1. No category

Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 107 1986
Svenska Litteratursällskapet
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
'HWWDYHUNKDUGLJLWDOLVHUDWV%LOGHUQDDYGHQWU\FNWDWH[WHQKDUWRONDWVPDVNLQHOOW2&5WRONDWVI|UDWWVNDSD
HQV|NEDUWH[WVRPOLJJHURV\QOLJEDNRPELOGHQ'HQPDVNLQHOOWWRONDGHWH[WHQNDQLQQHKnOODIHO
REDAKTIONSKOMMITTÉ
Göteborg: Lars Lönnroth
Lund: Louise Vinge, Ulla-Britta Lagerroth
Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Vivi Edström
Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Thure Stenström, Lars Furuland, Bengt Landgren
Redaktör: Docent U lf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Humanistiskt-Samhällsvetenskapligt Centrum, Box 513, 75120 Uppsala
Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och
eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat
bör var väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan
göras mot manuskriptet.
ISBN 91-22-00884-5 (häftad)
ISBN 91-22-00886-1 (bunden)
ISSN 0348-6133
Printed in Sweden by
Almqvist & Wiksell Tryckeri, Uppsala 1987
148
Övriga recensioner
sekvent och övertygande bild av den högste, vars karaktär
frapperande väl överensstämmer med de uppgifter som
meddelas av norska källor. Den danske historikern blir
således inte enbart en faktasamlare. Han organiserar det
uppspårade materialet »pour satisfaire å fhistoire du mo
ment, agissant ainsi en authentique génie créateur» (s.
148). Saxo framstår härigenom som en diktare, väl värd
att jämföras med Snorri Sturluson, och Boyer ställer av
slutningsvis frågan om den senares Edda och Ynglinga
saga inte kan ha tillkommit under direkt påverkan från
Gesta.
Komparativ i uppläggningen är också Egon Wilhelms
undersökning av Christian Morgensterns Ibsenöversättningar, vilka i flera fall snarare speglar tolkarens proble
matik än originaltextens, samt Hans Kuhns »Die Ge
schichte vom blutrünstigen Schwert». Den senare utgår
från berättelsen om svärdet Tirfing/Tyrfing i Hervarar
saga, och följer stoffets transformationer hos romantiker
som Grundtvig, Henrik Hertz och Ling. Kuhn visar tyd
ligt hur den kärva fomaldarsagans innebörd därvid sentimentaliserats och förinnerligats.
De analyser som ägnas mer moderna arbeten rör sig
över hela det nordiska språkområdet. Wilhelm Friese
beskriver, måhända väl kortfattat, hur den existentiella
problematik som utmärkte Laxness’ diktning under 1920talet, efter ett par decennier av politiskt-socialistiskt
orienterade texter, återkommer i de verk som utgivits
sedan 1950-talets slut, medan Magnus von Plåten frilägger
några incitament till H. C. Andersens berättelse »Det
gamle Huus». Intressant nog visar det sig att de impulser
från verklighet och litteratur som bidragit till att utforma
sagan snarast varit till förfång för dess estetiska verkan.
Peter Seebergs av Nordiska Rådet prisbelönade roman
Om fjorten dage (1981) blir föremål för en initierad analys
signerad Mogens Br0ndsted, och Alex Bolckmans disku
terar skiftningarna mellan klassisk vers, fri vers och
prosa, samt övergångarna däremellan, i Tranströmers
författarskap. Uppsatsen föranleder fler frågor än den
besvarar, men däri ligger också dess styrka.
Amy van Markens stilistiska undersökning av Hamsuns
kvinnomonologer tillhör också de mer läsvärda studierna.
Här ges goda exempel på könsdifferentierad replikföring,
och van Markens slutsats blir att norrmannens texter
underbygger de resultat rörande skillnaderna mellan man
ligt och kvinnligt språkbruk som språk- och litteraturvetare tyckt sig urskilja utifrån annat material.
