesosäkerheter ner mot några få millimeter möjliga vid statisk GNSS-mätning.
Innan projektstart förutsätts att GNSS-utrustningen har konfigurerats ändamålsenligt efter projektbehov och att den är funktionskontrollerad. Även övrig utrustning – stativ, trefötter, mätband, reservbatterier, dokumentationsmedia m.m. bör ha kontrollerats.
Kontrollplan som upprättats vid planering och förberedelser ska
följas (se under genomförande i avsnitt 3.1.1).
5.1
Förberedelser och mätning
I planeringsfasen för ett GNSS-nät bör särskilt beaktas korrelationerna (beroendena) som uppstår både mellan baslinjers komponenter som mellan olika baslinjer. Baslinjekomponenter och baslinjer är
i matematisk mening vektorer (komposanter) och mellan två vektorer kan en tredje bildas med hjälp av de andra två. Den tredje vektorn blir då en beroende vektor. Även mellan de två vektorerna
finns ett beroende, något som kommersiella beräkningsprogram
normalt inte tar hänsyn till. Beroenden ska i möjligaste mån undvikas i mätningssammanhang, redan vid planeringen av mätningar
ska åtminstone beroendet som uppstår vid bildandet av nya baslinjer med hjälp av andra tas hänsyn till. Sådana baslinjer som blivit
beroende av andra kallas för triviala baslinjer, medan övriga kallas
icke-triviala baslinjer. Antalet icke-triviala och triviala baslinjer för
en session med m GNSS-mottagare bestäms:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
26 (52)
b= m − 1
b′ =
(m − 1)(m − 2)
2
där b är antalet icke-triviala och b’ är antalet triviala baslinjer.
Summan av alla baslinjer blir:
b + b′ = m ⋅
m −1
2
Med tre GNSS-mottagare som observerar samtidigt under en session blir antalet icke-triviala baslinjer 2, antalet triviala 1 och totala
antalet 3.
Planeringsmetoden där bl.a. icke-triviala respektive triviala baslinjer beaktas bygger på tre principer:
1. Alla punkter vid planeringen betraktas som nypunkter,
alltså även kända punkter.
2. Endast icke-triviala baslinjer tas med i planeringen.
3. Nätet byggs upp av fyrhörningar (gärna så kvadratiska som
möjligt) av icke-triviala baslinjer.
Figur 5.1. Idealt fyrhörningsnät för GNSS med nio punkter och fyra föreslagna
sessioner markerade. (Fig. 4.12 i HMK-Ge:GPS)
Följande beräkningar kan göras (applicerade på ett idealt nät som
det i figur 5.1). Antalet nödvändiga sessioner (s):
s=
2( p − p )
m −1
där p är antalet punkter (nya + kända). Om s blir ett decimaltal avrundas det uppåt till närmaste heltal. I figur 5.1 med m = 4:
=
s
2(9 − 9)
= 4 sessioner
4 −1
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
27 (52)
Totala antalet icke-triviala baslinjer (B) i nätet:
B = s(m – 1)
I figur 5.1:
B = 4(4 – 1) = 12 icke-triviala baslinjer
Antalet fyrhörningar (k) blir då:
k=B–p+1
I figur 5.1:
k = 12 – 9 + 1 = 4 fyrhörningar
Antalet triviala baslinjer i varje session enligt figur 5.1 blir:
=
b′
(m − 1)(m − 2) (4 − 1)(4 − 2)
= = 3 triviala baslinjer
2
2
(två diagonaler och en sida).
5.1.1
Specifika rekommendationer
SIS-TS 21143:2013 ger bland annat rekommendationer för val av
instrument, metod samt kontroller vid mätning och utjämning.
Med stöd av SIS-TS 21143:2013 ges följande råd vid stommätning
med GNSS-teknik:
- Mätklass SA2 enligt tabell A.10 rekommenderas vid etablering av bruksnät i plan.
- Mätklass SA3 enligt tabell A.10 rekommenderas vid etablering av anslutningsnät i plan.
5.1.2
Etablering
Rekommendation
För minsta möjliga osäkerhet vid stommätning med GNSS bör
samma typ av antenner användas av samtliga GNSSmottagare.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
28 (52)
Vidare är det av vikt att antennerna under mätning orienteras
lika (mot norr) vid varje station.
Information
Felaktig antennhöjd leder inte bara till felaktiga höjder, även
planläget hos mätt punkt påverkas!
Vid själva etableringen är det viktigt att vara noggrann vid centrering av antennen över mätpunkten och vid mätning av antennens
höjd. Om inte antennhöjden mäts till antennens referenspunkt
(ARP), måste också avståndet från avläsningen till ARP beaktas.
Om SWEPOS beräkningstjänst avses användas, ska vertikal antennhöjd upp till ARP anges i den RINEX-fil som skickas för beräkning.
Inställningen av elevationsgräns är inte så viktigt i samband med
observationerna, den kan sättas till noll grader och regleras, om
nödvändigt, vid efterberäkningen.
5.1.3
Uppstart
Statisk mätning bygger på att minst två mottagare observerar samtidigt. Om etablering av de mottagare som ska skapa en mätsession
inte kan ske inom rimlig tidsram, bör förinställda start- och stopptider användas.
5.1.4
Mätsessioner
Statiska GNSS-mätningar utförs normalt under betydligt längre tid
än realtidsmätningar. Sessionslängden beror på baslinjelängden – ju
längre baslinjen är desto längre observationstid behövs för att
uppnå fixlösning och specifik osäkerhet. Någonstans med ökande
baslinjelängd minskar, eller upphör möjligheten att få fixlösning
och då ökar också osäkerheten. Optimalt antal observationer, sessionslängd, kan definieras som den som behövs för att uppnå fixlösning. Generellt bör sessionslängden inte understiga 1 timme.
