1. No category

ISNB978-80-270-1103-2
Copyright©2017AdrianaKubrychtova
TillDig
Innehållernoveller:
Faddervår
Pärlemor
Baggenmellanraderna
Fader vår
Varje morgon vaknar Tiger innan väckarklockan ringer.
Då är det fortfarande mörkt och han kan se små
stjärnor bakom fönstret.
– God morgon pappa, viskar han i mörkret och
försöker räkna alla stjärnor.
Nu kan han det, han lärde sig detta i skolan. Men det
var inte länge sen som han inte kunde räkna.
– Tiger, tiger, klara brand, viskar mamma.
Så som varje dag när hon kommer för att väcka Tiger.
Hon klappar honom på röda håret och på kinden.
– Vilket öga, vilken hand, svarar Tiger och vänder
sig i sängen så att han kan krama mamma.
Han är mycket älskad. Hennes lilla mirakel. Både
pojken och hans mamma njuter deras hemliga
2
morgonritual. Tiger känner till William Blakes dikt som
om han själv hade skrivit den.
Varje dag längtar Tiger till skolan. Väskan står redan
förberedd från dagen innan men mamma kontrollerar
att han har allt ändå. Tiger vet sitt. Han vet vad han
kan och han kan mycket. Han är en stor pojke nu men
han säger ingenting till mamma eftersom han vet att
det är mammas kärlek som gör henne så omtänksam
och ibland bekymrad om Tiger. Mamma får en stor
kram. Hon är den bästa mamma man kan önska sig.
Efter skolan leker Tiger med pojkarna. Det är roligt
men det har inte alltid varit så. De första veckorna gick
han hem ensam. Han ville inte ha några vänner. De är
bara dumma, tänkte Tiger. De retar mig eftersom jag
har rött hår. Vad är det fel med det? Det är bara en färg
som alla andra. Då kände Tiger för första gången att
han inte är som alla andra. Han har alltid vetat att han
var annorlunda. Han är en Tiger, inte bara en vanlig
pojke.
En gång efter skolan såg Tiger att en smal liten pojke
blev retad av en annan.
– Benrangel, benrangel! skrek den tjocka pojken.
Alla andra barn stod där och tittade. En sådan publik
gjorde att den spinkiga pojken blev ännu mindre och
tjocka pojken tjockare. Tiger kände hur hans hjärta
började slå snabbare och hans kinder blev röda. Det
började bubbla i honom. Tiger brann. Tiger flög genom
alla andra barn som tittade på. Han kastade sig på den
retande pojken. Det svartnade framför hans ögon tills
han kände blod i munnen. Tjocka pojken skrek och
skrek. Blod kom rinnande från hans öra. Från och med
den här incidenten är de tre bästisar. Pinne, Tjockis och
Tiger. I verkligheten heter de egentligen Adan, Peter
och Tiger. Tiger behöver ingen smeknamn. Alla vet nu
att han är rödhårig, modig och har skarpa tänder.
Precis som en riktig tiger.
Tiger tycker om när Adan och Peter berättar historier
om deras pappor. Då känns det pirrigt och samtidigt
3
konstigt i magen men framförallt är han nyfiken. På
fotot som Adan visar är han väldigt lik sin pappa,
nästan en kopia. Det tycker Tiger väldigt mycket om.
Peter är inte lik sin pappa men han har precis samma
namn. Han är riktigt stor och Peter säger att han har
gyllene händer. Tiger såg att Peters pappas händer är
likadana som alla andras när han kom för att hämta
Peter efter skolan. Vilken tur att han kan fråga fröken.
Hon är snäll och vet alla svar. Fröken sa att Peters
pappas gyllene händer betyder att han kan göra något
riktigt bra med de. Hon visste nämligen att han är en
duktig snickare.
Efter skolan längtar Tiger hem. Men ju närmare
hemmet han kom desto konstigare kände han sig. Han
tänkte på de här likheterna som hans bägge kompisar
hade med sina pappor. Det kändes någonstans i magen
när Tiger tänkte på att Adan såg precis likadant ut som
sin pappa och att Peter heter likadant som sin pappa.
Tiger visste inte vad det är som pågår med honom. Han
kände sig lite yr av alla dessa tankar och känslor. Hans
mage malde pappa-son förhållande mycket tidigare än
Tiger märkte det.
Tiger kommer hem till en lagom stor ljus lägenhet.
Mamma kramar honom och han börjar gråta eftersom
det känns som om att hans mage var på väg att äta upp
honom. Hans tår på mammas röda klänning förblir
kvar länge.
Han kände mammas varma kropp, varma händer på
sin rygg, hennes lugnande röst som balsam för hans
förvirrade hjärta. Han kramade henne så hårt han
kunde. Tiger ville bli ett med mammas kropp, smälta
ihop med henne. Han ville gömma sig i hennes varma
röda mage och sova där utan tankar, utan känslor i en
varm säkerhet.
Mamma kom som vanligt på kvällen för att natta Tiger.
– Tiger, tiger klara brand. Vilket öga, vilken hand.
Tiger log i mörkret. Han visste att mamma såg hans
leende. Hon log tillbaka och pussade hans kinder. Tiger
fortsätter att läsa dikten för sig själv:
4
– Släppt i nattens skogar fri, din fruktansvärda
symmetri. Vilka himlar, vilka djup tände dina
ögons ljus...
Adans och Peters likheter med deras pappor var
tillbaka i magen. Magsäcken malde dem. Tumlade dem.
Plötslig insåg Tiger någonting nytt i William Blakes
dikt. Den var inte bara om honom utan berättade om
alla pojkars likheter med deras pappor. Tigers nya syn
på dikten kom tillsammans med nya frågor. Hur visste
William Blake om det? Vad mer har William Blake att
säga? Nu kan Tiger somna. Imorgon ska han spåra
William Blake och fråga honom.
Nästa dag när kompisarna pratar om sina pappor
lyssnar Tiger noggrant men själv har han ingenting att
säga. Då växer tomheten i hans mage igen. Efter att
fröken berättade för honom att William Blake dog för
länge sedan känner Tiger att han har inga mer spår.
Efter skolan promenerar han hemåt med Adan genom
parken. Parken luktar våta kastanjer som ligger
överallt omkring. Marken är fullt av dem. Tiger tar en
från marken och stoppar den i fickan. Han håller den
bruna glänsande kastanjen i handen tills den blir varm.
– Vet du, jag vet inte om min pappa heter samma
som jag eller om jag liknar honom, sa plötslig
Tiger till Adan.
Adans stora bruna ögon tittar i Tigers. Tiger ser i hans
ögon en mjuk förståelse. Han visste från början att
Adan är en känslig och fin kille. Adan letar efter ord en
stund. Hans ögon pratar. De pratar om folk som aldrig
kan säga döda människors namn. Tiger förstår orden
men han förstår inte deras betydelse. Menar Adan då
att hans pappa är död? William Blake dog och hans
namn får man säga. Han når hemmet med tårar igen.
Mammas varma kram, hennes lugnade röst och mjuka
händer som klappar Tigers röda hår. Mammas kärlek
öppnar hans eget hjärta. Hon vill att Tiger sitter med
henne och dricker te. När man dricker te ser man
himmelriket, brukar mamma säga. Tiger förstår inte
alltid vad hon menar. Det är som med Adans ord. Tiger
5
hör vad mamma säger men kan inte hitta någon
mening i hennes ord. Ord utan mening föreställer sig
Tiger lika tomma som såpbubblor.
– Lilla hjärtat, du kommer att förstå när din tid
kommer, säger mamma så som om hon läste hans
tankar.
Det gör hon inte men hon ser när hennes pojke är
bekymrad. Men det svider i Tigers mage och hjärtat är
törstig på sanningen. Tålamod är mammas svar. Magen
nöjer sig inte med det. Mamma är tyst. Hon ger alltid
kärlek och tröst, hon är alltid där för Tiger men det
räcker inte längre. Tiger lider under magens
kommando.
Han vill veta mer. Tiger måste få reda på det och frågar
kompisar i skolan om deras pappor. Han lyssnar
noggrant och förstår vad de säger men det tröstar inte
magen. Kompisarnas historier stillar inte Tigers
nyfikenhet. Magen tumlar på tunga frågor. Hur vet
man egentligen att en pappa är ens pappa? Hur känns
det då?
Tiger plågades av abstrakta frågor som han inte kunde
lösa. Han letade efter en fantom. Han var på jakt efter
tomma ord. Pappa, pappa, pappa, repeterade Tiger för
sig själv. Det betyder ju ingenting. För Tiger är ordet
pappa ett ord utan en mening. En tom såpbubbla. Tiger
funderade över hur det känns i hjärtat att säga ordet
pappa till en riktigt person?
– Tiger, tiger, klara brand. Vilket öga, vilken hand
sa i nattens skogar: bli! Din fruktansvärda
symmetri.
Ikväll läser han inte dikten med mamma när hon
nattar honom. Han låter mamma läsa hela dikten själv.
Han ser en tiger framför sig när han stänger ögonen.
Han ser den mycket tydligt. Tigern är varm, röd med
svarta ränder, hypnotiska ögon och smyger genom den
mörkaste skogen med sådan tysthet att det är
skrämmande. När han ser på det starka tålmodiga
djuret håller magen tyst. Tiger känner i hjärtat en
underlig tröst från dikten.
6
Ibland hör Tiger att vissa i klassen pratar illa om sina
föräldrar och det hatar han. En pojke sa nämligen att
hans pappa är en idiot. Tiger förstår inte hur kan någon
tänka så. Vad skulle den här pojken göra om hans
pappa plötslig försvann och ingen visste vart han är?
Vad skulle pojken säga om meningen med ordet pappa
gick förlorat?
Tiger går hem i tysthet. På väg slängde han kastanjen
som han hade i fickan. Den var mörkt, torr och
skrynklig. Tiger plockade upp en ny. Han blåste bort
rester av leran och värmde den i handen.
Vad spelar det för något roll om pappa är en idiot eller
inte? Åtminstone vet man att en idiotisk pappa finns,
kommer Tiger fram till. Tiger måste ta reda på om hans
pappa finns eller inte. Magen är tyst men hjärtat slår
fort.
Tiger frågar mamma. Många gånger. Han får alltid
samma svar som innan och dessutom blir mamma
plötsligt upptagen med sina affärer. När Tiger frågar
om pappa, blir mammas ögon smala och hon börjar
syssla med någonting annat. Tiger bli arg. Det är för
mycket. Tiger gråter mycket ofta nuförtiden. När
mamma kommer för att väcka Tiger eller pussa honom
god natt, vill han berätta om magen, om tomheten.
Tiger vill berätta för mamma om frågorna. Men det går
inte. Han vet inte hur.
– Mamma, mamma, min mage är konstig, säger
han.
Nej, det går inte. Det är omöjligt att förklara hur han
känner. Han börjar gråta istället. Mamma håller honom
tills han somnar. Hon visste att detta kommer en dag.
Tiger en stor pojke nu. Han kan ställa sig mot mamma
och vara arg på henne men samtidigt behöver han
hennes tröst. Han är fortfarande mycket bunden till
henne. När han är förvirrad vill han att mamma
hjälper men när han känner brist på närhet kommer
han inte alltid till henne som förr. Men bara närhet och
tigerdikt jagar bort magens elaka sång. Bara mammas
kärlek kan fylla den tunga tomheten.
7
Mamma känner instinktivt att Tiger behöver henne.
Han behöver henne mer än han visar. En sådan modig
liten karl. Mamma försöker närma sig Tiger. Hon har
det mycket svårt med ord. Ofta vet hon inte vad ska
hon säga och hur.
De dricker te efter lunchen. De målar. Mamma försöker
nå Tiger genom de här aktiviteterna. De observerar de
små kanariefåglarna som mamma har i uterummet.
Tiger älskar dem. Han älskar den fina snabbhet de
lever i. Magen är tyst när Tiger undrar hur små
kanariefåglarna upplever världen. Det finns ingen
tomhet heller när han försöker föreställa sig hur små
kanariefåglar ser honom.
Tiger har inte räknat stjärnorna på länge. Det känns
som att några år har gått istället för några veckor. Den
sista mörkbruna kastanjen är förfarande i Tigers
kappa. Den är torr och skrynklig men det finns inga fler
att plocka. Träden i parken blev av med de sista löven.
Vädret blev trist och mörkt. Det känns som att tiden
går så långsamt nuförtiden. Tiger känner sig ensam.
Förvirrande frågor plågar honom. Han vill jaga bort
dem men det går inte. Magen tillåter inte det. Tomhet
sitter bakom Tigers mage. Det är samma tomhet som i
ordet pappa. Ensamheten växer till tysthet. Tystheten
förvandlas till tålamod.
Tiger dyker in i sin egna värld. Den är full med
småfåglar. Tiger från dikten finns också där. Alla djur
finns där. Tiger gömmer sig i sin skog och låter djuren
trösta honom. Mitt i den gröna skogen känner sig Tiger
trygg. Skogen som är skapad av ren kärlek. Skogen är
kärlek. Djuren är kärlek. Tiger är betryggad med
kärlekens värme.
Julen närmar sig sakta men säkert genom gråaktiga
trista dagar. Klassrummets fönster är ompysslade och
medan alla barn målar, klipper och limmar lyssnar de
på julsånger. Tiger målade en ängel men han var inte
riktigt nöjd. Mia målade en rosa ängel.
8
– Änglar är inte rosa, skrattade Tiger.
– Jaså? Och hur vet du det? Har du sett en?
svarade Mia snabbt.
Tiger tänkte. Har han någonsin sett en ängel? När
han stängde ögonen såg han olika föreställningar av
änglar som han har sett på tv eller på bild. Mia började
berätta om vad hennes farmor sa om änglar. Hennes
farmor var mycket gammal och visste allt. Hon visste
att änglar inte ser ut på så sätt som vi människor tror.
Dem ser ut så som vi behöver dem att se ut. De ser ut
precis så som vi önskar.
– Därför målade du en rosa ängel! log Tiger.
– Ja, precis, nickade Mia.
När fröken gick runt allas bord och tittade på
målningarna och pyssel.
– En tigerängel! Den var mycket fin! sa fröken när
hon stannade hon vid Tigers bord.
Mia blinkade busigt på Tiger.
Tigers mamma var mycket glad för målningen. Så
många pussar och kramar fick han för bilden. Det
gjorde honom glad. Mamma hittade en fin ram och
hängde målningen i vardagsrummet.
Tiger kände hur mycket mamma tyckte om tigerängeln.
Då ser hon kanske änglar på samma sätt som han gör!
Tiger berättade till mamma vad Mias farmor sa om
änglar.
– Mias farmor är mycket gammal och vet allt, sa
Tiger som om det var hans egen farmor och han
kände henne väl.
Samtidigt blev han lite ledsen för att han plötslig insåg
att han inte har någon farmor själv. Han la märke till
små tårar i mammas ögon. Han kramade henne. Det
går inte att ha farmor om han inte har en pappa, men...
– Mamma, har jag en mormor? frågade Tiger
försiktig med nästan viskande röst, fortfarande i
kramen.
Mamma gråter. Hon gråter nästan ljudlöst. Som om
hon gråter in i sig själv. Hon gråter all sorg in i sin
kropp som skakas lite. Hon sväljer tårarna. Bara några
riktigt riktigt stora rinner nerför hennes kinder. Några
9
tårar droppar i det långa mörka håret, några blöter
mammas krage. Det känns som om kragen var runt
Tigers egen hals. Det var för första gången Tiger ser
lilla mamma gråta. Det gör ont kring hjärtat när
mamma gråter.
Tiger viskar de mjukaste ord han känner i mammas öra
och klappar hennes raka svarta hår med sina små
händer på det försiktigaste sätt han någonsin klappat.
Han öppnar hela sitt hjärta så att mamma kan komma
in.
– Du är trygg mamma, viskar han.
Mörkret faller över staden och täcker allt utom
mammas svullna ögon. Tiger känner i mörkret hur
hans egna ögon är tunga. Han somnar innan mamma
reciterar dikten klar. Mamma sitter kvar vid Tigers
säng och tittar på hans lugna andetag och hans ögon
som rör sig ibland. Rödbruna ögonbryn sover. En tiger
springer bakom dem.
Den sötaste lilla pojke. Hon älskar honom mer är
någonting i världen. Hon skulle ge honom allt. Allt.
Egentligen gör hon inte det. Hon sväljer heta tårar.
Ögonen är varma. Svullnaden pulserar genom
gryningen. Bestämde mamma någonting?
De sista dagarna innan jul är trevliga och mycket roliga
i skolan. Alla målar och pratar, fröken läser för barnen i
barnbibeln. Sen sjunger de och tittar på animerad film.
Det gillar Tiger. Han glömmer sina bekymmer för en
stund medan han skrattar med de andra barnen.
Filmen gör att världen försvinner. Klassrummet och
klasskamraterna försvinner, skolan försvinner, träden,
gatan och till och med hela staden försvinner. Tigers
mage försvinner. Bara Tigers hjärta är kvar. Tiger tittar
på film genom det. Hjärtat kan man tro på. Det kan
man inte på magen.
Hjärtat börjar krympa. Jul i barnhem. Animerade barn
med lappade strumpor vid öppen spis. Vissa har
smutsiga kinder och vissa fryser. De får inga julklappar.
Magen börjar krympa den också. Hjärtat och magen
sjunger samma sång. Tiger känner i hjärtat att det inte
10
är rättvist. Han känner också att han har mer
gemensamt med de här barnen än med någon annan
här i klassrummet. Han är ett steg närmare. Han
skulle också hamna på barnhemmet om hans mamma
hade försvunnit.
Tiger har svårt att släppa barnhemmet från tankarna.
Hjärtat och magen krymper av ångest. Tiger skyndar
hem genom den våta gråa parkvägen. Nakna grenar
svänger hit och dit i vindens rytm men Tiger väljer att
inte titta på dem. Han ser bara framför sig så att hans
fötter turas om och han kommer fram. Om hans hjärta
och mage krymper blir de kanske lika små som
fåglarnas eller ekorrarnas. Då kommer de inte räcka för
Tigers kropp. Tiger är orolig.
Mamma väntar med lunchen i det vita rymliga köket.
På bordet ligger en röd löpare och tre av fyra
adventsljus brinner. Tigers hjärta slår fort. Det har inte
krympt ännu men magen är säkert pytteliten. Tiger
kämpar med en köttbulle. Ekorrmagen besegrade
honom. Mamma tittar på sin ordlösa pojke men väljer
att låta honom vara. Det pulserar kring hennes ögonen
denna kväll också.
Tiger lägger sig tidigt. Han känner sig så svag. Mamma
kommer med varm mjölk. Tiger dricker och tittar på
henne. Ekorrmagen tillåter inte honom att dricka
mycket. Tiger somnar fort men sover oroligt. Han
drömmer om att han har krympt. Han var inte större
än en av mammas kanariefåglar. Trots att han har ett
mindre hjärta och en mindre mage, sjunger bägge en
stor sång om orättvisa. Mamma kommer och letar efter
honom. Tiger måste skrika så att mamma ser hans
pyttelilla kropp i sängen. Mamma börjar gråta. Hon
gråter och syr ihop hål i strumpor.
Tiger vaknar plötslig. Hans panna är het. Det
röda håret är blött av kallsvett. Det är fortfarande en
mörkt natt. Stjärnorna på himlen bakom fönstret lyser
starkt. Allt är tyst och lugnt. Tiger har inte krympt.
Ändå börjar han gråta.
11
Mamma skyndar till honom.
– Nu är allt bra igen, min lille, tröstar honom.
Tiger gråter och gråter. Han gråter ut julens tårar,
barnhemmets tårar, lappade strumpors tårar, smutsiga
kinders tårar, ekorrmagens tårar. Han gråter tills han
inte har några tårar kvar. Han gråter tills ekorrmagen
är borta.
– Jag vill inte hamna på barnhemmet, mamma,
gråter Tiger med krampande läppar.
Mamma håller fast honom med huvudet mot sitt bröst.
Hon känner att hans skakande kropp brinner samtidigt
som den är blöt.
– Älskling min, du behöver inte bekymra dig om
sådana saker. Mamma älskar dig och hon tillåter
aldrig att du hamnar på barnhemmet. Aldrig.
Mamma lutar sig fram och tillbaka så att hon gungar
pojken i sin famn.
– Vilka hamnar på barnhemmet, mamma?
– Barn som inte har några föräldrar eller som är
oönskade, viskar mamma och drar Tiger närmare
sig.
– Det är inte du, min lille Tiger.
– Önskade du mig? frågar Tiger och tar bort tårar
från ögonfransarna med pekfingret.
– Älsklingstiger, du är det som jag önskade mest i
hela världen!
Det hörs lycka i rösten. Tigers hjärta kände igen lyckan
och den oroliga sången i magen försvann. Hjärtat
kopplade med mammas.
– Jag var den lyckligaste mamman i hela världen
när du kom till mig! Min lille Tigerpojke.
Hjärtat sover tyst. Magen sover lugnt. Tigerpojken
sover men mamma somnar inte om. Vad är det som
jagar hennes lille pojke? Innerst inne känner hon sig
ansvarig för det. Hon anar att pojken behöver avgränsa
sig. Han söker sig själv. Hennes tigerpojke är inte
längre en del av henne. Han behöver veta vem han är
och vem han inte är. Det är dags, tänker mamma.
Sista dagen i skolan innan jul och fortfarande ingen
snö. Inte ens en enda snöflinga. Alla barn tycker att det
12
är tråkigt. Peter älskar ett snöbollskrig. Mia tycker om
att åka pulka. Tiger och Adan gillar inte snö särskilt
mycket. Tiger kan inte förklara det. Det spelar inte
någon roll för honom om det är snö till jul eller inte
men det kanske är lite finare med snö ändå tänker
Tiger.
Idag har ingen av barnen böcker med sig. Alla har
pepparkakor i stället. Fröken sa att de som vill kan ta
med hembakade pepparkakor. Peter har ätit nästan
alla sina pepparkakor på väg till skolan. Hur kan han
motstå när de är så goda försöker han förklara för
fröken.
Fröken bläddrar i barnbibeln. Klassrummet luktar
pepparkakor. Barnen är tystare än vanligt. Deras
kinder gungar. Munnarna gungar på pepparkaksvågor.
Bilderna i barnbibeln pratar. Fåren pratar mjukt. Tiger
måste röra dem med pekfingret. Nej de inte är av
bomull. Figurernas ögon ger kärlek till varandra.
Jesusbarnets ögon är stängda. Ändå ger han mest
kärlek av alla. Tiger känner sig speciell när bilderna
pratar till honom. Kanske finns det någon anledning
till att bilderna pratar med Tiger. Ju mer
uppmärksamhet Tiger ger bilderna desto mer kommer
han in i den bibliska berättelsen. Någonting i den rör
Tigers hjärta.
Maria vid Jesusbarnets vagga viskar tigerdikten.
Jesusbarnet sover. Bilden pratar till Tiger om lugn och
ro så som om man hade hela himlen med stjärnorna in i
sig. Tiger föreställer sig en mörkblå stjärnhimmel i sin
mage. Maria vaktar vaggan under mörka nätter.
Jesusbarnet behöver det. Samtidigt är det han som
fyller mammas hjärta med mod. Tiger känner det
ömtåliga bandet mellan dem. Maria känns så bekant
att hon påminner om Tigers mamma.
Nu får Tiger en kittlande tanke. Tiger inser att om
hans mamma är som Maria då är han som Jesusbarnet.
Bara de två. Magen har ingenting mer att säga. Den
kittlar bara av nyfikenhet. Tiger frågar om Jesus
pappa. Peter säger att Jesus är pappa till Jesusbarnet.
13
Är inte Gud pappa till Jesusbarnet tänker Tiger?
Vägen hem genom parken är tråkig. Himlens färg
smälter med vägen och alltihop är mycket fuktigt. Tiger
och Adan går i tysthet. Inga kastanjer och ingen snö
heller. Magen fullproppad med pepparkakor påminner
om att det är sista dagen i skolan. Det trollar fram ett
leende i ansikten och småstjärnor i ögonen. Plötslig
känner Tiger en varm glädje.
Innan Adan går sin väg och innan Tiger önskar god jul
till honom, frågar han vem som är pappa till
Jesusbarnet. Adan ler och säger att Jesusbarnet är
Gud. Därför är alla glada att han föddes och alla
kommer ihåg det även om det hände för länge sen.
Adan säger att Jesusbarnet är på ett sätt pappa till sig
själv. Tiger letar efter tecken på att Adan skämtar men
hans ögon är allvarliga och munnen är som en liten
brun båt som alltid. Tiger ser på Adan att han berättar
sanningen. Han borde veta det då han går till kyrkan
med sina föräldrar.
Adan märker hur Tiger rynkar pannan. Han läser i
Tigers ansikte att han inte förstår. Även hans mun är
öppen av djup överraskning.
– Tiger, Gud är pappa till alla. Till mig och till alla
människor i världen. Han skapade oss och han
älskar oss. Vi alla är hans barn, sa Adan med
största allvar.
– Menar du att han är min pappa också, reagerar
Tiger omgående.
Magen började en kittlande dans.
Adan börjar ana vad det betyder för Tiger. Han har ju
ingen pappa. Då säger Adan snabbt att med Gud är
man aldrig ensam.
Tiger känner att han förstår Adan bäst när han inte
pratar.
Jag måste få träffa honom, säger Tigers mage.
– Jag måste få träffa honom, säger Tiger.
Adan ler. Tiger känner att han är så nära. Magen är
spänd och tyst. Hjärtat hoppar och bullrar. Hjärtat
14
hoppar in i magen. De dansar en orytmisk dans.
Kittlandet växlar mellan ångest och glädje. Tigers
kropp värker av nyfikenhet. Nu kan han träffa den som
är pappa till alla. Ordet pappa får en innebörd. Tiger
blev glad på ett nervöst sätt. Adan observerar Tigers
reaktion. Fram tills nu visste han inte hur mycket hans
kompis längtade efter en pappas existens.
– Jag måste få träffa honom, repeterar Tiger som i
en dröm.
Hans ögon är jättestora. All hans uppmärksamhet
vänder sig mot Adan. Adan ser in i rovdjurets ögon.
Han pratar med dem.
– Du kan träffa honom genom att du tillåter
honom att komma in.
Djup besvikelse i rovdjurets ögon. Han fick inte ens
veta vart bor han som är pappa till alla. Hur kan han
då träffa honom? Adans ord hörs åter igen som en rad
av ord utan någon mening. Hur kan han tillåta
någonting till någon han inte känner, till någon som
han inte kan hitta? Adan rör Tigers axel.
– Älska, Tiger. Han kommer att älska dig tillbaka.
Adans gestalt försvinner långsamt bakom träden.
Tiger står kvar. Hjärtat kramar ekorrmagen. Har detta
verkligen hänt? Pratade Adan med Tigers ögon om
kärleken? Och hur kan man älska någon som inte
finns?
Tiger skyndar hem. Ju mer han skyndar sig desto
långsammare går det. Adans ögon sa, älska. Tiger
springer hemåt. Han springer tills det brinner i
vaderna. Mammas varma kram. Mamma känner
hjärtats dans med magen. Det doftar gott från köket
och Tiger frågar efter maten. Med tredje matskeden
börjar han älska.
Det var länge sen Tiger tittade på kanariefåglarna.
Efter maten dricker Tiger och mamma te i uterummet.
Kanariefåglarna kommer nära och tittar nyfiket på
Tiger med sina små pärleögon. Lilla strupen bubblar av
fina toner. Han känner att kanariefåglarna älskar
honom. Tiger förstår att kanariefåglar är ren kärlek.
15
Precis som i hans fantasivärld. Men nu är det på
riktigt.
Mamma ser glädje i Tigers ansikte. Hon glädjer sig
över att hennes lilla pojke inte längre är bekymrad.
Kvällen är sömnig. Fåglarna knarrar i slummern.
Fönsterna spänner under isblommor. Tigerdikten
brinner bakom Tigers panna. Tiger älskar. Stjärnorna
blinkar åt honom. Julhyacint luktar för honom.
Mörkret kramar honom. Kärlek vaggar magen till
sömns. Hjärtat ler i lugn rytm. Tiger springer i skogen
med andra djur. Tiger drömmer kärlek. Tiger är kärlek.
Mamma kommer för att titta till Tiger innan hon lägger
sig och tackar för Tigers näringsrika sömn.
Tigerpojkens tid har kommit.
Morgonen bjällrar och klingar. Tiger återvänder
långsamt genom dimman från skogens äventyr. Han
sträcker sig i sängen. Morgongäsp kittlar bakom näsan.
Rökelse viskar god jul.
Tiger kisar bakom ögonfransarna. Små droppar glittrar
på hyacintblomman som står på fönsterbänken.
