1. No category

Lägesrapport nr 3 den 5 februari 2017
I denna ganska fylliga lägesrapport återger vi de svar som vi nu fått från Centerpartiet och
Kristdemokraterna. Sedan redovisar vi delar av en aktuell mejlväxling som rör självmordshandlingar
bland unga ensamkommande. Vi berättar också om ytterligare ett par händelser som inträffat och
som har anknytning till de frågor vi haft uppe. Till slut följer en mer personlig reflektion (Lars H
Gustafsson) kring det läge som nu råder.
Vi börjar med svaren från de politiska partierna:
Svar från Centerpartiet 2017-02-01
Till att börja med, tack ert brev och jag beklagar det sena svaret. Det gör mig stolt att vara en del av
samhället där professionen och civilsamhället är så många och starka. Det finns en enorm styrka i det
försvar för de ungdomar som i dag drabbas av en dålig politik. De berättelserna berör mig starkt.
Vi i Centerpartiet röstade emot de lagändringar som vi nu ser resultatet av. Vi värnar asylrätten och
vill se fler möjligheter att stanna även för den som inte anses ha skyddsbehov. Det kan vara via
arbete, stipendium eller liknande. Men regeringens linje har varit benhård och de har samlat en
betydande majoritet kring de djupt restriktiva lagar som nu gäller.
Centerpartiet är fortsatt emot den tillfälliga lagen och vill se en återgång till en mer human
migrationspolitik. Vi står upp för försök att göra det bättre, och har till exempel skrivit att vi är
beredda att rösta för regeringens förslag om uppehållstillstånd för gymnasiestudier – om regeringen
inför förändringar som gör att fler får en reell chans att stanna.
Jag ser med oro på flera av de utvisningar till Afghanistan som äger rum, även efter att
Migrationsverket uppdaterat sin landinformation. Men det är en fråga som måste prövas rättsligt.
Om jag som politiker skulle börja säga vilka länder som är säkra och inte, snarare än att låta
myndigheter och domstolar avgöra skyddsbehov, har jag öppnat dörren för en mycket farlig
utveckling. Centerpartiet är starkt övertygade om att skyddsskäl måste prövas individuellt och av
experter, inte per land och av politiker.
Slutligen står vi självklart upp för barnkonventionen. Barnets bästa ska alltid väga tungt i alla beslut.
Jag hoppas ni – och alla andra – som möter de här ungdomarna orkar fortsätta stötta och jag hoppas
innerligt att ungdomarna själva orkar fortsätta kämpa. Tillsammans kan vi förändra saker till det
bättre.
Med vänliga hälsningar,
Anders W Jonsson
Riksdagsledamot för Centerpartiet
Gruppledare
Ledamot av Socialutskottet
Anders är också partiets 1:e vice ordförande och tillika barnläkare (vår kommentar).
Svar från Kristdemokraterna 2017-02-03
Hej igen,
Jag ber åter om ursäkt för att ni behövt vänta så länge på svar. Det beror inte på något annat än på
misstag hos oss. Tack för att ni skickade en påminnelse till mig.
Nedan går jag någorlunda kortfattat igenom hur vi ser på era synpunkter/yrkanden. Ni tar upp frågor
som mitt parti tar på stort allvar. Om det finns intresse från er sida att ses för att diskutera både era
synpunkter och inspel och våra överväganden är jag mycket öppen för det. Det vore värdefullt från
mitt perspektiv.
att lagen om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd upphävs eller omarbetas
med större hänsyn tagen till barnets mänskliga rättigheter
Kristdemokraterna står bakom delar av den tillfälliga lagen men har motsatt sig andra delar. Vi anser
att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska ges ut till alla skyddskategorier förutom kvotflyktingar. Dock
anser vi att dessa ska vara treåriga. De uppehållstillstånd om 13 månader som nu ges ut till
alternativt skyddsbehövande är alltför korta. Då de treåriga tidsbegränsade uppehållstillstånden
löper ut ska de omvandlas till permanenta uppehållstillstånd om den enskildas skyddsskäl kvarstår
eller om vederbörande kan försörja sig själv.
