KRÖNIKA: varför ingen svensk musik vid Nobelkonserten?
Det har varit jul och det har varit nyår. Därtill advent och trettondagshelg. Mycket musik i
kyrkor och konsertlokaler. Det har som vanligt också varit utdelning av Nobelpriset till alla
pristagare utom till litteraturpristagaren, som inte hade tid (?) att komma.
Inför prisceremonin den 10 december, ger man en nobelkonsert i Stockholms konserthus ett
par dagar tidigare. I publiken sitter pristagarna med åtföljande gäster, diplomatiska kåren och
en rad andra utländska gäster. Ett lysande tillfälle att bjuda på svensk musik med svenska
artister med andra ord! Men vad bjuds man på? Jo, visserligen spelar faktiskt den svenska
Kungliga filharmoniska orkestern, men dirigent är italienaren Gianandrea Noseda. Solist är
den holländska violinisten Janine Jansen och på programmet står musik av Wagner, Brahms,
och Beethoven – inte en svensk ton så långt örat når! Och alltså ingen svensk dirigent eller
solist heller!
Så här är det i stort sett varje år: idel utländsk musik och utländska artister. Det är förstås inget
fel på varken musiken eller artisterna, men detta är ett svenskt pris, världens mest
prestigefyllda, och det delas ut i Sveriges huvudstad. Att i det sammanhanget visa upp den
höga kvaliteten på svensk musik och svenska artister (en del i världsklass!) borde vara en
skyldighet för Nobelkommittén och Stockholms konserthus, men det missar man. Skäms man
för Roman, Berwald, Stenhammar, Alfvén, Larsson o.s.v.? Varför inte spela något av någon
äldre kvinnlig tonsättare som Helena Munktell, Amanda Maier Röntgen eller någon yngre
som Karin Rehnqvist eller Paula af Malmborg Ward? Till exempel. Vågar man inte bjuda på
något, som av de utländska gästerna kan upplevas som exotiskt? Wagner, Brahms och
Beethoven kan de ju lika gärna höra i sina konserthus hemma! Skäms man för våra svenska
dirigenter, sångare och instrumentalister, eller måste det vara ”världskändisar”? Särskilt
passande vore det att ge plats åt några av våra bästa yngre artister, musiker som snart kan
tillhöra världseliten - men icke! Varför är svenskarna så bortkomna, när det gäller att visa upp
sin egen kultur?
En viss beröring med detta har det som aktualiserades i december, när regeringens
lagrådsremiss om kulturarvet presenterades. Där framgår, att man i kulturarvet bara vill räkna
in konkreta objekt. Det är kanske en medveten avgränsning, men nog bör man också räkna in
både litteratur, konst och musik i kulturarvet? En diskussion uppstod genast, om man enbart
ska räkna in det historiska arvet, eller om man också ska inkludera det som skapas idag t.ex.
av invandrade personer. Det är självklart, att sådant i en framtid kan komma att bli en del av
ett utvidgat kulturarv, men för att vara ”ett arv” måste det ju ha ärvts och vara sådant som vår
kultur idag bygger på. Hur man kommer att se på det som skapas idag kan vi inte veta än. Det
är inte som när tonsättaren Zoltán Kodály, född 1882, gifte sig med den 58 år yngre Sarolta
Péczely och sedan presenterade henne som sin blivande änka. Det var lättare att förutse…
Varför spelar man inte en svensk tonsättare som Larsson, t.ex.?
Calle Friedner