1. No category

Clair
the
Ear
Nathalie Wuerth
9 dec 2016 –13 feb 2017
Clair the Ear
Nathalie Wuerth
9 dec 2016 –13 feb 2017
Clair the Ear av Nathalie Wuerth är en
utställning, en performance
och ett städbolag. Projektet tar
vidare Wuerths utforskande av röster
och hushållsarbete och kopplar an
till Konsthall C:s researchprogram
Home Works som undersöker
hushållsarbete och hemmets politik.
I sin konstnärliga praktik belyser
Wuerth vikten av förbisedda sysslor
och saker och förstärker dem genom
röstperformance. Wuerth har vid
sidan om sin konstnärliga praktik
försörjt sig med att arbeta deltid som
telefonförsäljare. Inom det yrket är
rösten och personligheten avgörande
medans kroppen tycks mindre viktig
och lämnas vid dörren. I en tid då
arbete och objekt har förflyttats till
den så kallade ”immateriella” sfären,
försöker Wuerth aktivera rösten som
ett sätt att skapa en förkroppsligad
förståelse för vardagliga sysslor och
saker. I sitt senaste projekt, BEWARE
(2015), tänjde Wuerth sin röst till att
få den att låta som en dammsugare.
Syftet var att fysiskt förstå ett
föremål genom att härma dess
egenskaper vilket fick Wuerth att läsa
in sig på dammsugarens sociala och
politiska historia och utveckling.
Nathalie Wuerth’s project Clair the
Ear is an exhibition, performance and
cleaning company which continues
Wuerth’s explorations into the voice
and domestic labour. The project
connects to Konsthall C’s research
programme, Home Works in which we
explore the politics of domestic work
and the home.
Wuerth’s practice often highlights the
significance of overlooked activities
or objects through an amplification,
created by vocal performance. Wuerth
has supported her practice through
working part time in call centres in
which your voice and personality
is put to work, while your body is
seemingly neglected, left at the door
as call based working commences.
In a time in which much work (and
objects) have dissolved into the realm
of the so-called ‘immaterial’, Wuerth
seeks to activate the voice as a way of
bringing an embodied understanding
to everyday activities and objects. A
recent project BEWARE (2015), saw
Wuerth stretch her voice to produce an
aural translation of a vacuum cleaner.
The project aimed to understand the
object physically through imitating
its qualities and compelling Wuerth
to learn about the history of the
För Wuerth är rösten ett undersökande
verktyg som erbjuder ett annat sinnes
språk, i en samtid där det vi ser ofta
kommer före det vi hör. Hur kan en
utveckla ens röst som ett instrument
som kommunicerar bortom tal och
sång? Hur kan ens röst användas för
att härma och förstå de saker som
används dagligen? Kan rösten ge
andra perspektiv på den teknik en har
vant sig leva jämsides med? De ljud
som oavbrutet surrar i bakgrunden;
det vardagliga bruset.
Våra samtal med Wuerth började
tidigare i år, då hon medverkade
i Stephan Dillemuths projekt
Arbetarrevyn söker medlemmar! som
byggde på perfomativa workshoppar.
vacuum cleaner and the social and
political contexts surrounding its
transformation.
For Wuerth the voice becomes a tool of
exploration, offering another language
of experience in a world in which the
visual is often privileged over the aural.
For how might one develop the voice
as an instrument that communicates
beyond speech or singing? How might
it be used to imitate and understand
the equipment that assists us in
everyday life? Can this bring a different
perspective on the technologies
that one grows accustomed to
living alongside? Those sounds that
perpetually hum in the background; the
white noise of our inhabitance at home.
Arbetarrevyn söker medlemmar!
mynnade ut i en revy på konsthallen
där medlemmarna rekonstruerade
händelser från sina arbetsplatser,
för att förkroppsliga, diskutera och
bryta ner sina arbetsvilkor. Så som
Wuerth använder rösten, använde de
sina egna kroppar för att visa på sina
arbetserfarenheter. Medlemmarna
skapade inte bara satir över sina
osäkra arbetsvilkor, utan belyste det
som framförallt utnyttjas - arbetarens
fysiska kropp - och dess potential
som arbetskraft. Vi har tillsammans
diskuterat instrumentaliseringen och
kontrollerandet av kroppen och dess
kapacitet. Silvia Federicis betonar
detta i boken Caliban and the Witch,
där hon skriver:
Vi kan se, med andra ord, att
den mänskliga kroppen och inte
ångmaskinen, inte ens klockan, var
den första maskinen som utvecklades
genom kapitalism.
[Autonomedia 2004:146]
I spåren av Dillemuth projekt på
Konsthall C och våra egna läsningar
av Federicis texter, organiserade
vi symposiet Hemmet i hemslöjden
i maj 2016. Federici var inbjuden
för att utveckla sina tankar kring
hushållsarbetets dubbla karaktär.
Besöket hjälpte Wuerth att utveckla
sina egna tankar till Clair the Ear. I
det här programhäftet återpublicerar
vi ett samtal med Federici, skriven
för den svenska konsttidskriften
Paletten, som knyter an till många av
de diskussioner vi haft tillsammans
och utvecklar hennes tankar kring
hushållsarbetets dubbla karaktär.
Our conversations with Wuerth
started earlier this year, when she
joined workshops that were part of
Stephan Dillemuth’s commission
Workers’ Variety Show Looks for
Members! The workshops resulted in
a variety show at the Konsthall where
members reenacted situations from
their workplaces, to embody, discuss
and digest their working conditions.
Like Wuerth’s use of the voice, by
using their own bodies to demonstrate
their work experiences, the members
created not only a satire around their
precarious working conditions but
also exposed the key exploitation
within work – the worker’s body - their
potential as labour power. Together we
have discussed the instrumentalisation
and controlling of the body as explored
within Silvia Federici’s book Caliban
and the Witch, in which she writes:
We can see, in other words, that the
human body and not the steam engine,
and not even the clock, was the first
machine developed by capitalism.
[Autonomedia 2004:146]
Following Dillemuth and our research
into the work of Federici we organised
a symposium called The Home
within Homecraft which invited
Federici to expand on her thinking
around domestic labour informing
the development of Wuerth’s project
Clair The Ear. Therefore, within this
exhibition guide we have republished
a conversation with Federici that was
written for the last issue of Swedish
Art Magazine - Paletten which
connects to many of our discussions
together.
Clair the Ear är en performance
och en utställning där Wuerth tar
sig an sin oro för vår nedvärdering
av hushållsarbete och för vilka
värderingar vi själva tillskriver
vardagsuppgifter som att vårda,
städa och laga mat. Hur mycket
tid spenderar en dagligen på
hushållssysslor? Är det möjligt att
dra en gräns mellan arbetet som
sker i hemmet, rummet där vi utför
hushållssysslor, eller blandas det ihop
med andra arbetssysslor som utförs
på andra platser? Involverar den tid vid
spenderar på ”jobbet”, där vi får betalt,
även dessa sysslor? Vem tar hand om
ditt hem och din arbetsplats?
Utvecklingen av hushållsapparater;
diskmaskinen, dammsugaren,
mikrovågsugnen, kom till för att
minska den tid som lades ner på
vardagslivets upprepande sysslor.
