examensarbete elin och isabelle pdf
FAKULTETEN FÖR LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barn - unga - samhälle Examensarbete i fördjupningsämnet Barndom och lärande 15 högskolepoäng, grundnivå Förskollärares arbete med barn med avvikande beteenden Preschool teachers working with children with deviant behavior Elin Andersson Isabelle Henry Förskollärarexamen, 210 hp 12/12 - 2016 Examinator: Mariann Enö Handledare: Hilma Holm Förord Vi har varit lika delaktiga och genomfört samtliga delar av detta arbete tillsammans. Vi har främst använt oss av Google docs vilket innebär att vi haft möjligheten att skriva och ändra saker i dokumentet samtidigt. Vi skulle vilja tacka de som ställt upp i våra intervjuer samt vår handledare. Utan dessa personer hade detta examensarbete inte blivit av. Det har varit en intressant och spännande resa som vi upplever har gett oss större insikt i och nya perspektiv på hur det pedagogiska arbetet med barn med särskilt stöd kan tolkas och praktiseras. Elin Andersson och Isabelle Henry, 2016 2 Abstract Vårt syfte med denna uppsats är att studera hur förskollärare upplever arbetet med barn med särskilda behov och avvikande beteenden samt vilka metoder de tillämpar i sin verksamhet i arbetet med dessa barn. Vi har använt oss av kvalitativa samtalsintervjuer med sex stycken förskollärare i tre olika kommuner. Den teoretiska ram som vi har utgått ifrån är det sociokulturella perspektivet och det specialpedagogiska perspektivet. Vår resultatdel är baserad på våra intervjufrågor samt de svar vi fick, som vi också återkopplar till de två rubrikerna teoretiska perspektiv och tidigare forskning. I detta arbete önskar vi få en mer tydlig bild av hur de som är verksamma i förskolan tolkar begreppet särskilt stöd, om det finns beteenden hos barn som kan upplevas problematiska, om hur den specialpedagogiska kompetensen ser ut samt tankar om olika strategier man kan tillämpa i arbete med barn i behov av särskilt stöd. Fokus hamnade på de barn som är introverta respektive de som är utåtagerande, att dessa beteenden kan ringas in som problematiska samt att majoriteten av våra informanter ansåg att de besitter den kompetens som krävs, samtidigt som det finns en önskan om mer utbildning. Nyckelord: avvikande beteende, barn i behov av särskilt stöd, normalitet, pedagogisk kompetens, psykosociala- och emotionella svårigheter, strategier 3 Innehåll 1. Inledning…….…………………………………………………………………..……6 1.1 Syfte och frågeställningar………….………………………………………………7 1.2 Frågeställningar……………………………………………………………………7 2. Teoretiska perspektiv………………………………………………..………………8 2.1 Begrepp och perspektiv ………………………………………………………..……8 2.2 Vad är ”normalt”?…………………………………………………………..………..9 2.3 Specialpedagogik……………………………………………………………………9 2.4 Psykosociala- och emotionella störningar………………………………………….10 2.5 Stöttning i utvecklingen………………………………………………………….…11 3. Tidigare forskning……………………………………………………………..…..12 3.1 Tidigt 90-tal……………………………………………………………………..…12 3.2 Avvikande beteende……………………………………………………………..…13 3.3 Barn i behov av särskilt stöd…………………………………………………….…14 3.4 Pedagogers förhållningssätt…………………………………………………..……15 3.5 Strategier……………………………….……………………………………..17 4. Metod och genomförande …………………………………………………………19 4.1 Kvalitativ intervjumetod……………………………………………………………19 4.2 Urvalsgrupp……………………………………………………………………..….19 4.3 Genomförande………………………………………..………………………….…20 4.4 Forskningsetiska överväganden……………………………………………..…21 5. Resultat och analys……………………………………………………………..…..22 5.1 Avvikande beteenden och pedagogens roll…………………………………..…….22 5.2 Pedagogernas kompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd……………..24 5.3 Riktlinjer och strategier…………………………………………………………….25 6. Slutsats och diskussion……………………………………..……………..….….…28 4 6.1 Hur tolkar förskollärare begreppet avvikande beteende?………………..…………28 6.2 Upplever förskollärare att de besitter tillräcklig kompetens i arbete med barn i behov av särskilt stöd?……………………………………………………………………...…29 6.3 Vilka riktlinjer och strategier tillämpar förskollärare i arbete med barn i behov av särskilt stöd?……………………………………………………………………………30 7. Metod-diskussion och förslag på fortsatt forskning……………………………..32 7.1 Diskussion kring metod och tillvägagångssätt…………………………………..…32 7.2 Förslag på fortsatt forskning…………………………………………………….….32 Referenser…………………………………………………………………………...…33 Bilaga…………………………………………………………………………..………35 5 1. Inledning I enlighet med förskolans läroplan ingår det i förskolans uppdrag att: Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2010 s. 6) … samt att arbetslaget ska ansvara för att ”samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling” (Skolverket, 2010 s. 12). Aktuell forskning tyder på att antalet barn som är i behov av särskilt stöd blir fler och fler (Skolverket, 2008). Diskussioner angående vilka resurser som ska tilldelas är många och idag är det färre elever som når kunskapskraven i skolan i förhållande till hur det såg ut förr. Hur är det att ha ett barn som inte anses bete sig ”normalt”? Vad uppfattas som avvikande beteende? Vi lever i ett samhälle som styrs utav diverse riktlinjer och normer där människan anpassar sig. Men vad händer med de barn som inte faller inom ramen för dessa normer? Genom intervjuer med verksamma förskollärare vill vi se om, och i så fall hur, arbete med barn i behov av särskilt stöd kan se ut i teori och praktik. Då varje barn har sina individuella behov kan det verka problematiskt att kunna bemöta alla barn i verksamheten utefter deras egna förutsättningar. Genom att ta del av informanternas syn på arbetet med barn i behov av särskilt stöd blir det möjligt att få en inblick i hur verksamheten kan se ut samt förskolepersonalens upplevelse. Förskoleprofessionen kräver att pedagoger besitter kompetens inom detta område, för att kunna bemöta varje barns behov. Idag är förskollärare inte längre dagisfröknar utan legitimerade yrkesutövare, och det finns styrdokument som ska följas. Mer fokus bör hamna på det specialpedagogiska arbetet för att kunna skapa en förskola som är för alla barn, vilket förskolans läroplan uppmanar till. 6 1.1 Syfte och frågeställningar Vi vill i detta examensarbete studera hur förskollärare definierar begreppet avvikande beteende samt hur de går tillväga i arbetet med barn som är i behov av särskilt stöd. Vi undersöker också hur förskollärarna ser på och upplever sin egen kompetens inom detta område. 1.2 Frågeställningar • Hur tolkar förskollärare begreppet avvikande beteende? • Upplever förskollärare att de besitter tillräcklig kompetens i arbete med barn i behov av särskilt stöd? • Vilka riktlinjer och strategier tillämpar förskollärare i arbete med barn i behov av särskilt stöd? 7 2. Teoretiska perspektiv 2.1 Begrepp och perspektiv I vår teoridel har vi valt att lägga fokus på begreppen normalitet, specialpedagogik. psykosociala- och emotionella svårigheter, den proximala utvecklingszonen och det pedagogiska stödet samt perspektiven kompensatoriskt perspektiv och demokratiskt/ kritiskt perspektiv. De begrepp och perspektiv som vi presenterar har begreppet normalitet gemensamt, det vill säga hur ordet normalitet uppfattas och tolkas samt på vilka olika sätt en kan förhålla sig till det. Då vårt arbete dels handlar om avvikande beteende anser vi att begreppet normalitet blir relevant eftersom att dessa kan ses som motpoler. Med hjälp av litteraturen beskriver vi olika sätt att definiera begreppet normalitet och återkommer också till det i våra intervjufrågor och svar. Här inryms även begreppet specialpedagogik, då det också kan upplevas som en särskiljning mellan vad som anses normalt och inte, det vill säga ”vanlig” pedagogik samt specialpedagogik. Det har varit viktigt för oss att sträva efter att skapa förståelse för individers