1. No category

Den 31 mars 1934 hölls sammanträde med alla lappbyar i Jokkmokk. Som följd av 1930 års
lapputredning fanns förslag om förändringar i lappbyarnas organisering; Jokkmokks
skogslappby skulle upphöra och två nya lappbyar föddes, Udtja och Sirre skogslappbyar.
Samtidigt skulle en ny lappby bildas, Jåkkåkaska skulle bli en ny lappby och tillsamman med
Tuorpon och Sirkas kallades fjällappbyar. Här följer det första protokollet i saken;
Bilaga B
Jokkmokk den 31 mars 1934
Särskilt protokoll hållet vid sammanträde med skogslapparna i Jokkmokks skogslappby
å tingshuset i Jokkmokk den 31 mars 1934.
Sedan lapparna i Jokkmokks skogslappby på övligt sätt, det vill säga genom tillsägelser av
lapptillsynsmannen och ordningsmannen, blivit kallade till sammanträde inför 1930 års
lapputredning, hade vid sammanträdets öppnande å tingshuset infunnit sig förutom
ordningsmannen Lars Teilus ett antal husbönder från nämnda lappby.
Härjämte bevistades sammanträdet av ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas och Henrik
Omma i Tuorpon, ävensom ett flertal husbönder från sistnämnda två lappbyar, varjämte ett
antal bofasta hade tillstädsekommit.
Om vad vid sammanträdet förekom antecknades följande;
§ 1. Uppdelning av Jokkmokks skogslappby i två nya byar.
Ordföranden föreslog, att Jokkmokks skogslappby lämpligen skulle uppdelas i två skilda
lappbyar, nämligen Sirre- å ena och Teilus-gruppen å andra sidan och anförde till stöd för
denna uppdelning:
Redan på grund av geografiska förhållanden vore uppdelningen ifråga betingad, skilda som
grupperna vore från varandra av ett större landområde. Härjämte vore avståndet mellan
gruppernas visten så stort, att betning av renar på samma områden icke förekomme. Området
mellan grupperna ifråga utnyttjades helt och hållet av fjällappar som vinterbetesland.
Samarbete mellan Sirre- och Teilusgrupperna förekomme därför icke, i följd varav det vore
förenat med svårigheter för en ordningsman, exempelvis den som för närvarande utsetts från
Teilusgruppen, att utöva den tillsyn över och ha den förbindelse med den andra gruppen, som
vore önskvärt. På grund härav vore det angeläget att vardera gruppen finge sin egen
ordningsman. Till Teilusgruppen kunde man lämpligen hänföra Rödingsträskgruppen samt
kalla den sålunda bildade lappbyn Udtja skogslappby på grund av att samtliga husbönder vore
bosatt i Udtja. Den enhet, som utgjordes av Sirregruppen skulle lämpligen få heta Sirre
skogslappby.
Det antecknades att lapparna som vitsordade vad ordförande anfört enhälligt ansågo den
ifrågasatta uppdelningen lämplig samt förklarade sig icke hava något att erinra mot
benämningarna Udtja och Sirre skogslappby.
På grund härav beslöts, att Jokkmokks skogslappby skulle uppdelas i två skilda lappbyar,
nämligen Udtja skogslappby, till vilken Rödingsträsk-gruppen skulle räknas, samt Sirre
skogslappby.
§ 2 Gränser
Efter en stunds överläggningar rörande de lämpligaste gränserna för de båda lappbyarna
skulle här antecknas, att de tillstädesvarande lapparna enades om följande gränser;
1:o) Sirre lappby, omfattande områden inom följande gränser; från Lilla Luleälvs
sammanflöde i Stora Luleälv, uppefter förstnämnda älv till bäckmynningen strax öster om
Nelkerim och uppefter denna bäck till Harrejaure och därefter i rak linje över denna sjö och
vidare till Lulle Ålojaures sydligaste vik, över denna sjö till dess västra ände, härifrån i rak
linje till Pajep Sjatjoripmes sydligaste vik, över denna sjö och uppefter bäcken till
Samonåivejaure, härifrån över denna sjö i rak linje till högsta toppen på Årjep Tapmukjaurats
östra ände och vidare härifrån i rak linje österut till ”p” i ordet Pakkojokk, och nedefter denna
bäck till dess utflöde i Stora Luleälv och efter denna älv ned till dess sammanflöde med Lilla
Luleälven.