För att uppnå minsta möjliga osäkerhet bör en s.k. choke-ring-antenn
eller antenn försedd med ett jordplan användas. Sådana antenner är
mindre känsliga för flervägsfel än traditionella antenner.
Epoklängden för statiska mätningar bör vara 15–30 sekunder. Det
är viktigt att ha samma epoklängd på alla stationer som ingår i en
mätsession, annars finns risken att observationer går förlorade i
efterberäkningen.
Om programvaran för efterberäkning stödjer bestämning av periodobekanta för korta observationsperioder – kan snabb statisk
mätning med fördel tillämpas. Förutsättningar för detta är:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
29 (52)
-
Korta baslinjer – kortare än 10 km.
GNSS-mottagaren som minimikrav tar emot L1 från GPS.
Gynnsam satellitgeometri (lågt PDOP-värde).
Riskfaktorer (HMK-Ge: GNSS 2.1.2) är minimerade.
Epoklängden bör vara 5–10 sekunder vid snabb statisk mätning så
att tillräckligt många observationer finns att tillgå vid efterberäkningen.
5.1.5
Att beakta vid statisk mätning
Kontrollprogrammet bör innehålla uppmaning om fortlöpande tillsyn under mätningar (se nedan) och speciellt om hur genomförda
mätningar ska kvalitetskontrolleras exempelvis genom stickprovskontroller enligt:
-
-
Alternativ 1 – Ny mätning av en redan mätt baslinje efter
minst 30 minuter medger en enkel kontroll av lägesosäkerheten, inkluderande inverkan av eventuella flervägsstörningar.
Alternativ 2 - Observationer mot ytterligare en eller fler referensstationer vid ett senare tillfälle. Det är det mest tillförlitliga sättet att kontrollera fixlösning, referensstationens koordinater och eventuella flervägsstörningar.
Om en punkt mäts med en och samma mottagare under två eller
fler mätsessioner ska, för att få oberoende observationer, antennen
centreras om.
5.1.6
Dokumentation
Rekommendation
Varje uppställning av mottagare bör dokumenteras på lämpligt sätt. Dokumentationen är en förutsättning för god spårbarhet, egenkontroll och kvalitetsbedömning.
Dokumentationen i fält kan ske med för handen tillgänglig media –
t.ex. dator, mobiltelefon, surfplatta, diktafon eller anteckningsbok
(se även avsnitt 7.1).
5.1.7
Tillsyn
Rekommendation
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
30 (52)
Regelbunden tillsyn av mottagare under mätningarna rekommenderas.
Tillsynen bör kontrollera att:
5.1.8
Datainsamling påbörjats och pågår.
Stationsuppställningen är stabil.
Batteriernas kapacitet är tillräcklig för fortsatt mätning.
Efterarbete
Rekommendation
Oavsett om insamlade data lagrats i mottagarens internminne,
eller på flyttbart media, bör en kopia skapas och sparas på säkert ställe innan bearbetning av data börjar.
Det rekommenderas starkt att ladda ner och efterberäkna observationsdata så snart som möjligt efter en avslutad mätning.
Detta för att kunna detektera eventuella problem i ett tidigt skede,
helst innan återkomsten till kontoret. Exempelvis är felaktigt inmätta antennhöjder ett vanligt förekommande problem.
5.2
Beräkning av GNSS-mätningar
Rekommendation
Alla beräkningar i ett stomnät bör om möjligt utföras med
samma programvara och programversion.
Statiska GNSS-mätningar har som regel syftet att uppnå lägsta möjliga osäkerhet vid lägesbestämning. Kunskap om beräkningsprogrammen och deras datahantering blir därför viktigt.
Tillgången till allt fler GNSS som sänder på olika frekvenser gör att
mottagare och efterberäkningsprogram kontinuerligt uppdateras
för att dra fördelar av den utökade tillgången. Att i en handbok
täcka alla möjligheter som utökad tillgång ger är svårt. En sak är
dock säker – ju fler GNSS, desto mer tillförlitlig blir lägesbestämningarna.
Ett minimikrav är att GNSS-mottagaren vid statisk mätning ska
kunna ta emot signalerna L1 och L2 från GPS. Rekommendationer i
det här avsnittet försöks hållas generella och vara GNSS-oberoende,
men vissa rekommendationer är ”signalberoende”, då avses i första
hand GPS.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
31 (52)
Nedan behandlas generellt beräkningsgången för efterberäkningsprogram som beräknar baslinjer (s.k. baslinjeprogram) med utgångspunkt från en referenspunkt med kända koordinater, eller
med tillräckligt bra s.k. initialkoordinater. Om SWEPOS beräkningstjänst ska användas hänvisas till avsnitt 5.3.
Förberedelser
En logisk följd av förberedelser innan beräkningsprocessen, ges i
punktlistan nedan, den följs sedan av råd och kommentarer kring
punkterna:
-
Indata.
Val av bandata.
Val av referenssystem.
Initialkoordinater.
Indata
Om programvaran för efterberäkning och den använda GNSSutrustningen kommer från samma tillverkare, underlättas överföringen av mätdata. Tillverkarens manual bör innehålla instruktioner och rekommendationer för datahantering.
Om annan programvara avses användas, måste mätdata som regel
konverteras till RINEX-format antingen direkt vid lagring på överföringsmedia, eller i för ändamålet avsedd programvara.
RINEX-filer är traditionella textfiler (ASCII-filer) och kan därför
läsas och kontrolleras innan de används. Speciellt kan följande i
filhuvudet (header section) för observationsdata kontrolleras:
-
Korrekt punktbeteckning vid MARKER NUMBER
Korrekt antenn vid ANT # / TYPE
Antennhöjd vid ANTENNA: DELTA H/E/N
Val av bandata
Rekommendation
Efterberäknade bandata ska användas när minsta möjliga osäkerhet eftersträvas och/eller när baslinjer är långa (>tiotals
km).