olika behov och olika problematik, och därför har vi valt att använda oss av begreppet psykosocialaoch emotionella störningar. Detta begrepp innefattar hur man vid tidig ålder kan upptäcka avvikande beteendemönster som kan bero, och uttrycka sig, på olika sätt. Här anser vi även att den proximala utvecklingszonen blir relevant då den belyser de olika stadier barn befinner sig i under sin utveckling. Både inom den proximala utvecklingszonen och begreppet det pedagogiska stödet spelar vuxnas stöttning en stor roll och det är något som genomsyrar hela vårt arbete; vuxnas lyhördhet och kompetens. Vi redovisar det kompensatoriska perspektivet samt demokratiska perspektivet. I det kompensatoriska läggs fokus på individen och huruvida barnet följer den ”normala” utvecklingskurvan i förhållande till andra barn i samma ålder. I det demokratiska perspektivet ligger vikten vid miljön och omgivningens påverkan. Vi har valt att ha med 8 dessa två perspektiv då de belyser hur synen på barn och dess omgivning kan tolkas och värderas på olika sätt. 2.2 Vad är ”normalt”? Magnus Tideman (2004) beskriver tre olika sätt att se på normalitet och menar att det finns olika sätt att tyda vad som är avvikande eller normalt. Statisk normalitet handlar om ett så kallat normalt tillstånd, det som är genomsnittligt eller vanligt. I bedömning av statisk normalitet kan till exempel medelvärde eller standardavvikelser göras enligt en normalfördelningskurva. Normativ normalitet utläses utifrån vad som är normalt i form av förmåga i förhållande till det som förekommer i ett samhälle vid en viss tidpunkt. Det tredje synsättet, individuell eller medicinsk normalitet, handlar om när en person inte är sjuk eller avvikande utan anses vara “normal/frisk” samt inte måste ha någon behandling. Vid avvikelse skulle behandling behövas för att uppnå normalitet. Resultaten av hur dessa synsätt praktiseras och vilka konsekvenser det får är beroende av hur man anser att ett normaliseringsarbete bör tillämpas samt ifall ovanstående tre synsätt blandas ihop eller används var för sig. Kristian Lutz (2009) hänvisar till Peder Haug (1995) som använder sig av begreppen kompensatoriskt perspektiv samt demokratiskt perspektiv. Det som utmärker det kompensatoriska perspektivet är syftet att barnet ska följa utvecklingskurvan och ligga på samma utvecklingsnivå som andra barn. Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det miljön som ska avnormaliseras. På så sätt suddas begreppet normalt ut i kanterna och det blir möjligt för fler barn att inkluderas. Om samspelet mellan miljön och det enskilda barnet inte sammanfaller väl ska man fokusera på att förändra miljön och finna nya tillvägagångssätt, så att miljön utformas utefter individens behov. 2.3 Specialpedagogik Claes Nilholm (2003) diskuterar varför begreppet specialpedagogik ibland anses som något negativt och menar att det kan finnas svårigheter i att finna gemensamma nämnare för vad som inryms i specialpedagogiken, förutom att det är något som skiljer 9 sig från någon slags normalitet. Vidare skriver Nilholm att det specialpedagogiska arbetet som bygger på urskiljandet av normalitet kan vara en stor faktor till varför specialpedagogiskt arbete kritiseras. Författaren beskriver tre perspektiv som har olika avgörande konsekvenser för det specialpedagogiska arbetet. Det kompensatoriska perspektivet, det kritiska perspektivet och dilemmaperspektivet. Det kompensatoriska perspektivet innebär att man definierar en diagnos och utifrån den kan ett pedagogiskt program utformas. Problematiken kring barnet utgår då från barnets egenskaper. Nilholm önskar snarare tillämpa det kritiska perspektivet, vilket innebär att det inte är individen utan samhället som ska anpassas utefter alla människors olikheter. Det tredje perspektivet, dilemmaperspektivet, behandlar en kompromiss mellan de två tidigare perspektiven. Bengt Persson (2001) definierar begreppet specialpedagogik som ett kunskapsområde inom pedagogiken som har i uppgift att stödja den vardagliga pedagogiska verksamheten i de fall där avvikelse förekommer. Då det finns svårigheter i en barngrupp fokuserar specialpedagogiken på verksamhetsförändring, eller också individanpassat stöd för de barn som exempelvis har en diagnos eller annan funktionsnedsättning. Haug (1998) anser att de skillnader som finns mellan begreppen pedagogik och specialpedagogik inte bör finnas, utan att alla pedagoger bör besitta den kunskap och kompetens som krävs i arbetet med alla barn. Författaren lägger stor vikt vid begreppen inkludering samt gemenskap, och att alla barn har rätt till detta. 2.4 Psykosociala- och emotionella störningar Olika faktorer kan påverka ett barns beteende (Terje Ogden i Sverre Asmervik, Terje Ogden & Anne-Lise Rygvold, 2001). Det kan till exempel grundas i känslor, gener eller påverkan av andra människor i barnets närhet. Exempel på avvikande beteende kan vara aggressiva utspel, hyperaktivitet, svårighet för koncentration och uppmärksamhet och brist på social kompetens. Avvikande beteenden brukar upptäckas när barnet är runt tre år och uppåt. 10 Berit Rognhaug (1995) beskriver vilka psykosociala- och emotionella svårigheter vi kan se redan i förskoleåldern. Hon menar att det är barnen som uppvisar varningssymptom man bör vara extra uppmärksam på. Exempel på varningssymptom kan vara koncentrationssvårigheter, dålig kontakt med kompisar, impulsivitet och ett mycket uppmärksamhetskrävande beteende. Mer allvarliga fall kan vara barn som inte går att få kontakt med, barn som inte vill kommunicera, barn som inte klarar av att leka ensamma eller tillsammans med andra barn, barn som inte klarar av att samarbeta med andra, barn som inte utvecklar något språk eller som har ett dåligt språk och språkförståelse. Det kan även handla om hyperaktiva barn, barn som stjäl och ljuger, barn som är ängsliga och passiva eller barn som äter dåligt och är ångestfyllda. Det gäller också de barn som utvecklats normalt tidigare men som vid en tidpunkt plötsligt ändrar sitt beteendemönster (a.a.). 2.5 Stöttning i utvecklingen Lutz (2013) menar att olika former av bedömning av barnen görs i förskolan samt skolan och att det är en naturlig del av den pedagogiska verksamheten. För att kunna bedöma var barnet befinner sig i sin utveckling behöver lärandematerialet anpassas till situationen för att på så sätt kunna möta barnets erfarenhetsvärld. Vygotskij i Lutz (2013) menar att det pedagogiska mötet ska baseras på barnets förkunskaper och erfarenheter. Den proximala utvecklingszonens utgångspunkt är vad barnet själv klarar av, det som Vygotskij kallar den nuvarande utvecklingszonen. Därefter infaller den förmodade utvecklingszonen, alltså vad barnet klarar av med hjälp och stöd av någon annan. Slutligen blir barnet självständigt utan hjälp, och detta kallar Vygotskij för den framtida utvecklingszonen. Anette Sandberg och Martina Norling (2014) skriver om det pedagogiska stödet och att detta stöd kan ges direkt eller indirekt till de barn som är i behov av särskilt stöd. Direkt stöd kan vara ett lugnt och rofyllt klimat i verksamheten, stöd vid konflikter, närhet och uppmärksamhet, punktmarkering, tydlighet och trygghet. Indirekt stöd kan innefatta stöd från andra barn, placering av barn i behov av särskilt stöd beroende på situation samt motorisk träning. 