Festskriften ger, utöver specifikt filologiska uppsatser,
även utrymme för ett bidrag som behandlar teoretiska
frågor. I »Wechselbeziehungen und Rezeption» fäster
Otto Oberholzer uppmärksamheten vid några inslag i
modem receptionsestetik. Bl. a. bör receptionsbegreppet
som sådant enligt författaren spjälkas upp i åtminstone
fyra kategorier: primär/direkt, som återgår på självsyn
och personlig upplevelse, samt primär/indirekt, där dik
tarna t. ex. behandlar temata, stoff eller motiv som
förmedlats till dem av någon som besitter förstahands
kunskap. Även den sekundära receptionen (kritik, recen
sion, essä) splittras i två grupper: sekundär/direkt, som
baseras på kunskap om texterna i original, samt sekundär/indirekt, som beror på andrahandskännedom, t. ex.
via översättningar, handböcker eller lexikon.
Oberholzers framställning, som är långt rikare än här
kan antydas, mynnar ut i ett önskemål om en starkare
direkt och primär reception. Åtskilligt i artikeln är välbe
kant, men det hindrar inte att den utgör en välbehövlig
påminnelse om och sammanfattning av möjliga felslut,
återvändsgränder och onöj aktigheter inom receptionsforskningen. Den bidrar därmed till att ytterligare förhöja
värdet av en festskrift som ämnesmässigt famnar fler
forskningsfält än produkter inom genren vanligtvis gör,
och på så sätt vältaligt vittnar om Oskar Bandles betydelse
för tysk skandinavistik.
Pär Hellström
Der nahe Norden. Otto Oberholzer zum 65. Geburtstag.
Eine Festschrift. Verlag Peter Lang 1985.
Otto Oberholzer avled hösten 1986. Till hans 65-årsdag
1985 förelåg en av Wolfgang Butt och Bernhard Glienke
utgiven festskrift med smärre uppsatser av inalles 27 skandinavister från olika länder. Själv innehade Oberholzer
sedan 1968 den första lärostolen i BRD för nyare skandi
navisk litteratur.
Magnus von Plåten har fått inleda med en omsorgsfullt
utarbetad studie över Otto von Fieandt, »den första av
Fänrik Ståls sägner». Egil Tömqvist noterar i en uppsats
om Himlens hemlighet att Pär Lagerkvist »gör bruk av
samtliga tretton teckensystem i Kowzans bekanta klassifikationsschema», Alex Bolckmans uppehåller sig liksom i
sitt bidrag till den festskrift som ägnats Oskar Bandle vid
meter och rytm i Tranströmers lyrik. Bandle åter analy
serar Frödings dikt Strövtåg i hembygden parallellt med
Karlfeldts Träslottet.
Rilkes uppehåll i Sverige ägnas ännu en granskning, nu
av Heinrich Fauteck, medan Fritz Paul tillför ny kunskap
om Lou Andreas-Salomés relationer till skandinaviska
författare. Ibsen som »kultfigur och borgarskräck» står
i fokus i en uppsats av Alken Bruns om Ibsenreception i
Lübeck omkring 1890. Christian Henning belyser för
nazisten Heinrich Eckarts förtyskning av Peer Gynt. På
grundval av först helt nyligen tillgängligt material berättar
Astrid Lorenz fängslande om den norska kvinnosakskvinnan Ragna Nielsens kontakter med Ibsen, Björnson och
Lie i samband med ett föredrag som hon höll i Kristiania
1893 i Norsk Kvindesagsforening om Ibsens nya och om
debatterade drama Byggmester Solness; genom Hildege
stalten hade diktaren visat att han trodde på kvinnorna
och deras förmåga till utveckling, förklarade hon bl. a.
