Riksspelmannen Per J Berndtsson
För några och hundra år sedan, närmare
bestämt den 25 mars år 1853, föddes den
kände, riksspelmannen P.J. Berndtsson. Hans
vagga stod i Stenestad vid den fagra Söderåsen, och fadern var häradsspelmannen Berndt
Jonasson.
Ingen främmande spelman kunde få uppträda
inom häradet och traktera sitt instrument, utan
att häradsspelmannen först givit sin tillåtelse.
Om någon trotsade förbudet, kunde han av
vederbörande saklöst utkrävas på hela arvodet för musiken och dessutom straffas genom
att bakbindas på en oxe eller ko och på detta
nesliga sätt drivas raka vägen ut ur häradet.
Det är ovisst, om den vänlige Berndt Jonasson någonsin tillgrep dessa metoder, eller om
någon ens dristade sig att trotsa gällande
förordningar!
Per Berndtsson, som själv var yngst i syskonskaran, hade fyra bröder. Emellertid var det
bara tre av bröderna, som valde musiken till
sitt yrke.
Lille Per fick sina första lektioner i fiolspelning då han endast var fyra år gammal.
Häradsspelmannen hade för avsikt att lära
sina söner spela efter noter, men tyckte, att
de voro för små för att spela efter nottecken.
Han lärde dem i stället spela efter gehör och
ämnade först längre fram undervisa dem i notläsning
Fadern var en mycket sträng lärare. Då Per fått
sin läxa, fordrade han, att gossen skulle kunna
den riktigt. Det hände därför vid flera tillfällen, att Per blev tillsagd gå ut i skogen och
öva, och han fick stränga förmaningar att inte
komma hem, förrän han kunde spela varenda
ton rent. Denna metod torde ha varit mycket
effektiv, ty Per var inte mer än sju år, då han
för första gången fick spela på bröllop och fester tillsamman med sina bröder. Fastän Per var
bara barnet, ficke han sköta första fiolen. Han
brukade berätta, att han var så svag i de små
fingrarna, att han inte förmådde stämma fiolen, men fann på råd: Han bet i skruvarna, och
på detta sätt fick han sin fiol lika fint och rent
stämd som bröderna.
Då Per var i åttaårsåldern, miste han sin fader. Den nitiske häradsspelmannen hann aldrig
förverkliga sina planer att lära sönerna nottecknen. Per brydde sig heller aldrig om att
spela annat än efter gehör.
Vid ett tillfälle, då Per var åtta år, spelade han
med sina bröder, Sven och Bonde, på en fest
i Hälsingborg. Konung Karl XV uppmärksammade de små musikanterna, och vänlig som
denne monark var, lyfte han upp lille Per på
sin skuldra. Och där satt gossen och spelade,
ovetande om att den upphöjda platsen var en
konungaaxel. Konungen hade uttryckt sin önskan att hålla barnen i skola, och ett ögonvittne
har berättat, att pojkarna blevo rädda, då de
fick höra detta. När de om aftonen kom hem
till modern, drog de henne i kjolarna och sade
förskrämda: ”Mor, kongen velle ta voss, men vi
vell ente änna te Stockholm!”
En gång, då det var stort bröllop i byn, hade
Pers moder inte velat ge sin tillåtelse, att den
lille gossen skulle spela på denna festlighet,
fastän både han och bröderna blivit tingade.
Han tyckte, att han var för liten, för att vara
ute på så mycket nattvak. Men Per kunde inte
motstå frestelsen att komma iväg till bröllopsfesten. Han tog sin kära fiol, smög sig
försiktigt ut och gömde den i en risbunke på
gården. Senare på kvällen, då modern var sysselsatt med kvällsgöromålen, passade Per på
att smita ut, letade rätt på fiolen och sprang
till bröllopsgården. Hans bröder blevo mycket förvånade, då de fingo se Per göra entré,
iklädd vardagskläder. De ville, att han skulle
återvända hem, men se, det ville inte Per – och
inte gästerna heller! Bud skickades till modern,
och där satt Per och skötte fiolen hela natten
och fick mycket beröm.
Då Per Berndtsson var i trettioårsåldern ingick ha äktenskap med nämndemannens dotter i Billinge, Elna Nilsdotter. Nämndeman Nils
Månsson, Ekeröd, arrenderade en gård, som
tillhörde greve Carl Trolle-Bonde på Trolleholm.
