1. No category

FASTIGHETSÄGARNAS
KONJUNKTURFOKUS
DECEMBER 2016
BOOM BUST
MED TRUMP
Sammanfattning

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har fått ett positivt mottagande på
världens finansmarknader. I allt väsentligt prisar dessa in ett scenario där Trump genomdriver finanspolitiska stimulanser samtidigt som de protektionistiska vallöftena läggs i malpåse.

Vi bedömer att finansmarknaderna underskattar riskerna med Trumps ekonomiska politik
(Trumponomics). Redan en månad innan växlingen sker i Vita huset har Trump gjort klart att
USA inte kommer att ratificera nya handelsavtal. Han har också lyckats reta upp den kinesiska ledningen. Agerandet ger anledning att räkna med fortsatt dämpning av världshandeln.
Tillsammans med oroande säkerhetspolitiska utspel räknar vi med fortsatt svag internationell
investeringsefterfrågan i relation till sparandet och fortsatt låga realräntor.

Även i en situation där Trump bejakar internationella handelsavtal och håller sig på god fot
med viktiga handelspartners, bedömer vi att Trumponomics på sin höjd ger en kortsiktig positiv effekt på tillväxten. På längre sikt kommer Trumponomics istället att förstärka de grundläggande problemen i den amerikanska ekonomin. Vi förespår ett boom bust-scenario där de
långsiktiga förlorarna är precis de grupper som bar Trump hela vägen fram till Vita huset.

Den ekonomiska tillväxten i euroländerna har stabiliserats på låg nivå. Många länder tyngs av
svaga banker, stora skulder och hög arbetslöshet. Höga statsskulder och politiska låsningar
stänger dörren till större finanspolitiska stimulanser. Det innebär att penningpolitiken förblir
mycket expansiv. Populistiska partier vädrar morgonluft efter Brexit och Trumps framgångar,
vilket skapar oro inför kommande val i Tyskland, Frankrike och Nederländerna

Sveriges tillväxt fortsätter att vara beroende av inhemska drivkrafter. Ökad oro i omvärlden
och minskad hjälp från fallande räntor, kommer dock att dämpa bidraget från konsumtion
och investeringar. Riksbanken förblir därför expansiv. Reporäntan höjs tidigast under våren
2018. Vi räknar med att ekonomin växer med ca 2 procent per år 2017 och 2018. De största
ekonomisk-politiska utmaningarna finns på arbets- och bostadsmarknaden.

I en fördjupning diskuterar vi bostadshyresförhandlingarna och de problem dessa skapa för
långsiktigt ägande av hyresrätter. Analysen visar att uppgörelserna mellan parterna sakta
men säkert gröpt ur hyresrättens ställning gentemot andra upplåtelseformer. Förslag på åtgärder för att vända utvecklingen presenteras.
Sverige (procent)
BNP (kalenderkorr)
Arbetslöshet
KPI (årsgenomsnitt)
Reporänta (december)
2015
3,8
7,4
0,0
-0,5
2016
3,0
6,9
1,1
-0,5
2017
2,2
6,8
1,5
-0,5
2018
2,0
6,8
2,1
-0,25
Boom Bust med Trump
Internationella valutafonden (IMF), OECD och
andra stora prognosinstitut har länge uppmanat regeringar att föra en mer expansiv finanspolitik för att får fart på tillväxten i den globala
ekonomin. Skälet till detta är att penningpolitiken, som har tagit huvudansvaret för krishanteringen det senaste decenniet, börjar nå vägs
ände. Minusräntor och omfattande värdepappersköp stimulerar helt enkelt inte ekonomin i
tillräcklig utsträckning. Dessutom finns det en
oro för att världen snart går in i en ny lågkonjunktur. Om inte centralbankerna hinner få
upp sina räntor innan dess, kan en sådan ekonomisk nedgång blir obehagligt djup.