Vår utgångspunkt är också att familjer ska kunna återförenas och vi motsätter oss regeringens
begränsningar av rätten till familjeåterförening. Denna rätt ska gälla också de personer som har
tidsbegränsade uppehållstillstånd. Vad gäller ensamkommande barn och unga ska de så snart som
möjligt återförenas med sina föräldrar. Om det är så att barnet kan återförenas med sin familj i
hemlandet ska det ske skyndsamt.
Vi motsätter oss också att synnerligen respektive särskilt ömmande omständigheter under den
tillfälliga lagen tagits bort som grund för uppehållstillstånd, något som ju har stor betydelse för
ensamkommande barn och unga.
att den godtyckliga uppskrivningen av barns ålder upphör i väntan på att säkrare metoder för
medicinsk åldersbedömning finns på plats
Jag är väl medveten om att Migrationsverkets uppskrivningar av åldern för vissa ensamkommande
barn och unga ibland beskrivs som godtycklig. Personligen anser jag inte att det är en rättvisande
beskrivning, utan jag har generellt sett förtroende för Migrationsverkets arbete och bedömningar.
Det är den asylsökande som har att göra sin ålder sannolik och jag har svårt att se att någon annan
ordning skulle vara bättre. Om det inte finns ID-handlingar och den asylsökande inte på annat sätt
”lyckas” göra sin ålder sannolik så måste Migrationsverket göra en helhetsbedömning. Det vore
märkligt om Migrationsverket enbart skulle gå på den ålder som den asylsökande uppger.
Med det sagt är det mycket olyckligt att det inte ännu finns ett fungerande system för medicinska
åldersbedömningar. Det skulle ha inneburit ytterligare en möjlighet för asylsökande barn och unga
att göra sin ålder sannolik, ha underlättat för Migrationsverket och därigenom förbättrat
rättssäkerheten. Det är bra att ett system för medicinska åldersbedömningar är under konstruktion
och det är också bra att åldersbedömningen framöver kommer att ske tidigare i asylprocessen, med
möjlighet till överklagande av åldersbeslutet. Regeringen är ju på gång med en sådan proposition.
Något som från mitt perspektiv vore intressant att få möjlighet att diskutera med er är er syn på
medicinska åldersbedömningar. Historiskt har jag upplevt det som att många barnläkare varit
negativa till sådana. Givetvis måste bedömningarna ske enligt vetenskapens regler och resultaten
tolkas på ett rättssäkert sätt. Men vilka negativa sidor finns i att få ett bättre och mer omfattande
beslutsunderlag att göra en helhetsbedömning utifrån?
att utvisningarna av barn och unga till Afghanistan ställs in tills säkerhetsläget i landet förbättrats
och ett tryggt mottagande på plats med uppföljning av vad som sedan händer kan garanteras
Inga barn eller minderåriga ska utvisas till Afghanistan, eller något annat land för den delen, om det
inte finns ett ordnat mottagande där. Situationen i hemlandet ska alltid tas i beaktande och det ska
alltid göras en individuell bedömning.
att inga barn med uppgivenhetssyndrom utvisas
Barn med uppgivenhetssymtom ska inte utvisas. Etikkommissionens rapport, från 2012, angående
barn med svåra uppgivenhetssymtom som har fått avslag på sin ansökan om asyl och skydd i Sverige,
tydliggjorde barns svagare ställning i migrationsprocessen. I lägesrapporten står att läsa ”I många fall
när det gäller migrationsmyndigheternas beslut verkar barnens situation inte ha beaktats, även om
man formellt skriver i avslagsbesluten att man tagit hänsyn till barnens bästa. I flera fall är inget av
barnen i en familj nämnda annat än mycket kortfattat. Det är ofta endast faderns asylskäl som
bedömts”.
Rapportens slutsatser var en av flera anledningar till att Kristdemokraterna under förra
mandatperioden enträget arbetade för att utlänningslagens 5 kap. 6§ andra stycket skulle precisera
att barn kan beviljas uppehållstillstånd när ”särskilt ömmande omständigheter” föreligger. Som ni ju
vet ändrade den förra regeringen, genom det migrationspolitiska samarbetet med Miljöpartiet,
synnerliga skäl till särskilda skäl när det gäller barn. Vi har alltså motsatt oss att denna grund för
uppehållstillstånd har tagits bort under den tillfälliga lagen.
att utlämnandet av sekretessbelagd information från socialtjänsten, i väntan på en ändring av
Utlänningslagen, upphör med hänvisning till att barnkonventionen i sådana situationer bör ges
företräde.