Rummet som speglar sig i dem rinner långsamt ner
mellan löven. Allt är på plats. Ingen störande rörelse i
Tigers synfält. Tiger öppnar ögonen helt. Allomfattande
lugn väcker magen. Magen älskar.
Tiger smyger till vardagsrummet. Mamma sitter vid en
pyntad gran. Stearinljusen i vardagsrummet brinner
redan. Grenar rör sig i granen. En pytteliten klocka i
silver låter mjukt. Kanariefåglarna som har suttit i
grenarna flyger bort. Tiger smyger sig försiktigt en liten
bit närmare till mamma. Han vill överaska henne
bakifrån som en riktigt tiger. Den tanken glömmer han
bort direkt när han ser två klappar. En liten och en
stor. Han kramar mamma istället.
Mamma pussar Tiger och säger att i år får han i
julklapp det som han har önskat sig mest. Alla sinnen
sträcker sig i enighet. Tiger blundar för att kunna
föreställa sig det. Magen spänns i nyfikenhet. Hjärtat
spelar i otakt. Papper prasslar under Tigers små
16
händer och ögonen glittrar i en härlig spänning när
Tiger tar fram en reseväska. Den har han inte önskat
sig. Han tittar på mamma och på väskan och på
mamma igen. Hon ler ut kärlek och pekar på den lilla
julklappen. Den är mycket lättare att öppna och
prasslar nästan inte alls. Ett orange papper med massa
siffror. Tiger är förvirrad. Är dessa julklappar verkligen
till honom?
Mamma förklarar att de här två sakerna användas
samtidigt. Tiger tittar växelvis på reseväskan och på
det oranga pappret. Då upptäcker han datumen som
gömmer sig bakom siffrorna. Morgondagens datum.
Magen kraxar äventyr. Hjärtat dansar av glädje i
Tigers bröst.
– Ska vi resa, mamma? kramar Tiger mamman i
glädjerus.
Mamma pussar Tigers både kinder.
– Ja, Tigerpojken, precis det ska vi göra! Hennes
röst ler.
Bakom ögonbrynen ser Tiger en riktig skog. Den luktar
fuktigt och låter som hundra kanariefåglar samtidigt.
All grönska susar och flugor med jättelånga vingar
svärmar kring gyllene ljusstrålar som penetrerar
skogens dysterhet uppifrån. Tiger vet inte om de ska
resa till en sådan skog. Resebiljetten berättar att de ska
resa mycket lång bort. Det är så lång bort att de måste
åka med alla fordon som finns, med tåg, flyg och båt.
Det måste då vara på andra sidan världen. Och precis
på andra sidan världen finns sådana skogar som Tiger
drömmer om. Tiger är mycket nöjd. Det var den bästa
present någonsin. Hela kroppen kittlar av glädje. Tiger
hoppar upp och skriker tacksamt. Kanariefåglarna
deltar i glädjeruset och flyger kring granen.
Magen och hjärtat överröstar varandra. Är reseväskan
tillräcklig stor? Vad ska man ha med sig egentligen?
Och hur känns det att vara på andra sidan världen?
Mamma måste besvara alla frågor. Inget svar är
tillräckligt detaljerat. Magens ivriga kurrande avbryter
Tigers fantasi av bergen, blommor och kloster som
mamma beskriver.
17
Eftermiddagen i uterummet som så många gånger förut
känns ändå speciellt. Sista teet innan den stora resan.
Fönsterna är lite immiga med frysblommor på kanten.
Mjölken roterar kring teskeden tills den försvinner i
teet. Mamma berättar att det te de dricker just nu är
från andra sidan världen. Magen har redan smakat på
den. Den är alltid ett steg före hjärtat. Tiger känner
doften av te. Han föreställer sig en stor flod där de
transporterar stora säckar med teet. Folk som bär
säckarna är nästan nakna. Så varm är det. Den här
doften känner Tiger väl. Tigers hjärta viskar dock om
hur mycket han inte känner till om välkända saker i
hans liv.
Tiger lägger sig mycket tidigare idag. Ju förr han
somnar desto tidigare vaknar han och desto närmare är
han till andra sidan världen. Resväskan ligger
fullproppad vid sängen. Mamma hjälpte till bara lite
med packningen. Ändå har Tiger nästan inga leksaker
med sig. I sina fantasier får han inte plats med
leksaker på andra sidan världen. Det ska nog räcka
med några indianer i sidfickan.
Mamma kommer in och säger god natt. Tiger blundar
och drar kinderna så nära ögonbrynen som möjligt.
Ögonlocken trycks ner. Då hoppas Tiger att han somnar
snabbare. Mammas hjärta klappar nervöst. Hjärtat
pulserar i hennes fingrar som smeker Tigerpojkens
röda hår. Han känner mammas varma fingrar på
tinningen. Tiger är så upptagen med att locka sömn till
sig att han inte märker att mamma skakar lite.
Mörkret döljer rodnaden på hennes kinder.
Sömnen är lätt och skogen i drömmen är nästan
genomskinlig. Tiger kommer till den stora floden där
mörkhyade halvnakna män bär på stora säckar med te.
Han observerar de med sina gula ögon ifrån buskarna
på flodbanken. Två gånger återvänder Tiger från
skogen för att se att resväskan är kvar. Den står
packad vid sängen.
Tiger observerar en gammal kvinna i gul sarong som
kom till floden med en stor lerkanna för att hämta
vatten. Bakom kvinnan gömmer sig en liten flicka i
18
blåröd klänning. Tigers däggdjurshjärta gör ett skutt
som om han kände kvinnan, som om han erinrade sig
hennes vänliga röst, hennes mjuka varma händer och
förtroendeingivande närvaro. Tiger smyger lite
närmare. Löven på busken som Tiger gömmer sig
bakom börjar dansa. Så kraftigt slår hans hjärta.
Kvinnan blir uppmärksam. Hon drar behållaren med
vatten ur floden och tittar sig omkring. Det kännes som
om kvinnan ser honom. Det är omöjligt, han är helt
dold i busken. Kvinnan tittar i Tigers riktning. Hon
tittar rakt igenom honom. Tiger vet nu varför han dras
till kvinnan. Hon kallar honom till sig i sina tankar.
Kvittrande som inte tillhör skogen dyker upp.
Det är verklighetens fåglar som drar honom ifrån
sömnen. Tiger vaknar upp fortfarande täckt med
kvinnans goda närvaro. Det dröjer en stund att förstå
att nu börjar den stora äventyrsresan.
Morgonen är ung och fortfarande klädd i mörkret men
mamma är redan vaken. Det låter från tallrikar i köket.
På väg till köket kämpar Tiger med sömniga ögon. Det
hjälper lite att rulla lilla knytnäven mot dem. Magen
kurrar. Så hungrig är den efter nattens vandrande
kring floden.
Under frukosten frågar Tiger om vägen och mamma
förklarar. På bilden som mamma visar ser hela världen
ut som en liten boll. På en sådan boll kan man inte resa
tänker pojken. Man vänder sig om och man är redan på
andra sidan världen. Städer ser ut som prickar. Det är
prickar som stjärnor på himlen. Tiger fantiserar att
varje stad man besöker är som en besökt stjärna på
himlen.
Distans är för Tiger obegripligt. Instinktivt känner han
att andra sidan världen blir mycket annorlunda.
Hjärtat viskar att det blir bekant också. Tiger har
bestämt sig för att vara vaken hela vägen och inte
missa en enda intressant sak. Han somnar redan på
flygbussen.
På flygplatsen är det kaos på grund av några inställda
flyg orsakad av oväder. Långa köer med trötta
resenärer och deras väskor. Alla pratar, allt rör sig.
19
Precis allt är i rörelse. Efter en stund ser Tiger en viss
ordning i kaoset. Mamma blir också en del av kaoset.
Tiger bara observerar. Han är nästan den enda som har
äventyr i ansiktet. Andras ansikten är fulla av
allvarliga bekymmer. Den här delen av att vara vuxen
tycker Tiger inte om.
Mamma återvänder från kaoset. Glädje dyker upp i
hennes ansikte igen. Deras flyg är inte inställd.
Tiger kan inte lyssna på vad mamma säger eftersom
han är helt absorberad i sin fascination. Hus, bilar och
träd blir hastigt mindre. Tiger känner det som om han
själv växte. Nu har han himmelen i det röda håret.
Hela världen krymper till små prickar. Precis som på
bilden som mamma visade där städer var små prickar.
Himlen omger flygplanet. Tiger är rörd från dess
skönhet. Vita lamm av bomull är i verkligheten
mäktiga lammkungar. Varför har ingen berättat det för
Tiger tidigare?
Mamma observerar Tigers fascination. Hans ögonbryn
krymper ihop, ögonen är stora och våta från gripenhet.
Munnen rör sig lite som om han mumlade någonting för
sig själv. Tiger håller sig fascinerad några timmar men
efter lunchen somnar han igen.
Det tar lite tid att begripa vart Tiger befinner sig när
han vaknar. Ljuset är släckt i kabinen. Mamma sover
på sätet bredvid honom precis som människor framför
dem. Tiger tittar ut i mörkret bakom det lilla fönstret
där pyttesmå frysblommor formar sig på utsidan. När
Tiger försöker titta igenom dem, ser han att mörkret är
inte svart utan det är en sammetsduk sammanvävd
från alla färger. Tiger vill gärna klappa mörkrets mjuka
rygg.
Mamma vaknar och beställer te. Tiger föreställer sig att
teet är gjort av mörkret. Först måste man fånga lite av
det eller klippa en liten bit från sammetsduken och
tillaga den som te.
Tiger berättar för mamma om den goda kvinnan från
drömmen. Mamma kände något varmt och givande från
Tigers ord. Det kan nästan inte bara vara en dröm,
20
tänkte hon, eftersom hon kände från Tigers ord
kvinnans harmoniska närvaro som påminde om en
person i hennes liv. Mamma log.
– Du kanske träffar henne där, sa hon.
Tigers pupiller som plötslig blev större fokuserade på
mammas mun. De var beredda att fånga vartenda ord i
fall det skulle komma mera.
Bakom fönstret händer någon underbart.
Sammetsduken rivs på en sida och nykläckta
kycklingfärger spills över den och snart strålar
tusentals små kycklingar genom hålen i
sammetsduken. De växer kraftigt i styrka, ljusgul
mognar till gul som mognar till apelsinfärg. Tiger har
aldrig sett så mycket skönhet. Hans hjärta smälter
tillsammans med det nyfödda rosa samtidigt som något
börjar kittla i öronen. Kittlandet omvandlas till tryck
som om Tigers öron ville mötas i mitten av hans huvud.
Tiger sticker sina fingrar i öronen och fortsätter
observera soluppgången. Den nästan vuxna gryningen
blandas med trycket i öronen. Det börjar göra ont och
Tiger kämpar mellan ont och den vackra utsikten. Med
planets nedgång förlorar Tiger sin kamp. Han måste
stänga ögonen och hålla för öronen. Det gör så ont att
små öron lätt kan falla av. Tiger blundar och för
säkerhets skull trycker öronen med handflatorna tills
de landar.
Kaos och mera kaos. Folk pratar över varandra och
stampar, deras snabbt växlande ben med fladdrande
byxor flimrar framför Tigers ögon. Det prasslar i öronen
men de sitter fast iallafall. Det gör Tiger glad och
lättad. Det vore synd att förlora öronen så tidigt på
äventyrsresan, tänker Tiger.
Transfer flygplatsen är hundra gånger större än den
föregående. Tiger är fascinerad av folk. Han har aldrig
sett så många olika folk samlade på ett ställe. De rör
sig snabbt hit och dit och det påminner om en
myrstack. När Tiger kisar med ögonen ser
människornas plagg ut som fjärilsrus.
Mest fascineras han av en mörkhyad man som sitter
21
nära dem i det rummet där de väntar på nästa flyg.
Mannens vita långa skägg når enda till hans slips.
Trots att han har på sig en vanlig kostym som Tiger
sett många gånger innan bär mannen en märklig hatt.
Den är silvrig och till och med glittrar. På framsidan av
den förunderliga hatten dinglar dessutom små
genomskinliga stenar och en fjäder. Tiger undrar vem
den här mannen är. Vad fick honom att bära en så
märklig hatt?
Undran leder Tiger rakt fram till mannen. Han står
nära honom och stirrar på hatten. Mannen märker det
och ler bakom skägget men Tiger ser inte det. Han ser
dock att mannen ler vänligt med ögonen. Vad märkligt
att han också kan prata med ögonen precis som Adan
och kvinnan från drömmen. Mannen sätter ihop
händerna och bugar sig framför Tiger som till sin
förvåning automatiskt bugar sig och går nöjt tillbaka
till sin mamma.
Vad var det som gjorde att han bugade sig som svar?
Det var som om Tiger och mannen lät deras hjärtan
prata. De behövde inte använda ord.
Människorna som ska flyga med samma plan verkar
vara höljda i hemlighet. I magen känner Tiger att det
kan vara så eftersom de närmar sig andra sidan
världen. Människor hemifrån behöver man inte
observera, tvärtom kan man nästan förutsäga hur dom
kommer bete sig. Det finns inget speciellt med dem.
Andra sidan världens människor är däremot högst
intressanta eftersom Tiger kan inte förklara en enda
sak om dom samtidigt som han fascineras av lättheten
som strålar från deras rörelser, från deras blickar, från
deras hela existens.
Nu inser Tiger att mamma också har en del av den här
lättheten. Hon hade alltid graciösa rörelser men Tiger
tänkte aldrig på det utan det hörde till henne som
mamma.
Hjärtat viskar att mamma passar bättre in här än
hemma. Tiger märker att en enorm glädje blomstrar
kring mamma och att hennes ögon blev mer levande.
Tiger lägger också märke till att hon är mycket yngre
22
än de andra mammorna på flygplatsen och att hon är
väldigt vackert också.
Det var som om Tiger plötsligt såg på mamma i ett
annat ljus. Var det hans ögon som öppnades eller var
det mamma som förändrades? Tiger kunde inte besvara
det.
– Du är den vackraste mamma i hela världen, sa
Tiger och kramade mamma.
Andra flyget är betydligt kortare men inte mindre
fascinerande. Nu sitter Tiger inte bara med mamma
utan med en annan person också. Kvinnan som sitter
bredvid mamma är ett objekt av stort intresse. Nu kan
Tiger titta noggrant på alla detaljer. Han stirrar i
fascination på kvinnans färgglada klädsel i rosa och
ljus grönt. Hon luktar gott och hennes gyllene armband
klingar. Tiger känner att färgerna sitter inte fast på
tyget men omger kvinnans gestalt som en dimma.
Samtidigt är kvinnan i perfekt enighet med sin klädsel.
Färgerna är en del av henne. Hon ler rosa och rör sig
grönt. Hennes djupa svarta ögon strålar ut frid.
Tiger petar sig med pekfingret mellan ögonbrynen.
Precis där har kvinnan en röd prick. Hon märker Tigers
nyfikenhet, säger någonting till honom samtidigt som
hon ler. Tiger förstår inte vad kvinnan säger men
förstår att hennes leende är ärligt och varmt. Tiger
upplever ett vackert vitt sken kring henne. Han kan
inte se det med ögonen men han känner det inne i sig
själv någonstans mellan magen och hjärtat.
Tiger glädjer sig med största tacksamhet: Vilket
äventyr! Han såg de mest fantastiska saker på himlen,
nästan förlorade sina små öron, pratade med hjärtat
och insåg människans godhet.
– Jag älskar att resa, vänder han sig till mamma
och pussar hennes kind.
Mamma känner Tigers glädje och belåtenhet och önskar
sig att resan tar bort oro och bekymmer från Tigers lilla
hjärta.
Tiger somnar på sätet bredvid mamma. Hans
nyfikenhet kräver mycket energi. Han sover lätt men
23
lugnt. Mamma observerar hans regelbundna andetag.
Lilla ansiktet visar inga tecken på orolig sömn.
Kvinnan tittar också på Tiger. Hon läser glädje i
mammas ögon. Deras svarta ögon möts i en tyst
konversation. De båda gick genom en lång väntan. De
båda strävade efter en mjuk förståelse. Kvinnan läger
sin bruna hand med många armband på sin mage.
Mamma tar försiktigt hennes andra hand i sin. De
pratar tyst i okänd vänskap.
Tiger vaknar när flygplanet landar och tittar snabbt
från fönstret så att han inte missar en enda syn av
andra världen.
– Decembervädret är borta, mamma! skriker Tiger.
Allt, precis allt är nytt och spännande här på andra
sidan världen. Även vädret är annorlunda! Tiger kan
inte begripa det. Han kan inte begripa någonting och
förundras över allt han ser.
Det första han kan konstatera är att världen på andra
sidan är mycket större än hemma. Staden de landade i
är så stor. Den kanske aldrig tar slut! Oj, och hur den
skriker av liv! Staden insisterar på Tiger. Den tvingar
honom att beundra, höra och lukta. Tiger blir nästan
livrädd.
Det känns som att någon samlade alla människor,
alla djur, byggnader och saker i en påse, skakade den
och strödde sedan innehållet över den här staden. Ingen
av människorna vet vart den befinner sig och skriker
därför och skyndar sig iväg så att den hinner hitta hem.
Vissa kanske inte hittar vägen, därför är det så kaotisk.
Tigers hjärtat slår på larmet. Ordning och betydelse
försvann med flygplanet. I ögonvrån fångar Tiger
kvinnan i färgglada rosa och gröna kläder som smälter
in i kaoset och blir en del med den framför hans ögon.
Tigers mage rullar sig. Stadens kaos sög in den goda
kvinnan.
Tiger gömmer sig bakom mamma och trotsar att röra
sig framåt. Mamma ser rädsla i hans osäkra rörelser.
Stackars lilla tigerpojke. Hon kunde aldrig ha tänkt sig
att han skulle bli rädd. Tiger vill inte att staden
absorberar honom och mamma. Kanske ska de då
24
aldrig komma ut ifrån den! Mamma lyckas att stoppa
Tiger i en taxi trots alla hans protester.
Hur är det möjligt att mamma inte alls är rädd? Ser
inte hon vad som pågår i den här staden? Ser inte hon
att det var en ko och en åsna på gatan? Ser inte hon
alla lösa hundar? Hör inte hon stadens spökliga sus?
Känner inte hon lukten av kryddig svett? Tiger är
magsjuk av andra sidan världen och huvudet värker i
galen yrsel.
Mamma tröstar honom med att de ska ta tåget. Hon
lovar att han kommer att gilla dit de ska. Tiger kramar
mamma och håller sig fast. Från taxifönstret ser han en
liten pojke ungefär i hans egen ålder som springer
barfota på den smutsiga gatan med enorm glädje. Tiger
observerar hur pojken njuter varenda andetag och bryr
sig inte alls om staden suger in honom. Han lever i nuet
som om hans liv bara var just det här barfotaloppet.
Mer och mer byggnader växer vid sidan av vägen. Små
hus och affärer har själva växt på gatan precis som de
ville. Staden är egentligen en sten och tegelstensskog.
Vid kanten av skogen reser sig majestätiska berg som
är så höga att de river himlen. Där tar staden slut.
Tiger berörs av plötslig lättnad.
Centralstationen ser ut som ett glömt
museum. Ingen har rört den på bra många decennier.
Bergen som vakar över den påminner om människans
obetydlighet. Grå fuktighet som kommer ifrån bergen
kan man nästan skära. När Tiger kliver ur taxin
märker han att det är svalare. Luften är skarp och
smutsiga moln rullar sig på järnvägen. Det har Tiger
aldrig sett innan. Mamma förklarar att de är så högt
upp i bergen att moln och människor möts. Tiger tappar
hakan. Är det verkligen möjligt?
En liten grupp av män med röda kinder i tjocka
koftor står på perongen. Några sitter på rälsen,
småpratar och dricker något varmt från flagnade
termosar. Ånga rymmer snabbt upp i himlen från
termosarna och vartenda uttalat ord. Tåget kommer
inte ofta då tänker sig Tiger.
25
Mamma hyr ett litet rum på samma gata som
centralstationen ligger. De ska ta första morgontåget.
Klockan tre är ingen morgon för Tiger men han är för
utmattad att protestera. Restaurangen i kioskstorlek i
slutet av gatan lockar Tiger med en välbekant lukt. Alla
bord är upptagna så mamma och Tiger sätter sig på
två lediga platser vid ett bord med ett par turister. De
pratar ett språk som Tiger inte förstår. Han anstränger
sig men kan knappt urskilja ett enda ord. Alla i rummet
pratar olika språk. Tiger inser att för de andra är hans
språk också främmande. Han är också en av många
främmande människor så här långt hemifrån.
Magen älskar definitivt andra sidan världens mat.
Mammas mätta leende blir till en tyst te beställning.
Färskt te luktar som bergen. Tiger dricker regn, dimma
och orange sol. Han blundar. Gommen kittlar av glädje.
– Imorgon får du se hur te växer, Tigerälskling,
säger mamma.
Tiger ser på mamma att hon ser fram emot det. Han
tittar mycket på henne eftersom hon är den enda
meningsfulla kategori på andra sidan världen. Tiger
upplever mamma på ett lite annorlunda sätt än
hemma. Här blev hennes karaktär mera uppenbar.
Tiger undrar om mamma känner detsamma.
– Är jag mera Tiger här? frågar han utan att
försöka förklara sin tankekedja.
– Du är mest Tiger just här, älskling.
Tiger nöjer sig med svaret.
Mannen som kommer för att fylla på te klappar Tiger
och ler kattlikt, så att han nästan blundar. Tiger
känner igen den här vänliga gesten från mamma.
Plötsligt inser han att mamma liknar människor
härifrån mer än människor hemifrån. Känslan gör eko
från hjärtat till magen men smälter bort snabbt. Tiger
tittar in i teet och luktar nuet. Nuet luktar glatt.
Tiger somnar innan natten täcker bergen. Mamma
somnar inte så lätt utan sitter vid ett småöppet fönster
26
med gråa gardiner. Hon vet att när man lyssnar på
natten hör man bergens röst. Bergen talar till henne
mjukt. Den säger att hon gjorde rätt. Mamma känner
lättnad men samtidigt inser hon hur ömtålig mänsklig
strävan är. Bergen talar om att kärleken inte är sårbar.
Mamma sitter i tystnad vid det öppna fönstret tills en
ånguggla låter från dalen.
Hennes andedräkt inskrivs på fönsterrutan som en
matt dimmig fläck som rytmiskt växer och försvinner.
Barndomen darrar i hjärtat. Mamma sätter en orange
tygsjal runt axlarna och halsen. Hon viskar till sin lilla
pojkes öra att det är dags. Tiger vaknar långsamt. Den
unga dagen lovar äventyr.
Mamma och Tiger stiger in på gatan och går fram till
centralstationen som sover till synes men under en
dimdräkt är den i tjänst. Tiger doftar grönska. Den
smakar lite sötdimmigt. Ordlös väntan är morgonbön
till bergen. Trots att bergen inte syns i mörkret känner
man dess närvaro.
Mekaniskt morr och brum med nästan levande gnäll
närmar sig. Den gör ett regelbundet eko i magen och
ångvisslan låter genom hjärtat. Tiger får snart veta att
det här är ett lite annorlunda tåg.
Vidöppna ögon längtar och Tiger önskar sig att ha så
skarp syn som en riktigt Tiger så att han kunde se
tåget. I stället hör han det som en vanlig pojke och hans
mage knarrar ivrigt. Ögonen stirrar in i mörkret men
ser inget utan allt hörs är hur ångugglans rop
förstärks. Spänningen känns som myrkrypningar i
Tigers ben.
Leksakståget bryter sig genom mörkret. Tiger är
betagen. Det är den vackraste maskin han har sett
någonsin. Stående bredvid mamma på plattformen
stirrar han på det blåa järnmiraklet. Föraren kliver ur
ångtåget och klappar dess blåa kind. Lokomotivet
fnyser kraftigt och vilar.
Ångloket är alltså vid liv! Tigers hjärta nästan spricker
av glädje att de får åka med det och drar in mamma.
Det dröjde inte länge förrän den mörka omgivningen
börjar röra på sig långsamt tills den når en regelbunden
27
galopp. Ångugglan visslar för full halls.
Tåget har bara tre små vagnar. Tiger sitter med
mamma i den andra vagnen. Det finns inga kupéer
utan alla människor sitter tillsammans i en stor öppen
vagn. Det första morgontåget är halvtomt. Kabinen är
tyst och mörk, bara tågets regelbundna galopp bryter
den från det tidiga morgonmörkret. Tiger observerar
hur ångan rullar sig längst vagntaket som ett vitt,
tjockt, lockigt bomullsrör. Den påminner lite om de
gigantiska moln som Tiger såg från flygplanet. Han
undrar vad som händer med ångan som tåget lämnar
bakom sig. Mamma säger att ångan blandar sig med
dimman och kanske förvandlas till vatten. Tiger
fantiserar hur ångan blir till vatten som droppar på
trädgårdar med te. Dom ska han se idag som mamma
sa. Idag ska han se hur te som han brukar dricka
hemma föds.
Morgontågets nästa hållplats är så mörk att Tiger
inte ser någonting och det är bara en enda passagerare
som kliver ombord. Den inkomna mannen är liten i
växten och i det bruna ansiktet har han tusentals
rynkor som om någon har vikit ihop det många gånger.
En röd mössa täcker hans sömniga hår. Mannens
rörelser är gamla och försiktiga men hans ögon ler med
barnslig glädje. På krokryggen bär mannen en stor korg
med apelsiner och i handen en tygsäck med färskt te.
Apelsindoft fyller vagnen. Doften är stark och fräsch
och gör Tiger pigg och törstig. Han undrar vad gubben
ska göra med så många apelsiner. Vet han egentligen
hur många apelsiner han har?
Apelsinmannen tar försiktigt ner korgen från ryggen
och ställer den med säcken på golvet bredvid sätet och
sätter sig med svårighet. Han rullar baksidan av
handen längs ryggraden och suckar djupt samtidigt
som hans blick vilar på Tiger. Sen går han till mamma
som köper fyra apelsiner. Tiger får en och sätter sig vid
fönstret med den. Han granskar apelsinen som
fortfarande har ett löv kvar. Apelsinköttet är moget och
saftigt.
28
Mannen pratar med mamma och tittar på henne
som om de kände varandra. Mamma ler och då blir
Tiger lugn och ägnar sig åt sin apelsin. Mannen pekar
på apelsinerna och babblar på ett obegripligt sätt. Tiger
hör inte ett ord men antar att han pratar lika konstigt
som alla andra på andra sidan världen.
Bergstopparna börjar vakna och färga sig till
apelsinfärg. Tiger är fascinerad över det och stirrar med
näsan pressad mot fönstret. Han suger på apelsinköttet
och får oranga bergstoppar i magen. Plötslig upplever
han sig i enighet med världen. Det har han aldrig känt
innan. Varför är inte hemma här i den här fascinerande
världen?
Tiger ropar på mamma och vill att hon ser det som han
ser, att hon begriper hans enighet med världen men
mamma reagerar inte. Hon pratar med apelsinmannen.
Solsken täcker av hela bergen, rensar nattliga bäckar
och återupplivar naturen. Soluppgången bäddar Tigers
lilla hjärtat, värmer det så att Tiger känner kärlek.
Han erinrar sig mannen som han inte vet vart han bor
men som är far till alla människor. Han bor säkert här i
bergen. Tiger vet nu varför alla människor bär så
mycket glädje i ögonen och varför deras tillvaro är lugn.
Morgonsolen avslöjar en helt ny värld. Tiger ser genom
fönstret att tåget närmar sig en by i ett smidigt tempo.
Järnvägen slingrar sig runt backarna. Tiger frågar
mamma om järnormen slingrar sig runt byar eller om
byarna växte kring ångormen. Apelsinmannen ler och
säger något om hem som är lång borta hemifrån. Vad
betyder det? Mamma säger inte adjö till apelsinmannen
när han tar korgen på ryggen. Ångugglan hälsar byn
godmorgon och börjar bromsa framför nästa stationen.
Tiger hoppar åt sidan. Leksakståget körde nästan
rakt in i huset! Det kör så nära små hus att Tiger kan
titta rakt in. Han ser människor så nära att det känns
som han själv var en del av deras vardagliga sysslor.
Både kvinnan som sätter på te och mannen som precis
öppnar sin fruktaffär är inte det minsta intresserade av
tåget.
29
Den här märkliga närheten känns konstigt för Tiger.
Det är ju farligt att bo så här nära järnvägen. Men
samtidigt är det spännande och härligt. Tiger tänker
att det inte är klockan som delar upp människornas liv
här i byn utan det är ett blått leksakståg. Det är inte
bara en del av livet här uppe i bergen utan också livet
själv.