Trots denna berättigade oro har det varit svårt
att få regeringar att öppna de finanspolitiska
kranarna. I både USA och Euroområdet beror
detta, åtminstone delvis, på politiska låsningar. Obamas demokratiska administration
har blockerats av kongressen där republikanerna haft makten. I Europa har framför allt
Tyskland satt sig på tvären och hänvisat till
grundläggande principer i EU-fördraget.
Men det är inte bara politiska blockeringar och
regelverk som stått i vägen för finanspolitiken.
Det faktum att många länder redan är tungt
skuldsatta är naturligtvis också en viktig faktor. I USA motsvarar statsskulden 114 procent
av BNP.1 Snittet för Euroländerna är 92 procent. Sveriges statsskuld ligger på blygsamma
42 procent.
I detta låsta läge vinner Donald Trump oväntat
kampen om Vita huset i Washington D.C.
Bland valkampanjens alla hätska utfall fanns
också löften om finanspolitiska stimulanser.
Helt i linje med IMFs och OECDs rekommendationer har det dessutom handlat om lånefinansierade satsningar på infrastruktur. Ovan
på detta har han också utlovat massiva skattesänkningar för hushåll och företag.
1
Siffrorna avser den offentliga sektorns bruttoskuld och är hämtade från Riksgäldens webbplats.
De finansiella marknaderna har reagerat
mycket positivt med stigande börskurser och
räntor (figur 1). Bakom reaktionerna ligger uppenbarligen en förväntan att tillväxten ska ta
fart och med den inflationen. Detta scenario
får ytterligare tyngd av att Trump, till skillnad
från Obama, inte behöver slåss mot en trilskande kongress. Republikanerna dominerar
fortfarande såväl senaten som representanthuset.
Det är inte osannolikt att marknadsaktörerna
får rätt på kort sikt. På längre sikt talar det
mesta dock mot Trumps ekonomiska politik
(Trumponomics). Utformningen av den finanspolitiska expansionen ser ut att missgynna de
stora massorna. Det samma gäller effekterna
av de protektionistiska inslagen i Trumponomics som handlar om allt från murbygget mot
Mexiko och handelskrig mot Kina
Dessa protektionistiska och förslag lyser med
sin frånvaro i prissättningen på de finansiella
marknaderna, vilket möjligen beror på att de
upplevs som för galna för att tas på allvar. Vi
tror att det är en det är en alltför hoppfull förväntan.
Trots att det fortfarande är en månad kvar till
vaktombytet i Vita huset, har Trump klargjort
att USA inte kommer att gå vidare med de nya
handelsavtalen med EU (TTIP) och Stillahavsregionen (TPP). Även om han inte lyckas riva
upp befintliga handelsavtal, kommer skrinläggningen av TTIP och TPP att dämpa tillväxten i världshandeln ytterligare. Trump har
också lyckats reta upp den kinesiska regimen
rejält. Hur relationen mellan USA och Kina
kommer att utvecklas framöver känns allt annat än tryggt. Och det gäller naturligtvis mer
än på det ekonomiska planet.
De stora farhågorna finns dock på det säkerhetspolitiska området. Vad innebär Trumps
närmade till Putins Ryssland, i synnerhet i
kombination med hans negativa inställning till
Nato? Den typen av osäkerhetsfaktorer är
svåra att översätta i ekonomiska siffror. Att
det påverkar företagens investeringsvilja negativt (med undantag för de med kopplingar
till militären) och spär på hushållens sparande,
torde dock vara en rimligt säker profetia. Allt
annat lika talar därför ökad protektionism och
säkerhetspolitisk oro för fortsatt låga realräntor och en svagare global tillväxt.2
Men även om vi antar att Trump lägger band
på sin protektionistiska sida, intar en försonande ton mot Kina och lugnar ner sina kollegor i Natokollektivet, tror vi inte att Trumponomics kommer att leda till en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. Tvärtom kommer
den troligen att förstärka de strukturella problem som tynger den amerikanska ekonomin
och som, åtminstone delvis, skapat den populistiska våg som Trump rider på.