Första gången Per Berndtsson och Elna Nilsdotter träffades, var Elna bara tolv år gammal.
Per och hans bröder spelade på ett stort bröllop i trakten. Elna var brudtärna och på bröllopsdansen svängde Elna glatt till de berndtssonska tonerna. Ett slag dansade hon med en
annan tärna. Det bar sig inte bättre, än att
Elna snavade över någon ojämnhet på salsgolvet! Hon flög rätt bort mot Per – denna lade
fiolen och dansade med Elna! Flickan var överlycklig och utbrast, då hon kom hem; ”Ja fick
dansa med den granne spelemannen!” Någon
lär ha svarat: ”Vem vet, det kanske kan bli ett
par av er två…” Då blev Elna förlägen – men
18
nästa gång hon träffade Per på ett annat bröllop, var hon sjutton år fyllda. Och så spelade
han sig rakt in i hennes hjärta. Elna var mycket musikalisk och kom sedermera att följa sin
make på de långa spelmansfärderna.
För det mesta företogs färderna med häst och
vagn eller med släde, allt efter årstiderna. Men
ibland var det svårt att ordna något fortskaffningsmedel. Under kristiden t.ex. då bönderna
var rädda om sina svultna hästar, kunde det
hända, att spelmännen fick vandra flera mil till
och från en fest. En gång spelade Per och hans
hustru i Teckomatorp. Spelningen tog sin början klockan sju på kvällen och pågick ända till
klockan sju på morgonen. Ingen skjuts stod
att få, utan det var till att vandra till fots den
ungefär tre mil långa vägen från Teckomatorp
till Norra Vram.
Det var inte bara fiol Per Berndtsson spelade,
utan han hanterade lika skickligt klarinett och
flöjt. Militärmusikdirektören i Ljungbyhed kallade honom ofta, och i denna musikkår spelade
han utan noter vilken stämma som helst!
Folket i bygden berättade, att Per brukade
hälsa sina vänner med en låt på klarinetten,
då han passerade någon gård eller stuga, vars
ägare han kände. Om han var aldrig så trött
efter en ansträngande spelning, så nog plockade han fram sin klarinett och spelade en
klingande fanfar som en munter hälsning! Den
första maj varje år brukade han sitta uppe i
ett körsbärsträd hemma i Skäralid och blåste i
klarinetten: ”Sköna maj välkommen….”, så det
gav eko i skäret på Söderåsen!
Som de flesta spelmän var Per Berndtsson vidskeplig. Många rykten kom i omlopp, att Per
hade Näcken att tacka för sitt briljanta spel.
Han varken tillstod eller förnekade detta, log
endast och såg ganska hemlighetsfull ut, när
denna fråga kom på tal. Men han hyste mycket stor respekt för detta väsen, som enligt urgamla sägner sades ha sitt tillhåll vid vattendragen. Om Per gick i täten för ett bröllopsfölje
tillsamman med andra spelmän fordrade han,
att musiken skulle tystna, då följet passerade
en bro. Han menade, att tonerna skulle störa
Näcken och drunknade människors själar. Inte
förrän han var en god bit från ån eller bäcken tillät han spelmännen i följet att ånyo dra
stråkarna över strängarna.
En gång lär han ha råkat ut för skogsfrun. Det
var en mörk höstnatt, då han var på väg hem.
Fastän han gått vägen många gånger var det
honom denna natt fullständigt omöjligt att
finna rätt väg. Det var en livsfarlig vandring
nära det fruktansvärda skäret i Söderåsen. Så
snart Per förstod, att han råkat ut för trolltyg,
drog han av sig rocken, vände fodret utåt och
drog den på igen. Han berättade, att han, tack
vare detta, genast fann rätt väg! Visserligen
var kläderna sönderrivna, då han kom hem
men han var övertygad om att det var tack
vare den vända rocken, som skogsfrun förlorat
sin makt över honom.
Om fiolerna knäppte i lådorna och gav till en
sjungande ton – så betydde detta ofelbart
spelbud! Han visade därför ingen som helst
förvåning, då någon en stund efter detta
”knäppande” kom och tingade honom att spela. Han hade ju redan fått varsel. Därför var
fiolen välputsad och stråken hartsad. Gammal
”dansetåga” skulle inte få ligga på fiolen och
dämpa instrumentets sköna klang.