Apelsinmannen riktar direkt mot den lilla fruktaffären.
Ska han sälja sina apelsiner där? Mamma berättar att
mannen har en apelsinträdgård med en speciell sorts
apelsiner. Vilken tur att Tiger fick smaka på dem
tänker han. Men hur vet mamma det? Hur kunde hon
förstå mannens meningslösa ord? Ångpipan visslar och
leksakståget fortsätter vidare. Kabinen fylls upp med
en glad sång. Det är dussin flickor i vitröda
skoluniformer som sjunger. En gammal man som sitter
i närheten sjunger med. Med sången blev han en liten
skolpojke igen.
Tjusningen växer kring Tiger. Han sitter och
observerar hur sången emanerar från flickornas lungor,
munnar och ansikten och tar form av gyllene ljus.
Ljuset konstruerar en djupare verklighet, fyller hela
vagnen, smeker alla objekt och saktar ner tid. Tiger
upplever en ren glädje i den enklaste form. Sången
kittlar inuti magen. Tiger älskar. Han älskar allt som
omger honom. Han älskar så att han nästan känner sig
yr av förtrollande glädje.
Mamma observerar hur Tiger smakar på det
annorlunda i livet och glädjer sig för att Tigers
bekymmer inte längre är närvarande. Hon är oerhört
stolt över öppenheten och ärligheten som hennes lilla
tigerpojke visar. Han ger sig till nya upplevelser och
drömmer sig bort från verkligheten. Mamma erinrar sig
att det var inte så länge sen hon kunde drömma dagen
lång med solen mellan ögonfransarna. Ögonfransarna
är fortfarande drömkunniga. Mamma sjunger med
flickorna i skoluniform i sitt inre.
– Mamma, mamma! De sjunger om tåget, skriker
30
Tiger och tar mammas hand.
Vagnen är fortfarande fylld med gyllene ljusstrålar.
Gamle mannen som sjunger med flickorna kisar och ler
ett tvåtändersleende. Han är vacker. Tiger känner på
sig att mannen älskar och vet att just nu upplever han
det samma som Tiger. Det gör de så nära varandra.
Nästan så som släktingar.
– Mamma, allt pratar till mig här! Jag bryr mig
inte så mycket om att jag inte förstår språket.
Men sången, den är om tåget, det vet jag säkert,
säger Tiger begeistrad.
Ångan slöjer små hus vid järnvägen. Den klinkar på
tjocka svarta ledningar som kopplar ihop husen på
bägge sidor om järnvägen. Tåget rör omvärlden med sin
mjuka ånga. Det är en kärleksfull beröring. Tåget är
kär i varje station såsom en sjöman älskar varje hamn.
Stationer lever längtan. Inte bara människornas
längtan utan sin egen.
Tiger ser från fönstret hur himlen och den gröna
marken kramas. Det stilla himmelska kallvattnet
kramar grönskan. Motsatser som dras till varandra.
Allt, allt är rätt och allt är på plats. Tiger känner att så
här ska det vara. Han blir mycket glad när mamma
säger att de ska gå av tåget och köpa sig lite te.
Mammas mystiska leende väcker Tiger från hans
drömmar. Han hoppar kring mamma. All energi han
fick måste ut igen.
Mamma stiger av med väskorna. Tiger skuttar bakom
henne i glad nyfikenhet. Gyllene sång hör inte hit, den
fortsätter vidare med blåa tåget. Fräsch och samtidigt
varmt luft rufsar till allomfattande grönska. De gröna
bergen inbjuder Tiger till att springa. Hans ben pirrar
ivrigt. Tiger hör bergen tala. Den tillåter honom att
lyssna till sitt inre. Tiger springer bort.
Han springer med full fart och ett brett leende nerför
backen. Gröna buskar piskar hans vader. Leende
expanderar till glädjeskratt. Tiger sträcker ut armarna
och springer med hjärtat mot solen. Solen ler tillbaka
och sprider sina strålar kring bergen. Tigers hjärta slår
31
och benen springer med oregerlig fröjd. Den ska man
egentligen inte kontrollera, tänker Tiger. Här kan han
springa som han vill. De gröna backarna med buskar
fortsätter så långt han kan se. Löpande är frihet.
Jorden prasslar under Tigers fötter. Tiger hör
kvittrande fågelsång. Och vänta! Det är något mer han
hör bakom sig. Han skrattar hjärtlig när han ser hur
hans mamma stojar runt på samma sätt som han gör.
Mamma har solen mellan ögonfransarna. Hon sträcker
ut armarna som om hon ville krama allt levande här i
de glömda gröna bergen på andra sidan världen.
Tiger springer mot mamma mellan kuddbuskar.
– Vad tycker du om teträdgården, Tiger min?
skriker mamma.
– Te? skriker pojken tillbaka förbryllad.
– Allt grönska som du ser, allt som omger oss Tiger,
skrattar mamma.
Tiger älskar det här stället ännu mer. Det är tebuskar
som böljar som en grön sjö i stormen. Te är den mest
underliga växt tänker Tiger medan han beundrar
teplantagens skönhet. Tigers beundrande avbryts av en
man som skriker obegripligt och kommer mot dem.
Tiger blir lite rädd och tittar snabbt på mamma.
Mannen i blå skjorta och höga stövlar är ung och
vacker.
Han går direkt till mamma och skakar hand med
henne. Båda mamma och mannen ler och tittar
varandra i ögonen i tysthet. Tiger litar inte på mannen
och är på sin vakt. Mannen babblar på
andravärldenska och pekar omkring på samtliga
bergstoppar. Mamma nickar och ler. Sen händer
någonting som gör att Tiger nästan tappar andan.
Mamma pratar andravärldenska med mannen. Den
samma mamma som precis sprang busigt mellan
tebuskarna med Tiger. Tiger stirrar på mamma och
förstår ingenting. Det hela känns som en dröm.
Mamma blev plötslig nästan främmande. Det
skrämmer i magen.
32
Tiger vill att mammas mun rör sig in i meningar igen.
Tänk om mamma inte får tillbaka vårt språk, blixtrar
det genom Tigers sinne. Tanken gör honom nästan
förlamad. Nej! Han springer och kramar mamma. Hon
talar till honom mjukt. Meningar är tillbaka. Mamma
är tillbaka. Allt är i ordning men någon lättnad i magen
kommer inte. Tiger drar mammas hand. Han behöver
henne nu.
Mannen klappar Tiger och säger hans namn men Tiger
morrar på honom i sin överraskning. Mannen drar
snabbt sin hand tillbaka och ler vänligt. Tiger visar
tänderna åt honom. Det här språket förstår ju alla,
även på andra sidan världen.
– Älskling, var inte rädd, säger mamma som inte
förstår Tiger.
– Den han mannen är snäll och tillåter oss att
plocka lite te! Vad säger du om det?
Men Tiger gillar inte mannen. Han tittar på mamma på
ett annat sätt än andra män. Kan inte hon själv se det?
Tiger bestämmer sig att vara på sin vakt när han är i
närheten.
Mamma går mellan buskarna och plockar gröna löv
från buskarnas topp. Mannen promenerar bredvid
henne. Tiger håller sig bakom. Han vill försäkra sig att
mannen håller avstånd från mamma. I själva verket
skulle mannen inte vara här, tänker sig Tiger. Det är ju
mitt och mammas äventyr, inte hans, Tiger blir nästan
avundsjuk.
Mamma är vacker i sin oranga klänning. Hennes
svarta hår glänser i solen som växer sig starkare. Hon
kvittrar i andravärldenska och plockar små löv ömt.
Hennes händer gör inget ont till tebuskarna, de rör sig i
snabba halvcirklar och vrider löven istället för att dra
dem. Mamma luktar på de första te löven med slutna
ögon som om det var ett länge inväntad ögonblick.
Mannen står bredvid och ser på henne.
Förstår han vad mamma känner? Tiger springer
rakt till mamma. Han vill också känna tedoften. De
små hårda löven i mammas handflata fyller Tigers näsa
med mättande doft. Trots att han stänger ögonen för att
33
kunna koncentrera sig kan han inte säga hur te doftar.
Det är en ny upplevelse, tänker Tiger. Doften av te
begriper man bara med känsla. Beskrivas eller
förklaras kan den inte. Precis som Tiger inte kunde
förklara för mamma hur hans mage plågade honom.
Mannen vänder sig till Tiger och tittar rakt in i hans
ögon vilket gör att Tiger känner sig obekvämt. Skulle
mamma tillåta att mannen hotar mig? Skulle hon även
inse vad han gör? Mamma kanske pratar
andravärldenska men hon inte pratar mannska, tänker
sig Tiger. Tiger känner att mannen uppmanar honom
att inte bara vara en pojke. Han förstår inte riktigt vad
han själv känner, så mycket upprör mannen honom.
Mannen hukar sig ner så att han blir lika lång som
Tiger. Tiger gör ett steg mot mannen som ler och väntar
tills Tiger hittar mod för att närma sig. Mamma står ur
Tigers synvinkel. Tiger känner hur alla hår i hans
ansikte reser sig. Han närmar sig inom räckhåll för
handen och önskar att förvandlas till en riktigt tiger för
att kunna skrämma bort mannen. Istället står han och
stirrar på mannens ansikte. Ansiktet säger något som
Tiger inte förstår men ögonen talar till Tiger vänligt
och rösten är lugn och mjuk, nästan vacker. Mannen
vänder sig till mamma och kramar hennes hand i
tysthet innan hans blåa gestalt försvinner i fjärran.
Mamma pussar Tigers kind och förklarar hur man ska
plocka små telöv. Hon förväntar sig att Tiger ska fråga
vad mannen sa men han verkar ointresserad. Tiger
skäms för hur mannen fick honom att känna. Nu vill
han glömma bort det. Tiger sänker näsan i handflatan
som är full med te och andas te in i sitt huvud. Fräsch,
hård och uppiggande doft framkallar tanken på
mannens blåa skjorta. Tiger tittar rakt in i mammas
ögon. På grund av mannen glömde han nästan att fråga
hur mamma behärskar andravärldenska.
Mamma tror att Tiger undrar om mannen:
– Han sa att du är ett underverk och att han gärna
skulle lära känna dig, säger mamma med
försiktighet, nästan viskande.
34
Tiger anklagar mamma gnälligt:
– Hur vet du det? Hur förstår du vad han säger?
Det gör inte jag!
En spindel marscherar över Tigers sko. Tiger skakar
bort den. Hans mun är spetsig och ögonbrynen
nedtryckta. Mamma ser ett surt missnöje i Tigers
ansikte. Pojken är också trött, tänker hon. Solen
började brinna på riktigt. Macka, apelsin och vatten är
en god förfriskning. Tiger sitter i en trivsam skugga och
äter samtidigt som han håller ett öga på mamma som
fortsätter plocka te. Inom kort kommer hon med en full
påse.
– Det räcker, vad tycker du, tigerälskling? och
visar påsen så Tiger kan se.
Tiger nickar med munnen fullproppad med apelsin.
Han ler också lite.
– Vi ska inte vandra så långt härifrån, säger
mamma och tittar på teplantagen med handen
mot pannan för att skydda ögonen från solen.
Hon menar egentligen att de kan komma tillbaka hit
och plocka mera te om de skulle vilja. Tiger dricker.
Vattnet i hans mage jollrar. En liten fågel plockar
brödsmulor från marken. Någon rädsla har den inte
alls. Inom kort kittlar fågelns lilla näbb Tigers
handflata. Mamma tar på sig sin ryggsäck och ropar på
Tiger. Fågeln flyger bort och försvinner i tebuskarna.
Buskarna sjunger ett grönt kvitter. Det är ett levande
paradis.
– Nu förstår jag det du ofta säger om te, mamma,
Tiger tar sin ryggsäck på och följer mamma.
Mamma ler.
– Jaså, gör du det? Menar du att man ser
himmelriket när man dricker te?
– Precis. Man kan inte tänka på något annat när
man vet att te kommer just härifrån.
Mamma och Tiger går västerut genom hela
teplantagen. Vandringsleden mellan buskar är mörkröd
och dammig. Buskarna är nästan lika höga som Tiger.
Det vore en bra lekplats. Tiger tänker på Adan och
35
Peter och undrar vad de gör just nu. Varför tänker han
just på dem? Ibland får Tiger konstiga tankar som han
inte kan förklara. Han vet inte än vad det betyder att
sakna någon. Utom sin pappa. Det är skillnad att
sakna någon som finns. Den som inte finns är längtan
och saknaden.
– Vart går vi nånstans mamma?
– Till den bästa platsen i världen, mamma slutar
att gå och vänder sig till pojken.
– Jag har längtat till att visa dig den, säger hon
som om det var den viktigaste sak i världen.
Tigers hjärta känner att han kommer komma
ihåg det här ögonblicket i hela sitt liv.
Den röda vandringsleden svänger till vänster. Tiger
följer mammas steg mot flera träd med tunna
trästammar som skär av teträdgården från skogen. För
Tiger ser träden nästan palmaktiga ut. Och vad gröna
de är! Tiger känner att just den här färska gröna färgen
är livets färg. Träden luktar livet och bugar sig
välkommnande till skogens rike.
Mamma hittar en stig som gömmer sig mellan
buskarna. Hon stiger in i skogen som om hon visste att
den var där. Bara ett steg och man hamnar i en annan
värld.
Luften bli plötslig trevligt svalare. Ögonen behöver
vänja sig vid skogens dysterhet eftersom höga
trädkronor håller solen utestängd. Den kommer in i
skogens värld i form av tunna strålar som ser magiska
ut. I dimman kring ljusstrålarna ser Tiger fjärilar och
flugor. Drömska scener kallar på Tiger. Han vill göra
sig till en fjäril och rusa i strålarnas magi.
Skogsvärlden förtrollar Tigers ögon. Den är inte alls
så mörk som han har tänkt utan glittrar och bjällrar,
gömmer tusentals små ljus inne i sig, luktar livet och
våt mark. Trädkronor viskar gamla sagor till de som
lyssnar och kan förstå. För att ungefär se var mamma
är tittar Tiger då och då efter hennes oranga klänning.
Han vill inte förlora henne ur sin synfält.
36
Tiger måste också titta vart han trampar. Stigen
försvinner här och där och han måste då kliva över
grenar eller knuffa sig fram genom buskarna. Det är
lite jobbigt. Buskarna river honom. I sina drömmar
känner han absolut ingenting sådant när han smyger
som en riktig tiger genom skogen. Kanske är tigerns
päls inte så känslig, tänker sig Tiger.
Ryggsäcken börjar bli tung på Tigers rygg. Hur
länge ska de gå egentligen och hur långt har de framför
sig? Tiger vill fråga mamma men hennes oranga
klänning syns ingenstans. Han skyndar sig och
springer framåt men mamma är inte där heller. Då
stannar Tiger och tittar sig omkring ordentligt.
Ingenting. Han lyssnar. Om mamma är i närheten då
borde han höra hur grenar knäcks under hennes steg.
Men det enda han hör är skogens drömska sång.
Tigers hjärta larmar. Har han gått vilse? Han har
inte varit vilse innan. Han hittade alltid vägen bland
husen och han behövde aldrig tänka på att han kan gå
vilse i sina drömmar. Skogen är som hans hem då och
han är det farligaste djuret i omgivningen. Andra
världens drömska skog förvandlats plötsligt till ett
djupt, farligt och kanske även ogästvänligt ställe.
Vad ska han göra nu? Ska han vänta tills mamma
kommer tillbaka för honom? Ska han försöka hitta
henne? Vad händer om han hamnar i den djupa skogen
och aldrig hittar ut? Han springer framn och ser sig
samtidigt om. Vad händer om hans mamma försvinner i
den djupa skogen på andra sidan världen? Magen
börjar krympa. Tiger håller en hand på den. Lungorna
dras som ett dragspel och trots det är Tiger nästan
andlös.
Han springer långsammare och långsammare tills
han är tvungen att stanna. Hjärtat splittras i tusentals
små bitar och de slår över i hela kroppen. Hela Tiger
pulserar. Samtidigt som han försöker att fånga ett
andetag fångar han en orangeliknande färg i ögonvrån.
Han försöker filtrera färgen mellan grenarna. Det är en
liten gul prick så det betyder att den inte är så nära.
Pricken rör sig och minskar.
37
– Maaammaa!! ropar Tiger.
Den gula pricken stannar. Tiger springer mot den så
snabbt han kan tills han når en flod. Han torkar
svetten från ögonen. Eller var det tårar? På andra
sidan älvstranden står en gestalt i en gul klänning med
en vattenkanna. Tiger står ordlös och stirrar på henne.
Han känner plötsligt att han inte gick vilse. Han
känner kärlek i sitt hjärta och ett varmt välkomnande
som om han kom hem. Han kan inte förklara vad som
pågår i honom. Eller är det bara en enorm glädje att
han inte var ensam i den djupa farliga skogen på andra
sidan världen?
Kvinnan i gula klänningen på andra sidan
älvstranden sträcker handen mot Tiger. Han förstår och
tar sig till floden. Vattnet är kallt och smutsigt av den
bördiga jorden. Den når över hans knän men Tiger
vadar genom floden modigt. När han når andra
älvstranden förlorar han ballansen. Kvinnan fångar
snabbt hans hand och drar honom upp till sig på en
gång. Tiger, fortfarande utan ballans kramar henne
automatiskt. Hon håller honom fast i famnen. Hon
håller honom med längtad glädje.
Tigers hjärta trummar genom hans bröstkorg in i
kvinnans bröst. Han skakar. Kvinnan i gula klänningen
står på älvstranden och kramar en liten pojke med
oranget hår. Pojken lutar sin kind mot kvinnans axel
och vilar sig efter chocken. Tiger sluter ögonen.
Kvinnan håller pojken så länge tills hon känner att
hans hjärta saktar ner farten. Skogen blir full av magi
igen.
– Du måste vara törstig, säger hon och låter honom
stå på egna ben.
Tiger vacklar lite. När han känner att han står säkert
på sina ben, tittar han på kvinnan. Hon måste ju var
minst hundra år. Hennes hud är tidens vittne och
solens underskrift. Djupa rynkor är en leende korsväg.
Gråa hår göms under den gula klänningens kant.
Klänningen är egentligen en jättebit av tyg som är
sluten om kvinnans kropp på ett smart sätt.
38
Tiger tvekar ett par sekunder på om hon är en riktig
människa eller skogens spel, bara en illusion men
känslan som hon ger är verklig. Det är Tiger säker på.
Kvinnans goda tillvaro lugnar honom. Tiger vet att han
kan lita på henne.
Kvinnan mumlar någon på andravärldenska och pekar
på vattenkannan. Tiger inser hur törstig han är och
dricker vatten från kannan som kvinnan tidigare
hämtat i floden. Smutsen sedimenterade på botten och
vatten var rent och sötaktigt. Kvinnan ler. Tiger tackar
och ler tillbaka.
– Mamma, säger han plötsligt.
Kvinnan nickar och pekar bakom sig. Tigers ögonbryn
krymper ihop. Kvinnan förklarar. Hennes röst är som
en gnisslande saga. Tiger känner på sig att hon förstår
honom som om hon kunde se genom honom och läsa
hans tankar. Men han förstår inte ett enda ord av de
gnisslande sagor hon berättar på vägen. Tiger följer
med henne. Varje gång han säger mamma, pekar
kvinnan framför sig. Tiger tror att kvinnan vet vart
mamma är. Kan hon verkligen det?
Tiger följer kvinnans raska men mjuka steg genom
skogen. Tiger erinrar sig gamla kvinnors steg hemifrån.
Osäkra och långsamma. Det finns någonting som
tillåter människor på andra sidan världen att vara
ungdomliga mycket längre, tänker Tiger. De har
kraften som han inte ser hos människor hemma. De har
kraften som han beundrar.
Tiger känner doften av eld och blir lite osäker. Han
vet från skolan att det är farligt när skogen brinner.
Han drar i kvinnans gula klänning med ett bekymrat
uttryck i ansiktet. Kvinnan smeker hans oranga hår
och tar hans hand. De fortsätter gå framåt. Snart hör
Tiger röster och då begriper han att de kommer
någonstans där förhoppningsvis hans mamma är. Hans
hjärta tar en glädjehopp.
Trädkronorna försvinner från skyn. Solen brinner
och luft är tung och man är tvungen att kisa. Den blå
himmelen avslöjar en by framför dem. Tiger står med
öppen mun i beundran. Pyttesmå hus på gröna fält
39
omgivna av vita bergstoppar. Bergstopparna påminner
om hur liten människan är.
Kvinnan som fortfarande håller Tigers hand väntar
tålmodigt tills Tiger bearbetar bergstopparna. Hon har
aldrig i sitt liv lämnat sin hemby men hon har sett
många som kom hit. Hon vet att bergstopparna har sin
respekt.
Tiger räknar att det är ungefär ett tiotal små hus i byn
som ligger nära varann och flera som ligger lite längre
bort. En grå rök stiger upp från alla skorstenar.
Kvinnan leder Tiger genom byn. Två män i blåa kläder
och svart rakt hår stirrar på Tiger som om han var ett
spöke. Det verkar som att kvinnans bara blick betyder
mycket här i byn. Männen vågar inte komma fram men
stirrandet gör Tiger obekväm. Han håller fast kvinnans
hand.
Människor, vars ansikten nästan kändes bekanta
kommer ut ur husen tyst stirrande. En klunga barn
som leker en bit bort tystnar på en gång. Tiger vet att
det är han som är orsak till det. Är han så konstig för
de här människorna så att de måste stirra på detta
sättet? Är det hans röda hår igen? En orange klänning
avbryter hans tankar. Mamma!! Tiger springer rakt till
hennes famn. Han börjar sladdra om skogen, floden och
bergstopparna.
Mamma kramar honom hårt och pussar hans kinder:
– Min lille tigerpojke, vart tog du vägen! Jag var så
rädd att det hänt dig något!
Tiger håller sig fast. Nu kommer tankarna om hur
farligt det var men när Tiger är utom fara blir han
plötsligt mycket trött. De båda följer den gamla
kvinnan i gula klänningen till ett av husen. Det finns
en liten eld i mitten. Röken siktar upp och flyger iväg
genom ett litet hål i taket. Kvinnan sjunger för sig själv
och slänger örter på elden. Hyddan fylls av en behaglig
doft.
Hon kokar vatten för te och när teet är färdig får
Tiger sitt kopp. Sen sätter de sig på någonting som kan
kallas för kudde och kvinnan vänder sig till Tiger och
börjar sjunga en saga. Tiger förstår inte men kvinnans
40
sång drar honom in. Örternas doft verkar lite
berusande. Sången blev levande i Tigers öron. Han ser
bilder framför sig. En Skog, en flod, byn. Han känner
igen dem. Det är skogen mellan teträdgården och byn
där han gick vilse.
Bilder dyker upp bakom Tigers panna som när man
drömmer i sömnen. Himmelen är blå och ovanligt stora
moln löper över byn. En man springer från skogen in i
byn och gestikulerar förskrämt för några andra män
som gör små handarbeten utanför sina hus. En av dem
försvinner in i huset och skyndar sig tillbaka med ett
gevär. Det är det enda vapnet som finns i byn.
Barn förs i säkerhet och alla byns vuxna män samlar
sig vid huset som är närmast skogen. Nio män väntar i
spänd tystnad. Gräset som växer på ängen mellan byn
och skogen är axelhög. Männen lyssnar till vartenda
prassel. Gräset är torrt och vinden spelar en halmsång.
En av männen pekar åt höger. En tiger närmar sig byn
genom gräset utan någon rädsla alls.
Tyst människorädsla växer till panik. Byborna har en
överenskommelse med tigrarna. De dyrkar dem och
tigrarna håller sig borta från byn. Sådan symbios har
fungerat i många hundra år. Männen är mycket
upprörda eftersom tigern tvingar dem att bryta en
urgammal tradition. Det är en fara för hela samhället.
En varnande skott betyder ingenting för tigern som
närmar sig envist genom gräset mot männen. När
tigern kliver över byns tröskel faller den till marken.
Skottet kommer att låta över byn i många år.
– Den visste att den kommer att dö redan när den
kom ut från skogen, sa mannen med geväret
sorgset.
Byn är slagen i panik. Vid första huset ligger en död
tiger. Männen ger tigern en tyst stund så att hans ande
kan återvända till skogen. Mannen med geväret går för
att titta på det döda djuret först. Hans ögon svämmar
över med tårar. Det ligger ett nyfött vitt människobarn
vid tigerns gap.
Mannen faller på knä och klappar en fortfarande
varm päls. Tigers mod drevs fram av kärlek. Han visste
41
människobarnets plats. Men nu är två liv
omintetgjorda. Mannen börjar gråta högt. De andra
byborna börjar samla sig vid tigerns döda kropp. Den
gråtande mannen vänder sig till dem och visar en död
människounge. Byborna suckar i fullkomlig
överraskning. Den döda människoungen börjar plötsligt
gråta.
På kvällen samlar sig alla för en diskussion. Många
har inte återhämtat sig från händelsen. De pratar över
varandra. Det vita barnet som tigern kom med till byn
är en frisk pojke. Byrådet bestämde att pojken ska
skötas av en barnlös kvinna i byn tills de hittar en
lösning.
Kvinnan bor i avskildhet efter att hennes man
lämnat henne då hon inte kunde ge honom några barn.
Hon levde i tyst längtan fylld med hjärtlig önskan efter
ett barn. Den dagen tigern dödades besvarades hennes
önskan. Hon somnade inte utan observerade det rena
miraklet med största tacksamhet. Natten bestämde att
pojken vars liv betalades med tigerns kopplas till
evigheten med den här barnlösa kvinnan. Hennes
hjärta började slå som hjärtat hos en mor.
Rådet somnade inte heller under denna natt. Natten
blev till ett långt samråd om återgång till en urgammal
tradition som var bruten med tigerns död. Morgonen
föddes som en bödel. En helare, kvinnan i den gula
klänningen skyndar sig till nymors hus med
morgonsolen bakom ryggen. Hon avslöjar rådets plan
för den nyblivna mamman.
– Du måste ta pojken och genast gå till
teträdgården. Ägaren och hans son hjälper er i
säkerhet. Skynda dig!
Den gamla kvinnan pussar den nyblivna mammans
panna som välsignelse. Hon förstår att den unga
kvinnan är rädd att bli av med sin lilla mirakelpojke.
Hon tar en liten bunt med det viktigaste, blåser ut
ljuset och låter den gammal kvinnan följa henne till
skogen.
– Du är som den mamma jag aldrig har haft.
Redan nu längtar jag till den dagen vi möts igen,
42
säger den unga kvinnan och försvinner i skogen.
Hon skyndar genom den fortfarande mörka skogen.
Ägaren, en mäktig man som tar hand om området som
en borgmästare, väntar redan på henne. Hans son följer
med och berättar snabbt om den plan som de förberett
för henne och tar henne till tågstationen. Tiger känner
igen den unga mannen. Det var ingen annan än
mannen som de träffade i teträdgården.
Ägaren som var en affärsman hjälpte att ordna en ny
tillvaro till henne. Dem kom överens om att kvinnan
ska driva en affär med te och kaffe på andra sidan
jordklotet åt honom. Hon kände att när hennes bön
efter ett barn besvarades, måste hon göra allt som står i
hennes makt för att skydda sin dröm.
Kvinnans rädsla matades med pojkens kärlek tills
den försvann. Hon lämnar sin by för första gången och
kanske för alltid för att skydda honom. Bara så var
tigerns död meningsfull. På flygplanet som för dem
bort från det enda livet hon känner till, till ett nytt,
bestämmer hon sig för att kalla pojken för Tiger så att
tigerns ande får leva vidare. På så sätt blir den
urgamla överenskommelsen mellan tigrar och folk i
bergen bevarad.
Tiger behöver inte längre fråga varför mamma pratar
andravärldenska. Dessutom vet han att alla som
känner till den här historien kan prata med ögonen.
***
förf.:s anm: I texten används William Blakes dikt
Tigern, svensk version av John Swedenmark.
43
Pärlemor
Fönstret krossas i bitar nästan innan jag hör bomben.
Först hör jag hur glas splittras. Det låter som ett
knastrigt skrik. Jag sover på madrassen i vänstra
hörnet av fönstret. Högra hörnet luktar piss. Bomben
hörs samtidigt som glassplitter faller över mig och
omkring mig. De små glasbitarna gör verkligen ont. Det
skulle jag aldrig gissa. Bomben hörs länge. Den hörs
långt efter att alla glasbitarna ligger på golvet. Den
låter in i täcket som jag har över huvudet.
Någon skriker i mörkret. Det hörs som om det är lång
borta. Jag kan inte gissa vem det är. Kan det vara jag?
