17 e tref 2016 Tannefors
Ärende: Att vara rik inför Gud utmanar vad vi värdesätter mest, vad som är våra skatter i livet och
vad vi förtröstar på. Vi är Guds skatter och det befriar oss i relation till hur vi ser på varandra och till
vårt ägande.
Välkommen hem. Så skulle kunna stå på framsidan på vilken katalog med möbler och heminredning
som helst. Hem, eller känslan av hemtillhörighet är allt viktigare för oss. En av våra största rikedomar.
En av vårt lands nyskapande möbeldesigner heter Nirvan Richter. Han har funderat över hur våra
hem återspeglar livet och det vi sätter värde på.
Om detta har han berättat en liten österländsk pärla om att hitta hem i sitt liv;” Två vuxna män
träffades. Den ene hade valt ett liv i askes. Förutom de kläder han bar ägde han endast ett föremål.
En bönbok. Nu var han gäst hos sin gamle vän som bodde i ett stort palats fyllt av dyrbara ägodelar.
De två tog en promenad i palatsets park. Plötsligt hördes en stark knall och då de vände sig om såg de
hela det förnämliga huset stå i lågor.
Asketen blev fullkomligt utom sig och rusade i vild panik rakt in i elden för att rädda sin enda ägodel,
den heliga skriften. Den rike mannen stod helt lugnt kvar. Försjunken i djup meditation. Huset
brinner…. ja, alla mina ägodelar blir till aska och jord…. ja, mot min kind smeker en lätt
försommarbris…..”
Vem har mest hemkänsla i livet och universum?
Evangeliet idag vill befria oss ; Livet och allt det rymmer är GÅVOR, som läggs i vår hand. Vi behövde
inte ÄGA våra rikedomar, och det förändrar vår grundsyn på tillvarons skatter och det vi lever av. För
att höra hemma i universum är vilken RELATION vi har till ägodelar och pengar avgörande, då vi ska
tolka vad ”Rik inför Gud” kan betyda för oss.
Det enklaste vore ju att stiga ut ur dilemmat med ägande och kopplingen till allt skapat och säga att
allt materiellt och pengar är något ont. Roten till allt ont. Med den typ av asketisk hållning lurar vi oss
själva.
Bibeln tar i stället fasta på RELATIONEN till ägodelar. Predikaren och Paulus påminner oss om att
KÄRLEKEN till pengar är roten till allt ont. Inte pengar och ägodelar i sig.
Jesus utmanar oss idag att fundera kring vår lust ATT ÄGA OCH BEHÅLLA FÖR OSS SJÄLVA. Den lust
som smyger sig på oss som en tjuv om natten. Och vi får i evangeliet stiga in i sovrummet hos
mannen som samlade in kollekt till sig själv, och byggde om sina lador så att alla hans skatter skulle få
rum. Välskyddade. Och ingen annan fick del av hans överflöd. Förra söndagen talade Karin om hur
sorg kan slå en osynlig ring omkring oss. Manen i dagens liknelse hade slagit en egoistisk ägarcirkel
omkring sina egendomar. Och INGEN FICK KOMMA IN.
De som lyssnade på Jesus visste, att runt de välbevakade ladorna gick hungriga och fattiga
människor, som inte hade föda nog till sig och sina barn.
Men mannen som ägde och låste in sina rikedomar undrade inte en sekund över hur vi fördelar
jordens tillgångar rättvist, så att ingen ska behöva räcka fram en tiggarmugg . Inte en sekund såg den
rike mannen i liknelsen livets rikedomar som Guds gåvor, lagda i våra händer att förvaltas rätt. HANS
ÄGANDE HADE BLIVIT HANS IDENTITET.
Bakom ägandets unkna instängdhet ruttnar både han och det han samlat in. Den människa som
behöver överflödet är innerst inne fattig. Lyckans friska, befriande vind blåser på oss om den knutna
handen öppnas; Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara, säger Jesus. Det som är livets
rikedomar och skatter går ju inte att låsa in.
Kören sjunger idag: Fyll mitt hjärta med Din kärlek
Vi som fått mycket i livet kan ÖPPNA VÅR HAND PÅ OLIKA SÄTT; Som en medveten handling av tro
får vi betala skatt för att uttrycka att vi hör ihop i samhället och delar på den gemensamma sektorn,
för att på ett rättvist sätt stödja dem som behöver.
En församlingsbo har påmint mig om att det är viktigt att gudstjänstens kollekt blir ett offer vi ger.
Inte bara en slant av det överflöd som inte märks. När vi med glatt hjärta ger frikostigt infinner sig en
befrielse i hjärtat. När kollekten blir ett offer uttrycker den kristendomens djupa samhörighet med en
gemenskap, ett bröd, en kommunion. Den gemensamma kollekten, offret, förenar oss med världen,
med jorden och med kyrkan.
Om detta påminns vi i legenden om S:t Lars, som gett namn åt vår församling. Berättelsen om
honom berättar om kyrkans verkliga skatter. Kanske är Du bekant med berättelsen om S:t Lars
som var ärkediakon i församlingen i Rom på 200-talet.
Hans uppdrag var att ha hand om församlingens rikedomar. Och det hade kejsaren också hört. Och
nu kallar han till sig S:t Lars, med befallningen att ta med kyrkans skatter. Vad gör den kloke
förvaltaren? Inte låser han in kyrkans medel i bankfack och lador så att kyrkan ska förbli ”rik”? Istället
tar han de insamlade medlen och delar ut till dem som behöver. Sedan samlar han ihop de fattiga
kamraterna och tar dem med sig till kejsaren. Och när han står där slår han ut med handen mot dem
som vandrat och haltat med honom i en oordnad procession. Och säger, stolt, som en modig
kyrkoledare; ”Se här är kyrkans skatter, som aldrig kommer att ta slut”.
På våra kyrkors trappor med en mugg i handen och i våra kyrkbänkar sitter de S:t Lars kallar ”kyrkans
skatter. Vi är tillsammans kyrkans största rikedom.
Kören sjunger idag: ”Du är ljus och jag är Din”
Vi som är gåvor till församlingen och varandra och kan dela tankar med varandra om livets skatter.
Bland oss står Mästaren själv. Han som identifierar sig med oss.