Sekretessbelagd information från socialtjänsten ska inte lämnas ut innan en ändring av
Utlänningslagen har genomförts.
att förskola, skola och vårdinrättningar ses som fredade zoner, där polishämtning eller
eftersökning av barn och familjer inte får ske om den inte är förenlig med principen om barnets
bästa.
Ja, förskola, skola och vårdinrättningar ska ses som fredade zoner. Vi har varit med och infört rätt till
skolgång och vård för papperslösa och då måste dessa personer också våga söka vård eller skicka sina
barn till skolan.
Vänliga hälsningar,
Aron Modig
Aron är ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse (vår kommentar)
Självmordshandlingar bland unga ensamkommande
Den 30 januari kom ett brev från en av våra undertecknare, Helena Stenmark, psykolog i Umeå:
I Umeå sörjs en pojke som inte orkade vänta längre. Ett par av hans boendekompisar
har försökt gå samma väg. Det är så förskräckligt! Vi måste fortsätta, hålla hoppet
uppe, i en galen värld.
Aftonbladet berättar om händelsen i ett reportage den 27 januari – se
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/gmny5/16-arig-flyktingpojke-tog-sitt-liv--tva-tillforsokte
Liknande rapporter har kommit från flera andra håll. Vi hart försökt få klarhet i om någon har
överblick över hur vanligt detta är och vilka förebyggande strategier som prövats. Här följer utdrag ur
några av de brevsvar vi hittills fått då vi hört oss för:
Svar från Jesper Hörnblad, Socialstyrelsen
När det gäller asylsökande och papperslösa är dödsorsaksregistret tyvärr ingen bra källa till
information. Till och med statistikår 2011 fanns dessa grupper överhuvudtaget inte med i registret då
endast personer som var folkbokförd i Sverige vid tiden för dödsfall inkluderades. Som folkbokförd
räknas personer som har ett svenskt personnummer och en folkbokföringsort. Från och med 2012
inkluderas samtliga dödsfall som sker i Sverige. Dödsfall där personen inte var folkbokförd i Sverige
inkluderas dock med ca 15 månaders eftersläpning jämfört med övriga dödsfall. Detta innebär att vi
just nu endast har information om dessa dödsfall för åren 2012-2014 i dödsorsaksregistret.
För de ej folkbokförda är informationen dessutom många gånger tyvärr ganska dålig, många saknar
till exempel information om både ålder och kön. Vi har dessutom ingen information om varför
personen befann sig i Sverige. Vi vet till exempel om personen befann sig här som turist eller
asylsökande. Vi saknar också ofta information om var personen kom ifrån. Av de vi har information
om hemland kommer de flest från Europa. Det enda jag kan tänka mig att vi kan är att göra en skatta
en övre gräns för antalet genom att titta på samtliga dödsfall bland personer som inte var
folkbokförda i Sverige när de dog. Detta går dock som sagt endast på gammal data. För att få tillgång
till detta måste du göra en statistikbeställning,
se
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/bestalladatastatistik/bestall-statistik.
Allt detta gör som sagt att dödsorsaksregistret inte är speciellt bra för detta ändamål. Vilka som
skulle kunna ha informationen vet jag tyvärr inte.
Svar från Beatrice Johansson, NASP
Jag skriver till dig på vägnar av Danuta (Wasserman, vår anm.) som hälsar och tackar för ditt brev.
Till och med 2011 omfattar dödsorsaksregistret alla avlidna personer som vid tidpunkten för
dödsfallet var folkbokförda i Sverige, oavsett om själva dödsfallet inträffade inom eller utom landet.
Från och med 2012 ska docksamtliga dödsfall som inträffat i Sverige ingå i registret, också de där
personen inte var folkbokförd i Sverige vid tidpunkten för dödsfallet. Tyvärr har vi inte tillgång till
denna statistik för enbart för icke folkbokförda, men du kan vända dig till Socialstyrelsens
registerservice.
Du kan också ta kontakt Röda Korset som håller på att sammanställa denna typ av statistik.
Danuta önskar även informera dig om att överläkare och psykiatriker Maria Sundvall (på cc),
doktorand hos docent David Titelman (på cc), arbetar med just psykisk hälsa och suicid hos
asylsökande.