2:o) Udtja lappby, omfattande områden inom följande gränser: Från den punkt strax norr om
Rödberget, där lappmarksgränsen skär Krokån efter nämnda gräns mot sydväst till Sikån,
härifrån mot väster efter Arvidsjaurs och Jokkmokks sockengräns till odlingsgränsen, härifrån
vidare mot väster efter sockengränsen mellan Arjeplog och Jokkmokk till högsta toppen på
Talvatisåive, härifrån i rak linje mot öster till sydligaste kröken på Tjäurajokk och ned efter
denna bäck till Naustajaure, efter denna sjö till dess östra ände, härifrån i rak linje till
Padtjejaures västligaste vik, över denna sjö och längs efter därifrån utrinnande bäck till
Juokkiljaure, efter denna sjö till dess östra ände, vidare efter Juokkiljokk till Nelkejokks
utlopp i denna bäck, härifrån i rak linje mot öster till Puottaure vägskäl på landsvägen
Älvsbyn – Jokkmokk, och från detta vägskäl och längs efter landsvägen till Puottaure,
härifrån i rak linje mot öster till den punkt, där lappmarksgränsen skär Krokån.
§ 3. Renbeståndet
Det skulle här antecknas att lapparna ansågo 2.300 renar för Udtja lappby och 1.000 för Sirre
utgöra lämpliga antal.
Som ovan. Ragnar Pappila
Bilaga 2.
Antecknat i Koikul den 15 oktober 1931 vid samtal med Mikkel Mikkelsson, f d ordningsman
i Jokkmokks skogslappby.
Skogsrenskötsel i Jokkmokks norra del bedrevs vid tiden omkring år 1900 av följande lappar;
Koikul-gruppen
Paulus Mattsson Mulka, ordningsman, Koikul
L A Pettersson Svärd, Piatis
Mikkel Mikkelsson, Koikul
Lars Petter Mikkelsson, Koikul
N P Tuorda, Varjek
Renskötseln omfattade ca 2 500 renar.
Sommarlanden hade man i trakten av Vuollaurbäckens övre del, vidare mot Tårajaure,
Vaimat, dock ej gärna väster om Appoälven; där kommo renarna över in på Udtja-området.
Sommarhagar hade man exempelvis vid
Kvarnaträsk (nära Vuollerim), Tallberget (NV Guldringheden), Tåddape (Guldringheden)
Man började sommarskötseln vanligen straxt före midsommar, när kalvarna börja växa till i
kraft. Så höll man renarna samlade i hjord; två-tre veckor höll man på med detta tills
huvudsakliga märkningen var klar; därefter släppte man men var fortfarande tvungen att vakta
för de stora ängsmarkernas skull. Och kanterna höll man ända tills tid kom för
vintersamlingen genom att då och då göra en resa till skogen.
Sarvtiden hade man ett par veckors samling – skocken fördes vanligen till slaktgärde vid
Görjeån.
Samlingen för vintern började vid första snöföre; den innebar värvning, indrivning från
kanterna, nedkörning mot Koikul – Sudok. Det kunde också hända att man gjorde en sväng
mot Larve och hedarna kring Övre Görjeån, dock hade man en överenskommelse med
fjällapparna att man här icke skulle anstränga markerna, varför man alltså drog sig neråt
Edefors-landen.
Skiljningar förekommo på hösten, dock egentligen av ringa omfattning. Regelbundet for man
till Udtja och Rödingsträsk, och därifrån besvarades visiterna. Även med fjällapparna hade
man då och då någon skiljning, särskilt på vintern, då man var grannar på var sin sida av Lule
älv.
Vinterlanden. Man förde sin hjord nedefter Görjeån från Koikulhållet; den fick själv röra sig
här neråt, man höll efter och grovrände men man höll dem aldrig hårt ihop, de spridde sig
själva ned i terrängen och mådde ju bäst då; skogsrenen vill ju förresten gärna sprida sig i
blåsten, den är ej så lätt att hålla på ett mindre område som fjällrenen.
Görjeån nedefter finnas utmärkta land. Undantag västra delen av Spikberget, sedan bra ända
ned till Luleälv. Särskilt framhålls Uddberget.
Norra strandlandet är bra land. Men renen ville mindre gärna beta där, då annan
kreatursbetning skrämmer.
Bodträskån från Sudok och nedöver; norra strandlandet präktigt till Laduforsen, sedan något
sumpland till sockengränsen och Krokå. Sålunda bra land äro Storberg – Kåtaberg –
Garsiberg – Brandberg - Klusåberg. Dessa land äro förstås på många ställen särdeles snåriga,
de äro besvärliga vid samling och dylikt, men mossa finns dock så gott som överallt ”rejält”.
”Ja, man kan säga att allt land mellan Bodträskforsvägen och Luleälv är utmärkt
renbetesland”. Norr om Koikul mot Vuollerim är särskilt att observera
Suoinakvare, vilket ofta varit ett räddande ställe i skartid
Muortavare närmast Koikul brunnet sommaren 1930. Bra land även Björkberget, likaså
landen härifrån i nordlig riktning.