11 3. Tidigare forskning 3.1 Tidigt 90-tal Under 1990-talets början sker flera förändringar i vårt samhälle som i sin tur påverkar det specialpedagogiska arbetet i förskolan, menar Eva Siljehag (2010). Förskolans verksamhet drabbades av nedskärningar, det beslutades om alla barns rätt till plats i förskola från 1,5 års ålder samtidigt som en stor ekonomisk försämring tog fart. Siljehag beskriver vidare utifrån socialstyrelsen (SoS, 1991:1) hur personaltätheten blev glesare samt hur ökningen av barn i behov av särskilt stöd ökade, vilket fick pedagogerna i förskolan att efterlysa experter och mer hjälp. Genom politiska beslut angående arbetslagens ökade svårigheter att sköta sitt arbete på bästa sätt blir kraven fler och större på pedagoger med särskild utbildning. Skolverket (2008) beskriver hur förskolan i högre grad bedömer enskilda barn utifrån prestationer, de ser även en ökad användning av IUP (individuell utvecklingsplan) och andra former av diagnos- och bedömningsmaterial som får följande resultat Barn med tydliga funktionshinder, som rörelsehinder eller syn- och hörselnedsättningar, utgör en förhållandevis liten del av alla barn i behov av särskilt stöd i förskolan. En betydligt större grupp utgörs av barn som har koncentrationssvårigheter, språk- och talsvårigheter eller psykosociala svårigheter (Skolverket, 2008:52). Skolverket (2004 och 2008) rapporterar förskoleansvariga i kommuner en ökning av andelen barn som bedöms vara i behov av särskilt stöd. I skolverket (2004) påpekas faktorer som kan förklara ökningen: genom att den generella kvaliteten och förutsättningarna för verksamheten har försämrats, uppväxtvillkoren har försämrats för vissa barn i samhället samt att läroplanen ställer högre krav på barns individuella utveckling och lärande jämfört med de tidigare styrdokumenten. Enskilda barns utveckling observeras och kartläggs i större omfattning. Konsekvensen av detta kan bli att normalitetsspannet krymper och att fler barn betraktas vara i behov av särskilt stöd (Lutz, 2013). Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2010:5). 12 3.2 Avvikande beteende Sandberg och Norling (2014) granskar utifrån sin studie Pedagogisk verksamhet för små barn i behov av särskilt stöd - generellt och specifikt (PEGS) begreppet barn i behov av särskilt stöd. Studien framhäver att det finns barn i förskolans verksamhet som formellt är berättigade att få särskilt stöd eftersom att de har någon form av funktionsnedsättning eller medicinskt problem. Utöver dessa barn visar studien att förskolepersonal och föräldrar till barnen kan identifiera andra barn som också är i behov av särskilt stöd, då kan det till exempel handla om så kallade utvecklingsförseningar eller andra avvikande beteenden. För det mesta är det personalen i förskolan som avgör vilka barn det är som är i behov av särskilt stöd. Utifrån de identifieringarna baseras det eventuella stödet på. De barn som inte har ett ”på pappret” behov av särskilt stöd hamnar i en så kallad gråzon, det vill säga att de får särskilt stöd men kriterierna för stödet är inte grundlagt (Sandberg & Norling, 2014). Det ska finnas styrdokument med en välförankrad policy kring verksamheten för barn i behov av särskilt stöd i alla kommuner (Sandberg, 2014). Socialstyrelsen (1997:7) i Sandberg och Norling (2014) beskriver två kategorier angående vilka barn som är i behov av särskilt stöd; barn med tal- och språksvårigheter samt barn med koncentrationssvårigheter. Hilchen Sommerschild och Berit Groholt (1989) har utformat en arbetsmodell som de kallar fyrbeningen, vilken kan användas vid ställningstagande angående om man behöver sätta in några särskilda åtgärder eller inte. Benen är områden som ska bedömas var för sig i relation till barnets utveckling; barnets symptom, barnets psykomotoriska utveckling, barnets personlighet samt barnets uppväxtmiljö. Oftast händer det att man lägger fokus vid endast ett av dessa fyra ben och då vänder sig föräldrarna till någon behandlande myndighet med sina bekymmer kring barnet i fråga. Denna myndighet bör sedan ta ställning till alla aspekter av barnets situation för att kunna göra en bedömning samt avgöra svårighetsgraden i de problem som presenteras (Rognhaug, 1995). Enligt Ogden (Asmervik 2001) kan olika beteendemönster bero på olika faktorer, till exempel det emotionella tillståndet, känslor, arv, familj och vänner. En orsak till att ett 13 barn är utåtagerande kan exempelvis grundas i att barnet lider brist på social kompetens, vilket i sin tur kan göra att vuxnas respons på barnets agerande blir negativ bekräftelse. Att lägga fokus på vad barnet gör ”fel”, snarare än att uppmuntra det barnet faktiskt kan. Frågeställningar som bör lyftas i utredningar av beteendestörningar är hur ofta det förekommer, på vilket eller vilka sätt det problematiserar pedagogens arbete i barngruppen samt för resterande barn i gruppen. Avvikande beteende kan märkas av redan vid tre års ålder. Aggressiva utspel kan skapa negativa relationer i förhållande till både vuxna och barn. Exempel på komplicerade beteendemönster är hetsigt temperament, hyperaktivitet, uppmärksamhetssvårigheter och koncentrationsproblem. Ogden (Asmervik 2001) menar att avvikande beteenden kan undvikas eller upphöra om barnet får stöd och hjälp med att utveckla sin sociala kompetens. Där spelar pedagogen en stor och viktig roll. 3.3 Barn i behov av särskilt stöd Enligt Asmervik (2001) definieras begreppet funktionshämning av exempelvis personer i behov av särskilt stöd eller personer med någon form av handikapp. Funktionshinder kan vara både fysiskt och/eller psykiskt nedsatta förmågor. Emilie Kinge (i Sandberg, 2014) beskriver olika beteendemönster som barn med till exempel ADHD, Tourettes och Asperger ofta har. Det kan bland annat vara att dessa barn stör andra barn i leken, har ett överdrivet kontrollbehov, ambivalent humör, hög intelligens och ett större mått av glömska. För att kunna bemöta dessa barn krävs det att pedagogen strävar efter att få förståelse för barnens känslor och kunna sätta sig in i deras situation. Det är viktigt att tillämpa tydliga gränser och riktlinjer för dessa barn, och undvika tillrättavisningar då dessa oftast inte ger någon effekt. Författaren understryker att hjärnan inte är färdigutvecklad hos barn i förskoleåldern och därför blir det svårt att ställa en diagnos. Ett beteende som kan skapa misstankar om ADHD kan bero på helt andra orsaker, som inte alls har med den diagnosen att göra, till exempel dåliga hemförhållanden eller något annat som gör att barnet mår dåligt. Lutz (2013) menar att det bör finnas ett kritiskt förhållningssätt gentemot vem det är som bedömer ett barns avvikande beteende samt när det sker, och även vilken påverkan 14 förskolans kvalité har. Enligt Lutz kan kvalitén på förskolan definieras utifrån personaltäthet, utbildning samt kompetens och kunskap inom specialpedagogiken. Pedagogers definiering av barn i behov av särskilt stöd präglas ofta av de vuxnas egna förväntningar på vad barnen bör kunna inom det sociala samspelet samt den pedagogiska verksamheten (Sandberg & Norling, 2014). På så sätt skapas det olika normer för vad som anses avvikande och vad som anses normalt. Pirjo Lahdenperä (1999, i Sandberg, 2014) menar också att barn i behov av särskilt stöd ofta utpekas av pedagoger som själva inte klarar att hantera dessa barn, och därför lägger problematiken hos barnet utan att granska sitt eget förhållningssätt. Kinge (2014) understryker vikten av pedagogernas förhållningssätt och ifrågasätter om en diagnosställning möjligtvis kan hämma barnets utveckling. Å ena sidan kan det lätta vårdnadshavarnas hjärtan, då de får en ”förklaring” till varför deras barn beter sig som det gör och att det inte är deras uppfostran som har brustit. Å andra sidan kan det skapa förutfattade meningar, grundat på det man vet om just den diagnosen, och bortses från att diagnosen inte definierar barnet. Kinge menar att det krävs fördomsfria förskollärare som är medvetna om hur de samtalar med barn samt med andra vuxna i barnens närvaro, vad de formulerar med hjälp av sitt kroppsspråk och vilken attityd som råder. Kinge (2014) skriver om hur viktigt det är att låta vårdnadshavarna få ta del av positiva upplevelser kring deras barn, istället för att fokus läggs på det negativa. Genom att visa förståelse och vara lyhörda inför vårdnadshavarna och försöka finna lösningar tillsammans kan vardagen underlättas för både barn, föräldrar och förskolepersonal. 