Den amerikanska ekonomin hyllades förr för
dess inneboende dynamik. Inkomstskillnaderna var visserligen större en i de flesta länder i Västvärlden, men möjligheterna att göra
klassresor var också större än på andra håll.
Under de senaste decennierna har något hänt.
Produktiviteten har fallit och inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har nått nivåer som vi
inte sett sedan rövarbaronernas tid före första
världskriget. Medelklassens löneutveckling har
stagnerat samtidigt som en liten grupp mycket
rika ryckt ifrån. Dynamiken har försvagats, arbetskraftsdeltagandet har fallit och klassresor
har blivit allt ovanligare.
2
En djupare analys av realräntans bestämningsfaktorer görs i Konjunkturfokus, maj 2016.
Det är dessa strukturella problem den amerikanska ledningen borde fokusera på att lösa.
Det handlar då bl.a. om att stärka utbildningskvaliteten, att genomföra skatte- och arbetsmarknadensreformer för att motverka växande klyftor samt att stärka socialförsäkringssystemen. Trumponomics adressera inget av
detta, utan kommer istället att förvärra problemen.
De omfattande skattesänkningar som Trump
har utlovat, kommer i huvudsak att gynna de
redan rika. De rikaste 0,1 procenten av befolkningen väntas i snitt få sina skatter sänkta
med 14 procent. De fattigaste 20 procenten av
befolkningen kan se fram emot en skattesänkning på mindre än 1 procent.
För att skapa en långsiktigt hållbar ekonomisk
utveckling, borde det amerikanska skattesystemet läggas om för att gynna bredare inkomstgrupper. De rika har inte någon stark
budgetbegränsning, vilket innebär att större
delen av skattesänkningen kommer att sparas
istället för att konsumeras. Det bidrar inte till
tillväxten och leder till en fortsatt lånefinansierad konsumtion för de stora massorna i USA,
vilket kommer att förstärkas om Trump får
igenom försämringar av socialförsäkringssystemen. Det är ingen hållbar tillväxtmodell.
Satsningar på infrastruktur har stor potential
att bidra till tillväxten. Behoven är enorma. Tyvärr verkar det som om den modell som kommer att användas (skattesubventionerade privata investeringar) riskerar att leda till att
många av de mest samhällsekonomiska gynnsamma satsningarna inte kommer att genomföras. Den långsiktiga följden av Trumps finanspolitik blir kraftigt försämrade statsfinanser och en växande privat skuldsättning.
I vilken utsträckning kongressen kommer att
släppa fram ofinansierade satsningar återstår
visserligen att se. För att begränsa de statsfinansiella effekterna, kan utgiftsnedskärningar
tvingas fram. Risken är då uppenbar att dessa
främst kommer att drabba de stora socialförsäkringssystemen.
av svaga banker, stora skulder och hög arbetslöshet.
På kort sikt kommer dock infrastruktursatsningarna att öka tillväxten. Stigande inflation,
högre räntor och en starkare dollar blir en sannolik följd. Ekonomin riskerar snabbt att slå i
kapacitetstaket. Arbetslösheten ligger redan
på historiskt låga nivåer (figur 2). Det finns
ingen anledning att räkna med att arbetskraftsinvandring kommer att lätta på trycket.
Den lösningen ingår inte i Trumponomics.
För valutaunionen som helhet har arbetslösheten planat ut på ca 10 procent. Skillnaderna
är dock fortsatt stora, med Grekland i topp
med en arbetslöshet på drygt 23 procent och
Tjeckien i botten med en arbetslöshet på
knappt 4 procent (figur 3). Ungdomsarbetslösheten ligger kvar på mycket höga nivåer i de
tidigare krisländerna. I Spanien och Grekland
är nästan varannan ungdom (15 – 24 år) arbetslös.
