Karl Persson med en bild från Landsvägsgatan som på den tiden den hette Hagagatan och Nostalgimuseet som var
sågverkets kontorsbyggnad.
På spaning efter
den tid som flytt
När Sparreholm var som störst bodde det ungefär 1 600 personer i samhället.
- Det fanns inte fler hus men varje hus var bebott av många fler människor, förklarar Karl
Persson för dem som följde med på söndagens
guidade stadsvandring i Sparreholm.
Att gå på stadsvandring tillsammans med Karl
Persson och Göran Lindberg, Hyltinge Hembygdsförening, är att göra en utflykt till tider som
inte längre finns men som fortfarande minns av de
äldre invånarna i Sparreholm. Göran Lindberg är
uppvuxen på orten. Karl Persson är med in-
födda sparreholmsbors mått mätt nästan nyinflyttad med sina drygt 40 år på orten men i gengäld
livligt intresserad av bygden. Tillsammans bjöd de
i samband med arrangemanget Tusen Trädgårdar
på en guidning som omfattade historia, gamla hus
och både levande och döda sparreholmsprofiler.
Tätorten Sparreholm låg från början på en smal
udde ut i sjön Båven.
- Sparreholm var en återvändsgränd. Bron byggdes inte förrän 1932. Innan dess var det gamla
vägen förbi kyrkan som gällde för den som ville
komma vidare mot Stjärnhov och Stockholm, berättar Göran Lindberg.
Sedan västra stambanan invigts 1862 började
samhället växa fram. Riktig fart tog det när några
driftiga bröder från Årdala insåg järnvägens betydelse och startade en snickerifabrik. Några år senare startade sågverket på andra sidan järnvägen
och därmed hade Sparreholm två arbetskraftkrävande fabriker.
- Sparreholms centrum låg i kvarteren närmast
Landsvägsgatan, som på den tiden hette Hagagatan. Här fanns affärer av olika slag, bank, postkontor, café och bageri. Mannen som drev bageriet
var en rätt närig typ. Han gjorde gräddbakelser
som kostade 35 öre. Men det hände att han inte
blev av med bakelserna, utan de stod och härsknade. Då sålde han dem för 10 öre till oss ungar
som åt dem trots att de inte smakade särskilt gott,
minns Göran Lindberg.
Under första halvan av 1900-talet fanns det inte
mindre än tre livsmedelsaffärer i byn. Var man
handlade styrdes av samhällsklass och politisk
tillhörighet.
- Ibland blev det besvärligt. Lennmans var den
enda affären som sålde penninglotter. Min far
skulle aldrig ha satt sin fot på Lennmans, men
penninglott det ville han ha. Lösningen blev att
skicka oss ungar varje månad när det var dags för
en ny lott, berättar Göran Lindberg.
Långt innan Trädgårdsgatan var en gata låg är en
stor handelsträdgård, skapad av före detta trädgårdsmästaren på Vibyholm i kvarteret. Han och
hans söner hade också ett bra extraknäck som latrintömmare i byn. Av latrinet gjorde han prima
gödning till trädgården i ett fulländat kretslopp.
- Han lär ska ha sagt: ”man är ingen riktigt trädgårdsmästare om man inte tycker att skit luktar
gott”, berättar Karl Persson.
Många av de hus som under första halvan av 1900
-talet utgjorde Sparreholms centrum är idag rivna.
Många revs på 70-talet när intresset för stora, arbetskrävande och ganska nedgångna trähus i
Sparreholm var minst sagt svagt. Hade de bevarats hade de troligen idag hört till de mest attraktiva i byn.
LENA WISTRAND
Den guidade stadsvandringen lockade både infödda ortsbor och nyinflyttade sparreholmare, som vill lära känna sin
nya hembygd.