Svar från Maria Sundvall, Transkulturellt Centrum
Ska försöka svara på dina frågor, men ccar också till Karima Assel, barn- och ungdomspsykiater på
min arbetsplats, Transkulturellt Centrum, som jag vet försökt skaffa sig en överblick på sistone.
När det gäller min forskning håller jag, Sofie Bäärnhielm, som också är min chef på Transkulturellt
Centrum, och David Titelman, på med en journalstudie som gäller asylsökande som bedömdes för
självmordsförsök på den psykiatriska länsakuten 2005-2009. I inledningen av det arbetet undersökte
vi om det fanns möjligheter att följa de asylsökandes suicid. Det klara besked jag fick då var att det
inte gick. Anledningen var att de inte fördes in i den officiella statistiken. Alla med reservnummer
lades i en särskild hög på Socialstyrelsen - det är så man har beskrivit det för mig. Som forskare skulle
man i och för sig kunna gå igenom högen, men det är inte säkert att man kan identifiera de
asylsökande. Det var inte alldeles lätt ens i de journaler vi studerade - reservnummer byts hela tiden
och namnen skrivs lite annorlunda. Så det var ingenting vi bedömde som möjligt att göra.
Det låter ju lite annorlunda än beskrivningen i Beatrice Js brev. Har ingen riktigt bra idé om hur man
kan ta reda på det annat än genom att tala med dödsorsaksregistret.
När det gäller självmordsförsök är det ju överhuvudtaget svårt att följa i Sverige - till skillnad från t ex
Danmark som har en obligatorisk nationell registrering av det. NASPs statistik över självmordsförsök
är ju bara statistik över dem som gör självmordsförsök i samband med slutenvård.
Sen har jag ingen annan pågående forskningsverksamhet vid NASP än att jag är doktorand där utan
att ha någon tjänst och ägnar mig åt att färdigställa de studier jag håller på med. Så jag har tyvärr
ingen möjlighet själv att bestämma mig för att undersöka detta.
Jag vet att andra har planerat att följa statistiken över självmord, och kanske självmordsförsök, hos
asylsökande som ett forskningsprojekt. En person som tagit ett initiativ är Inger Eckerman,
allmänmedicinare. Jag tror att hon redan har kommit igång, om inte annat med att söka finansiering.
Hennes mailadress är [email protected]
När det gäller mitt intryck av situationen är det ju precis som du skriver att det kommer ständiga
rapporter om självmordshandlingar och självmord från personer som i sina yrken träffar asylsökande,
framförallt ensamkommande ungdomar. Det bygger jag på de förfrågningar vi får till Transkulturellt
Centrum, på vad personer berättar på olika utbildningar, på rapporter från nätforum etc. Någon egen
klinisk verksamhet har jag inte längre. Men personer som är engagerade i detta beskriver hur man nu
på olika nätforum för goda män och liknande börjar göra egna sammanställningar av kända fall av
suicid.
Något jag själv hoppats på är de nationella samordningsnumren, som ju kommer att fungera mer
som vanliga personnummer. Karima och jag frågade en person som tidigare arbetat på
Socialstyrelsen, Elis Envall, och jag uppfattade hans svar som att det kommer att bli möjligt att följa
dem i dödsorsaksregistret. Men även det är nog värt att kolla.
Hoppas Karima kan ge lite mer kött på benen.
Svar från Karima Assell, Transkulturellt Centrum
Jag är inte suicidforskare som Maria, utan barnpsykiater och sammankallande för BUP-föreningens
arbetsgrupp för asyl- och flyktingfrågor. Vi är oroade över situationen och jag har därför liksom Lars
sista dagarna försökt att ta reda på statistik. Enl NASPs hemsida var det totalt 143 personer i
åldersgruppen 15-24 år som begick självmord år 2015. Med tanke på att siffran innefattar även 18-24
åringar torde det vara betydligt färre suicid för gruppen omyndiga. Antalet ensamkommande barn är
få i förhållande till alla barn i Sverige, och även ett mindre antal suicid borde kunna innebära "en hög
siffra".
Som jag har förstått det finns ingen registrering av asylsökandes suicid, men om det stämmer att det
finns siffror från 2012 är det ju bra. Jag kände inte heller till att RK arbetar med att sammanställa
uppgifter. Kanske inom ramen för forskning på RKHögskola?- i så fall borde Petter Tinghög och/ eller
Fredrik Saboonchi veta.