Trots detta visar mycket forskning
att ny teknik bidrar till en ökning av
hemarbete både inom och utanför
hemmet. Som Wuerth visade
på i BEWARE individualiseras
hushållssysslorna av dessa
produkter. Wuerths performance
med utgångspunkt i dammsugaren
visar på den isoleringen som kopplas
till hushållsarbete idag. Därför
bestämde sig Wuerth för att sätta upp
städföretaget Clair the Ear - en kör
av dammsugare, diskmaskiner och
torktumlare som i sin kollektivitet gör
det ensamma hushållsarbetet till en
gemensam rengöringsprocess.
Projektet har tillkommit genom
en serie röstworkshops under
hösten. I dessa workshops har
Clair the Ear expands on Wuerth’s
concern with the devaluation of
domestic work and the value we
ourselves attribute to the daily tasks
of cleaning, cooking and caring. She
asks, how much time do we spend on
these kind of tasks throughout each
day? Can we draw a line between what
happens in the home as the space
where we perform domestic work
or in fact do these duties bleed and
wrap around other tasks we carry out
elsewhere? Does our time spent at
‘work’, the place of paid labour also
involve these tasks? Who is caring for
your home and workspace?
The creation of domestic appliances;
the dish washer, the hoover, the
microwave, was proposed to
reduce time spent on the necessary
reproductive tasks of everyday life.
However, much research has shown
that new technologies contribute to
the expansion of this work within
and outside the domestic sphere. As
Wuerth showed in BEWARE these
technologies also individualise
domestic tasks and her solo
performance of the vacuum cleaner
emphasised the isolation associated
with domestic work. Thus, Wuerth
decided to set up Clair the Ear a
cleaning company - a choir of vacuum
cleaners, dish washers and tumble
dryers that in their collectively would
socialise this isolated domestic work.
Throughout a series of workshops
this Autumn Nathalie has been
exploring our individual relationship
to domestic work. After sharing with
each other our private routines at
Wuerth tillsammans med
deltagarna utforskat våra
individuella förhållningssätt
till hushållsarbete i ett
försök att förstå hur vi
kategoriserar arbete och
hur mycket tid deltagarna
spenderar på den här
formen av arbete. Röst
och fonetisk performance
används för att synliggöra
hemmets ljudbild samt betona arbetet
vi utför i våra privata rum. Deltagarnas
hushållsrutiner har överförts till
ett partitur som kopplar ihop deras
arbetsrutiner till ett gemensamt
ljudstycke, framfört av en kör som
låter hushållsarbetens ljud eka i
Konsthall C:s kök.
När luften andas in i deltagarnas
munnar genomgår den en rituell
rening för att sedan åter andas
ut i Konsthall C:s kök. Clair the
Ear är förutom en utställning och
performance även ett städbolag som
erbjuder en spirituell rengöring av ditt
hem. Var god kontakta [email protected]
för att boka ensemblens tjänster och
låta Clair the Ear rengöra ditt hem.
Clair the Ears ensemble:
Karin Ekholm
Sara Franceschi
Annika Forell Pattocchio
Anna Kinbom
Carolina Nylund
Jimmy Offesson
Jenny Richards
Jens Strandberg
John Söderberg
Sebastian Wahlforss
Nathalie Wuerth
home we collectively produced a score
translating these daily practices into
sounds. The score operates as the
transcript for our ensemble which
allows us to carry out our domestic
work collectively within the kitchen at
Konsthall C.
As air enters each of the performers
mouths, it is ritually cleansed in each
of their lungs and released back into
the kitchen at Konsthall C. Clair the Ear
is a special cleaning company offering
a spiritual cleanse that reconfigures
your home space. If you would like to
book Clair the Ear to clean your home
please email [email protected]
Clair the Ear Ensemble:
Karin Ekholm
Sara Franceschi
Annika Forell Pattocchio
Anna Kinbom
Carolina Nylund
Jimmy Offesson
Jenny Richards
Jens Strandberg
John Söderberg
Sebastian Wahlforss
Nathalie Wuerth
1 Federici’s theorising of capital’s transformation in the construction of the family, the housewife
and the gendered division of domestic work has
been critical in the development of our exhibition
programme Home Works at Konsthall C, which
investigates the politics of domestic work and the
home through a series of exhibitions, collaborations, commissions, events and publications, and
which the symposium The Home Within Homecraft was part of.
With these words Silvia Federici begins her
short essay Wages Against Housework, written in 1975. The text is central to the work
of the International Wages for Housework
Campaign that Federici co-founded in the
1970’s, which sought to raise awareness of
unpaid labour (such as housework) and its
“They say it is love. We say it is unwaged
work.”
critical role in supporting all other types of
work. Over 40 years later the text is still a
pivotal document in the analysis of domestic labour and the construction of female
identity to better serve the reproduction
of capital. For us, it is a text we often return to within our practices to deepen our
understanding of the social and political
structures at work in the categorisation of
labour. Looking back on the text today it
can help us discuss the changes that have
occurred on the home front, and the transformations and challenges waged against
our gendered roles and expectations.
Federici is a teacher, writer and activist based in New York. Amongst her
oeuvre of writing she has produced the
influential books Caliban and the Witch
Jenny Richards & Jens Strandberg
and Revolution at Point Zero. The first
builds on Federici’s extensive research
outlining the history of the body in
relation to capitalism’s expansion; arguing that the perceived division between
body and mind are essential conditions
for the development of labour power
and the gendered categorisation of work.
Revolution at Point Zero brings together a
series of essays from 1975 to the present
day, which reflect on the development of
the 1970’s feminist movement and arguments on reproductive labour and the
political struggles Federici has engaged
in.
In June 2016, Sylvia Federici was
invited to the symposium The Home
Within Homecraft 1, to reflect further
CARING, CLEANING AND COOKING: THE DOUBLE
CHARACTER OF DOMESTIC WORK
– An interview with Silvia Federici
Illustration: Channa Bianca
2 “Through my experience at home – through
my relations to my parents – I also discovered what
I now call the ‘double character’ of reproductive
work as work that reproduces us and ‘valorises’ us
not only in view of our integration in the labour market but also against it.” Silvia Federici, Revolution
From Point Zero, PM Press, New York, 2012 p. 2
3 “The difference with housework lies with the
fact that not only has it been imposed on women,
but it has been transformed into a natural attribute
of our female physique and personality, an internal
need, an aspiration, supposedly coming from the
depth of our female character. Housework was
transformed into a natural attribute, rather than being recognised as work, because it was destined
to be unwaged.” Silvia Federici, “Wages Against
Housework”, Revolution from Point Zero, PM
Press, New York, 2012, p. 16.
4 “That reproductive work is a labour-intensive
process is most evident in the care of children and
the elderly that, even in its most physical components, involves providing a sense of security,
consoling, anticipating fears and desires. None of
these activities are purely ‘material’ or ‘immaterial’
nor can be broken down in ways making it possible for it to be mechanised or replaced by the virtual flow of online communication.’ Silvia Federici,
“The Reproduction of Labour Power in the Global
Economy”, Revolution from Point Zero, PM Press,
New York, 2012, p. 107.
Silvia Federici: Historically the home
has been a place where life is reproduced and where the people involved
in the reproduction of life are connected through intimate relationships, by
Jenny Richards & Jens Strandberg:
Through our collaboration with
Stockholm based writer and feminist
Gunilla Lundahl, we have touched upon
different aspects of reproductive labour
including collectivity, constellations of
home life and perspectives on child rearing. These different concerns are issues
Lundahl has worked on over the last 50
years and which raise questions we can explore and interrogate through our current
work together. If we use these questions as
a framework for our discussion with you
Silvia, can you join us in speculating on
the question we have asked ourselves; what
is the home today and what has it become?