Jag försöker titta genom hålet i täcket. Jag ser nästan
inte ens hålet så mörk är det. Men jag får glasdamm i
44
ögat. Jag tror att det är glasdamm men det kan också
vara någon sort gas. Det bränns.
Min mamma och hennes två väninnor sover i rummet
bredvid. Vi barn i det här rummet. Men ingen rör sig.
Jag kan inte röra på mig heller. Jag kan inte skrika på
hjälp då jag inte hör någonting. Kanske skriker jag men
hör inte det. Om dem andra är döda då hör de inte mitt
rop på hjälp ändå.
Förvånansvärt lugn ligger jag på madrassen under
täcket täckt av glasbitar. Med hela kroppen känner jag
skälvningar. Antagligen några explosioner i närheten.
Min kropp skakar också. Madrassen är varm. Jag har
kissat på mig.
I allt detta vet jag bara en sak säkert. Det luktar
äckligt. Kriget luktar.
Jag vaknar flämtande med skräck. Det är kämpigt att
fånga andan. De livliga drömmarna gör mig torr i
halsen. Automatiska små steg i mörkret till badrummet
där jag sköljer ner ett sömnpiller med ett glass vatten.
Nästan en rutin. Efter mardrömmarna har jag svårt att
somna om.
Antagligen är det inga mardrömmar. Enligt min
psykolog är det undertryckta minnen. Om hon har rätt
då är jag verkligen tacksam att jag inte minns en stor
del av min barndom. Hon säger också att det bli mycket
svårare för mig om mina minnen från det förflutna inte
dyker upp på nytt. Det kan jag inte hålla med om.
I sängen väntar jag på en drömlös sömn. Jag känner
till den här processen väl. Ögonen börjar klia, kroppen
bli tung och varm. De sista sekunderna från det
medvetna.
Morgonen luktar färska apelsiner, kaffe, nybakat och
smör. Min make Donovan säger att man lever bäst om
man tar en dag i taget och en dag börjar man bäst med
en bra frukost. Bra frukost är då enligt honom en
hemlighet till ett bra liv. Så var det i hans fall. Han
äger en kedja av kafeterior som är specialiserad på
frukost. De sista året arbetar han i ett lugnt tempo då
45
njuter jag av den kungliga frukosten hemma och jag
älskar dem.
Jag lärde mig att ägna en längre kvart bara till frukost.
Det är min stund då jag verkligen kan vakna på riktigt
och börja uppskatta den nya dagen. Frukosten är
nästan en bön. Allt detta är tack vare min Donovan.
Idag är min frukost störd. Jag kan inte riktigt äta. Som
delägare av ett tolk företag tolkar jag själv sällan men
idag ska jag tolka en ambassadör. Det här är ett
undantag eftersom ambassadören pratar mitt
modersmål. Efter några års erfarenhet av tolkning i
politiska kretsar är jag suverän. Kanske är jag stressad
på grund av min mardröm. Innerst inne vet jag att det
är inte sant. Bara jag vet vad som pågår när jag ska
prata mitt modersmål. Ibland gör jag ett litet fel på
uttalet så att ingen vet vilket av de språk jag tolkar
som är mitt modersmål. På skoj säger jag att latin är
mitt modersmål i fall någon frågar.
Innan jag åker tittar jag i spegeln en sista gång. Jag är
perfektion och det ger mig en glädjekänsla. I spegeln
ser jag en vacker kvinna i trettioårsålder med
medellångt svart vågigt hår i en plommonblå
damkostym som framhäver min vältränade men
kvinnliga kropp. Jag är alltid anständigt klädd, alltid
med passande smycken och ett strålande leende. Jag
glänser av självkänsla och vet alltid vad ska jag säga.
Jag kan mina pjäser.
På väg till jobbet glädjer jag mig för varje godkännande
blick. Det är en önskvärd självbekräftelse. Mitt
utseende informerar att jag är en fin, bildad kvinna
som har heder och integritet. Kavajen som nästan blev
som min andra hud berättar till alla om mitt värde.
Mina pärlörhängen viskar om att jag är värd att vara
lika fin som de andra. Detta värde betyder att jag är
socialt accepterad. Varma leenden från
förbipasserande, kollegor och bekanta stärker min
självkänsla. Den smutsiga lilla flickan inom mig
bleknar då.
Jag är medveten om att mitt värde är beroende av dem
andra. Dem tillskriver ett visst värde till alla
människor som de träffar. Jag gjorde ett medvetet val.
46
Jag ville inte bara överleva utan hade en önskan att
leva mänskligt.
Dagen släpar sig fram när jag tolkar ambassadören.
Han är trevlig men jag tänker på att vara någon
annanstans. Mitt professionella leende gör nästan ont.
Modersmålet framkallar den lilla fattiga flickan. Hon
gör mina pärlor matta och smutsar mina pjäser. Bort,
bort med dig!
Jag håller uppe fasaden och arbetar på autopilot
modersmål. Ingen märker kallsvetten under min
plommonblå kavaj. Jag är ambassadörens andra tunga.
All min uppmärksamhet riktar jag dit.
Bort, bort med dig!
Efter några timmars konferens på ambassaden är mitt
arbete klart. Jag ursäktar mig på ett artig sätt undan
en formell middag och beger mig till toaletten. Jag
hatar att spy men jag önskar att spy bort den lilla
fattiga flickan. Jag spygråter.
Alla konturer och linjer hoppar ur sina vanliga former.
Lampan på toaletten är yr. Mina högklackar klackar
Prokofiev. Håret krullar sig kring pannan från
kallsvetten. Jag vet att under sådana omständigheter
kan jag inte köra bil så jag ringer Donovan för att
hämta mig på ambassaden. Jag lugnar mig lite när jag
sätter mig i bilen och klarar även att le lite grann. Jag
ler med fattigflickans läppar. Donovans ögon skiljer
inte på dem.
Donovan är min livskärlek. Han friade till mig strax
efter vi träffades och jag tackade ja med glädje. Det
imponerade på mig att en tio år äldre karl med egen
verksamhet var intresserad av mig. Dessutom hade
han allt som en riktig man borde ha. Han var rolig,
snäll, skyddande och hjälpsam. Framförallt var han
trovärdig och jag är säker på att han menade varenda
ord han sa i kyrkan. Det visste jag inte då men nu efter
elva år förstår jag vilken underbar man han är. Han
gör mig glad.
Ibland undrar jag om jag vet vad betyder att
47
älska. Jag kommer inte riktigt ihåg mycket kärlek från
min barndom. Alla tog vad de ville eller gav det som de
var tvungna att ge. Om det fanns någon kärlek, var den
gömd under tröjor eller låst i hjärtan. Från litteratur
som jag studerade samtidigt med tolkutbildningen vet
jag vad man borde känna. Trots att jag älskar Donovan
är jag inte kär. Åtminstone en gång i livet vill jag bli
det. Åtminstone en gång vill jag känna den gurglande
smärtan i hjärtat, känna att jag kan flyga, gå på
vattnen eller göra mirakler bara för att jag känner
kärlek till någon, känna att jag skulle dö bara för att se
min kärleken sista gång.
Det är min lilla barnsliga hemlighet. Någonstans i
hjärtat känner jag att jag har rätt till det. Det är allas
rätt. Även en fattigflicka får älska.
Dagen var mycket lång. Efter hårda och utmattande
arbetsdagar brukar jag löpa i skogen bakom vårt
villaområde. Jag springer gränslöst. Jag vill springa
bort mig, löpa ifrån fattigflickan. Efter fem sex
kilometer brukar jag få en befriande känsla. Jag vet att
hit når inte fattigflickan och det är så befriande. Mina
lår brinner och mitt leende börjar vara sant. Jag är jag,
fri och springer ostört.
Man slappnar av på det bästa sättet och samtidigt
kommer man in i djupet av sig själv när man springer.
Jag löper förbi bekymmer, passerar fattigflickan, når
direkt till mitten av min själ. I det tysta mörkret vilar
jag jaget. Jaget står stabilt när jag möter den löpande.
Jag tackade nej till ett middagserbjudande från
ambassaden. Idag ska jag sova hungrig. Min ljusblå
kashmirpyjamas kallar mig till sängen. Idag somnar
jag bra trots en svår dag.
Jag springer så fort jag kan och frisk morgonluft river
mig i halsen. Under vänstra armen håller jag fast min
lilla fluffiga hund. Jag snubblar över morgondimma.
Min mamma som springer framför mig med en bunt av
det viktigaste drar min högra hand. Nästan vartannat
steg snubblar jag.
48
– Vänta på oss!! skriker mamma.
Jag ser hennes rynkor djupa på ett fortfarande ungt
ansikte. År efter år av bekymmer inpiskat runt hennes
mun. Slutligen når vi en gammal lastbil där några av
våra grannar redan sitter på flaket. Ingen av mina
kompisar från grannskapet följer med. Jag är det enda
barnet som överlevde.
Flaket är fullsatt och vi kör. Ingen pratar under flera
timmar. Antagligen ber alla för att överleva. Jag har
inte ätit på två dagar och hungern gör mycket ont i
magen. Jag fryser om fötterna och har ont i ryggen
också. Vitaktig ånga från våra andetag luktar fruktan.
Svett luktar fruktan. Lastbilen kör fort och när vi hör
ett skott hukar vi instinktivt. Min hund har jag under
kappan. Det är det enda jag har med mig och det enda
jag har överhuvudtaget.
Någon säger att vi närmar oss gränsen. Det börjar
virvla och röra sig på flaket och hunden sliper ut ur
kappan. Mannen som sitter bredvid mig, vår granne,
lyfter upp hunden. Han håller den i nacken så hårt att
hunden gläfser och grannen ger mig en anklagande
blick. Innan jag hinner reagera kastar han av min lille
hund från flaket. Min enda vän som jag har kvar. Jag
skriker hundens namn.
– Kom, Bella! skriker jag.
Hunden springer fort efter bilen. Vi tittar varandra i
ögonen. Bella följer mig.
På ett enda ögonblick, gevärsskott och hunden flyger
iväg. Jag vrålar tills jag känner blodsmak i halsen. En
vit luddig kropp försvinner snabbt från synfältet.
Hjärtat klappar och heta tårar svämmar över frysta
kinder. I tung hjälplöshet släpper jag ner huvudet.
Donovan räddar mig från drömmen. Han frågar vem är
Bella. Jag har skrikit namnet i sömnen men jag
kommer inte ihåg någon hund från min barndom. Ändå
gråter jag som ett litet barn. Genom hundens död
begriper jag verklighetens grund i mina drömmar. Eller
kan en dröm röra en så djupt? Bellas vita luddiga kropp
49
ser jag fortfarande framför mig. Kan det vara en glömd
kärlek som gör så ont?
Jag går upp trots att natten fortfarande är ung. Sömn
är bara en risk till ytterliggare oönskade drömmar. Den
verkliga medvetenheten är säkrare.
Jag värmer upp lite mjölk och sjunker ner i läsfåtöljen
med Heidegger och kakao. Heideggers tankar om varat
tillåter mig att lämna min egna oroliga tankekedja.
Min lärares rekommendation blev som flykt i många
hårda tider. I dem hårdaste tider läste jag Heideggers
böcker på olika språk, jämförde texter eller översatte
dem. Hur längesen var det som jag höll hans bok för
första gången?
Min lärarens rekommendation betydde mycket för mig.
Han förändrade mitt liv. Medan jag dricker upp
kakaon, föreställer jag mig bilder av vad som skulle ha
kunnat hänt om vårat liv inte korsades. Jag, tiggande
på kyrktrappan. Jag, gammal och sliten innan min
tjugoårsdag. Jag, död och kall för längesen. Mina fötter
kallnar av de här skrämmande bilderna. Jag sover
alltid med tjocka strumpor på då det är många bilder
som kommer till mig.
Jag kastar en filt över mig och medan jag dricker min
nattkakao, erinrar jag mig läraren i ett av mina första
riktiga minnen.
Kyrkans kalla och fuktiga tysthet återupptas med
dörrens gnäll. Ett ljusstråle penetrerar den nästan
förfallna tröskeln. Skuggan projicerar två par ben på
golvets stora kakel och avslöjar två gestalter i dörren.
– Där borta, hör jag och känner igen en av
nunnorna på rösten.
Jag framkallar framför mig hennes smala figur med
nästan ingen midja och smala kalla händer med långa
fingrar. Hennes ansikte är så uttryckslöst att de andra
barnen kallar henne för fisken.
Jag sitter ensam på bänken i kyrkans hjärta och låter
ljuset falla på bokens sidor genom fönstrets mosaik. Jag
sitter ensam och leker med ord. Ord som pratar i sin
tystnad. Det är min trygghet. Här i den dimmiga
50
tystnaden trivs jag som bäst. Andra barns skrik ger mig
migrän.
– Jag varnar er. Hon pratar inte. Det är många
som försökt med henne, säger fisken antagligen
utan en tanke på att jag hör trots att jag inte
talar.
Den andra personen som fisken pratar med säger
ingenting. Det väcker nyfikenhet i mig.
Hårda steg från dörren klappar på gången mellan
bruna sittslitna kyrkbänkar ända fram till mig. Jag
räknar tjugosju av dem. Mannen med en vit skjorta
under den svarta kavajen sätter sig bredvid mig. Jag
tittar i min bok och ignorerar honom. Börjar han prata
får jag migrän igen tänker jag. Jag hinner att tänka en
stund. Mannen ignorerar mig totalt. Jag tittar på
honom och ser på hans svarta skor med hårda sulor
som klackade tjugosju steg hit för att sitta bredvid mig
tyst. Jag ser på hans svarta hår och tjocka svarta
ögonbryn. Ögonen rusar från höger till vänster på
texten. Jag smygtittar i boken men orden i den ger inga
meningar. Boken är skrivet på latin. Jag vet hur latin
ser ut från den tunga gamla bibeln som finns i
kyrkbiblioteket.
Vi sitter och i tystnad läser varsin bok. Mannen
försöker inte att tala till mig en enda gång. Senare på
eftermiddagen när det är dags för middag hämtar
fisken upp mig. Jag ser besvikelse i en av fiskens
mungipa och seger i den andra. Hennes ögon piskar
mannens kind. Skrattar fisken åt honom? Han kommer
också till matsalen och sätter sig bredvid vår gamla
lärare och pratar. Han tittar inte på mig en enda gång.
Trots att det inte är tillåtet att prata vid maten och att
de andra barnen håller tyst får jag migrän.
Under veckans lopp kommer mannen varje eftermiddag
till kyrksalen. Vi läser varsin bok i tysthet. Jag vänjer
mig och måste inte låtsas så mycket att jag läser och
måste inte lägre tänka på när det är dags att vända
sida i boken. Hans närvaro stör mig inte längre,
tvärtom börjar jag tycka att det är skönt att ha en
läskamrat.
51
På helgen kommer han inte. Kyrkan känns ännu våtare
och dimmigare. Jag ser tysthet. Den flyger omkring i
form av damm. Jag fantiserar om att allt som täcks
med damm tystnar för alltid. På söndagsmorgonen
hämtar jag den gamla tunga bibeln på latin från
kyrkbiblioteket, tar den till kyrkosalen och läser genom
den. Eftersom jag inte förstår ett enda ord, jämför jag
latinska ord med ord i min bibel.
För första gången i livet översätter jag. Dagen gick fort
och jag fick ingen migrän. Dessutom hoppades jag att
mannen kommer tillbaka imorgon och det gjorde han.
Tyvärr lägger han inte märke till att jag också läser en
bok som är skriven på latin. Han ersätter vår gamla
lärare och plötsligt blir jag intresserad av skolan för att
jag känner att jag och tysta mannen som pratar på
lektionerna men läster tyst bredvid mig i kyrkbänken
har något gemensamt. Hans tystnad är förståelse. Hans
förståelse bekämpar mina migrän. Hans tystnad
bekräftar min rättighet att vara tyst. Det är inget fel på
mig. Jag är inte lika trött längre på lektionerna och
orkar läsa mer på fritiden.
Över vintern läser jag genom hela den latinska bibeln.
Migränen är borta och jag går upp två kilo i vikt. Vid
tolvårsålder väger jag trettiofyra kilo. Läraren
ignorerar mig fortfarande på lektionerna och läser tyst
bredvid mig på fritiden. Jag bestämmer mig för att
imponera på honom och skriver en uppgift på latin.
Över en kopp kakao återupplever jag min barndom i ett
kloster bland andra barn som också drabbades av
kriget. Jag inser att min bestämmelse att förtjäna lite
uppmärksamhet formade hela mitt liv. Jag har inte den
minsta aning hur min lärare övertalade nunnorna om
min unikhet och lyckades skicka mig utomlands till
internatskola.
Mitt liv som det är nu, mitt hem, mitt arbete, och själva
jag bär dock på tydliga spår av fattigflickan. Spår som
kan bekämpas, åtminstone när jag är vaken. Spår som
är tankar, tankar jag tiger om.
52
På morgonen träffar jag två väninnor från bokklubben.
På väg till staden försöker jag att övertala mig själv att
jag ser fram emot det men å andra sidan frågar jag mig
själv om jag har ett behov av att umgås med sådana
människor. Jag tystar rösten inuti mig som vill skrika
att jag bara försöker vara som dem. I verkligheten bryr
jag mig inte så mycket om dem precis så som de inte
bryr sig om mig. Detta är ingen vänskap. Detta handlar
om att hålla sina fiender nära.
Julie och Stella sitter redan inne i kafeterian och
vinkar åt mig inifrån fönstret.
-Du ser fantastisk ut, gumman, hur är det med din
underbara make och puss,puss, och efter följer skvaller
om alla de som inte finns med, visa upp nya exklusiva
köp och visa hur yngre och smalare man ser ut. Oändlig
repertoar, verkligen. Ibland undrar jag om de har en
räv bakom örat eller en skruv lös. Lyssnar verkligen
någon av oss tre på vad som sägs eller är detta bara ett
tomt teaterspel? Personligen har jag inget intresse av
att bidra med något verkligt. Personligen har jag inte
heller lust att leta efter något gemensamt med någon
som inte vet vem Velasques var eller med någon som
betraktar nittiotalets popartister som klassisk musik.
Oh ja, jag är medveten om mina fördomar. Ni har lärt
mig dem! Men jag kan inte annat än att träffa dem. Jag
kan inte annars uppleva mig själv som den jag är. Som
den som jag önskar att vara.
Innerst inne vet jag att Julie och Stella också är
människor med sina fel och att under allt det synbara,
under alla förgyllda ord, finns en själ som strävar efter
någonting. Att jag inte har någon lust att gräva efter
den är en annan fråga.
Efter en och en halv timma är jag utmattad. Skådespel
är ett tufft arbete. Jag väljer att lämna bilen parkerad
och går istället. Jag går fattigflickans steg.
Fattigflickan dyker alltid upp snabbt när jag är
försvagad. I min trötthet klarar jag inte hålla henne
instängd djupt inuti mig.
Jag fingår men känner hur fattigflickan svämmar över
mig. Min kropp rör sig och mina ben går utan att jag
53
tänker på det, människor, bilar, affärer och allt annat
försvinner från min upplevelse. Ansvar och vilja är som
bortblåst. Jag känner mig som om jag förlorade
kontakten med verkligheten. Plötslig kan jag inte
förstå hur människor kan arbeta, köra bilar, vara
föräldrar, resa och bara vara där i sina liv utan att få
dödspanik från dess verklighet. Jag känner mig som att
jag står utanför verkligheten och bara observerar den.
Verkligheten är skrämmande. Den är tom,
genomskinlig och full med rörelse.
Jag hör hur ringduvornas vingar slår i vinden när de
flyger från tak till tak. Fåglarna hjälper mig att komma
in i verkligheten igen. Jag ser åter staden som den är.
Jag ser alla detaljer på en gång. Ojämnheter och
organiska strukturer stör mitt upplevande av staden.
Alla objekt, allt som är, trycker sig på mig. Jag måste
fokusera på min kroppslighet för att urskilja mig från
verkligheten. Men kroppsligheten är redan upptagen
av fattigflickan. Det är jag som är fattigflickan. Det
känns som om någon skakade ur mig allt som jag är.
Allt som jag byggt i alla dessa år. Jag mår illa av det.
Strupen blir torr. Jag undrar hur min röst låter och när
jag försöker säga något, sviker rösten mig). Jag måste
sätta mig och dricka vatten för att må bättre eftersom
jag märker att förbipasserande tittar konstigt på mig.
Nej, jag är inte jag, jag är fattigflickan, allt detta var
bara en dröm! Plötsligt är det svårt att andas. Jag hör
fiskmåsens skratt över huvudet. Så illa är det att även
en meningslös fågel skrattar åt mig.
Jag stiger hastigt in i en kafeteria. Ljud, lukt och ljus
är tunga. Så tunga att det är svårt att hålla min kropp
rak. Servitrisen skriker, alla gäster skriker och jag får
migrän på en gång. Servitrisen skrattar åt mig när jag
beställer kaffe och vatten och jag blir osäker. Mina
händer pulserar och jag bli yr. Världens hela
sammanhang är borta. Alla gäster skrattar åt mig.
Servitrisen skrattar, kristallkronan skrattar och även
de vita tapeterna skrattar åt mig.
Jag förstår ingenting. Världen blev en skrikande brun
54
fläck. Ingen förtjänar att uppleva sånt helvete. Bara
fattigflickan. Jag önskar jag kunde försvinna. Jag vill
att det är slut. Mina tankebilder blandas med
verklighetens bruna fläck.
Någon klappar min kind. Frisk kall luft kommer in i
näsan. Jag öppnar ögonen och världen är tillbaka.
Servitrisen verkar väldigt bekymrad och hjälper mig
upp från under bordet. Är det verkligen samma person
som bara för en liten stund sedan skrattade åt mig?
Jag svimmade. När jag beger mig till toaletten förstår
jag att jag dessutom har kissat på mig. Jag skäms
oerhört mycket. Jag skäms över hela min existens.
Spegeln visar dock ingen fattigflicka. Den har jag inuti.
Att den inte syns betyder inte att den inte finns. Inte
längre. På något sätt har jag nu förstått att jag har
förlorat en kamp med fattigflickan. Jag kan aldrig
tvätta bort henne, springa iväg från henne, klä över
henne eller försöka snygga till henne. Jag inser nu att
alla dessa försök, trots att dom verkar vara effektiva,
är plågsamma och utmattande. Jag är fattigflicka och
har inga krafter kvar.
Donovan kommer för att hämta upp mig så snart jag
ringer. Jag ser hans bekymrade spetsiga mun och min
kjol i hans hand. Måste han verkligen klämma den så
hårt, den blir alldeles skrynklig är min första tanke
men jag är glad att han dök upp. Det jag vill mest just
nu är bara att sticka härifrån.
Jag hör hur servitrisen berättar till Donovan att jag
verkade förvirrad och matt och när hon kom med min
beställning låg jag redan under bordet. Jag ger henne
ett surt leende men jag skäms omedelbart över det. Att
vara sur är det sista försvar jag har. Efter surhet
kommer själva jaget, naken och oskyddad. Den visar
inte jag för vem vet hur mycket fattigflicka den
innehåller.
Donovan kör hem och pratar hela vägen. Jag förstår att
han försöker hålla mig i verkligheten. När vi kommer
hem, ringer han min psykoterapeut och bokar ett möte.
Hans förslag är att jag borde tänka på att sjukskriva
55
mig, åtminstone tills vi vet vad som pågår. Jag har inte
berättat någonting som har hänt mig idag.
Hans spetsiga mun visar fortfarande bekymmer. Han
är så omtänksam att det får mig att kvävas. Jag förstår
inte själv varför men en känsla dyker upp. En bitter
känsla att jag aldrig i livet har bestämt något, att det
alltid varit andra som bestämt över mig. Bestämt,
rekommenderat, fixat. Jag inser en brist i mig själv.
Hur mycket av mig är verkligen det jag vill vara? Jag
duschar snabbt och tar två sömntabletter. Kind på en
kylig kudde gungar mig till sömns.
Fält av vete i augusti med gyllene böljor. Mina ögon
gungar med dem. Jag klappar varsamt fyllda veteax.
De är överraskande vassa. Jag njuter sen kvällssol
medan jag väntar på min mamma. Jag sätter mig där
skogen börjar så att ingen ser mig. Mamma gick till
centralstationen för att hämta en väska som hennes
syster skickade från utlandet. Jag tycker att det är
mycket spännande att en väska reser med tåg alldeles
själv. Varför gick mamma genom skogen och varför jag
ska vänta på henne vid vetefältet tänker jag inte alls
på. Barnets tankar är upptagna med solens guld och
fåglarnas kvittrande. Jag väntar länge, mycket länge.
Jag väntar tills fåglarna tystnar. När solen rullar ner
bakom horisonten, börjar jag bekymra mig. Varför gick
vi inte till en station i vår byn?
Plötslig prasslar något i skogen. Mitt lilla hjärta hoppar
i spänning. Mamma stiger ut från skogen med en stor
brun reseväska. Jag hoppar upp av glädje men när jag
märker att hon har fingret mot munnen vänder något i
mig och jag får ångest. Jag tittar närmare på
reseväskan. Den är precis likadan som alla andra,en
vanlig brun resväska. Den verkar tung och kanske
innehåller den något hemligt. Nu slår mig tanken.
Därför måste vi smyga oss!
I tysthet beger vi oss på en liten vandringsled som leder
rakt genom vetefältet. Mamma verkar nervös. Jag följer
henne utan den minsta aning om att vi är i fara. Det
dröjer ungefär en halvtimma innan vi närmar oss våran
56
by. Mamma måste stanna och vila handen ett par
gånger. Vi pratar inte men jag hör att mamma viskar
för sig själv. Att hon ber vet jag inte.
Vid första huset i byn dyker två gestalter upp. Deras
hårda sulor prasslar på den sandiga vägen. När de
närmar sig förstår jag att det är två soldater eftersom
det syns hur en lång gevärspipa sticker upp bakom
deras ryggar. Mammas ödmjuka röst ursäktar oss att vi
bara är på väg hem. De lyser oss i ansiktet med en
stark ficklampa. Den starka vita ljuset bländar mig för
en stund. En av dem verkar intresserad av reseväskan.
– Vad har du i väskan, kvinna, frågar han
allvarligt.
Jag blir rädd eftersom mamma inte svarar. Hon säger
bara ingenting. Tystnaden gör mörkret tjockare. Jag får
ångest igen. Soldaten kommer ännu närmre.
– Jag frågar vad du har i väskan, hör inte du vad
jag säger? Säger han irriterat.
– Fem kilo kött, fem kilo mjöl,ett kilo socker och ett
kilo vallmo, svarar mamma ödmjukt och griper
fast den gamla reseväskan i handen trots att den
måste vara mycket tung för hennes kraftlösa
magra kropp.
Jag gapar i största överraskning. Mörkret fyller min
mun och sedan hela mig. Jag har hört grannarna prata
om att man får snaran för att smuggla råvaror.
– Vad?!!! Menar du det på allvar, kvinna, är du inte
klok!!? skriker soldaten i vrede.
Jag känner att jag behöver på gå toaletten. Soldatens
skrik luktar fientligt. Jag tar mammas hand. Den är
iskall. Jag känner på mig att vi redan är dömda till
snaran då.
– Nej, det är hon faktiskt inte, avbryter den andra
soldaten, känner du inte till henne? Hon bär
väskan med sig vart hon än går. Det finns bara
gamla trasor i den, öppna och se själv!
Båda soldater börjar skratta.
– Låt henne gå, hon är bara en stackare.
Väl road viftar soldaten med handen och trots allt
57
mörker förstår jag och mamma gestens mening. Bakom
hörnet är min stackars mamma tvungen att ta upp
kjolen för att befria ångesten från tarmarna. Jag hör
allt men är glad att vi lever. Hjärtat slår och slår och
slår.
Vid gryningen lagas mat i smyg. Köttlukten väcker
mina hungriga sinnen. Jag kan inte erinra mig när jag
åt kött sist. Jag tänker på alla dagars mat och letar
efter ett köttminne mellan mjölvatten och vått bröd.
Tankarna återupptas av hårda rytande steg i trappan.
Vi tittar på varandra, mamma och jag. Våra ögon är
stora av spänning. Dörrhandtaget gnisslar och sjunker
ner samtidigt som dörren öppnas. Jag sväljer en
oroklunk.
En jättesoldat med sina stora smutsiga läderstövlar
står framför oss i vårt kök. Han stirrar. Är vi i fara nu?
Min mammas magra armar sjunker ner på hennes
nedsmutsade kjol. Soldaten sätter sig utan ett enda ord
vid vårt köksbord. Min mamma serverar honom. Hon
förstår att soldaten som gjorde det möjligt för oss att
passera igår natt med fullproppad reseväska kom för
sin belöning.