Familjen Berndtsson på Möllebacken, Helsingborgs museum 1912. Fr.v. Per, Dagmar,
Guntram, h Elna, Margot, Althéa, Valborg och Margot.
19
Per Berndtsson ägde
humorns gåva i rika
mått. Följande lilla historia vittnar om detta: En bonde hade vid
flera
tillfällen
bjudit
Per till sina gillen. Bonden brukade säga: ”Ja,
Per, så kan du ta fiolen
mä de å roa di andre.”
Det var ett billigt och
bra sätt för den småsnåle bonden att bjuda
Per som gäst, så slapp
han ifrån att punga ut
med spelepengar! Han
gjorde aldrig en min av
att betala, trots att Per
satt och spelade hela
natten för att roa de andra gästerna. Då detta
upprepats några gånger, funderade Per ut ett
sätt att låta bonden förstå, vilken orättvisa
som egentligen vederfarits spelmannen. Vid
ett tillfälle skulle Per själv ha gille. Han bjöd
den snåle bonden med orden: ”Du en välkommen på lörda. Så kan du ta ploen å ett par
ög mä de, så får ja plöjt opp joren på samma
gång!”
Per Berndtssons fiol hade gått i arv i flera generationer spelmän och var mycket dyrbar.
En gång hände det dock, att han var nära
att förlora den. Det var framåt vårsidan, och
vattnet hade stigit avsevärt i ån. Körsvennens häst blev rädd för vattenmassorna, vagnen kom att stjälpa, och de åkande kastade
sig av, just som vagnen med avbrutna skaklar
störtade i ån. Pers fiol, som legat på ett säte
i vagnen, flöt iväg på vattnen. I samma stund
kom en vän, som varit på samma gille som Per,
ridande vägen fram. Då han varseblev, vad som
hänt, manade han på hästen och störtade sig
ut i vattnet. Från hästryggen var det honom
möjligt att rädda fiolen, som överlämnades till
den tacksamme ägaren.
I sitt äktenskap fick Per Berndtsson och han
maka tio barn, sju döttrar och tre söner. Alla
ärvde föräldrarnas musikaliska läggning. Det
var säkert många, som fick tillfälle att lyssna
till den berndtssonska familjens framträdande
under Baltiska utställningen i Malmö år 1914.
Det arrangerades även turnéer, inte bara i hemlandet utan även i Danmark. Vid flera tillfällen framträdde Per Berndtsson med sin familj
både i den svenska och den danska radion.
Konserter anordnades i Stockholms och Göteborgs Konserthus, och på Skansen spelade Per
Berndtsson och hans maka – vid en tidpunkt
hade han fyllt sjuttiosju år. Besökarna på
Möllebacken i Hälsingborg Museum lyssnade
ofta till den musikaliska familjen.
Som ett bevis för den uppskattning han rönte
fick han många utmärkelser. Bland annat fick
han mottaga Zornmärket ur Zorns egen hand.
Den gamle riksspelmannen spelade på otaliga
bröllop och festligheter. När t.ex. ett bröllop
planerades, tillfrågades först spelmannen, vilken tid han kunde åtaga sig att spela, och
sedan var det vanligt, att man bestämde tidpunkten för bröllopet i överensstämmelse här
med.
På de stora festerna var det mat i mängder.
Per hade vid något tillfälle insjuknat efter att
ha förtärt något som tillagats i kopparkärl. Han
hyste därför en djupt rotad misstro att varje
kopparkärl var dåligt ”fårtent”. Därför gick
han alltid ut i köket under förevändning, att
han skulle hälsa på kökspersonalen. De blevo
glada över den vänlige spelmannens påhälsning och anade inte, att han under tiden noga
tittade efter, om något kopparkärl användes.
Därför kunde det ibland hända, då han återvände in i gillessalen efter en dylik inspektion,
att hustrun fick följande varning: ”Elna ed ente
au buljongen , den i lagad i kopparkel!”
Per Berndtsson har under sin nära nittioåriga
levnad komponerat inemot 300 låtar. Hans
maka hade ett enastående minne för makens
kompositioner. Hon uppnådde sin nittioårsdag
1 mars 1956, och avled blott några månader
härefter. De värdefulla låtarna ha upptecknats
och bevarats åt eftervärlden av svärsonen,
E.Lindberg, Malmö.