Tabmokvare är dock sämre i västra delen.
Rödingsträsk
Här hade man följande husbönder:
Mattias Mikaelsson
Abel Mikaelsson
Johan Nyman
Petter Lundman
Oskar Mikaelsson
Nils Granström (efter honom brodern Anders)
Deras renantal gick upp mot 2 000.
Sommarlanden hade de huvudsakligen i trakten kring Kåbdalis – Pajenis – Luovvaure –
Vitbergsträsk, alltså vattendelar landet Lule – Pite.
Vinterland nyttjades efter olika sträckor
A. Luleälv – eller egentligen Kvarnåvattnet – utmärkt land, huvudpunkt Kvarnå,
Tällberg. Här kom man Koikul till mötes. Sedan flyttade man nedåt Bodträskfors och
Lule-dalen. Visserligen snårskog – ”men mossa – voi,voi”.
B. Stockforsälven och ned mot Älvsby.
C. Tvärs över land mot Piteälv – via Brännmark.
Sirre
Johan Anders Svensk, far åt Sirre-Lars, kompanjon var Slakka-Erik. Renantalet var högst 500.
Sommarland omkring Juggejaur och inöver.
Vinterland också innanför älvgränserna, endast i nödfall tog man sig ned mot Edefors. På
vintern endast L A Grufvisare i denna trakt (nedanför nuvarande Porjusbanan). Dessa beten
äro dock icke så goda som Koikuls.
Kuouka
Rickard Mannberg och hans morbor Nickan Bergman hade 1 200 renar.
Sommarlanden morr om Lule älv och upp mot Stubbalandet, ibland ända mot Sjaunja-ätno.
Skötsel denna årstid huvudsakligen märkning av kalvar och bevakning mot Nattavaaralapparna.
Vinterlanden. Vanligen nedemot Porsi - Kirtik – Murjek, men senare då fjällrenar började
komma nedöver drog man sig till landen
Storbacken – Edefors (fin bergskedja)
Edefors mot Lakaträsk (utmärkta områden)
Harads mot Svartlå – överallt mot älven fina land
Palkejaure och Mörtberg – hade mindre skötsel av skogsrenar med dessa om sommar och
vinter runt hemknutarna.
Bilaga 3. Njetsavare
Om Njetsavare-gruppens renskötsel av Jokkmokks skogslappby antecknades följande vid
besök i Luleå den 10 december 1931 av Karl Larsson i Njetsavare och
poststationsföreståndare Leonard Mannberg i Kuouka.
I Njetsavare finns för närvarande tre husbönder:
Emil Persson
Mattias Persson – farbror åt Emil Persson
Karl Larsson – svensk, bördig från Piteå, uppflyttad till Njetsavare för 30 år sedan.
Renantalet går för närvarande ej upp till 300.
Skötseln
Sommaren få renarna vara i fullständig frihet, de vistas mest i närheten av Lakamanvare,
Pessim, Nammaberget och Tjårri.
Huvudsommarlanden äro sålunda inom Jokkmokk och gå ej inom Gällivare. Samlingsarbetet
på hösten börjar vid Larsmässtid, man behöver ej gå långt för att få tag i sina djur, aldrig
uppåt Stubba eller till Gellivare-sidan. Kring Mikaelitid och efter sarvslakten har man renarna
ihop och sköter dem utan avbrott. Hösten 1931 har man dem nedåt älven i Messauretrakten.
På vintern upphåller man sig i trakten av Sotaure och ned mot Högträsk, här finns utmärkta
mossland, de bästa man kan önska sig. Man har alltid stora, feta renar. Vintrar med tjock snö
har man måst flytta nedåt Kuouka, ibland nedåt Edeforsen.
Mattias Persson började renskötseln i Njetsavare som tjänare åt Paulus Bergman i Kuouka.
Denna sistnämnda renskötsel är ju synnerligen gammal. Mattis Persson är nu 80 år, har skött
renar i all sin tid, hans brorssöner ha fortsatt efter honom.
Leonard Mannberg är som till kronojägaren i Kuouka; dennes hustru är dotter till Paulus
Bergman, den store renägaren. Denne Paulus´ dottersöner äro
Arthur Mannberg, hemmansägare i Kuouka
Rickard Mannberg, död, varit renskötare
Leonard Mannberg, Kuouka
Otto Mannberg, kronojägare i Åbacka, Edefors
Hugo Mannberg, hemmansägare i Kuouka
Emil Mannberg, varit renskötare i flera år, nu upphört därmed
Lappfogden i Norrbotten, norra distriktet 1930-35, FXI:5