1. No category

eftervogelska
jag vet inte
av : : johan jönson,
, negativitet som håller språklig existens vid flämtande zoembient liv; det, dess –
*
montage av det absolut och akut
nära och en globalitärt semiotisk
kapitalisms perceptionsmontage
de utflytande färgerna,
från vhs-magnetbanden, de kasserade digitala apparaterna; de
nu remedierade teknologierna. som ett
farmakon mellan en
perception som håller
på att gå förlorad, lösas upp, flyta ut
(kanske som en pasolinisk
borgerlig
entropi) – och samtidigt ett sorts protostadium, ny tillblivelse av
kommande varseblivning, nya narrativ. den
potentialiteten
och
den dödligt melankoliska förlusten av exteriör värdslighet. det är
bortom den stora liberalistiska meningsförlusten. som andra förlustintensiteter, nya
entropiintensiteter. av
blivande
energier,
minneskraft,
dess
amöbiska
färgsjok.
nästan som att teknologin, trots att den i
mångt och mycket utgör förutsättningen,
ändå inte kan härbärgera det
detta med den vogelska
implosionen till hemmet
(och att ändå ha ett hem,
tak över huvudet, den
privilegierade voyeurismplatsheten). dess privata,
idiosynkratiska,
varseblivningsmontage av
massynkroniserad estetisk
materia. som modell/gestaltning av den mänskliga perceptionens grammatik, singulär, oavlåtligt singulär, oscillerande,
multidialektisk,
omöjlig att avbilda i
skala 1:1
vita, transparenta, osynliga,
oerfarbara thanatosflammor
ur lägenheten, där livets rest
dammar omkring, som tyst,
tysta, tysta språk; dvs montage av stumma bokstäver
hamlet som språklighetens arkemelankoli som vill
utplåna kroppens nu och
minnets imperfekta nu.
»en död far skulle kanske
haft chansen att bli en bra
far. bäst hade varit en
dödfödd farfar.« ↔ »ska
jag ta livet av mig, eller
dricka en kopp kaffe till,
och till, och till?«
ja, fan samtliga vogelska bildsekvenser hemsökta av sina påtaglig a
materialiteter. bildkvalitén ofta som dimlik, en (teknologiskt drömsk)
slöja som negerar mediets naturaliserade och internaliserade pseudotransparenta slöja av ordning (i regel slentrianmässigt tjänstgörande
hos en eller annan affirmationsregim). ljudet som brusar mer än återger
(tal, scenerier). ett auditivt grovkornigt sandpapper som amnesilikt raderar fram det arkiverade talets förutsättning, dess samtidigt stora
dolda andra; det separerade minnet
mannen, med hatt, som går
fram och tillbaka på lägenhetsbalkongen, i vogelfilmen Mankemang . han tycks ta en promenad på sin balkong, fram
och tillbaka, fram och tillbaka,
som på en osynlig rastgård. att
han inte kan gå utanför lägenhetens fängelsepalats. internaliserat inlåst. tvångsmässigt imploderad i en lägenhet.
han är liksom smygfilmad (av
vogel, gissar jag), från gatan,
från en bil; som att plötsligt få
syn på en dubbelgångare – och
med hjälp av kameran kunna
göra sig till (symbiotisk)
främling till bägge
(
)
klippen. avbrotten. ihopfogningarna. som att minnesperceptionens film- (och (inspelnings)receptions)remsor plötsligt brinner av, själv förbränner sig, som av materialutmattning, eller
att pengarna inte räckte till mer inspelningsbart material (men
att den konstnärliga praxisen snarare än det egna livet ändå
fortsätter). att det förstås accentuerar perceptionsmont agets
dialektik, som jag nog tänker som det stora vogelska ämnet,
bearbetningen (snarare än de olika tecknens semantik). att det
inte skulle vara utan sina glapp, veck, derealiseringszoner,
nya anslutningsytor. det som samtidigt utgör förutsättningarna
att vogelfilmerna fulla av material (bilder, ljud) från
kulturindustrin, den semiotiska kapitalismens visions- och (liberalistiska performativitetslätes)maskin, som så genomgripande definierar och omformaterar våra liv. men. vogelfilmerna kan nog aldrig
visas riktigt offentligt, av copyrightorsaker. som
ett gudomligt förbud att nämna tidsliga sekvensnamn vid annat kontextuellt namn än dess mervärdesreproducerande affirmation
igen: den enskilda
kroppslighetens
subjektivitet av ett
varseblivningsmontage som är
omöjligt att avbilda
mimetiskt.
