1. No category

PORTRÄTTET TED ZAAR
När praktikanterna klagar över att
de har slagit sig tio gånger svarar
han: ”Bra då har du 9 999 gånger
kvar, sedan kan du det här.”
Ted Zaar är stenhuggaren som
blivit konstnärernas förlängda arm.
TEXT PETTER EKLUND FOTO ANNA RUT FRIDHOLM
I konstens
tjänst
24
PORTRÄTTET TED ZAAR

25
PORTRÄTTET TED ZAAR
E
n svartblänkande konsertflygel tycks födas ur grå sten.
En anställd med ansiktsmask slipar kanterna på ett
väldigt block. Han vinkar bortåt huset med blocksågen:
”Ted är där någonstans …”
Vi har kommit till Zaarstone, naturstensleverantör i Vilshult
i Blekinge, med speciellt fokus på samarbeten med konstnärer.
Det är en vanlig dag på jobbet i Ted Zaars stenrike. Ljudet från
linsågar, slipning och huggning fyller den lilla stengläntan som
är ett myller av block, granithögar sten på pallar, skräpsten, väldiga
diabasskivor, sten som ska bli konst, ett block med Arctic green
och 3 682 markstenar till Stockholm. Runt om står skogens gröna
vägg.
Ted Zaar dyker upp, lite varm och dammig.
– Ingen rast, ingen vila. Det är full fart i alla ändar.
Det var lite trubbel med linsågen som inte gick rakt. Han fick
rycka in.
– Jag får bara vara med när det är problem, låtsasgnäller han,
med ett allvar under.
Ted Zaar är stenhuggare av första rangen. Han är också ägare av
Zaarstone, sälj- och produktionsansvarig och arbetsledare med
koll på helheten, från kundbesök på vift bland stenarna till trilskande maskineri. Hela tiden måste han dra iväg någonstans,
underhandla med konstnärer, räkna på jobb, svara på mejl och i
telefon, gå på möten och administrera.
– På dagarna är jag ett slags springpojke som hjälper till. Jag
saknar att få skapa något själv.
Han har hamnat en bra bit bort från själva hantverket, men
är han inte överallt på en gång blir det inga konstverk. Det svarta
blocket är en av åtta delar i konstverket Shoreline av Maha Mustafa, en väldig bänk i polerad diabas som inom kort ska placeras
utanför Malmö Live i Malmö. I den blänkande ytan ska stadens
kustlinje sandblästras eller graveras.
Blocket är en del av en leverans på 60 ton diabas från Zimbabwe. Det var bara därifrån så stora bitar kunde levereras så
snabbt. Det färdiga verket kommer att väga 38 ton. Alltså ska 22
ton sågas och handslipas bort för att få fram den elegant böjda
formen med lutande kanter. Formen är omöjlig att såga fram, så
blocken måste slipas ner genom de sista centimetrarna. Varje
block väger omkring 4,5 ton.
Ted och hans anställda ska vända på ett av dem. En liten lyftare häver det på högkant. Killarna vet vad de gör, det ser ut som
om de hanterar en jättestor skokartong.
A
tt Zaarstone med sina åtta anställda, plus inhyrda
krafter, är specialiserat på arbeten med konstverk
tycks hänga ihop med en önskan om frihet i stenjobbet. Konstnärsuppdrag är alla olika och innebär ofta spännande
tekniska problem.
– Egentligen är det väl omväxlingen, att man får göra allt möjligt och att jobben blir utmaningar. Fyrkantiga plattor tröttnar
man på, säger Ted på sitt lakoniska vis.
På en pall ligger ett verk av konstnären Jesper De Neergaard
och inväntar konstnärens sista touch. Vitsen just här är att den
geometriska formen med urborrade tomrum inte ska se ut som
en enda bit, utan sammanfogad. I det gedigna blocket ska skåror
och linjer drivas.
26
Ted visar specialbyggda slipmaskiner som har använts till att
ta ur skålformer. Ett verk av Eva Lange ska huggas. Där är problemet att formen inte är ett runt klot, utan äggformat, vilket gör
det hela svårare och roligare.
Ted ser finurlig ut, det ska nog ordna sig. Man snackar inte så
mycket om vad man kan här, man bara gör det.