Figur 1. Arbetslöshet i USA, %
Risken är därmed stor att den amerikanska
ekonomin under Trumps ledning kommer att
kännetecknas av ett boom-bust-scenario. Det
innebär att tillväxten på kort sikt tar fart, men
att överhettning och kapacitetsproblem därefter får ekonomin att köra in i väggen. Denna
berg- och dalbanefärd sker i en miljö där inga
av de underliggande problemen i den amerikanska ekonomin åtgärdas. Tvärtom kommer
dessa att förvärras.
Allt pekar därmed på att de långsiktiga vinnarna på Trumponomics finns i den rikaste
gruppen i USA. Förlorarna är de grupper som
bar Trump hela vägen fram till Vita huset. De
lär bli besvikna.
Politisk risk ökar i euroländerna
Den ekonomiska tillväxten i euroländerna har
stabiliserats på låg nivå. De närmaste åren förväntas den ligga på ungefär samma nivå som
idag (ca 1,5 procent). Stabiliteten innebär dock
inte att riskerna är små. Många länder tyngs
2015
2016
2014
2013
2012
2011
2010
2009
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
0,00
2001
Källa: Riksbanken
2000
2015
2016
2014
2013
2012
2,00
2011
0,00
2010
4,00
2009
2,00
2008
6,00
2007
4,00
2006
8,00
2005
6,00
2004
10,00
2003
8,00
2002
10,00
2001
Figur 1. Arbetslöshet i USA, %
12,00
2000
12,00
Källa: Riksbanken
ECB tvingas fortsätta att kämpa för att få upp
inflationen även om tongångarna på marginalen är något mindre expansiva än tidigare. En
starkare dollar under den trumpska boomfasen kan underlätta ECB:s arbete. Det lär dock
inte räcka för att få upp tillväxten och inflationen. Finanspolitiska stimulanser för att få
fart på krisländernas ekonomier och få ner arbetslösheten snabbare har efterlyst under
lång tid. Fortfarande saknas en öppning för en
sådan politik.
De politiska riskerna ökar under 2017 då vi kan
se fram mot viktiga och osäkra val i Tyskland,
Frankrike och Nederländerna. De europeiska
populisterna är eniga i sin kritik av EU och
euron och de vädrar morgonluft efter Brexit
och Trumps valseger. Den största oron gäller
presidentvalet i Frankrike i vår där det inte går
att utesluta att Front Nationals Marine Le Pen
tar hem segern. Högst upp på hennes agenda
står ett franskt utträde ur EU (Frexit). Det
skulle i ett slag förändra den ekonomiska och
politiska spelplanen i Europa.
Strukturella problem i Sverige
dessa ligger längre fram i tiden, kommer anpassningen till dem att ske tidigare.
En osäker värld med krympande handel är naturligtvis negativt för ett litet exportberoende
land som Sverige. En fortsatt svag krona får då
allt svårare att generera exportledd tillväxt
och importerad inflation. Det gör tillväxten än
mer beroende av inhemska drivkrafter än vad
som hittills varit fallet.
Utöver dessa hämmande faktorer påverkas intresset för investeringar i bostäder också av
den svaga bostadshyresutvecklingen, som är
en direkt följd av de regler som styr de årliga
hyresförhandlingarna (läs med om detta i faktarutan nedan).
Tyvärr påverkas också inhemska konsumenter
och företagare av ökad global oro, med risk
för minskad investeringsefterfråga och ett
ökat sparande som följd. Svenskarnas sparande ligger visserligen redan på rekordhöga
16 procent av disponibelinkomsterna (figur 4),
men omvärldsutvecklingen talar inte för att
den nivån kommer att minska.