bilden självt också
ett snittställe för
multipla och repetitiva antagonismer
xxxxxxxxxxx
att en omegapunkt som farmakologisk omfördelningsvektor ↔ en reva (som pågår länge) i själva bildarket i Hamletfilmen: som det uppskurna ögat i Den andalusiska hunden; fast i den
bildimperativt hegemoniska regementalitetsblick som falliskt strålar och utövas mot oss, dess (i regel ofrivilligt och affirmativt)
hermeneutiska undersåtar. att motutöva arkeologisk kritisk hermeneutik (Excavation of the Image hette (kanske emblematiskt nog)
en större utställning på MM med filmiska arbeten av Lina Selander). att filmmediets reva är en fittig ingång ↔ skårrande ljudupptagning. montagebrott. infogning. revektorisering ↔ Bakgaffel
som inleds med ett "The End"; att då börja omkodning av visuell/bildregimens imperativa allmänningsomgivning
perception är
O V E R K L I G
↔ att "vår"
↔ repetition som rummets (zoem-
bienta) (vanitas)tid ↔ tomma slängda plastpåsar som blåser omkring som receptiva lungor ↔ de flimrande färgernas zoembienta
ontologi ↔ vad händer inte alls när förutsättningarna för existensen ändras? det som fortsätter att inte och inte och inte hända och
inte hända
*
(»snittställe«; igen.
jag gjorde det en gång
som bilddikt, bio(s)poesi och
för att få tidslighet att gå; kommer
nu åter som spöklik reminiscens
av allmännings
vogelska subjektivitet )
S NITTSTÄLL E
d e t ä r
minnet
som ställs
mot
ickeminnet.
men
minnet som
inte kan göra
något åt
glömskan,
dess njutande
undan -
»medea återkommer i en
multipel, utspridd marsch«
jag minns
hur vi på grisfarmen
skickade grisarna
till slakt
går utanför
men
det
mesta
minnesakterna
med
andras intet
i riktning
mot den
andra natten
dess vila
utan
elektriskt
ljus
inte
skuggan
av det reala
utan gestaltningen
av fan- tasmens exteriöra
språksasså va fan
äre mä rom
här kristna.
att lidandet
ska vara en
subjektslös
mening. också
hos någon
som sonnevi
det medialt
närmast
friktionsfritt
reproducerade
lidandet som
skämmer dikten
samplingens
superiora
sadism (som
segrarståry)
jaget bekänner
maskinens
diskursiva
utsträckning
”jag drack / och drack / och blev törstigare / och törstigare”
Skrift som rister, ristar, raderar. Jag kan
inte minnas det som ympas, in och av, av
och in, som mitt och som inte mitt. Hos
Stiegler det kollektiva om-minnandet det
remedialiserade; alltjämt som farmakon.
Men. Poesin kan inte bara släppa iväg
språk så. Det imperfekta stratifierar också
vidare, omkring. Det rister. Ristar om. Raderas inte. Vilken skrift ska göra eget slut?
m
selektionens estetik,
svaghetens böcker
inte, när man inte lär, att aldrig skriva detta mot, ända, lägg i mitten, i mitten, även om skydda, inte lämna honom
ensam någonstans isolerade. Jag sluta säga, säger jag att det är över, över, den här gången. Jag säger ingenting, jag
upprepar jag inte dem hela tiden. Jag Allt som allt mörkt mörkt rum på natten tjock som önskas, eftersom jag alltid
vill ha det tjocklek där, men sällan i världen, saker, ta sig besväret att gå igenom. Den saknar ofta med våld, extremism.
Hand det sätter vapen, skulle vi vilja att sätta sin kropp helhet finns dyk, men det finns inget att göra, så säga aldrig.