Information
Efterberäknade satellitbandata finns på webbplatsen International GNSS Service (IGS):
http://igscb.jpl.nasa.gov/components/prods_cb.html.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
32 (52)
Satelliternas positioner används för att beräkna mottagarens position vid efterberäkningen. Positionerna beräknas för varje epok med
hjälp av bandata som fås med satellitsignalerna. Utsända bandata
är preliminära (predikterade) bandata (Broadcast Ephemerides), betydligt noggrannare är efterberäknade (precisa) bandata (Precise
Ephemerides).
För att få en uppfattning om vilken osäkerhet som kan fås i baslinjeberäkningen beroende på osäkerheten i bandata, kan Bauersimas
tumregel från 1983 användas:
u ( B) u ( S )
=
B
ρ
där u(B) är baslinjelängden B:s osäkerhet, u(S) är osäkerheten i bandata och ρ är avståndet till satelliten. Under antagandet att det är
ungefär 25 000 km till satelliterna och att B är 25 km, fås:
u ( B) [ mm ] ≈ u ( S ) [ m ]
Dvs. att på en 25 km lång baslinje, blir osäkerheten hos baslinjelängden i millimeter lika stor som osäkerheten i satellitens bandata i
meter.
Osäkerheten i utsända bandata hos satelliter varierar med tidpunkt
och satellit, men har uppskattats till att vara lite drygt en meter (avser GPS år 2012).
Efterberäknade bandata tillhandahålls gratis av International GNSS
Service (IGS). För GPS (tabell 5.1) finns de tillgängliga: i realtid
(Ultra-Rapid), på daglig basis (Rapid) och veckovis (12–18 dagar)
(Final). De levereras i ett standardiserat format (SP3) som passar de
flesta programvaror. Osäkerheten hos precisa GPS-bandata är i
storleksordningen några centimeter, och den är minst för slutliga
(Final). Osäkerheten hos snabba (Rapid) är i princip likvärdig med
den hos slutliga. Slutliga bandata för GLONASS tillhandahålls även
de av IGS, med samma fördröjning och med marginellt större osäkerhet än för GPS.
Tabell 5.1. Typer av satelliters bandata och deras osäkerheter.
Förväntad
Typ av bandata
osäkerhet
Använda data
Data tillgänglig
Baserade på en dags
observationer och en
dags prediktioner
Efter 3–9 tim
hos satelliterna
Ultrasnabb
~3 cm
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
33 (52)
4 uppdateringar/dag
Snabb
~2,5 cm
Baserat endast på
observationer
Efter 17–41 tim
Dagliga uppdateringar
Slutlig
~2,5 cm
Baserat endast på
observationer
Efter 12–18 dag
Veckovisa uppdateringar
Val av referenssystem
Resultatet av efterberäkning av statiska mätningar är baslinjekomponenter (ΔX, ΔY, ΔZ) i ett globalt geocentriskt kartesiskt koordinatsystem. Utsända bandata för GPS är i det globala referenssystemet WGS 84 och för GLONASS i referenssystemet PZ-90. PZ-90
ligger relativt nära WGS 84. Precisa bandata levereras vanligtvis i
International Terrestrial Reference System (ITRF), det noggrannaste
moderna globala geocentriska referenssystemet som också det ligger väldigt nära WGS 84.
Kartesiska koordinater kan transformeras till plana koordinater i en
kartprojektion (t.ex. SWEREF 99 TM) och till höjder i ett höjdsystem
(t.ex. RH 2000). Om mätningarna sker relativt en SWEPOS-station
är referenssystemet redan definierat, dvs. SWEREF 99 vilket även
det stämmer någorlunda bra med WGS 84.
Initialkoordinater
Information
Sker beräkningarna i SWEREF 99 eller WGS 84 behöver inte
initialkoordinater särskilt anges vid baslinjeberäkningar.
Referenspunkten för baslinjeberäkning bör ha bra initialkoordinater
för att undvika systematiska fel i beräkningarna.
5.2.1
Baslinjeberäkningar
Rekommendation
a) Någon form av linjärkombination mellan två frekvenser för
att eliminera jonosfärspåverkan rekommenderas om baslinjer är långa (>10 km).
b) På korta baslinjer (<1 km) kan en enkelfrekvens (L1), eller
användning av två frekvenser (L1 och L2), ge ett bättre resultat än en linjärkombination.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
34 (52)
På baslinjer kortare än 1 km anses jonosfärs- och troposfärspåverkan vara ungefär lika stora vid båda de observerade stationerna och
kommer därmed att elimineras vid beräkningen.
Programvaran som tillhandahålls av tillverkare av GNSS-mottagare
för efterberäkning bearbetar observerade ändringar i bärvågsfaser
för att bilda observationsekvationer där baslinjekomponenter (ΔX,
ΔY, ΔZ) ingår som obekanta parametrar. Observationsekvationerna
bildas genom att beräkna olika slags differenser mellan fasobservationer (se nedan) och löses genom en minsta kvadratutjämning (MKutjämning). Resultatet blir den mest sannolika skattningen av baslinjekomponenterna och deras varians-kovariansmatris, från vilken
standardosäkerheterna för ΔX, ΔY, ΔZ kan beräknas.
Generellt innefattar baslinjeberäkning följande två steg:
1. En MK-utjämning med trippeldifferentierade observationsekvationer. Detta sker genom att först beräkna dubbeldifferenser mellan fasobservationer från mottagare på referensstationen och den nya punkten som mäter mot samma satelliter. Därigenom tar man bort systematiska satellit- och mottagarklockfel och minskar (beroende på baslinjelängden) effekten av troposfären, jonosfären och osäkerheten hos utsända bandata. Därefter beräknas skillnader mellan dubbeldifferenser från intilliggande epoker, vilka bildar trippeldifferenser. Trippeldifferenslösningar är relativt okänsliga
för påverkan av periodbortfall. Därför kan de användas för
att detektera och ”reparera” periodbortfall hos dubbeldifferentierade data, samt för att ge bra startvärden för baslinjekomponenterna.