Från BUP-föreningens arbetsgrupp hade vi föreställningen att det inte finns någon statistik, och har
därför funderat kring olika sätt att ändå få en bild/indikation av hur det ser ut:
- Migrationsverkets incidensrapportering. Jag har fått siffrorna för 2016 men tyvärr det gav inte så
mycket vägledning, instrumentet är inte tänkt att mäta suicidförsök utan är ett arbetsmiljöverktyg för
förläggningspersonalen. Där finns iofs en rubrik om "hot om suicid och självmordsförsök" men det
går inte att skilja ut barn från vuxna och de flesta ensamkommande barn bor ju ändå på HVB och i
familjehem.
- Lex Maria anmälningar från sjukvården om suicid. Pat som haft kontakt med vården (om jag minns
rätt inom en 4 v period) ska anmälas. IVO har 12-13 anmälningar om suicid/ år från BUP senaste 2
åren. Anmälningarna är offentlig handling så det är möjligt att begära ut dem och läsa igenom för att
förhoppningsvis kunna utläsa hur många som berör asylsökande. Ett enklare sätt att få samma
information är kanske att skicka en enkät till BUP-klinikerna. Sen har det väl så att de flesta barn som
suiciderar troligen inte har haft kontakt med sjukvården.
- Utan att veta tänker jag att det från journalsystemet borde vara möjligt att från ett antal BUPkliniker samla in uppgifter om diagnos (x60-84 är avsiktligt självdestruktiv handling inkl suicidförsök
och suicid) hos barn med F-nummer? Jag antar att det måste göras inom ramen för ett
forskningsprojekt.
- Det kom en artikel i Läkartidningen om att antalet pat med intox av TB-läkemedel ökat. Det är ju ivf
någonslags "raw data" vad gäller suicidförsök, och vi kontaktade Giftinformationscentralen för att få
mer uppgifter. De har skickat en sammanställning av fallen. Det är ganska få fall men det är betydligt
fler samtal år 2016 jft med 2015. Anamnestagningen är inte fullständig i vissa fall har man angett att
det handlar om ensamkommande. Fallen domineras av män i övre tonåren.
Det är vad jag kan delge i dagsläget. Jag är tacksam för era synpunkter och arbetar gärna ihop!
Till sist: jag tror inte det är bestämt att samordningsnummer kommer att införas, utan det är
ett förslag som det kommer fattas beslut om först i sommar.
Svar från Ingrid Eckerman
Ingrid har tidigt uppmärksammat frågan och har haft en omfattande brevväxling igång, där man
diskuterat ett eventuellt forskningsprojekt med fokus på denna problematik (vår anm)
Finansieringen är kanske inte det största problemet, utan sekretesslagstiftningen. Troligen går det
inte att få ut persondata ur polisens register, inte heller Socialstyrelsens, utan forskningsprojekt och
etiskt tillstånd.
Återstår att samla in data via gode män, lärare, personal etc, vilket nu försöks via Vi står inte ut. Där
talar man om ålder, kön och ort, genomfört alternativt försök. Månad och år borde läggas till för att
minska risken för dubbelregistrering. Det vore bättre om denna insamling kunde göras mer
professionell.
Svar från Jenny Thelander, Folkhälsomyndigheten
Tack för förfrågan. Det du tar upp är ett högst angeläget ämne som vi inom Folkhälsomyndigheten
och tillsammans med andra myndigheter diskuterar och tittar närmare på inom ramen för den
Nationella samverkan för psykisk hälsa.
I dagsläget är det framförallt Socialstyrelsen som på nationell nivå har ett övergripande ansvar.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2017 också aviserat att Socialstyrelsen ska inrätta ett
kunskapscentrum avseende ensamkommande barn: ”Kunskapscentret ska arbeta för att insatser som
bedrivs i kommuner, landsting och av ansvariga myndigheter baseras på aktuell kunskap,
framgångsrika metoder och effektiva processer.” Kontaktperson för det arbetet är Camilla
Wiberg: [email protected] och Folkhälsomyndigheten deltar i en referensgrupp.
På Socialstyrelsens webbplats går det också att redan nu hitta en hel del kunskapsstöd för dem som
arbetar inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Ett relevant stödmaterial är Ensamkommande
barn och unga – Handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20400/2016-11-8.pdf.
