Stockholm den 31 januari 2017
R-2016/2438
Till Finansinspektionen
FI Dnr 16-12527
Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 20 december 2016 beretts tillfälle att
avge yttrande över Förslag till nya föreskrifter om ägar-, ägarlednings- och
ledningsprövning.
Advokatsamfundet välkomnar att Finansinspektionen (FI) ser över sina föreskrifter och
allmänna råd, inklusive – som i detta fall – de blanketter som sökanden förutsätts använda.
Advokatsamfundet vill erinra om vad samfundet anförde i sitt tidigare remissvar i samma
ärende (se remissvar R-2016/1310 avseende FI Dnr 16-6723). Advokatsamfundet menar
att sanktioner som är äldre än tio år måste behandlas med stor försiktighet av FI, vid dess
bedömning av olika personers lämplighet. Det är inte acceptabelt att äldre förseelser i
praktiken aldrig skulle ”preskriberas” och att en tidigare sanktion i praktiken skulle kunna
få till effekt att ett informellt ”näringsförbud” kommer att gälla, som vida överstiger den
längsta tid som ett formellt näringsförbud kan gälla (enligt 10 § lagen (2014:836) om
näringsförbud kan ett näringsförbud beslutas för en period mellan tre och tio år). Vidare
erinras om att belastningsregistret gallras efter som mest tio år (se 17 § lag (1998:620) om
belastningsregister). Det kan inte accepteras att förvaltningsrättsliga beslut och åtgärder
får samma eller grövre effekter för den enskilde än straffrättsliga åtgärder. Det faktum att
den information som FI efterfrågar ska lämnas av den person som är föremål för prövning,
medför vidare att straffliknande sanktioner (som i praktiken yrkesförbud) på grundval av
uppgifter som den enskilde själv ska lämna, inte utan mycket stora svårigheter låter sig
förenas med de rättsstatliga värderingar, som i alla utvecklade länder – såväl med, som
utan stöd i folkrättsliga traktater och konstitutionell rätt – utesluter självinkriminering.
2
FI föreslår att firmatecknare ska intyga att företaget har bedömt styrelsens samlade
kompetens, när anmälan gäller en ny styrelseledamot (se avsnitt 3.3.2.2, s. 19, i
remisspromemorian). Advokatsamfundet avstyrker förslaget i denna del. En firmatecknare
saknar i sin egenskap av firmatecknare beslutanderätt och behörighet avseende företaget
och intar inte organställning. Firmatecknaren har behörighet att exekvera beslut som har
fattats av behörigt organ i behörig ordning. I firmatecknarens roll ligger inte att
kontrollera att styrelsen har vidtagit vissa åtgärder; en firmatecknare kan heller inte enbart
pga. egenskapen att vara firmatecknare antas ha någon särskild insikt i styrelsens arbete.
Förslaget kan därför inte godtas. Om FI i denna del har identifierat ett behov av
certifiering, bör i stället krävas att styrelsen genom beslut ger uttryck för att en sådan
bedömning, som FI åsyftar har genomförts. På så sätt uppnås det som FI säger sig vilja
uppnå, nämligen att instituten ska tvingas utvärdera och bedöma den samlade
kompetensen när ledamöter slutar och när man tillsätter nya. En reglering som tar fasta på
firmatecknare är inte ägnat att uppnå detta mål.
Det är angeläget att det av föreskrifterna framgår tydligt vad det är FI efterfrågar. Vad
gäller tidigare myndighetsingripanden – vars förekomst får förmodas kunna negativt
inverka på FI:s prövning – är behovet av tydlighet särskilt prononcerat. Myndigheter har
mycket omfattande makt att på olika sätt ingripa mot företag och enskilda. Dessa
ingripanden betecknas på mycket varierande sätt och svensk lagstiftning använder i detta
avseende inte någon enhetlig terminologi. I synnerhet klargör vanligen lagstiftningen inte
vilka ingripanden som är av straffrättslig natur (enligt EKMR och EU:s rättighetsstadga),
eller vilka ingripanden som förutsätter klandervärt beteende respektive utgör rena
politikåtgärder av fareavvärjande karaktär.1 Det är t.ex. inte självklart att uttryck i lagtext
såsom ”anmärkning” eller ”varning” av allmänheten uppfattas såsom exempel på
”sanktioner” (information om ”sanktioner” efterfrågas i FI:s blanketter). Det är därför lätt
att personer utan ont uppsåt underlåter att nämna t.ex. ”anmärkningar” och ”varningar”
när FI frågar om tidigare ”sanktioner”. Denna risk torde kunna minskas om FI i
blanketterna eller på annat sätt ger exempel på vad som enligt FI räknas som ”sanktioner”.
SVERIGES ADVOKATSAMFUND
Anne Ramberg
1
Se t.ex. diskussion i M. Karlsson-Tuula, ”I gränslandet mellan sanktionsavgifter och straff – hur går vi
vidare?”, Ny Juridik 1:24 s. 53; Th. Wessman, ”Ne bis in idem – om dubbelbestraffning på andra områden än
skatteområdet”, Juridisk publikation 01/2014 s. 51; och D. Hanqvist, Lagen om förvaltare av alternativa
investeringsfonder. En kommentar (2016), kommentaren till 14 kap. 1 och 2 §§.