De säger att det är en chans vi epilog det. Jag är bara i denna stora mörkt rum. kan veta att det är bra; det är inte värt
att starta frågor. Jag pratade med dem. De är runt omkring mig. De flyttar in halvdöd, åtminstone väldigt ironiskt, nu,
och saker, så nära mig, runt mig, omge mig i ett fängelse. Jag tar en, kastade jag den i natt. Hon återvände, förstörde
balansen av andra, som faller i en enorm kalabalik runt mig, kvävande min lilla buller, min sprakande i öronen mina
händer. Jag brukade vara här. Det är här Jag började i detta utrymme, mer och mer. Arm tenderar, först, vi röra
väggarna - lugn - och sedan handen, mindre. Allt är större. Det upphör aldrig att bläddra utrymme. Och dags att
återvända till samma punkt på center, det ger så många rädslor, skulle det bättre att inte börja flytta, att uppfinna
resten fredligt. men som avståndet Vi hör skrik, sedan stiger, kommer det; blygsamt detta är sant, och ibland även Vi
kräver en ansträngning. Det går mörkt. Som med vägen till helvetet, det finns kretsar med olika känslor. En hel registreras mytologi som kunde servera oss mat, åtminstone, antar vi. Jag gillar ordning. Jag satte allt på sin plats, eftersom jag trodde - i mitt huvud - som jag trodde det borde vara. Då allt blev stilla - dåraktigt. Jag önskar istället att
de fortsätter att flytta, att flytta, att leva. Men det var inte tillsammans. Så jag var tvungen att stoppa lagring; även i
detta kaos, jag vet inte var jag är, det en punkt, den enda landmärke, ikväll genomträngande i detta rum där jag är,
ingen annan, vilket är mycket viktigt. Jag är här ensam – alla folk tycker det är dåligt, det ger drömmar - Det är sant.
Drömmar kommer mycket snabbt att den minsta sjuda. För att förstå, upprepar de utan någonsin, måste vi gå ut, se
världen. Jag gjorde vad de sade säker. Men jag vet inte hur, förrädiskt, det kommer alltid tillbaka, den här gången Hur
som helst, jag är här, i mörkret. När annan cykel, en mer, tillbaka till samma punkt. Ingen kommer, ingen kan komma,
är det inte oroa sig, om det är vad jag fruktar. Vilken tystnad ibland. Och konstigt nog att erkänna i tystnaden ekade i
sig, som i en spegel. ETT vändning, mer än de behöver vara där, de närmar noga, mycket noga, för att se min ansikte,
för att se slutet. Nog räcker jag, eftersom tystnad, där ensam i mörkret. Jag exploderade i världen, bland dem utan
diskretion. Nu Jag finner frid, eller snarare ingenting till honom ser, i själva verket, eftersom vi fortfarande har långa,
vittnar om att det inte finns något slut på detta plåga. Han leder mig, ta mig. Den virvlar - ibland skimrande bilder,
ibland ihåliga, men tunga tankar skräck också; men inte utan hopp, som ändå fortsätter jag. Det är redan många
fortsätter, de flesta inte, inte räknas. Jag kunde släppa, lossa mina händer, släppa repen, eller välj en annan sak,
mjukare, lättare, och även ibland lyssna på deras lugnande ord. De tycker också Det är nödvändigt att jag förnekar
många saker Jag gjorde. Jag vägrar. Jag vill ha min obetydliga
arbetssätt. Jag kommer att hänga sig, varje dag drar jag ett ord, prickigt, ett tecken för det hända. Det är den verkliga
rädslan, den enda rädsla, närma gradvis, utan säkerhet, för att se detta sätt, den långsamma gång, felaktiga, ibland
avlägsen, sätts hela, utan begränsning, vilket gör det riskera dig helt, utan att lämna något bakom - att komma tillbaka,
tillbaka - inte en bit av mark, en stabil plats, oavsett hur små - där vi kan återvändande glömma. Tidvis världen för mig
läckor, undgår mig gillar vatten rusar in i mitt fingrar. Jag hör noga, mycket noga. Det omger mig hans kraftfulla närvaro, gigantisk. men hans röst filt. Jag hör det som genom en skärm, en vägg tjockt glas - mina ögon, slöt mina händer.