2. En MK-utjämning med dubbeldifferentierade observationsekvationer. Detta steg innefattar bestämning av periodobekanta (ambiguities). Observationer som ingår i observationsekvationerna är bärvågsfaser som mäts med osäkerhet som
ligger på millimeternivå. För att bestämma avståndet mellan
mottagare och satellit (och därmed läget hos den nya punkten) behöver man lägga till antalet hela våglängder dem
emellan (periodobekanta). För att uppnå minsta möjliga lägesosäkerhet ska periodobekanta bestämmas som heltal (vilket de är per definition). Detta sker med hjälp av speciella
algoritmer implementerade i programvaran En sådan är
LAMBDA (least-squares ambiguity decorrelation adjustment),
vilken är en av de mest använda.
Resultatet av baslinjeberäkning där periodobekanta har fixerats till
heltal kallas för fixlösning. Ibland är det inte möjligt att uppnå en
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
35 (52)
fixlösning, vanligtvis vid långa baslinjer och/eller för korta sessionslängder. I dessa fall kan man endast få en flytlösning, dvs. att
periodobekanta inte har fixerats till heltal. En flytlösning har större
osäkerhet än fixlösning. Ibland är denna lösning den enda möjliga.
Det kan även hända att en fixlösning inte är tillförlitlig (t.ex. om
vissa periodobekanta inte har bestämts korrekt), och då är flytlösningen att föredra.
Observationsdata
Det första steget efter importen av observationsdata från mottagare
till programvara, är att kontrollera följande baserat på bl.a. observationsprotokollet:
-
Punkbeteckning.
Antennmodell.
Antennhöjd.
Start- och stopptider för observationerna för att säkerställa
att sessionsslängder är korrekta.
I programvaran finns vanligtvis möjlighet att korrigera de första tre
parametrarna innan beräkningen.
Val av antennmodell
Rekommendation
För noggrann lägesbestämning ska korrekt antennmodell användas vid beräkningarna.
Information
Antennmodeller finns tillgänglig på National Geodetic Survey’s (NGS:s) webbsida: http://geodesy.noaa.gov/ANTCAL/
Antennen är förbindelselänken mellan GNSS-satelliterna och mottagaren. Den tar emot inkommande signaler och omvandlar energin
till elektrisk ström som sedan kan hanteras av mottagaren. Antennens exakta fascentrum (offsetvärde) och fascentrets förändring
med inkommande signals riktning är viktiga parameterar för noggranna GNSS-mätningar. Tillverkarnas rekommenderade parametrar ska användas om inte de exakta värdena har bestämts vid en
kalibreringsprocess.
Kalibreringsvärden fås i formatet ANTEX (Antenna Exchange Format) etablerat 2003 av IGS:s Antenna Calibration Working Group.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
36 (52)
Viktsättning
I ett GNSS-stomnät har ofta samma observationsdata använts vid
beräkning av flera baslinjer, baslinjerna blir då korrelerade med
varandra. Även inom baslinjerna, mellan de olika komponenterna,
finns korrelationer. Särskild hänsyn vid viktningen krävs därför:
-
Viktsättning kan göras med hjälp av den varianskovariansmatris som erhållits vid utjämning av GNSSobservationer.
Om den i tabell 5.2 föreslagna standardviktsättningen tilllämpas bör kovarianserna från utjämningen av GNSSobservationer inte tas med vid nätutjämningen.
Tabell 5.2. Standardviktsättning för baslinjer upp till 20 km. Baslinjelängden L
anges i km. X, Y, Z avser geocentriska kartesiska koordinater.
Baslinjekomponenter
A priori standardosäkerhet
Norr
5 + 0,7 L mm
Öster
5 + 0,7 L mm
Upp
8 + 1,2 L mm
X
6 + 0,8 L mm
Y
5 + 0,7 L mm
Z
7 + 1,1 L mm
Längd
5 + 0,7 L mm
Azimut
0,04+
0,32
mgon
L
Zenitvinkel
0,08+
0,51
mgon
L
Beräkningar
För beräkningen kan olika strategier tillämpas genom att ändra parametrar i programvaran. Nedan kommer exempel och rekommendationer på sådant som kan vara aktuellt:
1. Elevationsvinkeln. Om låga satelliter uppvisar många signalavbrott kan de filtreras bort genom att öka elevationsvinkeln.
2. Minsta sessionslängd (ett alternativ för automatisk borttagning av för korta sessioner kan finnas i programvaran).
3. Epoklängden. Normalt behöver man inte öka epoklängden
om den är enligt rekommendationerna, se avsnitt 5.1.4.
4. Troposfärsmodell. Två vanligt använda troposfärsmodeller
är Hopfield och Saastamoinen vilka i princip är likvärdiga.
Det finns också en hel del andra modeller som kan vara implementerade i aktuell programvara, men skillnader dem
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
37 (52)
emellan är generellt mycket liten för elevationsvinklar som
är större än 15°. Det är viktigt att se till att samma modell
används för alla baslinjer.
5. Jonosfärsmodell. Utsända bandata för GPS innehåller en jonosfärsmodell (Klobuchar-modell) som kan kompensera för
ca 50 % av jonosfärseffekten, och är exempelvis lämplig om
enkelfrekvens (L1-lösning) används. Under lugna jonosfärsförhållanden är påverkan från jonosfären på lägesosäkerheten vid L1-lösning inte väsentlig om baslinjelängden är kortare än ca 10 km. I detta fall kan standardosäkerheter om
1 cm uppnås i varje koordinatkomponent på 95 % konfidensnivå. För längre baslinjer och under förekomst av jonosfärsstörningar kan en s.k. jonosfärsfri linjärkombination (betecknas L3) av fasobservationer på L1 och L2 bildas för att ta
bort jonosfärseffekten. Med en L3-lösning kan man ta bort
99,9 % av jonosfärspåverkan på GNSS-signaler. L3-lösningar
är dock ”brusigare” än L1-lösningar eftersom bruset i observationer som formas genom linjärkombinationer (inklusive
dubbeldifferenser) förstärks jämfört med ursprungliga observationer.