Figur 1. Arbetslöshet i USA, %
12,00
10,00
8,00
6,00
4,00
2,00
2015
2016
2014
2013
2012
2011
2010
2009
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
0,00
Källa: Riksbanken
Utöver säkerhetssparandet, riskerar konsumtionen att dämpas av att hushållen inte längre
kan se fram mot fallande räntor. Risken ligger
snarare på uppsidan. Det gäller främst längre
löptider. Vi räknar nämligen med att Riksbanken fortsätter att bedriva en expansiv penningpolitik under flera år framöver.
Även bostadsinvesteringarna, som varit en viktig drivkraft i tillväxten under 2016, kan dämpas under de kommande åren. Det beror dels
på att befolkningsökningen utgörs av grupper
med relativt begränsade resurser, dels på att
ytterligare åtgärder för att dämpa hushållens
skuldsättning sjösätts.
Till detta kommer även Baselreglerna som
kommer att kräva större kapitalavsättningar
för bankernas utlåning. Även om införandet av
Problemen på bostadsmarknaden gör att det
blir svårt att minska den omfattande bostadsbristen i de svenska städerna. Det skapar i sin
tur problem på arbetsmarknaden då folks
möjligheter att flytta till de plaster där nya
jobb skapas kringskärs.
Problemen på arbetsmarknaden förstärks av
den tudelning som blivit allt tydligare under de
senaste åren där folk med låg eller ingen utbildning får allt svårare att finna jobb. Verksamma åtgärder för att öka möjligheten för
dessa grupper att ta sig in på arbetsmarknaden är högprioriterade. Det gäller att våga
gallra bort stöd som inte fungerar för att satsa
på de som har potential.
Framöver måste den ekonomisk-politiska
mixen få större inslag av finans- och strukturpolitik, i synnerhet för att öka dynamiken på
bostads- och arbetsmarknaden. Att ensidigt
luta sig mot penningpolitiken är inte hållbart.
Under överskådlig tid kommer dock Riksbanken att tvingas vara mycket expansiv, inte
minst för att stabilisera inflationsförväntningarna (figur 5). En första höjning kan förväntas
tidigast under våren 2018.
vid köp och försäljning av villor och
bostadsrätter.
Fördjupning
Ny syn på bostäder krävs
Jämfört med de flesta andra länder i Europa
ligger Sverige i framkant när det gäller såväl
urbanisering och folkökning. Behovet av fler
bostäder är följaktligen stort. Enligt Boverket
skulle det behövas ytterligare drygt 100 000
bostäder per år fram till 2020. Sveriges byggindustrier gör ungefär samma bedömning.
Om vi antar att dessa behovsprognoser blir
verklighet, kommer hushållens skulder att
fortsätta att öka i samma takt som idag.3 Det
krävs m.a.o. inte en kraftig prisuppgång på villor och bostadsrätter, utan bara att nyproduktionen följer nuvarande mönster avseende
upplåtelseform och regional fördelning.
Detta faktum tydliggör den inneboende konflikt som finns mellan ambitionen att skapa
nya bostäder och strävan att dämpa hushållens skuldutveckling. Utan grundläggande reformer som ökar rörligheten på bostadsmarknaden och stärker incitamenten att äga och
förvalta hyresrätter långsiktigt, går denna konflikt inte att lösa på annat sätt än minskad nyproduktion. Det skulle förvärra bostadsbristen
i landets expansiva städer, vilket i sin tur skulle
minska dynamiken i ekonomin då folk inte kan
flytta till jobben och utbildningarna i dessa
städer.
Det flesta som gjort en djupare analys av den
svenska bostadsmarknaden har sett behov av
omfattande reformer för att komma till rätta
med problemen. 4 Oftast innehåller rekommendationerna följande ingredienser:

3
Ökad rörlighet i det privatägda beståndet genom sänkta transaktionsskatter
Se ”Swedbank Economic Outlook, augusti 2016”
för en djupare analys.