Han slukar i sig kött och nybakat bröd. Plötsligt ser jag
en vanlig människa istället för den som har makten
över allt och alla. Jag blir rädd av mina egna tankar.
Det är någonting skrämmande i att inse att en soldat
också bara är en människa.
Soldaten äter färdigt, sträcker ut sina armar bakom
ryggen så att det knakar i ryggraden. Han lutar sig i
stolen och lossar sina byxor. Mamma skickar ut mig och
låser dörren. Hennes blick är tom. Jag är livrädd. Jag
vet inte vart ska jag ta mig. Jag kryper ihop under
trappor i den kalla trappuppgången.
Jag hukar mig ner i kanten av den stora sängen hela
natten. Ändå vaknar jag överraskande fräsch och
utvilad. På sängbordet hittar jag en tjock rosa pion
liggande på ett fat med lite vatten. Ett litet kuvert
sticker ut från de tunna ljusrosa bladen. Jag öppnar
det. Älskling, en vecka på stranden, du och jag? Eller
58
du kanske föredrar en vecka på hälsokliniken? Älskar
dig, din Don, läser jag.
Det äcklar mig. Pionen äcklar mig, orden som han
skrev äcklar mig. Jag borde älska det lilla kuvertet. Det
förväntas att jag skall bli glad.
Jag sitter kvar på sängen med de vita sängkläderna
och känner. Känner sådan avsky som om all hat i hela
mitt liv samlades i en stor känslobunt. Den projicerar
jag till pionen, till brevet och jag avskyr varenda
bokstav, samtidigt som jag älskar den känslan. Den
kommer ifrån mig. Den är min. Min egen åsikt. Avsky
skiljer mig från dom andra. Den definierar mig.
Jag läser brevet igen och igen. Ilska värmer mitt
ansikte tills det rodnar. Hälsokliniken associeras
omedelbart med Julies alkoholmissbruk. Hon besökte
ju en sådan institution. Mina kinder brinner och
näsborrarna vidgar sig. Fingrarna stelnar i häftig
vrede. Jag knycklar ihop brevet och slänger bort det så
kraftigt att det knakar i axeln.
Menar Donovan att jag är sjuk, tänker jag på väg till
köket. Ljusstrålen på golvet avslöjar att det redan är
eftermiddag. Plötslig ändras den känslomässiga
uppfattning om allt. Istället för morgonpigg är jag nu
eftermiddagstrött. Ilskan konsumerade all min energi.
Jag dricker vatten och sätter på kaffe. Händer detta på
riktigt? Överkroppen belastad med bekymmer blir
tung. Vredesmod missbrukade mina muskler. Jag lutar
mig mot diskbänken för stabilitet. Min man som alltid
har stått vid min sida har plötsligt ändrat sig. Eller är
det jag som har ändrat mig? Är det jag som känner
motstånd i Donovans stöd? Borde jag verkligen inte
besöka kliniken för mitt eget bästa? Bevisar inte mitt
tvivel det? Kaffemaskinen piper. Jag slår mig ner vid
det vita köksbordet. Kaffekoppen gör en rund
kaffefläck.
Jag bläddrar i ett gammalt magasin som har legat på
bordet i en evighet. Jag älskar damm på böcker och
magasin. När man samlar damm på pekfingret och
sedan gnider det mellan pekfingret och tummen, precis
59
på samma sätt som man saltar mat, då känner man
tiden mellan fingrarna. Man kan till och med känna
tidens doft. Jag fantiserar mig bort och droppar lite
kaffe på magasinet. När jag torkar av sidan fastnar
mina ögon på texten. Den beskriver ett kloster som folk
besöker för att meditera. Plötslig vet jag vad jag måste
göra. Jag bestämmer mig att låta tystheten göra sitt.
För andra gången i mitt liv.
Snabbpackad weekendväska slängs i baksätet och jag
startar bilen. Tanken slår mig att jag har undvikit att
köra bil den den sista tiden. Ratten rullar jag
omtänksamt i lite skakiga händer och låter byggnader
springa längst bilen tills dom försvinner helt.
Fladdrande grönska bakom fönstret lugnar mig.
Plötslig känner jag att jag kan andas. Jag andas in så
högt att jag själv blir överraskad av det. Jag vill andas
in så mycket syre som det bara går. Bröstkorgen stiger
upp och ner.
Klostret är mörkt, tyst och vått, så familjärt att jag
känner mig lugn från första stund. Jag står med
väskan i entréhallen vid bordet som skulle kunna
kallas för reception om detta var ett hotell. Eftersom
jag ringde för några timmar sedan tror jag att jag är
väntad men det är bara tystnaden som välkomnar mig.
Jag står och väntar tålmodig i några minuter och tittar
mig omkring.
Mina ögon som vant sig vid dunklet vandrar
undersökande på gulaktiga väggar med lövfallande gips
på vissa ställen, på en telefon av jade med förgylld
handenhet och runt vred. Jag fastnar på en bild i en
enkel träram föreställande en man i rokokoklädsel.
Åldrat stengolv slipat av många generationers fötter
sprider kylan uppåt. Telefonen av jade på
receptionsbordet ringer en gammaldags ton. Jag får
rysningar på ryggen och nacken av skräck. Ringsignal
vibrerar genom den våta luften i hela hallen och möter
kylan i stengolvet så jag känner den under mina fötter.
Ingen kommer för att svara i telefonen.
60
Jag stiger in bakom receptionsbordet och tar en titt
både till vänster och till höger i korridoren och inser att
någonstans inuti känner jag igen klostrets inre
struktur. Precis när jag bestämmer mig för att bege mig
in till vänster i korridoren för att hitta någon som kan
hjälpa mig med incheckningen hör jag ett eko av
plaskande fötter på stengolvet bakom mig. En lättklädd
munk som går mot mig.
Munken ser ut precis som man föreställer sig. En man
i obestämd ålder med rakat huvud i en huva av grov
kanvas i brunt, trådsliten på vissa ställen. Hans
kroppshållning är rak, bestämd och självsäker och hans
steg är raska utan att han skyndar sig. Han stannar
framför mig och låter mig titta i hans ansikte utan ett
enda ord. En vänlig blick flankerad med skarpa
maskulina ansiktsdrag gör att jag känner mig trygg.
En man som är lätt att bli kär i, slår mig tanken
samtidigt som jag skäms över den. Jag skäms att jag
tänker på sådant när jag står framför en munk.
Antagligen rodnar jag.
Munken utan en enda reaktion på min ankomst, på
min rodnad, på min osäkerhet, på hela mitt varande
leder mig tigande genom den vänstra korridoren till
klostrets stora sal där ett fåtal människor sitter i olika
positioner tigande som skulpturer, som om livet
lämnade dom, och jag som den enda kommande
rörelsen har ingen makt att bryta den starka
skulpturala tystnaden. Jag är som en fluga som
passerar förbi utan att någonting förändras.
Jag följer munkens bara steg igenom stora salen till en
mindre korridor med välvt tak. Korridoren luktar vått
som en grotta och är betydligt kyligare. På korridorens
bägge sidor finns många dörrar av träplankor
antagligen tillverkade för hand inne i klostret. Mellan
varje dörr hänger en fackla på väggen. Korridorens
bredd tvingar mig att följa bakom munkens breda rygg
och jag har tid att märka hur väggarna är sotiga kring
facklorna.
Munken öppnar en av de många dörrarna på vänster
61
sida, vinkar till mig att stiga in och stänger dörren
bakom mig utifrån. Jag hamnar ensam och försöker att
fixera min blick på någonting eftersom min osäkerhet
om vad jag egentligen gör här växer inom mig
obekvämt snabbt.
Den nya omgivningen sysselsätter mina tankar och jag
sjunker då inte i skammen trots att jag känner
fattigflickans närvaro som en klump i halsen. Igen och
igen lägger jag min blick på den enkla möbleringen,
från enkelsängen till det lilla bordet och fönstret som är
kanske lite för högt upp för att titta ut ifrån det. Här
tittar man inte från fönstret utan in i sig själv, får jag
en tanke. Det här är inte min tanke, det känns som om
någon planterade den i huvudet till mig. Anledningen
till att ha en hyfsad stor spegel på väggen förstår jag
inte. Den bryter enkelhet på ett orealistisk sätt.
På sängen med de enklaste sängkläderna av
krämfärgad naturlig bomull ligger ett häfte som säkert
är genomläst hundratals gånger. När jag läser orden i
svart färg på det gulaktiga papperet med oregelbunden
plasticitet, märker jag att häftet är skrivet för hand.
Underbar gammaldags handstil gör att jag nästan har
svårt att koncentrera mig på innehållet. Kortfattade är
reglerna, enkla och hårda, precis som jag har föreställt
mig. Väckning klockan fyra på morgonen för att
meditera tillsammans i tystnaden fram till lunchen i
stora salen. Eftermiddagen kan man spendera i
meditation vart man vill inom klostrets väggar. Alla
har rätt till en timme diskussion efter solnedgången
med munken som leder en genom hela processen.
Under samtalet får man uttrycka allt man behöver och
får hjälp med att styra tänkandet på rätt väg. Att
interagera verbalt med andra deltagare
rekommenderas endast inom tillåten tid mellan 18-19.
Efter sjutiden beger sig alla till sin privata kammare
för kvällens kontemplation. Smycken, mobiltelefonen
och andra identitets skapande hjälpmedel lämnar man
i värdeskåpet. Då hamnar man utan allt sitt ägande.
Munkarna rekommenderar inte att göra anteckningar.
Det skulle jag gärna vilja göra.
62
Ensam och fri från all egendom. Allt som vanligtvis
skulle hjälpa mig att bekämpa fattigflickan är borta.
Nu är det enbart min egen själ, kropp och intellekt som
jag har till försvar. Jag ser på mig i spegeln. Örhängen
av vitt guld med diamanter och pärlor har jag inte
längre på. Spegeln visar bara fattigflickans nakna
öronmusslor. Pärlor som är som en kniv i fattigflickans
hjärta är borta. Utan fina diamantsmycken känns det
som att fattigflickan överlagrar mig. Jag tittar några
gånger om jag inte har smuts kring näsan. För
säkerhets skull tvättar jag ansiktet med en tvättlapp.
Det känns inte bättre ändå.
Vigselringen lämnas också i värdeskåpet. Jag försöker
erinra mig när jag tog bort ringen sist men kommer
ingen vart i mina tankar. I stället ser jag Donovans
bekymrade spetsiga mun framför mig. Munnen som
kan le så vackert. Munnen som jag tror på. Eller skulle
jag säga trodde på? Hur som helst vill jag vara så långt
bort från Donovan i mina känslor som det bara går.
Tankar om min make smakar bittert och gör att mitt
hjärta börjar hoppa upprört i bröstkorgen. Hur kunde
han skriva det förbannade lilla brevet? Han förtjänar
att jag tog bort vigselringen. Trots ilskan undrar jag
vad min make gör när han kommer till en tom
lägenhet. Jag föreställer mig hur han öppnar dörren,
stiger in, kastar mjukt bilnycklarna och plånboken på
hyllan i hallen som vanligt. Redan då kommer han att
känna på sig att någonting inte stämmer. En sådan
känsla som man brukar ignorera.
Han tar av sig skorna av brunt läder på så sätt att han
hjälper till med andra foten så att han inte måste böja
sig. Från hallen går han direkt till köket och tror att
jag sitter vid köksbordet och bläddrar i ett magasin
över ett kopp kaffe. Det syns att han har rätt, eftersom
magasinet ligger öppet på bordet och stolen är en bit
från bordet. Men jag är inte där. Min frånvaro gör
köket kallt och avlägset för honom.
Han känner på sig att lägenheten är tom. Ändå ropar
63
han mitt namn några gånger samtidigt som han går
med snabba steg in i det lika kalla och avlägsna
vardagsrummet och arbetsrummet fyllt med ensamma
böcker. Han får en tanke att böckerna känns så
värdelösa när det inte finns någon som läser dem,
ingen som älskar dem.
Hans kropp i spänning börjar producera adrenalin och
han får en liten konstig kick av det. Omedvetet tittar
han i sovrummet som sist, kanske är han lite rädd för
vad som finns där. Kanske föreställer han sig ett
tragisk scenario, hur hans fru ligger på det snövita
satin lakanet med ett kniv i bröstet och han kommer
alldeles för sent, hennes kinder bleknade bort för länge
sen. Dörren till sovrummet är halvöppen. Samtidigt
som hans ögon faller över den obäddade sängen med
undandragen vit sänghimmel stiger han med den ena
foten i något blött på mattan. Han märker då att fatet
som var menat som vattenhållare ligger bredvid sängen
och att pionen och brevet ligger sönderrivna överallt.
Skuldkänslan besöker hans kropp omedelbart.
Jag försöker att tänka mig in i vad han gör när han
inser att jag är borta? Letar han efter en lapp med
förklaring? Lyssnar han på telefonsvararen? Försöker
han nå min mobiltelefon för att få veta att den ligger
avstängd på bordet i arbetsrummet? Kan han se i
klädkammaren att jag har packat? Förstår han att
mina skor är borta? Som först kanske han kollar
bilnyckeln och kontrollerar om bilen finns i garaget.
Sedan ringer han till dem som han betraktar som mina
närmaste. Oh, Donovan, Donovan, du är alltid så
praktisk! Jag börjar bli lite arg på hans handling i mina
egna föreställningar. Livet är inte praktiskt, make min,
tänker jag och önskar mig att en dag få veta hur det
gick till i verkligheten när Donovan kom till en tom
lägenhet.
Medveten om att jag lämnade tydliga spår oroar jag
mig lite ändå att Donovan kanske inte känner mig så
bra som jag trodde. Kanske har vardagen gjort att vi
växte från varandra alldeles för mycket. Mitt inre
64
skriker efter en själspartner. Hur vet jag nu att jag
åkte bort från allt för att hitta mig själv? Vill inte jag
bara bekräfta för mig själv att jag och Donovan
fortfarande varar? Kanske vill jag att han spårar mig
hit och ber mig att komma hem med honom? Dussintals
frågor fyller upp mig. Jag har inga svar i fickan och
känner mig plötsligt så svag.
Nej! ropar en röst i mitt inre. Om Donovan verkligen
förstår vem jag är då vet han att han måste låta bli
mig. Han är ännu den enda person som vet vem jag är.
Den tanken skrämmer mig lite. Kanske är han
verkligen den enda. I mitt inre hoppas jag att jag blir
den andre.
Skymningen kommer snabbare än jag förväntade mig
och det är inte mina bekymrade tankar om Donovan,
inte heller min ångest om fattigflickan utan tre
sömntabletter som vaggar mig till sömns ikväll. Det bli
bäst så, det vet jag. Innan jag grottar in i sömnen
vänder jag mig många gånger från sida till sida på den
hårda och obekväma sängen som prasslar och gnäller
under min kroppstyngd med dysterhet.
Jag sover drömlös tills morgonen. Om klockan fyra
kan kallas för morgon. Det är fortfarande mörkt när
någon bankar på dörren. Bankandet som hörs från alla
dörrar i korridoren återkommer några gånger. Jag
tycker det är ett lite tufft sätt att väcka någon men
samtidigt är jag glatt överraskad att jag har sovit gott.
Det tycker jag tills jag rör på mig. Värkande muskler
på ryggen och nacken gör mig på dåligt humör. Jag
öppnar fönstret som sitter för högt för att titta ut ifrån
men det känns skönt och uppiggande med lite kylig
fuktig luft. Jag nästan ser hur den fräscha luften
utbyts och hur den gamla varma luften från rummet
stiger ut från fönstret som en mörkblå ström. Bakom
fönstret skriker en koltrast och några andra fåglar som
jag inte känner men jag föreställer mig att de kanske
liknar en talgoxe.
Över en smaklös gröt och två koppar svagt te inser jag
att fönstret som är för högt att titta ifrån är bra på att
sätta igång mentala bilder. En mycket tyst frukost. Jag
65
undrar hur det skulle se ut om allas föreställningar
uppenbarade sig över våra huvuden så som på teve.
Undrar också de andra vad alla tänker på? Vi är
sjutton som kom hit för att tiga. Jag vet inte ens vad de
andra heter och hur länge de har varit här och de vet
ingenting om mig heller. Ingen verkar bry sig. Man
kommer hit för att bry sig om sig själv och inte om de
andra, tänker jag för mig själv.
Efter frukosten vinkar munken som visade mig
rummet igår åt mig. Menar han att jag ska följa honom,
jag är osäker. Han väntar. Antagligen är han van att
bemöta osäkerhet. Jag förväntar mig att äntligen ha ett
samtal om hur det går till i klostrett. I stället för att
bjuda in mig till kontoret eller något styrelserum leder
han mig till klostrets trädgård. Den unga gryningen
friskar upp mina sinnen. Gräset våt av dagg luktar
morgon. Koltrasten sjunger fortfarande på. Jag ser den
på den högsta grenen. Trädgården är ganska rymlig
med en del fruktträd som blomstrar vitt och rosa.
– Dessa päronträd är över hundra år gamla,
inleder munken ett samtal som om han visste att
jag precis tänkte på träden.
Jag uppmärksammar förväntningsfullt. Han frågar om
jag har läst häftet med regler och om jag önskar att
fråga något. Av någon anledning kommer jag inte på en
enda fråga! Du skulle ha kommit igår kväll, tänker jag.
Munken förklarar att han tillbringar förmiddagen
med mig och förklarar en meditationsteknik för mig.
Han är riktigt ordsnål men ändå är hans förklaringar
tydliga. Det gör att jag känner djupt respekt för honom.
Sedan sitter vi i trädgården och mediterar tillsammans.
Rättare sagt, han mediterar och jag sitter. Det känns
nästan lite pinsamt att sitta med någon och vara tyst.
Ändå försöker jag verkligen anstränga mig och sitter
rakt på marken. Bakom stängda ögon virvelströmmar
många tankar.
Jag försöker observera dem. De är som mentala
66
anteckningar om allt. Det som jag uppfattar just nu
blandas med gamla erfarenheter och med minnen. Ord,
meningar, bilder, röster, ljud, allt kommer till mig i ett
enda ögonblick. Denna tankevirvel gör mig obehagligt
yr.
Jag har lovat till mig själv att anstränga mig så mycket
jag kan, gå bakom mina gränser om nödvändigt och
framförallt minnas det. Jag erinrar mig detta i stunden
av obehag och försöker låta bli tankar och koncentrera
mig på det fysiska. Det är ryggen som drar mig tillbaka
till det fysiska med sin värk. Hur länge sitter vi här
egentligen? Min kropp ber mig att ställa mig upp och
låta ryggraden sträcka ut sig, låta det varma blodet
komma in i mina ben och tår. Jag känner markens
hårdhet och skulle aldrig gissa att en fin grön
gräsmatta kommer att plåga mig så. Vätan och kylan
kommer in i min kropp.
Medan kroppen lider och tankar virvlar märker jag att
en annan, en tredje del av mig också är närvarande. En
del av mig som njuter den varma mjuka morgonvinden
på kinden. Ju mer jag försöker fokusera på den här
delen av mig desto svagare känner jag den. Den är som
en fisk i handen. Lätthet, varande och rörelse i ett. Det
är som blommans doft. Något som är vackert men som
inte kan gripas fysiskt. Den här delen av mig vill
uppleva allt som finns, den rör och utforskar med
nyfikenhet och mjukhet som ett känselspröt. Jag älskar
den här delen av mig.
Plötsligt lossnar det inne i bröstkorgen och jag
välkomnar alla tankar. Inte bara alla nuvarande
tankar utan alla tankar jag någonsin har haft. Nu
känner jag att jag har plats för dem och jag föreställer
mig mitt medvetande som en bred himmel utan någon
begynnelse och slut. Jag behöver inte längre bekämpa
mina frågor. Vilken lättnad jag känner inne i mig själv!
Mitt andetag kan gå mycket djupare och jag känner
mig så lätt att jag sträcker på mina armar. Det knakar
i ryggraden. Kroppen tycker definitivt inte om
meditation. Men jag andas lätt och låter kroppen
67
värka. Jag är nöjd och känner att jag redan har gjort
ett stort framsteg.
Jag måste berätta om den nya delen inom mig som jag
upptäckt till munken. Men munken håller pekfingret
mot sina läppar och låter mig följa honom genom
trädgården tillbaka till klostret. Ryggraden har ätit
alla mina muskler på ryggen. Nej, något annat kan det
inte vara, det gör så fruktansvärt ont! Jag glömmer
mina frågor. Jag är trött och vill sova. Eftersom det är
min första dag får jag vila mig fram till lunchen.
Innan jag somnar, tänker jag på att om man fick skriva
anteckningar skulle jag definitivt skriva: ´´Jag visste
inte att meditation gör ont!´´
På eftermiddagen sitter jag och mediterar med de
andra som sitter utspridda oregelbundet i stora salen.
Bara att fysiskt uppleva var jag befinner mig tar
ungefär en timma eller två. Jag märker och bearbetar
salens mörker som hänger från det höga taket. Kylan
som förs samman med dammpartiklar. Dammpartiklar
som innehåller tidens hemlighet. I verkligheten tar det
några minuter högst en kvart men utan någon tid att
räkna, utan någonting att hinna, utan någon aktivitet
över huvudtaget dröjer tidens minsta delar en evighet.
Några ögonblick känner jag att jag kommer nära den
här fina delen av mig som jag fick träffa på morgonen
vid min första meditation och undrar om den. Hjärnan
är igång. Den går genom tusentals minnen, glömda
upplevelser och även nyligen känd skam. Kroppen
vibrerar i hjärtats rytm. Muskler är spända för att
hålla kroppen i en position jag inte är van vid.
Under kvällens samtal får jag reda på att det var själen
som jag mötte vid första meditationen. Munken
uppmuntrar mig att inte vara rädd att upptäcka
friheten som finns i tystnaden.
När jag ligger i den hårda sängen alldeles utmattad får
jag oro. Jag förstår inte hur jag kan vara så trött? Oron
fyller hela mig. Den äter upp alla dagens tankar, skär
genom mina värkande muskler. Jag skyddar mina ögon
och gråter. Kanske gråter jag mig till sömns tröstar jag
68
mig själv. Ångest piskar mig i hjärtat. Är det
fattigflickan som håller ångestens spö? Hittar jag svar i
min själ?
Jag går igenom samtalet med munken i mina tankar
och letar svar på min fråga om hur jag ska få min själ
att prata. Igen och igen återkommer munkens ord om
tystnaden till mig. Ska jag lyssna på min intuition? Då
kommer tanken att därför är jag här. Jag bestämmer
mig! Jag ska lyssna på min intuition.
onsdag, 2:a dag
Min tystnad är störd. Jag är störd av allt. Kanske
väljer jag det. Kanske är jag omedvetet rädd att möta
mig själv. Luften pulserar omkring mig i tystnaden. Jag
sitter envis i meditationsställning och svett droppar
från pannan på hälarna. I mitt inre har jag svårt att
komma någonstans då varenda minut är en svår kamp
med kroppen.
Ibland dyker jag in i gamla minnen som kommer till
mig som färgbilder och jag återupplever dem. Jag vet
inte om jag gör rätt eller fel, egentligen vet jag inte vad
ska jag göra och hur. Men jag sitter envist, andas och
väntar och väntar tills någonting händer inom mig.
Jag ser hur jag för nästan tio år sedan klädd i en simpel
blommig klänning stiger av tåget i ett främmande land
vars språk jag behärskar som om det vore mitt
modersmål. Jag känner hur mina vader är tunga och
hur dom pulserar där jag står i de utslitna sandalerna
på perrongen för första gången och ser mig omkring
efter Donovans gestalt.
Osäkerhet och oro bränner mig i halsen och mina
händer skakar. Jag försöker att dölja det och håller
väskan med båda händer. Mina ögon letar efter ett
enda ansikte bland dussintals fladdrande ansikten på
centralstationen. Ett enda ansikte som jag känner i
hela landet.
Människor i fina, nästan festliga kläder stiger på och av
tåget, omfamnar någon efterlängtat eller säger adjö till
sina nära och kära. Jag försöker erinra mig förgäves om
det är någon helg eller något annat festligt tillfälle. I
69
mitt hemland har jag nästan aldrig sett så här
finklädda folk! Här ser jag kvinnor med vackra frisyrer
i de mest underbara klänningar som en ung kvinna som
jag bara kunde drömma om, kvinnor som ler och bär sin
kropp med en sådan elegans och självförtroende som
var otänkbart bara två dagsresor bort. Hur kan de alla
ha råd med så fina kläder tänkte jag gapande.
Vad jag plötsligt skämdes över min enkla klädsel.
Vilken rädsla jag fick över att alla kommer att veta vid
första anblicken att jag är en fattig och därför
betydelsefull flicka och döma mig som värdelös. Hur
man behandlar de värdelösa visste jag väl hemifrån.
Usch vad rädd jag blev att det fina folket kommer att
vara elaka mot mig då jag är värdelös för dem.
Hela min kropp och mitt inre översvämmas med skam
då jag vet att jag är en liten ingenting fylld med smuts.
Mitt yttre skriker högt om min värdelöshet och
meningslösa existens som sticker ut ännu mer bredvid
det fina folket. Jag önskar mig att försvinna. Jag vill
inte leva, inte vara, inte uppleva mer av detta helvete.
Alla ser vid första anblicken att jag är mindervärdig
och jag vet att det aldrig försvinner för det är något som
man inte kan tvätta bort eller glömma, det är bara
fakta som jag bär inuti mig, en del av mina ben och
kött, mitt folks urgamla historia som jag utstrålar med
mitt hela väsen.
Observation och återupplevelse av de här avgörande
tankarna av mitt jag gör mig helt och hållet utmattad
och jag gråter tills jag förlorar kontrollen över min
kropp och ligger på stengolvet som kyligt omfamnar
min svettiga tröga kropp.
Låst i min sega kropp inser jag att jag byggt upp
föreställningar om hur andra ser på mig med oron och
rädslan av att vara mindervärdig jämfört med andra.
Det var inte märkligt då att folk som jag, folk med
liknande bakgrund betraktades som mindervärdiga och
det dröjde många år för dem att förtjäna åtminstone
något värde i samhället överhuvudtaget.
70
Var då mina värderingar baserade på verkligheten eller
inte? Varför överväldigade oron viljan att lyckas? Till
slut måste jag bara medge sorgligt att trots att jag
lyckades, trots att jag blev en av de fina folken med
status, har jag inte upplevt någon lycka. Frågan om jag
skulle vara lycklig bland folk med samma blod och
samma enkla klädsel som jag men obildade och råa är
nu efter alla dessa år meningslös att ställa.
Donovan promenerar den mörka gatan hemåt och
andas mjuka strålar av ljus som gatulamporna gråter
ut. Hans långa försumliga steg speglar rastlöshet som
växer inom honom. Lägenhetensalla fönster är mörka
så han vet att lägenheten är tom innan han låser upp
dörren. När han tyst stiger in trampar han på ett
kuvert. Den hårda sulan trycker sin underskrift på det.
Donovan plockar kuvertet från golvet och utan att titta
på adressaten kastar han kuvertet tillsammans med
nycklarna i korgen i hallen.
Utan att leta eller ropa söker han uppfriskandet i
badrummet. Iskalla vattendroppar rinner av hans
ansikte om och om igen. Han är medveten om att hans
rädsla över Elisabeths välmående eskalerade till
hårdhet. Det är ständigt en inre kamp. Donovan lutar
sig mot den vita badrumsskänken och observerar sitt
speglande ansikte.
När han känner för att vara öm så dyker hans hårda
pappas händer upp, hans pappas vredesfulla gestalt
och fyller Donovans hjärta. Han känner att han
misslyckades som man och make. Han känner att han
har svikit den känsligaste och finaste människan i sitt
liv. Nu måste han få tyst på sin elake fars gener inom
sig och ha tålamod. Han vet att han måste låta henne
komma tillbaka själv.
torsdag, 3:e dag
Tystnaden är inte tyst. Den innehåller rörelser, små
ljud och vind. Den sväljer dem så småningom.
71
Tystnaden är resten av allt som finns. Allt härstammar
och återvänder till den. Jag hör tystnaden. Jag försöker
att känna tystnaden kroppsligt.
Hela eftermiddagen söker mina tankar väg till
Donovan. Jag ägnar ingen uppmärksamhet till vad han
gör just nu utan jag bryr mig i hjärtat som längtar efter
hans närvaro. Samtidigt vill jag tänka på mig själv, inte
på någon annan. Jag betraktar det som en av den
viktigaste framgången på länge. Jag tillåter mig själv
att ställa mig själv främst samt jag känner innerst inne
att det är rätt så.
Trots det får jag inre blickar som jag inte kan motstå.