///////
J&J: The changes within the home and
the constellation of family roles also have
impact upon its younger subjects. What
is your position on child rearing and how
kinship, trust, affection; it is a place of
social encounters.
What we argued in the Wages for
Housework Campaign is that in the history
of capitalism, the home has been subjected
to all kinds of state interventions and legislations that have turned it into a centre for
the production of labour-power. Wages for
Housework read the home as a workplace,
a workplace for women, the designated
subject of reproductive work 3.
This means that the home, like
reproductive work itself, has had two
contradictory components that have
created a constant tension. On the one
side, the home and reproductive work
have had to produce exploitable workers
for the labour market, and on the other
hand they have (re)produced our lives,
and our struggles. Thus, the home has
been both a place of subjugation and a
place of resistance.
However, women’s revolt against
housework and economic dependence on
men – starting in the post-World War II
period – coupled with the restructuring of
the global economy, has brought about a
major restructuring of the home.
There is no doubt that the main
objective of this restructuring has been
to recuperate that revolt, but it has also
opened new terrains of struggle. The
crisis of the male wage and the precarisation of labour, together with women’s
struggle for autonomy from men, have
transformed the home in many ways.
More and more people, today, especially
among the younger generations, form
homes not only on the basis of marriage
but also of friendship, political affinity, and of course, economic necessity,
since the cost of housing has immensely
increased.
Older people too are now joining to form
new homes, not to be alone and because of
their diminishing resources. As everybody
is now realising, the concepts of family and
home have been and are changing. For example the home has become a place where
people come together because they want to
have a more collective experience and/or
share expenses, without necessarily knowing
each other before.
SF: We have to be respectful of children,
we must stop looking at them as human
beings in training. This is how capitalists
see them: they are not completely productive, therefore they are not completely
human. We need to struggle against the
violence against children for example. We
need change our concept of childhood and
challenge the belief that it is a parental
prerogative to beat children, because presumably they are too small to understand.
At the same time, we have to make sure
that we do not give the state more justifications to take children away from poor,
proletarian families – migrant families or
families of colour – which is happening all
too often today.
In the Wages for House Work Campaign
we saw the women’s liberation struggle
also as a struggle for our children. We
realised that in liberating ourselves from
the drudgery of reproductive labour we
were also liberating our children. Women
were always made to feel guilty for this
struggle; for fighting against housework
for fighting for time for themselves, away
from their children.
The ideal mother has been the sacrificial mother; a woman who sacrifices
her life, puts her needs last, in favour of
the wellbeing of her family. We refused
J&J: How is it possible to be aware of your
role in perpetuating this constraint? Is it
possible to deviate from this path?
SF: Parenting is a struggle 4; I often quote a
mother in Latin America, who said, “to be
a good mother today is to be in a struggle
for 24 hours a day’. Child raising exemplifies the contradictions I mentioned before:
you want to raise your children for their
happiness, but at the same time you want
to make sure they will be able to integrate
into the labour market.
This implies imposing a discipline on
them that is in contrast with their well
being. This is where the capitalist constraints operates. The happiness of your
children is the goal but this is juxtaposed
with the pressure of having to discipline
them to prepare them for employment.
In other words, you have to prepare them
both for the labour market and for the
struggle against it.
does it relate to your critiques of reproductive labour?
CARING, CLE ANING AND COOKING: THE DOUBLE CHAR ACTER OF
DOMESTIC WORK – AN INTERVIEW WITH SILVIA FEDERICI
on what she discusses in Revolution at
Point Zero as the double character 2 of
reproductive work, which forms the
basis for the following interview. The
text concludes with a reflection from
Federici on her few days with us in
Stockholm, discussing her involvement
in the International Wages for Housework
Campaign, home, care work, her family
life and how she cared for her mother.
39
SF: It was only when I joined the feminist
movement and began to articulate a critique of the nuclear family as a construct
of capitalist society that I began to realise
that the drudgery and the sense of suffocation I associated with the family were
consequences of the capitalist intervention
in the construction of domesticity.
The nuclear family and the home, as
we have known them, have been organised
J&J: How does this relate to your own
personal journey which starts from
a rejecting of housework within the
Wages for Housework movement to the
presentation at the symposium here in
Stockholm, which highlights the radical
creativity and importance of the home?
SF: The rejection of the home, and of
family life was a strong tendency in the
first phase of the women’s movement. It
was a refusal of a certain image of femininity, which we saw as extremely devaluing and a limit to our lives 6. It was a rejection not so much of the home but of a life,
a destiny that we knew would limit our
possibilities 7. That said, I’ve later learned
that many black women did not share the
white feminist rejection of home-life. In a
powerful essay called “Homeplace a Place
of Resistance”8 bell hooks points out that
while white feminists were anxious to
leave the home, black feminist saw the
home as a place of resistance and above
all, a place in which black people could
feel valued, secure, and recognised in
their humanity: whereas the world outside the home was a place of danger, and
devalorisation. The rejection of home by
white feminists in the US and Europe, at
first, was not critical enough, it did not
distinguish the aspects of home life that
we should refuse and those we needed to
preserve.
J&J: How would you describe the implications of the feminist movement’s rejection of this role, the home and domestic
labour?
this model5. We realised it is a destructive
model, for everybody. We realised that the
moment you sacrifice yourself as a mother
you also sacrifice the life of your children.
The sacrificial mother is always the mother
who wants her children to give back to her
the life she never had.
SF: For me, the women’s movement was exn
tremely important not only politically but
also personally (and of course we learned
that the separation between personal and
political is a fictional divide). The women’s
movement enabled me to reconnect with
my mother.
Within the relationship between my
mother and I, there had always been the
historic battle around housework and
around discipline. My mother would
want me to behave in a certain way, the
way women were expected to behave,
which consequently meant that I saw
my mother as the embodiment of that
gendered discipline. I was also conscious
that I didn’t want to repeat the life of
my mother. I did not want to become
a housewife, as she had been, because
I saw her work was not socially valued,
and she had to depend economically
upon my father.
But through the women’s moverment, through my new understanding of
housework, I was able to see my mother
in a different way, to see the work that
she was doing in a different light. I became aware of the love that she put into
her work and as a result my relationship
with her changed. I started to help her
a lot more when I went home, sharing
the housework, talking about housework, which was a big surprise for her.
I also began to see her struggle and she
started to reveal to me the ways she was
struggling to not depend entirely upon
my father. She told me how humiliating
it was, when my father, who was the classical good man and gave her the greater
part of his wage, oversaw her spending
J&J: How would you say these political
revelations affected your relationship to
your role within your own family and to
your mother?
to guarantee the reproduction of the
workforce and increase the productivity
of labour. This is the reason not only for
women’s unpaid work, but for the individualised, atomised way in which home
life is being organised. By identifying the
function of reproductive work and the
history of the capitalist takeover of family
life, I was able to see the other side of that
work and began to see the struggle that
women, that our own mothers, that my
mother had made against it.
40
5 ”The literature of the women’s movement
has shown the devastating effects that this love,
care and service have had on women. These are
the chains that have tied us to a condition of near
slavery. We refuse then to retain with us and elevate to a utopia the misery of our mothers and
grandmothers and our own misery as children!
When capital or the state does not pay a wage,
it is those who are loved, cared for, also wageless
and ever more powerless, who must pay with their
lives.” Silvia Federici, “Counterplanning from the
Kitchen”, Revolution from Point Zero, PM Press,
New York, 2012, pp. 34-35.