6. Metod för bestämning av periodobekanta, vanligtvis
LAMBDA-metoden.
Normalt kan användaren inte välja metod för att beräkna enkeldifferenser mellan fasobservationer från en mottagare till olika satelliter (som sedan används för att bilda dubbeldifferenser). Vanligtvis
är det två alternativa metoder som är ”hårdkodade” i programvaran – referenssatellit eller sekventiell metod. I det första fallet beräknas alla enkeldifferenser i förhållande till en av programvaran
vald referenssatellit. Om en ”dålig” satellit har valts kommer alla
dubbeldifferenser också att bli ”dåliga”, vilket kommer att påverka
lösningen negativt. Om istället det sekventiella alternativet används
kommer bara dubbeldifferenser som innehåller den problematiska
satelliten att påverkas.
Om det inte är möjligt att ändra inställningen för differentiering
mellan satelliter, eller om den inte är tillgänglig, kan man vid eventuella problem försöka att byta plats mellan stationerna som bildar
baslinjen och göra en ny beräkning. Detta eftersom följden av satelliter som har observerats på referensstationen kan vara annorlunda
på den nya punkten. Den andra lösningen kan vara bättre eller
sämre än den första.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
38 (52)
5.2.2
Utvärdering och kontroller baslinjer
Rekommendation
Användarmanual för aktuell programvara innehåller förklaring av de kvalitetsmått som används vid resultatredovisningen. Den brukar också innehålla riktlinjer för att kunna välja en
”optimal” lösning beroende på bl.a. baslinjelängd. Det är därför viktigt att alltid noga läsa och följa användarmanualen.
Efter att baslinjeberäkningen är klar behöver resultatet utvärderas.
Till det finns inte någon standardiserad metod, utan den är som
regel programvaruspecifik.
Följande kan finnas i resultatredovisningen:
1. Något slags kvadratiskt medelvärde (RMS, Root Mean Square
error) av observationsresidualerna. Det kan ses som den mest
tillförlitliga kvalitets- och tillförlitlighetsindikatorn för lösningen, samt om lösning av periodobekanta har lyckats.
RMS-värdet kan anges i enheterna meter eller cykler. Ju
mindre RMS-värde desto bättre lösning. Generellt kan ett
RMS-värde som är mindre än 0,1 cykel (ca 3 cm) ses som
godtagbart.
2. Antalet uteslutna observationer (grova fel) – ett lågt värde
betyder en acceptabel lösning.
3. Typ av lösning – fix- eller flytlösning. Vanligtvis bör man eftersträva fixlösning för alla baslinjer. Som nämnts i avsnitt
5.2.1 kan dock flytlösning ibland vara tillförlitligare än fixlösning (eller den enda möjliga). Om det är något tvivel om
fixlösningens kvalitet kan flytlösningen vara att föredra. Det
kan vara en bra idé att jämföra baslinjekomponenter som har
bestämts med fixlösningen, och kontrollera om de har ändrats mer än 0,1 m jämfört med flytlösningen. Det bör nämnas
att om data från både GPS och GLONASS bearbetas, kan det
vara möjligt att lösa periodobekanta bara för GPS, men inte
för GLONASS.
4. Standardosäkerheter för baslinjekomponenter. Dessa är som
regel programspecifikt optimistiska och utan hänsyn till
icke-modellerade systematiska effekter. För en fixlösning
brukar standardosäkerheterna ligga på millimeternivå, och
på centimeternivå för en flytlösning.
Om en eller flera baslinjer inte uppfyller ställda krav och eventuellt
har ”flaggats” som problematiska, finns det vanligtvis möjlighet att
redigera observationerna för respektive session.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
39 (52)
Följande är exempel på det som kan behöva åtgärdas under analys
av resultatet:
1. Eventuell korrigering av punktbeteckning, antennhöjd, antennmodell eller antennkalibreringsmodell.
2. Inaktivering av satelliter som endast var tillgängliga under
en kort period under sessionen (sådana som precis klarat
elevationsvinkeln). Satelliter bör helst bidra under hela sessionen. Inaktivering av observationsintervall med (flera) periodbortfall som försvårar fixlösning och som normalt markerats av programvaran. Identifiering av satelliter med periodbortfall kan även göras genom att titta på grafisk redovisning av observationsresidualer efter trippeldifferenslösningen. Periodbortfall framträder som ”spikar” i data.
3. Inaktivering av ”brusiga” satelliter. Återigen kan grafisk
granskning hjälpa till för att identifiera brusiga satelliter.
4. Ändring av elevationsvinkeln.
Kontroll av baslinjer och slingor
Rekommendation
Sessionerna kontrolleras mot varandra genom jämförelser mellan dubbelmätta baslinjer eller genom beräkning av slutningsfel i slingor*.
*) Alternativ när endast två mottagare använts.
För att kontrollera att baslinjerna inom varje session stämmer överens görs en nätutjämning per session. Förbättringarna i en sådan
utjämning bör vara små (några mm), eftersom baslinjerna bygger
på samma observationer (beroende baslinjer).
Vid tågformade GNSS-mätningar som skapar slingor kontrolleras
slutningsfel enligt tabell 5.3. Det totala slutningsfelet beräknas genom att summera slutningsfelen för alla baslinjekomponenter (ΔX,
ΔY, ΔZ eller ΔE, ΔN, ΔH om transformationer till relevant SWEREF
99-kartprojektion och höjdsystem har gjorts). Teoretiskt ska slutningsfel vara lika med noll. I programvaror finns normalt en funktion för beräkning av slutningsfel och även fördefinierat gränsvärden, som t.ex. de i tabell 5.3.