Så bara i mina öron, är den röst som är endast minne - bultande, skulle jag göra äntligen sluta för evigt. men outrotliga,
det slog min panna, fortsätter, fortsätter fortsätter. Det var aldrig, och jag kan inte höra det när omkring mig, är och
tystnaden i mörkret. Röst stönade, och jag inte stödja stönanden. Jag är stark. Jag vill. Jag vill inte höra klagomål och
gråter. Jag tryckte mina händer mot öronen för att inte höra. Men det fyller utrymmet som helst, det är bara överallt,
en invasion, som flyter med mitt blod. Jag vill ha en kniv att tysta bubblande, släppa några av detta flöde. men sår
förblir tomma. Och så småningom, lyssnar jag på låten och Jag har inte längre rätt, förmågan att glömma. Broar bränna
kärlen blir inflammerade. Detta är exil, detta väg. dör också här. Det återstår runt Jag spårar dem. Jag hittade. Tystnaden är störd, informerade, ljud, enorm, kommer in, som håller på att sjunka, Jag måste bära också acceptera ett
slags ultimat testa förra mötet. Hail. darra, knappt formulera, i andra språk, andra ord, jag vet inte ens vet innebörden,
men jag misstänker, med våld, är de bara lidande och hopp och uppror – kraftfull maktlös, utmattande - så outhärdlig.
Vissa, som jag, kör, och försöka gå på denna avlägsna vägen. Vi träffas. Vi tillbringar det hela floder, effekt mot reven,
långsam nedgångar flyg oförutsedda. Vi lejon, till ankomst; undervisning solidaritet och ängslig. Deras språk, dem. De
vet, och jag inser plötsligt att deras röst är densamma, och vi upprepar samma ord - förvåning. Jag upprepar sina ord
till dem. Denna röst, gruva, verkar det nu för mig att detta är deras - inte säker, men det tycks mig - sin egen, samma,
gruvan. Hur att skilja exakt, så viss ojämlikhet. Börjar gradvis överges. Folk dör inte ensam, är det dödas av rutin,
oförmåga följa deras inspiration. Om hela tiden, talade jag om mord, ibland halvt dolt, är det på grund av att detta
sätt att döda. Som med en mejsel, i koppar, måste jag bränna de sista orden i centrum av en konstruktion bör föra
lugn, lugn, och också hela tiden levde och förtäring. Men jag tvekade, för full av ångest, innan dessa sista ord, varefter
jag kommer, en gång för alla, full liv, och förra gången, utan förlängning, men med vag uppfattning om förorening av
världen, ondskan som vi uppnådde. Jag undrar fortfarande vad jag sa, vad var att säga. Kanske ingenting. Rösten var
nog, det är möjligt. Inventing skillnader, avtal, toner, Det är ett verk av en livstid, då jag bara början, kan jag börja
knappast... / gruvan. Stopp - men hur - att hitta sista ordet i talet, när allt kommer tillsammans, denna minut och den
andra, och en andning varandra, flöde. Flödet. Men också händer trötthet; kyligt, bli trötta. Det är inte bara frågan;
plötsligt sprungit, det sista ordet i det sista andetaget, men varför, varför denna långa, inkonsekvent arbete som bara
jag låser i mina händer, utan möjlighet att verkligen forma slut, slut, slut. som försvinner. mig med en sådan oregelbunden rytm som min halvöppen läppar. Varför inte, inte bara att jag göra, ena före det andra, men inte vridet, trassla
in inte bara en, så att säga, i varje fall oigenkännlig för mig själv också, förhållningssätt till konsekvens begravd, gömd,
att varje morgon jag försöker att avslöja med händerna fulla hand. Avslöja. Jag dyka, jag river mina naglar, där inne.