4
Läs mer om analyser med dessa slutsatser:
http://www.fastighetsagarna.se/vi-tycker/hyror/nya-spelregler-for-hyresratten/efterlyst-nyaspelregler-for-hyresratten

Enklare och förmånligare regler och
villkor för uthyrning av hela eller delar
av sitt boende på villa- och bostadsrättsmarknaden.

Ökad rörlighet i hyresbostadsbeståndet genom en grundläggande reformering av det regelverk som styr den
svenska hyressättningen.
I det senare fallet handlar det om reformer
som gör att hyresgästernas och de bostadssökandes värderingar får möjlighet att påverka
hyrorna i större utsträckning än i dag.5
Genom att öka rörligheten och underlätta uthyrning av den egna bostaden, dämpas behoven av nyproduktion. Detta minskar i sin tur
den skuldökning som följer per automatik av
ökad nyproduktion.
Hittills har det politiska systemet endast mäktat med att diskutera frågor som rör rörligheten i det eget ägda boendet. När det gäller
förändringar på hyresmarknaden är det desto
tystare. Denna ovilja att ta tag i problemen är
oroande.
Om inget görs, kommer hyresrättens andel av
bostadsmarknaden att minska ytterligare. I
våra större städer är denna utveckling redan i
full gång. I Stockholms innerstadstad har den
lätt till en revolution av boendeformerna. För
45 år sedan utgjorde hyresrätten 90 procent
av bostäderna. Idag har andelen minskat till
35 procent. Husfasaderna är desamma, men
bakom dem dominerar bostadsrättsinnehavare.
5
Fastighetsägarnas förslag om hur hyresmarknaden bör reformeras har formulerats i ”En ny
svensk modell är möjlig”: http://www.fastighetsagarna.se/aktuellt-och-opinion/rapporter/ovrigarapporter/en-ny-svensk-modell-ar-mojlig
Denna omvandling beror bara delvis på förändringar i nyproduktionens inriktning. Ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter är
en minst lika viktig faktor. Och precis som i fallet med nyproduktionens ändrade inriktning,
drivs dessa av otillräckliga incitament att äga
hyresrätter långsiktigt. Dessa drivkrafter emanerar direkt från det svenska hyressättningssystemet.
Intresset att bygga och långsiktigt äga hyresrätter beror på i vilken utsträckning denna
form av kapitalplacering är konkurrenskraftig i
relation till riskmässigt likvärdiga placeringar.
Denna konkurrenskraft tappades redan med
hyresregleringens införande under andra
världskriget. Den svenska regeringen valde att
behålla regleringen efter krigsslutet. Följden
blev en snabbt växande bostadsbrist.
Istället för att lätta på regleringen i det läget,
valde regeringen att locka fram nyproduktion
genom subventioner och direkt kapitalstyrning. Så föddes miljonprogrammet. Denna del
av bostadspolitiken var en viktig faktor bakom
det statsfinansiella moras som ledde fram till
den svenska 1990-talskrisen. När subventionerna rensades bort, störtdök produktionen av
hyresrätter.
Den nyproduktion som skedde därefter handlade till största delen om villor och bostadsrätter. På dessa marknader var prisbildningen fri
sedan slutet av 1960-talet. Det innebar att
hushållens värderingar tilläts slå igenom i prissättningen, vilket blev tydligt när ekonomin
återhämtade sig i mitten av 1990-talet. Det
ska vi vara tacksamma för. Det möjliggjorde
den fortsatta urbaniseringen och omvandlingen av svensk ekonomi.
Under 1970-talet släpptes visserligen den direkta statliga inblandningen i hyressättningen.
Istället skulle hyrorna bestämmas i förhandlingar mellan hyresgäster och hyresvärdar. Det
var dock inte frågan om fria förhandlingar. Hyresutvecklingen bestämdes istället på basis av
de kommunala bostadsbolagens kostnadsutveckling. De privata hyresvärdarna fick sedan
acceptera resultatet av den ”förhandlingen”.
Hyrorna kom därmed att växa betydligt långsammare än villa och bostadsrättspriserna.