Dubbelmätta baslinjer kontrolleras med följande tolerans:
a + bL mm
där L är baslinjelängden i km. Parametrarna a och b fås ur tabell 5.3.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
40 (52)
Slutningsfel i slingor kan kontrolleras med följande tolerans:
an + bL
n mm
där n är antalet baslinjer i slingan, L är slingans totala längd i km.
Parametrarna a och b fås även här ur tabell 5.3.
Vid överskridande av varningsgränsen bör baslinjen/slingan noggrant kontrolleras. Upptäcks ingen felaktighet behålls baslinjen/slingan om felaktigheten är under kassationsgränsen.
Slutnings fel i slingor Dubbelmätta baslinjer
Tabell 5.3. Parametrar till toleranser för dubbelmätta baslinjer och slutningsfel
i slingor (ppm = mm/km).
Varningsgräns
Kassationsgräns
(95,4 %)
(99,7 %)
a
b
a
b
[mm]
[ppm]
[mm]
[ppm]
Norr
10
2
15
3
Öster
6
2
9
3
Upp
20
3,4
30
5,1
Plan
11
2,6
15
3,6
3-D
23
4,3
30
5,6
Norr
8
1,6
11
2,4
Öster
5
1,6
7
2,4
Upp
15
2,7
22
4,1
Plan
8
2,1
11
2,9
3-D
17
3,4
22
4,6
Skillnader mellan baslinjekomponenter hos dubbelmätta baslinjer
kan testas statistiskt enligt nedan:
-
ΔX1, ΔY1, ΔZ1 är baslinjekomponenter från första mätningen med sin varians-kovariansmatris C1.
ΔX2, ΔY2, ΔZ2 är baslinjekomponenter från andra mätningen med sin varians-kovariansmatris C2.
Kvadratroten ur varians-kovariansmatrisernas diagonalelement är
standardosäkerheterna hos baslinjekomponenterna – u(ΔX), u(ΔY),
u(ΔZ). Standardosäkerheterna är, som nämnts i förra avsnittet, som
regel optimistiska (programspecifikt), varför nedanstående hypoteHMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
41 (52)
sprövning kan utelämnas om inte speciell misstanke om felaktighet
hos någon dubbelmätt baslinje finns.
Kontrollförfarandet är en hypotesprövning om huruvida det finns
några skillnader, eller inte. Antingen är de (statistiskt) lika med noll
eller också är de (statistiskt) skilda från noll. De statistiska övervägandena görs med hjälp av någon konfidensnivå – typiskt 95 %.
För hypotesprövningen beräknas skillnader och standardosäkerheter enligt följande ekvationer:
∆X = ∆X 2 − ∆X 1
u (∆X )=
u 2 (∆X 2 ) + u 2 (∆X 1 )
Motsvarande gäller för beräkningar av ΔY, ΔZ, u(ΔY) och u(ΔZ).
Baslinjekomponenterna antas ha tillkommit genom många mätningar och skillnaderna (ΔX, ΔY och ΔZ) hos dem antas vara
slumpmässiga och normalfördelade. Då är skillnaden mellan ΔXkomponenterna noll, om:
∆X
≤ 1,96
u (∆X )
Slutsatsen blir då att det inte är någon skillnad mellan baslinjernas
ΔX-komponenter. Skulle kvoten vara större än 1,96, då finns en
statistisk signifikant skillnad dem mellan, slutsatsen blir då att utesluta eller mäta om baslinjen. Är hypotesen om att det inte finns
någon skillnad mellan baslinjernas ΔX-komponenter sann, utförs
motsvarande test på ΔY och slutligen på ΔZ.
5.2.3
Nätutjämning
Grundregeln vid minsta kvadratutjämning av hela GNSS-mätta
stomnät är att endast ta med icke-triviala baslinjer. Baslinjeprogram
levererar dock inga korrelationer mellan baslinjer, utan endast inom
baslinjer. Därför, för att på något sätt beakta korrelationerna, kan
alla baslinjer, dvs. även triviala sådana, tas med vid den slutliga
nätutjämningen. Oavsett, ska strategin redovisas vid reultatredovisningen.
Nätutjämningen är, till skillnad från den terrestra nätutjämningen,
tredimensionell. Den följer dock samma mönster som den stegvisa
utjämningen av terrestra mätningar under avsnitt 4.2.1.
Utjämningen inleds med en fri nätutjämning för att kontrollera
mätningarna utan påverkan av valt referenssystem. Valet av utgångspunkt för den fria nätutjämningen kan göras automatiskt.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
42 (52)
Alternativet är att själv aktivt välja utgångspunkt, då måste (andra)
kända punkter som ingår i nätet klassificeras som nypunkter.
Den fria nätutjämningen utvärderas enligt anvisningar och hänvisningar i avsnitt 5.2.4 nedan.
Nästa steg i utjämningsprocessen är att ansluta nätet till fler stompunkter i existerande referenssystem. Kända punkter som klassificerats som nypunkter, återfå nu statusen som kända punkter och
deltar i en fast nätutjämning. Resultatet är nu präglat av det anslutna referenssystemets eventuella osäkerheter kombinerat med
mätningarnas slumpmässiga osäkerheter och eventuellt kvarvarande ännu inte upptäckta misstag. Nätet kontrolleras återigen enligt avsnitt 5.2.4.
Behålls övriga kända punkter som nypunkter från den fria utjämningen, kan nätet passas in på deras kända lägen i plan med hjälp
av en likformighetstransformation, företrädesvis en Helmerttransformation och i höjd med hjälp av en translation, alternativt ett lutande plan. Fördelen med inpassning i stället för fast utjämning är
att eventuella felaktigheter i enstaka utgångspunkter enklare kan
lokaliseras.