Konstverk går inte in under lagen om offentlig upphandling,
utan konstnärerna kan själva utse sina stenhuggare.
– Priset är min konkurrent. Blir jobbet för dyrt, blir inte konst­
verket av, säger Ted Zaar.
Han har arbetat för många konstnärer genom åren. Några
namn i mängden: Pål Svensson, keramikern Gustav Kraitz med
sina kända stenbåtar och Jenny Holzer, vars fyra svängda granitbänkar står i Karlstad. Till Sjövikstorget i Årstadal i Stockholm,
förra årets Stenprisvinnare, utförde Ted arbeten åt konstnären
Jan Svenungsson och landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson.
Nyligen monterades Pål Svenssons två skulpturer Utblick/
Insikt på Posthusplatsen i Malmö. Insikt utfördes av Zaarstone
och är en maffig svart skålform som täcks av en hinna rinnande,
speglande vatten.
– Det är helpolerad diabas, så det krävdes en väldig precision.
Där kan man inte fuska någonstans, skrattar Ted.
Inte alltid går det som det var tänkt. Zaarstone har arbetat
med engelsmannen Julian Opie, en av superkonstnärerna och
mest känd för sina piktogramartade, nollställda figurer och
digitala landskap på skivomslag, målningar och som s­ kulpturer.
Som enda stenfirma har Zaarstone utfört bland annat Opies
diabasblock med springande figurer. Lutad mot en vägg står en
tunn marmorskiva med en utfräst kvinnofigur, där en detalj inte
riktigt föll konstnären i smaken.
– Skippa den, sa han bara.
I
år har Ted Zaar har varit 30 år i stenbranschen. Han föddes
1969 och växte upp ute i världen. Pappan arbetade i byggbranschen och familjen bodde i Australien, Saudiarabien
och i Egypten. När det blev oroligheter i landet och skolorna var
trassliga flyttade Ted hem och gick ut grundskolan i Sverige.
Sedan behövde han jobb, som vilken unge som helst härifrån
trakten.
– Sök in på något, här kan du inte gå och drälla, sa farsan.
Ted kontaktade en gravstensfirma i Boalt och fick jobb som
slipare.
Så startade alltihop. Efter ett halvår fick han jobb som slipare
hos galleristen Björn Nordenhake som sedan 1985 drev Broby
Granit i Sibbhult, en stenfirma som skulle utföra konstverk i
sten. Ted var den förste som anställdes. Det var ett litet företag
och man försökte klara av de beställningar som kom in. Det
fanns inga andra huggare, det blev Ted som fick frågan om han
kunde fixa några stenstolpar.
– Ibland gick det bra, ibland gick det åt skogen.
Han visste inte mycket om stenhuggning då men drevs, och
drivs ännu i dag, av ett envist, inre krav på att utvecklas.
– Jag tycker inte om att vara sämst, som han säger, och berättar om hur han låg uppe bland skrotstenen hos Nordenhake och
högg och högg och högg och bara skulle lära sig hantverket.
Med tiden kom skickligheten. Och konstnärerna ­uppskattade
PORTRÄTTET TED ZAAR
Polerad diabas som ska bli till en
väldig bänk utanför Malmö Live.
”Jag skulle ge fan i att använda händerna löd ordern.
Händer hade de hur mycket som helst, det var min hjärna
de behövde.”
honom, speciellt Bård Breivik som var en viktig kund hos Norden­
hake. Efter sju år slutade Ted och började köra flistransporter.
– Jag har alltid velat något mer än att gå på en fabrik och vara
anställd. Så länge jag jobbade hos Nordenhake kunde jag inte
heller starta något eget.
Han drog i gång Zaars Granit, sitt första egna företag.
– Jag hade tagit mått på maskiner och funderade hur man
kunde förbättra dem, ritade på egna sågar, hade idéer och funde­
ringar.
Konstnärerna som gillade Ted hörde av sig. Han fick jobb i
Oslos tunnelbana, arbetade med ett hotell i Tylösand och översåg
stenarbeten till biblioteket i Alexandria, ett miljardprojekt, ritat
av norska arkitektkontoret Snøhetta. Ted var inhyrd under åtta
månader för att hjälpa till med produktionen i stenindustrin i
Borg El-Arab.