3.4 Pedagogers förhållningssätt Enligt Sandberg och Norling (2014) är det för lite forskning kring de olika metoder som tillämpas i arbete med barn i behov av särskilt stöd, och det visar sig i deras studie att pedagogerna anser att deras kompetens brister i arbetet med dessa barn. För att dels kunna identifiera och därefter möta de barn som är i särskilt behov av stöd upplever pedagogerna att de behöver mer kompetensutveckling inom området. 15 I en turkisk studie gjord av Bülbin Sucuoglu, Hatice Bakkaloglu, Fadime Iscen Karasu, Seyda Demir och Selma Akalin (2014) framkommer det att pedagogerna i studien använder sig av mindre grupper, i vilka barnen delades in utefter på vilken utvecklingsnivå de låg. Författarna menar att det var av yttersta vikt att anpassa verksamheten och dess mål utifrån vart och ett av barnens förmåga. Det var även många pedagoger i studien som inte ansåg sig besitta tillräcklig kompetens inom området barn i behov av särskilt stöd, men att det fanns en önskan om ökad kunskap. Författarna understryker vikten av pedagogernas kunskap och att barn i behov av särskilt stöd inte bör placeras i en barngrupp där det inte finns tillräckligt kompetent personal inom området. Pedagogers bemötande samt förhållningssätt gentemot barn i behov av särskilt stöd är av yttersta vikt (Ogden i Asmervik, Ogden & Rygvold, 2001). Barnets behov bör vara utgångspunkten för hur verksamheten ska utformas för just det individuella barnet samt för barnet i gruppsammanhang. Även om två eller fler barn har fått samma diagnos eller upplevs ha lika svårigheter, innebär inte detta att samma metod eller tillvägagångssätt kan tillämpas i alla fallen. Ogden (2001) skriver också om hur en diagnosställning kan underlätta, då det kan bli lättare att lägga upp en individuell strategi för just det barnet. På så sätt kan pedagogerna ge barnet det stöd och hjälp som det behöver. Ett problem med diagnosställning kan dock vara att barnet kan bli ”stämplat” av de vuxna, vilket kan göra att fördomar och förutfattade meningar kan hämma barnets utveckling. Enligt Björn Wrangsjö (1998) krävs det att pedagogerna har stor medvetenhet kring uppdraget i förskolans läroplan angående barn i behov av särskilt stöd, för att dessa barn ska kunna utvecklas efter sina egna förutsättningar och förmågor. En stor utmaning, kanske den största, för verksamheten är att anpassa arbetet och miljöerna utefter varje barns individuella behov. I arbete med barn med särskilda behov behöver man ta reda på vad som fungerar bäst för det enskilda barnet. För att inte barn med särskilda behov ska exkluderas bör pedagogerna använda sig av både vanlig- samt specialpedagogik. För att varje individs behov ska tillgodoses krävs det att förskolläraren besitter den kompetens som kan göra det möjligt. 16 Enligt Ogden (i Asmervik, Ogden och Rygvold, 2001) behöver pedagogerna besitta kunskap och förståelse inför barns olika behov, för att överhuvudtaget kunna stötta, hjälpa och främja barns utveckling. Också för att hjälpa barnet i sociala samspel, så som i konflikter och situationer där barnet kan uppleva sig själv i ett underläge. 3.5 Strategier I Sandberg och Norlings (i Sandberg, 2014) studie framgår det att pedagogerna inte särbehandlar eller exkluderar de barn som är i behov av särskilt stöd. Istället punktmarkerar pedagogerna det eller de barn som är i behov av särskilt stöd och på så sätt är de vuxna alltid redo att rycka in och stötta barnet i svåra situationer. Ansvaret för dessa barn delas antingen upp arbetslaget emellan eller också har de resurspersonal som tar över. Dessutom finns det hjälp att få från specialpedagoger om pedagogerna upplever att de inte besitter tillräckligt med kunskap. Det framgår också att de vuxnas språk, både kroppsligt och muntligt, spelar en stor roll. En arg blick eller ett leende snappas snabbt upp av barn och tolkas därefter. Därför krävs det stor medvetenhet kring hur man för sig i barngruppen, så att barnen inte känner skuld eller skam. Jane Brodin och Peg Lindstrand (i Sandberg, 2014) menar att personalen i förskolan kan inkludera alla barn, genom att ha kunskap om de olika funktionsnedsättningar som finns. Alla barn ska känna sig delaktiga oavsett om man är i behov av särskilt stöd eller inte. Det är viktigt för utvecklingen hos de barn som är i behov av särskilt stöd att de är involverade i andra barns lekar, och det är pedagogernas ansvar att stötta barnen i det. På så sätt stimuleras och främjas barnens sociala kompetens. Det är viktigt att förbereda barn i behov av särskilt stöd på det som ska ske i förskoleverksamheten (Kinge i Sandberg, 2014). Struktur och rutin kan underlätta barnets vardag i förskolan på så sätt att det kan minska barnets oro och förhoppningsvis minska de konflikttillfällen som kan uppstå. Vardagliga rutiner som bordsplacering eller placering vid samlingen bör upprätthållas för barnets trygghet. Det är också en fördel att skapa mindre barngrupper då färre barn skapar färre intryck samt ett schema över hur dagsrutinerna ser ut, gärna i bilder. På så sätt kan barnet känna lugn och kontroll inför 17 dagens händelser. Rygvolds (i Asmervik, Ogden & Rygvold, 2001) menar att om det råder ett högljutt klimat bland personalen, kommer detta att resultera i ett högljutt klimat bland barnen. Barn gör som vuxna gör. Pedagogen bör vara medveten om sitt röstläge, samtala på ett tydligt sätt och använda en lugn ton. Wormnæs (i Asmervik, Ogden & Rygvold, 2001) anser att ett logiskt förhållningssätt och en välstrukturerad verksamhet är a och o i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. För att kunna stötta barnet i dess svårigheter krävs det att personalen har kunskap om barnets funktionshämningar. Sammanfattningsvis visar forskningen som vi har presenterat här hur viktig arbetslagets kompetens inom området barn i behov av särskilt stöd är. Genomgående lyfts det fram att det krävs utbildning, lyhördhet och medvetenhet för att kunna utföra sitt arbete och bemöta barnen i deras olika livsvärldar och utvecklingsnivåer. 18 4. Metod och genomförande 4.1 Kvalitativ intervjumetod Alvehus (2013) beskriver och analyserar hur en kvalitativ metod kan utföras och menar att genom bearbetning av den forskning man har framställs ett material samt på vilket sätt och varför detta är relevant för undersökningen. Vi har valt att använda oss av kvalitativ undersökning genom intervjuer. En kvalitativ intervju kan på en djupare och mer meningsfull nivå ge oss större förståelse för förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd. Vi har intervjuat sex olika förskollärare som arbetar inom förskolans verksamhet i tre olika kommuner: Trelleborg, Lund och Staffanstorp. Tre intervjuer är gjorda i Trelleborg, två i Lund samt en i Staffanstorps kommun. Innan vi genomförde intervjuerna förklarade vi för informanterna att vi tänkt göra en ljudinspelning som bara kommer användas i transkriberingssyfte och att det är en anonym undersökning. Vi har använt oss av ljudinspelning som transkriberats och analyserats. Varje intervju bestod av 14 frågor och varade mellan 20-40 minuter vardera. Samtliga intervjuer genomfördes på förskolor i avskilda rum, t.ex. arbetsrum. Vi diskuterade och gick igenom frågorna samt urvalet i samråd med vår handledare innan intervjutillfällena. Se bilaga. 