5.2.4
Utvärdering och analys nätutjämning
Utvärdering och analys av minsta kvadratutjämning av ett GNSSmätt stomnät kan göras med hjälp av instruktionerna gällande terrester mätning i avsnitt 4.2.2.
Den mest framträdande skillnaden ligger i att ett GNSS-stomnät
utjämnas i 3D vilket t.ex. gör att i stället för osäkerhetsellipser redovisas osäkerhetsellipsoider.
Kontroll med terrester teknik
Två eller flera punkter som bestämts med GNSS kan kontrolleras
inbördes med terrester mätteknik. Mättekniken som väljs bör ha en
mätosäkerhet som inte överstiger den förväntade mätosäkerheten
hos GNSS-metoden med mer än en tredjedel. I sådant fall kan kontrollmetoden betraktas som felfri. En lämplig metod är t.ex. fri stationsetablering med totalstation eftersom det ger möjlighet att mäta
in punkter med relativt få uppställningar.
Om planavståndet och höjdskillnaden mellan två GNSS-bestämda
punkter är SGNSS respektive ΔHGNSS med standardosäkerheterna
u(SGNSS) respektive u(ΔHGNSS) och motsvarande värden mätt terrestert är Sterr respektive ΔHterr. Med en mätosäkerhet hos den terrestra metoden som inte överstiger GNSS-metodens mätosäkerhet
med mer än en tredjedel, ska då, på konfidensnivå 95 %, följande
råda:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
43 (52)
S terr − SGNSS
≤ 1,96 i plan
u ( SGNSS )
∆H terr − ∆H GNSS
u (∆H GNSS ) ⋅ 2
≤ 1,96 i höjd
Om detta är sant, då föreligger ingen skillnad mellan terrestert och
GNSS-mätt planavstånd och/eller höjdskillnad.
5.3
SWEPOS beräkningstjänst
SWEPOS beräkningstjänst är ett webbaserat alternativ till egen efterberäkning av insamlade GNSS-data. Användaren för över sina
data till tjänsten via FTP och får resultatet i form av en textfil via epost. Indata ska vara dubbelfrekvens-GPS-data i RINEX-format.
RINEX-filen kan innehålla observationer av andra GNSS, t.ex.
GLONASS, men dessa kommer inte att användas vid beräkningen.
5.3.1
Specifika rekommendationer
SIS-TS 21143:2013 ger bland annat rekommendationer för val av
instrument, metod samt kontroller vid mätning och utjämning.
Med stöd av SIS-TS 21143:2013 ges följande råd vid stommätning
med SWEPOS beräkningstjänst:
- Mätklass SA1 enligt tabell A.10 rekommenderas vid etablering av enklare bruksnät i plan.
- Mätklass SA4 enligt tabell A.10 rekommenderas vid etablering av anslutningsnät i plan.
Vid användning av beräkningstjänsten ska observationstiden vara
minst 2 timmar för att få ett tillförlitligt resultat med osäkerheter på
centimeternivå. Kortare mättider kan ge osäkerheter på decimeternivå. Beräkningstjänsten kan bearbeta sessioner inom intervallet
0,5–24 h. Följande är också att beakta:
-
Vid beräkningen används data från satelliter ner till 10 graders elevation. Elevationsmasken i mottagaren bör därför
vara högst 10°.
Beräkningen görs med epoklängden 30 sekunder. Om epoklängden i RINEX-filen är kortare än det ”tunnas” filen ut till
30 sekunders epoklängd.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
44 (52)
För mera detaljer kring användning av beräkningstjänsten hänvisas
till SWEPOS hemsida: https://swepos.lantmateriet.se
Beräkningsförfarandet
Beräkningsförfarandet är annorlunda mot det som används i kommersiella programvaror. I beräkningar som sker i Bernese GNSS
Software (ett avancerat program från universitetet i Bern, Schweiz)
används data från de fem närmaste SWEPOS-referens-stationerna
och bästa tillgängliga bandata (företrädesvis Final eller Rapid). Det
är alltså en MK-utjämning av fem baslinjer som utförs för att få koordinater på en ny punkt. Beräkningarna sker i den aktuella versionen av ITRF och koordinaterna transformeras därefter till
SWEREF 99. Resultatet presenteras även i SWEREF 99 TM och RH
2000. Det är för närvarande bara GPS-observationer som används
vid beräkningen.
Beräkningstjänsten baseras på en L3-kombination med skattning av
troposfärsfördröjningen, vilket betecknas som L3T. Denna lösning
minskar effekten av jonosfären och troposfären, men förstärker lokala effekter, t.ex. flervägseffekter. Därför kan höjden på en ny
punkt bestämd med beräkningstjänsten skilja några centimeter från
höjden på samma punkt bestämd genom en L1-lösning vid egen
efterberäkning mot en SWEPOS-referensstation (gäller relativt korta
baslinjer).
Analys och utvärdering
Beräkningsresultatet innehåller ett antal kvalitetsparametrar för
utvärdering av dess kvalitet. Nedan följer några tumregler för utvärderingen (förutsatt att mätningarna har utförts med en chokering-antenn under minst 2–3 timmar):
-
Medelvärdet för andelen lösta periodobekanta (Amb Res)
ska vara större än 30 %.
RMS i slutlig fixlösning ska vara mindre än 3 mm.
Viktsenhetens standardosäkerhet (grundmedelfelet) i inpassningen mot SWEREF 99 (genom Helmerttransformation)
ska vara mindre än 10 mm.
Differens i höjd, i det s.k. elevationsgränstestet, ska vara
mindre än 30 mm.
Om dessa kriterier är uppfyllda kan den förväntade mätosäkerheten i lägesbestämningen vara ca 1 cm i plan och 2 cm i
höjd. Om andra geodetiska antenner används blir mätosäkerheten större.