Emellertid hade Björnson fått höra om det förestående
föredraget och han hade varnat henne - Hilde var tvärtom
en haremskvinna, framhöll han i brev till Ragna Nielsen,
»en bohemfantasi til behag for byggelystne pachaer»
Ragna Nielsen blev osäker och vände sig till Suzanne
Ibsen och så fick hon tillfälle läsa upp föredraget för Ibsen
i förväg. »Da jeg var faerdig, tog han min haand mellem
begge sine & sagde: ’Det var smukt opfattet. Jeg er glad
for, at De skal holde det föredrag. Jeg har ikke lagt det ind
i det, som De har fundet - jeg laegger overhovedet aldrig
noget ind i mine skuespil. Jeg skildrer virkeligheden, hvad
jeg har seet, & saa kommer det symbolske af sig selv.’»
Astrid Lorenz anför Ragna Nielsens »notat», bilagt
hennes brev från Björnson. I sina egna kommentarer i
uppsatsen knyter Astrid Lorenz an till Pil Dahlerups teser
Övriga recensioner
om de kvinnliga genombrottsförfattamas auktoritetsbehov; »Alt i alt må det kunne sies at Ragna Nielsen man0vrerer nokså dyktig mellom sine ’tre store’, og at både
Björnson och Ibsen er seg bevisst hvilke viktige kvinnegrupper hun har bak seg.» Ragna Nielsen återger också en
dråplig replik av Ibsen: »Hilde haremskvinden! Kan da
den fyren ikke laese.» Och hon konstaterar att Ibsen
»sagde ting om B. som jeg ikke vil repetere til noget
menneske»!
Här har naturligt nog enbart gjorts ett mindre axplock
bland bidragen. Dansk, isländsk och finsk litteratur be
handlas vid sidan av den svenska och norska.
Ulf Wittrock
Att välja sin samtid. Essäer om levande svensk litteratur
från Birgitta till Karlfeldt sammanställda av Bengt Land
gren och utgivna av Svenska Akademien. Norstedts.
Sthlm 1986.
Titeln på den uppsatsvolym om svenska diktare, som
Svenska Akademien utgivit lagom till sitt 200-årsjubileum,
med Bengt Landgren som redaktör, kan synas lätt missvi
sande. Vad innebär det egentligen »att välja sin samtid»?
Har vi egentligen någon möjlighet att välja något annat än
vår egen samtid? Är det överhuvudtaget fråga om ett val?
Syftar titeln på de svenska författare, som behandlas här,
eller är det uppsatsförfattamas eget tidsval det gäller?
Essäerna i denna läsvärda, omväxlande, lärorika och
underhållande volym ger inte särskilt klara svar på sådana
frågor. I ett underfundigt kåseri med Bo Bergman i tänk
värt fokus söker Lars Gyllensten göra en tolkning av
uttrycket »att välja sin samtid», som betonar förmågan att
»vara trogen sig själv - trogen de grundvärderingar och
engagemang som man hade fått i den åldern då de livsav
görande engagemangen brukar slå rot i en människa».
Samtiden blir på så sätt en inre tid, från vilken man av
subjektiva skäl kan välja bort böcker och idéer och männi
skor, en känslans och intellektets och själens och fanta
sins egen tid bortom den yttre kronologi som man samti
digt är underkastad. I denna inre tid kan man göra klassi
kerna till sina samtida - och det är just klassikerna som
denna bok vill väcka till ett sådant samtida liv i den
påträngande och pockande tidsepok vi råkar befinna oss i.
På så sätt ryms de personliga, inlevelserika uppsatserna
under volymens titel, även om det inte går att komma
ifrån att den gör ett heterogent - om än stimulerande
heterogent - intryck. Flera av författarna har emellertid
tagit fasta på samtidsaspekten i reell mening. Så gör exem
pelvis Johan Wrede i en utomordentligt intressant uppsats
om Runebergs Fänrik Ståls sägner. Genom att peka på att
sägnerna från receptionshistorisk synpunkt levde ett liv i
Runebergs samtid och andra samtida liv i fortsättningen
ger han ett receptionshistoriskt perspektiv, som bara för
några decennier sedan var otänkbart. Medan nationalmytens heroism dominerade 1800-talets syn, färgar antinationalismens reviderande kritik vår tids uppfattning. Men
vad åsyftade egentligen Runeberg själv? Wrede koncen
trerar sin framställning på den punkten och aktualiserar en
tolkning med stöd i historikern Matti Klinge, som hävdat
att sägnerna, framför allt »Vårt Land», tillkommit i
149
repressivt syfte för att dämpa studenternas revolutionära
nationalism och konsolidera det ryska imperiets grepp om
Finland. Ett sådant synsätt skiljer sig uppseendeväckande
mycket från hävdvunnen uppfattning om sägnernas natio
nella frihetsbudskap - som väl dock blev den allt mer
dominerande läsarten med åren. Nya historiska kontexter
bringar oss att ompröva verkens innebörd för samtiden,
och därmed fördjupas bilden av deras meningsfluktuationer i skilda receptionshistoriska sammanhang.