Och slutligen, för att avsluta det här. Detta är den fråga som jag inte har kunnat döda, dessa tvivel morgon, som
kommer att vara igen efteråt, för trots allt jag försökte bara. En ödmjuk försök, Jag har fortfarande att fråga mig för
allmosor detta dagliga driften, för att fortsätta att leva. Inte för att är inte klar. Betyder igen, rösten, frågor, uppmuntra, skydda, även debatt att gå igenom med denna enorma feghet föredrar ord, deras byggnad, små gest otänkbart att jag fortfarande inte kan göra. Inte glider för nu, håller fortfarande till liv, eller snarare förnekar detta liv, detta
möjlighet. Ont med ont. Jag går snubbla, och alla mörka rummet är aldrig tomt men den ständiga ekot av mina steg mina fötter osäkert, tittar, tittar i sanden, långsamt, i slutet, slutet
dikt
dikt
dikt
hur långt omkring sträcker sig
svenskadiktens
förståelse / användning?
den provinsiella radien
också för tanken, kognitionen, filosofin
att minimera / fiktionens / selektions- / snitt / till / diktens själv
var
ska mängden
snittas? Vad
döljer/glömmer/raderar
den nebulösa
dikten?
finns ingen / särskild sanning / bortom selektionen / eller hitom
»jag drömmer om dig
utan att sluta ögonen«
den fortsatt Bartheska bilden
hos Rancière och
Didi-Huberman; men
att den poetiska tidsligheten
förskjuter och hejdar
diskursivitetens ofrånkomliga
tjänstgöring i ett evigt, utdraget ögonblick. den
d i k t e n s
materiella metafysik
överflödet
en avgrund
utan tidslighet,
ett oavbrutet
rum av språklig och kognitiv reproduktion. en kropp
av socker, socker,
spunnet socker
svetten / rinner in
i bilden,
som saltavlagringar,
fixeringsvätska,
pixlingskristaller
vilken suspension
gäller för snittytorna, de utsträckta, inrumsliga?
en vaggvisa
utan ljud
som får boken
att bli
osynlig film
subjektet som
revektoriseringsrelä
med abstrakt medvetande om en död
som inte kan erfaras
kräkas
fadersfallos
åter
och
åter
tänk, det är bara jag, nu, som kan klippa samman just detta, just så här, ingen annan i världen, någonsin
den immateriella produktionens / nya / och nya / analfabetismer
Den centrallyriskt
korta berättelsen
som ett koncentrerat
utsnitt av
kollektiv hypermateria
och ofrånkomlig singularitet.
Burroughs som
immanens i de
nya, aldrig upphörande snittytornas stratafieringar
En stuga med dass, utan dusch, vatten
hämtas i brunn. Efter bara några dagar
anar man det: det mänskliga utgörs i
mångt och mycket av en kontinuerlig
kamp för att inte bli natur, inte återinträda i det naturliga.
Att ta sig till det andra, / omöjliga livet. Klippa / sig in i det oåtkomliga, / parallella.
En polyglott dialektik / mellan
mönstrade energiformer.
Inget slut. Ingen mening.
Ingen etik. Ingen hjälp.
Inget begär / efter annat språk.
in medias res
s a m m a n b l a n d n i n g e n / som världens (och allt livs/och
all döds) u r s p r u n g.
alltid / och asymmetriskt
*
.det var en gång en författare, av i huvudsak poesi (i en stram stil efter, långt efter, emily dickinsonskt långt efter, tyckte hon, tänkte hon, postmodernistiskt snitt). hon skrev istället för att dö,
brukade hon upprepa för sig själv. hon var som
regel hemsökt av djup, genomgripande och inte
sällan paralyserande ångest. hon gick regelbundet, sen mer än femton år, till en psykoanalytiker
(i en postlacansk skola), tre, ibland fyra gånger i
veckan. det gjorde att hon levde på existensminimum och därunder. hon tyckte sig inte ha något alternativ.; diverse mediciner och självmedicinering (främst medelst alkohol) räckte inte till,
inte längre, tyckte hon ofta.
hos sin analytiker la hon sig på divanen, schäslongen (en senmodern, postfolkhemsk, opersonlig variant, från ikea) och var tyst. hon sa aldrig någonting till analytikern, som inte heller
ställde några frågor till henne; sådan var överenskommelsen, som hon betalade för.
så fortgick sessionerna, vecka efter vecka, år efter år. dessa två tysta, i ett tyst rum. endast ett
dämpat brus av stadens trafik, och pengarna
som tickade tyst, tyst.
● vilken omöjlig och tyst plats skulle tal kunna återuppfinnas ifrån ● varifrån ett negativt seende ●