Det är väl ingen konst…?
Häromdagen hörde jag en artist citeras: ”En av konstens viktigaste uppgifter är
kommunikation”. Jag ska inte avslöja, vem som tillskrevs detta uttalande, eftersom jag inte är
säker på att citatet är helt korrekt. Ändå väckte det mina tankar: en av konstens viktigaste
uppgifter? Men konst är ju kommunikation!
Det finns ett beryktat citat, egentligen en rubrik på en artikel, som tillskrivs den amerikanske
tonsättaren Milton Babbitt: ”Who cares if you listen?” ”Vem bryr sig om ifall du lyssnar?” Ett
uttalande som, om det hade varit korrekt, skulle ha vittnat om en mycket arrogant
översittarattityd från tonsättaren. Om tonsättaren alltså skulle strunta i, om någon ville lyssna
på hans eller hennes musik, då skulle ju komponerandet vara något som tonsättaren ägnade
sig åt enbart för sitt eget höga nöjes skull.
Det här väckte inte oväntat en hel del protester. Lyckligtvis var det inte Babbitts ord: det var
en tidningsredaktör, som hade satt rubriken utan att ordentligt ha läst Babbitts artikel, men
den fadäsen från tidningens sida kom att orsaka Babbitt en hel del obehag och förföljde
honom under resten av hans liv.
Visst kan man skriva, måla eller komponera för sin egen skull. Antagligen gör alla konstnärer
det, men då är det inte fråga om konstskapande utan om övning. Naturligtvis kan en sådan
övning komma att uppfattas som konst också – den kan ju bli väldigt bra – men avsikten är
inte att den ska bli ett färdigt konstverk. Däremot kan det mycket väl vara en skiss till något,
som i tidens fullbordan blir ett konstverk. Medan konstnären arbetar med sin förstudie,
fungerar det likväl som kommunikation, en kommunikation konstnären har med sig själv. Det
färdiga konstverket, däremot, skapas för att påverka andra människor i något avseende.
Konstverket är kommunikation.
Är all musik, alla tavlor och allt skrivet konst? Nej, i alla fall inte i någon sofistikerad
betydelse. Muzak, den sorts musik vi hör i hissar och affärer, är till för att påverka kunderna
att handla mer än de hade tänkt sig. Att lyckas skapa en sådan, ofta utslätad musik, som inte
är till för att lyssnas till, kanske på sätt och vis är en konst, men den följer vanligen bara
utprovade mallar, som man tror ska fungera, den vill inte säga kunderna något nytt. Samma
sak med dåligt måleri, s.k. ”hötorgskonst”. Tavlorna föreställer ofta fiskargubbar iklädda
sydväst och med en pipa i munnen, eller kanske några röda hus med vita knutar och kor, som
betar på de omgivande åkrarna en dag med blå himmel och vita molntussar. Vi har sett det
gång på gång, det är inget nytt, och ofta är bildkompositionen schablonartad och färgerna
grälla. Man tröttnar snabbt på sådan ”konst”.
Varken musik eller bildande konst behöver ha ett konkret budskap. Musik i sig är varken ond
eller god, den är mer eller mindre nonfigurativ, och som sådan överlåter den till lyssnaren att
ge den en mening. En nonfigurativ tavla, som kanske består av ett antal färgklickar och streck,
gör detsamma. Det kan också gälla dikter. De är inte sällan ”nonfigurativa”, sammansatt av
ord, som saknar sammanhang i normal mening. Det här har lett till, att man ibland har skämtat
med konsten genom att skriva parodiska nonsensdikter, eller som när man lät en apa måla en
tavla och hängde upp den bland ”seriösa” verk. De intet ont anande betraktarna försökte
förstås läsa in en mening i apans tavla på samma sätt som man ville försöka tolka de
omgivande tavlorna, och med fantasi kanske det gick på något vis.
Vanlig prosa är förstås det som mest konkret framför ett budskap. Texten innehåller en
berättelse eller en redogörelse av något, verkligt eller uppdiktat. I det fallet består det
konstnärliga i sättet som framställningen görs på, hur texten är uppbyggd, vilken dramaturgi
man använder, vilka ord man väljer och hur man sätter samman dem.
En tavla kan givetvis vara mer eller mindre konkret. Den kan, som sagt, bestå av några
färgfläckar och streck, men den kan också vara en ytterst exakt avbildning av ett motiv, t.ex.
Roslins fantastiska förmåga att avbilda sidentyg. Ett musikstycke kan vara en visa, en
pianosonat, en symfoni – men också en poplåt. Vilket är störst konst? Förmodligen det som
överlever från generation till generation oavsett omvärldens förändring.
För att vara god konst måste det finnas en konstnärlig tanke, alltså ett medvetet skapande med
en målsättning av konstnären att genom verket (i musik och teater också framförandet i sig)
meddela sig med andra människor. Det måste också finnas en konstnärlig idé om hur
konstverket ska utformas och ett tekniskt kunnande genom vilket konstverket får det avsedda
uttrycket. Konst är alltså medvetet skapande för att meddela sig med andra. En annan sak är,
att oavsett hur bra den konstnärliga idén och den tekniska skickligheten än är, så har
människor olika förutsättningar för att uppfatta upphovsmannens intentioner. Den svenske
dirigenten Tor Mann berättade en gång, att han hade släktingar på landet, som sa: ”När du
spelar låter det bara som ena surr”. Det respekterade han. Kanske han tyckte, att hans tids
popmusik, t.ex. Beatles musik, också lät ”som ena surr”? Vi är olika, har olika förutsättningar,
men alla kan lära sig att uppskatta ett seriöst skapat konstverk, om han eller hon får hjälp och
själv vill. Däremot kommer aldrig hötorgskonsten, kiosklitteraturen och hissmusiken att
kunna ge någon en djupare konstupplevelse. Om den kommunicerar alls.
Arden-kvartetten vid Ung & Lovande-finalen 2007
Calle Friedner