6 “...measuring work by the wages also hides
the extent to which our family and social relations have been subordinated to the relations
of production – they have become relations of
production – so that every moment of our lives
functions for the accumulation of capital.” Silvia
Federici, “Counterplanning from the Kitchen”,
In Revolution from Point Zero, PM Press, New
York, 2012, p. 35.
7 “Wages for housework, then, is a revolutionary demand not because by itself it destroys
capital, but because it forces capital to restructure social relations in terms more favourable to
us and consequently more favourable to the unity
of class. In fact, to demand wages for housework
does not mean to say that if we are paid we will
continue to do this work. It means precisely the
opposite. To say that we want wages for housework is precisely the first step towards refusing
to do it, because the demand for a wage makes
our work visible, which is the most indispensable
condition to begin to struggle against it, both in
its immediate aspect as housework and its more
insidious character as femininity.” Silvia Federici,
“Wages Against Housework”, Revolution from
Point Zero, PM Press, New York, 2012, p. 16.
8 bell hooks, ”Homeplace: A Site of Resistance”, Yearning: race, gender, and cultural politics, Turnaround, London, 1991.
SF: Yes, although she was very proud
of her work and worked all day, in the
J&J: The feeling of not being entitled illustrates the embodied ideology that domestic
work is not valued alongside other forms of
work even by those performing it.
of it and wanted her to account for every
expense. I never realised this and she had
never said anything of this to me before.
She told me how she was putting money
aside so she could buy a pair of socks
without having to account for them.
That way she was also able to give me a
little money too, because she knew that
I was always broke, and she was proud of
these subversions. The fact is that, when
you depend on someone else’s wages for
your survival, you do not feel really entitled to that money, because you have
not earned it yourself. So even when one
works full-time in the home, many women – like my mother – do not feel really
entitled to the money their husbands or
partner gives them.
JENNY RICHARDS OCH JENS STR ANDBERG
J&J: How did these personal experiences
change your view of the home and reproductive work?
case of the socks, she secretly put money
aside so as not to humiliate herself to ask
my father for the money. In these small
things there is a whole world of struggle and that is part of what gave me the
impetus for the campaign for Wages for
Housework.
It was not only the broad theoretical
understanding of how capitalism has used
women’s unpaid labour to expand the actcumulation of capital that motivated my
participation in the campaign, but also to
see what economic dependence and a lack
of money of their own has meant in the
life of women.
41
SF: Through Wages for Housework’s analysis of how housework has functioned
and how it has been constructed, I began
to realise that this work can be very creative. There is not a more creative activity
than reproducing life, producing the next
generation. I am not referring only to
procreation, and those who procreate, but
to all the activities, inventions and experimentations that are necessary for the task
of creating new life. The task of deciding
how to raise the children we bring into
this world, which involves a process of deciding what the new society will be like,
and what values we want to affirm.
There is a parallel here in a way, with
the work of cultivating new plants which
also has a hugely creative component to it.
Think of the generations of women who
across South America select the seeds to
plant, in order to grow better vegetables,
better flowers, better food. It is a job that
requires a lot of skill and sensitivity. That
is how they are able to produce 200 types
of potatoes or 200 types of tomatoes. You
need to know how to take advantage of the
differences in the environment, how take
advantage of the patches of shade, of the
wind, of particular types of soil.
So through meeting women and
hearing of their work I began to discover
the cultural and aesthetic dimension, and
the creative work that women have done
around reproduction. Other examples
can be found in the way many women
have organised the house, grown plants,
done beautiful sewing or how they have
worked on the presentation of food:
Photograph, press material and printed matter from the Icelandic Women’s Day
Off 24 October 1975, archived at The Women’s History Archive, Reykjavik.
Kvennasögusafn íslands.
CARING, CLE ANING AND COOKING: THE DOUBLE CHAR ACTER OF
DOMESTIC WORK – AN INTERVIEW WITH SILVIA FEDERICI
SF: I think often political work has failed
because it has been separated from the reproduction of daily life. One of the greatest
contributions of the feminist movement
was to introduce a new type of politics,
in which you do not separate the political
from the personal – you do not separate
politics from the reproduction of daily
life 9. This is why from the beginning, the
movement brought about a major transformation in the lives of women who were
involved. There were hardly any feminist of
that moment who did not also go through
a major transformation in her life. As
soon as you became a feminist, as soon as
your consciousness was raised, the being
with other women gave you the sense that
you could change your life; you began
to question all your relations, beginning
with your relations with men, but also
J&J: Wages for Housework was a key
collective context for you to personally
transform your concept of the home –
can you expand further on the role of
reproductive work in relation to the
transformation of political struggle.
SF: Reflecting on the different dimensions
of reproductive work has convinced me
more and more that this work is central to
the transformation of life, the transformation of the social system and the transformation of political work.
J&J: And in parallel then, how do you
see the implications of your struggle on
reproductive work? Can one say that this
struggle was not only to liberate women
from reproductive labour but to liberate
reproductive labour itself?
there is an enormous amount of art and
creativity in this. Often people dismiss
these creations, “Oh it is the frustrated
housewife that has no better avenues to
channel her creativity”, but all of these
things that men have often devalued – the
curtains, the flowers, the knitted sweaters, the quilts – all of this is a form of
creative work. Women can be said to have
been artists at every moment in history.
And when you discover this other side
of reproductive work, you discover that
attached to it are some of the most powerful social relations on earth, the ones that
shape our life and give us a taste of what
life can or cannot be.
SF: Rethinking the significance of reproductive work has made me realise how
much artistic creativity women have expressed through this work, which has largely gone unrecognised, and how limited the
concept of art is, that we have all come to
accept. Initiatives like Home Works 10 do
J&J: In drawing this discussion to a close
this seems like a great point to finish on.
The emphasis in the joy of political work,
feels particularly poignant today, and is
something we try to remember and build
through our practices.
Just as a final point then, is there anything from your conversations and time
here with us in Stockholm that you’ d like
to offer as a final comment? Or may be
something that touches upon this point –
in how we might work for a joyful political
struggle in our efforts to liberate the home
and reproductive work?
///////
your relations with your parents, with your
children, with your friends. So very soon
you were in an embattled situation, and
this brings me to an important point, that
this form of politics was at times painful
and conflictual, but also immensely joyful.
It was a politics that was lived and tested
out everyday. It made you grow, in order
to break many chains, and it came with a
sense of discovery and joy.
íslands.
Placard from the Icelandic Women’s Day Off
24 October 1975, archived at The Women’s
History Archive, Reykjavik. Kvennasögusafn
42
9 “A lot of us have broken that barrier (...) and
discovered that the overalls did not give us any
more power than the apron – quite often even
less, because now we had to wear them both
and had even less time and energy to struggle
against them. The things we have to prove are
our capacity to expose what we are already
doing as work, what capital is doing to us, and
our power to struggle against it.” Silvia Federici
“Wages Against Housework”, Revolution from
Point Zero, PM Press, New York, 2012, p. 22.
10 An exhibition programme initiated at
Konsthall C, Stockholm by Jenny Richards and
Jens Strandberg, 2015-17.