Ett annat Vård och omsorg för asylsökande och andra flyktingar
http://www.socialstyrelsen.se/vardochomsorgforasylsokandemedflera. Socialstyrelsen har även tagit
fram rapporten Hälso- och sjukvård och tandvård till asylsökande och nyanlända – Slutrapport
2016 som kan vara av intresse. Vill även tipsa om att det på Kunskapsguiden.se finns mycket samlad
information och material som riktar sig både till professioner som arbetar med unga asylsökande
som till ungdomarna själva:
http://www.kunskapsguiden.se/barn-och-unga/Teman/ensamkommande-barn-ochunga/Sidor/default.aspx.
Annars när det gäller frågan om att vägleda enskilda vuxna som dessa ungdomar har förtroende för, t
ex gode män och personal på HVB-hemmen samt hur det arbetet ska organiseras har Sveriges
kommuner och landsting, SKL, en hel del arbete på gång. Det finns mycket på deras hemsida men jag
vet att det tas fram nya kunskapsstöd löpande, så det kanske vore en idé att ta direktkontakt med
dem för att höra mer. Se
t.ex.
https://skl.se/integrationsocialomsorg/socialomsorg/barnochunga/placeradebarnochunga
/ensamkommandebarnochunga/overformyndaregodman/godman.3609.html. SKL anordnar också
mycket utbildningar för personal. Bara i senaste nyhetsbrevet fanns denna lista:
 3 februari: Migration och psykisk hälsa – för elevhälsan (HiS10).
 9 mars: Migration och psykisk hälsa – grundkurs (HiS6).
 14 mars: Migration och hälsa - för specialistpsykiatrin (HiS11).
 21 mars: Migration och psykisk hälsa – för primärvården (HiS9).
 22 mars: Hälsostöd – metod för att hålla hälsostödsgrupper med asylsökande och
nyanlända (HiS2B).
 30 mars: Migration och psykisk hälsa – grundkurs (HiS6).
Transkulturellt centrum vid SLL håller också utbildningar inom det här området.
Se
http://dok.slso.sll.se/TC/4_Utbildning_och_natverk/Utbildning/Kal_var_2017.pdf
Bifogar här också en länk till ett intressant frukostseminarium om nyanlända barns hälsa som BO
arrangerar som kan vara av
intresse.
https://www.barnombudsmannen.se/barnombudsmannen/imedia/nyheter/20171/frukostseminarium-om-nyanlanda-barns-halsa/
Men jag inser att mina hänvisningar ovan kanske inte riktigt kommer åt den problematik du lyfter vad
gäller ”risken för identifikatorisk spridning av uppgivenhet och suicidfantasier” samt möjligheten till
att förebygga detta. Har möjligtvis NASP kunskap som kan bidra till vår förståelse för risken för
”smittspridning” och vad som skulle kunna förhindra det?
Detta är som sagt ett angeläget ämne och vi är gärna med i fortsatta diskussioner om hur
Folkhälsomyndigheten skulle kunna bidra till det förebyggande arbetet genom vårt uppdrag med
nationell samordning suicidprevention.
Svar från Anders Hjern
Bara en liten fundering. Dödsorsaksregistret verkar inte särskilt användbart för att spåra suicid hos
asylsökande. Men det finns faktiskt en annan myndighet som sitter på mer aktuell information. Det
är Rättsmedicinalverket. Alla plötsliga dödsfall utanför sjukhus ska ju obduceras av rättsläkare.
Information från obduktionen, som ofta innehåller en ganska detaljerad beskrivning
av omständigheterna kring dödsfallet utöver själva obduktionen, läggs i en elektronisk databas som
är sökbar för den som har tillstånd. För att få tillgång till den informationen tror jag man behöver
man ha en ingång via någon av rättsläkarna som också blir delaktig i det hela. Själv har jag ingen
sådan bra ingång, men kanske någon av er andra har?
Svar från Henry Ascher
Henry berättar att han våren 2015 aktualiserade frågan i samband med självmord bland eritreanska
ensamkommande. Henry har bland annat sänt oss kortfattade minnesanteckningar från ett
telefonmöte med Nationella Samordningsgruppen (SKL, Socialstyrelsen, Migrationsverket och
Länsstyrelsen i Göteborg) 26/3 2015. En rad olika aktiviteter diskuterades. Frågan är alltså långtifrån
ny. (Vår sammanfattning.)