4.2 Urvalsgrupp Det är av betydelse att författaren vid val av kvalitativa metoder synliggör och framförallt förtydligar varför och hur man väljer att genomföra en undersökning menar Dysthe, Hertzberg och Lokensgard Hoel (2011). Vidare bör eventuella ställningsantaganden samt etiska svårigheter diskuteras och förklaras. Vi har valt att intervjua sex förskollärare som varit verksamma i minst fyra år för att de besitter en kunskap och viss erfarenhet kring området samt dess problemtik. Därmed hoppas vi få det underlag och den information som är nödvändig för att kunna analysera och diskutera det i förhållande till den forskning och teori som vi har valt. Vi har valt att undersöka hur det ser ut både i småbarnsgrupper och ibland lite äldre barn för att få en bredare undersökning. 19 Anna har arbetat i 25 år och arbetar i en 2-6 årsgrupp där det finns 21 barn. Hon är även utbildad sagopedagog. Monica har arbetat i 8 år och arbetar idag på en 1-3 års avdelning med 16 barn. Hon är även utbildad grundskollärare. Bodil har arbetat i 24 år och arbetar idag på en 1-3 års avdelning med 14 barn. Hon är även utbildad sagopedagog. Julia har arbetat på förskola i drygt 4 år och arbetar i en grupp med 19 barn i 3-5 års åldern. Stina har arbetat på förskola i 6 år och arbetar i en 1-3 års grupp på 13 barn. Frida har arbetat på förskola i 40 år och arbetar i en 3-5 års grupp på 20 barn. 4.3 Genomförande Vid utformandet av intervjufrågorna har vi utgått från det huvudtema vi valt, det vill säga arbete med barn med avvikande beteenden. Cato Bjørndal (2005) skriver om fördelar och nackdelar med kvalitativa intervjuer och menar att man genom detta format kan få en större förståelse för den intervjuades synsätt och perspektiv, tack vare att det sker genom samtal. Dock är det lätt hänt att ramla in på sidospår som inte har med det utformade huvudtemat att göra. Detta var något som vi emellanåt råkade ut för, men för det mesta lyckades vi fokusera informanten på vår röda tråd. Det krävs en hel del förarbete innan genomförandet av en intervju. Detta kan i sin tur leda till att endast ett fåtal personer blir intervjuade, då tiden inte räcker till (Bjørndal, 2005). Dessutom bör man vara sparsam med sina egna uppfattningar och åsikter, då dessa kan påverka personerna som blir intervjuade. Informationen kan tolkas på flera olika sätt beroende på vem det är som förmedlar och vem det är som mottager. Därför krävs det en medvetenhet kring detta för att kunna utföra en intervju på mest gynnsamma sätt. Ett komplement till de intervjuer vi gjort skulle kunna vara att se hur pedagogerna som intervjuats verkställer sina svar i praktiken, till exempel med hjälp av observationer. Det är de intervjuades egna åsikter och tolkningar som vi får ta del av genom deras svar men självklart påverkar vår närvaro och risken finns att informanterna känner press över att ge oss ”rätt” svar och då blir informationen felaktig. 20 4.4 Forskningsetiska överväganden Vetenskapsrådet (2002) skriver om individskyddskravet som ingår i de forskningsetiska principerna. Individskyddskravet innebär informationskravet, konfidentialitetskravet, samtyckeskravet och nyttjandekravet. Sammanfattningsvis betyder detta att informanten ska delges syftet med studien samt hur arbetet kommer att gå till, och detta ska ske innan intervjun inleds. Man kan också använda sig av ett så kallat samtyckesbrev som den som blir intervjuad får signera. Syftet med de forskningsetiska principerna är att ge riktlinjer för forskaren samt deltagaren, om det eventuellt skulle uppstå en konflikt. Uppgifter insamlade om enskilda personer får endast användas för forskningsändamål. Namnen på de som deltagit i våra intervjuer är fingerade så att personerna inte ska kunna identifieras. Enligt Bjørndal (2005) ska informanterna bli delgivna om materialet ska visas upp för andra. I vårt arbete har vi varit tydliga med att ingen kommer att nämnas vid sitt riktiga namn och på vilket sätt vårt examensarbete ska användas. Bjørndal anser att det bör vara anonymt i så lång utsträckning som möjligt, som till exempel vid ljudinspelningar vilket vi använde oss av. Han menar att detta tillvägagångssätt är mer närgånget än andra metoder. Vi informerade informanterna om intervjuerna via mejl eller telefon och tillfrågade ifall de var intresserade av att delta. Vi förklarade vad undersökningen gick ut på. De fick information om individskyddskravet vilket alla godkände och förstod. När de svarat att de ville ställa upp på intervju skickade vi intervjufrågorna några dagar innan bestämd tid för att de skulle kunna förbereda sig. 21 5. Resultat och analys Här utgår vi ifrån de intervjusvar vi fick och fokus kommer att ligga på de begrepp som diskuteras och som vi upplever blir mest betydelsefulla för våra frågeställningar; avvikande beteenden, pedagogens kompetens samt strategier. Vi kommer att söka svar på de frågeställningar som vi formulerat, och återkoppla till de teoretiska perspektiv som vi presenterat i början av texten. Informanternas namn är fingerade. 5.1 Avvikande beteenden och pedagogens roll När vi ställer frågan om det finns någon norm för hur ett barn bör vara för att passa in i verksamheten, får vi liknande svar från samtliga informanter. De är enhälliga om att det inte finns några riktlinjer för hur ett barn ”ska” vara och att det är viktigt att framhålla alla människors olikheter på ett positivt sätt. Frida: Det finns ingen norm som säger hur man ska vara men vi försöker jobba så att alla känner sig trygga med varandra trots våra olikheter och försöker framhäva det som något positivt. Anna: Men det finns ingen norm för hur man ska vara som människa. Det tycker inte jag iallafall. Vi har ju alla våra personligheter. Vi ska lära barnen att vi får lov att tycka å vara olika. Bodil: Nä det finns inga normer för det. Och idag har man ju i princip alla sorters barn i förskolan. Hur tolkas begreppet avvikande beteende? Våra informanter är eniga om att det kan vara både utagerande barn som kommunicerar med kroppen genom att till exempel bitas, knuffas och slåss, men också introverta barn som blir tystlåtna och drar sig undan. Anna: Det kan ju vara ett barn som är utåtagerande och slåss eller ett barn som är inåtvänt som man kanske har svårt att få kontakt med. Barn som får utbrott. Bodil: Biter, knuffas, koncentrationssvårigheter, inåtvända, att man inte får kontakt, barn som inte svarar. Monica: Vad vi har jobbat med mycket som är ett avvikande - jag gillar inte ordet om jag ska vara helt ärlig - men ett beteende som inte syns eller märks hos alla barn, så har vi haft barn som har bitits några gånger till exempel å då går vi med detsamma in å försöker kolla situationen. Barnet får ett extra stöd av en i personalen som följer, vi som gått utbildning vet att det alltid handlar om bristen på att kunna kommunicera, du vill förmedla någonting men du kan inte å du blir frustrerad å då använder du munnen eller 22 kroppen. Det är likadant med barn som tar i för hårt eller puttas, det handlar alltid om att de vill förmedla sig, man vill prata, kommunicera men kan det inte. Flera av de intervjuade understryker också att det kan handla om upprepade mönster som uppstår plötsligt och håller i sig en längre tid. Stina: Det kan vara upprepande saker, att de måste göra saker om och om igen eller att de inte har någon riktig förståelse för när de gör fel eller att de vet att gör fel men ändå fortsätter. Julia: Framförallt ett beteende som upprepar sig och håller i sig, det är inget som råkar vara under en veckas tid eller så. Jämförs dessa svar med de svaren vi fick på frågan kring hur ett barn ”bör” bete sig blir det tydligt att de så kallade avvikande beteendena definitivt definierar hur ett barn inte ”bör” bete sig. Rognhaug (1995) lyfter de psykosociala- och emotionella svårigheter som kan bli synliga redan i förskoleåldern. Flera av de varningssymptom författaren beskriver nämner också informanterna i deras intervjusvar; barn som är utåtagerande, introverta barn som