Per och Elna på guldbröllopsdagen 1937.
Till tonerna av spelmannens sprittande glada
valser, polskor, galopper och kadriljer tråddes dansen såväl i ljusstrålande slott och
herrgårdssalar som på lövade logar. Ingen,
varken gammal eller ung, kunde motstå hans
spel. Ända in på ålderns sena höst hanterade
han sin fiol. Blott några få timmar innan hans
nära nittioåriga liv ändades, drog han stråken
över strängarna. Men inte ens de sista tonerna
rymde något vemod.
Han var en sällsynt lycklig och förnöjsam människa. Hans musik återspeglade det ljusa och
vackra i tillvaron – den skånska folksjälen, allmogens liv i helg som i söcken.
Med sin fiol tolkade han såningsmannens steg
i myllan, bäckarnas porlande, bröllopsfröjd,
näktergalens drillar i skånska vårkvällar. Ja,
han förmådde på ett mästerligt sätt genom
sin fiol ge uttryck för den sanna livsglädjen,
och i tacksamt minne bevara vi honom, den
gamle riksspelmannen, Per Berndtsson, från
Skäralid.
Ethel Johannesdotter
20
Källa: Onsjöbygden 1958. Ethel Johannesdotter
är P.J.Berndtssons dotterdotter.
Spelmansstämma till Per Joel Berndtssons minne
hålls sedan några år i Klöva Hallar varje år. År
2016 är planerat till den 29 maj.
På initiativ av Gudrun Herlertz, Landskrona
kommer en förening för bevarandet av Per Joel
Berndtssons minne att bildas under nästa år.
Ethel Johannesdotter
Berndtarna
Berndt Jonasson (1817-1868), häradsspelman
från Stenestad, hade fem söner, Gustaf (18411901), Jöns (1844-1868), Bonde (1846-1902),
Sven (1850-1922) och Per Joel (1853-1942).
Bonde, Sven och Per blev spelmän. Av dessa
var Per den mångsidigaste – han blåste både
flöjt och klarinett i yngre år – men Bonde ansågs som den skickligaste på fiolen, och då de
kommo sammans var det oftast han som fick
spela första stämman, eller ”sköta primen”
som det hette.
I flöjt och klarinettspelet hade Per Joel till lärare
en skicklig klarinettist vid namn Per Svensson
på Klåveröd i Konga socken, vilken i sin ordning lärt av klarinett- och fiolspelmannen Per
Nilsson i Slättåkra i Riseberga församling.
Vid den första riksspelmansstämman i Stockholm år 1910 representerades Skåne av bland
andra bröderna Per och Sven Berndtsson från
Stenestad. Det bifall som kom dem till del vid
deras framträdande för publiken gällde kanske i främsta rummet de, präktiga skånska
kadriljer de läto höra, men även det taktfasta
och typiskt spelmansmässiga sätt varpå de
framfördes
Vid spelmanstävlingen i Hässleholm 1910 vann
Per förstapris medan Sven vann ett extrapris
för ”utmärkt sekundering”. Vid samma tillfälle
erövrade familjen Berndtsson (Per, Elna, Althea
och Dagmar) förstapriset för samspel. I Malmö
1916 fick Fam Berndtsson (Per, Sven, Elna och
6 av barnen) ett extra 1:a pris för samspel.
I övrigt fanns det i den kringliggande trakten
gott om spelmän som var ungefär samtida med
Berndt Jonasson och med vilka denna uppehöll förbindelser. Av dessa nämner Berndtsson främst Per Andersson i Konga, sedermera
Stenestad. Per Persson och sonen Daniel Persson i Torrlösa, vilka enligt Berndtsson voro riktiga mästerspelmän, smeden Erlandsson och
skogvaktaren Persson, båda Konga. Vidare Pål
Månsson i Hjortaröd, född i Ekeröd i Billinge
socken, och skogvaktaren Zetterholm från
Billinge. I denna församling hade i äldre tider
funnits ännu ett par spelmän vilka voro bröder
och gemenligen kallades Bäringepojkarna.
Källor: Folkwiki
Per och Sven Berndtsson, Skansen 1910.
Svenska Låtar - Skåne II
21