Annat av intresse
De frågor vi berört i vårt brev till regeringen är just nu föremål för stort intresse från olika mediers
sida. Ett par exempel:
I programmet Kaliber i radions P1 den 1 februari berättades om en intern undersökning gjord inom
Migrationsverket. Undersökningen omfattade 400 beslut som fattades under år 2016. I bara hälften
av dem var utredningarna kompletta, och i 40 procent av dem bedömdes besluten som inte
begripliga. Självkritik pågår. Se vidare
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6620445
I Dagens Nyheter den 3 februari finns en intressant krönika av Niklas Orrenius. Där återges ett brev
som Orrenius fått från Johan Chytraeus som tidigare arbetat för EU:s polismission EUPOL i
Afghanistan men som nu är politiskt engagerad i Liberalerna, där han bland ingår i partiets
förnyelsegrupp för utrikes- och säkerhetspolitik. Chytraeus är mycket kritisk till de utvisningar som
fortfarande sker, också från Sverige: ”Att utvisa tusentals afghaner till ett land i fullt krig vittnar om
en ignorans som rimmar illa med de vackra högtidstal vi ofta hör i olika politiska sammanhang.” Läs
hela krönikan på http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-staden-ar-livsfarlig-for-svenskarmen-saker-for-afghaner/
Orrenius krönika har väckt visst uppseende och fick bland annat Ingrid Eckerman att skriva ett nytt
brev till Barbro Westerholm, Liberalerna:
Splitternya faktorer i denna fråga (efter ert svar till barnläkarna) är dels
Migrationsverkets erkännande av bristfälliga utredningar, dels Johan Chytraeus (L)
brev till Niklas Orrenius. Frågan är hur Liberalerna ställer sig till detta.
Det finns trots allt möjlighet att uppmana Migrationsverket till inhibering av
utvisningar/avvisningar och uppehåll med att fatta beslut tills man dels omprövat hur
säkerhetsrapporten ska tolkas i dagens läge, dels kvalitetssäkrat rutinerna för
åldersbedömning. ”Att bevisa sin identitet” ska inte behöva innebära att man
automatiskt åsätts 18+ om man saknar giltiga id-handlingar.
Vi har uppfattat att det finns en viss opinion mot ändrad politik hos
Socialdemokraterna. En motion har lagts till partikongressen. Så det borde finnas
möjligheter för L och C att tillsammans påverka S i denna fråga.
Magnus Kihlbom fyllde på:
Ingrid uttrycker det som nog många tänkte efter att ha läst om Chytraeus oskrymtade
kommentar. Den i sin tur uttryckte vad säkert många tänkt under hela hösten, när
internationella och svenska välinformerade källor beskrev situationen i Afghanistan.
Jag instämmer i Ingrids fråga.
Svaret till Ingrid från Barbro Westerholm var kort och lakoniskt:
Ja, du har rätt om C och L. Och vi ser att Migrationsverket är självkritiskt vilket är
lovande.
Den motion till Socialdemokraternas kongress i april som Ingrid Eckerman syftar på i brevet till
Barbro Westerholm är inte vilken motion som helst. Det rör sig om en synnerligen väl underbyggd
och väl skriven partidistriktsmotion från Stockholms arbetarekommun. Motionens krav är i stort de
samma som vi för fram i vår skrivelse. Motionen i sin helhet kan laddas ner på
http://www.socialdemokraterna.se/upload/webbforalla/ak/stockholm/dokument/pdf/Repet/2016/2
2-23%20oktober/E.%20Migration,%20Asyl,%20Internationellt%20%20motioner%20och%20utl%C3%A5tanden%20kongress%202017.pdf
Personlig reflektion (Lars H Gustafsson)
Vi sände vårt brev till regeringen den 14 december. Nu, drygt sju veckor senare, har vi ännu inte fått
något officiellt svar. Vi har däremot fått möjlighet till ingående personliga samtal med justitieminister
Morgan Johansson och med Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson Maria Ferm. Regeringen
har alltså tagit del av våra synpunkter, och vi har fått lyssna till de argument man haft för de beslut
som tagits.
Vi bad också om kommentarer från övriga politiska partier, utom från SD. De har nu kommit, och vi
har redovisat dem i våra lägesrapporter.