är ängsliga och passiva och/eller plötsligt skapar nya beteendemönster. Ogden (i Asmervik, Ogden & Rygvold, 2001) framhåller också dessa avvikande beteenden och lägger vikt vid den sociala kompetensen, eller snarare bristen på den. Det gör även några av de pedagoger vi intervjuat, till exempel pratar Monica om på vilka sätt barn med avvikande beteende kommunicerar och uttrycker sig, att de till exempel bits eller knuffas för att skapa kontakt. Dock krävs det ett kritiskt förhållningssätt till vem det är som bedömer att ett beteende är avvikande, samt vid vilken tidpunkt det sker (Lutz, 2013). Som Sandberg och Norling (2014) understryker så beror ofta definieringen av ett barn i behov av särskilt stöd på vad de vuxna förväntar sig av barnen, dels inom det sociala samspelet och även de pedagogiska aktiviteter som förekommer. Även Lahdenperä (1999, i Sandberg, 2014) menar att problematiken kan ligga hos pedagogen, som eventuellt inte besitter tillräcklig kompetens vilket gör så att problematiken landar enbart hos barnet. Om vi tittar tillbaka på Tidemans (2004) beskrivning av begreppet statisk normalitet som innebär ett normalt tillstånd, det vill säga det som är genomsnittligt och/eller vanligt förekommande, samt att det, vid avvikelse, krävs behandling för att ”uppnå normalitet” skulle man kunna urskilja att de barn som inte beter sig likt genomsnittet 23 skulle vara bortom normalitet. De barn som är i behov av särskilt stöd anses alltså inte uppfylla kravet för begreppet normalitet, då de ses som avvikande. Vi vill dock understryka att de pedagoger vi har intervjuat inte använder sig av begreppet normal, normalt eller normalitet vid ett enda tillfälle och ingen av dem anser att det existerar en norm kring hur ett barn bör vara beskaffat. 5.2 Pedagogernas kompetens i arbetet med barn i behov av särskilt stöd När vi ställer frågan om informanterna upplever att de besitter den kompetens som krävs i arbete med barn i behov av särskilt stöd får vi lite olika svar. Några av dem önskar få mer utbildning inom området, men majoriteten anser att de har god kunskap kring barn i behov av särskilt stöd och olika strategier för att bemöta dessa barn. De understryker även vikten av samarbete med sina närmsta kollegor, specialpedagoger, resursteam och chefer. Julia: Ja och nej. Jag känner att min kompetens har blivit bättre och högre i och med att jag har jobbat i några år nu med barn med särskilda behov. Och jag har även gått vidareutbildningar och så. Men inget barn är det andra likt så man kan ju alltid lära mer men jag känner nu att jag är ganska rustad för att möta barn med särskilda behov. Rent kompetensmässigt, tidsmässigt är en annan aspekt. Anna: Man får ju en viss påfyllnad med fortbildningskurser på typ tre timmar men jag har ju ingen längre utbildning för barn med speciella behov. Det är lite dagsfärskt, det händer mycket inom forskning, plus att med så små barn det är inte alltid så lätt. Ibland kan det ligga i bara uppfostran å ibland kan det ju vara annat som ligger bakom. Anna visar här att hon är medveten om att det kan finnas olika orsaker som ligger bakom ett barns avvikande beteende. Asmervik (2001) menar att hjärnan inte är färdigutvecklad hos förskolebarn och på så sätt kan det bli svårt att fastställa en diagnos. Ett avvikande beteende som eventuellt kan skapa misstankar om till exempel ADHD kan vara ett uttryck på grund av andra orsaker, till exempel hur barnet har det hemma eller andra saker som försämrar barnets mående. Monica: Jag känner det fast samtidigt utbildar jag mig gärna mer. Jag berättade ju för dig att under skolåren tyckte jag specialpedagogiken var allra roligast å det fick mig att börja tänka å arbeta på ett annat sätt. Alla barn har ett språk, du ska bara hitta det barnets språk. Jag ska hitta hur du kan förmedla dig, vissa gör det genom sång, 24 teater, rita, sjunga. Så olika man är, eller hur? Vad jag tänker å tror å upplever om andra säger ju mer om mig å mina erfarenheter än den som jag inte vet något om så det måste man alltid undersöka å så länge man är villig till det så tror jag att man klarar sig. Det gäller att vara nyfiken å ta reda på sakerna å när jag känner att jag inte räcker till så vet jag har ett stöd här, jag har stöd i kollegor, pedagogiska utvecklare, specialpedagogen å i chefen. Det gör ju att jag är trygg å ofta klarar mitt arbete själv. I Monicas svar lägger hon fokus på olikheter och på att ta reda på barnens erfarenheter och ”egna språk”. Hon menar att det är grundläggande för att kunna göra ett bra jobb med de barn som är i behov av särskilt stöd. Annars finns risken att man drar förhastade slutsatser där konsekvensen kan bli att barnet inte får det stöd det är i behov av. Lutz (2013) skriver om barns erfarenhetsvärldar, och att den pedagogiska verksamheten måste anpassas utefter dessa för att kunna avgöra vart barn befinner sig i sin utveckling och även för att främja den utveckling som sker. Vygotskij menar att genom att tillämpa den proximala utvecklingszonen utifrån de tre stegen – nuvarande, förmodade och framtida utvecklingszonen – och med främst fokus på den nuvarande utvecklingszonen kan det pedagogiska mötet ske utifrån barnets förkunskaper och erfarenheter (Lutz, 2013). Kinge (i Sandberg, 2014) understryker också vikten av att skapa förståelse för barnets erfarenhetsvärld och sinnesstämning. Det krävs att pedagogen strävar efter att förstå barnets känslor och försöker föreställa sig barnets situation. Genom detta kan det ske ett möte på barnets premisser. 5.3 Riktlinjer och strategier Upplever informanterna att det existerar särskilda riktlinjer för hur arbetet med barn i behov av särskilt stöd ska gå till, och tillämpar de några särskilda strategier? Julia: Nej, asså vi har ju vår läroplan på för förskolan som säger att vi ska ge särskilt stöd för de barnen som behöver det men det finns ju otroligt många olika behov. Ett särskilt stöd kan se så olika ut beroende på vad barnet behöver hjälp med och stöttning kring så det har vi inte. Utan det är något vi diskuterar fram, först och främst i arbetslaget men också med vår chef och känner vi att vi inte når fram och inte kan hjälpa barnet till den nivån där det är okej, där barnet får en trygg vardag så tar vi till exempel hjälp av skolpsykologen. 25 Anna: Det är ju först å främst så att man diskuterar i arbetslaget hur man ska göra för att det här barnet ska må bra i denna situationen till exempel. Fungerar inte det ändrar vi igen, då går man kanske vidare liksom eller om man ser att detta fixar vi inte, vi behöver hjälp. Då får man ta tag i det. Monica: Vi arbetar mycket med en likabehandlingsplan som kommunen arbetat fram å vi har gjort en speciell egen här som implementeras å gås igenom varje år, reviderar den å läser den, den är våran grundsten. Den får föräldrar ta del av å den handlar just om att se allas värde utifrån din erfarenhet å ditt behov. Den riktlinjen finns här. Har barnen ett behov så får den hjälp med det. Bodil: Det är väldigt individuellt. Vilken form av hjälp barnet behöver. Generellt är det ju att man inte ska använda barnets namn vid tillrättavisningar. Det är ju oftast så att de barnen med speciella behov, det är ju oftast dem som du lär dig namnen på, jättefort. För alla säger ju ”Calle gör inte så, nej Calle osv.”. Man använder namnet å det är inte bra, det ska man tänka på att gå fram till barnet å prata istället. Det tar lång tid att inte använda sig av negationer hela tiden, men det går och det måste man lära sig. Man behöver vara samspelta i arbetslaget. Som Sandberg (2014) understryker ska det finnas styrdokument med en väl utformad policy angående arbete med barn i behov av särskilt stöd i alla kommuner. Även förskolans läroplan lägger vikt vid att förskolan ska vara en plats för alla barn, och att de barn som är i behov av mer stöd har rätt att få det. Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt (Skolverket, 2010, s. 6). Något som alla våra informanter lägger vikt vid är samarbetet kollegor emellan, att tillsammans föra diskussioner angående arbetet med barn i behov av särskild stöd eller avvikande beteende. Även att de vid vissa tillfällen få ta hjälp utifrån, som av specialpedagog eller psykolog, då de upplever att de inte behärskar situationen och/eller besitter kompetensen. Bodil pratar om hur de vuxna utmärker de barn som har avvikande beteenden då hon menar att det är de barnen som får flest tillsägningar. Enligt Kinge (i Sandberg, 2014) behöver pedagogerna vara fördomsfria samt medvetna om vad de förmedlar med sitt språk, både det fysiska och muntliga. Författaren menar också att det är viktigt med tydliga riktlinjer och gränser för barn i behov av särskilt stöd samt undvika att tillrättavisa dessa barn. Sandberg och Norling (2014) skriver om det indirekta respektive direkta pedagogiska stödet till de barn som är i behov av särskilt stöd. Direkt stöd kan vara att en vuxen ingriper vid konflikter, håller sig nära och ger barnet mycket uppmärksamhet, 26 punktmarkerar just det barnet och visar tydlighet samt inger trygghet. Indirekt stöd kan innebära stöd från förskolekamrater och en medveten placering av barnet i fråga beroende på situation. Våra informanter lägger stor vikt vid det individuella behovet, att stödet måste anpassas till det enskilda barnet. Anna menar att de i arbetslaget utformar en viss strategi som de prövar och fungerar inte den så får de gå vidare och testa någonting annat, eller be om hjälp av specialpedagog eller liknande. 27 6. Slutsats och diskussion 6.1 Hur tolkar förskollärare begreppet avvikande beteende? Våra informanter är eniga om att det inte existerar några särskilda riktlinjer för hur ett barn ”ska” vara eller bete sig. De anser också att det är av yttersta vikt att belysa alla människors olikheter och skillnader i positiv bemärkelse, att det skapar mångfald. Enligt socialstyrelsen (1997:7) i Sandberg och Norling (2014) finns det två kategorier som utmärker barn i behov av särskilt stöd; barn med tal- och språksvårigheter samt barn med koncentrationssvårigheter. Den personal inom förskoleverksamhet som vi har intervjuat lägger främst fokus på de barn som syns respektive de barn som inte syns. Alltså, barn som är utåtagerande och eventuellt våldsamma samt barn som är tillbakadragna och tysta. Det kan förefalla en aning snävt att enbart kategorisera barnen utifrån dessa egenskaper. En av informanterna pratar om hur de vuxna utmärker de barn som har avvikande beteenden på så sätt att det är de barnen som får flest tillsägningar och åthutningar. Utifrån Sandberg och Norlings (2014) studie framgår det att de vuxnas förhållningssätt, både verbalt och kroppsligt, spelar en betydande roll. Det krävs stor medvetenhet kring hur man agerar i verksamheten då barnen är oerhört mottagliga för de vuxnas handlingar. En arg blick eller ett negativt tonfall, likaväl som ett varmt leende eller positiv respons snappas snabbt upp av barnen och tolkas därefter. Enligt Ogden (i Asmervik, 2001) kan ett barns utåtagerande exempelvis grundas i brist på social kompetens, vilket ofta kan leda till negativ bekräftelse från vuxna på så sätt att fokus hamnar på vad barnet gör ”fel”. Författaren menar att man snarare bör lägga vikt vid och uppmuntra det barnet faktiskt kan och klarar av. Om ett barn får aggressiva utspel kan det skapa negativa relationer, både i relation till vuxna och till andra barn. Ogden (i Asmervik, 2001) menar att om barn får stöd och hjälp i utvecklingen av den sociala kompetensen kan avvikande beteendemönster undvikas eller helt upphöra. Där har 28 pedagogen en oerhört betydande roll. Men för att kunna stötta och hjälpa barnet krävs det kompetens och utbildning inom området. 6.2 Upplever förskollärare att de besitter tillräcklig kompetens i arbete med barn i behov av särskilt stöd? De flesta av informanterna upplever att de besitter den kompetens som krävs i arbete med barn i behov av särskilt stöd, samtidigt som det finns en genomgående önskan om mer utbildning inom området. Fokus ligger också på samarbetet kollegor, specialpedagoger, resursteam och chefer emellan. Sandberg och Norling (2014) anser att det finns för lite forskning kring de olika metoder som används i förskoleverksamhet med barn i behov av särskilt stöd och i deras studie framgår det att personalen anser att kompetensen inom detta område är bristfällig. Här utmärker sig våra informanter, till skillnad från Sandberg och Norlings, som anser att de har god kunskap och tillräcklig kompetens. Även i Sucuoglu, Bakkaloglu, Iscen Karasu, Demir och Akalins studie (2014) visar resultatet på hur förskollärare önskar mer utbildning och kunskap inom området barn i behov av särskilt stöd. Samtidigt understryker de som vi intervjuat att det är viktigt att ta hjälp av utomstående mer kunniga personer, så som till exempel specialpedagog eller psykolog, om det dyker upp situationer som de upplever att de inte behärskar. Sandberg och Norlings (2014) studie visar också på att det oftast är förskolepersonalen som avgör vilka barn som är i behov av särskilt stöd. Dessa barn identifieras genom till exempel utvecklingsförseningar eller andra avvikande beteenden. Utifrån dessa identifieringar baseras det eventuella stödet. Författarna benämner också begreppet gråzon, som innefattar de barn som ”på pappret” inte har behov av särskilt stöd. Dessa barn bör få stöd ändå men det finns inga ”tydliga” kriterier för stödet (Sandberg & Norling, 2014). Men som Kinge (i Sandberg, 2014) skriver så gäller det att inte dra för snabba slutsatser eller ställa en lekmannamässig diagnos, då ett avvikande beteende kan grundas i olika orsaker. Författaren menar att ett beteende som kan föra tankarna till exempelvis ADHD kan bero på helt andra orsaker än just den diagnosen, till exempel dåliga hemförhållanden eller andra aspekter som inverkar på barnets mående. Det är lätt att 29 sätta en stämpel på barn i olika avseenden, utan att ha verklig grund för det, vilket man bör vara oerhört uppmärksam på och försiktig med. Å andra sidan behöver alla barn stöd utifrån sina personliga behov så därför är det av yttersta vikt att avvikande beteenden tas på allvar och utreds på ett professionellt tillvägagångssätt. Men hur ser det ut i en verksamhet där ingen i personalen har erfarenhet av barn i behov av särskilt stöd? Är det då ens möjligt att skapa en förskola för alla? Det gäller att diskussioner kring riktlinjer och strategier ständigt är levande i arbetslaget, och framför allt krävs det utbildning inom området. 6.3 Vilka riktlinjer och strategier tillämpar förskollärare i arbete med barn i behov av särskilt stöd? Angående vilka riktlinjer och strategier som finns nämner våra informanter förskolans läroplan, likabehandlingsplaner samt samtal och diskussioner kollegor emellan. Att de tillsammans utformar individanpassade strategier för att bemöta barnen på deras egen utvecklings- och behovsnivå. Enligt förskolans läroplan ska verksamheten anpassas till alla barn i förskolan och barn som är i behov av särskilt stöd ska få detta stöd utformat med hänsyn till individens behov och förutsättningar (Skolverket, 2010). Det ska finnas styrdokument som berör arbetet med barn i behov av särskilt stöd i alla kommuner (Sandberg, 2014). Enligt Brodin och Lindstrand (i Sandberg, 2014) kan förskolepersonalen inkludera alla barn, genom att ha kunskap om de olika funktionsnedsättningar som finns. Alla barn ska känna delaktighet, oavsett stödbehov. Deltagande i andra barns lekar främjar utvecklingen hos barn i behov av särskilt stöd, och pedagogerna har ansvar att stötta barnen i det. Även Wrangsjö (1998) understryker vikten av pedagogens kompetens angående uppdraget i förskolans läroplan om barn i behov av särskilt stöd. Detta krävs för att barnen ska kunna utvecklas utefter sina egna förmågor och förutsättningar. Det är en stor utmaning att anpassa verksamheten och miljöerna utefter varje barns individuella behov. Är det ens möjligt? 