11 Exhibited at “Expansions of Homecraft”,
Konsthall C, 2016.
justice to this creativity, discussing how
women have struggled to valorise their
families, the people they love, and how
their work has never been shaped only by
the expectation they would produce disciplined workers for the labour market. We
need spaces that challenge this concept
and become places of encounter, places
where people can meet, where people can
circulate experiences, so that together we
can confront the growing inequality and
racism today.
During my time here in Stockholm I
was inspired by Hildur Hakonardottir’s
tapestries11 that seem to weave together
the politics of their production – right out
of an intimate kitchen – and the highly
political struggles they are connected to.
This was particularly highlighted in the
role the tapestries played in the struggle of
the Women’s Day Off strike in Iceland in
1975. The strike was hugely inspiring for
The Wages for Housework Campaign, which
demonstrated that when women stop, everything stops.
The need to reflect on the history of
racism built into the many objects we use
everyday within the home, was something
that Temi Odumosu taught us within
her presentation during the symposium,
which further highlighted the strategic
role home life has played in shaping of our
ideas, our imaginations and our relation to
the world. Like reproductive work, homecraft is a window on the contradictions
that women live in our society and the
importance of reproduction as a terrain
of feminist struggle.
JENNY RICHARDS OCH JENS STR ANDBERG
Vardag, vård och städning:
hushållsarbetets dubbla
karaktär.
- En intervju med Silvia Federici
Jenny Richards & Jens Strandberg
Vissa kallar det kärlek. Vi kallar det är obetalt
arbete.
— Silvia Federici, Wages Against Housework (1975)
Med de orden börjar Silvia Federici
sin text Wages against Housework
(Löner mot hushållsarbete), 1975.
Texten var central för The International
Wages for Housework kampanj
(Den internationella löner-förhushållsarbete-kampanjen) som
Federici var med och grundade på
sjuttiotalet. Kampanjen strävade efter
att öka medvetenheten kring oavlönat
arbete (som hushållsarbete) och hur
oavlönat arbete är grunden för allt
betalt arbete. Texten skrevs för mer
än 40 år sedan men är fortfarande
ett nyckeldokument i analysen av
hushållsarbete och hur kvinnors
identitet konstrueras för att bättre
tjäna reproduktionen av kapital.
För oss är det en text som vi ofta
återkommer till i vårt researchprogram
Home Works och ett sätt att fördjupa
vår förståelse för hur sociala
och politiska strukturer påverkar
uppdelningen av arbete i vår samtid.
En tillbakablick på texten hjälper oss
att prata om de förändringar som
har skett på hemmafronten och vilka
utmaningar som återstår mot givna
könsroller och förväntningar.
Federici är lärare, skribent och
aktivist, baserad i New York. I
hennes oeuvre av texter ingår de
inflytelserika böckerna Caliban and
the Witch (2004) och Revolution at
Point Zero (2012). Den första bygger
på Federicis omfattande research
som ger en historisk överblick av
kroppens relation till kapitalismens
spridning. Texten argumenterar
för att den upplevda uppdelningen
mellan kropp och sinne är avgörande
förutsättningar för arbetskraftens
utveckling och den könsuppdelade
kategoriseringen av arbete. Revolution
at Point Zero för samman en serie
korta texter från 1975 till idag som
reflekterar över utvecklingen av
sjuttiotalets feministiska rörelse och
de diskussioner om reproducerande
arbetskraft1 och politiska kamper som
Federici varit engagerad i.
I juni 2016 bjöds Silvia Federici in
till symposiet Hemmet i hemslöjden2
på Konsthall C, för att ytterligare
reflektera kring det som diskuteras
i Revolution at Point Zero, som det
reproducerande arbetets dubbla
karaktär. 3 Det är denna diskussion
som ligger till grund för vår intervju
och som i slutet av texten mynnar
ut i en reflektion av Federici över
de dagar hon var med oss här i
Stockholm. I den korta reflektionen
diskuterar hon sin medverkan i
International Wages for Houseworkkampanjen, hemmet, arbetet med
att ta hand och vårda, hennes eget
familjeliv och hur hon, efter sin
pension flyttade tillbaka till Italien för
att ta hand om sin mamma.
Jenny Richards och Jens Strandberg:
Genom vårt samarbete med skribenten
och feministen Gunilla Lundahl,
har vi vidrört olika aspekter av
reproducerande arbete, inklusive
det kollektiva, hemmalivets
konstellationer och olika perspektiv
på barnuppfostran. Dessa olika
angelägenheter är frågor som Lundahl
har arbetat med de senaste femtio
åren och som väcker frågor som vi
kan utforska och undersöka genom
vårt gemensamma arbete. Tanken
var att använda Gunillas frågor som
ett ramverk för vår diskussion med
dig, Silvia, för att på så vis utvidga
vår förståelse och spekulera kring
frågorna som vi har frågat oss genom
åren. Vår första fråga är därför;
vad är ett hem idag och hur har det
förändrats?
Silvia Federici:
Historiskt sett har hemmet varit
en plats där liv reproduceras
och där de personer som är
involverade i reproduktionen av liv
är sammankopplade genom intima
relationer, släktskap, tillit, tillgivenhet;
det är en plats för sociala möten.
Federici använder orden ”reproductive labour” som ofta används inom genus forskning och syftar
både till reproduktivt arbetet av att återskapa liv men utvidgar även begreppet till att inkludera allt
annat arbete som sker inom hemmets sfär. Vi har valt att använda ordet reproducerande arbete i denna
text.
1
Federici’s teorier av kapitalets transformation i bildandet av familjen, hemmafrun och den
könsrelaterade uppdelningen av hushållsarbete har varit avgörande för utvecklingen av vårt
utställningsprogram Home Works på Konsthall C, vilket undersöker politiken bakom hushållsarbete
och hemmet genom en serie utställningar, samarbeten, uppdrag, programpunkter och publikationer,
och vilket symposiet Hemmet i hemslöjden var en del av.
2
Genom min erfarenhet hemma genom mina relationer med mina föräldrar upptäckte jag också vad
jag nu kallar det reproduktiva arbetets ”dubbla karaktär”, arbete som reproducerar oss och ”värderar”
oss, inte bara på det sätt vi integreras i arbetsmarknaden, men också i motstånd mot den.
Silvia Federici, Revolution From Point Zero, PM Press, New York, 2012 p. 2
3
Det vi argumenterade för i
International Wages for Houseworkkampanjen var att hemmet, i
kapitalismens utveckling, varit utsatt
för alla möjliga slags statliga ingrepp
och lagstiftningar som har gjort det till
ett produktionscenter för arbetskraft.
Wages for Housework gjorde en
analys av hemmet som arbetsplats, en
arbetsplats för kvinnor, den utvalda
gruppen för reproducerande arbete.4
Detta betyder att hemmet, precis
som reproducerande arbete i
sig, har bestått av två oförenliga
beståndsdelar som skapat en konstant
spänning. Å ena sidan har hemmet och
reproducerande arbetet tvingats att
producera arbetare som kan nyttjas
på arbetsmarknaden, å andra sidan är
hemmet platsen där vi (re)producerat
våra liv och våra kamper. På så vis
har hemmet både varit en plats för
underkastelse och för motstånd.
Hursomhelst, kvinnors kamp
mot hushållsarbete och att vara
ekonomiskt beroende av männens
inkomst tog sin början i andra
världskrigets efterkrigstid och hör
samman med den globala ekonomins
omstruktureringar som har fört med
sig en viktiga förändringar av hemmet.