Blickar som fyller upp mitt hjärta med varmt blod som
sedan pumpas vidare. Jag ser framför mig Donovans
vackra leende som ibland ler som en liten pojke, hans
stora varma händer, jag är tvungen att le över hans
löjliga gröna tröja som han löper i och som han älskar
så mycket.
Hans mörka vänliga ögon med långa fransar och en
liten leverfläck på höger ögonlock. Sättet hur han
håller kaffekoppen. Blodet fyller snabbt alla ådrorna i
min kropp och orsakar stickningar i tårna och jag
rodnar på kinderna. Jag upplever glädje i fysisk form.
Efter alla dessa år som vi har varit tillsammans blev
han en del av mig. Det låter nästan skrämmande men
sanningen är att jag kan inte ta bort honom från mina
tankar utan ta bort en del av mig själv. Är det så att
han skapade en del av vem jag är? Eller ska jag fråga
vilka del av mig är egentligen en del av honom?
Kvällen är våtare och kyligare än de två föregående
kvällarna. Kyligare och ensammare än någonsin innan.
Under den tiden som förflöt från första dagen har jag
inte känt så. Ensamhet gör mig inget ont men ikväll
känner jag mig konstig, obeskrivligt lätt i kroppen och
tung i själen. Lätthet och tyngd smälter samman och
mynnar till längtan efter musiken. Jag föreställer mig
hur det brukar kännas när varje cell av min kropp
översvämmas med klassisk musik, hur man slappnar
av i alla muskler och känner violinens gråt resonera
72
mellan revbenen. Känslan fanns, musiken fanns inom
mig men utrymmet mellan revbenen var tomt. Kanske
kommer kvällens kyla därifrån, tänker jag.
Jag vrider mig rastlöst under täcket och öppnar ögonen
trots det är det kolsvart i min kammare. Fönstret är
stängt och jag har tjocka strumpor på. Kylan kryper på
mig ändå. Jag tittar djupt in i mörkret och låter
sinnena vila. En känd lukt bärs från korridoren under
dörren till mina näsborrar. Jag föreställer mig att en av
munkarna pysslar i köket som ligger på vänstra sidan
precis vid slutet av korridoren. Det luktar ju lite
brända pannkakor. Tanken värmer upp mig och blåser
bort mig till en morgon i vår första lägenhet. Jag ser
allt som på en gammal filmremsa.
Donovans ansikte är snart tio år yngre, rynkorna kring
ögonen som jag lärt läsa så bra har inte hunnit formas
ännu. Han sitter vid ett litet köksbord från trettiotalet
och röker över en kopp kaffe medan jag gör pannkakor
och tjock grå rök fyller långsamt utrymme mellan oss.
Filmremsan rullar och jag observerar hur han blåser ut
rök och tittar på min rygg. Kjolen jag har är färglös, det
minnet har jag inte behållit annars är allt annat så
autentisk som om det var igår och jag erinrar mig vår
livliga diskussion. Kylan kommer tillbaka på mig och
jag kryper ihop till en boll under täcket. Klumpen i
halsen från minnena transporteras till verkligheten.
Donovan skrattar åt en man vi diskuterade. Mannen
var alkoholist och kröp dagligen hem eller sov
någonstans i parken halvvägs hem. På morgonen fick
han skäll av sin fru, återvände till krogen på kvällen
och hela situation upprepades. Tom och skrämmande
livscykel tänkte jag då och tyckte synd om honom då
jag visste att han förlorade hela familjen i kriget.
Mannen var alltså från samma land som jag. Men
Donovan ansåg att mannens liv var standard för hela
den manliga populationen från mitt land och vi började
diskutera. Jag har ett levande minne att jag inget sa
men jag hatade Donovan då. Mitt blod kokade men jag
var inte stark nog att stå upp ärligt för min känsla.
Kanske trodde jag inte på den.
73
Generellt hatade jag när Donovan eller någon annan
berättade roliga eller sorgliga och ofta helt fiktiva
historier om ´´dem´´, om folket de knappt kände, om
folket vars tunga livshändelser var så långt ifrån deras
egna föreställningar om livet, om folk från mitt land.
Trots att jag alltid har velat undanhålla vart jag
kommer ifrån och aldrig känt något tillhörighet till
hemlandet i huvudtaget, kom stunder då något i mig
ville stå vid deras sida. Trots det kunde jag aldrig säga
något mot det och kände då att jag svek en bit av mig
själv för det var också mig de pratade om! Jag var en
del av deras skämt!
Jag kunde aldrig kontrollera detta och var alltid
mycket känslig över alla liknande skämt och
generaliserande anmärkningar. Kunde det vara något
medfött? Var jag alltså genetiskt märkt på det sättet?
Genom åren har jag lärt mig att gömma det och helt
enkelt försöka att trycka undan känslorna men det
gjorde alltid lika ont.
Jag gråter. Stora varma tårar. Jag bryr mig inte hur
högt jag gråter. Fortfarande hoprullad till en boll och
nu också helt gömd under täcket gråter jag för alla
människors liv som var förgäves, gråter för allt lidande
som jag har sett och upplevt, jag gråter över att ingen i
mitt liv inte ens min make skulle förstå mig och känna
det jag känner för han är inte ´´en av de andra´´. Jag
gråter för att för det mesta i mitt liv har jag varit en
riktig fegis. Jag gråter för att jag är rädd för att inte
vara det längre. Jag gråter så länge tills jag är varm
och lugn. Luften i rummet är inte lika svart och doften
av brända pannkakor är borta. Kanske hör jag
koltrastens sång om jag öppnar fönstret.
Fredag, 4:e dag
Trötthet. Jag undrar hur jag håller mig vaken under
hela dagen. Mina axlar hänger smärtsamt ner och
mörka ringar under ögonen talar för sig själva. Håret
74
har jag inte borstat på tre dagar men det ser
överraskande bra ut!
Jag tänker på allt jag vill göra när jag kommer ut och
upplever det som absurt samtidigt. Man börjar tänka
som en fånge trots att man har satt sig i denna
situationen helt frivilligt. Jag drömmer om en stark
kopp kaffe, om musiken, kanske ska jag lyssna till en
symfoni efteråt! Känna på mina böcker och kanske
köpa nya, kanske läsa en bok som jag aldrig vågat läsa
för att jag dömt författaren i förväg, ta en riktigt lång
löprunda i naturen, lyssna på fåglar. Köpa plommon!
Lista växer och jag inser vad jag tycker om. Vad
konstigt att man måste ta något ifrån sig för att kunna
förstå att man älskar det. Jag ser fram emot alla dessa
saker samtidigt som jag känner djup tacksamhet för att
jag kom ett steg närmare mig själv och kanske tagit ett
litet steg framåt.
Dagen är tröttsam, nästan långtråkig men jag
anstränger mig för att fokusera på det jag är här för.
Min inre tystnad. Jag vill lyssna på den för den
innehåller allt som jag är. Tystnaden verkar befria
mina minnen. Jag vet nu att jag får massa känslor från
dem och gråter långa stunder. Det har jag accepterat.
Jag ser mig själv i tystnaden som en ärlig människa
som är klädd i feghetens kappa. Inte bara en utan
massor av kappor på varandra som lager på en lök. Jag
glädjer mig över att jag inte dömer mig som jag kanske
skulle ha gjort förut utan jag accepterar vad jag ser och
känner på det.
På kvällen spyr jag från fysisk utmattning. Spyan är
som rädslans missfoster. Den har jag inte längre inuti
mig. Jag duschar mig i iskallt vatten. Det skärper mina
sinnen och väcker kvinnlighet i mig.
Efter denna plågsamma dagen känner jag mig lätt och
ren. Jag somnar innan det börjar bli mörkt.
Lördag, 5:e dag
Jag bestämmer mig för att tillåta mina minnen att
återvända tillbaka till mig. Jag är också bestämd att
inte vara rädd för att återuppleva dem. Men är jag
75
beredd att möta fattigflickan? Är jag redo att se
fattigflickan i ögonen.
Det är mycket svårt och jag kämpar med min skam.
Skammen har långa fingrar och spelar på min inre
tystnad. Jag inser att jag skäms över att vara sämre
människa än de andra. Trots att jag inte ser någon
anledning till att skämmas försvinner skammen inte.
Idag är min sista dag och jag skyndar mig från rummet
med det stora högplacerade fönstret som var min grotta
i hela fem dagar, genom den våta korridoren som luktar
tidslöst för att träffa en av munkarna. Min munk, en
stark vacker man, en varelse som utstrålar lugn och
förståelse, som jag inte fick reda på vem han är bakom
sin kåpa.
Tillsammans promenerar vi i den tysta trädgården och
går genom allt det som jag har upplevt här i tystnaden.
Vi pratar inte så mycket. Kanske har jag lärt mig att
välja ifrån mina tankar det som har något vikt och är
värdefullt för mig. Det verkar som att jag filtrerar mina
tankar i samtalet. Munken själv säger knappt något
men vartenda ord han ger mig är djupt i meningen och
jag är tvungen att tänka över det för att verkligen
förstå.
Jag ser mig själv tydligt och mår bra i kroppen.
Omgivningen, klostrets trädgård, den lilla biten av hur
världen visar sig för mig i denna stund, ser jag tydligt
den också. Tystnaden uppenbarar sig för mig som en vit
färg. Vit som egentligen är en blandning av alla färger,
en enighet som innehåller allt.
För en ögonblick inser jag att jag har nått en balans i
mitt inre. En balans som lätt kan vara en bra grund att
bygga på. Den tanken behåller jag för mig själv.
Innan vi går skilda vägar tittar munken på mig länge
som om han skulle vilja säga något väsentligt.
Någonting som ´´Skam är bara brist på kärleken´´ eller
´´Kanske har du vuxit ifrån ditt verkliga jag´´ eller
´´Lyssna på ditt inre´´, men han tiger och ler med sin
lugna vänliga blick. På väg till bilen känner jag mig
nästan besviken. Jag hade för mig att jag skulle få
någon visdom till slut. Någonting som skulle avsluta
76
min vistelse, någonting som skulle bekräfta att jag kom
på rätt väg i mitt tänkande och samtidigt något vist att
följa. Helt enkelt förväntade jag mig att få lära mig
något.
Med pekfingret rör jag ett lager av smuts och pollen
som samlades under nästan en vecka på bilens röda
lack.
Jag kör långsamt förbi gröna fält och känner en
konstigt blandning av tillfredsställande och
besvikelse. Vart befinner man sig mellan
tillfredsställande och besvikelse i sin sinnesstämning
egentligen? Vad skulle jag känna efter de här märkliga
fem dagarna? Vad ska jag göra nu? tänker jag medan
björkarnas svartvita stammar fladdrar på bilens
utsida. Ska jag ta på mig mina smycken och fortsätta
leva som förr? Plötslig inser jag att om mina tankar är
precis som min bil i rörelse ser allt i omvärlden ut att
vara i rörelse istället. Stannar jag mina tankar, kan jag
se på världen i lugn.
Jag stannar bilen vid kanten av vägen utan att tänka
på vad jag gör och stiger ut. Några steg till höger och
jag stiger på ett mjukt fält som antagligen ligger i
träda. Mörkbrun våt jord fastnar på mina stövlar. Jag
ser på fältet och försöker att observera mina tankar.
Luften är varm och solen som är precis i sin bästa ålder
förskönar alla gröna växter omkring fältet. En liten röd
fiat passerar förbi och susar bort mot staden. Björkarna
som växer i linje vid vägen svajar lugnt i den varma
mjuka vinden som bär med sig lukten av eld och
äpplen. Jag sluter ögonen och luktar på den.
Tårar värmer mina ögon och rinner kraftigt genom
ögonkanterna. Jag börjar gråta högt och täcker
ansiktet med bägge handflatorna. Luggen som fastnar
mellan fingrarna blir blöt av tårar. Något kittlar mig i
halsen. Jag försöker att hosta upp det men det kommer
ett skratt istället. Jag skrattar högt och tårar rinner på
mina kinder där jag står mitt på fältet och mina skor är
nedsmutsade med våt fräsch jord. Nu blev jag definitivt
galen kommer en tanke till mig. Jag kan inte annat än
att skratta åt den tanken och samtidigt gråta över den.
77
Skratt och gråt samlas i ett kraftig skrik:
– Faaaaan! skriker jag så högt jag bara kan.
Det känns som att jag skriker hur länge som helst. Jag
skriker med hela kroppen, med böjda knän, med
knytnäven beredd att slå. En lång vibrerande frekvens
av ´a´ river mig i halsen och det formas en linje av
rynkor på var sida av munnen.
När jag skrikit färdig, hör jag ett eko men i
verkligheten är det mitt eget skrik som vinden blåser
bort med lukt av eld och äpplen.
Jag återvänder till bilen och startar motorn. Jag är
alldeles nöjd och behöver inte fråga mig själv några
frågor längre. Jag vill köra lugnt hemåt. Till slut fick
jag en bra bekräftelse på att jag är på rätt väg och jag
ler för mig själv när jag tänker på vad munken skulle
säga om han såg mig.
I ögonvrån fångar jag en rörelse på fältet och jag tittar
dit reflexivt. Mitt hjärta börjar banka mig i bröstkorgen
när jag ser honom stå där på fältet med röd halsduk
fladdrande i vinden som en kärleksflagga. Jag ser på
honom och plötslig vet jag allt.
Donovan står på fältet med händerna i fickorna och
tittar mot mig. Hans bruna byxor och mörka jacka gör
honom nästan osynlig. En gestalt som definitivt vet
vem jag är. Han ser mig. Det gjorde han alltid.
Jag går mot honom och mitt hjärta fladdrar i samma
rytm som hans långa röda halsduk.
Vårat möte är ovanligt, en massa känslor tumlas inom
mig och jag är glad och illamående samtidigt. Jag vill
fråga om han har väntat här hela veckan när jag ser
hur hans skägg har vuxit och försöker erinra mig när
jag såg Donovan med skägg senast och när vi senast
träffades över huvudtaget. Bilder och tankar sköljer
över mig som ett vattenfall och hjärtats glada slag
svänger min tröja. Vi skakar när vi kramas och jag
känner hans varma händer på min rygg. Jag passar
fortfarande perfekt i hans famn som om våra kroppar
var skapta för varandra. Känslor trummar på mitt
78
hjärta som slår galet och trots att jag vill säga något
förblir jag tyst. Jag ser på hans läppar att han inte har
druckit tillräckligt med vatten. De sprickiga läpparna
ler och hans händer hamnar på mina kinder. Jag
märker en ny rynka vid hans mörka ögon.
– Jag saknade dig väldigt mycket också min
stinkande älskling, avbryter han tystnaden.
Det märks alltså att den själsliga hygienen kom i första
hand dom dagarna vi var ifrån varandra.
Hans händer är fortfarande fina märker jag när jag
leker med hans fingrar medan vi står på fältet. Hela
situationen börjar kännas lite konstig och jag vet inte
riktigt vad jag ska göra eller säga.
– Vill du ha skjuts hem? frågar jag i hopp om att
när vi börjar röra på oss och gör något som vi
gjort många gånger förut bryter vi konstigheten
och når varandra.
Hans röda halsduk fladdrar bakom honom när han går
till bilen.
Kyssen bryter konstigheten. Hans läppar är varma och
bilen omger och beskyddar oss. Han observerar mig
kärleksfullt. Jag är en skål med frukt för hans ögon.
Mitt huvud faller på hans bröst. Hans bröst som
berättar en historia. Bittra och kärleksfulla bilder
kommer till mig i omfamningen.
– Jag funderade mycket på livet när du var borta,
bryter han mina bilder.
Jag startar bilen och kör långsamt mot väst, hemåt.
– Det var nyttigt, dock lite smärtsam ensamhet,
fortsätter han.
Jag avbryter inte eftersom jag vet att han behöver
fokusera mycket när han talar om något viktigt.
– Jag blev så van vid din närvaro och jag blev van
vid att jag måste se till att du mår bra. Sista
tiden sov jag dåligt för jag bekymrade mig
väldigt mycket om dig. Jag visste inte vad som
händer dock visste jag att du behöver avbryta
vardagen och hitta dig själv, hans vänstra
79
tumme knådar försiktigt höger handflata när
han pausar sitt tal.
– Du vet om min far och hur han var.
Jag nickar bakom ratten.
– Hans hårdhet...försökte jag bekämpa hela livet.
Men när du var borta, började jag tänka på min
mor. Och jag nästan skämdes för hur lite jag har
tänkt på henne.
En figur av snäll, fin och försiktig karaktär nästan
genomskinlig av rädsla dyker alltid upp när Donovan
pratar om sin mor som jag aldrig hann att träffa.
– Hans elakhet överskuggade min kära mors
inflytande och jag insåg att, när ditt kvinnliga
element var borta från mig, och jag försökte
erinra mig allt det kvinnliga inflytande jag
fick....såg jag framför mig en bild av en enkel
kvinna som hade ingenting att ge för hon var så
fattig men ändå försökte hon ge mig det enda
hon hade, bredvid kärleken lärde hon mig gott
uppförande.
Han stirrar rakt framför sig och jag förstår att han
visualiserar bilden av sin mamma. Jag älskar honom
när han öppnar sig för mig och plötsligt känner jag djup
tacksamhet för det vi har.
– Som liten pojke tänkte jag aldrig någonsin på att
vi var relativt fattiga då min mammas seder var
så ädla och charmiga.
Jag låter Donovans ordflöde gå i hans egna rytm och
låter ord måla hur hans far plågade sin fru för att hon
uppfostrar deras pojke till en liten bög. Jag vet också
att hans far såg till att slå ut den känsliga natur ur
pojken. När mamman besegrades av lungtuberkulos
lämnade fjortonåriga Donovan hemmet och det var just
hans fina sätt att vara, tala och behandla människor
som hjälpte honom på hans väg till ett bra liv.
– Det är tack vare henne....och när jag tänker mig
att du..., känslorna tillåter inte honom att tala
färdigt men jag vet i mitt hjärta vad han vill
säga.
Jag känner mig förstådd för att han vet att jag skäms,
för att han ser mig för vem jag är och jag är jag glad att
80
han älskar mig ändå.
Donovan sa aldrig meningen färdigt. Vi tillbringar en
fin kväll med god mat och lite vin och pratar om annat
dock är våra hjärtan som gömmer det förflutna
penetrerade som av glasbitar med dåliga minnen. Jag
har nu också mina minnen och är bestämd att
acceptera dem.
Innan vi lägger oss går jag genom brev, fakturor och
krya på dig kort som kom när jag var bortrest. Det
känns nästan overkligt, lång borta, halvglömt under
hemkänslan. Kuvertet med ett skosule-tryck som har
lite ovanligt format och är officiellt stämplat av en
utländsk ambassad väcker nyfikenheten i mig.
Det skulle kunna vara vilket administrativt brev som
helst. Dock liknar den många arvtagarbrev som jag har
översatt med den skillnaden att detta här brevet är
skickat från försvarsdepartementet. Brevet är kallt,
okänsligt och intetsägande med vanliga men lite sneda
bokstäver ovanför kolumnerna för namn och datum.
Undertecknad Viktor från försvarsmaktens
förvaltningsavdelning informerar om något som jag
inte kan begripa. Enstaka administrativa ord som jag
har använt tusen gånger i arbetet rör nu mig, sårar
mig och hotar min nyskapade integritet. Brevet
handlar om en Valeria Hov. Jag börjar skaka och måste
sätta mig ner. Efter en klunk vatten läser jag brevet
igen. Namn och efternamn på avlidne föräldern.
Dödsorsak. Datum och Ort står till vänster. Högersidan
beskriver samtliga.
Nej, det här brevet kan inte vara till mig. Men varför
slår mitt hjärta så. Jag känner till ordet arkebusering
och mer än på dess betydelse tänker jag på att ordet
kommer från franskans arquebuser lånad från
italienskas archibuso ursprungligen från lågtyskas
hakebusse. Jag dricker ännu mer vatten och erinrar
mig alla möjliga scener från filmer jag sett eller böcker
som beskriver hur någon avrättades med ett gevär.
Donovan i sovtröja kommer till köket och antagligen
81
undrar han varför det dröjer så länge att läsa ett par
krya på dig brev. När han ser min bekymrade blick, vet
han att brevet som han trampade på i hallen inte hade
något bra innehåll.
– Är allt bra? Frågar han försiktigt.
– Kroppsresterna befinner sig enligt utredningen i
massgraven på beskriven plats, svarar jag och
ger brevet till honom.
Jag tänker inte på att dödsbrevet är skrivet på mitt
modersmål och Donovan kan inte läsa det.
Varför är känslan av en död mamma mycket värre än
ingen mamma? Och vad ska jag känna egentligen?
Tung men tom känsla fyller hela mig. Jag vill bara
gråta för att jag är förvirrad och vet inte vart ska jag ta
vägen? Jag gråter torrt och känner mig löjlig. Inte en
enda droppe tår kommer. Jag önskar jag kunde brista
ut i djupa tårar och sörja min älskade mamma. Så som
man borde göra. Det som jag har just nu är bara en
känsla av att det är över. Känslan att jag vet. Något
som jag aldrig har haft är borttaget ifrån mig. Hur
smärtsamt kan det vara?
Donovan klappar mig mjukt på axeln och kramar mig.
Hur tröstar man den som inte sörjer? Hans kropp är
varm och han luktar trygghet. Näsan gömmer jag
mellan hans bröst och låter tankarna virvla och fara.
Arkebusering, pärlörhängen och massgraven skriker
över varandra i mitt huvudet. En massa folk som
ruttnar tillsammans, lager på lager tills köttbitar
smälter ihop i en klump av ingenting som sköljs med
regnvatten till fältet bredvid massgraven. Tankarna
skapar vattenpölar som innehåller essens av de döda.
Runda och långa pölar som munnar till de avrättade.
Jag känner knappt golvet under fötterna. Nu! Nu
måste jag bestämma över de ruttna tankarna. Väskan
som jag inte ens har packat upp sen klostret duger. Jag
tar första lediga flyg. Tankarna är borta. Ivägchockade.
82
Två sömnpiller och en ögonmask. Tråkigt men mycket
bekvämt sätt att resa. Man dödar timmarna på flyget
och samlar lite på krafterna. Åtminstone förväntade jag
mig det. Sista biten skulle jag åka buss men den kom
aldrig. Det var jag nästan beredd på. Jag köper en bok
som nyligen gavs ut och säljer oväntat bra. Medan jag
väntar på beställd taxi köper jag kaffe i
centralstationens vänthall. Folk stirrar och jag som är
fortfarande påverkad av sömntabletterna begriper inte
att jag befinner mig i hemlandet. Språket byter jag
automatiskt.
Vad ska jag förvänta mig? Och vad vill jag här
egentligen? Tankar som börjar dyka upp när jag kliver
in i taxin. En bil som skulle uteslutas för användning
för ungefär tjugo år sedan och som man kan gissa en
gång var vit. Kanske ska jag be så att den klarar åka
hela vägen. Det är ändå nästan tjugofem mil. En sån
lång resa vore otänkbart att åka med taxi men i mitt
hemland kostar det inte mer än vad man betalar för en
tågbiljett. Taxichauffören tittar misstänksamt men vi
kommer överens. Jag öppnar boken bestämd att inte
titta ut. Det här är inte en känslomässig resa så det är
bra att hålla avstånd. Nöjd börjar jag sjunka in i boken
och taxichauffören smygtittar på mig i bakspegeln då
och då.
Boken som jag vilar i knät drar mig tillbaka till
medeltiden. Boken har definitivt fel format och är
mycket obekväm att läsa i bilen. Kanske därför avbryts
medeltidens livliga händelser hela tiden. Vägarna är i
sådant skick som inte tillåter att åka särskilt snabbt
och jag hoppar upp och ner i baksätet så att fjädrarna
under mig skriker krasande.
Så småningom känner jag hur temperaturen sjunker.
Termometern på instrumentbrädan visar en nia, alltså
fem grader mindre än nyss. Jag läser fram till
skymningen. Innan jag tänder en liten taklampa med
stor överraskning att den fungerar, observerar jag
blottade granstammar som vajar i det unga mörkret
bakom fönstret och funderar över om jag ska fortsätta
läsa. Till slut bestämmer jag mig för att läsa boken
83
färdigt. Jag också bestämmer mig för att vänta med
känslorna tills slutmålet då jag kliver ut ur taxin och
mina ben står åter på min barndomsgata.
Taxichauffören svänger in på bensinstationen med en
enda pump och röker hela de femton minuter vi har
kommit överens om rast. Röker medan han tankar,
röker medan han dricker kaffe och jag är tveksam till
att han fimpar på toaletten där också. Jag äter en
banan och nötter och bryr mig inte ens att gå titta in i
den lilla butiken.
I mina tankar önskar jag mig att återvända dit jag var
innan taxichauffören svängde. Jag sätter mig i bilen
och väntar tills han trycker ihop sista fimpen mellan
sina gula fingrar med svarta naglar. Han sätter sig
bakom ratten och en rökodör översvämmar hela bilen.
Han verkar hur nöjd som helst och vi fortsätter med
bilen som en gång var vit mot målet.
Jag försöker jaga bort oron över att återigen stå på
gatan som en gång var mitt hem, som jag kanske
kommer ihåg men som är lika overkligt som om den
aldrig funnits. Kanske är det precis det som jag
behöver, att fylla upp dåtidens tomhet med
verkligheten. Ersätta barndomens mardrömmar med
erfaren förklaring. Plötslig får jag energi i kroppen och
smakar på nyfikenheten.
Taxichauffören frågar om det är okej att sätta på radio.
Han börjar säkert bli trött av att köra i tystnaden. Det
dröjer lite att ställa in radion här mitt i skogen. Jag
frågar vart vi ungefär befinner oss och ett par hövliga
frågor tillkommer också. Trots att jag behärskar
språket kan jag inte mycket om lokala vanor och mina
frågor utlöser en lavin av klagomål från politik till den
sista oärliga grannen. Detta skrämmer mig och väcker
samtidigt medlidande i mig och jag börjar känna mig
obekväm och låst. Jag sitter låst i en bil mitt i skogen
med en okänd man. Tanken ger mig huvudvärk.
Jag vill inte känna medlidande. Jag vill inte känna
84
någonting! Jag smygtittar på chaufförens ansikte eller
snarare på hans högra halva bakifrån. Kinden gömmer
sig under ett mörkt skägg från hakan till det runda
örat med den stora örsnibben. Ögat fokuserande på
vägen lyser ljusbrunt och avslöjar något klipskt i
mannens karaktär. Letar jag efter något speciellt i
mannens drag? Vill jag se en bekräftelse på att i hans
ådror flyter samma blod som i mina? Och vad spelar
det för roll?
Plötsligt behöver jag ta avstånd. Jag ber chauffören om
en rast.
Han stannar bilen på gräsmattan som avgränsar fältet
och vägen och vi stiger ut i mörkret genom en stark
bensinlukt. Mörkret är rejält och jag ser knappt vart
jag stiger in. Radion hörs från den öppna dörren och
korset i mörkt trä som hänger på backspegeln svänger
fram och tillbaka. Till min överraskning tänder jag en
cigarett som han bjuder på och hänger blicken på
mörkret som omger oss. Röken dansar piruetter från
våra munnar och stiger uppåt. Chauffören tittar på mig
konstigt som om han ville läsa mina drag precis som
jag gjorde i bilen. Plötslig inser jag att jag inte hör
någonstans. Jag är inte lik de här människorna men
jag liknar inte människorna hemma heller. Jag känner
mig övergiven, ensam och missförstådd och är ledsen. I
denna stund finns det bara kännande jag i det kalla
mörkret. Mörkret som innehåller allt men bjuder inte
på något, som en formbar dröm beroende på en.
Vi har inte mycket kvar framför oss och jag försöker
sova. Känslor har djup inverkan på mig och tar på
krafterna, som alltid. Sömnen kommer inte utan jag
bara slumrar i halvvaket tillstånd där drömmar
blandas med ljud från radion och bilen. Ihopkrupen
under en prickig varm filt överlever jag den sista biten
och märker inte ens när vi är framme.
Byn som enligt chauffören har cirka ett par hundra
invånare är helt gömd i mörkret. I fjärran lyser en enda
liten gul prick som kan vara ett fönster, belysning eller
en fabrik. Åtminstone ett tecken på livet.
85
Chauffören stannar framför hotellet som jag bokat. Ett
mörkt trevåningshus som är helt släckt ger inget bra
intryck. Chauffören lägger min reseväska framför den
bruna entrédörren med massivt handtag, bankar på
dörren och ringer på klockan. För mig känns det lite
onödig, man skulle kunna ringa dom men jag är i alla
fall glad att han hjälper och överlåter situationen till
honom. Att det var bra gjort inser jag en halvtimme
senare när jag ligger i varma sängen och smälter
samman med mörkret.