30 Alla barn är olika och har olika egenskaper, vilket också innebär att alla barn har olika behov på grund av olika anledningar. Genom våra intervjuer framkommer det att samtliga informanter anser att förskolan ska vara en plats för alla barn, oavsett hur barnen är beskaffade. Enligt förskolans läroplan ska verksamheten arbeta för att varje barn ska kunna utvecklas utefter sin individuella nivå (Skolverket, 2010). Barn i behov av stöd är ingen enhetlig grupp utan många olika orsaker kan ligga bakom, både fysiska och/eller psykiska. Verksamheten och personalen i den har ansvar för att alla barn känner delaktighet och inkludering, och att verksamheten anpassas efter barnen utifrån både individen och gruppen som helhet. Om vi jämför vår studie med den tidigare forskning som vi presenterat är det relativt lika resultat. Genomgående har fokus hamnat på pedagogens kompetens och kunskapsbas inom området barn i behov av särskilt stöd. Det krävs utbildning, upplysning och kunskap om de olika funktionsnedsättningar som finns. Detta för att kunna möjliggöra en förskola för alla och därmed fullfölja uppdraget inom förskolans läroplan. Yrket förskollärare innebär inte längre att vara ”dagisfröken”, som det vanligtvis uppfattades som förr, utan grundas nu på en gedigen utbildning där riktlinjer angående omsorg och lärande förmedlas genom en väl utformad läroplan. Vår forskning belyser hur viktigt det är med utbildning samt vilka olika ansvar yrkesprofessionen innebär. 31 7. Metod-diskussion och förslag på fortsatt forskning 7.1 Diskussion kring metod och tillvägagångssätt Nu i efterhand har vi insett att en brist i vår studie är att den inte innehåller några videoinspelade observationer. Genom filmade observationer framträder kroppsspråk och det icke-verbala språket och om vi hade haft videobaserat material hade vi haft möjlighet att få syn på hur de pedagoger vi intervjuat handlar i praktiken. Vi skulle också ha fått ta del av hur de olika förskolemiljöerna är utformade. En spännande fortsättning på vår studie skulle kunna vara att återvända till de verksamheter vi besökte där vi genomförde våra intervjuer. Genom att få ta del av hur informanterna agerar i verksamheten på andra sätt än enbart med hjälp av intervjuer skulle vår studie kunna bli mer komplett, då vi skulle få möjlighet att jämföra pedagogernas arbetssätt i förhållande till deras uttalanden. Vi är dock nöjda med vårt metodval, det vill säga kvalitativ intervjumetod, då vår upplevelse är att det skapade avslappnade och prestigelösa möten mellan oss och de intervjuade. Urvalet av informanter har eventuellt påverkat genom till exempel åldersskillnader och antal år inom yrkesprofessionen samt vilken utbildning de olika intervjuade personerna har. Det var ett medvetet val vi gjorde och vi tänkte att det skulle vara en tillgång då det kunde vidga perspektivet och bidra med fler olika infallsvinklar på våra frågeställningar. Det visade sig dock att de flesta av våra informanter hade samma uppfattning och synsätt på de intervjufrågor vi ställde. 7.2 Förslag på fortsatt forskning Det hade varit intressant att få följa upp våra informanter i sin fortsatta utbildning inom området barn med särskilda behov. Förhoppningsvis får de möjlighet att uppfylla sin önskan om vidare utbildning genom exempelvis kurser, seminarier eller bokcirklar. Att vi skulle få återvända om en tid och utforska om, och i så fall hur, informanternas svar har förändrats eller utvecklats skulle kunna vara en påbyggnad på detta arbete. 32 Referenser Akalın, S., Demir, Ş., Sucuoğlu, B., Bakkaloğlu, H., & İşcen, F. (2014). The needs of inclusive preschool teachers about inclusive practices. Eurasian Journal of Educational Research, 54, 39-60. Akalın, S., Demir, Ş., Sucuoğlu, B., Bakkaloğlu, H., & İşcen, F. (2014). Preschool teachers' knowledge levels about inclusion. Educational Sciences: Theory and Practice, 14(4) 1477-1483. Alvehus, Johan (2013). Skriva uppsats med kvalitativ metod: en handbok. 1. uppl. Stockholm: Liber Asmervik, Sverre, Ogden, Terje & Rygvold, Anne-Lise (red.) (2001). Barn med behov av särskilt stöd: grundbok i specialpedagogik. 3., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur Bjørndal, Cato R.P. (2005). Det värderande ögat: observation, utvärdering och utveckling i undervisning och handledning. (1. uppl.) Stockholm: Liber. Dysthe, Olga, Hertzberg, Frøydis & Hoel, Torlaug Løkensgard (2011). Skriva för att lära: skrivande i högre utbildning. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur Haug, Peder (1998). Pedagogiskt dilemma: specialundervisning. Stockholm: Statens skolverk Helldin, Rolf & Sahlin, Birgitta (red.) (2010). Etik i specialpedagogisk verksamhet. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur Lutz, Kristian (2009). Kategoriseringar av barn i förskoleåldern: styrning & administrativa processer. Diss. Lund : Lunds universitet, 2009 Lutz, Kristian (2013). Specialpedagogiska aspekter på förskola och skola: möte med det som inte anses lagom. 1. uppl. Stockholm: Liber 33 Nilholm, Claes (2003). Perspektiv på specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur Persson, Bengt (2001). Elevers olikheter och specialpedagogisk kunskap. Stockholm: Liber Rognhaug, Berit & Eck, Oddrun Rakstang (red.) (1995). Specialpedagogik i förskolan. Lund: Studentlitteratur Sandberg, Anette (red.) (2014). Med sikte på förskolan: barn i behov av stöd. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur Skolverket (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98: Reviderad 2010. Stockholm: Fritzes. www.skolverket.se Tideman, Magnus (2004). Den stora utmaningen: om att se olikhet som resurs i skolan : en studie om "elever i behov av särskilt stöd" och definitionen av normalitet och avvikelse i skolan. Halmstad: [Wigforssinstitutet för välfärdsforskning], Högsk. Tio år efter förskolereformen: nationell utvärdering av förskolan. (2008). Stockholm: Skolverket Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisksamhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Wrangsjö, Björn (red.) (1998). Barn som märks: utvecklingspsykologiska möjligheter och svårigheter. Stockholm: Natur och kultur 34 Bilaga Intervjuguide 1. Hur länge har du arbetat på förskola? 2. Vad har du för utbildning? 3. Hur kan en vanlig dag se ut på förskolan? 4. Hur många förskollärare och barnskötare arbetar i arbetslaget? 5. Hur stor är barngruppen? Ålder? 6. Vem bestämmer när ett barn är i behov av särskilt stöd? Hur går det till? 7. Vad anser du vara ett avvikande beteende hos ett barn? 8. Finns det några riktlinjer för hur det specialpedagogiska arbetet ska gå till? Har du/ni några egna strategier/tillvägagångssätt som ni utgår ifrån? 9. Hur tänker du/ni kring inkludering och exkludering av barn i behov av särskilt stöd i resten av barngruppen/verksamheten? 10. Finns det någon norm för hur ett barn bör vara för att passa in i verksamheten? Hur arbetar ni med detta? 11. Vem har huvudansvaret för barnen med avvikande beteende? Är det ett gemensamt arbete? 12. Kan du ge ett exempel på en svår situation där du måste ta ställning men känner dig osäker? 13. Upplever du att din kompetens är tillräcklig för att arbeta med barn med specifika behov? 35 14. Känner du att ni får rätt och tillräckligt med redskap för att arbeta utvecklande med barn som är i behov av särskilt stöd? Om inte vad saknas och varför? 36
© Copyright 2024