Skillnaden med hushållsarbete ligger i det
faktum att det inte bara ålagts kvinnor, utan
också transformerats till en naturlig attribut
till vår kvinnliga fysik och personlighet, ett
inneboende behov, en strävan, som förmodas
komma från djupet av vår ”kvinnliga karaktär”.
Hushållsarbete transformerades till en naturlig
attribut, snarare än att erkännas som arbete,
eftersom det var förutbestämt att bli oavlönat.
Silvia Federici, Wages Against Housework,
Revolution at Point Zero, PM Press, New York,
2012, s. 16
1
Det står utom tvivel att huvudsyftet
med omstruktureringen har varit
att hålla tillbaka revolten, men det
har också öppnat upp nya vägar
för motstånd. Mäns lönekris och
alltmer prekära arbetssituationer har,
tillsammans med kvinnors kamp för
självständighet från män, omvandlat
hemmet på många sätt. Fler och fler
människor, speciellt bland yngre
generationer, skapar idag inte bara
hem på grund av äktenskap, utan
också på grund av vänskap, politisk
samhörighet och kanske framförallt
ekonomisk nödvändighet, eftersom
bostadskostnader har ökat så
kolossalt.
Äldre människor går också samman
och bildar hem för att inte vara
ensamma och på grund av sina
minskade resurser. Alla förstår nu
att familjekonceptet och hemmet har
förändrats och förändras fortfarande.
Hemmet har till exempel kommit att
bli en plats där människor kommer
samman för att de vill ha gemenskapen
och/eller dela på kostnader, utan att
nödvändigtvis känna varandra innan.
J&J:
Förändringarna inom hemmet och
konstellationen av familjeroller
påverkar också barnen. Hur förhåller
du dig till barnuppfostran och
hur relaterar det till din kritik av
reproducerande arbete?
SF:
Föräldraskapet är en kamp5; Jag
citerar ofta en mamma i Latinamerika
som sa ”att vara en bra mamma
idag, är att befinna sig i en kamp 24
timmar om dygnet”. Barnuppfostran
exemplifierar motsättningarna jag
nämnde tidigare; en vill uppfostra ens
barn att bli lyckliga, men samtidigt
försäkra sig om att de kommer kunna
integreras på arbetsmarknaden.
Det medför att en måste införa en
disciplinering av dem som står i
kontrast med deras välbefinnande.
Det är här det kapitalistiska tvånget
verkar. Barns lycka blir målet, men
ställs även jämsides med pressen
att behöva disciplinera dem för att
förbereda dem för en arbetsmarknad.
Med andra ord, barnen förbereds både
för arbetsmarknaden och för kampen
mot den.
J&J:
Hur är det möjligt att bli medveten om
hur en upprätthåller barns begränsning
och samtidigt gå emot det?
SF:
Vi behöver respektera barn. Vi måsta
sluta se dem som människor i träning.
Det är så kapitalister ser dem: de är
inte helt produktiva, därför är de inte
helt mänskliga. Vi behöver kämpa mot
våld mot barn till exempel. Vi behöver
ändra vår uppfattning om barndom
och utmana tron på att det tillhör
föräldrars privilegium att slå barn,
för att de förmodligen är för små för
att förstå. Samtidigt behöver vi se till
att inte låta staten rättfärdiga att barn
tas från fattiga, låginkomsttagare invandrarfamiljer eller färgade familjer
- vilket händer alldeles för ofta idag.
barn ska ge tillbaka henne det liv hon
aldrig hade.
I Wages for House Work-kampanjen
kopplade vi samman kvinnors
frigörelsekamp med kampen för
våra barn. Vi insåg att om vi frigör
oss från reproducerande arbetes
slit, frigör vi även våra barn. Kvinnor
tvingas alltid känna dåligt samvete
för den här kampen: för kampen mot
hushållsarbete, för kampen för egen
tid, borta från barnen.
SF:
Avvisandet av hemmet och
familjelivet var en stark tendens
inom kvinnorörelsens första våg. Det
var en vägran av en specifik bild av
femininet, som vi såg som extremt
nedvärderande och en begränsning i
våra liv.7 Det var ett avståndstagande,
egentligen inte av hemmet, men av
ett liv, ett öde som vi visste skulle
begränsa våra möjligheter.8 Med
det sagt har jag senare lärt mig att
många svarta kvinnor inte delade vita
feministers avståndstagande från
hemmalivet. I en stark essä med titeln
Homeplace a place of resistance9
pekar bell hooks ut att medan vita
feminister var angelägna om att
lämna hemmet, såg svarta feminister
Den ideala mamman har varit den
uppoffrande mamman, en mamma som
offrar sitt liv, sätter sina behov sist,
till förmån för familjens välmående.
Vi vägrade den modellen. Vi insåg att
det är en destruktiv modell för alla.6 Vi
insåg att i samma stund som en offrar
sig själv som mamma offrar en ens
barns liv. Den uppoffrande mamman är
alltid den mamman som vill att hennes
J&J:
Hur skulle du beskriva
konsekvenserna av den feministiska
rörelsens avståndstagande från
den här rollen, hemmet och
hushållsarbete?
hemmet som en plats för motstånd
och framförallt, en plats där svarta
kunde känna sig värderade, säkra
och bekräftade i sin mänsklighet.
Världen utanför hemmets väggar var
en plats för faror och nedvärdering.
Vita feministers avståndstagande från
hemmet i USA och Europa var till att
börja med inte kritiskt nog, det gjorde
ingen skillnad mellan de aspekter av
hemmalivet som vi borde avvisa och
de vi borde bibehålla.
J&J:
Hur relaterar detta till din egen
personliga resa, som börjar med ett
avståndstagande från hushållsarbete
inom Wages for Housework-rörelsen
till presentationen på symposiet här
i Stockholm, som belyser hemmets
radikala kreativitet och betydelse.
SF:
Det var först då jag gick samman med
den feministiska rörelsen och började
formulera en kritik av kärnfamiljen
som en grundkonstruktion för
ett kapitalistiskt samhälle, som
jag började förstå att slitarbetet
…att mäta arbete med lön döljer också till vilken utsträckning vår familj och sociala förhållanden har
underordnats produktionsförhållanden de har också kommit att bli produktionsförhållanden så att
varje stund i våra liv är till för att ackumulera kapital.
Silvia Federici, Counterplanning from the Kitchen, Revolution from Point Zero, PM Press, New York,
2012, s. 35
7
Att reproducerande arbete är en arbetsintensiv process är tydligast i omhändertagandet av barn
och äldre och, även i dess mest fysiska beståndsdelar, innefattar arbetet att skapa en känsla av
trygghet, tröst och att förutse rädslor och begär. Ingen av dessa aktiviteter är helt ”materiella” eller
”immateriella”, de kan heller inte brytas ner på sätt som gör att de kan bli mekaniserade eller ersatta av
det virtuella flödet genom online-kommunikation.
Silvia Federici, The Reproduktion of Labour Power in the Global Economy, Revolution at Point Zero,
PM Press, New York, 2012, s. 107
5
Litteratur om kvinnorörelsen har visat på de förödande effekter som den här kärleken, omsorgen och
betjäningen haft på kvinnor. Det här är de kedjor som bundit oss till villkor som nästan är slavlika. Vi
vägrar att hålla kvar vid våra mammors och mormödrars olycka, vår egen olycka som barn, och höjer
oss mot utopin.När kapitalet eller staten inte betalar lön, är det de älskade, de som tas hand om, som
också är oavlönade och än mer maktlösa, som måste betala med sina liv.