Andra parametrar att beakta är:
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
45 (52)
-
Differensen mellan fix- och flytlösningen – ett stort värde är
en indikation på antingen problem med bestämningen av
periodobekanta eller på för kort observationstid.
Andelen borttagna observationer – ska vara låg.
Kontroll
Med tanke på att det bara är en mottagare som normalt används
vid mätningar som bearbetas med beräkningstjänsten, kan endast
kontroll av avstånd med terrester mätteknik mellan punkter genomföras.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
46 (52)
6
Kombinerad terrester och GNSSmätning
6.1
Plannät
Där GNSS-mätning är förstavalet vid etablering av stompunkter,
kan GNSS-mätningarna kombineras med terrestra mätningar. Gäller speciellt för enskilda punkter eller områden där det går att förutse problem med GNSS-mätningar.
Sker mätningarna i anslutningsnät utjämnas de tillsammans, då ska
samtliga mätningar hanteras som mätningar för anslutningsnät. I
bruksnät kan de utjämnas var och en för sig, då ska GNSSmätningar hanteras som mätningar för anslutningsnät och de terrestra mätningar som mätningar för bruksnät.
Även för förtätning och s.k. stagning av bruksnät kan GNSSmätningar användas. Även då ska GNSS-mätningarna hanteras
som mätningar för anslutningsnät. Strategiska punkter som förbättrar bruksnätets osäkerhet (geometri) och som stärker nätets
samband med anslutningsnätet väljs. Anslutningsstrategin bör ske i
två steg enligt exemplet i figur 6.1.
Figur 6.1. Förtätning av existerande nät med hjälp av GNSS. (Fig. 4.6 i HMKGe:GPS)
I figur 6.1 har punkterna 5–8 bestämts med hjälp av mätningar mot
punkterna 1–4 i existerande referenssystem. Utökning av nätet med
punkterna 9 och 10 är önskvärt.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
47 (52)
Mätningar bör då planeras så att de genomförs dels mot 7 och 8 (för
närsambandet) och dels mot punkterna 1–4 (för fjärrsambandet).
6.1.1
Stagningar med hjälp av GNSS
Exempel på stagningar (förstärkningar) av terrestra nät med hjälp
av GNSS kan ses i figurerna 6.2–6.4. I figurerna är cirklar nypunkter
och linjer symboliserar terrestra mätningar. Strategiskt valda punkter för stagning med GNSS är markerade som kvadrater.
Figur 6.2. Stagning av långa polygontåg med hjälp av GNSS. (Fig. 4.1 i HMKGe:GPS)
Figur 6.3. Punktpar för stagning av polygontåg med hjälp av GNSS. (Fig. 4.2 i
HMK-Ge:GPS)
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
48 (52)
Figur 6.4. Strategisk stagning i ytterkanterna av ett bruksnät med hjälp av
GNSS. (Fig. 4.3 i HMK-Ge:GPS)
6.2
Höjdnät
Bruksnät i höjd som etablerats med GNSS-mätningar kan med fördel kompletteras (och kontrolleras) med terrestra mätningar. Beroende på ställda kvalitetskrav kan de terrestra kompletteringarna
antingen hanteras som mätningar i anslutningsnät eller i bruksnät.
Bruksnät i höjd som etablerats med terrestra mätningar rekommenderas inte att vare sig kompletteras eller stagas med GNSSmätningar.
6.3
Dokumentation
Rekommendation
Varje uppställning av totalstation/GNSS-mottagare bör dokumenteras på lämpligt sätt. Dokumentationen är en förutsättning för god spårbarhet, egenkontroll och kvalitetsbedömning.
Dokumentationen i fält kan ske med för handen tillgänglig media –
t.ex. dator, mobiltelefon, surfplatta, diktafon eller anteckningsbok
(se även avsnitt 7.1).
6.4
Beräkning
Vid beräkning av mätningar som kombinerar traditionella terrestra
mätningar (vinklar, längder, höjdskillnader) och GNSS-baslinjer,
bör baslinjemätningarna först utjämnas och kontrolleras separat i en
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
49 (52)
fri utjämning. Det ger möjligheter att utvärdera om a prioriviktsättningen är realistisk i förhållande till de terrestra mätningarnas a
priorivikter. Om inte, bör GNSS-baslinjernas a priorivikter skaleras
om för att bli jämförbara med de terrestra a priorivikterna.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
50 (52)
7
Dokumentation och redovisning
7.1
Dokumentation av mätprocessen
Rekommendation
Dokumentation av mätprocessen är en förutsättning för god
spårbarhet, egenkontroll och kvalitetsbedömning. Genom god
dokumentation ökar också möjligheterna att uppfylla beställarkraven och rapportera eventuella avvikelser.
Specifikt ska vid varje uppställning följande dokumenteras:
-
Projekt/mätområde.
Projektansvarig/mätansvarig.
Datum och tidpunkter (mätstart, mätslut).
Punktbeteckning med eventuell punktkod.
Mätutrustning – fabrikat, tillverkningsnummer.
Antenn-, instrument- och signalhöjder – före och efter mätning.
Eventuell offset till ovanstående.
Fritextkommentarer, som t.ex. avvikelser.
I SIS-TS 21143:2013 Bilaga B, finns en illustrativ tabell som ger förslag på sådant som ska planeras, dokumenteras och redovisas i ett
stomnätsprojekt.
7.2
Redovisning av stomnätsprojektet
Rekommendation
Redovisningen anpassas till projektets omfattning och bör allt
efter behov innehålla redogörelse för planering, genomförande
och erhållna resultat.
Se SIS-TS 21143:2013 Bilaga B.
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
51 (52)
Notera följande inför slutprodukt:
Formelsamling?
Alla formler ska ha 1,25 cm indrag!
Tabellinnehåll ska centreras!
Variabler ska vara kursiva!
Påpekandetexten i blå rutor ska vara i fetstil!
HMK-Geodesi: Stommätning 2015
Arbetsdokument
52 (52)