Successivt urholkades incitamenten att bygga
nya och behålla befintliga hyresrätter.
2011 sjösattes ett antal ändringar i hyreslagstiftningen, som syftade till att vända hyresrättens negativa trend. Förändringarna innebar
bl.a. att hyresutvecklingen skulle styras av hyresgästernas allmänna värderingar istället för
de kommunala bolagens kostnader. Det skapade förhoppningar om en hyresutveckling
som bättre skulle spegla hushållens allmänna
ekonomiska styrka. Så blev det inte.
Efter 2011 kom hyresutvecklingen att hamna
på nivåer om inte ens matchade den låga inflationen. Hyrorna föll m.a.o. i reala termer.
Att hyresvärdar accepterar detta, trots att det
är förkastligt ur företagsekonomisk synvinkel
beror bara på en sak; om det inte gör det får
de ingen ökning av hyran överhuvudtaget.
Detta är i sin tur en följd av att Hyresgästföreningen (HGF) har ett de facto-veto i de årliga
förhandlingarna om justeringen av hyresnivån.
Detta veto är en följd av att det inte finns någon process som tar vid om HGF och de privata fastighetsägarna inte kommer överens
om den årliga hyresjusteringen. Det enda som
händer i en sådan situation är att det inte blir
någon förändring av hyran. För att undvika
detta accepterar många fastighetsägare den
hyreshöjning som HGF erbjuder.
Hyrorna är hyresvärdens enda intäkt och därmed det enda som motiverar ett långsiktigt
ägande. Är denna intäkt för låg ökar incitamenten att sälja fastigheten. Det gäller i synnerhet när fastighetspriserna är höga, vilket är
fallet idag.
Att priserna på hyresfastigheter är höga, trots
förväntningar om mycket låga framtida hyreshöjningar, beror på att de drivs av bostadsrättsmarknaden. Hyresfastigheter kan ju säljas
till bostadsrättsföreningar. Eftersom ökade
disponibelinkomster, bostadsbrist och fallande
räntor har drivit upp priserna på bostadsrätter
i landets expansiva städer, har även priserna
på hyresfastigheter drivits upp. Att hyresrätter
har ombildats till bostadsrätter är därför
knappast förvånande. Den utvecklingen kommer att fortsätta.
Om inget görs kommer hyresrättens position
på den svenska bostadsmarknaden att fortsätta att försvagas. Det är uppenbart att hyressättningssystemet behöver omregleras i
grunden för att åstadkomma en bättre fungerande hyresbostadsmarknad. Hittills har det
politiska systemet inte varit moget att ta det
steget. Två mindre ändringar i det nuvarande
systemet skulle dock, i väntan på mer grundläggande förändringar, kunna förbättra situationen märkbart.
För det första behöver lagstiftaren ge parterna
tydlig vägledning om hur nuvarande och framtida hyresgästers värderingar ska få slå igenom i den årliga hyresutvecklingen. För det
andra behövs en oberoende medlingsfunktion, som kan ta vid om parterna inte lyckas nå
en överenskommelse.
Om ansvariga politiker inte fattar beslut som
ökar rörligheten på bostadsmarknaden och
stärker incitamenten för långsiktigt ägande av
hyresrätter, kommer åtgärderna för att dämpa
hushållens skuldsättning att leda till en kraftig
minskning av bostadsproduktionen. Det skulle
vara ett svek mot nuvarande och framtida bostadssökande. Det skulle också minska dynamiken på arbetsmarknaden, sänka ekonomins
potentiella tillväxt och göra oss alla fattigare.
För mer information kontakta:
Tomas Ernhagen, chefekonom
Telefon: 08-617 77 18
e-post: [email protected]
Utdelningsadress: Box 16132, 103 23 Stockholm
Besöksadress: Drottninggatan 33, Stockholm
Telefon: 08-613 57 00 www.fastighetsagarna.se
E-post: [email protected]