Silvia Federici, Counterplanning from the Kitchen, Revolution at Point Zero, PM Press, New York, 2012,
s. 34-35
6
Lön för hushållsarbete, är på så sätt ett revolutionärt krav. Inte för att det i sig förstör kapital, men för
att det tvingar kapitalet att omstrukturera sociala förhållanden på sätt som är mer fördelaktiga för oss,
och som en konsekvens mer fördelaktiga för klassammanhållning. Att kräva lön för hushållsarbete är
inte att säga att om vi får betalt kommer vi att fortsätta att utföra detta arbete. Det betyder faktiskt det
rakt motsatta. Att säga att vi vill ha lön för hushållsarbete är ett direkt första steg mot att vägra utföra
arbetet, därför att krav på lön gör vårt arbete synligt, vilket är den mest nödvändiga förutsättningen för
att börja kampen, både mot arbetets mest direkta aspekter som hushållsarbete, men också den mer
lömska karaktären som kvinnlighet.
Silvia Federici, Wages Against Housework, Revolution at Point Zero, PM Press, New York, 2012, s. 16
8
bell hooks, Homeplace: A Site of Resistance, Yearning: race, gender, and cultural politics,
Turnaround, London, 1991.
9
och kvävningskänslan som jag
förknippade med familjen var
konsekvenser av kapitalistiska
åtgärder i konstruktionen av ett
familjeliv.
Kärnfamiljen och hemmet, så som vi
har känt dem, har arrangerats utefter
att garantera reproducerande av
arbetskraft och öka arbetsproduktion.
Det är orsakerna, inte bara till kvinnors
obetalda arbete, utan också till det
individualiserade, separerade sättet
som hemmalivet organiseras efter.
Att identifiera det reproducerande
arbetets funktion och historien om
det kapitalistiska övertagandet av
familjeliv, blev det möjligt för mig att
se den andra sidan av arbetet och jag
började se den kamp som kvinnor,
våra egna mammor, min mamma, hade
gjort mot den.
J&J:
Hur skulle du säga att dessa politiska
idéer påverkade ditt förhållande till
din roll i din egen familj och till din
mamma?
SF:
För mig var kvinnorörelsen extremt
viktig inte bara politiskt utan också
personligt (självklart lärde vi oss att
uppdelningen mellan det privata och
det politiska var fiktiv). Kvinnorörelsen
gjorde det möjligt för mig att återknyta
med min mamma.
I min och min mammas relation
har striden om hushållsarbete och
disciplin alltid funnits. Min mamma
ville att jag skulle bete mig på ett
specifikt sätt, sättet som kvinnor
förväntades bete sig på, vilket förde
med sig att jag såg min mamma
som ett förkroppsligande av den
könsrelaterade disciplinen. Jag var
också medveten om att jag inte vill
repetera hennes liv. Jag ville inte bli
hemmafru, som hon varit, eftersom jag
såg att hennes arbete inte värderades
socialt och att hon var ekonomiskt
beroende av min pappa.
Men genom kvinnorörelsen, genom
min nya förståelse för hushållsarbete,
kunde jag se min mamma och
arbetet hon utförde i ett annat ljus.
Jag blev medveten om kärlek hon
la ned i sitt arbete. Som ett resultat
av det förändrades min relation till
henne. Jag började hjälpa henne
mycket mer när jag kom hem, delade
på hushållsarbetet och till hennes
stora förvåning, pratade jag om
hushållsarbete. Jag började också
se hennes kamp i hemmet och hon
avslöjade sätten hon kämpade på
för att inte vara helt beroende av min
pappa. Hon berättade för mig hur
förödmjukande det var när min pappa,
som var den klassikt goda mannen,
och som gav henne den största delen
av sin lön, ville att hon skulle redovisa
sina utlägg. Jag hade aldrig förstått
det och hon hade aldrig sagt något
om det till mig tidigare. Hon berättade
för mig hur hon la undan pengar för
att kunna köpa ett par strumpor utan
att behöva redovisa dem. På det sättet
kunde hon också ge mig lite pengar
ibland, eftersom hon visste att jag
alltid var pank. Hon var stolt över
denna kupp. Faktum är att, när du är
beroende av någon annans lön för
din överlevnad, så känner du dig inte
berättigad till de pengarna, eftersom
du inte själv har tjänat dem. Så även
när en arbetar heltid i hemmet, känner
sig många – precis som min mamma inte helt berättigade till pengarna som
deras män eller partners ger dem.
J&J:
Känslan av att inte helt vara berättigad
illustrerar den förkroppsligade
ideologin att hushållsarbete inte är
värderat i likhet med andra former av
arbete, inte ens av dem som utför det.
SF:
Ja, även om hon var väldigt stolt över
sitt arbete och arbetade hela dagarna,
fallet med strumporna och hur hon i
hemlighet la undan pengar så att hon
inte skulle behöva förödmjuka sig själv
genom att be min pappa om pengarna
visar att i dessa små saker ryms en
hel värld av kamp och det är delvis
det som sporrade mig till kampanjen
Wages for Housework.
Det var inte bara den breda teoretiska
förståelsen för hur kapitalismen
har använt sig av kvinnors obetalda
arbetskraft för att ackumulera kapital,
som motiverade mitt deltagande i
kampanjen utan också för att se vad
ekonomiskt beroende och brist på
pengar har betytt i kvinnors liv.
J&J:
Hur förändrade dessa personliga
erfarenheter din syn på hemmet och
reproducerande arbete?
SF:
Genom Wages for Houseworks analys
av hushållsarbetes konstruktion och
funktion, började jag förstå hur detta
arbete är otroligt kreativt. Jag kan inte
tänkta mig en mer kreativ aktivitet än
att reproducera liv, producera nästa
generation. Jag refererar inte bara
till att föda barn, utan även till alla de
aktiviteter och experimenterande som
är nödvändigt när vi skapar nytt liv. Att
bestämma hur barn ska uppfostras, är
även en process av att bestämma hur
det framtida samhället ska se ut och
vilka värden vi vill bejaka.
Det finns på ett sätt en parallell här,
till arbetet med att sätta plantera och
så, vilket också är ett sorts kreativt
arbete. Tänk på de generationer av
kvinnor som över hela Sydamerika
väljer vilka sorts frön de ska plantera.
Förädla för att odla bättre grönsaker,
blommor, mat. Det är ett arbete som
kräver stor skicklighet och känslighet.
Det är på det viset de producerat 200
olika sorters potatisar och tomater.
En behöver veta hur en drar fördel av
olikheter i miljöer, skuggplättar, vinden
och jordtyper.
När jag har träffat kvinnor och hör
om deras arbete upptäckte jag de
kulturella och estetiska och kreativa
dimensionerna i deras arbete. Vi kan
hitta andra exempel i de sätt många
kvinnor organiserat sina hus, odlat
växter, skapat vackra sömnader eller
presenterat mat så barnen äter: det
finns en sådan enorm mängd konst
och kreativitet i detta. Folk avfärdar
ofta dessa skapelser, ”Åh, det är den
frustrerade hemmafrun som inte har
några bättre sätt att kanalisera sin
kreativitet”, men alla dessa saker som
som män ofta nedvärderat gardinerna,
blommorna, de stickade tröjorna,
lapptäckena allt detta är en form av
kreativt arbete. Kvinnor kan sägas ha
varit konstnärer i varje stund genom
historien. Och när du upptäcker den
här andra sidan av reproducerande
arbete, upptäcker en att hit hör några
av de kraftfullaste sociala relationerna
på jorden, de som skapar vårt liv och
ger oss en smak av vad liv kan och inte
kan vara.