– Jag skulle ge fan i att använda händerna löd ordern. Händer
hade de hur mycket som helst, det var min hjärna de behövde.
S
å småningom, 2003, köpte Ted Nordenhakes fabrik, loka­
ler och maskiner.
– Jag stod med massor av jobb och en tom fabrik. Folk
slutade, det var för svårt att en före detta anställd tog över.
Det första stora jobb Zaar Granit gjorde var arbeten till Södra
länken i Stockholm. En av tunnelsystemets vackraste passager
är ett sagolikt blått belyst valv, formgivet av konstnären Leif
Bolter, där Zaar Granit utförde valvbågar i Bjärlövsgranit, med
ett stenklot i mitten. Alltihop vägde 440 ton.
– Det är roligt med de mer avancerade jobben. Det var massor
av vinklar, man måste tänka till.
27

Gotländsk kalksten
Naturligt vacker sten bearbetad till golv,
fasadsten, bänkskivor och fönsterbänkar.
Grovt bearbetad till marksten, handhuggen
mursten och annan trädgårdssten.
Box 52, SE-624 22 Slite
Tel. +46 (0)498 22 03 49
Fax +46 (0)498 22 22 50
GARE15
NYA Ä
20
ugusti
a
fgren
Under
mas Lö
o
h
T
ss.
e
lämnad amheten till o et
s
k
r
tag
över ve att driva före vill
r
e
ch
m
Vi kom homas anda o der
T
kun
vidare i
gamla
h
c
o
a
ss!
y
hälsa n älkomna till o
v
t
illa
varm
& Pern
Johan
n
Löfgre
www.slitesten.se
PORTRÄTTET TED ZAAR
Ted Zaar tillsammans med
­medarbetarna Peter Hultner
(längst till vänster), Marek
Denzyk och Andreas Kullaro.
”Egentligen kan ingen lära dig att hugga.
Man kan få det ­­­för­klarat, men sedan sitter allt i nyporna.
Du måste lära dig själv.”
Till en annan plats i tunneln hade konstnären Gunilla Bando­
lin skapat en nio meter hög pelare som höggs i Vångagranit.
Genom sådana prestigeuppdrag spreds ryktet om Zaar Granit.
Karriären gjorde en liten krok. När företaget Stenia i ­Ulricehamn
ville ta sig in på stenmarknaden sålde Ted 70 procent av sitt företag, fortsatte att arbeta med konstnärer, men hamnade i en storskalig produktion av stenplattor.
– Mina konstnärer tyckte att det hade blivit en plattfabrik.
Förr kunde jag stanna sågen och rota i högarna med dem, nu var
jag tvungen att leverera massvis varje dag.
T
ill slut ville han ut igen. Han tog över konstnärsdelen
och köksskivorna, plockade med sig vissa maskiner
och startade på nytt här i Vilshult 2012, i de tomma
lokalerna efter ett sliperi för gravstenar. En gammal snofsighet
dröjer kvar i tegelfasader, ett tomt showroom, en modernistisk
stenskulptur mot bygatan.
Flera av Teds anställda är från andra länder, mest stenlandet Portugal. Carlos Fernandes Da Silva som har jobbat här i
tre år, handhugger ett granitblock med sin portugishammare.
­Familjen är i Portugal och hans arbetstider justeras kring resor­na
hem i perioder.
Trotjänaren är Marek Denzyk från Polen, som Ted fick tips om
när han behövde medhjälpare. Plötsligt ringde tele­fonen, Marek
stod på stationen i Osby. Det var 2003. Nu har han jobbat 13 år
med Ted, flyttat hit och bildat familj.
– Var fasen hittar vi bra stenhuggare? Jag skulle gärna vilja få
fatt på duktig personal, gärna svensktalande, säger Ted.
Språkförbistring bland stenarna är inte lätt. Kunskapsöverföringen är inte helt enkel. Det finns inga absoluta manualer för
stenhuggning, det finns kunskap, men själva hantverket beror
på vem du är.
– Egentligen kan ingen lära dig att hugga. Man kan få det för­klarat, men sedan sitter allt i nyporna. Du måste lära dig själv,
säger Ted och berättar om praktikanter som klagar över att de
har slagit sig tio gånger.
– Bra då har du 9 999 gånger kvar, sedan kan du det här. Det
finns inga genvägar.