Tre koppar av svagt morgonkaffe med lukt av mandlar
på det enda bordet i familjeköket. Två äldre män med
solbrända och rynkiga ansikten, förmodligen bröder och
jag, neutralt och beredd, är de enda gästerna på
hotellet. Jag lägger märke till att männen vispar lite
kanel till kaffet. Min vana kommer alltså härifrån. Jag
kanske lär mig hur mycket av mig som kommer
härifrån.
Visaren på en gammaldags dammig klocka pekar
på den romerska nian och tolvan. Jag snarare iakttar
pekarnas nästan osäkra och lite skakiga rörelser
mellan siffrorna, lägger märke till små sprickor och
långa spindelnätstrådar gråa av damm på den ljusblåa
väggen kring klockan än tänker på själva tiden. Dagen
är min och tanken på att jag inte behöver ha bråttom
piggar upp mig.
Blåsig och våt luft med doft av brasa och nybakat bröd
är behaglig och jag känner mig bekväm dock tycker jag
att jag sticker ut för mycket med tanke på de
förbipasserandes blickar. Nej, dom är säkert bara inte
vana att se turister försöker jag övertyga mig själv.
Himlen med tjocka runda gråvita molnlimpor skapar
nästan teatralisk atmosfär som får mig att känna mig
dramatisk, nästan som i en dröm.
Jag går på den obelagda trottoaren som faller samman
med vägen som är kantad av en rad olikartade men
sammanhängande små hus, de flesta slitna och
ovårdade. Jag känner inte igen mig men går säkert
enligt en karta som jag har skrivit ut hemma och tagit
86
med mig. Då och då passerar en gammal bil förbi följd
av ett virvlande dammoln. Vita och bruna hönor flyr i
alla riktningar.
En man som leder en hårdlastad mula med ledsna ögon
och skitiga bakben hälsar mig genom att han tar av
kepsen och jag nickar tillbaka men är osäker om jag
ska göra det eller inte. En stor brun blandrashund
följer efter mannen men han skickar hem den när han
märker det. Hunden hänger ner huvudet, viker öronen
bakåt och går lydigt i motsatt riktning. Jag iakttar
hunden så länge tills den hoppar över ett staket och
försvinner i en av gårdarna som varje hus har på
baksidan.
Byn verkar ha en lugn men samtidigt livligt rytm, den
känns både bekant och obekant. Här befinner jag mig
ingenstans och hemma samtidigt. Ju mer medveten jag
är om motsatserna, desto mer känner jag att varenda
smutsig kind, spruckna fönsterrutor och synligt revben
på ett djur gör att mitt hjärta brister. Det känns så som
om det vore min smutsiga kind och mina revben, mitt
ansvar. Jag mjuknar inuti. Jag mjuknar, älskar och
sörjer. Jag känner medlidande med människors lokala
levnadsvilkor, med ledsna sprickiga fasader och
längtan till brödet som precis tas från ugnen. Jag
sammansmälter med stället trots att jag är säker att
jag har aldrig varit här tidigare. Varför?
Det prasslar under mina fötter och ljudet hörs tydligt.
Det märkte jag redan som barn att alltid under sådana
dramatiska moln, alltså under speciella villkor, var ljud
högre och på sätt och vis tydligare, nästan mera
verkligt. Jag tittar på kartan och fortsätter enligt den,
svänger genom byns pitoreska gator med gråtande hus,
ser in i delvis skördade trädgårdar och träffar
människor som är mitt i sina dagliga sysslor trots att
för mig dagen nyss började.
Det hörs hur någon hugger ved som sedan föder
hemmaeld, ger trygghet och värme. Barnplagg i olika
storlekar och kulörer fladdrar lättsamt under klämmor
87
av trä mellan trädgårdens sista grönska. Vita lakan och
örngott som är spridda på gräsmattan plockas av en
ung kvinna som nynnar för sig själv. Melodin känns
bekant. Förmodligen en gammal visa tänker jag när jag
märker två snoriga barfota ungar som håller sig i
kvinnans blåa kjol med röda jordgubbar.. Katten som
ligger på fönsterbänken och liknar en randig
brödlimpa, observerar hela situationen. Kikande ögon
avslöjar att den bryr sig inte ett dugg. Att vara räcker.
I ett av de mest slitna husen, ett sådant hus som har
mer trasiga fönsterglas än hela och som omges av en
stor vild trädgård, ser jag en gumma i mörkgrönt långt
förkläde och en tjock svart kofta som böjer sig enligt
gummans rygg, en klädsel som känns så bekant för
mig. Med bara händerna planterar hon vitlök. Det tar
tid innan hon sätter den i den bruna och redan hårda
marken. Hennes händer har gjort detta år efter år
minst åttio gånger och för varje gång behövs det mer
tid. På trädet bredvid henne hänger ett antal
glasburkar med ett ljus inuti och svänger små svängar i
vindens tidslösa spel. På något sätt känns det som om
gumman också är en del av det spelet.
Hennes visa dunkla ögon möter mina. Jag ser i dom att
hon är som vitlöken, som marken och som vinden. Hon
lever. Och älskar livet precis i den form hon fick det.
Varför kan jag inte det? Frågar jag mig själv. Varför
kan inte jag känna livet i mig? Och kunde jag det
någonsin?
Jag försöker hålla fasaden men i varje vissen blick
känner jag sorg och varje ansikte med blicken neråt
river mitt inre så som om jag själv genomlevde alla
deras lidanden. Alla lidanden utan en enda droppe
glädje, utan känslan av livet, utan att vara levande.
Tusentals pyttesmå glasbitar river mig kring hjärtat.
Ångest, ont och en märklig sötaktigt lyckodroppe från
känslan av tillhörighet med dessa okända människors
liv gör att jag börjar skämmas för mina fina kläder och
för min upprätta kroppshållning.
88
Det var som om bilden vände om. Skammen som jag
var tvungen att dölja hela mitt liv för mina smutsiga
kläder som beviset för fattigdomen blev precis tvärtom.
Kanske är det en del av min karaktär, försöker jag
snabbt ursäkta mig framför mina egna känslor. En del
av min personlighet, inte en förbannelse. Men vad gör
det för skillnad? Skammen finns fortfarande.
Ingen förklarade någonsin för mig hur skall jag vara.
Alla visste bara hur jag inte skulle vara. Är det kanske
mamma som visar eller lär detta? Är det mamma då
som klargör detta? Har jag missat något viktigt? Jag
kom att tänka på att det ibland hänt att när jag kom
till en nytt kollektiv, förlorade jag mig själv i den. Mina
åsikter och uppfattningar om saker och ting bleknade
ut och så småningom smalt samman med med andras
åsikter. Då frågade jag mig själv vem jag egentligen är.
Vilka åsikter har jag egentligen?
Alltsomoftast kände jag mig själv som en färglös,
genomskinlig person som accepterar andras färger och
åsikter, uppfyller andras önskemål som om jag vore en
skugga levande inför min egen rädsla. Så är det! sa jag
högt till mig själv och stannade mitt på gatan. Jag var
rädd för att vara mig själv, rädd för att leva mitt eget
liv och även rädd för att bara titta och upptäcka vem
jag i själva verket är av den orsaken att enligt mina
egna gamla rädslor finns en fattigflicka inuti min själ.
Fortfarande med blicken neråt på mina svarta skor
som nyss satts i rörelse mot målet igen, kom jag att
tänka på en gång när jag åkte med spårvagn. Förresten
gjorde jag det ganska ofta efter att jag gift mig med
Don och började leva det fina livet. Åkte med
spårvagnen kring hela staden, utan syfte. Skenbart
planlöst. Men så var det inte, syftet var att observera
andra och undra. Undra om hur dom andra vet vilka de
är eller vilken utav dem jag vill vara om jag fick välja.
Jag skulle inte välja mig igen, det hade jag klart för
mig.
Hjärtat börjar banka mig i bröstkorgen när jag märker
på kartan att jag närmar mig. Jag ser på de två sista
89
tegelhusen som avslutar en återvändsgränd.
Hundarnas skall blandat med rök från skorstenar kör
iväg korpar som glider mellan grå moln i närheten och
river dom med sina skrämmande förkylda skrik. Rök
som ett symboliskt staket som delar av det mänskliga
från det vilda.
Kartan blev på drygt en trekvarts timmes väg
skrynklig och fick hundöron på alla kanter. Ett träsk
som på kartan illustreras med några korta streck
bredvid varandra är i verkligheten ett jätteområde
med långstjälkigt gräs, mörkgröna omkring träsket och
bruna på de torra ställen där korpar pickar från
marken. Jag stoppar den ihopvikta kartan i fickan och
beger mig till en bro av trä som leder över ett lerigt
träsk, illaluktande av svavel. Gamla våta träplankor är
hala och några saknas. Inte en enda varningsskylt som
nämner detta eller ännu värre, inget omnämnande av
träsket gör att jag undrar hur många som hamnade i
kärret och drunknade.
Det tar tid att gå på träplankorna och fokusera på att
inte trampa utanför. Trots att inget ger en minsta hint
av att en massgrav kommer att finnas i närheten,
fortsätter jag försiktigt framåt. Lukten av svavel
ersätts av en ganska behaglig grov doft av färsk lerjord.
Försvarsmaktens förvaltningsavdelnings telefonröst
lovade att massgraven är synligt märkt. Det enda som
är synligt härifrån är en död ek i fjärran. Träplankorna
bestämmer vägen för mig och till slut hamnar jag vid
den döda eken ändå. Där stiger jag av träplankorna och
fortsätter ungefär tjugo meter till ett relativt gräslöst
område märkt med röda ungefär trettio till fyrtio
centimeter långa pinnar. Så, där står jag.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Man går inte
särskilt ofta till massgravar. Jag ser mig omkring,
observerar och andas djupt. Vid närmastliggande röda
pinnen noterar jag en bunt färglösa torra blommor och
ett antal små platta stenar. Den döda eken med krokiga
grenar säkert vittnade liknande möten många gånger
innan.
Ett regn av tankar börjar trumma mig i huvudet och
90
jag står ordlös vid massgraven. I ögonvrån ser jag en
liten hare som smälter samman med omgivningen,
öronen tryckta mot ryggen. Det var dess mörka
glansiga öga som avslöjade den. Ögat så djup så att
hela världen skulle kunna falla in i det.
Jag känner mig inte särskild ledsen. Inte för någon jag
inte känner men ändå försöker jag föreställa mig
kvinnan från mina drömmar. Mamma från mina
drömmar med mager trött kropp, ovalt gulaktigt
ansikte med insjunkna kindben och med stora mörka
ögon som alltid hade en bekymrad blick. Håret kan jag
inte se framför mig. Hur mycket jag än försöker finns
det inget minne kring detta. Kvinnan som enligt brevet
hette Valeria utstrålar ingen speciell värme eller kärlek
men hor bryr sig och bekymrar sig om mig. Kanske det
är det sista som är kvar av kärleken till slut. Omtanke.
Vilket som, jag vill göra något som skulle bevisa att jag
var här, att jag bryr mig, att jag vågade, att jag helt
enkelt är villig att ändra på saker. Något som skulle
bemärka det här tillfället. Tända ett ljus eller lämna
blommor brukar man göra vid en grav. För det första
har jag inte ens tänkt på att köpa blommor eller ljus
och för det andra är detta en lite annorlunda grav. Dock
är jag nyfiken på vad andra lämnat här så jag går till
den röda pinnen där det ligger ett antal stenar. Jag
räknar dem till tjugoåtta. Varför just detta numret vet
jag inte. Är det en för varje begravd person? Eller för
varje saknad familjemedlem? Eller för varje tanke?
Eller för varje tillfälle en och samma person kom hit?
Jag känner en konstig rörelse i magen. Fattigflickan
har kommit hem. Jag är ett krigsbarn. Oavsett. Jag
inser min inre sanning. Jag begriper att jag skäms över
att jag levde under sådana villkor där det inte fanns
nog av de mest grundläggande saker. Jag skäms över
att jag inte visste om jag kommer dö just i denna stund
eller i stunden efter, om jag kommer att bli skjuten
eller dö på grund av att det inte fanns tillräckligt med
mat eller vatten.
Framförallt skäms jag över att det fanns människor
91
som skulle kunna ändra på allt, som skulle kunna
avsluta vårat lidande om dom bara ville men dom
gjorde ingenting. Jag skäms att jag var så
mindervärdig att jag inte var värd den hjälpen. Jag
skäms för att jag inte kunde göra bättre än kämpa för
livet. Men nu, stående på denna massgraven inser jag
att det var bra kämpat.
Jag klappar träsket och massgraven med blicken för
sista gången och precis när jag vänder mig för att
lämna den, fastnar blicken på en pytteliten vit prick
bland dessa tjugoåtta stenar. Vid en närmare blick ser
jag att det kan vara en pappersbit. Jag vänder mig och
lämnar massgraven ändå.
På träplankan börjar nyfikenhet gnaga i mig. Är det
kanske ett brev? Är inte jag lite nyfiken på vad dom
andra tänkt eller hur dom kände? Jo, mycket men den
är inte skrivet till mig. Plötsligt känns det konstigt att
ta något ifrån dom döda. Nyfikenhet gnager ännu
hårdare. Kanske innehåller brevet något viktigt som
kan röra mamma. Jag fortsätter på träplankan
därifrån. Men kanske har någon från försvarsmakten
som behandlade fallet lämnat ett meddelande till mig.
Ja, det var verkligen en usel ursäkt, ler jag för mig
själv men ändå vänder jag hastigt och plockar
pappersbiten underifrån stenarna. Pappret är kallt,
vått och smutsigt från ett antal regntillfällen. Mitt
hjärta klappar och händerna som viker upp det lite
ihopklistrade pappersdelarna skakar. Ja! Det finns en
text där inne! Blicken fladdrar hungrigt på den ganska
bra bevarade texten skrivet för hand med en
blyertspenna: Feci quod potui, faciant meliora
potentes*
Fattigflickan känner sig plötsligt inte ensam längre
eftersom jag inser att det finns andra som har hopp.
Enbart sex ord på den smutsiga lappen kan betyda så
mycket som en bekräftelse på att det alltid finns
potential och vilja, oavsett kriget och fattigdom. Det
känns bra. Plötsligt känner jag mig levande! Jag
känner hur snabbt blodomloppet värmer mina kinder
92
och stärker min egna vilja. Om fattigflickan kan vara
stolt över andra, finns det hopp att hon någon gång kan
vara stolt över sig själv.
Jag tar en blyertspenna ur handväskan,
lägger lappen på knäet och skriver försiktigt: Spes
moritur ultima **, och lägger tillbaka lappen under
stenen.
Den största sanning jag har i nuet. Den storslagna
sanning som gör en fattigflickas liv inte bara möjligt
utan kanske även värdefullt.
Jag tar av mina pärlörhängen med diamanter och
slänger dem mitt i träsket.
***
* Feci quod potui, faciant meliora potentes – Jag har
gjort vad jag kunnat, må nu de, som kan, göra bättre
** spes moritur ultima – Hoppet dör som sist
Baggen mellan raderna
Att skaffa en grav är förgäves, jag kommer inte ligga
där ändå. När jag dör, sover jag inte under marken
utan lever fritt över himlen.
Det kan låta som en kliché men jag har alltid
fascinerats av gamla människor som sitter så fridfullt
och lugnt på bänken i parken, på stranden eller mitt i
staden. Sett med unga ögon kändes det alltid som att de
verkar vara halvvägs härifrån, inte delaktiga i det
stressfulla livet längre utan iväg i sina minnen från
gamla tider, kanske tillsammans med de som inte
93
längre finns. Min nyfikenhet på vad som utspelar sig i
deras tankar blev aldrig tillfredsställd förrän nu, när
jag själv smälter samman med den långsamma varma
augustivinden och själv kan berätta om det. Frågan är
om någon bryr sig.
Ålder betydde alltid visdom för mig och verkade ha en
lugn rytm. Nu anser jag det uppenbara lugnet vara lite
påtvingat av kroppens förmågor och ja, visdom får jag
kalla det som ryms i huvudet så länge tills minnena
börjar blekna och avklinga. Förstå det rätt, jag klagar
inte. Jag har betydligt mindre värk och hälsoproblem
än vad jag förknippar med en gammal ålder och jag har
roligt också, dock det sista året mest i ensamhet.
Åldern som livsetapp påminner lite om barndomen,
man har så vansinniga idéer och vill göra mycket. Till
skillnad från barndomen vet man vad man vill men på
samma sätt som ett barn är man limiterad eller
limiterar sig själv, fysiskt för att vara exakt.
Livet formade mig till en förväntningsfull cyniker eller
gubbe med postpubertetsanfall , enligt hur jag sover.
Det första kan man betrakta som en hyfsat lyckad
utgångspunkt till vilka aktiviteter som helst, det andra
får man bara ta som det kommer.
Jag säger inte att jag har lärt mig detta, men jag
försöker att leva med mig själv så gott jag kan. Det är
det minsta och slutligen det enda man kan göra i det
meningslösa livet. Ta mig inte fel här när jag säger
detta, jag är livsälskare. Det jag menar är att livet har
en sådan mening som en människa ger till det.
– God eftermiddag, doktor Nikolas, hörs plötsligt
en kvinnlig röst bredvid mig, njuter ni av solen?
Jag kikar mot solen och mot röstens källa och ser en
gammal granne till mig, en åttioårig kvinna, Solros som
jag och Valter brukade kalla henne för hennes
solbrända skrynkliga ansikte som vände sig efter solen
och aldrig missade en enda solig dag utan att vara ute.
– God eftermiddag, doktor Nikolas, upprepade
Solrosen en gång till och högre, eftersom hon
antog att jag hör dålig.
94
Jag tittade rakt in i hennes ansikte fårat av rynkor som
alltid bar på ett leende, alltid med ett vänligt uttryck,
och nickade som en hälsning. Hon var godheten själv
och jag förstår fullständigt varför Valter tyckte så
mycket om henne. Hon pratade alltid lite förnämt och
kallade mig alltid för doktor vilket kan låta ovanligt
nuförtiden men jag är behaglig med det eftersom hon är
i min mors ålder och jag aldrig såg något fel med
hennes sätt.
– Har ni lust att komma på besök lite senare idag?
frågade Solros fortfarande med solen i ryggen
men nu liksom på väg ifrån mig, jag kokar teet
som ni tycker om. Ni vet var ni hittar mig om ni
känner att ni vill ha lite sällskap, doktorn, sa
hon och jag observerade hennes långsamma steg
hemåt.
Det var för det mesta hon och Valter som brukade sitta
vid teet och lyssna på gammal swingmusik. Han kom
alltid hem strålande av lycka ifrån henne och
återberättade otroliga historier som han fått höra. Jag
förstår att inbjudan var inte så mycket för min skull
utan på grund av att hon också saknar honom.
Jag satt kvar på bänken fortfarande med Valter i
tankarna och log. Livliga bilder av hans speciella sätt
att vara växte över min nuvarande existens. Parken och
bänken försvann och jag dök upp mitt i en diskussion
som jag och Valter hade för några år sen, kanske fem
sex, det minns jag inte riktigt. Han anklagade mig för
att jag börjar bli en gammal surpuppa när jag nämnde,
utanför det vi pratade om, att konjak smakar inte lika
gott som det brukade. Ja, jag minns ganska precis att
det var en lördagsförmiddag då vi brukade läsa
tidningar i en och samma kafeteria.
Jag läste politik och Valter sport och skvaller.
Konjak och cigarrer var en oundviklig del av våra
diskussioner. Han började gestikulera snabbt och
grimasera på skoj för att härma mig, tills alla
närvarande inklusive jag skrattade så att tårarna rann.
Jag älskade honom för detta.
95
Oh ja, kan var en känd gycklare och njöt mycket av
andras uppmärksamhet. Han sa till mig att han inte
förstår vad jag klagar över, förr i tiden var man ung,
osäker och var retad för att vara bög och nu när man
har en bra ställning och social acceptans ska man fan
svälja lite sur konjak utan att gråta över det. Jag
erkänner att han hade rätt. Det hade han ofta, när jag
tänker på det. Kanske var det hans sätt att leva, alltid
uppleva helhjärtat. Oavsett. Han var utan tvekan den
originellaste människa jag någonsin känt.
Jag alltid känner mig så fylld med tacksamhet när
jag tänker på honom. Att kunna göra någon lycklig
även när man inte längre lever, kallar jag för en otrolig
gåva. Kanske därför har jag inte hunnit att sörga, ler
jag åt min egen idé och börjar plocka upp mig från
bänken. Kepsen på huvudet, tidningen rullad på det
sättet att den ryms i innerfickan på kavajen som jag
kastar över axeln och då och då rättar till med den
högra handen som inte lutar sig mot käppen.
Vägen hemåt är en väldigt behaglig tjugo till trettio
minuters promenad, beroende på hur mycket man tittar
in i skyltfönstret hos trafikanten, blomsteraffären eller
bokhandeln på vägen, mer exakt beroende på hur
mycket bråttom man vill ha.
Valter gillade inte ordet bråttom. Att skynda är mot
naturen, man ha bara bråttom att dö, sa han alltid.
Han önskade att dö plötsligt, helt enkelt avbryta livet
på en gång utan långvarig sjukdom och jag tänker ofta
på det när jag närmar mig hemmet och öppnar den
gröna dörren med massivt kopparhandtag och stiger in
i den smala kyliga hallen i vårat gamla radhus. Jag ofta
tänker på hur det skulle kunna gå till vid dödens
hastiga besök.
Redan när man stiger in i hallen känner man att
någonting inte stämmer och efter snabba steg till första
våningen, med mjölksyran i benen stannar andan i
halsen och tomma läppar flämtar över det man ser med
ögonen men inte än begriper med tankarna.
96
En livslös kropp, med saker och ting omkring sig så
som om han bara vilade sig mitt i någon aktivitet,
kanske tandborstning. Och sedan säger man till nära
och kära att han åtminstone hann att borsta tänderna
innan han gick bort och låtsas inre styrka och humor.
Och det får mig att fundera kring det, vilken död är den
bästa för bägge parter. Ingen. Ingen är godkänd av oss.
Jag tittar på bilder från våra resor och expeditioner
som hänger i hallen och på väggen längst trappan och
observerar dem länge så som om jag ville upptäcka en
ny detalj eller som om jag letade efter ett nytt gammalt
minne. Mitt alltid lite för seriösa uttryck är utjämnad
med Valters lätta naturlighet. Jag inser att han
jämnade ut mig i verkligheten. Inte kompletterade utan
visade vägen och öppnade dörren. Han visste vad han
ville och gjorde precis så som han ville. Han hade min
djupaste beundran för det men jag idealiserar inte
honom som de gamla brukar göra, att ställa någon på
piedestal efter hans eller hennes död. Jag säger det
precis som jag kommer ihåg det.
Mina minnen blåser livet in i Valter som återupplivas
om och om igen för att belysa mina dagar. Reflekterad
över en cigarr och ett glas konjak, inte längre en
lördagsvana utan snarare vardagens, extrasur denna
gången, inser jag att inte heller jag är vid liv längre
utan besöker dåtiden med en oberörbar skapelse, en
skugga skapad av mina egna upplevelser. För varje
konjak önskar jag djupare att jag fick välja och då
skulle jag vilja avbryta med ett evigt andningsuppehåll.
Nu har jag konjakens mod. Varje morgon glömmer jag
detta för att minnas igen med skymningen.
Valter siktar mot mig ifrån väggen där hans porträtt
hänger i en tunn brun ram som egentligen är för stor
för fotografiet. Ett svartvitt dandy porträtt med vit
kant där det står skrivet med blyertspenna 1956, Q.
hamn. Den här kortet som Valter gjorde själv som ett
minne när han fyllde tjugo slätar ut mina rynkor och
skjuter mig tillbaka till sommaren 1956 då vi först
träffades. Jag minns den dagen som om det vore igår.
97
Jag hade precis blivit professor i entomologi och
cyklade till och från fakulteten via hamnen. Den dagen
var sommarens alldeles första början och solen sken
skarpt på den högblåa himlen så man blir snurrig av
glädjen som rusar i den unga kroppen. Jag vet inte
varför jag stannade i hamnen den dagen, om det var
sommar, solen eller bara en ren slump men jag satt där
och lät mina ögon uppslukas i silverblå böljor.
Jag kommer ihåg ganska exakt att jag fantiserade om
vad skulle jag göra just nu om jag blev en sjöman
istället. Jag visste att familjen och bekanta diskuterade
i smyg om potentiella skäl till mitt ungkarlsliv.
Professuren gav mig inte bara erkännande utan också
lugnet då jag blev stämplad som nörd. Hellre nörd då.
Hellre det än att ifrågasätta bristen på kvinnor i mitt
liv.
Måsarnas skrik blandas med en skrattsalva.
Nyfikenhet avbryter min tankekedja, urskiljer
skrattandet och vänder blicken mot en grupp av fyra
unga män i närheten. Arbetsskjortor hänger på räcket
och fladdrar i den första sommarvinden. Männen njuter
sin cigarettpaus med bara överkroppar som fortfarande
är vita efter den långa regniga våren. De skriker och
gapskrattar över något. En knuffar den andre, den
tredje som viftar vilt med armarna får smack på axeln
från den andre och jag undrar om det var solen som fick
dom att stoja och skratta som små pojkar. Jag är
tvungen att vända hela överkroppen för att få en bättre
utsikt och då ser jag att det inte var solen utan något
helt annat. Jag går fram till dom.
Jag inser att jag antog rätt, det var en bärfis som
skapade den roliga oordning bland de unga männen och
jag glömmer helt min blyghet och bara talar och
förklarar att den obehagliga lukten kommer från den
platta baggen.
Dom skrattar och jag skrattar och smälter in i gruppen
hur lätt som helst. De bjuder på en cigarett och det
98
känns helt naturligt, som om jag brukade delta
hamnarbetarnas paus varje dag. Enkla och
meningslösa skämt som känns så långt ifrån min värld,
kittlar på deras annars tuffa och samtidigt långtråkiga
vardagsarbete. Jag ser på dom här unga männen
nästan med lite avund eftersom dom kan njuta det dom
har och nöja sig med det enkla. Så började jag tänka
och sjönk i mina tankar.
– En till? En av männen sträcker fram ett mjukt
cigarettpaket mot mig.
Han tänder cigaretten åt mig när jag lägger den mellan
läpparna samtidigt som han fångar min blick. En blick
som gömmer tusen år i en sekund. En blick som leder
en blixt genom hela kroppen och skakar den. En blick
som gör att jag tvingas att titta bort mot horisonten
istället.
– Så baggmannen, säger han och bryter
högspänningen mellan oss, härligt att se att det
finns människor som jobbar med dom viktiga
sakerna i livet.
Jag skrattar och är tacksam att ingen av dom andra
märkte något. Vi rökte resten av cigaretten i tysthet
med blicken mot vattnet.
Den dagen hade jag svårt att somna. Jag gick upp
några gånger och försökte sysselsätta min pirrande
kropp utan någon framgång alls, jag bläddrade i boken
men läste inget, tittade på halvmånen samtidigt som
jag blåste cigarettrök från fönstret och vad jag än
påbörjade hamnade jag stirrande med ett lyckligt
leende. Jag somnade mycket sent och återvände till
hamnen i drömmarna. Där fanns dom mörka djupa
ögon igen och dom bjöd in mig att titta i dom denna
gången. Där fanns det inga som möjligtvis skulle
ifrågasätta oss, det som fanns var bara två nyfikna
blickar öppna åt varandra.
Visst har jag försovit mig! Men det spelade absolut
ingen roll eftersom allt var underbart, allt, allt, precis
allt. Den pirrande känslan i kroppen som jag kände
konstant gjorde det svårt att koncentrera mig på
arbetet men till slut insåg jag att jag var mera
99
produktiv än vad jag har förväntade mig. Efter arbetet
cyklade jag förstås inte hemåt.
Hamnen verkade övergiven. Det blåste lite och ett
par måsar observerade horisonten från flaggstängernas
topp. Jag promenerar runt, sätter mig på en sten och
försöker att inte se ut som att jag väntar på någon.
Händerna svettas och tiden går oerhört långsamt, det
syns på lata moln som rör sig i millimetrar.
Då och då passerar det förbi en båt och gör mig
nervös och glad samtidigt. Egentligen vet jag inte hur
ska jag förklara mig för honom. Vad gör jag där?
Kommer någon ifrågasätta det? När mörkret faller
förstår jag att det är dags att bege mig hemåt. Besviken
men mycket bestämd om morgondagen.
Varje dag cyklar jag till hamnen direkt från fakulteten.