J&J:
Och parallellt med det, hur ser du
på konsekvenserna av din kamp för
reproducerande arbete? Kan en säga
att kampen inte bara fördes för att
frigöra kvinnor från reproducerande
arbete, utan också för att frigöra
reproducerande arbete i sig?
SF:
Reflekterandet över det
reproducerande arbetets dimensioner
har övertygat mig mer och mer
om att detta arbete är centralt i
transformationen av våra liv, sociala
systemet och politiskt arbete.
J&J:
Wages for Housework kampanjen
var ett sammanhang för dig för att
personligen omforma dina idéer kring
hemmet. Kan du utveckla din tankar
kring det reproducerade arbetets
roll i relation till transformationen av
politisk kamp.
SF:
Jag tänker att politiskt arbete ofta
har misslyckats när det separerats
från vardagssituationer. Ett av
de viktigaste bidragen från den
feministiska rörelsen var att
introducera en ny typ av politik, där
hen inte separerar det politiska från
det privata på så vis inte separerar
politiken från reproduceringen av
vardagssituationer.10 Det är därför
rörelsen, från början, förde med sig
en sådan betydande transformation
av livet för de kvinnor som var
involverade. Det fanns knappt några
feminister på den tiden som inte
också gick igenom en betydande
omformning av sitt eget liv. Så fort
du blev feminist, så fort du fått upp
medvetandet, fick du en känsla av att
du kunde förändra ditt liv genom att
vara med andra kvinnor. Du började
ifrågasätta dina relationer, till att
börja med dem med män, men också
relationen till dina föräldrar, dina barn
och vänner. Så ganska snart befann
du dig i en ansatt situation, vilket för
mig till en viktig poäng, att denna form
av politik stundvis var smärtsam och
konfliktfylld, men också oerhört rolig.
Det var politik som levdes och som
testades i vardagen. Den fick dig att
växa, med avsikten att bryta många
kedjor, och med det följde en känsla av
upptäckande och glädje.
Många av oss har gått över den gränsen (…) och upptäckt att overallerna inte gav oss mer makt än
förklädena ganska ofta till och med mindre, eftersom vi nu var tvungna att att bära dem bägge och
hade mindre tid och energi att kämpa mot dem. Det vi behöver bevisa är vår kapacitet att avslöja vilket
arbete vi redan utför, vad kapitalet gör med oss, och vår makt att kämpa mot detta.
Silvia Federici, Wages Against Housework, Revolution from Point Zero, PM Press, New York, 2012,
s. 22
J&J:
För att runda av samtalet verkar
det här vara en viktig poäng att
avsluta med. Betoningen på glädje
inom politiskt arbete känns särskilt
brännande idag och är något som
vi försöker komma ihåg och bygga
vidare på genom våra sätt att utveckla
projekt.
Som en sista punkt, finns det
någonting från dina samtal och din
tid här med oss i Stockholm som
du skulle vilja nämna som en slutlig
kommentar? Eller något som vidrör vid
frågan hur vi kan arbeta för en lustfylld
politisk kamp i våra försök att frigöra
hemmet och reproducerande arbete?
SF:
Att tänka om kring vikten av
reproducerande arbete har fått mig
att förstå hur mycket konstnärlig
kreativitet kvinnor har uttryckt genom
detta arbete, vilket i stort sett har
gått obemärkt förbi. Det har även fått
mig att förstå hur begränsande våra
förståelse kring konst som många har
kommit att acceptera. Initiativ som
Home Works11 gör rättvisa åt denna
kreativitet, diskuterar hur kvinnor
har kämpat för att ge värde till sina
familjer, människorna de älskar och
hur deras arbete aldrig enbart skapats
för att möta förväntningarna på att
producera disciplinerade arbetare
för arbetsmarknaden. Vi behöver rum
som utmanar våra förståelser och
som blir platser för sammankomster,
där människor kan träffas, byta
erfarenheter, så att vi tillsammans kan
konfrontera växande ojämlikheter och
rasismen idag.
Under min tid här i Stockholm
inspirerades jag av Hildur
Hákonardóttirs väver som tycks
väva samman politiken bakom
dess produktion direkt från hennes
kök och de synnerligen politiska
kamperna de är kopplade till. Detta
belystes särskilt genom den roll
som väverna spelade i arbetet med
Kvinnoledighetsdagen på Island 1975.
Strejken var enormt inspirerande för
Wages for Housework-kampanjen,
vilken demonstrerade att när kvinnor
strejkar, stannar allting upp.
Behovet av att reflektera över
rasismens historia som är inbyggd i
många av de objekt som vi använder
varje dag i våra hem, var något
som Temi Odumosu lärde oss i sin
presentation på symposiet. Vilket
ytterligare belyste den strategiska
roll som hemmalivet har spelat i
skapandet av våra idéer, fantasier och
i vår relation till världen. Precis som
reproducerande arbete, är hemslöjd
ett fönster mot motsägelserna att
kvinnor lever i vårt samhälle och
vikten av reproduktion som terräng för
feministisk kamp.
10
Ett utställningsprogram initierat av Konsthall C, Stockholm av Jenny Richards och Jens Strandberg
2015-17.
11
Konsthall C:
Anna Ahlstrand, Mia Andersson,
Sophia Persson Persdottir, Jenny
Richards, Joran Stamatakakos, Jens
Strandberg & Lisa Trogen Devgun.
Speciellt tack till / Special thanks to:
Karin Ekholm, Sara Franceschi, Annika
Forell Pattocchio, Anna Kinbom,
Carolina Nylund, Jimmy Offesson,
John Söderberg, Sebastian Wahlforss
Med stöd av / With Support from:
KKN Kulturkontakt Nord & Stockholms
stad.
Publika programmet i samarbete med
/ Public Programme in collaboration
with: ABF Stockholm
Tack till / Thanks to:
Sol Andersson, Mia Andersson, Laura
Asteazaran, Channa Bianca, Yamila
Bramajo, CRA i Cazon, Argentina,
Francisca Davalos, Nadah El Shazly,
Maria Emilia Poli, EMS, Silvia Federici,
Mariela Funes, Miriam Funes, Patricia
Gonzales, Kökskooperativet La casa
de la mujer (MPLD) i Villa 31 (Buenos
Aires), Kökspersonalen på Escuela
Agropecuaria i Cazon (Argentina),
Kökspersonalen på Escuela 9 i Cazon
(Argentina), Douglas Laing, Olga
Massa, Louise Modig Hall, Romina
Monetti, Paletten, Elina Rodriguez
/ Marie Josée Trucco, Sonia Rivas,
Vika Ryskina, Araceli Sanchez,
Moa Tunström, Andrea Valdés,
Hökarängens visrum.
Kontakta [email protected] för att boka
ensemblens tjänster och låta Clair the
Ear rengöra ditt hem.
If you would like to book Clair the Ear
to clean your home, please email:
[email protected]
Konsthall C har öppet
torsdag–söndag 12–17
Alla välkomna. Alltid gratis.
Konsthall C is open
Thursday–Sunday 12–17
Everyone welcome. Always Free.
Konsthall C
Cigarrvägen 14, Hökarängen
(T) Hökarängen
www.konsthallc.se
[email protected]
Tel. +46(0)8-604 77 08