Det är intressant att jämföra det politiska landskap som råder nu jämfört med det som vi såg för
drygt tio år sedan, då frågan om de så kallade apatiska barnen var aktuell. Också då arbetade vi från
barnläkarhåll hårt för att få till stånd en dialog med ansvariga politiker. Det motstånd vi då mötte
kom främst från en i denna fråga stabil majoritet bestående av socialdemokrater och moderater.
Från övriga partier fick vi större förståelse för våra krav om att stoppa utvisningarna och ge barnen
adekvat vård och permanenta uppehållstillstånd. Miljöpartiet och Kristdemokraterna hörde till de
mest stödjande då, och vi hade upprepade konstruktiva kontakter med företrädare för de partierna.
Idag är situationen en annan. Moderaterna har en lika negativ inställning till våra erfarenheter och
synpunkter som den gången, nu dessutom med starkt stöd från SD. Centerpartiet är däremot mer
stödjande än då, medan Miljöpartiet är bakbundet av sin medverkan i regeringen. Vänsterpartiet är
som tidigare helt på vår sida.
Den största skillnaden gäller Kristdemokraterna, då ett parti som verkligen lyssnade på våra
argument, nu betydligt med ambivalent i sin uppfattning. Svaret från Aron Modig är utförligt och
innehåller positiva moment. Men samtidigt vidhåller Modig att alla uppehållstillstånd från början ska
vara tidsbegränsade, vilket vi vet kan innebära ett allvarligt hot mot många barns hälsa och
anpassning. Modig skriver också: ”Vad gäller ensamkommande barn och unga ska de så snart som
möjligt återförenas med sina föräldrar. Om det är så att barnet kan återförenas med sin familj i
hemlandet ska det ske skyndsamt.” Idén om att familjeåterförening helst bör ske i hemlandet dyker
allt oftare upp i debatten, samtidigt som erfarenheter från UNHCR och en rad biståndsorganisationer
visar hur komplicerad en sådan återföreningsprocess ofta är. Här krävs betydande kompetens och
stor varsamhet om inte allt ska bli alldeles fel. Inte sällan kommer en sådan återförening i direkt
konflikt med principen om barnets bästa.
När Anders W Jonsson i sitt svar beklagar sig över den starka majoritet Centerpartiet har emot sig i
denna fråga syftar han troligen på konstellationen Socialdemokraterna (med stöd av Miljöpartiet),
SD, Moderaterna och Kristdemokraterna. Men i våra samtal med olika partiföreträdare, och om man
läser undertexten i de svar vi fått, framkommer en delvis annorlunda bild. Miljöpartiet har i sak inte
ändrat inställning, jämfört med tidigare. Magnus och jag fick båda intrycket att partiet i allt väsentligt
står bakom våra krav. Liberalerna är kluvna, men inom delar av partiet finns en klar förståelse för
flera av våra viktigaste synpunkter. Och inom Socialdemokraterna pågår diskussionen för fullt.
Stockholms arbetarekommun liksom Tro och Solidaritet tycker i stort som vi. Om två månader äger
partikongressen rum – då avgörs den framtida inriktningen.
Den utveckling vi ser nu är djupt oroande. Allt fler rapporter kommer om psykisk ohälsa och
självmordshandlingar bland nyanlända. Det är rent upprörande att den tillfälliga lagen antogs i sin
slutliga form trots massiv kritik, bland annat från Barnombudsmannen – och utan att något uppdrag
samtidigt gavs till Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten att noga följa utvecklingen för att se
vilka konsekvenser lagen skulle få. Därför saknas överblick nu. Men alla de rapporter som nu
strömmar in från hela landet borde vara tillräckliga för att stämma till allvarlig eftertanke. Vi har
under de veckor som gått bara blivit än mer stärkta i uppfattningen att våra krav är väl grundade och
högst rimliga.
Jag vill därför tro att fortsatt dialog är meningsfull. Ju fler av oss som i vår vardag ser konsekvenserna
av den nu förda politiken och som sakligt och precist berättar om vad vi ser – desto bättre. Vi har alla
ett ansvar att efter bästa förmåga bidra med vår kunskap och erfarenhet. Och vi får utnyttja alla de
kanaler vi har, både lokalt och på riksplanet.
Lars H Gustafsson
Magnus Kihlbom