Jag frågar inte mig vad jag väntar på. Mitt hjärta
sjunger och det räcker, det är det enda som spelar
någon roll för mig just nu. Men varje kväll åker jag hem
lika besviken som dagen innan eller kanske varje dag
lite mera besviken och mindre förväntningsfull. Och
dubbelt så nyfiken. En hel vecka passerar och jag
känner att jag glömde hur hans ansikte ser ut. Det går
inte att framkalla det ur minnet längre. Kanske en
detalj eller en känsla men inte alla detaljer
tillsammans, helheten är oklar, ofullständig men
spännande dimmig.
Jag tänker inte ge upp. En dag måste jag ha tur. Det
blev ändå till en mycket fin vana att spendera
kvällarna i hamnen, låta vinden leka med mitt hår och
höra hamnljud. Nästan som en meditation där man lär
sig mycket om naturen varje dag, om vindarna, om
fåglarna och vattnet, om solen och man blir nära sina
pojkår igen. Mellan vindarna och tankarna signaliserar
det bultande hjärtat före de andra sinnenas långsamma
reaktion.
Där går han på bryggan i mörka byxor och
långärmad arbetströja i vitt tyg och rufsar håret med
en hand utan en aning om att han är väntad. Han
siktar rakt fram och långa snabba steg avslöjar att han
100
kan ha bråttom. Jag sitter kvar som paralyserad men
är förstås överlycklig bara av att se att han finns på
riktigt.
Trots skymningen märker han att jag sitter där och
hans raka och bestämda kroppshållning förändras
plötsligt, skulderbladen närmar sig varandra och
bröstet kommer upp, händerna glider i fickorna och en
sjömans raka regelbundna smattrande förändras till en
avslappnad gång. Jag vet att jag inte inbillar mig. Han
är glad över att se mig.
Han kommer fram till mig som om ingenting men hans
blick bränner mig och jag hoppas att det inte syns i
skymningens mörker hur jag rodnar. Han sätter sig
bredvid mig på stenen. Stunden är lång och vi säger
ingenting. Vi bara känner varandras närvaro. Min
närvaro är för tillfället lycklig.
Jag vet inte hur länge vi sitter där. Minuterna är
tjocka, tiden lämnar oss ensamma men med de första
blinkande stjärnorna bryts tiden mellan oss igen. Det
är dags för honom att gå och det blir inget långt adjö
eftersom vi båda inte riktigt vet hur vi ska hantera
mötet men när hans hand hamnar på min rygg i en
vänlig dunk, vänder jag bort ansiktet för att dölja min
förlägenhet.
Vi beger oss åt varsitt håll och vi vänder oss inte efter
varandra förrän jag cyklat tillräckligt långt ifrån
hamnen då vänder jag mig och ser hans vita
långärmade tröja böjd över bryggans räcken.
På hur många olika sätt kan man tolka en klapp på
ryggen? Ryggen är hjärtats baksida. En gest som är så
oskyldig men ändå rör hjärtat. Jag tänker på hur det
kändes, på handens storlek, hur den värmde ryggen,
jag tänker på den stunden om och om igen, tills jag
driver mig själv till sötaste vansinne där jag önskar mig
att hans fingrar regnar på min hud.
Dagar går och jag går inte mer till hamnen då jag vet
att det vore förgäves då han redan är långt härifrån,
vaggad till drömmar som jag inte vet någonting om. Jag
101
drömmer mig tillbaka till min dröm, där jag andas
varenda molekyl av hans närvaro, där världens
tolkning är poetiskt, där minsta enhet är all kärlek som
finns. Och jag känner på distans att han känner
likadant.
***
Nu med en tillbakablick kan jag knappt förklara hur
jag visste att Valter åkte till sjös igen den natten. Men
enbart tanken på honom höll mina dagar ljusa och
lyckliga för att jag fick möta kärleken, för att jag visste
att den finns. Jag räknade inte dagar eller veckor tills
jag fick ett litet paket till fakulteten.
Jag minns ganska tydligt att under ett tjock gult
papper som man köper på posten bundet med ett tunt
snöre av säckväv fanns förmodligen den största
tändsticksask jag sett tills nu, röd med en vit elefant
på. Redan då började mitt hjärta glädjas i förväg. Ändå
öppnade jag asken med stort försiktighet. In i den låg
på ett lager av halm en skalbagge. Jag minns att jag
började skratta av glädje då den här lilla gesten
bekräftade det jag redan visste, att han känner
likadant.
En sex centimeter stor talande skalbagge visade sig
vara Odontolabis imperialis och kunde med
noggrannhet avslöja vart Valter befinner sig. Vilken
lättnad! Då vet man vart ska man skicka tankarna när
man tänker på honom. En obeskrivligt underbar känsla
att någon och inte bara just någon utan Valter skickar
en skalbagge som budbärare. Glädjen jag fick inuti mig
var obeskrivligt stor. Något ytterst romantiskt händer
mig!
Jag minns att jag flyttade ekoxbaggen till en annan
låda och stoppade nya tändstickor i den stora röda
tändsticksasken och hade den med mig hela tiden.
Dagarna passerade snällt och vid stunder då jag kände
mig ensam eller speciellt drömmande tog jag fram
ekoxbaggen och lät den tala. Jag visslade på dagarna
på fakulteten, föreläste med passion, skrev och läste
102
med den röda tändsticksasken med en vit elefant i
fickan och samtalade med skalbaggen på kvällarna och
när jag tänker tillbaka, var det Valter som gjorde mig
till baggmannen.
Under det året fick jag levererat totalt fem
skalbaggar och två fjärilar som budbärare om Valters
resa, dock hade jag ingen aning om vilket äventyr det
måste ha varit och under vilka villkor han fått alla
dessa insekter till mig. Dessa paket med
insektsinnehåll från alla världens hörn väckte i mig en
djupt dold dröm om resande, om expeditioner och jag
längtade tills snön smälter och jag kunde under vårens
tillåtelse utforska åtminstone skogar och ängar i
närheten.
Våren kom och en till och envägsmeddelanden
krypterade i insekter växte fram till riktiga ömsesidiga
epistlar. Idag ska allt ske snabbt och då är det nästan
ofattbart att vänta på någon så länge men för mig var
det ett sätt att komma nära honom även om han icke
var närvarande. Komma nära genom tid och längtan,
ömma och genomtänkta rader och upptäcka honom
genom blyertstankar som var så efterlängtade att jag
ofta skrev spontant i förväg. Jag skrev och skrev och det
var mycket som jag hade att berätta, mer än jag trodde,
det var så mycket undran och nyfikenhet och förstås
hemligheter som kom ut via pennan.
Att vara homosexuell var som att höra till en
fördömd sekt utan några medlemmar, gömma sig och
ljuga hela tiden, dag efter dag, år efter år tills man
själv nästan började tro på sina egna lögner. Som tur
var förstod jag ganska tidigt hur det låg till och genom
antik litteratur insåg jag att det en gång var normalt
och önskade oerhört att kunna leva i ärlighet men
samhället bestämde att det var något skamligt, svart
och till och med kriminaliserat.
Valter hade lite svårare att fatta att han är kriminell.
Det var uppenbart när han skrev: ´´Jag bryr mig inte
om samhällssanning som trycker ner det mänskliga i
mig, som trycker ner vem jag är. Jag skiter fullständigt
i det, ändå är man född nedsmutsad av arvsynd. Ta
103
spädbarn då och klä dom i randiga trasor, fängsla dom,
döda dom innan dom kommer till det riktiga helvetet
där dom ska kokas i eld i evigheternas evighet.´´
Jag förstod all hans ilska gömd i denna ironi och
började till och med förstå att en otroligt klipsk och
begåvad identitet trotsar samhället med sitt
levnadssätt. Att vara ingen, att hava inget, att höra till
ingenstans betyder nästan att inte vara. Någon som
inte finns kan inte skadas. Jag måste erkänna att han
imponerade på mig, samtidigt som han öppnade portar
till frågor om dom andra. Hur många som oss lider i
tystnaden och kastar sina liv förgäves? Dessa frågor
blandades med söt medvetenhet om att jag är kär.
Kärleken färgade min tillvaro.
Ord flög från fakulteten till världens alla hörn och jag
fantiserade ibland om brevets väg, så spännande det
verkade för mig och jag började värdera postarbete
mycket högre. Att leverera ett brev till ett skepp, det är
ju ett litet mirakel. I min värld är det så. Breven som
jag fick var till skillnad från mina mycket varierande,
ibland skrivna i brådska med en vanlig blyertspenna på
en ordinär pappersbit, ibland finskrivna med en riktig
bläckpenna på ett fint brevpapper som vid vissa
tillfällen bar på en logotyp av några av de kända
universitet där Valter var närvarande på offentliga
föreläsningar under hade tjänstledigt från fartyget efter
ett par månader arbete till sjös så på ledigheten mellan
slit och det eviga gungandet läste han filosofi,
naturvetenskap och fysik.
Jag var högt imponerad av hans värderingar och
nyfikenhet efter kunskap och ville stödja honom genom
att kontakta universitet som låg nära städer båten la
till. Det dröjde innan han accepterade ett deltagande på
en kurs. Jag förstod fullt hur svårt det är att låta någon
underlätta och han förstod att ibland måste man tillåta
någon att göra det. Vårat treåriga förhållande blev
starkt och stabilt och även om det var byggt på lager av
bläck och stackar med papper har vi påverkad
varandras liv i grunden.
104
Det var då jag började känna att jag vill ha mer.
Längtan som började växa över alla samhällsmässiga
bekymmer som att förlora arbete eller var utfrusen från
familjen, led min hand när jag skrev till honom. Och jag
skakade av spänning när jag själv insåg mitt förslag.
Min lägenhet var tillräckligt stor för att kunna ´´hyra
ut´´ ett rum utan att någon skulle ifrågasätta det.
Ett par veckors brevuppehåll. Min oro att jag skrämt
bort den unge mannen, avrundades med en ovanlig
leverans. Det kom en låda med böcker. Nya fina
upplagor om fysik, kurslitteratur i olika ämnen och
några riktiga vetenskapliga klassiker köpta i
antikvariater. En vecka senare kom ytterligare två
lådor. För min längtan var det ett mycket tydligt svar.
Ett svar på längtan som till slut blev en längtan för sig
själv. Vi träffades inte förrän 1970.
Jag hade ingen erfarenhet över huvudtaget av att dela
levnadsmiljö, mitt hem och min säng med någon men
lika lite som jag var beredd var jag inte alls rädd
eftersom det förekommer sig naturligt att dela
drömmar, känslor och livserfarenheter innan man
sätter fart. Innerst inne önskade jag mig att kunna
skapa ett hem till oss båda och jag kunde kanske inte
riktigt förstå, även om jag försökte så mycket jag
kunde, hans koncept av hem. Jag måste erkänna att jag
fick i tankarna en spänning och önskan att just jag
skulle kunna skapa hans första riktiga hem redan då
jag läste ett brev från 19 december 1968. Det brevet
rörde mig djupt i hjärtat och jag har svårt att inte
känna mig gråtfärdig även idag när jag läser hans
rader.
Jag kan knappt föreställa mig rädslan och förvirringen
en femårig föräldralös pojke kände som sattes alldeles
ensam på ett fartyg som skulle transportera honom till
en ny fosterfamilj. ´´Jag förstod inte mycket då men jag
visste vad adoptera betyder eftersom det var ett ofta
omtalat begrepp på barnhemmet. Adoptera betydde en
önskvärd plattform som ändrade på allt, man blev värd
något och därmed älskad, man blev ett nytt barn och
105
kunde få allt som barn ska få. Oh ja, det fanns
dussintals föreställningar om vad det är som barn ska
få , det är något som man känner i sig, adoptera är inte
bara att fylla tomrummet. Och hur mycket man strävar
efter det kan inte beskrivas, pojkhjärtats längtan efter
värme och trygghet....Det fanns en blankett som kunde
ge allt detta och jag drömde om att få den här
underbara biljett till livet som en vanlig pojke. Den här
utskriften från registret med information om
´´anledningen till föräldralösheten´´ och information om
föräldrarna fick jag då i augusti 1941. Jag höll det här
pappret med ära och respekt och låtsades att jag kunde
läsa det men innerst inne brann en besvikelse. Jag
måste betyda så lite eftersom det här pappret som
säger allt om mig är nästan tomt. Man behöver inte
kunna läsa för att se hur lite det är skrivet. Samtidigt
kände jag från början en viss grad orättvisa att ingen
tog hänsyn till mina känslor och tog ifrån mig allt jag
någonsin hade och kände och till och med bytte namn
på mig- Känslan av orättvisa led de till
självanklagelser att vara otacksam eftersom är man
önskad då ska man vara lycklig.´´
Men det blev aldrig så, precis som Valter intuitivt
förutsagt. Han adopterades som femåring och
exporterades från sitt hemland till en fosterfamilj som
redan hade 10 andra adoptiva barn. Alla växte upp i en
industrialiserad förort där varje morgon inleddes med
bön och bröd och sedan följde ett långvarigt arbete. Dag
efter dag.
Som tur var infördes den sjuåriga skolplikten för
drygt ett halv decennium sedan så Valter fick gå till
skolan där en helt ny värld öppnades för honom. Jag
fick läsa i ett av hans brev:
´´Jag började skriva en dagbok. Jag har i levande
minne att jag skrev: Käre Gud, kommer det alltid rätt
själ till rätt människa som du skapar? En vacker dag
kan det gå fel.
I den låtsade fromhet som regerade allt i
fosterhemmet för att skapa disciplin, tillgivenhet och
lydnad och som skulle skapa den perfekta förebild,
letade jag efter vägar att få veta vad är det jag
106
egentligen känner. Gud var den ende som jag tillät ha
öron för frågetecken i min själ.´´
Någon vecka innan Valter flyttade in satte jag ut en
annons i den lokala tidningen under rubriken uthyres
och hade även ett par visningar. Rädslan att bli
avslöjad var enorm eftersom jag visste att ryktet skulle
glida blixtsnabbt från en elak tunga till en annan. Jag
kände mig som en bedragare men samtidigt höll jag
hoppet om att alla preventiva lögner skulle försäkra
vårat framtida lugn.
Jag vet inte vilket jag var mest rädd för, antagligen
att bli avslöjad som lokal bög eller bli utskrattad och
utskälld. Men det vet jag inte nu om det skulle hända,
när jag tänker tillbaka, dock rädslan för det värsta
följde mig överallt och tillät mig inte att slappna av.
Han köpte viktorianska möbler och ett par kilo te och
på enbart en vecka blev han omtyckt bland alla
grannar. Till min egen förvåning gick allt bättre än jag
själv skulle våga drömma om. Mitt hjärta klappar vilt
nu när jag erinrar mig min egen överraskning hur
manlig unga Valter blev under de åren vi inte sågs.
Hans solbrända muskulösa kropp bredvid min
synliggjorde ålderskillnaden mellan oss. Något som vi
aldrig brydde oss om men som alltid låg i luften och
som Valter brukade skämta om, sådana kärleksfulla
skämt som nöp mig lite i själen ändå eftersom de
innehöll för mycket sanning för att vara roliga nog.
Sanning, lycka och öppna ögon fick jag från honom och
vi var så lyckliga tillsammans att jag nästan skämdes
hur jag levde innan vi träffades, hur jag lät dagar
passera förgäves. Det kändes så som att det var han
som först visade mig hur man ska leva, njuta och älska.
Det var som att allt blev till liv när han var i närheten.
Kompanjonskapet i vårt lilla hushål. Så kallade han
det. Och jag älskade att hans tekoppar var precis
överallt och jag älskade hans vanor som var annorlunda
än mina, som gjorde mitt annars så tomma och färglösa
hus till ett ställe där man delar inte bara utrymme
107
utan också ord, drömmar och kärlek. Och lika mycket
som jag önskade mig att skapa hem åt honom lika
mycket kändes det att det var han som skapade ett hem
åt mig.
Valter var skicklig, påläst och trots ung ålder rik på
livserfarenheter och jag blev faktiskt förvånad när han
kort efter vi flyttade ihop började arbeta som
brevbärare. Jag tyckte att han lätt skulle kunna skaffa
sig ett bättre arbete. Han själv tyckte att baggmannens
synvinkel är betydligt skev och institutionaliserad. Jag
älskade våra tvister och diskussioner. Där lärde jag mig
hur lite jag egentligen vet.
´´Jag behöver ett arbete som sysselsätter hela mig, inte
bara min kropp så att intellektet ruttnar, inte tvärtom
heller. Att vara i ständig rörelse kanske skulle kunna
ersätta min vana att vara på resande fot.´´ skämtade
Valter den gången och då förstod jag jag att han kanske
inte vill sitta instängd på något kontor efter alla dessa
år han trängdes på fartyget. Hur som helst blev han till
en sådan som bär brev, meddelanden och nyheter till
människors liv och jag själv såg honom som den där
budbäraren som tidigare brukade komma med exotiska
nyheter från världens alla hörn till mig.
Vi hade det hur bra som helst och jag förstod för första
gången den fördelaktiga ekonomiska styrkan av
familjen. Snart kunde vi köpa oss en liten båt som var
till mig för att utforska lokala kustkanter och för att
lugna hungern efter vågornas brus i Valters hjärta. Vi
hade även råd att börja upptäcka världen och delta i
expeditioner till exotiska länder via fakulteten eller via
Valters bekanta och senare på egen hand.
Vi deltog i över tjugo expeditioner och jag slutade
aldrig imponeras av hans egenskaper som kom fram,
som jag inte hade en aning om. Skicklighet med båtar
och på sjön i allmänhet visste jag om men hans otroliga
språkbegåvning, sociala förmåga och kunnighet att
förhandla med alla sorters folk slutade aldrig charma
mig. Helt enkelt var han den perfekte mannen som
hade allt som enligt mig en riktig karl ska ha. Frågan,
108
vad är jag jämfört med honom har jag aldrig tillåtit mig
att ställa.
Med tiden blev jag tryggare i mig själv och det förde
mig lugnet men det dröjde några år innan jag verkligen
hittade mitt eget sätt att förmedla min homosexualitet
till omgivningen. Valter hade betydligt lättare med den
här frågan för han skulle aldrig böja sig inför någons
åsikt medan jag var försiktigare.
Jag berättade aldrig till någon om våran relation och
jag har ingen aning om våra grannar eller bekanta
visste. Dom behandlade oss fint i alla fall vilket jag
tillskriver Valters karisma för det fanns verkligen ingen
som inte tyckte om honom. Och skulle någon ändå
upptäcka hur det var med honom, skulle det inte spela
någon roll för han var en sådan person som man älskar
nästan oavsett.
Vissa människor ville kanske inte veta, som min kära
mamma som ansträngde sig så hårt för att skaffa mig
en ordentligt hustru att jag nästan fick panik att jag till
slut måste gifta mig, men kort innan min professur
slutade hon med sina desperata försök. Jag förstod
verkligen hennes längtan efter barnbarn från hennes
enda son men dessvärre kunde jag inte gå mot mitt eget
hjärta.
Självklart charmade Valter min kära mamma också
och jag vet att han berättade till henne att vi inte är två
ungkarlar men hon sa aldrig ett enda ord om det till
mig, jag sa aldrig något heller. Det var liksom omöjligt
på den tiden. Skulle jag och min kära mamma vara
mycket närmre varandra så skulle jag våga öppna mitt
hjärta för henne. Men hon visade aldrig något intresse
att närma sig tvärtom ville hon slippa eventuella
obehag med frågan.
*
– Vad du är klumpig idag, skrattade jag åt Valter
när han snubblade i den heta gulvita sanden.
109
Jag kommer ihåg den dagen mycket tydligt eftersom vi
efter ett långt vandrande äntligen nått vårat mål,
öknens kant. Vi var så trötta och utmattade, våra vader
var uppsvullna och fötterna värkte något så enormt att
jag aldrig skulle misstänka någon fara i den oskyldiga
klumpigheten. Att vila sig i kvällens skugga och svalka
sig med hett te kändes gudomligt.
Nästa dag började vårat äventyr i öknen och jag
gladdes då öknen var en pojkdröm som blev till
verkligheten. Mycket höga temperaturer och svåra
vätskeförluster var obehagliga men värda att betala för
att få den här erfarenhet. Valter tyckte inte det. Han
blev ganska snabbt trött och behövde vila sig oftare än
vanligt.
Våran guide försäkrade oss att detta är ett mycket
vanligt fenomen och att hans muskulösa kropp är
undernärd för tillfället vilket kan orsaka fysisk svaghet
eller illamående.
Natten innan vi skulle lämna öknen tältade vi vid
öknens kant. Valter la sig tidigt och jag lyssnade till
hans regelbundna andetag i mörkret. En rädsla över att
han dör föll plötsligt över mig, en enda föraning i mitt
liv, en enda men sann och fatal föraning som försvann
lika snabbt som den kom.
Valters röst, prasslande och lukten av eld väckte mig
till nästa underbara dag då vi skulle säga adjö till
öknen och vandra vidare mot hemmet.
Vi fick ändra planerna lite vilket inte var ovanligt,
tvärtom, man anpassar sig och utnyttjar möjligheter.
Valter fick delvis tillbaka sina fysiska krafter men fick
inom kort en svaghet i ena benet vilket gjorde det svårt
att vandra genom skogen så vi fick paddla istället för
att komma till målet.
Att paddla i allomfattande grönska som överflödar av
liv var en av de underbaraste stunderna i mitt liv och
jag kan se lycka som speglas i mitt ansiktsuttryck på
ett av de kort som hänger i hallen, det kortet där jag
sitter bak i kanoten med brun hatt och Valter står i
fören med en paddel längst kroppen. Det står inskrivet
110
med vita miniatyrsiffror -87 på stenen som sticker upp
ur från floden. På kortet märks hans lite konstiga
kroppshållning som om han lutar sig på ena sidan för
att underlätta för vänster ben. Jag har inte lagt märke
till detta innan.
Valter bekymrade sig inte alls, det var jag som skickade
honom till läkaren när vi efter några veckor kom
tillbaka från expeditionen och han fortfarande haltade.
Det var sommaren 1987 och Valter talade om hur han
insjuknade i malaria och hur han fick maskar i fötterna
och att han inte ska gå till läkare bara för att han
haltar. Vi bråkade många gånger om det.
På hösten, när vi fick beskedet om trolig ALS, behövde
han redan en käpp. Det var inte själva diagnosen utan
en ganska snabb undergång som förändrade allt.
Tröttheten förvandlades till att han började tappa saker
och kroppen blev svårare och svårare att kontrollera.
För mig förändrades livet drastiskt.
Min tid hade krympt till att samla information om
sjukdomen, samtal med mina bekanta som var läkare,
panikattacker och gråtanfall. Man visste inte mycket
om sjukdomen på den tiden, idag vet jag att det var en
nervsjukdom som inte kan botas. Det skrämde mig att
man plötsligt hamnar där helt utan kontroll över ens
liv.
Det var Valter som lugnade mig och fungerade som mitt
stöd i vardagen så att jag klarade de mest
grundläggande sysslor. Jag skämdes oerhört för att jag
alltid varit den svagare i vårat förhållande. Nu önskade
jag mig att det inte vore så men det gick inte. Jag var
förkrossad.
Tanken att det som vi hade ska ta slut blev min
vardagsbakgrund, mitt liv och min framtid. Jag kunde
inte se annat. Det fanns inget annat. Jag kämpade för
att dölja de här tankarna för honom så att jag inte gör
den redan så svåra situation värre. Men han kände mig
så väl.
– Du måste kunna vara ledsen, sa han till mig, det
111
uttrycker också kärleken. Du måste kunna vara
ledsen att jag är sjuk men du ska inte vara
ledsen att jag ska gå.
Jag grät mycket och ofta det året. Jag ville inte att han
ska gå. Och ja, jag var ledsen för det.
Valter var inte skrämd av döden. Vi pratade om det
mycket, speciellt på våra promenader till stranden. Dit
ville han alltid gå och han tryckte sin rullstol mellan
stora stenar med lav ända till vattenkanten, med
långsamma stela steg. Jag märkte att dimman från
mina andetag var kraftigare än hans och sådana som
stunder gjorde döden synlig och närvarande var oerhört
plågsamma. Vid vattenkanten satte han sig i rullstolen
och jag hjälpte honom att rätta till filten på benen.
– Du kämpar mot allt, Nikolas, ramlade lite
lamslagna ord från hans svullna läppar.
Han läste mig som en bok. Vi skrattade åt det. Vi
skrattade ofta och sedan grät jag när jag insåg hur
sanningen är vacker i sin ofångbarhet.
– Fryser du? Jag frös faktiskt.
– Lite. Men det gör mig ingenting att frysa. Vem
vet om det är för sista gången.
Utan att ta bort blicken från horisonten sökte hans
hand min. Jag tryckte. Det blev ett gråtmilt tryck.
– Säg inte så!
– Jag måste säga så, Nikolas. Jag är redo nu och
jag vill gå. Jag vill inte vänta...
Musklerna kring hans läppar ryckte. Valter grät aldrig
med ögonen utan med munnen.
Mina ord fastnade i halsen. Jag ville skrika. Jag ville
skrika ut det orättvisa: Du ska inte lämna mig!! Men
det kom aldrig några ord, inte något skrik heller. Det
fanns bara den blåvita raka horisonten med två blickar
på sig.
– Jag vill inte vänta tills min kropp ruttnar
omkring mig...
112
Horisonten blev suddig. Jag tryckte ihop ögonen och lät
hakan ramla mot bröstet. Jag visste att det är precis
det som händer men kunde inte ens tänka den tanken
för jag önskade att det inte var sant. Av bitterhet i den
här stunden insåg jag att jag skulle inte kunnat, jag
skulle kämpa tills musklerna lägger av, tills talet
försvinner, jag skulle lida och kämpa tills vikten av min
egen bröstkorg kvävde mig. Jag skulle kämpa mot
verkligheten.
– ...det räcker nu, sa han med handen fortfarande i
min.
Jag kände att hans stela fingrar var kalla. Han måste
ha frusit enormt.
– Jag är inte rädd, Nikolas. Jag fick allt jag kunde
önska och därför skrämmer döden inte mig utan
jag längtar till dess söta frihet.
Med hakan fortfarande mot bröstet. Fortfarande ordlös.
Jag snörvlade ett par gånger tills horisonten blev lite
skarpare. Ögonblicket fick en nyans av absurditet.
På horisonten syntes en båt och våra ögon kopierade
långsamt dess bana. Jag kände mig så lätt i kroppen för
en liten stund då våran konversation kändes overklig
som i en konstig dröm.
– Största lyckan är i ögonblicket. Det är nu allt
händer, Nikolas. Nu är det enda jag har, det enda
jag har haft. Därför är jag inte ledsen. Och därför
vill jag gå.
Jag föll ner på knäna och begravde ansiktet i den rutiga
filten i hans knä. Måsarnas skrik blandades med min
hjärtskärande gråt. Jag ville slå ihjäl verkligheten.
Det var inte många fler gånger vi observerade
horisonten. Uppriktigt kärleksfull och djupt sårad insåg
jag att det som var skrämmande med dödligheten var
inte faktumet att döden fanns utan det faktum att man
vet inte när den kommer. Jag förstod att den var
frigörande för de berörda och förödande för de som är
113
kvar. Att acceptera och att släppa är kärlek. Valter
förblev den största läraren i mitt liv till sin sista stund.
Lidande under en fruktansvärd fysisk undergång för en
mentalt frisk människa var ungefär lika tabuiserad
fråga som samlevnad mellan två personer med samma
kön på den tiden. En omöjlighet som tvingar dig att
stiga ut från det lagliga som de flesta upplever som
verklighet för att träda in i det som känns rätt i hjärtat
och bli dömd som kriminell. En läkare, vår gamla vän,
hjälpte med att förvandla rätten att dö till en naturlig
död på papperet. Valter fick sin frihet.
Döden är väldigt privat. Man förstår att gränsen
mellan livet och döden är så tunn, osynlig och ömtålig,
åtskild enbart med ett sista andetag. Och när det blåses
ut för gott och kinderna slappnar, letar man ändå
tecken av liv i ansiktet och förväntar sig att han skall
börja andas igen. Smärtsam frid översvämmar rummet.
Frågan om vart han gick bryter ner verkligheten.
Efter hans bortgång har jag aldrig gråtit igen. Kanske
hade jag gråtit för många gången innan eller fanns det
ingen kvar att visa känslor till. Ensamheten betungade
mina axlar och försvinner aldrig men leendet har
återvänt till mina läppar för jag visste att jag har gjort
rätt. Och ibland kände jag att solen klappar min kind
med särskild ömhet och att vinden viskar enbart till
mig. Vid sådana tillfällen fick jag glimten av något som
jag inte kunde begripa men som jag ändå alltid visste.
***
114