Även av Magnus Röhls uppsats om Tegnérs Frithiofs
saga framgår önskvärdheten av fräscha receptionshisto
riska synvinklar. Sannolikt har Röhl rätt i att verket inte
äger de folkliga och nationella rötter som behövs för att ge
ett versepos en odiskutabel nationallitterär status. Även
en glödande Tegnér-vän känner väl i dag stor tvekan inför
Frithiof-sångema och deras konstnärliga kvalitet. Men det
förklarar inte varför 1800-talets läsare hängivet sög i sig de
känslosamma romanserna och omgav dem med ett förkla
rat skimmer, eller varför utländska litteraturstuderande i
dag - av mina egna erfarenheter att döma—tycks vara mer
receptiva för verket än de svenska. Kanske har de en
större färdighet i den form av »episk» läsning som Röhl
med pedagogisk briljans genomför och som han ser som
sagans egen mening, i ett försök att rädda dess status som
klassiker.
Att Strindbergs sena och föga kända historiedramatik Siste riddaren, Riksföreståndaren och Bjälbo-jarlen - kan
avpressas intressanta samtidsperspektiv, visar Björn
Sundberg i sin uppsats. I samtiden kunde de uppfattas
som fäsörsmässiga eftergifter åt en nationalistisk konser
vatism, och det gjordes rentav kort före Strindbergsfejdens utbrott försök att suga in den store titanen i det
konservativa lägret. Sundberg visar övertygande att man
bakom det historiskt-patriotiska dramamaskineriet kan ut
läsa åtskilligt av Strindbergs postinfemo-tematik. Samti
digt som han gör bilden av samtidskontexten mångfacet
terad och komplicerad, ger han oss möjlighet att upptäcka
dramerna på nytt bakom de litteraturhistoriska schablo
nerna.
I en uppsats om Heidenstams Hans Alienus - ett av
uppsatsantologins tyngst vägande bidrag - anlägger Ulf
Linde ett idéperspektiv på nittitalsdiktarens både tragiska
och satyriska besvärjelser av sin vantrivsel och missan
passning i en rationalistisk civilisation. Det är Darwin och
Nietzsche som inte oväntat får ange ramarna för ett idékli
mat, som ger näring åt konstnärens nihilism och känsla av
social isolering - samt den nyväckta romantiken i form av
Schiller. Men Linde belyser också denna fantastikens
triumfala roman från vår egen samtids perspektiv och
försummar inte att med en sentida modeterm karakterise
ra den som en »total roman». Dess realism skulle också
kunna kallas magisk; den handlar, hävdar Linde, om »det
heliga, numinösa». Dess konstnärliga fantastik får dignitet
av högre uppenbarelse.
Några utmärkta inblickar i och översikter över äldre
författarskap ges av Birger Bergh om den heliga Birgitta,
Sven Delblanc om Stiemhielm, Inge Jonsson om Swedenborg, Gunnar Broberg om Linné och Staffan Björck om
Bellman. Det är skribenter som med elegans och sakkun
skap kan göra svunna epoker till sin egen samtid och
klassiska författarskap till angelägna aktualiteter i nuet.
Yngre forskare som Horace Engdahl och Anders Olsson
går en motsatt väg: de lägger vår samtids intellektuella