Ted brukar fortfarande förvånas över hur andra hugger, alla
har sina egna knep och handgrepp. En sten är inte lik en annan.
Vissa har en tydligare riktning i materialet än andra.
29

PORTRÄTTET TED ZAAR
FAKTA
Marmor­kvinnan som den
brittiske konstnären Julian
Opie valde att skippa.
KONSTNÄRER SOM TED
ZAAR HAR ARBETAT MED
Gunilla Bandolin
Cristian Blystad
Lief Bolter
Bård Breivik
Monika Dennis Larsson
Mickael Fagerlund
Sigurður Guðmundsson
Clas Hake
Gene Highsten
Jenny Holzer
Sabina Hornig
Gustav Kraitz
Marit Lyckander
Walter De Maria
Johannes Michler
Hilde Mölum
Takashi Naraha
Jesper De Neergaard
Julian Opie
Leo Pettersson
Pål Svensson
”Hur många stenar har jag gjort under 30 år?
Tänk om man kunde ställa upp allt på ett ställe.”
– Jag kan slå på en sten och känna direkt att det inte kommer
att fungera, då får man vända på den.
Det kommer en del ungdomar till Zaarstone och vill testa yrket.
– Men när de får damm i ögonen, gör fel, slår sönder och slår
sig på fingrarna, när det blir kallt ute, då är det inte så kul längre.
Ted berättar att om man har arbetat med sten i ungefär två
år, då brukar det vända. Då händer det något i själen, då stannar
man kvar i jobbet.
– Det uppstår en viss sorts stolthet: Fy fan vad fint, det här är
kul. Man blir en stenarbetare.
A
rbetsdagen lider mot sitt slut och det dammiga gänget
samlas kring ett av de stora blocken. De bitar som ska
slipas bort är markerade, någon ska jobba kväll, det är
brådis. Folk samlar ihop sina saker och går hem, arbetsplatsen
stillnar av, det är en speciell stund.
Ted måste in i såghuset en sista gång, se över alltihop inför nat­tens sågning. Maskinerna sköter sig själva, men blocket måste
stå rätt så att det inte spricker i processen. Material, tid, teknik,
allt är en pågående ekvation. En ny såglina kostar 13 000 kronor
och håller en vecka.
– Jag fick mer betalt för stenen förr, men å andra sidan är såglinorna en tredjedel så dyra i dag, de sågar dubbelt så hårt och
varar dubbelt så länge. Men botten är nog nådd på priset.
En långtradare stannar vid vägen. Några pallar med kantsten
baxas ombord, ännu en sändning rullar ut i världen.
30
Klagomål från grannar är inte ovanligt i stenindustrin.
Zaarstone har också haft en del problem med åsikter om ljud och
damm.
Olika synsätt på naturen står mot varandra. Vad ska ett land­
skap användas till? Rekreation, tystnad, vila, eller ska man för­
söka utnyttja dess tillgångar, skapa arbeten och få en levande
landsbygd här i trakterna av ”Skånes Norrland” – de knalliga
skogstrakterna som i dag är drabbade av ungdomsarbetslöshet
och där många unga ger sig av? Det är svåra avvägningar.
Ted berättar att han ibland på flygplatser kan få syn på stenarbeten han högg för många år sedan.
– Hur många stenar har jag gjort under 30 år? Tänk om man
kunde ställa upp allt på ett ställe.
Han börjar räkna ton, det blir tusentals bara på ett år. Han
funderar vidare, över själva berggrunden och upplevelsen av de
enorma mängder sten vi har under fötterna. I ett stenbrott där
det tas ut tre till fyra lastbilar varje vecka syns knappt någon
skillnad i botten efter ett år.
– Det finns 40 000 ton sten bara i en meters sänkning.
I gräset i skogsbrynet bakom kontoret ligger en märklig
kvinno­­­staty, ett slags Påsköfigur, halvt bortglömd som om den
övergivits där för hundratals år sedan.
Figuren är ett oavslutat projekt med den norske skulptören
Kristian Blystad. Någon dag – kanske – ska Ted Zaar ge sig på
stenkolossen igen, göra klart jobbet. Det handlar om pengar och
tid, men också om något annat: nyfikenhet kanske och stolthet,
absolut. Ni vet, att hugga sten … n